Med anledning av motion om ökad information rörande medlare enligt lagen om medling mellan samlevande, m. m.

Betänkande 1975/76:LU32

Lagutskottets betänkande
1975/76:32

med anledning av motion om ökad information rörande medlare enligt
lagen om medling mellan samlevande, m. m.

Motionen

I motionen 1975/76:1128 av herr Åkerfeldt (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder för att öka informationen till allmänheten
om den rådgivning som ges av de förordnade medlarna och att dessa erhåller
vidgad information och utbildning för sin uppgift.

Motionären framhåller att den lag om medling som antogs i samband
med 1973 års reform av äktenskapslagstiftningen nu varit i kraft i två år.
Enligt motionären tyder mycket på att medlarnas verksamhet under denna
tid inte varit särskilt omfattande. Detta torde främst bero på att allmänheten
är okunnig om deras existens. Motionären anser att informationen om denna
service har varit otillräcklig och att de personer som förordnats som medlare
inte heller fått den information och utbildning som är nödvändig.

Motionären erinrar om att den nya medlingsformen enligt uttalanden
i propositionen skulle ha karaktär av försöksverksamhet och att den skulle
utvärderas, sedan den ordinarie familjerådgivningsverksamheten blivit bättre
utbyggd. Enligt motionären ligger det därför nära till hands att en utvärdering,
grundad på en verksamhet med uppenbara brister i fråga om
information och utbildning, ger en felaktig bild av medlarnas verksamhet.
Bristerna i dessa avseenden bör, fortsätter motionären, rättas till genom
snara insatser och en utvärdering anstå tills insatserna fått erforderlig omfattning
och verkan.

I samband med en av utskottet föreslagen studieresa i Västernorrlands
län har medlare i Sundsvall och företrädare för länsstyrelsen i länet inför
utskottet framfört synpunkter på motionsförslaget.

Gällande ordning

Medlingsinstitutet har funnits i vårt land sedan 1915. Att medling mellan
makar ägt rum var tidigare en förutsättning för att vissa äktenskapsmål
skulle kunna tas upp till prövning. Medling kunde även ske frivilligt. Behöriga
att medla var bl. a. präster, föreståndare för familjerådgivningsbyrå,
borgerliga medlare och de som domstol i varje särskilt fall utsett.

Familjerådgivningsbyråer drivna av offentligrättsligt subjekt tillkom i början
av 1950-talet. Kommun och landsting är inte skyldiga att anordna familjerådgivning.
Om sådan anordnas kan emellertid statsbidrag erhållas till
verksamheten enligt kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 32

LU 1975/76:32

2

anordnad familjerådgivning. Vid sidan av familjerådgivningsbyråer som
drivs av kommuner och landstingskommuner finns också byråer tillkomna
på enskilt initiativ som har församling, kyrklig samfällighet eller enskild
sammanslutning som huvudman.

Vid 1973 års reform av giftermålsbalken (prop. 1973:32, LU 1973:20)
avskaffades den tidigare obligatoriska medlingen. Vidare närmades den frivilliga
medlingen innehållsmässigt till familjerådgivningen i avsikt att medlingen,
när familjerådgivningen var fullt utbyggd, skulle kunna ersättas av
denna. Bestämmelserna om medling togs in i en särskild lag (1973:650)
om medling mellan samlevande, som trädde i kraft den 1 januari 1974.
Medling enligt lagen har till ändamål att utjämna motsättningar mellan
man och kvinna som sammanlever eller har sammanlevt. Medlare skall
på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till motsättningarna
och, om fråga uppkommit att bryta samlevnaden, rådgöra med parterna
om möjligheterna att fortsätta den. För varje kommun skall utses minst
två medlare. Samma person kan utses till medlare för mer än en kommun,
om det är påkallat av särskilda skäl. Medlare förordnas av länsstyrelsen
för två kalenderår. Är han inte lämplig för sitt uppdrag, skall han entledigas.
Medlare är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller kvinnan
om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren förordnats.
Ersättning till medlare betalas av kommunen.

Vissa uttalanden av lagutskottet vid 1973 års reform av giftermålsbalken

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen
1973:32 framhöll lagutskottet att familjerådgivningen i jämförelse med medlingen
erbjöd väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade skilsmässor.
Familjerådgivningen försökte sålunda göra sina insatser på ett tidigare
stadium än då skilsmässa var nära förestående. På familjerådgivningsbyråerna
tjänstgörande personal var särskilt utbildad för sina uppgifter,
och till rådgivningsbyråerna fanns knutna konsulter med speciell kompetens
på olika områden, såsom psykologer, psykiatriker, gynekologer och jurister.
En särskild fördel med familjerådgivningen ansåg utskottet vara att den
hade möjlighet att behandla hela familjesituationen och att hjälpa makarna
att själva komma fram till vad som var bäst för dem. Även om resultatet
av rådgivningen blev att makarna skildes, kunde de enligt utskottet härigenom
ha lyckats bli ense i frågor om t. ex. vårdnad av barn och umgänget
med dessa. Utskottet erinrade om att frågor av denna art ofta var mycket
svårlösta. Inte minst från denna synpunkt spelade således familjerådgivningen
en betydelsefull roll.

Med hänsyn till familjerådgivningens mångsidiga karaktär ansåg utskottet
att famljerådgivningen borde ersätta medlingen. Detta måste dock ses på
sikt, och systemet med särskilda medlare fick enligt utskottet tills vidare
behållas. När familjerådgivningen blivit fullt utbyggd torde det inte föreligga

LU 1975/76:32

3

något behov av att ha medlingen kvar. Utskottet pekade vidare på att man
fick räkna med att det skulle komma att ta betydande tid innan systemet
var så utbyggt att det kunde helt ersätta medlingen. Det var enligt utskottets
mening viktigt att vid utbyggnaden av familjerådgivningsbyråerna dessa
fick tillräckliga resurser för att kunna uppnå syftet med verksamheten. Utskottet
ville även understryka betydelsen av en vidgad information om byråernas
verksamhet. En av svårigheterna ansåg utskottet nämligen vara att
få dem som är i behov av råd och stöd att besöka byråerna. Mot bakgrund
härav var det också betydelsefullt att familjerådgivarna gavs resurser att
även bedriva en uppsökande verksamhet.

I fråga om utbyggnaden av familjerådgivningen ansåg utskottet att det
borde beaktas att den dåvarande verksamheten hade karaktären av försöksverksamhet.
Utskottet erinrade om att socialutredningen, som redan enligt
tidigare meddelade direktiv hade att uppmärksamma familjerådgivningen
i samband med vissa av sina uppgifter, i tilläggsdirektiv den 10 december
1971 fått i uppdrag att i anslutning till utredningsuppdraget lägga fram förslag
rörande familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Vid
uppdragets fullgörande skulle utredningen utvärdera och beakta de erfarenheter
som gjorts vid den försöksvis anordnade familjerådgivningsverksamheten.
Enligt vad utskottet erfarit hade man inom utredningen påbörjat
en utvärdering av erfarenheterna av den nuvarande familjerådgivningsverksamheten.
Vidare hade man diskuterat olika alternativ till framtida organisation.
Enligt utskottet torde det dock dröja innan ett slutligt förslag om
organisationen kunde läggas fram. Mot bakgrund härav fann utskottet den
oro som på denna punkt uttryckts i en motion berättigad. Utskottet ville
därför i likhet med familjelagssakkunniga understryka det angelägna i att
uppbyggnaden av familjerådgivningen fortsatte i så snabb takt som möjligt.
Vad utskottet anfört gavs Kungl. Majit till känna.

Socialutredningen

Som tidigare berörts har socialutredningen (S 1969:29) i uppdrag att utreda
bl. a. vissa spörsmål om familjerådgivningen. Utredningen avgav år 1974
ett betänkande (SOU 1974:39) Socialvården - Mål och medel, vari utredningen
framhåller att frivillig medling på sikt bör kunna erbjudas inom
ramen för en utbyggd familjerådgivning. I betänkandet påpekar utredningen
att huvudmannaskapet för familjerådgivningen är splittrat även om det är
vanligt att landstinget är huvudman. Utredningen anser att kommunerna
bör svara för verksamheten och redovisar tre olika alternativ för familjerådgivningens
inlemmande i socialvårdsorganisationen.

Remissyttrandena

Remissyttranden över motionen har inhämtats från socialstyrelsen, ärkebiskopen
och länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen har bifogat

1 X Riksdagen 197S/76. S Mini. Nr 32

LU 1975/76:32

4

yttranden från nio medlare. På utskottets begäran har yttranden vidare avgivits
av styrelsen för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Socialstyrelsen anser att motionen inte bör föranleda någon åtgärd, medan
ärkebiskopen och länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker motionsförslaget.
Svenska kommunförbundet framhåller att ansvarsfördelning i fråga om medlingsverksamheten
bör klarläggas innan ytterligare insatser sker. Landstingsförbundet
hänvisar till att det i motionen upptagna spörsmålet inte är en
uppgift för förbundet.

Socialstyrelsen hänvisar till vad styrelsen anförde i sitt remissyttrande över
det till grund för 1973 års famlljerättsliga reform liggande betänkandet. 1
yttrandet framhöll styrelsen att familjerådgivningsverksamheten var väl
lämpad för medlingsuppdrag, varvid särskilt framhölls den behandlingsmetodik
som tillämpas vid familjerådgivningsbyråerna. Med hänsyn till dels
verksamhetens otillräckliga omfattning-familjerådgivningsverksamhet saknades
i fem landsting - dels familjerådgivningsbyråemas belägenhet i
vissa tätorter, ansåg socialstyrelsen det befogat att under ett övergångsskede
inrätta ett särskilt medlingsinstitut. Att ordna särskild utbildning av medlarna
kunde i och för sig vara värdefullt, men vore svårt att realisera, då
utbildningen måste sättas i relation till vederbörandes tidigare utbildning
och erfarenhet. Ett sätt att försäkra sig om att medlarna hade viss utbildning
ansåg styrelsen kunna vara att utse dem bland befattningshavare i kommunal
socialvård.

Enligt de uppgifter socialstyrelsen i det nu aktuella ärendet kunnat införskaffa
har efterfrågan på frivillig medling varit ganska liten under den
period som gått. I Stockholm har 80 borgerliga medlare utsetts av länsstyrelsen
efter förslag av kommunfullmäktige. Fram till mitten av år 1975 hade
endast en av dessa medlare utfört medlingsuppdrag. Genom en artikel i
tidningen Stockholm år 1974 hade man sökt sprida kunskap om medlarnas
existens och deras uppdrag. Vid kontakter med allmänna advokatbyråer
har upplysts att man numera sällan vet om medling skett eller ej. I och
med att anledning till skilsmässan inte längre behöver uppges, saknas enligt
styrelsen i flertalet fall orsak att forska efter vad sorn föregått beslut att
skiljas. Det förekommer i enstaka fall, då parterna eller en av dem är osäkra
eller inte vill skiljas, att man upplyser om att medlare finns. Det är dock
ganska vanligt att parterna före advokatkontakt haft kontakt med familjerådgivningsbyrå.

Socialstyrelsen framhåller vidare att familjerådgivningsverksamhten har
byggts ut något under den period som är aktuell, men inte alls i den utsträckning
som svarar mot behovet. Detta beror delvis på att familjerådgivningsverksamhetens
organisation utreds av socialutredningen och att
man på de flesta håll har velat avvakta denna utrednings ställningstagande.

Socialstyrelsen delade i sitt remissvar över socialutredningens betänkande
uppfattningen att familjerådgivningen fyller en viktig uppgift och därför
bör bibehållas och vidareutvecklas. Styrelsen instämde också i förslaget att

LU 1975/76:32

5

verksamheten skulle göras till en obligatorisk författningsmässigt reglerad
uppgift för primärkommunen. Däremot hade socialstyrelsen betänkligheter
mot den organisatoriska delen av förslaget och förordade att familjerådgivningen
skulle byggas in i övrig social verksamhet.

Enligt socialstyrelsen har familjerådgivningen i dagens läge otillräckliga
resurser för att svara mot behovet av rådgivning och hjälp i samlevnadsfrågor.
Efterfrågan har enligt de uppgifter socialstyrelsen fått ökat kraftigt under
den nu aktuella perioden. Vid vissa familjerådgivningsbyråer har man fått
införa långa väntetider. Om detta beror på att den obligatoriska medlingen
upphört eller har andra orsaker, går enligt socialstyrelsen inte att bedöma.
Den ringa efterfrågan som kan konstateras när det gäller frivillig medling
tyder dock på att familjerådgivningen bättre än medlingsinstitutet svarar
mot det behov människor med samlevnadsproblem har. Socialstyrelsen anser
att detta troligen till stor del hänger samman med att familjerådgivningen
inte arbetar huvudsakligen med målsättning att få parterna att fortsätta samlevnaden
utan mer problemofiért tefat. I fall där fortsatt samlevnad verkar
destruktivt söker man åstadkomma en separation utan alltför djupgående
och långvariga konflikter.

Mot denna bakgrund anser socialstyrelsen att det ter sig rimligare att
satsa på en ordentlig utbyggnad av fäfniljerådgivningsverksamheten än att
söka utforma ett nytt och annorlunda medlingsinstitut. Hur väl man än
försöker utbilda medlarna kan dessa enligt styrelsen inte fylla samma funktion
som familjerådgivningen, då medlarna arbetar ensamma och i regel
vid sidan av medlingsuppdraget har annat arbete. Familjerådgivarna arbetar
i kvalificerade team och har verksamheten som yrke.

Socialstyrelsen anser dock att undantag får göras för medlingsverksamhet
inom kyrkan eller annat religiöst samfund. Emellertid torde sådan medlingsverksamhet
ingå i den själavårdande verksamhet man ändå bedriver. Särskild
upplysning om att man kan vända sig till sin själasörjare även med samlevnadsproblem
torde vara obehövlig, och särskild utbildning ingår redan
i prästutbildningen.

Med hänsyn härtill anser socialstyrelsen att ställningstagande rörande familjerådgivningsverksamhetens
framtida utformning bör avvaktas och att
motionärens förslag i dagens läge inte bör föranleda någon åtgärd.

Ärkebiskopen anser att en tanke bakom reformen av medlingsverksamheten
var att parterna själva skall välja väg - fortsatt samlevnad eller separation
- men att medlaren skall söka hjälpa dem att bättre bli i stånd
att göra sitt val och att därefter fungera i sina relationer. Med den målsättningen,
som överensstämmer med den inriktning prästernas medlingsverksamhet
länge haft, kan enligt ärkebiskopen medlingen som ett komplement
till familjerådgivningen bli ett viktigt instrument för samhällets
människovårdande insatser. För att den nya ordningen - friare skilsmässoregleri
förening med frivillig familjerådgivning och medling - skall kunna
fungera så som lagstiftaren tänkt, anser ärkebiskopen det bl. a. vara av vikt

LU 1975/76:32

6

att till medlare utses lämpliga personer, att medlarna får adekvat utbildning
för sin uppgift och att de får tillräckliga resurser för sin verksamhet. Informationen
till allmänheten om medlarna är därvid av stor betydelse.

Ärkebiskopen erinrar om att den kyrkliga och ekumeniska familjerådgivningen,
som från år 1975 centralt stöds av Delegationen för familjerådgivning,
sedan tillkomsten av den nya ordningen nära följt utvecklingen
när det gäller medlingen. Enligt informationer från Delegationen för familjerådgivning
redovisar ärkebiskopen bl. a. följande:

1. Länsstyrelserna synes genomgående ha visat stor omsorg då de handhaft
sin uppgift att utse medlare. De tycks allmänt ha haft kontakt inte
bara med kommunerna utan även med kyrka och frikyrka. Genomgående
ser man t. ex. hur det för varje kommun utsetts åtminstone någon präst
i svenska kyrkan som medlare.

2. Flertalet av de medlare som länsstyrelserna utsett synes under de två
år som gått ha utnyttjats av allmänheten endast i mycket liten utsträckning.
Många medlare har blivit helt utan besök. Närmare statistik torde kunna
insamlas via länsstyrelserna som handhar ärendena om statsbidrag till kommunerna.
Präster och frikyrkopastorer har-oavsett om de av länsstyrelserna
utsetts till medlare eller ej - självklart i sin egenskap av präster/pastorer
fått ta emot människor som befunnit sig i samlevnadskris. Från den verksamheten
bortses emellertid i denna redovisning.

3. Mången medlare som utsetts av länsstyrelserna har helt saknat utbildning
för sitt uppdrag. Många medlare har också - förgäves - hos
länsstyrelse eller kommun efterlyst närmare information om innebörden
av sitt uppdrag. På initiativ av svenska kyrkans lekmannaskola och den
kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen gjordes 1974-1975 ett försök att
erbjuda medlarna viss utbildning i form av veckokurser. Samtliga utsedda
medlare fick personlig inbjudan. Endast två kurser kunde dock genomföras,
bl. a. därför att flertalet medlare måste personligen stå för kostnaderna. Många
redovisade nämligen att deras kommuner förklarat sig sakna intresse eller
möjlighet att bidraga ekonomiskt. Erfarenheterna från kurserna och även
av övriga kontakter med medlarna ger dock klart besked om att det föreligger
ett mycket stort behov av utbildning för medlarna och även att många
av dem är villiga att delta i sådan utbildning om ekonomiska bidrag kan
erhållas.

4. Den normala bilden tycks vara att medlarna helt saknar ekonomiska
resurser för att kunna informera allmänheten om sin existens. De kan inte
annonsera och de står inte i telefonkatalogen. Den uppfattningen synes inte
vara ovanlig bland allmänheten att medligen numera är helt avskaffad.

Sammanfattningsvis anser ärkebiskopen att den hittillsvarande bilden av
medlingsverksamheten efter den 1 januari 1974 flagrant avviker från de
intentioner som kom till uttryck både från riksdag och regering i 1973 års
lagstiftningsarbete. 1 avvaktan på en mera fullständigt utbyggd familjerådgivning
en gång i framtiden är det därför enligt ärkebiskopen av stor betydelse
för samhällets människovårdande ansvar att statsmakterna nu beslutar sig
för att avdela resurser som gör det möjligt för medlarna att bättre kunna
fullgöra sina viktiga uppgifter att bistå människor i samlevnadskriser.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län delar uppfattningen, att en utbyggd fa -

LU 1975/76:32

7

miljerådgivning torde ha de bästa förutsättningarna att medverka vid lösande
av familjekonflikter, eftersom familjerådgivningsbyråerna har personal som
är skolad för kurativa uppgifter och har möjlighet att ställa rådgivande expertis
till förfogande, såsom läkare och jurister. Familjerådgivningen har
hittills fått endast begränsad utbyggnad, och behovet av sådan rådgivning
är enligt länsstyrelsens mening säkerligen större än efterfrågan.

I avvaktan på en utbyggnad av familjerådgivningen anser länsstyrelsen
det vara av stort värde att möjlighet finns för människor med samlevnadsproblem
och med vilja att söka lösa dessa att kunna vända sig till
en medlare för att få hjälp. Länsstyrelsen utesluter inte att det ringa intresset
att vända sig till de nuvarande medlarna kan bero på bristande kännedom
om att möjlighet finns att anlita en medlare.

Eftersom 1973 års lag om medling mellan samlevande bygger på frivillighet,
borde enligt länsstyrelsens mening medlare kunna ha större möjligheter
än tidigare att bli inkopplad för att medverka till problemlösningar
i förebyggande syfte och till att motsättningarna utjämnas inför en förestående
separation. Ett stort behov föreligger säkerligen i dag hos människor
att få hjälp med att lösa sina samlevnadsproblem. Länsstyrelsen anser därför
att det är viktigt att information ges allmänheten om medlarna och om
syftet med deras verksamhet.

Länsstyrelsen anser det även vara viktigt att medlarna får fortlöpande
utbildning för sin verksamhet. Dagens samlevnadsformer har fört med sig
många problem, inte minst juridiska och ekonomiska. Barnfamiljerna har
även stora problem därför att båda föräldrarna i så stor utsträckning numera
förvärvsarbetar. I samband med skilsmässa kommer sådana problem upp
som har med vårdnad och umgängesrätt att göra. Det är därför viktigt, att
medlarna känner till samhällets olika hjälpmöjligheter. Medlaren får ofta
tjäna som sluss till andra hjälporgan i samhället, såsom till familjerådgivare,
jurist eller läkare. En allsidig fortlöpande utbildning av de förordnade medlarna
anser länsstyrelsen vara av största vikt.

Med hänvisning till ovan anförda synpunkter tillstyrker länsstyrelsen motionärens
förslag.

Styrelsen för Svenska kommunförbundet framhåller beträffande informationen
till allmänheten om den rådgivning medlarna erbjuder att förbundet
i sin modell till kommunal ärendekatalog föreslår de enskilda kommunerna
att i sina informationsskrifter som social service ange verksamheten ”medling”
och i samband därmed medlarnas namn, adress, telefon och mottagningstider.

Kommunförbundet har nyligen skickat ut en enkät till samtliga länsstyrelser
där antalet medlingsuppdrag kommunerna sökt bidrag för under åren
1974 och 1975 efterfrågas. Enkäten, som tillkommit efter samråd med
länsstyrelsernas organisationsnämnd, avses ligga till grund för en bedömning
av omfattningen av medlarverksamheten och därav eventuellt föranledda
utbildnings- och informationsbehov.

LU 1975/76:32

8

Enligt styrelsen är emellertid ansvaret för medlarverksamheten en fråga
som spelar in i bedömningen av vilken myndighet eller vilket organ som
skall åta sig de uppgifter motionären anser önskvärda. Ännu har ingen klarhet
erhållits i frågan om huruvida staten såsom bidragsgivare, länsstyrelsen
genom att utse medlarna och kommunerna genom att arvodera dem skall
dela på detta ansvar eller ej.

Enligt styrelsens uppfattning är det lämpligt att ansvarsfördelningen i
detta avseende klarlägges innan ytterligare insatser, utöver vad förbundet
redan åtagit sig, planeras.

Landstingsförbundet påpekar att landstingens enda beröring med medlingsinstitutet
är att familjerådgivare i vissa fall kan utses till medlare. Så har
emellertid skett i mycket ringa omfattning, till stor del beroende på att
familjerådgivarna inte anser att direkt "medling” mellan makar eller samlevande
är en uppgift för familjerådgivningen.

Landstingsförbundet hänvisar till socialutredningens betänkande och
framhåller att vid ett genomförande av förslagen blir inte frågan om utbildning
av medlare och information till allmänheten om möjligheten att
erhålla medling en uppgift för landstingen. Förbundet vill emellertid bl. a.
hänvisa till att upplysning om medlingsinstitutet finns i den av socialdepartementet
utgivna socialkatalogen, som tillkommit för att ge medborgarna
en samlad information om samhällets hjälpinstrument.

Utskottet

Vid 1973 års reform av giftermålsbalken avskaffades den tidigare obligatoriska
medlingen men behölls den frivilliga medlingen. Bestämmelserna
om medling togs in i en särskild lag om medling mellan samlevande, som
trädde i kraft den 1 januari 1974. Medling enligt lagen har till ändamål
att utjämna motsättningar mellan man och kvinna som sammanlever eller
har sammanlevt. Medlare skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om
anledningen till motsättningarna och, om fråga uppkommit att bryta samlevnaden,
rådgöra med parterna om möjligheterna att fortsätta den. För
varje kommun skall utses minst två medlare. Medlare förordnas av
länsstyrelsen för två kalenderår. Medlare är skyldig att försöka medla på
begäran av mannen eller kvinnan om någon av dem är bosatt i den kommun
för vilken medlaren förordnats. Ersättning till medlare betalas av kommunen.

I motionen framhålls att mycket tyder på att mediamas verksamhet under
lagens giltighetstid inte varit särskilt omfattande. Detta torde främst bero
på att allmänheten är okunnig om deras existens. Motionären anser att
informationen om denna service har varit otillräcklig och att de personer
som förordnats som medlare inte heller fått den information och utbildning
som är nödvändig. Motionären begär därför att riksdagen hos regeringen
hemställer om åtgärder för att öka informationen till allmänheten om med -

LU 1975/76:32

9

lamas verksamhet och för att ge medlarna vidgad information och utbildning
för sin uppgift.

1 överensstämmelse med riksdagens uttalanden vid 1973 års reform anser
utskottet att behovet av rådgivning och hjälp i samlevnadsfrågor kan tillgodoses
bättre inom ramen för familjerådgivningen än genom det nuvarande
medlingssystemet. Det var också statsmakternas avsikt vid reformen att
medlingen i framtiden skulle ersättas av familjerådgivningen. Som framgår
av socialstyrelsens remissyttrande över motionen har emellertid familjerådgivningen
i dagens läge alltjämt otillräckliga resurser även om en viss
utbyggnad skett under senare år. Enligt utskottets mening bör man därför
i första hand sträva efter att få till stånd en förstärkning av familjerådgivningen
i så snabb takt som möjligt. I anslutning härtill vill utskottet
erinra om att familjerådgivningsverksamhetens framtida utformning och
organisation f. n. är föremål för överväganden av socialutredningen. 1 ett
principbetänkande år 1974 framhöll utredningen att frivillig medling på sikt
bör kunna erbjudas inom ramen för en utbyggd familjerådgivning. Enligt
utredningen bör familjerådgivningen vidareutvecklas och bli en lagstadgad
uppgift. Beträffande huvudmannaskapet för familjerådgivningen ansåg utredningen
att primärkommunerna bör svara för verksamheten.

1 avvaktan på en utbyggnad av familjerådgivningen torde enligt utskottets
mening det nuvarande systemet med särskilt förordnade medlare ha en
uppgift att fylla. En förutsättning för att syftet med medlingsverksamheten
skall nås är självfallet att allmänheten får kännedom om verksamheten och
att medlarna har erforderlig utbildning för sin uppgift. Som framgår av remissyttrandena
över motionen har efterfrågan på medling varit mycket liten
under den tid som förflutit sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft.
I likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län anser utskottet det inte uteslutet
att detta kan bero på att informationen till allmänheten om medlarna och
deras uppgifter varit bristfällig. En bidragande orsak till att medlingsorganisationen
inte tagits i anspråk kan också tänkas vara att uttrycket medling
har en negativ klang från den tid medlingen var obligatorisk. Även andra
faktorer kan självfallet ha medverkat. Genom remissbehandlingen och de
upplysningar i övrigt utskottet inhämtat har vidare framkommit att någon
utbildning av medlarna i allmänhet inte förekommit.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet i och för sig dela motionärens
uppfattning att informationen om medlingen och utbildningen av medlare
bör förbättras. Utskottet vill emellertid peka på att vissa åtgärder i detta
syfte redan vidtagits. Som framgår av Svenska kommunförbundets remissyttrande
föreslår sålunda förbundet i sin modell till kommunal ärendekatalog
att de enskilda kommunerna i sina informationsskrifter som social service
anger verksamheten "medling” och i samband därmed medlarnas namn,
adress, telefon och mottagningstider. Kommunförbundet har vidare nyligen
skickat ut en enkät till samtliga länsstyrelser där antalet medlingsuppdrag
kommunerna sökt bidrag för under åren 1974 och 1975 efterfrågas. Enkäten,

LU 1975/76:32

10

som tillkommit efter samråd med länsstyrelsernas organisationsnämnd, avses
ligga till grund för en bedömning av omfattningen av medlarverksamheten
och därav eventuellt föranledda utbildnings- och informationsbehov.
Det bör vidare framhållas att upplysningar om medlingsinstitutet finns i
den av socialdepartementet utgivna socialkatalogen, som tillkommit för att
ge medborgarna en samlad information om samhällets hjälpinstrument.
En ny upplaga av katalogen distribueras f. n. till landets samtliga hushåll.

Enligt utskottets mening bör resultatet av de vidtagna åtgärderna avvaktas
liksom de ytterligare insatser som den pågående enkäten kan tänkas ge
anledning till. Utskottet anser därför att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1128.

Stockholm den 20 maj 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c). Hammarberg (s), Lidgård (m), Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje
(s). Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c).
Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i
Hovmantorp (s) och fru Karlsson (c).