med anledning av motion om insyn i FN:s medlemsländers inre förhållanden

Betänkande 1979/80:UU15

UU 1979/80:15

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:15

med anledning av motion om insyn i FN:s medlemsländers inre
förhållanden

Motionen

I motionen 1978/79:352 av Tage Adolfsson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen anhåller hos regeringen att regeringen i FN tar initiativ för att
tillgodose de krav på insyn och information i FN:s olika medlemsländer som
anförts i motionen.

Bakgrund

Insyn och information om förhållandena i olika länder är givetvis viktig för
FN:s och regionala organs möjligheter att förverkliga sina syften. Detta
gäller mänskliga rättigheter, som utförligt behandlas i motionen, men även
politiska frågor. Tillgång till fullgod information utgör inte endast ett
behövligt underlag för beslut och åtgärder. Den utövar också ett betydande
tryck genom opinionen på regeringar att leva upp till sina internationella
förpliktelser.

Frihet att insamla och distribuera information finns fastslagen i 1966 års
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Sverige slår aktivt
vakt om denna frihet.

I internationella organ är emellertid möjligheterna att på officiell väg
erhålla information om förhållanden i medlemsländerna delvis beskurna. En
grundläggande regel i FN-stadgan är artikel 2 punkt 7, i vilken det heter:

”Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta nationerna att
ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen
behörighet.”

Innebörden av regeln har varit omstridd. Den har ofta givits såväl
restriktiva som mera extensiva tolkningar. I fråga om ingrepp mot mänskliga
rättigheter har uppfattningen dock efter hand, framför allt hos de västliga
demokratierna, utvecklats därhän att ett påtalande av brott mot sådana
rättigheter inte utgör en inblandning i andra staters inre angelägenheter.
Från svensk sida framhålls således alltid att en invändning med hänvisning till
FN-stadgans artikel 2:7 inte kan accepteras när det gäller att behandla
uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter.

Staternas suveränitet gör emellertid att det i många fall, och ofta i de mest
angelägna, tyvärr visar sig svårt att få till stånd utsändande av delegationer
för att göra undersökningar på platsen. Först måste en majoritet ställa sig
bakom ett sådant förslag. Här verkar grupp- och regionalsolidaritet ofta

1 Riksdagen 1979180. 9 sami. Nr 15

UU 1979/80:15

2

hindrande. Därefter krävs för ett genomförande av aktionen godkännande
av mottagarlandet. Som exempel på fall av sådana hittills verkningslösa
undersökningskommissioner kan nämnas dem som beslutats för att på
platsen undersöka frågan om försvunna på Cypern och förhållandena i
ockuperade arabiska områden. 1 det senare fallet har grupper tillsatts av FN:s
generalförsamling och säkerhetsråd samt av UNESCO, WHO och FAO. De
har i flertalet fall inte blivit insläppta i områdena. En av FN:s kommitté för de
mänskliga rättigheterna utsedd arbetsgrupp för skydd av mänskliga rättigheter
i Chile släpptes efter flera fruktlösa försök in i Chile under sommaren
1978.

En annan form för internationell insyn utgörs av möjligheten att FN:s
generalsekreterare får i uppdrag att rapportera om förhållandena i visst land.
Generalsekreteraren utser därvid ofta en särskild representant att företa
undersökningen.

Vidare kan nämnas FN:s kolonialkommittés rapporter om ännu inte
avkolonialiserade områden, t. ex. Namibia och Västra Sahara. Dessa brukar
innehålla tillförlitliga uppgifter som dock inte heller grundas på fakta som
officiellt inhämtats på platsen.

På en rad olika vägar framkommer också, utan besök i landet, omfattande
information om apartheidsituationen i Sydafrika.

I ILO kan undersökningar av påstådda brott mot fackliga rättigheter ske
inom ett särskilt underorgan. Där har, sedan vederbörande stat fått yttra sig
över klagomål, rapporterats om sådana kränkningar i en rad länder.

Möjligheterna till rättsliga åtgärder på det internationella planet vid brott
mot mänskliga rättigheter är ännu relativt begränsade. Det mest utvecklade
systemet finns inom Europarådets ram, där enligt den europeiska konventionen
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna upprättats en kommission och en domstol. Här kan brott
mot i konventionen skyddade rättigheter behandlas på ett tämligen effektivt
sätt. Till denna konvention är dock endast de europeiska demokratierna
anslutna.

ESK:s slutakt ger möjlighet att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter,
men innehåller inte något som kan etablera ett maskineri för
undersökning.

Inom FN-systemet har efter hand utvecklats en viss procedur för
behandling av klagomål mot enskilda länder om brott mot mänskliga
rättigheter. Inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna finns ett
konfidentiellt förfarande beträffande klagomål som uppvisar ”ett sammanhängande
mönster av grova och tillförlitligt styrkta kränkningar av mänskliga
rättigheter”. Denna procedur har dock visat sig föga effektiv. Den är
tillämplig endast på grova och systematiska kränkningar. Undersökning av
särskilt tillsatt kommitté kräver också i detta fall berörd stats samtycke.

Ett steg på vägen mot en något bättre kontroll ger konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter som nu trätt i kraft. Ett särskilt

UU 1979/80:15

3

fakultativt protokoll till konventionen öppnar möjlighet till enskild klagorätt
inför FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna, som upprättats enligt
konventionen. Övervakning av staternas efterlevnad sker på tre sätt:

a) Granskning av rapporter. Konventionsstaterna avger rapporter angående
åtgärder och framsteg, vilka granskas av kommittén. Denna kan göra
uttalanden med anledning av rapporterna.

b) Konventionsstat kan rikta klagomål mot annan konventionsstat, vilket
dock kräver att de berörda staterna i särskild förklaring erkänt kommitténs
behörighet i detta hänseende. Meningen är att kommittén i dessa fall skall
söka uppnå en förlikning.

c) Framställning av enskilda personer. Denna möjlighet kan ha större
praktisk betydelse men är också mer kontroversiell och har därför intagits i
det nämnda fakultativa protokollet till konventionen. En förutsättning för
rimlig effektivitet är att detta protokoll får vid anslutning. Så är ännu ej fallet.
Sverige verkar aktivt för att få fler stater alt ansluta sig till protokollet.

Slutligen kan nämnas att i FN. med bl. a. svensk medverkan, igångsatts ett
arbete på en övergripande analys av alternativa metoder inom FN-systemet
för att förbättra ett effektivt åtnjutande av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Till detta arbete hör också frågan om inrättande av
en befattning som FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna.
Dennes uppgift skulle vara att opartiskt utreda fall av påstådda kränkningar
av mänskliga rättigheter och på ett informellt sätt söka få rättelse till stånd.
Detta förslag har dock hittills rönt starkt motstånd från många stater som
uppfattar det som en otillåten inblandning i deras inre angelägenheter.

Utskottet

Som framgår av bakgrundsredogörelsen finns i internationella organ en
rad möjligheter att beivra uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter.
Dessa har emellertid sin begränsning bl. a. i medlemsstaternas suveränitet,
varav kan följa åberopande av principen om icke-inblandning i inre
angelägenheter och vägran att låta undersökning på platsen äga rum. Trots
detta tas i skilda organisationer, bl. a. med aktiv medverkan av Sverige, i
många fall initiativ i syfte att få tillgång till den typ av information som avses i
motionen.

De svårigheter som redan nu föreligger att erhålla insyn och information
visar emellertid att det torde finnas små möjligheter att genom ett nytt
generellt initiativ av den art som yrkas i motionen få någon avgörande
förbättring till stånd. Detta hindrar inte att Sverige, i de sammanhang där
tillfälle erbjuds, t. ex. i ESK. liksom hittills fortlöpande bör söka vidga
informationsmöjligheterna.

Utskottet anser att det material som självständiga massmedia kan
tillhandahålla, kompletterat med den bevakningsverksamhet som bedrivs av

UU 1979/80:15

4

organisationer som t. ex. Amnesty International, fortfarande utgör den
bästa källan för information om förhållandena i olika länder.

Utskottet hemställer med hänvisning till det anförda
att riksdagen avslår motionen 1978/79:352.

Stockholm den 11 december 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp). Ingrid Sundberg (m).
Gunnel Jonäng (c), Gunnar Ström (s), Per-Olof Strindberg (m), Jan
Bergqvist (s). Sture Korpås (c), Björn Molin (fp), Axel Andersson (s), Paul
Grabo (c) och Maj-Lis Lööw (s).

GOTAB 64132 Stockholm 1979