med anledning av motion om högsta tillåtna blodalkoholhalt vid trafik till sjöss

Betänkande 1976/77:LU2

LU 1976/77: 2

Lagutskottets betänkande
1976/77:2

med anledning av motion om högsta tillåtna blodalkoholhalt vid trafik
till sjöss

Motionen

I motionen 1975/76:2101 av fru Swartz m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna att förslag till åtgärder för ökad trafiksäkerhet snarast
föreläggs riksdagen, innefattande bl. a. införande av regler om högsta tillåtna
blodalkoholhalt vid trafik till sjöss.

Motiveringen till yrkandet finns i motionen 1975/76:2099, där det framhålls
att de restriktioner som finns beträffande alkohol förtäring i samband
med trafik till lands saknar motsvarighet när det gäller sjötrafiken. Motionärerna
anser att det - efter mönster av vad som stadgas i vägtrafiklagstiftningen
- bör vara förbjudet att framföra motor- och segelbåt om alkoholhalten
i blodet överstiger 0,5 promille. Vidare anförs att tidigare åberopade
skäl mot en sådan ordning - nämligen svårigheten att kontrollera
efterlevnaden av bestämmelsen - i viss mån förlorar sin styrka om rutinmässiga
utandningsprov kommer till ökad användning.

Gällande ordning

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad
av starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat
föra fordonet eller spårvagnen. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter.
Till samma straff skall dömas den förare som av annat berusningsmedel
varit så påverkad som nyss sagts. Ansvar för rattfylleri inträder vidare när
någon fört motorfordon m. m. efter att ha förtärt starka drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick
till 1,5 promille eller mer. Uppgick blodalkoholhalten inte till 1,5 promille
men översteg den 0,5 promille döms föraren för rattonykterhet till
böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1899:35
s. 1). I lagrummet stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningmedel att det måste antas att
han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt
på all sjöfart.

1 Riksdagen 1976/77. 8 sam!. Nr 2

LU 1976/77:2

2

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 325 § sjölagen diskuterades
frågan om införande av en promillegräns för sjötrafikens del. Sjölagskommittén
föreslog i sitt betänkande (SOU 1965:18) Fartygs befälhavare.
Gemensamt haveri och dispasch, Ansvarsbestämmelser m. m. bl. a. en bestämmelse
om straff för onykterhet som i huvudsak överensstämde med
nu gällande regel. Kommittén avvisade tanken på att införa en promilleregel
och hävdade att en sådan regel inte skulle vara generellt genomförbar för
sjöfartens del på grund av de särpräglade förhållandena till sjöss. Redan
valet av promillegräns skulle bli ett problem, eftersom till sjöss starkt skiftande
trafikförhållanden samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen
ställde olika starka krav i nykterhetshänseende.

På grundval av kommitténs förslag framlades i propositionen 1966:145
förslag till ändringar i bl. a. sjölagen. Beträffande frågan om ansvar för onykterhet
till sjöss anslöt sig föredragande statsrådet till kommitténs uppfattning
att ansvarsbestämmelsen inte borde innehålla någon promilleregel. Han ansåg
att del fanns starka skäl för att avstå från en sådan regel. Han pekade
på bl. a. att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan äga
rum samt att det inte kunde bortses från att handelsflottans och i viss
mån även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor
och tillbringar det mesta av sin fritid där. I sitt av riksdagen godkända
betänkande med anledning av propositionen (1LU 1967:3) godtog första
lagutskottet de redovisade skälen mot en promilleregel men underströk samtidigt
vikten av att utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens
blod användes som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottet
påpekade dock att det inte ansåg frågan om en promilleregel vara slutligt
löst utan att saken kunde komma i ett annat läge när utredningstekniken
utvecklats mer och övervakning genom sjöpolis förstärkts.

Spörsmålet blev ånyo föremål för riksdagens prövning åren 1970 och 1971
med anledning av motioner. År 1970 avslogs motionsyrkandena under hänvisning
till riksdagsbehandlingen 1967 (1LU 1970:7). 1 sitt av riksdagen
godkända betänkande med anledning av 1971 års motion (LU 1971:17) framhöll
lagutskottet att en generell promilleregel inte var genomförbar då men
att frågan framdeles kunde komma i ett annat läge. För fritidsbåtarnas del
ansåg lagutskottet lämpligt att den år 1970 tillsatta fritidsbåtsutredningen
övervägde frågan om införande av särskilda promilleregler vid trafik med
fritidsbåtar. Motionen överlämnades därför till utredningen för övervägande.

Utredningar m. m.

Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt behandlades frågan
om införande av en promilleregel till sjöss av fritidsbåtsutredningen. Ut -

LU 1976/77:2

3

redningen slutförde sitt uppdrag år 1974 genom avlämnande av betänkandet
(SOU 1974:95) Båtliv, Samhället och fritidsbåtarna. I betänkandet redovisas
viss statistik beträffande fritidsbåtsolyckor. Antalet dödsolyckor var 1971
84, 1972 100 och 1973 89. Antalet drunknade var 104, 114 resp. 106. Av
de som drunknat var 1971 34, 1972 47 och 1973 53 alkoholpåverkade. Utredningen
föreslog bl. a. obligatorisk registrering av fritidsbåtar samt flera
andra åtgärder betäffande sådana båtar. I fråga om en promilleregel anförde
utredningen flera skäl mot lagstiftning. Utredningen framhöll bl. a. att kontrollen
och övervakningen av regelns efterlevnad skulle hämmas av betydande
praktiska svårigheter. Enligt kommittén var det mycket tveksamt
om införandet av en promilleregel skulle få nykterhetsfrämjande effekt utan
en mycket omfattande och kostnadskrävande utbyggnad av bevakningsresurserna
och en väsentligt utökad information. Speciellt svårlöst föreföll
bevakningsproblemet vara beträffande landets många insjöar, daren mycket
stor del av de mindre fritidsbåtarna finns. Det var enligt kommittén också
i denna båtmiljö och bland dessa båtkategorier som ett stort antal olyckor
enligt tillgänglig statistik inträffat. Kommittén ansåg vidare att statistiken
avseende fritidsbåtsolyckorna ej kunde sägas utgöra ett tillfredsställande
underlag för en skärpning av lagstiftningen eller för att ge denna en annan
inriktning, t. ex. genom en promilleregel. Kommittén anförde vidare följande.

Vad beträffar vägtrafiken utgör den fara en alkoholpåverkad förare innebär
för andra trafikanter och för den allmänna säkerheten ett starkt motiv för
gällande lagstiftning. Förhållandena måste i de flesta fall anses vara annorlunda
för fritidsbåtstrafikens del. Olycksstatistiken visar t. ex. att antalet
kollisioner med dödlig utgång mellan båtar 1971 var 0, 1972 var 3 och
1973 var 0. Den överväldigande delen av fritidsbåtbeståndet - ca 75 % -är också enligt fritidsbåtundersökningen av den storleksordning och karaktär
att båtarna knappast med fog kan hävdas utgöra någon större sjösäkerhetsrisk
för andra sjötrafikanter, även om de skulle framföras av en alkoholpåverkad
förare.

Båtlivets speciella villkor kan kapa särskilda problem vad gäller efterlevnaden
av en promilleregel. Det finns ett stort antal båtar som används
för övernattning vid kortare eller längre färder. De ersätter i många fall
fritidshuset och nyttjas över veckoslut, semestrar och annan ledighet för
fisketurer och annan rekreation. Gemensamt för skilda användningsområden
är emellertid att de används som bostad, vilket kan vålla gränsd ragn i ngsproblem
vid rättstillämpningen. Även vid alkohol förtäring i en förtöjd båt
- vilket rimligtvis inte kan förbjudas - kan väderleksförhållanden etc. nödvändiggöra
förflyttning och förande av båten, vilket således skulle medföra
brott mot bestämmelsen om promillegräns.

Det har i sammanhang, då promilleregler på sjön diskuterats, framförts
argument mot promilleregler för yrkessjöfartens del med hänsyn till de speciella
förhållanden de ombordanställda lever under. Man har emellertid därvid
gjort gällande att det vore annorlunda med fritidsbåtarna och att det
vore lämpligt med promilleregler för dessa båtar. Utredningen finner det
emellertid svårt att argumentera för en strängare bestämmelse för fritidsbåtarna.
Skälet för införande av en sådan bestämmelse är säkerhetsaspekten.

LU 1976/77:2

4

Den skada en berusad person i ansvarig ställning ombord kan vålla torde
vara så mycket mindre i en fritidsbåt än i ett fartyg. Det skulle sannolikt
också vara nödvändigt att knyta promillebestämmelser till föraren vilket
säkert skulle komma att vålla problem ur bevissynpunkt.

Avslutningsvis framhöll utredningen att starka skäl talade mot en lagstiftning
men att ställningstagandet ej skulle ses som ett slutligt ställningstagande
för lång tid framöver från samhällets sida. Den i betänkande föreslagna
förbättrade rapporteringen av fritidsbåtsolyckorna och den intensifierade
bearbetningen av materialet från denna tillsammans med materialet
från den likaledes föreslagna registreringen av vissa fritidsbåtar borde väsentligt
kunna bidra till att bättre klarlägga alkoholens roll i olyckorna och
även ange vägar till framtida åtgärder för att lösa detta problem. Det borde
ankomma på båtmyndigheten att noga följa utvecklingen på detta område
och att föreslå eventuella åtgärder.

I avvaktan på resultatet av denna verksamhet föreslog utredningen en
starkt intensifierad och utbyggd information till båtägarna dels om gällande
bestämmelse i 325 § sjölagen, dels om de allmänna risker som
är förenade med alkoholförtäring inte bara i samband med förande av fritidsbåt
utan även vid vistelse ombord. Den föreslagna båtregistreringen torde
enligt utredningen även skapa en ny och viktig möjlighet till direktkontakt
med båtägarna - eller grupper av dessa - som bör kunna öka effekten av
sådan information. Det borde ankomma på båtmyndigheten att närmare
utforma denna informationsverksamhet.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Vid remissbehandlingen
har rikspolisstyrelsen, sjösäkerhetsrådet och konsumentverket uttalat sig i
frågan om införande av en promilleregel. Rikspolisstyrelsen och sjösäkerhetsrådet
har anslutit sig till utredningens synpunkter. Konsumentverket
däremot har ansett att övertygande skäl föreligger för en promilleregel men
att lagstiftning bör anstå i avvaktan på en informationskampanj för att öka
allmänhetens förståelse för faran av att använda alkohol till sjöss.

Efter regeringens bemyndigande år 1975 har en särskild sakkunnig tillkallats
för att ytterligare pröva frågan om registrering av fritidsbåtar.

I propositionen 1975/76:162 med förslag till lag om alkoholutandningsprov
har regeringen föreslagit riksdagen att anta en lag som ger polisen
befogenhet att företa sådana prov dels på förare som är skäligen misstänkta
för brott, dels rutinmässigt utan att misstanke om trafiknykterhetsbrott föreligger.
I propositionen framhåller föredragande statsrådet att den föreslagna
lagstiftningen bör avse även utandningsprov som tas vid misstanke om
annat brott än trafiknykterhetsbrott, exempelvis onykterhet till sjöss. Genom
att alkoholutandningsprov regleras i en särskild lag blir bestämmelserna
om kroppsbesiktning i fortsättningen inte tillämpliga på sådana prov. Rutinmässiga
alkoholutandningsprov avses dock få förekomma endast beträffande
motorfordonsförare.

Propositionen har hänvisats till justitieutskottet.

LU 1976/77:2

5

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall föreläggas förslag om införande av
regler om högsta tillåtna blodalkoholhalt vid trafik till sjöss. Motionärerna
anser att det - efter mönster av vad som stadgas i vägtrafiklagstiftningen
- bör vara förbjudet att framföra motor- och segelbåt om alkoholhalten
i blodet överstiger 0,5 promille.

1 fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen. I lagrummet
stadgas straff för den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på
betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt på all
sjöfart. Såsom motionärerna framhåller finns i sjölagen inte någon motsvarighet
till bestämmelserna i trafikbrottslagen om ansvar för rattfylleri
och rattonykterhet, när blodalkoholhalten i förarens blod överskridit vissa
gränser.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att särskilda risker kan vara förenade
med alkohol förtäring ombord på fritidsbåtar. Enligt tillgänglig statistik inträffar
årligen ett antal fritidsbåtsolyckor, vid vilka personer i alkoholpåverkat
tillstånd drunknar. Utskottet anser att det därför finns skäl att överväga
om straffbestämmelsen i 325 § sjölagen bör skärpas eller om andra åtgärder
bör vidtas för att motverka sådana olycksrisker.

Som framgår av redogörelsen på s. 2-4 har frågan om införande av promilleregler
vid trafik med fritidsbåtar utretts av fritidsbåtsutredningen. Utredningen
har därvid funnit att flera skäl talar mot att promilleregler införs
beträffande trafik med fritidsbåtar. Utredningen har bl. a. pekat på att övervakningen
av sjötrafiken är förenad med praktiska svårigheter samt att införandet
av en promilleregel knappast torde få någon nykterhetsfrämjande
effekt utan en mycket omfattande och kostnadskrävande utbyggnad av bevakningsresurserna.
Utredningen har vidare framhållit att det ej är klarlagt
i vilken mån båtföramas onykterhet varit orsaken till inträffade dödsolyckor,
varför det saknas ett tillfredsställande underlag för en skärpning av lagstiftningen.
Enligt utredningen skiljer sig förhållandena i vägtrafiken och
fritidsbåtstrafiken åt. Utredningen pekar härvid på att antalet båtkollisioner
med dödlig utgång är mycket obetydligt och på att de flesta fritidsbåtarna
är av den storleksordning och karaktär att det knappast med fog kan hävdas
att de utgör någon större säkerhetsrisk för andra sjöträd kanter ens om de
framförs av alkoholpåverkade förare. Också båtlivets speciella villkor, särskilt
det förhållandet att båtarna används som bostad, kan enligt utredningen
skapa särskilda problem vid tillämpningen av promilleregler.

De av utredningen anförda skälen mot införandet av promilleregler för
fritidsbåttrafikens del finner utskottet i och för sig tungt vägande. Som
framgår av det föregående (s. 4) är utredningens betänkande efter remiss -

LU 1976/77:2

6

behandlingen föremål för överväganden inom regeringens kansli. Enligt utskottets
mening bör regeringens ställningstagande avvaktas, innan frågan
slutligen prövas av riksdagen. Utskottet vill härutöver framhålla att problemet
med alkohol förtäring i samband med sjötrafik måste ses mot bakgrund
av det förhållandet att allmänheten inte kan antas ha full förståelse
för faran av att använda alkohol till sjöss. Detta förhållande leder utskottet
till den uppfattningen att man snarast bör vidta åtgärder för att informera
båtägarna om gällande bestämmelser och om de risker som är förenade
med alkoholförtäring ombord. Förslag om en starkt intensifierad och utbyggd
information i detta avseende har också framlagts av fritidsbåtsutredningen.
Med hänsyn till frågans vikt vill utskottet understryka betydelsen av att
en sådan informationskampanj kommer till stånd.

På grund av det anförda anser utskottet att motionsförslaget inte bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2101.

Stockholm den 28 oktober 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c)*, Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå
(s), Börjesson i Falköping (c), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Ekinge (fp)*,
Andersson i Gamleby (s), Olsson i Sundsvall (c), Gillström (s), fru Lindquist
(m)*, herrar Konradsson (s)*, Andréasson (s), fm Karlsson (c), herr Ollén
(m) och fm Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 51771 Stockholm 1976