med anledning av motion om omröstningsreglerna i brottmål

Betänkande 1977/78:JuU6

JuU 1977/78:6

Justitieutskottets betänkande
1977/78:6

med anledning av motion om omröstningsreglerna i brottmål
Motionen

I motionen 1975/76:1094 av Håkan Winberg (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 29 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken att vid däri angiven omröstning villkorlig dom och
skyddstillsyn anses lindrigare än fängelse, ungdomsfängelse och internering.

Enligt motionären måste rimligen villkorlig dom och skyddstillsyn anses
som lindrigare påföljder än fängelse och likaså bör dessa påföljder anses
lindrigare än ungdomsfängelse och internering. Vid tillämpningen av
ifrågavarande omröstningsbestämmelse skall emellertid ingen av de nämnda
påföljderna anses lindrigare än någon annan. Stadgandet bör därför enligt
motionären ses över.

Gällande ordning m. m.

Enligt 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken (BrB) är fängelse att anse som
en svårare påföljd än böter och disciplinstraff. Därutöver ger BrB inte några
generella föreskrifter om olika påföljders inbördes svårhetsgrad(jfr36 kap. 6 §
BrB).

I 29 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken (RB) ges regler om röstberäkningen
vid avgörandet av brottmål i hovrätt och högsta domstolen.
Huvudregeln vid lika röstetal är att den lindrigaste meningen skall gälla. För
vissa fall stadgas dock företräde för den mening som fått hälften av rösterna
och bland dem ordförandens. Vid lika röstetal gäller sålunda enligt
lagrummet ett system med utslagsröst för ordföranden ”vid särskild
omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om
överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare”. Bestämmelsen, som omarbetades i samband med införandet
av BrB:s påföljdssystem (prop. 1964:10,1LU 3, rskr 79), fick sin nuvarande
lydelse genom 1976 års lagstiftning om lekmannamedverkan i hovrätt och
kammarrätt (prop. 1975/76:153, JuU 44, rskr 396). Stadgandet gavs plats som
tredje stycke i paragrafen genom lagstiftning år 1975 (prop. 1975/76:64, JuU
18, rskr 124).

Av intresse i sammanhanget är reglerna om reformatio in pejus i 51 kap.
25 § RB,dvs. förbudet att ändra en dom tillden tilltalades nackdel i anledning
av talan som fullföljts av den tilltalade eller av åklagaren till hans förmån. I

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami Nr 6

JuU 1977/78:6

2

bestämmelsen, som fick sin nuvarande utformning i samband med införandet
av BrB:s påföljdssystem, stadgas till en början förbud för högre rätt att i
den nyss nämnda situationen ”döma till brottspåföljd, som är att anse som
svårare än den, vartill underrätten dömt”. Vidare stadgas att om den tilltalade
av underrätten dömts till fängelse, hovrätten får förordna om villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild
vård. Under samma förutsättning får hovrätten också jämte villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen döma till
böter. Har underrätten meddelat sådant förordnande, får hovrätten döma till
annan påföljd.

I anslutning till detta stadgande uttalade departementschefen (prop.
1964:10 s. 152) att en objektiv jämförelse med hänsyn till svårhetsgrad mellan
straff och övriga påföljder i stor utsträckning inte är möjlig. Utbyte av fängelse
mot villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande
till särskild vård föreslogs därför kunna ske utan hinderav förbudet
mot ändring till den tilltalades nackdel. Enligt departementschefen borde
hovrätten likaså, då underrätten meddelat villkorlig dom eller dömt till
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild
vård, kunna ådöma vilken annan påföljd som helst.

Här bör även nämnas regleringen i 31 kap. 10 § RB av den tilltalades
skyldighet att ersätta rättegångskostnader i högre rätt. Enligt lagrummet,
vilket också omarbetades i samband med BrB:s införande, skall denna
skyldighet bestämmas med hänsyn till rättegången i den högre instansen.
Därvid skall högre rätts dom anses som fällande enbart då den tilltalade döms
till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om
han frikänts av lägre rätt, finnes ha begått brottet eller av honom fullföljd
talan inte leder till ändring i den överklagade domen. I anslutning till att
stadgandet föreslogs bli anknutet till uttrycket att svårare påföljd ådöms
uttalade departementschefen (prop. 1964:10 s. 150) att därigenom inte avsågs
att frångå ståndpunkten, att ett utbyte av straff mot annan påföljd eller
omvänt i regel inte är att anse som skärpning. Han tilläde bl. a. att stöd för
denna bedömning torde kunna hämtas i reglerna i 51 kap. 25 § RB.

Efter genomförandet av den förut nämnda lagstiftningen om lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt, vilken trädde i kraft den 1 januari i år,
gäller som huvudregel att hovrätt i brottmål är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Hovrätten kan också sammanträda i en större
sammansättning med fyra lagfarna domare och tre nämndemän. Om
hovrätten inlett huvudförhandling med sådan förstärkt sammansättning
behåller den sin domförhet även om en lagfaren domare eller en nämndeman
eller båda lämnar rätten under förhandlingen. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter, är hovrätten domför även med enbart fyra
eller fem lagfarna ledamöter (2 kap. 4§ RB).

Enligt huvudregeln i 3 kap. 6 § RB om högsta domstolens sammansättning
är avdelning av högsta domstolen domför med fem ledamöter. Fler än sju får

JuU 1977/78:6

3

ej sitta i rätten.

Till belysning av motionsspörsmålet kan hänvisas till rättsfallet SvJT 1970
rf s. 50. I det fallet dömdes en person av underrätten för grov förskingring
m. m. till fängelse 1 år 2 månader. 1 hovrätten röstade två ledamöter,
däribland ordföranden, för fängelse 10 månader medan de två övriga röstade
för villkorlig dom. Synbarligen i strid mot omröstningsreglerna kom
hovrättens dom att utfärdas i enlighet med den sistnämnda meningen.

Även de förut nämnda bestämmelserna om tilltalads kostnadsansvar och
om reformatio in pejus har vållat tillämpningssvårigheter. Regelkomplexet
har också kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen (se Welamson i
Festskrift till Ivar Agge s. 406 ff och Welamson Rättegång VI s. 72 ff).

Pågående utredningar

Rättegångsutredningen

Enligt regeringens bemyndigande i februari i år har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), med
uppdrag att göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol
(Dir. 1977:10 och 1977:91). Översynen syftar till att göra förfarandet vid
allmän domstol mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan
att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. Kommitténs uppdrag går inte
ut på en fullständig översyn av RB:s hela regelsystem; uppdraget gäller
närmast bestämmelserna om förfarandet i rättegången.

Ungdomsfängelseutredningen

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1974 sakkunniga,
ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16), för att utreda frågor i anslutning
till avskaffande av påföljden ungdomsfängelse. Utredningens betänkande,
som beräknas bli framlagt i slutet av innevarande år, väntas innehålla förslag
till ett stort antal ändringar berörande nästan hela påföljdssystemet enligt
BrB.

BRÅ. s arbetsgrupp för kriminalpolitik

Inom brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för kriminalpolitik pågår ett
brett upplagt arbete med en översyn av BrB:s påföljdssystem. Översynen
berör särskilt bl. a. frågan om olika påföljders inbördes svårhet samt
omröstningsregeln i 29 kap. 3 § RB och regeln om reformatio in pejus i 51 kap.
25 § samma balk. Resultatet av översynen kommer att läggas fram under
innevarande höst.

1* Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 6

JuU 1977/78:6

4

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern,
riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, Sveriges advokatsamfund och
Sveriges domareförbund.

De flesta av remissinstanserna intar en positiv ställning till motionsförslaget.
Riksåklagaren avstyrker bifall till motionen.

Justitiekanslern (JK) anser att goda skäl talar för en ändring av omröstningsreglerna
i enlighet med motionärens förslag. Enligt JK kan det finnas
anledning att vid de överväganden som bör föregå en sådan ändring
uppmärksamma även andra jämförelser mellan olika påföljder än dem som
motionären särskilt pekat på.

I sitt yttrande uttalar JK att det måhända inte generellt kan påstås att
villkorlig dom och skyddstillsyn är mildare påföljder än fängelse. Skall t. ex. i
skyddstillsynen ingå behandling i anstalt kan ett kortare frihetsberövande i
form av fängelse enligt JK vara av samma svårhetsgrad. Inte heller kan det
enligt JK uteslutas att ett kort fängelsestraff i något fall från den dömdes
synpunkt kan vara att föredra framför skyddstillsyn eller villkorlig dom jämte
böter eller enbart skyddstillsyn, med den övervakning som denna påföljd
medför. Skyddstillsyn kan ju vara förenad med föreskrifter som innebär
avsevärda inskränkningar i den dömdes frihet. - JK anser emellertid att det
förhåller sig så att fängelse i allmänhet är en svårare påföljd än villkorlig dom
och skyddstillsyn. Likaså anser han att ungdomsfängelse och internering
måste betraktas som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Riksåklagaren (RÅ) avstyrker bifall till motionen. I sitt yttrande redogör RÅ
inledningsvis för bestämmelserna om reformatio in pejus. Han konstaterar
att regleringen innebär att vissa påföljder inte kan anses lindrigare än andra
samt att utformningen av den aktuella omröstningsregeln måste ses mot
denna bakgrund.

I yttrandet anför RÅ vidare bl. a. följande:

Man kan med visst fog ställa frågan om lagstiftningen om påföljders
relativa svårhet till alla delar har stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Överklaganden i påföljdsfrågor tyder i många fall närmast på motsatsen. Det
förefaller sålunda som fängelse ofta anses mindre strängt än de inom vissa
gränser tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering. Vidare
tycks man i allmänhet anse villkorlig dom och skyddstillsyn, även om dessa
påföljder förenats med böter, som lindrigare än fängelse. När det gäller
villkorlig dom ter sig detta naturligt. Denna reaktion har karaktären av en
villkorlig påföljdseftergift; den dömde står inte under övervakning och kan
inte heller erhålla föreskrifter angående sin livsföring under prövotiden utom
beträffande tid och sätt för betalning av skadestånd. Huruvida samma synsätt
generellt kan tillämpas på skyddstillsyn är däremot tveksamt. Denna påföljd
är avsedd att vara en behandlingsform. Påföljden förutsätter övervakning
under en prövotid, vilken efter behov kan förlängas, och påföljden kan
förenas med föreskrifter beträffande den dömdes livsföring. En skyddstillsyn
kan således innebära ett betydelsefullt ingrepp i den enskildes liv. Härtill
kommer att skyddstillsyn i vissa fall kan kombineras med anstaltsbehand -

JuU 1977/78:6

5

ling. Har påföljden den utformningen och är alternativet ett kortvarigt
frihetsstraff är det tveksamt om man kan hävda att skyddstillsynen innebär
en mildare reaktion.

Med hänsyn till det samband som råder mellan regeln om ordförandes
utslagsröst i vissa fall vid omröstning och reglerna om reformatio in pejus
skulle en ändring av enbart omröstningsreglerna innebära att systematiken i
lagstiftningen bryts. Frågan blir då om det är av behovet påkallat att även
justera bestämmelsen i 51 kap. 25 $ RB. Den kritik som i litteraturen riktats
mot reglerna om reformatio in pejus synes mera ha tagit sikte på den
principiella lösningen än den praktiska tillämpningen utom möjligen när det
gäller den tilltalades kostnadsansvar. Såvitt jag har mig bekant iakttar
domstolarna tillbörlig försiktighet när det gäller att på talan av enskild utbyta
en påföljd mot en annan som med ett naturligt betraktelsesätt framstår som
strängare.

Härefter uttalar RÅ att motionären enligt RÅ:s mening ser problemet ur en
alltför begränsad synvinkel samt att det utan närmare utredning är svårt att
överblicka vilka följder en partiell ändring skulle kunna få för systematiken.
Frågan huruvida utbyte av en påföljd mot en annan kan anses som reformatio
in pejus bör enligt RÅ ses i ett vidare perspektiv, där olika konsekvenser av
lagstiftningen måste bedömas. Mot den nu nämnda bakgrunden anser RÅ
det därför lämpligare att hela problematiken övervägs i ett sammanhang.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker att frågan om skilda påföljders
svårhet vid tillämpningen av RB:s omröstningsregler och vissa därmed
sammanhängande frågor blir föremål för översyn. Hovrätten anser dock att
den av motionären föreslagna metoden att komma till rätta med de aktuella
olägenheterna knappast är tillfredsställande. Hovrätten pekar särskilt på att
det vore oegentligt att genomföra en ändring beträffande villkorlig dom och
skyddstillsyn och underlåta att ta ställning till motsvarande problem i fråga
om förordnande att den dömde skall överlämnas till särskild vård. Härvidlag
uttalar hovrätten att till den senare gruppen av förordnanden hör å ena sidan
beslut att en underårig skall ställas under övervakning av barnavårdsnämnden
i stället för att dömas till fängelse, å andra sidan beslut att någon
skall tagas om hand för sluten psykiatrisk vård i stället för att dömas till ett
kanhända ganska kortvarigt fängelsestraff.

Det bör enligt hovrättens mening inte heller komma i fråga att man gör den
begärda ändringen av 29 kap. 3 § RB utan att överväga en motsvarande
ändring av reglerna om reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB eftersom det
råder ett nära samband mellan dessa bestämmelser.

Hovrätten anför härtill vidare bl. a.:

Förbudet mot reformatio in pejus är liksom regeln om att den lindrigare
meningen skall väljas vid lika röster ett uttryck för principen att den tilltalade
allmänt sett skall vara gynnad i brottmålsprocessen. Förbudet är emellertid
modifierat på så sätt att hovrätten har stora möjligheter att välja brottspåföljd
som enligt allmänt betraktelsesätt är strängare än den av tingsrätten
bestämda. Attén tilltalad, som av tingsrätten har dömts till skyddstillsyn och
i hovrätten yrkat att i stället bli dömd till villkorlig dom, på sin egen talan kan

JuU 1977/78:6

6

bli dömd till fängelse eller internering, strider med största säkerhet mot vad
den tilltalade anser rimligt och är enligt hovrättens mening knappast förenligt
med allmän rättsuppfattning. - Även kostnadsregeln i 31 kap. 10 S 1 st. 2
meningen RB bör dras in i övervägandena.

Den av motionären väckta frågan rymmer, som framgår av det sagda,
åtskilliga komplikationer, och en ändring i den riktning han föreslår bör
föregås av omsorgsfulla överväganden.

En lösning av problemet om påföljdernas svårhet skulle vara att låta saken
bero på den tilltalades egen inställning. Vad denne själv yrkar skulle med
denna tankegång vid omröstningen betraktas som den lindrigare meningen.
På motsvarande sätt skulle varje ändring som står i strid med vad den
tilltalade yrkar eller eljest säger sig önska anses falla under förbudet mot
reformatio in pejus. Man kan helt säkert tänka sig fall där man inte heller med
en sådan regel skulle komma till tillfredsställande resultat, exempelvis där två
ledamöter röstar för sluten psykiatrisk vård, en för fängelse två månader och
en för fängelse ett år. Denna lösning skulle i varje fall göra det nödvändigt för
parterna och domstolen att under huvudförhandlingen fasta uppmärksamheten
vid tänkbara påföljdsformer, så att domstolen vid överläggningen inte
stannar i okunnighet om den tilltalades inställning. - Hovrätten anser sig inte
kunna nu förorda den här diskuterade regeln men vill framhålla att den helt
säkert skulle ansluta sig bättre än den gällande till rådande allmänna
betraktelsesätt. Ingenting skulle hindra att regeln bleve tillämplig även vid
val mellan å ena sidan enbart böter och å andra sidan fängelse eller annan
påföljd, som enligt BrB kan ådömas för brott varå kan följa fängelse. Om den
som har dömts till ett för honom kännbart bötesstraff i hovrätten yrkar en
månads fängelse, kan det finnas anledning att både vid omröstning och med
avseende på reformatio in pejus betrakta det begärda fängelsestraffet som
lindrigare än det av tingsrätten utdömda bötesstraffet.

Hovrätten anmärker särskilt att den omröstningssituation som motionären
åsyftar sällan kommer att inträffa, om regeringens proposition 1975/76:153
med förslag till lag om ändring i RB m. m., innehållande förslag om
nämndemän i hovrätt, bifalles av riksdagen. (Lagstiftningen numera genomförd,
se ovan s. 1.)

Advokatsamfundet tillstyrker bifall till motionen.

Domareförbundet intar en positiv ställning till motionen men framhåller
samtidigt att motionen aktualiserar inte endast omröstningsreglerna i
brottmål i övrigt utan ett flertal andra frågor av straffprocessuell art som
måste lösas samtidigt. Som exempel härpå anför förbundet reglerna i 31 kap.
10 § RB om återbetalningsskyldighet vid fallande dom och bestämmelserna i
51 kap. 25 § RB om reformatio in pejus. Förbundet påpekar att det
sistnämnda stadgandet hindrar en tilltalad, av tingsrätt dömd till höga böter,
att i hovrätt yrka exempelvis skyddstillsyn eller fängelse, påföljder som i det
enskilda fallet på goda grunder kan tänkas betunga den dömde mindre (se
NJA 1967 s. 209), medan det däremot inte hindrar hovrätt att efter
överklagande av den som fått villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället döma
till fängelse utan att någon part yrkat detta.

I sitt yttrande anför förbundet vidare bl. a. följande:

JuU 1977/78:6

7

Att villkorlig dom och skyddstillsyn i den allmänna uppfattningen anses
lindrigare än fängelse, ungdomsfängelse och internering synes obestridligt.
Domareförbundet finnér de nuvarande reglerna kunna leda till resultat som
känns stötande för rättskänslan men vill dock framhålla att fängelse knappast
under alla förhållanden kan anses som svårare påföljd än t. ex. skyddstillsyn
med långtgående föreskrifter. Frågan är, som närmare berörs i det följande,
mera komplicerad än den ytligt förefaller. Förbundet, som i princip
instämmer med motionären, vill här belysa några av de många problem som
kan uppkomma vid tillämpning av omröstningsreglerna.

Omröstningsreglerna i den i motionen tänkta situationen,där påföljdsvalet
blivit fängelse, medför att särskild omröstning skall ske om bestämmande av
straffet (NJA 1967 s. 181). De ledamöter, som i den första omröstningen
röstat för skyddstillsyn eller för villkorlig dom, kan tänkas bestämma tiden
för fängelse lågt. Se NJA 1974 s. 248, där två ledamöter i hovrätten först
röstade för skyddstillsyn jämte 120 dagsböter och i den följande omröstningen
bestämde utgången, fängelse en månad.

Om ändring sker i enlighet med motionen, bör klarläggas huruvida
ordföranden har utslagsröst när två ledamöter röstar för villkorlig dom och
två för skyddstillsyn. Vidare bör beträffande överlämnande till särskild vård -en mången gång mycket ingripande påföljd - anges, om ordföranden skall ha
utslagsröst även i dessa fall.

Ett lika anmärkningsvärt resultat av omröstningsreglerna som det i
motionen påtalade framgår av rättsfallet NJA 1968 s. 187. Vid omröstning i
hovrätt röstade en ledamot för frikännande, en för 30 dagsböter och två,
däribland ordföranden för villkorlig dom. Domen dikterades av de båda
sistnämnda ledamöterna.

Omröstningsreglerna är överhuvudtaget svåra att tillämpa och bör
förenklas så att vidlyftig rättsutredning kan undvaras i rena procedurfrågor.
Såsom exempel på svårigheter i rättstillämpningen kan nämnas NJA 1969
s. 354 som gällde anstaltsbehandling jämlikt 28 kap. 9 $ BrB och NJA 1974
s. 290 med fråga om omröstning beträffande förvisning, där HD analogivis
tillämpade omröstningsreglerna i 29 kap. 2§ 3, 4 och 5 st. RB men där
skiljaktiga meningar om röstningsproceduren förelåg. Jfr även SvJT 1970 rf.
s. 50, där en uppenbart felaktig tillämpning av omröstningsreglerna förekommit
utan att detta synes ha uppmärksammats.

Domareförbundet anmärker att det av motionären påtalade fallet kan bli av
något mindre praktisk betydelse om lagändring sker i enlighet med propositionen
1975/76:153 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.
eftersom där föreslås sådan ändring beträffande reglerna om domförhet i
hovrätt att nästan i alla fall udda antal domare kommer att sitta i rätten vid
prövning av sådana påföljdsfrågor som motionen avser. (Lagstiftningen
numera genomförd, se ovan s. 1.)

Utskottet

I motionen 1975/76:1094 berörs en fråga om olika straffrättsliga påföljders
inbördes svårhet. I motionsyrkandet efterlyses förslag till sådan ändring av 29
kap. 3 § andra stycket (numera tredje stycket) rättegångsbalken (RB) att vid
däri angiven omröstning villkorlig dom och skyddstillsyn skall anses

JuU 1977/78:6

8

lindrigare än fängelse, ungdomsfängelse och internering.

Utöver stadgandet i 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken (BrB), enligt vilket
fängelse är att anses som en svårare påföljd än böter och disciplinstraff, saknas
generella föreskrifter om olika påföljders inbördes svårhet. Frågan huruvida
viss påföljd är att anse som lindrigare eller svårare än annan kan under
handläggning av brottmål i överrätt aktualiseras i främst tre olika sammanhang.
Det gäller tillämpningen av omröstningsbestämmelserna i 29 kap. 3 §
tredje stycket RB, reglerna i 31 kap. 10 S RB om den tilltalades skyldighet att
ersätta rättegångskostnader och reglerna i 51 kap. 25 § RB om förbud mot
ändring av dom till den tilltalades nackdel. Dessa bestämmelser omarbetades
i samband med införandet av BrB:s påföljdssystem och vilar på uppfattningen
att det i stor utsträckning inte är möjligt att göra en objektiv jämförelse med
hänsyn till svårhetsgrad mellan fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård.

I linje med det anförda gäller enligt det av motionären kritiserade
stadgandet i 29 kap. 3 § tredje stycket RB ett system med utslagsröst för
ordföranden vid särskild omröstning huruvida villkorlig dom skall meddelas
eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare. På liknande sätt föreskrivs i 51 kap. 25 § RB
relativt vittgående undantag från det i samma lagrum uppställda förbudet att
ändra en dom till den tilltalades nackdel i anledning av talan som fullföljts av
den tilltalade eller av åklagaren till hans förmån (förbudet mot reformatio in
pejus). Utan hinder av förbudet kan sålunda fängelse bytas ut mot villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till
särskild vård. Likaså kan högre rätt döma till vilken påföljd som helst, om
underrätten meddelat villkorlig dom eller dömt till skyddstillsyn, ungdomsfängelse,
internering eller överlämnande till särskild vård. Regleringen i 31
kap. 10 S RBom den tilltalades ersättningsskyldighet för rättegångskostnader
i högre rätt får ses mot samma bakgrund. Enligt lagrummet skall högre rätts
dom anses som fällande - och därigenom grunda ersättningsskyldighet -enbart då den tilltalade döms till påföljd som är att anse som svårare än den
vartill lägre rätt dömt eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes ha begått
brottet eller av honom fullföljd talan inte leder till ändring i den överklagade
domen.

Som belysts under utskottets remissbehandling av motionen har de av
motionären berörda omröstningsreglerna vållat svårigheter i den praktiska
tillämpningen, och de har - liksom regelkomplexet i övrigt - kritiserats i den
rättsvetenskapliga litteraturen. Mot bakgrund av angivna svårigheter och då
den nuvarande ordningen kan leda till resultat som framstår som stötande för
den allmänna rättsuppfattningen finner utskottet att goda skäl föreligger för
en översyn i enlighet med motionärens önskemål. Motionsspörsmålet har
emellertid förlorat mycket av sin praktiska betydelse genom 1976 års
lagstiftning om lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt; vid prövning

JuU 1977/78:6

9

av sådana påföljdsfrågor som motionen avser består hovrätt numera nästan
alltid av ett udda antal domare, varför omröstningsproblem av det slag som
anges i motionen mera sällan torde uppkomma. Å andra sidan kvarstår de
praktiska olägenheterna vid tillämpningen av reglerna om reformatio in pejus
och om den tilltalades skyldighet att ersätta rättegångskostnader i högre rätt
med oförminskad styrka. En översyn av hela det här behandlade regelsystemet
synes därför böra komma till stånd i lämpligt sammanhang.

Vid ställningstagande till frågan om riksdagen nu bör ta initiativ till
ändringar i den nuvarande regleringen måste enligt utskottets mening
beaktas pågående utredningsarbete rörande BrB:s påföljdssystem. Som
angetts i det föregående väntas ungdomsfängelseutredningen inom kort
lägga fram förslag till ett stort antal ändringar av påföljdsreglerna. Utformningen
av påföljdssystemet överses också av brottsförebyggande rådets
arbetsgrupp för kriminalpolitik. Resultatet av denna översyn, som f. ö. direkt
tar sikte på bl. a. frågan om olika påföljders inbördes svårhet, kommer att
läggas fram i höst. Både motionsspörsmålet och övriga därmed sammanhängande
frågor kommer således att inom den närmaste tiden aktualiseras
inom regeringens kansli. Med hänsyn härtill saknas enligt utskottets mening
skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1094.

Stockholm den 8 november 1977

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lilly Bergander (s). Gunde
Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Svea Wiklund (c), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c),
Helge Klöver (s) och Björn Körlof (m).

GOTAB 55906 Stockholm 1977