Med anledning av motion om förbud mot nöjesjakt

Betänkande 1975/76:JoU27

JoU 1975/76:27

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 27

med anledning av motion om förbud mot nöjesjakt
Motionen

i motionen 1975:59 av herr Sjöholm (fp) föreslås att riksdagen måtte besluta
att av regeringen begära utredning om och förslag till sådan organisation
av den nödvändiga viltavskjutningen att nöjesjakten kan förhindras.

Enligt motionären kan med fog sättas i fråga om ett kulturellt välutvecklat
land skall tillåta nöjesjakt, ett konkret uttryck för lusten att döda. Särskilt
klandervärt i fråga om nöjesjaktens bedrivande är enligt motionärens mening
det bristande omdöme förenat med otillräcklig skjutskicklighet som många
av dessa lustdödare visar prov på. I synnerhet tiden efter den årliga älgjakten
påträffas i markerna skadskjutna djur, levande eller döda, som måst utstå
de mest fruktansvärda plågor. I motionen anförs att det givetvis är ofrånkomligen
nödvändigt att en viss avskjutning av viltet sker. Det borde kunna
ske under kulturellt och humanitärt anständigare former än dem under
vilka nöjesjakten bedrivs. En utredning bör lämpligen ges i uppdrag att
klarlägga hur en ansvarsmedveten avskjutning av viltet bör administreras
och praktiskt genomföras.

Gällande bestämmelser

Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. De civilrättsliga delarna
av lagstiftningen regleras i lagen (1938:274, ändrad senast 1975:175) om
rätt till jakt, medan frågor om fridlysning, jakttider, jaktmedel, skottpengar
o. d. ankommer på Kungl. Maj:t och upptas i jaktstadgan (1938:279, omtryckt
1967:769, ändrad senast 1975:177).

Jaktlagen lämnar ingen legaldefinition av begreppet jakt. Med jakt torde
i grova drag avses en verksamhet i syfte att uppspåra och döda eller fånga
villebråd. Mera precist anges i jaktlagen objektet för jakträtten. Härunder
faller vilda däggdjur och fåglar samt de senares bon och ägg (1 S 1 st.).

Vad angår jakträttens subjekt stadgar jaktlagen såsom huvudregel att
jakten tillkommer jordägaren (2 S 1 morn.). Någon bestämmelse om minimistorlek
på den fastighet, varå jakträtt får utövas, innehåller icke jaktlagen.

Lagen ger dock vissa möjligheter att tvinga in en liten fastighet i ett jaktvårdsområde
och därigenom indirekt inskränka möjligheten att bedriva jakt
på fastigheten. Särskilda regler ges beträffande jakträtt på häradsallmänningar
och på sådana områden, som innehas med begränsad sakrätt av mera varaktig
natur (2 och 3 SS, 7 $ 1 st.). Vad angår övriga samfälligheter, t. ex. för en
by gemensam skog, får i princip varje delägare jaga för egna behov (4 S).

1 Riksclaucn t(J75/7f>. 16 sami. Nr 27

JoU 1975/76: 27

2

Jordägaren kan upplåta jakträtten till annan. Jordbruksarrende anses in
dubio inbegripa jakträtt på den arrenderade marken (7 § 2 st.).

Från ensamrätten till jakt finns åtskilliga undantag. Undantagen avser
bl. a. vissa djur, som må fällas av envar, t. ex. tillfälligtvis påträffade mullvadar
och råttor, samt vissa djur, som då de inkommit i gård eller trädgård
må dödas av den som där bor eller innehar trädgården (15 S). Även enligt
allmänna rättsgrundsatser kan dödande av djur på annans område få ske,
t. ex. på grund av nödrätt vid anfall från djurets sida eller av djurvänliga
skäl beträffande skadat villebråd. I båda fallen måste dock beaktas, att undantagen
icke får användas såsom ursäkt för en olovlig jakt.

Vidare må erinras om bestämmelserna i 18 5 jaktlagen om kronans rätt
till vissa djur. Bestämmelserna avser i första hand att ge ökat skydd för
vissa värdefulla eller sällsynta djurarter. Därför stadgas i 1 mom. av paragrafen
att vissa uppräknade djur, bl. a. björn, varg, järv, lo och bäver,
som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt skall tillfalla kronan oavsett
vem som har jakträtten. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
kan dock förordna om undantag från regeln.

Jaktlagen ger icke blott regler om de förutsättningar under vilka villebrådet
får dödas. Jakträttsinnehavaren har även ålagts en allmän skyldighet att
bedriva jaktvård. Sålunda stadgas i 1 S 2 st. att jakträttsinnehavaren ”bör
genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom,
där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran
sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd
(jaktvård)”. Någon direkt sanktion står icke bakom denna skötselföreskrift,
liksom för övrigt underlåtenhet att utöva jakt icke medför någon påföljd
motsvarande t. ex. jordbrukets vanhävdsregler. Stadgandet får dock stor betydelse
redan därigenom, att vid jaktarrende in dubio måste anses avtalat,
att jaktarrendatorn skall bedriva sådan jaktvård. Dessutom utgör kravet
på god jaktvård själva grunden till de likaledes mycket viktiga reglerna
om bildande av jaktvårdsområde.

Ägare av två eller flera angränsande fastigheter må besluta, att deras ägor
skall sammanslås till ett jaktvårdsområde för att befrämja jaktvården
(10-13 5!;). Jaktvårdsområde bildas för minst 10 och högst 25 år, med möjlighet
till förlängning. Delägarna beslutar sedan om ordningen för jaktens
bedrivande och viltvårdens handhavande. Särskilt betydelsefullt är att jaktvårdsområde
kan tillkomma vid offentlig förrättning genom majoritetsbeslut.

Av stor betydelse för jaktvården är upptagandet av en särskild jaktvårdsavgift
från envar, som vill jaga, i samband med utfärdande av jaktkort
(26 S). Dessa medel inflyter till jaktvårdsfonden, vilken används för främjande
av jaktvården inom riket, bl. a. genom en omfattande konsulentverksamhet.

För intrång i annans jakträtt ges bestämmelser om straff och förverkande
i 28-33 SS -

JoU 1975/76: 27

3

I jaktstadgan ges bestämmelser om bl. a. jaktutövning och skydd av de
vilda djuren. Stadgan ändrades med verkan från och med den 1 januari
1968 i betydande omfattning. Underlaget till genomförda förändringar var
1949 års jaktutrednings slutbetänkande Jaktstadgan m. m. (SOU 1966:46).
Vid utformandet av bestämmelserna togs viss hänsyn till den opinion
i viltvårdande och djurvänlig riktning som kunnat avläsas i remissyttrandena
över jakturedningens betänkande. Numera är enligt 1 § alla
vilda däggdjur och fåglar fridlysta i princip och jakt tillåten endast under
bestämda jakttider. 1 3 S stadgas att jakt ej får bedrivas så att villebrådet
onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande utan
dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret. För
att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen
och jaktmedel som får användas (4-11 SS). Enligt 4 5 får jakt numera i
princip endast bedrivas med skjutvapen. Undantag från regeln meddelas
i 5 och 6 SS- Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och om
jakt från motorfordon. I 28-33 SS finns bestämmelser om straff för den
som bryter mot föreskrifter i stadgan.

1 fråga om de vilda djuren gäller att statens naturvårdsverk är central
förvaltningsmyndighet för ärenden om jakt och viltvård. Enligt instruktionen
åligger det verket särskilt att bl. a. främja viltvården och biträda
länsstyrelserna i ärenden om jakt och viltvård. Verket utarbetar årligen förslag
till förordning om allmänna jakttider.

Tidigare riksdagsbehandling

Den 23 november 1967 besvarade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmqvist, i andra kammaren (11:46 s. 4) en fråga av
herr Sjöholm huruvida han ansåg att nöjesjakten, dvs. dödandet för nöjes
skull, låter sig väl förenas med vårt lands kulturella och humanitära strävanden.
Statsrådet anförde att i den nya jaktlagstiftningen som riksdagen
beslutat kommer den humanitära synen på jakten till uttryck bl. a. därigenom
att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är fridlysta och får jagas endast
om det uttryckligt medges. Han pekade vidare på att jakt inte heller får
bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Däremot ansåg statsrådet
det inte rimligt att försöka utforma jaktlagstiftningen så, att den utesluter
möjligheten för jägaren att finna nöje i sin jakt.

Statsrådet berörde vidare frågan hur man skall kunna definiera vad som
är jakt för nöjes skull och vad som inte är det. Vi är ju komna dithän
i dag att inga människor lider direkt nöd, framhöll statsrådet. Mycket få
måste alltså utöva jakt för sin utkomst. "Om man har denna utgångspunkt
blir det mycket svårt att definiera vad som är nöjesjakt och vad som för
herr Sjöholm är legitim jakt", avslutade statsrådet.

Herr Sjöholm anförde att det naturligtvis nu inte finns människor som

JoU 1975/76: 27

4

jagar för sitt uppehälles skull, men att det finns markägare som jagar för
att skydda sin gröda och sin skog. Den jakten ansåg herr Sjöholm fullt
legitim, ty den behövs. Han förklarade att det i synnerhet var arrendejakten,
som han vände sig mot. Det förekommer ju, anförde han, att människor
arrenderar jakt för nöjet att få döda djur. Herr Sjöholm anförde vidare att
man givetvis inte kan förhindra att en markägare arrenderar ut sin jaktmark,
om han inte själv kan jaga. I sådana fall borde emellertid någon sakkunnig
instans få utse den som skulle utöva jakten med kunskap, skicklighet och
ansvar.

I motioner vid 1969 års riksdag hemställdes att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle begära utredning för tillskapandet av ett bättre djurskydd. I
motionerna framhölls bl. a. att samhället nu borde ha nått ett kulturstadium
då nöjesjakten, dödandet för nöjes skull, ställs under omprövning. Motionärerna
ställde frågan om denna "primitiva relikt” är förenlig med ett
kultursamhälles ambitioner och principer.

1 sitt av riksdagen godkända utlåtande (1969:17) avstyrkte tredje lagutskottet
yrkandet om utredning. I sin motivering erinrade utskottet bl. a.
om de ändringar i jaktlagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1968
och som bl. a. syftat till att åstadkomma ett tillfredsställande skydd av de
vilda djuren. Innan tillräckliga erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningens
verkan borde någon ny utredning inte tillsättas, framhöll utskottet.

Vid 1970 års riksdag väcktes en motion med yrkande om förslag till
viltvårdens framtida organisation och handhavande, innebärande yrkesmässig
avskjutning i samhällets regi. Jordbruksutskottet, till vilket motionen
hänvisades, lät inhämta yttranden från skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk,
Svenska jägareförbundet och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.
Samtliga remissinstanser avstyrkte bifall till motionen.

Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (1970:32) att det fann starka
skäl kunna anföras mot en övergång från nuvarande på frivillighetens grund
vilande ordning för viltvårdens och jaktens handhavande till ett system
med en i samhällets regi yrkesmässigt bedriven verksamhet på förevarande
område. Utskottet anförde vidare att det inte torde kunna göras gällande,
att nuvarande jaktutövningsrätt och jaktordning medför ett överdimensionerat
tryck på viltstammarna. Ej heller kunde enligt utskottets mening gällande
ordning antas i nämnvärd grad predistinera en lägre jaktmoral än
om jakten bedrevs endast genom offentlig, yrkesmässig avskjutning. En
omläggning av viltvården i av motionärerna antydd riktning skulle medföra
betydande kostnadsökningar för det allmänna och också med all sannolikhet
medföra administrativa problem av svårlöst natur, framhöll utskottet och
åberopade härvidlag uttalanden av remissinstanserna.

Under hänvisning till det anförda och till att pågående jaktmarksutredning
jämväl torde ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor hemställde
utskottet att motionen skulle lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

JoL 1975/76: 27

5

I en särskild motion yrkade samma motionärer att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Majit begära förslag till lag om förbud för nöjesjakt. Denna
motion behandlades av tredje lagutskottet (3LU 1970:67), som lät inhämta
yttranden över motionen från statens naturvårdsverk, Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare samt Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund. Samtliga remissorgan avstyrkte motionen.

I sitt utlåtande anförde lagutskottet bl. a. följande.

Motionärerna har inte närmare angivit vad de avser med uttrycket nöjesjakt.
I motionen säger de sig dock vara medvetna om att det erfordras
en viss avskjutning för att hålla viltstammarna av skilda slag inom numerärt
rimliga gränser. Enligt motionärernas mening bör emellertid denna nödvändiga
jakt utföras yrkesmässigt under samhällets ledning. Det anförda
ger enligt utskottets uppfattning vid handen att motionärerna med sin begäran
om förbud mot nöjesjakt avser den jaktutövningsrätt som enligt gällande
lagstiftning tillkommer markägare och olika arrendatorer.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att bevarandet av ett artrikt och
livskraftigt bestånd av vilda djur utgör ett naturvårdsintresse av största betydelse.
För att detta intresse skall kunna tillgodoses erfordras en omfattande
viltvård. Som ett led i viltvården ingår, såsom ock motionärerna medger,
att viltstammarna genom avskjutning hålls inom rimliga gränser. Förutom
att vårt lands jägare bedriver den jakt som sålunda är nödvändig, sörjer
de till allra största delen också för det betydande viltvårdsarbete, vilket
nedlägges i form av biotopvård, vinterutfodring m. m.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalade sig jordbruksutskottet
under vårsessionen över en begäran av samma motionärer om
förslag till viltvårdens framtida organisation, innebärande övergång från nuvarande,
på frivillighetens grund vilande ordning till ett system med en
i samhällets regi bedriven verksamhet. 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande
fann jordbruksutskottet att starka skäl kunde anföras mot en sådan övergång.
Enligt utskottet torde det inte kunna göras gällande, att nuvarande jaktutövningsrätt
och jaktordning medför ett överdimensionerat tryck på viltstammarna.
Ej heller kunde gällande ordning antas i nämnvärd grad predestinera
till en lägre jaktmoral än om jakten bedrevs endast genom offentlig,
yrkesmässig avskjutning. En omläggning av viltvården i den av motionärerna
antydda riktningen skulle, framhöll utskottet, medföra betydande
kostnadsökningar för det allmänna och därjämte med all sannolikhet föranleda
administrativa problem av svårlöst natur.

Utskottet ansluter sig till jordbruksutskottets sålunda gjorda uttalanden.
I likhet med samtliga remissinstanser, vilka avstyrkt bifall till motionen,
anser utskottet följaktligen att det inte bör komma i fråga att förbjuda att
jakt såsom hittills får utövas av markägare eller arrendatorer. Motionen
bör därför avslås.

Utskottet vill i sammanhanget understryka vikten av att all jakt bedrivs
på sådant sätt att djuren i största möjliga utsträckning skonas från onödigt
lidande. I lagstiftningen har kravet på en djurvänlig jaktutövning under
senare tid kommit till uttryck i de omfattande ändringar i jaktstadgan som
trädde i kraft den 1 januari 1968. Lagstiftningens verkningar följs av naturvårdsverket,
och det kan enligt utskottets mening förutsättas att verket
genom sina möjligheter att utfärda föreskrifter och anvisningar anpassar
jaktutövningen så att den stämmer överens med de allmänna kraven i ett
kultursamhälle. Avslutningsvis må framhållas att det sedan länge föreliggan -

JoU 1975/76: 27

6

de önskemålet om kompetenskrav för jägare kan förväntas bli prövat
inom en nära framtid i och med att jaktmarksutredningen tagit upp frågan
till behandling.

På grund av det anförda hemställde utskottet att motionen inte skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om kompetensprov för jägare har med anledning av motion i
ämnet år 1971 prövats av riksdagen utan att föranleda någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida (JoU 1971:30).

Jaktmarksutredningen

Jaktmarksutredningen avlämnade i december 1974 sina betänkanden
(SOU 1974:80-81) Jaktmarker med förslag angående åtgärder inom viltvården
och jakten.

Utredningen behandlar i ett särskilt avsnitt frågan om jägarkompetensen
och anför därvid sammanfattningsvis följande.

Ett ökat antal jakttillfällen i landet bl. a. i form av korttidsupplåtelser
samt den fortgående urbaniseringen bör enligt jaktmarksutredningens mening
medföra ökade och nya krav på jaktligt kunnande hos landets jägare.
Utredningen anser att den som vill utöva jakt bör genomgå prov som visar
att han besitter sådana teoretiska och praktiska kunskaper att han kan bedriva
väl anpassad och säker jakt samt ett meningsfullt viltvårdsarbete.

Jaktmarksutredningen har låtit en expertgrupp närmare granska de frågor,
som har samband med ett särskilt kompetensprov för jägare.

Ett kompetensprov för jägare bör enligt utredningens mening i första
hand syfta till att främja en god jaktkultur samt öka jägarnas kunskaper
om och intresse för viltvård och jaktteknik. Provet bör därjämte förhindra
att för jakt klart olämpliga eller undermåligt utbildade personer får tillfälle
att utöva jakt.

Praktiska och ekonomiska förutsättningar saknas enligt utredningens mening
för att införa ett allmänt kompetensprov för samtliga jägare i landet.
Krav på genomgånget kompetensprov måste därför begränsas till de nytillkommande
jägarna, vilkas jaktliga kunnande det får anses särskilt angeläget
att kontrollera. Provet bör enligt utredningen knytas till förvärvet
av skjutvapen. Jaktmarksutredningen föreslår att varje jägare som önskar
erhålla tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål skall vara skyldig
att förete bevis om genomgånget kompetensprov för det slag av skjutvapen
ansökan avser.

Den som utbjuder korttidsupplåtelser saknar av naturliga skäl ofta närmare
kännedom om de jägare han tar emot. Jaktmarksutredningen finner det
därför ändamålsenligt att sådana jägare inför upplåtaren kan förete ett bevis
om genomgånget allmänt jaktligt kompetensprov. De jägare, som frivilligt
önskar genomgå prov, bör därför ha möjlighet därtill.

Jaktmarksutredningen föreslår ett med hänsyn till olika vapentyper differentierat
kompetensprov. Provet föreslås dock i samtliga fall omfatta såväl
en teoretisk som en praktisk del och utredningen understryker att stor vikt
bör fästas vid den teoretiska delen.

Jaktmarksutredningen är f. n. föremål för remissbehandling.

JoU 1975/76: 27

7

Utskottet

I föreliggande motion föreslås att riksdagen av regeringen begär utredning
om och förslag till en sådan organisation av den nödvändiga viltavskjutningen
att nöjesjakten kan förhindras.

Riksdagen har tidigare, senast år 1970 (3LU 1970:67), behandlat motionsyrkanden
av motsvarande karaktär, syftande till ingripande eller förbud mot
nöjesjakt. Motionerna har inte föranlett någon särskild åtgärd från riksdagens
sida. I det föregående har motiveringen för riksdagens beslut i nu berörda
hänseenden utförligt redovisats och utskottet tillåter sig hänvisa till vad
därvid anförts.

Vid den tidigare riksdagsbehandlingen har i förevarande sammanhang
bl. a. hänvisats till att önskemål som framställts om kompetenskrav för
jägare kunde förväntas bli prövat i och med att jaktmarksutredningen tagit
upp frågan till behandling. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen
avlämnade nyssnämnda utredning i december förra året betänkandena (SOU
1974:80-81) Jaktmarker med förslag angående åtgärder inom viltvården och
jakten. I ett särskilt avsnitt behandlade utredningen frågan om jägarkompetensen
och föreslog där bl. a. införandet av ett med hänsyn till olika vapentyper
differentierat kompetensprov för jägare, vilket skulle omfatta såväl
en teoretisk som en praktisk del. Jaktmarksutredningens förslag remissbehandlas
f. n. och remisstiden utgår enligt vad utskottet erfarit vid instundande
årsskifte.

Utskottet finner den nu behandlade motionen inte föranleda någon annan
bedömning från riksdagens sida än de tidigare motionerna i hithörande ämne.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen lämnar motionen 1975:59 utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s). Magnusson i Tanum
(s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, Pettersson i Lund (s), Wictorsson (s),
Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s), fru
Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m). Norrby i Åkersberga
(fp) och Bengtsson i Sölvesborg (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 10431 S Stockholm 1975