Med anledning av motion om kostnaden för hävande av omyndighetsförklaring

Betänkande 1975/76:LU13

LU 1975/76: 13

Lagutskottets betänkande
1975/76: 13

med anledning av motion om kostnaden för hävande av omyndighetsförklaring Motionen I

motionen 1975/76:1110 av fru Karlsson (c) och herr Svanström (c) yrkas
att riksdagen skall besluta om utfärdande av sådana bestämmelser att samtliga
kostnader för hävande av omyndighetsförklaring skall bestridas av det
allmänna.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna att det ofta är förenat med
kostnader och besvär att få kontakt med psykiatriker och att av denne få
sådant läkarintyg som fordras för hävande av omyndighetsförklaring. Vid
ärendets avgörande i tingsrätten tillkommer expeditionsavgifter samt ibland
kostnader för biträde av advokat. Motionärerna anser det rimligt att nämnda
kostnader bestrides av det allmänna. Genomförande av en sådan ordning
skulle enligt motionärerna också ligga i linje med grundtanken med den
nya förmynderskapslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1976, nämligen
att så få människor som möjligt skall sakna de medborgerliga rättigheter
som tillkommer den som är myndig.

Gällande bestämmelser

Den 1 januari 1976 trädde ändrade regler i Jöräldrabalken (FB) om förmynderskap
i kraft. (Prop. 1974:142, LU 1974:38, SFS 1974:1038). De nya
reglerna innebär bl. a. att grunderna för omyndighetsförklaring begränsats.
Enligt FB 10:1 kan en person sålunda förklaras omyndig endast om han
på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk
abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och
det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på
annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter.

En grundtanke bakom de nya reglerna är vidare att en person inte skall
behöva vara omyndigförklarad under längre tid än nödvändigt. Om skäl
för omyndighetsförklaring inte längre föreligger skall den enligt FB 10:8
hävas av rätten. Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring får göras
av den omyndige själv, hans förmyndare eller överförmyndaren (FB 20:16).
I syfte att undvika att personer är omyndigförklarade längre än som är
absolut nödvändigt har i överförmyndarkungörelsen (1974:1047) införts en
skyldighet för överförmyndaren (3 §) att årligen granska alla förmynderskap
som avser omyndigförklarade och därvid efter samråd med medicinsk och
social expertis bilda sig en uppfattning om huruvida ifrågavarande personer

Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 13

LU 1975/76:13

2

bör förbli omyndiga. Finner överförmyndaren att det inte längre föreligger
skäl för omyndighetsförklaring, skall han ansöka om hävande av denna.
Som en ytterligare garanti för att personer inte förblir omyndigförklarade
längre än nödvändigt har i lagen (1954:519) om nykterhetsvård (67 §) och
lagen (1956:2) om socialhjälp (63 §) tagits in bestämmelser om skyldighet
för nykterhets- resp. socialnämnder att anmäla till överförmyndaren när
någon som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad.
En motsvarande bestämmelse om anmälningsskyldighet för
överläkare och vårdchef har tagits in i sjukvårdskungörelsen (1912:676) resp.
stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Om överförmyndare ansöker om hävande av omyndighetsförklaring uppstår
inga kostnader förden omyndigförklarade. Görs ansökan av den omyndigförklarade
själv kan däremot vissa kostnader uppkomma. För att ansökan
skall kunna bifallas fordras att läkarintyg angående den omyndigförklarades
sinnestillstånd företes (FB 20:21). Sådant läkarintyg skall vara utfärdat av
läkare som har specialistkompetens i allmän psykiatri, rättspsykiatri eller
barn- och ungdomspsykiatri eller som annars har förklarats behörig av socialstyrelsen.
Några speciella bestämmelser om kostnader för läkarintyget
finns inte. Är vederbörande läkare ansluten till läkarvårdstaxan får kostnaden
dock inte överstiga 281 kronor.

Den omyndigförklarade har vidare att erlägga vissa expeditionsavgifter
enligt expeditionskungörelsen (1964:618). För ansökan om hävande av
omyndighetsförklaringen tas ut en avgift om 25 kronor och för dom i
målet 25 kronor samt 10 kronor för varje sida av domen.

Om sökande beviljas allmän rättshjälp betalar staten enligt 9 § rättshjälpslagen
(1972:429) expeditionskostnaderna, kostnaderna för läkarintyg samt
kostnaden för biträde. Sökanden kan dock åläggas att bidra till kostnaderna
för allmän rättshjälp (11-15 §§).

Även om den omyndigförklarade inte har rättshjälp kan han få biträde.
Enligt 20:19 FB skall nämligen rättegångsbiträde förordnas om det ej är
uppenbart att biträde ej erfordras. Ersättningen till rättegångsbiträdet skall
stanna på statsverket om ej ev. motpart finnes böra åläggas att gottgöra
statsverket kostnaden.

Utskottet

Den 1 januari 1976 trädde nya regler om förmynderskap i kraft. Ett av
syftena med reformen har varit att väsentligt minska antalet omyndighetsförklarade.
Bestämmelser har sålunda införts som dels begränsar möjligheterna
till omyndighetsförklaring, dels ger bättre garantier för att en omyndighetsförklaring
blir hävd när skäl för den inte längre föreligger.

I motionen framhålls att en omyndigförklarad, som önskar att få omyndighetsförklaringen
hävd, ofta åsamkas kostnader bl. a. för anskaffandet av
läkarintyg, för biträde vid rätten samt för lösen av dom. Detta förhållande

LU 1975/76:13

3

kan motverka syftet med förmynderskapsreformen. Motionärerna yrkar därför
att riksdagen skall besluta att samtliga kostnader för hävande av omyndighetsförklaring
skall bestridas av det allmänna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte bör vara förenat
med några kostnader att få en omyndighetsförklaring hävd. Enligt utskottets
mening tillgodoser också de nya förmynderskapsreglerna i princip detta önskemål.
Såsom framgår av redogörelsen i det föregående för de nya reglerna
föreligger det nämligen skyldighet för nykterhets- och socialnämnder samt
vissa överläkare och vårdchefer att anmäla till överförmyndaren, när någon
som är föremål för deras verksamhet inte längre bör vara omyndigförklarad.
Det åligger vidare överförmyndaren att själv årligen granska alla förmynderskap
och därvid pröva om det finns skäl att ansöka om hävande av
omyndighetsförklaringen. Självfallet åligger det överförmyndaren att även
göra sådan prövning, om den omyndigförklarade vänder sig till överförmyndaren
och begär att denne skall ansöka om omyndighetsförklaringens
hävande. Inger överförmyndaren därefter sådan ansökan till rätten, stannar
kostnaden härför på det allmänna.

Om överförmyndaren vid sin prövning finner att den omyndigförklarade
bör förbli omyndig, har den omyndigförklarade möjlighet att själv ansöka
om hävande av omyndighetsförklaringen. I detta fall kan den omyndigförklarade
åsamkas vissa kostnader. Förordnas biträde för den omyndigförklarade,
skall emellertid kostnaden härför stanna å statsverket. Beviljas
vidare den omyndigförklarade allmän rättshjälp, behöver han inte heller
betala expeditionskostnader eller kostnader för läkarintyg.

Det anförda visar enligt utskottets mening att det är väl sörjt för att
ett hävande av omyndighetsförklaring skall kunna ske utan kostnad för
den omyndigförklarade. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionen är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1110.

Stockholm den 16 mars 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m). Sundelin
(s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s)*, fru Nilsson i Sunne (s), herr Israelsson
(vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson
(s), fru Johansson i Hovmantorp (s), herr Henmark (fp) och fru Karlsson

(c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 51416 Stockholm 1976