med anledning av motion om ersättning vid kollisioner mellan motorfordon och vilt m. m.

Betänkande 1976/77:LU5

LU 1976/77: 5

Lagutskottets betänkande
1976/77:5

med anledning av motion om ersättning vid kollisioner mellan motorfordon
och vilt m. m.

Motionen

I motionen 1975/76:725 av fru Wiklund m. fl. (c) yrkas att riksdagen
anhåller att regeringen låter verkställa utredning, syftande till att eliminera
den ökade smitningen vid olyckor orsakade av ren, älg eller rådjur samt
till att uppnå rättvisare ersättningsregler vid dessa olyckor.

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna bl. a. att antalet fall där
bilisten avlägsnat sig från platsen för en sammanstötning med djur utan
att ge sig till känna ökat med 35 procent år 1974 jämfört med år 1973.
Motionärerna hävdaratt orsaken till den större smitningsfrekvensen troligen
ligger i den merkostnad en sådan olycka medför för bilföraren, dels genom
att bonusförlust uppkommer vid anlitande av trafikförsäkringen, dels genom
att bilföraren farstå för självrisken när vagnskadeförsäkringen anlitas. Enligt
motionärerna är det angeläget att finna en lösning för att minska smitningstendensen.
Motionärerna menar att en fond, skapad av allmänna medel
för ersättning, kan vara en väg, en obligatorisk höjning av trafikförsäkringen
med några kronor en annan.

Nuvarande ordning

När skada uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon skall
från och med den 1 juli 1976 ersättningsfrågorna bedömas med utgångspunkt
i reglerna i trafikskadelagen (1975:1410). Detta gäller även när skadorna
uppkommit vid kollision med vilt.

1 jämförelse med äldre rätt innebär trafikskadelagen en skärpning av bestämmelserna
till den skadelidandes fördel. Tidigare gällde i princip som
förutsättning för att skadestånd skulle utgå att vårdslöshet förekommit på
endera sidan. Om en bilförare skulle undgå skadeståndsansvar måste han
visa att han ej varit vållande till olyckan (s. k. omvänd bevisbörda). Härigenom
uppnåddes i praktiken nästan samma effekt som om lagen föreskrivit
objektivt ansvar, dvs. ett ansvar som inte förutsätter vårdslöshet
eller uppsåt. Skadeståndsreglerna kompletterades av bestämmelser om obligatorisk
ansvarsförsäkring, trafikförsäkring, vilken dock ej innefattade
skydd för föraren.

Ersättningsreglerna i trafikskadelagen utgör ett från skadeståndsrätten fristående
försäkringssystem och bygger på principen att skadeersättning skall
utgå direkt ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, dvs. obe -

1 Riksdagen 1976/77. 8 sam/. Nr 5

LU 1976/77:5

2

roende av om någon kan anses vållande till olyckan eller ej. Trafikskadelagens
objektiva ansvar gäller bara vissa skador, nämligen personskador
som drabbar förare eller passagerare i fordonet eller personer utanför fordonet
samt sakskador som drabbar annan egendom än själva fordonet eller egendom
som befordras med detta. Undantag gäller också beträffande sakskada
som tillfogas försäkringstagarens, förarens eller ägarens egendom. Ersättningen
till den skadelidande kan i vissa fall jämkas. Jämkning torde dock
sällan bli aktuell vid den typ av olyckor som motionen avser.

Om alltså vid kollision mellan bil och djur, föraren, passagerare eller annan
person skadas, skall ersättning utgå ur förarens trafikförsäkring till den skadelidande
i form av trafikskadeersättning. Detsamma gäller om djuret skadas
eller dödas och djuret tillhör utomstående tredje man. Däremot regleras
ersättningen för fordonsskadorna inom ramen för den frivilliga vagnskadeförsäkringen
eller för den för fordonet gällande vagnskadegarantin.

Trafikförsäkringen är utformad så, att den garanterar att ersättning betalas
även i situationer där bilisten inte betalat premien eller man över huvud
taget inte vet vilket fordon som har orsakat skadan, t. ex. när bilisten avlägsnat
sig från en kollision med ren utan att ge sig till känna. Trafikskadeersättning
beräknas efter samma grunder som skadestånd. Självrisk
förekommer normalt inte.

Enligt gällande avtalsregler vid trafikförsäkring lämnar trafikförsäkringsbolagen
försäkringstagaren rabatt (bonus) på trafikförsäkringspremien efter
skadefritt år. Storleken av denna rabatt framgår av nedanstående tabell.

Under första försäkringsåret tillhör en försäkring bonusklass 1. Efter varje
skadefritt försäkringsår flyttas försäkringen till närmast högre bonusklass.
För uppfattning till bonusklass 7 krävs dock alltid att de sex senaste försäkringsåren
har varit skadefria. Efter försäkringsår med skada flyttas försäkringen
ned två bonusklasser för varje skada som medför att trafikförsäkringen
utnyttjas.

Från reglerna om nedflyttning av bonus finns numera vissa undantag.
Ett sådant undantag gäller vid kollisioner mellan ren och bil. Om trafikförsäkringen
utnyttjas vid sådana kollisioner skall enligt en överenskommelse
mellan trafikförsäkringsbolagen bonus ej påverkas i anledning av utbetalning
för skadad ren. Bestämmelsen, som gäller från och med den 1
juli 1976, är föranledd av önskemålen att så långt möjligt förhindra smitning
från olycksplats för sammanstötning med renar. Däremot flyttas bonus ned

Bonusklass

Rabatt i procent

2

3

4

5

6
7

0

20

30

40

50

60

75

LU 1976/77:5

3

enligt vanliga regler om ersättning utges i anledning av personskada eller
annan sakskada än renskada.

Som nämnts tidigare gäller trafikförsäkringen inte skador på det egna
fordonet eller på egendom som befordras med detta. Bilägaren är här hänvisad
till förefintlig vagnskadegaranti eller till den möjlighet till ersättning
som följer av den frivilliga kaskoförsäkringen. All kaskoförsäkring meddelas
med självrisk. Även vagnskadegarantier är förenade med villkor om självrisk.
Vid vagnskadeförsäkring är självrisken normalt lägst 600 kr. Rabatt
lämnas på premien, varvid trafikförsäkringens bonus läggs till grund för
rabatter enligt följande.

Traftkbonusklass Rabatt på vagnskadepremien

Procent

1 0

2 30

3-7 50

Rabatten påverkas inte av att kaskoförsäkringen tas i anspråk.

För att underlätta regleringen av ersättning för dödad ren har överenskommelse
år 1974 träffats mellan Trafikförsäkringsföreningen och Svenska
samernas riksförbund, varigenom normer fastställts för beräkning av ersättningsbeloppen.
Ersättningen är indexreglerad, så att den anpassas till
vid skadetillfället gällande basbelopp.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågor om skadestånd och försäkringsersättning med anledning av sammanstötning
mellan motorfordon och vilt har vid flera tillfällen behandlats
av riksdagen.

Statliga bidrag med anledning av skador som uppkommit på motorfordon
vid sammanstötning med älg lämnades från slutet av 1940-talet fram till
den 1 juli 1972. Dessförinnan anlitades Jaktvårdsfonden i detta syfte. Från
mitten av 1960-talet utdelades bidragen från älgskadefonden i det län där
sammanstötningen inträffat (prop. 1965:19, JolJ 1965:4, rskr 144). Bidrag
lämnades efter skälighetsprövning i varje särskilt fall och i regel endast
för fordonsskada som inte ersattes på annat sätt.

I propositionen 1969:1, bil. 11 förordade departementschefen att bidragen
ur älgskadefonderna skulle avskaffas. Departementschefen anförde, att bärande
motiv för sådana bidrag numera saknades med hänsyn till den skadelidandes
möjligheter att få ekonomiskt stöd genom försäkring eller genom
vagnskadegarantier. Till grund för departementschefens ställningstagande
låg en av domänstyrelsen och statens naturvårdsverk utförd utredning rörande
ersättning av trafikskador vållade av älg och rådjur. En sådan utredning
hade begärts av 1965 års riksdag (JoU 1965:4, rskr 144).

Enligt utredningen uppgick antalet ansökningar om bidrag ur fonden till

LU 1976/77:5

4

omkring 300 per år. Av dessa hade 40-50 gällt kollision med rådjur och
därför inte föranlett någon åtgärd. Under budgetåret 1966/67 utdelades
totalt cirka 155 000 kr. i bidrag ur fonderna. Utredningen framhöll att bidragen
från älgskadefonderna hade fått en omfattning som knappast varit
avsedd från början. Med hänsyn till de förbättrade möjligheterna att få ersättning
för fordonsskador genom försäkring eller garantier samt till de förhållandevis
stora kostnaderna för handläggningen av bidragsärendena fann
utredningen att bidragen borde avskaffas. Samtidigt förordade utredningen
att ökade insatser skulle göras för att förebygga viltolyckor i trafiken.

Vid propositionens behandling i jordbruksutskottet förelåg även ett antal
motioner i frågan. I motionerna 1:155 och 11:274 föreslogs att ersättning
ur älgskadefonderna även fortsättningsvis skulle utgå om betydande skador
uppkommit på fordonet. 1 två andra motioner, 1:825 och 11:976, föreslogs
att trafiksäkerhetsverket skulle erhålla uppdrag att utreda former för ett
trafikskadeskydd ägnat att i stort sett hålla trafikanter ekonomiskt skadeslösa
vid viltolyckor i trafiken.

Beträffande de två sistnämnda motionerna hänvisade jordbruksutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande till att vägverket och trafiksäkerhetsverket
i nära samarbete med naturvårdsverket hade att vidta olika åtgärder
för att förebygga viltolyckor i trafiken, att försöksverksamhet med
viltspeglar och andra olycksförebyggande anordningar redan pågick och att
bl. a. med hänsyn härtill skäl ej förelåg att nu föreslå någon åtgärd i anledning
av det i motionerna framförda önskemålet om ytterligare utredning.

På hemställan av jordbruksutskottet godkände riksdagen vad i propositionen
föreslagits om avskaffande av bidragen ur älgskadefonderna samt
avslog motionerna 1:155 och 11:274 (JoU 1969:1 p. 46, rskr 9).

Frågan om ersättning med anledning av kollisioner mellan motorfordon
och djur återkom vid 1974 års riksdag. I motionen 1974:523 föreslogs att
riksdagen skulle begära en utredning rörande möjligheten att genom fondbildning
eller genom någon annan försäkringsform minska eller eliminera
bilisternas kostnader vid sammanstötning med ren. I motionen 1974:810
begärdes skyndsam utredning och förslag rörande förbättrande av trafiksäkerheten
med avseende på renfaran på vägarna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande anförde jordbruksutskottet, att
utskottet utgick från att alla berörda parter skulle vidtaga de åtgärder som
var möjliga för att nedbringa antalet sammanstötningar mellan motorfordon
och ren. Utskottet hade för sin del inte något att erinra mot att den i motionen
1974:523 föreslagna undersökningen kom till stånd. Utskottet ansåg att en
sådan utredning i allt väsentligt även kunde tillgodose syftet med motionen
1974:810.

På utskottets hemställan gav riksdagen, med bifall till motionen 1974:523
och i anledning av motionen 1974:810, som sin mening regeringen till känna
vad utskottet sålunda anfört (JoU 1974:1, rskr 114).

LU 1976/77:5

5

Ren-bilutredningen

Med anledning av riksdagens beslut tillkallades år 1974 en särskild sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan om bilisternas kostnader vid sammanstötning
med ren (Ren-bilutredningen). Utredningen avgav i december
1975 betänkandet (Ds Jo 1975:16) Renar och bilar.

I betänkandet redovisas inledningsvis vissa statistiska uppgifter. Det totala
antalet till trafikförsäkringsbolagen anmälda fall av skador i anledning av
motorfordonstrafik utgjorde under åren 1972-1974 genomsnittligt ca
320 000 per år. Antalet för polisen kända renolyckor översteg årligen 800.
Antalet trafikdödade renar torde enligt utredningen ha uppgått till minst
1 000 per år och antalet kända smitningar till 276 (1973) och 375 (1974).
Utredningen framhåller att personskador i samband med sammanstötningar
med ren är sällsynta. Ersättningen för de under 1974 bildödade renarna
beräknas ha uppgått till minst 500 000 kr.

Utredningen avvisar möjligheten att genom en fondbildning minska eller
eliminera kostnaderna i samband med en renolycka. En fondbildning förutsätter
att medel för en fond kan ställas till förfogande. Att kräva att renägarna
skulle bidra till en fond vore enligt utredningen att frångå de principer
på vilka trafikskadelagen bygger. Utredningen anser det vidare omotiverat
att finansiera en fond med bidrag från bilförarna eftersom ersättning
redan enligt gällande regler skall utgå från trafikförsäkringen för det inblandade
fordonet. Några bärande motiv för att låta staten bidra till en
sådan fond finnér utredningen inte heller föreligga. Att anvisa medel för
ett sådant ändamål skulle bl. a. kunna få konsekvenser i form av krav på
en motsvarande anslagstilldelning för liknande ändamål, t. ex. för reglering
av älgskador, framhåller utredningen.

På likartade grunder avvisar utredningen tanken på att införa en specialförsäkring
för renskador.

Utredningen påpekar att det är den bonusförlust som kan drabba bilisterna
efter ianspråktagande av försäkringen som ofta är mest kännbar men konstaterar
att, genom den tidigare redovisade överenskommelsen beträffande ändring
av bonusbestämmelserna som träffats mellan trafikförsäkringsbolagen,
en väsentlig förbättring kommer att inträffa för de berörda försäkringstagarna.
Bonusförluster på i vissa fall över 1 000 kr. behöver i fortsättningen
inte uppkomma.

I betänkandet anförs vidare.

Utredningen anser det också vara bra, att den angivna lösningen ryms
inom ramen för gällande försäkringssystem, vilket underlättar för den enskilde
försäkringstagaren. Denne kan vända sig till sitt försäkringsbolag samtidigt
som en kostsam administration vid en fondbildning kan undvikas.
Det är givetvis att beklaga att försäkringstagarna även i fortsättningen får
svara för eventuella självrisker men den ändring av försäkringsvillkoren
som skall genomföras betyder dock en väsentlig förbättring i förhållande
till vad som nu gäller. I ekonomiskt avseende innebär vad nu nämnts att

LU 1976/77:5

6

bilägarna såsom kollektiv får bära de ökade kostnader som uppkommer
inom försäkringssystemets ram. Sett i ett vidare sammanhang måste dessa
dock anses begränsade. Det ligger för övrigt i ett sådant systems natur att
utjämning av kostnaderna skall äga rum mellan olika försäkringstagare.

En ytterligare effekt av att smitningarna kan förväntas minska blir enligt
utredningen att djurskyddsintresset tillgodoses.

I betänkandet, som inte utmynnar i förslag om lagstiftning eller annan
åtgärd, framhålles sammanfattningsvis att den föreliggande frågan genom
överenskommelsen mellan trafikförsäkringsbolagen synes ha fått en lösning
som för försäkringstagarnas del och även från andra synpunkter måste anses
tillfredsställande.

Betänkandet, som remissbehandlats, är f. n. föremål för övervägande inom
jordbruksdepartementet.

Utskottet

I motionen framhålls att det är vanligt med fall av smitning från en
olycksplats efter sammanstötning mellan motorfordon och vilt och att en
anledning härtill torde vara att en sådan olycka ofta medför kostnader för
bilföraren, bl. a. i form av bonusförlust vid anlitande av trafikförsäkringen.
Motionärerna menar att ett sätt att minska smitningstendensen skulle vara
att ge bilföraren möjlighet till ersättning ur en av allmänna medel skapad
fond. Ett annat sätt skulle vara att höja trafikförsäkringspremien med några
kronor. Motionärerna föreslår att frågorna om smitningens orsaker och ersättningsregler
vid denna typ av olyckor utreds.

När skada uppkommit vid kollision mellan motorfordon och djur skall
trafikskadelagen tillämpas med avseende på ersättningsfrågorna. Vid personskada
utgår ersättning till den skadelidande i form av trafikskadeersättning
ur fordonets trafikförsäkring. Motsvarande gäller om det påkörda
djuret skadas eller dödas och djuret tillhör en annan person, t. ex. en renägare.
För trafikförsäkring gäller att försäkringstagaren är berättigad till viss rabatt
på premien (bonus) för skadefria år. Som motionärerna framhållit medför
ett ianspråktagande av försäkringen att bonusen minskar.

Frågan om ersättning med anledning av kollisioner mellan motorfordon
och djur har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1974.
Riksdagen gav då regeringen till känna att frågan borde närmare utredas.
Med anledning härav tillsatte regeringen samma år Ren-bilutredningen med
uppdrag att utreda möjligheten av att minska bilisternas kostnader vid sammanstötning
med ren. På initiativ av utredningen har träffats en överenskommelse
mellan trafikförsäkringsbolagen, gällande från den 1 juli 1976,
av innebörd att bonus ej skall påverkas om trafikförsäkringen utnyttjas
genom att ersättning utbetalas för skadad ren. I avgivet betänkande har
utredningen anfört att föreliggande fråga härigenom fått en lösning som

LU 1976/77:5

7

måste anses tillfredsställande. Utredningen har därför ej funnit skäl föreslå
någon lagstiftning eller ytterligare åtgärd. Utredningens betänkande är för
närvarande föremål för behandling i jordbruksdepartementet.

Enligt utskottets mening finns det anledning anta att den sålunda träffade
överenskommelsen mellan trafikförsäkringsbolagen kommer att leda till en
nedgång av antalet smitningsfall vid renkollisioner. Syftet med motionen
får därför anses vara i huvudsak tillgodosett. Med hänsyn härtill och då
regeringens ställningstagande till utredningens betänkande inte bör föregripas
anser utskottet att motionen inte bör föranleda något initiativ från
riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:725.

Stockholm den 9 november 1976

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: herrar Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå (s), Börjesson
i Falköping (c), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Ekinge (fp), Olsson i Sundsvall
(c), Gillström (s), fru Lindquist (m), herr Andréasson (s), fru Karlsson (c),
herrar Silfverstrand (s), Ollén (m), fru Johansson i Tidaholm (s), fru Odelsparr
(c)* och fru Ingvar-Svensson (c)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.