med anledning av motion om läkares och polismäns åligganden vid dödsfall i hemmet

Betänkande 1978/79:JuU3

Juli 1978/79:3

Justitieutskottets betänkande
1978/79:3

med anledning av motion om läkares och polismäns åligganden vid
dödsfall i hemmet

Motionen

I motionen 1977/78:707 av Margareta Andrén (fp) och Björn Molin (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de bestämmelser
som gäller läkares och polisens åliggande i samband med dödsfall som
inträffar på annan plats än sjukvårdsinrättning.

I motiveringen framhåller motionärerna att vid alla dödsfall intyg om
dödsorsaken, s. k. dödsbevis, skall utfärdas av läkare samt att polisen i vissa
fall är skyldig att medverka vid utredning av dödsorsak och anskaffande av
dödsbevis. Enligt motionärerna synes det numera, åtminstone i Stockholmsområdet,
vara vanligt att polis alltid tillkallas för att utreda dödsfall i hemmet.
En sådan utredning upplevs enligt motionärerna av många människor som
en stor psykisk påfrestning, särskilt om utredningen utförs av flera polismän
som är uniformerade och använder sig av polisbil.

Då polis måste tillkallas borde det enligt motionärerna normalt vara
tillräckligt med endast ett polisbefäl - i civila kläder - som till sin hjälp har
t. ex. en jourhavande läkare.

Vissa bestämmelser

Bestämmelser om vissa åligganden vid dödsfall finns i 14 § kungörelsen
(1963:540) om begravningsplatser och gravar m. m., den s. k. begravningskungörelsen.
Regleringen innebär bl. a. följande.

Vid dödsfall som inträffar här i riket skall intyg av läkare om dödsorsak
(dödsbevis) lämnas till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall
antecknas. Dödsbevis skall lämnas så snart det kan ske av sjukvårdsinrättning,
om den avlidne vårdades på inrättningen vid dödsfallet. Om den döde i
annat fall vårdats av läkare och denne efter undersökning av den döda
kroppen kunnat konstatera den sannolika dödsorsaken och ej funnit
anledning till antagande att döden orsakats av annan person och ej heller
eljest funnit skäl föreligga för en fullständigare undersökning av den döda
kroppen, skall dödsbevis lämnas av efterlevande make eller annan anhörig
som sammanbott med den döde eller av annan anledning finns på platsen. I
övriga fall skall dödsbevis lämnas av polismyndigheten i den ort där
dödsfallet inträffat.

Har dödsbevis ej inkommit till pastorsämbetet inom en vecka efter
anmälan om dödsfallet, skall pastorsämbetet sända underrättelse om döds -

1 Riksdagen 1978/79. 7 sami. Nr 3

JuU 1978/79:3

2

fallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffat. Polismyndigheten
har då att införskaffa dödsbevis.

Innan läkare utfärdar dödsbevis, skall han undersöka den döda kroppen för
att fastställa dödsorsaken. Sådan undersökning får dock underlåtas om
läkaren vårdat den döde för den sjukdom varav han avlidit eller biträtt vid
förlossning, varunder modern eller barnet avlidit, och läkaren anser sig på
sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. Dödsbevis skall av läkaren utan
dröjsmål tillhandahållas den som enligt vad ovan sagts skall lämna sådant
bevis till pastorsämbetet.

Närmare bestämmelser om dödsbevis har år 1971 meddelats av socialstyrelsen
i samråd med rikspolisstyrelsen (socialstyrelsens cirkulär den 14 maj
1971 med råd och anvisningar ang. dödsbevis, MF nr 24). Ett kompletterande
cirkulär om polismyndighets skyldighet att utreda dödsfall har utsänts av
rikspolisstyrelsen i juni 1976 till samtliga länsstyrelser och polisstyrelser (C66/76).

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall polisen inleda förundersökning så
snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott, som
hör under allmänt åtal, förövats.

Pågående översyn

En översyn och revidering av socialstyrelsens anvisningar angående
dödsbevis påbörjades år 1974 genom interna diskussioner inom socialstyrelsen.
Styrelsen har därefter i samråd med rikspolisstyrelsen, riksskatteverket,
statistiska centralbyrån och statens rättsläkarstationer utarbetat förslag till
reviderade anvisningar angående dödsbevis. Ett första förslag utsändes på
remiss till bl. a. ett antal vetenskapliga råd i december 1977. På grundval av
inkomna synpunkter och fortsatta överläggningar med företrädare för
rättsläkarstationerna och rikspolisstyrelsen har därefter bearbetningen av
cirkuläret fortsatt. Ett nytt förslag har sommaren 1978 sänts ut på remiss.
Remisstiden utgår den 15 oktober 1978.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har avgivits av rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
ärkebiskopen och Svenska polisförbundet.

Rikspolisstyrelsen och polisförbundet avstyrker bifall till motionen, polisstyrelsen
under hänvisning till pågående utredning. Ärkebiskopen tillstyrker
bifall till motionen. Socialstyrelsen anser motionärernas önskemål tillgodosedda
genom den pågående översynen inom styrelsen.

Rikspolisstyrelsen framhåller att bestämmelserna i 14 § begravningskungörelsen
innebär att polisens skyldighet att utreda dödsfall, som kan vara
förknippade med brott, har utvidgats till att omfatta även utredning av vissa

JuU 1978/79:3

3

dödsfall enbart i syfte att erhålla dödsbevis. Anmälan om dödsfall till polisen
kan, framhåller styrelsen, komma att göras av läkare eller pastorsämbete.
Härtill kommer att anmälan i många fall görs av enskild person vid befarat
brott, självmord eller olycksfall eller eljest när dödsorsaken är oklar samt inte
sällan onödigtvis - på grund av bristande kännedom om hur man skall förfara
-som en första åtgärd vid naturligt dödsfall i hemmet, trots att den avlidne
vårdats av läkare som är beredd att utfärda dödsbevis.

De i motionen anförda olägenheterna uppstår enligt styrelsen otvivelaktigt
främst i samband med anmälningar av enskilda. Dessa anmälningar torde till
stor del bero på att kontinuitet i vården och kontakten mellan viss vårdande
läkare och den vårdade inte förekommit i önskvärd utsträckning. Styrelsen
uttalar också att för efterlevande svårigheten att erhålla dödsbeviset vid helt
naturliga dödsfall har blivit alltmer påfallande. Styrelsen anser att läkare, som
under jourtid kallas för att konstatera dödsfall i hemmet, mer aktivt torde
kunna verka för att framskaffa dödsbevis. I stället inkopplas nu polis, som
nödgas företa åtminstone viss utredning, efterforska vårdande läkare samt i
sista hand vid behov förordna om obduktion. Detta kan enligt styrelsen
innebära starka känslomässiga påfrestningar för de efterlevande.

Beträffande polisens medverkan anför styrelsen att anmälan om dödsfall
till polisen i princip kräver omedelbara åtgärder för bedömning av situationen
och tillkallande av läkare eller ambulans, om inte säkra dödstecken föreligger.
Alltefter omständigheterna krävs vidare åtgärder för att säkra förhållandena
på platsen, söka kontakt med eventuell vårdande läkare, tillkalla kvalificerade
utredningsmän och hjälpa efterlevande. Med hänsyn till polisens
resurser är det enligt styrelsen inte överallt och vid alla tider på dygnet
praktiskt möjligt att lösa frågan på annat sätt än att genast låta tjänstgörande
ordningspolispersonal vidta de första åtgärderna. Dessa polismän är uniformerade
och utrustade för att snabbt kunna sättas in på olika brådskande
uppdrag i polisverksamheten. Av beredskapsskäl kan byte av kläder
vanligtvis inte ske mellan de olika uppdragen. Krävs efter de nyssnämnda
förstahandsåtgärderna vidare utredning av dödsfallet sker denna genom
kriminalpolispersonal.

Avslutningsvis erinrar styrelsen om sin ovannämnda rundskrivelse från
juni 1976 samt till den likaledes ovannämnda översynen av gällande
anvisningar på området. Översynen syftar enligt styrelsen främst till att inom
sjukvårdsorganisationens ram skapa bättre möjligheter att erhålla dödsbevis
vid naturliga dödsfall utan att rättssäkerhetskravet blir eftersatt.

Socialstyrelsen uttalar att efter år 1971, då gällande anvisningar utfärdades,
flera faktorer medverkat till att dessa blivit i behov av en revidering. Genom
ändringarna i sjukvårdslagen år 1972 föreligger behov av sakändringar i
cirkuläret. Från olika håll har därutöver framförts att anvisningarna är
svårtolkade, varför man vid en översyn skulle söka underlätta läsbarheten.

JulJ 1978/79:3

4

Styrelsen framhåller vidare när det gäller den praktiska sjukvårdsverksamheten
att det skett förändringar som medfört att läkare blivit allt restriktivare
att utfärda dödsbevis i de fall döden inträffat utanför en sjukvårdsinrättning,
t. ex. i hemmet. Sålunda ombesörjs jourtjänsten inom primärvården numera i
betydande omfattning av jourcentraler med stora upptagningsområden, vilka
på många håll ofta är bemannade med korttidsförordnade distriktsläkarvikarier.
Den läkare som under jourtid kallas för att konstatera ett dödsfall i
hemmet känner därför vanligen inte den avlidnes förhållanden, vilket medför
att han inte anser sig kunna utfärda dödsbevis. Detta gäller även vid helt
naturliga dödsfall, då den avlidne vårdats av annan läkare för den sjukdom
som lett till döden. I stället inkopplas polisen med följd att antalet
rättsmedicinska undersökningar stadigt ökat. En fortsatt utveckling i denna
riktning kan enligt styrelsen befaras om hemsjukvården ökar, vilket torde
medföra ett ökat antal dödsfall utanför sjukhus.

Ovannämnda förhållanden har, uppger styrelsen, motiverat pågående
översyn och revidering av gällande bestämmelser om dödsbevis. Vidare har
några myndigheter och organisationer framfört förslag till ändringar i
blanketten till dödsbevis, t. ex. att dödsorsak skall anges även på svenska.

Ärkebiskopen instämmer med motionärerna i att det är synnerligen
angeläget att bestämmelserna angående läkares och polismäns åliggande i
samband med dödsfall, som inträffar på annan plats än sjukvårdsinrättning,
ses över. Han omtalar också att frågan i mars 1976 togs upp på ett prostmöte i
Uppsala stift. Därvid uttalades bl. a. att det var av vikt att polisbesök i
hemmen i anledning av dödsfall inte sker på ett störande och uppseendeväckande
sätt.

Svenska polisförbundet säger sig ha förståelse för motionärernas synpunkter
men inte uppleva något behov av översyn av gällande bestämmelser och
utvecklad praxis.

Polisens liksom läkares kontakt med dödsfall i hemmet varierar enligt
förbundet inom landet beroende på utbildad praxis. Tillämpade rutiner synes
väl anpassade till de olika förhållanden som råder på olika platser i landet, och
polisens arbete har utvecklats efter de behov och den efterfrågan på hjälp som
allmänheten önskar.

Förbundet framhåller att olikheter i rutiner givetvis också beror på tillgång
på personal. Mestadels torde det enligt förbundet vara kriminalpolispersonal
som handlägger dödsfall av den art som beskrivs i motionen. Förbundet
finner det dock angeläget att påpeka att flertalet dödsfall inte är så enkla som
motionärerna beskriver. Speciellt i storstäderna får polisen, oavsett om den är
uniformerad eller ej, ersätta anhöriga när det gäller att lämna hjälp, tröst och
råd. Det blir polisen som får förmedla kontakt med läkare, präst eller annan
person som den anhörige kan söka hjälp hos framdeles.

Förbundet framhåller vidare att polisen givetvis önskar handlägga denna
typ av ärenden med största skyndsamhet vare sig tveksamhet om dödsfall

JuU 1978/79:3

5

föreligger eller ej. Det är då naturligt och absolut nödvändigt att sända
närmast lämpliga personal till platsen och det blir därför ordningspolisen som
upprätthåller utryckningsberedskapen som får denna arbetsuppgift. Förbundet
betonar att tillgången på civil utryckningsberedskap är synnerligen
begränsad. Den spaningspersonal som eventuellt kan finnas att tillgå har
ibland en klädsel, på grund av spaningstekniska skäl, som kanske inte alltid är
lämplig för denna typ av uppdrag. Av naturliga skäl och på grund av vunnen
erfarenhet handläggs dödsfallsutredning av erfaren personal. Det kan mot
bakgrund av vad som anförts ovan vara nödvändigt att avlösa den första
polispatrullen med mer erfaren personal.

Förbundet säger sig ej kunna stödja förslaget att polisman ensam skall
handlägga denna typ av ärenden.

Förbundet framhåller också att de föreningar som svarat på förbundets
remiss angående motionen har ställt sig frågande till motionärernas uppfattning
att många, speciellt äldre, upplever det som en stor psykisk påfrestning
när polis måste göra utredning. Enligt förbundet redovisas i föreningarnas
svar en helt annan uppfattning och upplevelse av polisen i detta sammanhang,
och den tacksamhet som i olika former visats enskilda polismän och
poliskåren i allmänhet för arbetet som utförts i samband med dödsfall i
hemmet torde vara tecken på att motionärernas uppfattning kan diskuteras.

Avslutningsvis framhåller förbundet att det förutsätter att personalresurserna
ökas om motionärernas krav vinner gehör. Det torde enligt förbundet
inte vara möjligt att inom ramen för nuvarande resurstilldelning, med
bibehållande av servicenivå och rättssäkerhet, tillmötesgå motionärernas
önskemål.

Utskottet

1 motionen begärs en översyn av bestämmelserna om läkares och
polismäns medverkan vid dödsfall som inträffar på annan plats än sjukvårdsinrättning.

Ifrågavarande bestämmelser finns i kungörelsen (1963:540) om begravningsplatser
och gravar m. m., den s. k. begravningskungörelsen, samt i
socialstyrelsens, i samråd med rikspolisstyrelsen, år 1971 utfärdade cirkulär
med råd och anvisningar angående dödsbevis. Bestämmelserna innebär bl. a.
att ett s. k. dödsbevis, dvs. ett intyg av läkare om dödsorsaken, skall lämnas
till pastorsämbetet vid vaije dödsfall. Om dödsfallet inträffat i hemmet,
ankommer det i första hand på den läkare som vårdat den döde eller på
anhörig eller samboende att lämna dödsbevis. I andra hand får uppgiften
fullgöras av polismyndighet.

Enligt motionärerna synes det numera vanligt att polis tillkallas för att
utreda dödsfall i hemmet. Att så är fallet har bekräftats vid utskottets
remissbehandling av motionen. Utvecklingen har, enligt vad socialstyrelsen

Juli 1978/79:3

6

uppger i sitt remissyttrande, bl. a. sin grund i förändringar i den praktiska
sjukvårdsverksamheten; jourtjänsten inom primärvården ombesörjs numera
i betydande omfattning av jourcentraler med stora upptagningsområden, och
läkare som under jourtid kallas till ett hem föratt konstatera ett dödsfall anser
sig vanligen inte kunna utfärda dödsbevis eftersom de inte känner den
avlidnes forhållanden.

Den angivna utvecklingen i förening med andra i socialstyrelsens
remissvar närmare angivna omständigheter av bl. a. lagteknisk natur har
medverkat till att en översyn och revidering av bestämmelserna blivit
nödvändig. En översyn har också företagits av socialstyrelsen i samråd med
bl. a. rikspolisstyrelsen och statens rättsläkarstationer, och ett förslag till nya
regler remissbehandlas f. n. En grundtanke i detta förslag är att det inom
sjukvården skall skapas sådana rutiner att dödsbevis i linje med motionärernas
tankegångar kan utfärdas utan polismyndighets medverkan i alla de
situationer då det ej föreligger saklig grund att koppla in polisen.

Motionärernas önskemål om översyn är således redan tillgodosett. Med
hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte
påkallad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:707.

Stockholm den 17 oktober 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c). Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Gunde Raneskog (c). Kerstin Andersson i
Kumla (s), Håkan Winberg (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Carl
Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c). Martin Segerstedt (s). Iris
Mårtensson (s) och Margareta Andrén (fp).

GOT AB 58516 Stockholm 1977