med anledning av motion om förbud mot svenska investeringar i Sydafrika, m. m.

Betänkande 1976/77:UU10

UU 1976/77: 10

Utrikesutskottets betänkande
1976/77:10

med anledning av motion om förbud mot svenska investeringar i
Sydafrika, m. m.

Motionen

I motionen 1975/76:1134 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har föreslagits

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag innebärande förbud
mot svenska investeringar i Sydafrika så länge rasförtrycket består,

2. att riksdagen skarpt fördömer svenska företags investeringar i och förbindelser
med Sydafrika och kräver att de skyndsamt avvecklar dessa.

Ett tredje yrkande i samma motion, om anslag till African National Congress
(ANC) i Sydafrika, har behandlats och avslagits av riksdagen i samband
med dess ställningstagande till biståndsanslagen för innevarande budgetår
(se UU 1975/76:14).

I motionen erinras om Världskyrkorådets uppmaning till medlemskyrkorna
att delta i kampanjer för tillbakadragande av alla utländska investeringar
i Sydafrika och om uttalanden i samma riktning från LO, TCO
och de färgades organisationer i Sydafrika. Sveriges uttalade avsky för apartheidsystemet
blir till intet förpliktigande när man låter svenskt kapital strömma
in i Sydafrika, heter det i motionen, varför förbud måste införas mot
kapitalexport till länder med rasistisk och fascistisk regim.

Frågans tidigare behandling i riksdagen m. m.

Yrkanden likalydande med de nu aktuella behandlades även av 1975
års riksdag.

Utskottet erinrade då (UU 1975:9) bl. a. om att Sverige inom FN sedan
länge förordat att ett internationellt ingripande bör ske mot Sydafrika för
de systematiska brott mot mänskliga rättigheter som den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken
innebär och vid flera tillfällen i FN förordat att sanktioner
mot Sydafrika på nytt aktivt övervägs.

I nämnda betänkande helte det fortsättningsvis bl. a.:

Från svensk sida har understrukits behovet av en samfälld världsomfattande
aktion i detta syfte. Försök att insätta sanktioner som saknar stöd
av en eller flera av Sydafrikas huvudsakliga handelspartners skulle bli ineffektiva.
De skulle kunna inleda Sydafrika i tron att landet utan påföljd kan
fortsätta sin raspolitik. FN:s prestige skulle i så fall kunna ta allvarlig skada.

Av dessa synpunkter, som utskottet delar, följer bl. a. att ensidiga svenska
åtgärder mot Sydafrika skulle vara verkningslösa. Dessutom kan ensidiga
sanktioner mot en annan stat, utan stöd i ett sanktionsbeslut av FN:s sä -

1 Riksdagen 1976/77. 9 sam!. Nr 10

UU 1976/77:10

2

kerhetsråd, vara oförenliga med internationella överenskommelser, t. ex.
GATT-avtalet, varav Sverige är bundet.

Att regeringen intar en negativ hållning mot svenska företagsinvesteringar
i Sydafrika har framgått av officiella svenska uttalanden i olika sammanhang.
Bl. a. har den svenska legationen i Pretoria anmodats att icke ge svenska
investerare annat bistånd än den hjälp av allmän art som normalt tillkommer
varje svensk medborgare. Legationen skall sålunda icke genom sina åtgärder
kunna ge intryck av att man på officiellt håll stödjer investeringar i Sydafrika.

Utskottet delar den negativa synen på svenska investeringar i Sydafrika
som kan uppfattas som ett stöd till landets rasåtskillnadspolitik.

Motionsyrkandena i fråga avslogs av riksdagen.

I riksdagens utrikesdebatt den 31 mars i år framhölls i regeringsdeklarationen
bl. a. att läget i Sydafrika var sådant att det motiverade ekonomiska
sanktioner men att det tyvärr inte gått att vinna gehör för dessa tankar
hos landets viktigaste handelspartners och att de därför tills vidare saknade
utsikter att förverkligas. Regeringen riktade en ny uppmaning till svenska
företag att avstå från investeringar i Sydafrika.

Under förra riksmötet väcktes en motion (1975/76:391) om sådana ändringar
i den svenska valutalagen att investeringar omöjliggörs i bl. a. stater
som har fascistisk eller rasistisk regim. Denna motion, som under våren
1976 behandlades i finansutskottet (FiU 1975/76:36), avslogs av riksdagen
under hänvisning till den uppfattning som Sverige traditionellt har hävdat
när det gäller deltagande i internationella ekonomiska sanktioner mot visst
land eller vissa länder och som förutsätter beslut av FN:s säkerhetsråd om
sådana sanktioner. Likartade motioner behandlades på motsvarande sätt
av 1974 och 1975 års riksdagar.

Mot bakgrund av den påtagliga skärpning som under året inträtt i den
sydafrikanska situationen till följd av händelser innan- och utanför Sydafrikas
gränser ägnade de nordiska utrikesministrarna vid sitt möte i Köpenhamn
den 19-20 augusti läget i södra Afrika stor uppmärksamhet. Man
enades därvid bl. a. om att utnyttja alla tillfällen för att verka för en effektiv
sanktionspolitik mot Sydafrika inom FN:s ram.

I ett framträdande i FN:s generalförsamlings allmänna debatt gjorde utrikesminister
Karin Söder den 13 oktober i år bl. a. följande uttalanden om
situationen i Sydafrika och behovet av sanktionsåtgärder för att avlägsna
det hot mot freden som läget där innebär:

Den situation som skapats i södra Afrika har av Sverige och många andra
stater karakteriserats som ett hot mot freden, vilket innebär att vi anser
det riktigt att, om ej godtagbara resultat uppnås genom förhandlingar, säkerhetsrådet
tillgriper sanktioner för att avlägsna hotet. 1 första hand har
vi föreslagit att den rekommendation som säkerhetsrådet redan antagit av
innebörd att alla vapensändningar till Sydafrika bör upphöra skall omvandlas
till ett bindande beslut. Därmed skulle hela världssamfundets fördömande
av Sydafrikas politik komma till ett verksamt uttryck. Sverige skulle vidare
vara berett att stödja realistiska förslag om ytterligare åtgärder, däribland
ett förbud mot utländska nyinvesteringar i Sydafrika och Namibia.

UU 1976/77:10

3

Utrikesministerns uttalanden om Sydafrika följdes i slutet av oktober upp
genom ett längre inlägg av den svenska FN-ambassadören i generalförsamlingens
speciella apartheiddebatt. Denne framhöll bl. a. att den svenska
regeringen avråder från nyinvesteringar i Sydafrika och att Sverige skulle
vara berett att stödja ett säkerhetsrådsbeslut om att förbjuda nya utländska
investeringar i Sydafrika och Namibia. Han erinrade vidare om det medansvar
som de utländska företagen i Sydafrika har för det sätt på vilket
den icke-vita arbetskraften där utnyttjas och betonade även den viktiga
roll som fackföreningsrörelsen i i-länderna kan spela när det gäller påverkan
på moderbolagens uppträdande i dessa frågor.

I början av november framlade Sverige tillsammans med de övriga nordiska
länderna samt ett antal afrikanska och alliansfria stater ett resolutionsförslag
för FN-församlingen om åtgärder som syftar till att åstadkomma
ett stopp för utländska nyinvesteringar i Sydafrika. I förslaget konstaterades
bl. a. att ökade utländska investeringar stöder och uppmuntrar den sydafrikanska
rasåtskillnadspolitiken och noterades som ett positivt steg att
vissa länder avråder enskilda företag från att göra ytterligare investeringar
i Sydafrika. Förslaget utmynnade i en uppfordran till säkerhetsrådet att överväga
mått och steg för att åstadkomma ett slut på ytterligare utländska
investeringar i Sydafrika. Förslaget antogs den 9 november med 124 röster
för och ingen emot, medan 16 länder (däribland de västliga stormakterna)
avstod i omröstningen.

Sverige arbetar nu för att få investeringsfrågan behandlad i säkerhetsrådet
i enlighet med generalförsamlingens uppfordran.

I riksdagens frågestund den 21 oktober i år besvarade handelsminister
Staffan Burenstam Linder en fråga huruvida han instämde i uppfattningen
att svenska företag bör avveckla sina förbindelser med Sydafrika. Handelsministern
hänvisade därvid bl. a. till de uttalanden mot nyinvesteringar
i Sydafrika som gjorts i utskottets ovan citerade betänkande från förra året
och av utrikesminister Karin Söder i FN:s generalförsamling tidigare under
hösten.

Utskottet

Som framgår av den föregående redogörelsen har utskottet tidigare behandlat
och riksdagen avslagit motionsyrkanden som var likalydande med
dem som nu återkommer i motionen 1134. Dessa innebär krav på förbud
mot svenska investeringar i Sydafrika liksom ett fördömande av svenska
företags investeringar i och förbindelser med detta land samt en skyndsam
avveckling av deras verksamhet där.

Utskottet har därvid hänvisat till uppfattningen att påtryckningarna på
Sydafrika att ändra sin raspolitik kan bli verkligt effektiva först om FN:s
säkerhetsråd tar ställning för världsomspännande sanktionsåtgärder i någon
form och att isolerade svenska åtgärder skulle bli verkningslösa med avseende

UU 1976/77:10

4

på den sydafrikanska raspolitiken.

Av redogörelsen framgår vidare att såväl den föregående som den nuvarande
regeringen aktivt verkat för att förmå FN:s säkerhetsråd att fatta
beslut om olika slags sanktionsåtgärder mot Sydafrika, bl. a. i vad avser
vapenhandeln och företagsinvesteringarna. De har också direkt avrått svenska
företag från att göra ytterligare investeringar i Sydafrika, så länge landet
håller fast vid sin rasåtskillnadspolitik.

Sedan frågan senast behandlades i utskottet har rasmotsättningarna i Sydafrika
ytterligare skärpts och förtrycket där hårdnat. De senaste månadernas
händelser i Soweto och på andra håll i Sydafrika har burit vittne därom.
Den sydafrikanska regeringen har skarpt och enhälligt fördömts av FN:s
säkerhetsråd för sitt agerande i dessa sammanhang. Apartheid- och bantustanpolitiken
har tagit sig ett konkret nytt uttryck genom upprättandet
av den s. k. republiken Transkei, som dock inte blivit erkänd av något
annat land än Sydafrika självt men som genom uppmärksammade annonskampanjer
m. m. söker locka till sig nytt investeringskapital från utlandet.

Dessa och andra händelser gör det desto angelägnare att genom bl. a.
FN söka åstadkomma effektiva internationella påtryckningsåtgärder på Sydafrika.
Apartheidregimen innebär enligt svensk uppfattning ett hot mot freden,
och risken för ett raskrig i Sydafrika avtecknar sig allt tydligare.

Som framgår av det förut anförda är det en allmänt omfattad mening
att de internationella påtryckningarna på Sydafrika att ändra sin raspolitik
kan bli verkligt effektiva först om FN:s säkerhetsråd tar ställning för världsomfattande
sanktionsåtgärder i någon form. Ett sådant beslut av säkerhetsrådet
- vare sig det är av bindande natur eller endast utformas som en
rekommendation - utgör också en förutsättning för att den svenska sanktionslagstiftningen,
som hittills endast tillämpats på Rhodesia, skall kunna
träda i kraft i fråga om Sydafrika.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen dels söker mobilisera
den internationella opinionen i syfte att förmå FN:s säkerhetsråd
att skrida till beslut om olika slags sanktionsåtgärder mot Sydafrika, bl. a.
i vad avser vapenhandeln och investeringsverksamheten, dels avråder svenska
företag från att göra nya investeringar i Sydafrika, så länge landet fortsätter
med sin rasåtskillnadspolitik.

Utskottet förutsätter att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen
i Sydafrika och såväl internationellt som på det nationella planet vidtar
lämpliga åtgärder bl. a. för att motarbeta en utbyggnad av de utländska
företagsengagemangen där. De utländska företagens medansvar för det sätt
på vilket den icke-vita arbetskraften i Sydafrika utnyttjas måste framhävas
liksom den viktiga roll som fackföreningsrörelsen i i-ländema kan spela
när det gäller påverkan på moderbolagens uppträdande i dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet ifrågavarande yrkanden
i motionen 1134.

UU 1976/77:10

5

Utskottet hemställer sålunda

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1134, såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 7 december 1976

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNEL1US

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herr Hernelius (m), fru Lewén-Eliasson
(s), herr Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s),
Åberg (fp). Göransson (s), fru Jonäng (c), herr Hellström (s), fru Sundberg
(m), herrar Ericson i Örebro (s), Korpås (c), fru Sigurdsen (s), herrar Wirmark
(fp) och Örjes (c).

I

Slockholm 1976