med anledning av motion om ersättning till yrkesfiskare vid oljeskador

Betänkande 1978/79:LU12

LU 1978/79:12

Lagutskottets betänkande
1978/79:12

med anledning av motion om ersättning till yrkesfiskare vid
oljeskador

Motionen

I motionen 1978/79:1199 av Rune Johnsson i Mölndal (c) och Märta
Fredrikson (c) yrkas att riksdagen anhåller hos regeringen att frågan om
ersättning till yrkesfiskare även vid indirekt inkomstbortfall förorsakat av
oljeutvinningsföretag snarast upptas till behandling på internationell nivå.

Motionärerna hänvisar inledningsvis till den s. k. Bravokatastrofen i
Nordsjön år 1977 och erinrar om att man vid den olyckan kom förhållandevis
lyckligt undan när det gäller oljeskador. Med hänsyn till den stora aktivitet,
som råder inom oljeprospektering och oljeutvinning i Nordsjön, kan man
enligt motionärerna dock vara ganska övertygad om att denna olycka inte
kommer att vara den sista i sitt slag.

1 motionen framhålls vidare att yrkesfisket är en näring som särskilt hårt
och omedelbart drabbas av oljekatastrofer til! havs. De företag som utvinner
olja från havsbottnen ersätter direkta kostnader för oljebekämpning och i viss
mån även skador på fiskeredskap under förutsättning att man kan påvisa att
skadan åstadkommits genom åtgärder från företagens sida. Efter Bravokatastrofen
var man enligt motionärerna från såväl havsforskningens som fiskets
sida oroad över hur det skulle gå med fiskyngel och plankton i det berörda
området. Eftersom oljeläckan kunde tätas efter ganska kort tid inträffade som
tur var ingen massdöd bland fiskyngel vid detta tillfälle. Om en ny olycka av
liknande slag skulle inträffa kan dock väderleksförhållanden och andra forén
snabb tätning av läckan nödvändiga förutsättningar vara mindre gynnsamma
än vid Bravokatastrofen. Stora havsområden kan då komma att beläggas med
olja, och skulle detta inträffa vid en årstid, när plankton och fiskyngel driver i
vattenytan, kan enligt motionärerna såväl yngel som yngelplatser förstöras
med åtföljande felslaget fiske under flera år framåt som följd.

(fällande rätt

I Sverige finns f. n. inte någon särskild lagstiftning om ansvarighet för
skada som uppkommer i samband med oljeutvinning från havsbottnen.
Ansvarigheten för sådana skador bestäms därför enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler.

Den grundläggande ansvarighetsregeln finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207). Detta lagrum innehåller den i Sverige sedan länge gällande
culparegeln, som innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet

1 Riksdagen IV78/7V. 8 sand. Nr 12

Ll! 1978/79:12

2

vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen
innehåller också regler om arbetsgivares principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är
arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare genom fel
eller försummelse i tjänsten. Arbetstagaren är ansvarig för sådan skada
endast i den mån synnerliga skäl föreligger (4 kap. 1 §).

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller vissa skadeståndsbestämmelser.
Enligt 30 § miljöskyddslagen är den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet i princip skyldig att utge ersättning oberoende av vållande. Har
olägenheten inte förorsakats genom försumlighet, skall ersättning dock utgå
endast om olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna
förekomst under jämförliga förhållanden. Oljeutvinning till havs måste
betraktas som miljöfarlig verksamhet. Skada som uppkommer till följd av
sådan verksamhet omfattas därför i princip av miljöskyddslagens skadeståndsbestämmelser.
Miljöskyddslagen torde dock vara tillämplig endast på
verksamhet som bedrivs inom svenskt område. Lagens skadeståndsbestämmelser
synes därför inte kunna göras gällande i fråga om verksamhet utanför
svenskt territorialvatten. Viss skadeståndsrättslig reglering finns i 1974 års
miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt
konventionen får den som tillskyndas skada orsakad av miljöskadlig
verksamhet i annat nordiskt land föra talan om ersättning vid domstol i det
land där verksamheten bedrivs. Fråga om ersättning får då inte bedömas efter
regler som är oförmånligare för den skadelidande än verksamhetslandets
ersättningsregler. Konventionens bestämmelser har införlivats med svensk
rätt genom lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den
19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (jfr. prop.
1974:59). Motsvarande lagstiftning har genomförts i de övriga nordiska
länderna.

Av intresse i detta sammanhang är också den lagstiftning som gäller
beträffande ansvarighet för oljeutsläpp från fartyg. Bestämmelser härom
finns i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada lill sjöss. Enligt denna lag
är ägare av fartyg som för last av beständig olja skyldig att ersätta skada
genom förorening som orsakats av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av
om det å fartygets sida har begåtts något fel eller någon försummelse (s. k.
objektivt ansvar). Ansvarigheten omfattar enligt uttrycklig föreskrift även
kostnader för sådana åtgärder för att förhindra eller begränsa skada genom
förorening som vidtas efter det att en olycka inträffat, t. ex. åtgärder för att
bekämpa olja som läckt ut från ett fartyg. Fartygsägarens ansvarighet
begränsas till vissa i lagen närmare angivna belopp. I fråga om fartyg som
befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha
försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget
gällande begränsningsbeloppet. Oljeansvarighetslagen bygger på 1969 års
konvention om ansvarighet för oljeskada till sjöss. När det gäller skada
genom förorening orsakad av oljeutsläpp från fartyg har vidare genom en

LU 1978/79:12

3

särskild konvention tillskapats en internationell ersättningsfond, 797/ års
konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av oljeskada
till sjöss. Fonden, som har trätt i kraft under 1978, skall bereda ersättning i
vissa fall när 1971 års konvention inte är tillämplig eller bereder de
skadelidande ett otillräckligt skydd. Vidare skall fonden stå som garant för
fartygsägarens och försäkringsgivarens solvens. Fondens ersättningsskyldighet
är begränsad så att de totala ersättningsbelopp som kan utgå i
anledning av en och samma händelse maximeras till ett belopp motsvarande
drygt 150 milj. kr. Beloppet kan dock genom beslut av fondens högsta organ
höjas till det dubbla. Enligt vad utskottet inhämtat kommer frågan om en
höjning av maximibeloppet att prövas under april 1979. Ersättningarna från
fonden skall finansieras genom avgifter från dem som tar emot sjötransporterad
olja i de fördragsslutande staterna.

Utskottet vill i detta sammanhang även redovisa att de företag som
bedriver verksamhet på kontinentalsockeln i Nordsjön genom frivillig
överenskommelse upprättat ett särskilt system för ersättning av skador
orsakade av förorening genom olja till följd av utvinning från havsbottnen,
the Offshore Pollution Liability Agreement (OPOL). Överenskommelsen
innebär att de företag som har anslutit sig till denna åtar sig att ersätta skador
till följd av oljeutsläpp i samband med oljeutvinning på havsbottnen samt
kostnader som det allmänna åsamkas för bekämpning av olja som härrör från
sådana utsläpp. Ansvarigheten enligt avtalet är i princip objektiv, dvs.
oberoende av vållande. Ansvarigheten är begränsad till 16 miljoner dollar (ca
72 milj. kr.) per olycka. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 maj 1975.
Sexton större oljebolag som utövar verksamhet på kontinentalsockeln inom
Nordsjöområdet omfattas av överenskommelsen.

1976 års konvention om ansvarighet för skada till följd av oljeutvinning från
havsbottnen

Frågan om utarbetandet av en regional konvention för Nordsjöområdet om
skadestånd för oljeskada som uppkommer till följd av oljeborrning på
havsbottnen togs upp vid en konferens i London år 1973. Vid konferensen
tillsattes en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett utkast till en sådan
konvention. Arbetsgruppen slutförde sitt arbete under år 1974. Det av
arbetsgruppen utarbetade konventionsutkastet behandlades slutligt vid en
diplomatisk konferens i London den 13-17 december 1976. Vid konferensen
antogs en konvention om ansvarighet för skada orsakad av sådan förorening
genom olja som uppkommer till följd av utforskning på havsbottnen eller
utvinning av mineraltillgångar från denna (Convention on Civil Liability for
Oil Pollution Damage resulting from Exploration for and Exploitation of
Seabed Mineral Resources). Konventionen, som öppnades för undertecknande
den 1 maj 1977, har hittills undertecknats av Nederländerna, Norge,

LU 1978/79:12

4

Storbritannien och Sverige. Den har inte tillträtts av någon stat. Frågan om
Sveriges tillträde till konventionen är f. n. föremål för överväganden inom
regeringens kansli. En närmare redogörelse för konventionen finns intagen i
utskottets betänkande LU 1977/78:17.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ersättning till yrkesfiskare för oljeskador har prövats av
riksdagen år 1973 i samband med behandlingen av förslaget till lag om
ansvarighet för oljeskador till sjöss (LU 1973:40) och år 1975 med anledning
av en motion som syftade till att möjliggöra för fiskare att få ersättning för
skador på fångst, fartyg eller redskap orsakade av oljeutsläpp, oljebekämpning
eller dylikt (LU 1975:10). I sistnämnda ärende uttalade utskottet att det
var viktigt att yrkesfiskarnas möjlighet att erhålla ersättning För oljeskador
förbättrades. Enligt utskottet borde detta i första hand ske genom internationella
överenskommelser. Utskottet förutsatte vidare att regeringen noga
skulle följa utvecklingen på området och vidta nödiga åtgärder för att
förbättra möjligheterna för yrkesfisket att fö ersättning för skador vållade av
oljeutsläpp. Utskottet hemställde att vad utskottet anfört skulle ges regeringen
till känna. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Beträffande en
närmare redogörelse för utskottets och riksdagens ställningstaganden
hänvisas till utskottets ovannämnda betänkanden LU 1973:40 resp. LU
1975:10.

Frågan om ersättning till yrkesfiskare prövades på nytt våren 1978 med
anledning av en motion (1977/78:258) med samma yrkande som det nu
ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1977/78:17)
anförde utskottet inledningsvis att den som drabbats av skador till följd av
oljeutsläpp från fartyg har möjlighet att få ersättning härför under förutsättning
att den skadevållande är känd och att skadan inträffar inom Sveriges
sjöterritorium eller inom sjöterritorium tillhörigt land som tillträtt 1966 års
oljeansvarighetskonvention och 1971 års oljefondkonvention. Utskottet
hänvisade vidare till det ovannämnda uttalandet år 1975. Utskottet redogjorde
därefter för 1976 års regionala konvention för Nordsjöområdet om
ansvarighet för skada orsakad av sådan förorening genom olja som
uppkommer till följd av utforskning av havsbotten eller utvinning av
mineraltillgångar från denna. Enligt vad utskottet hade inhämtat var frågorna
om Sveriges tillträde till konventionen föremål för närmare utredning inom
regeringens kansli. Utskottet förutsatte med hänvisning till frågans vikt att
detta utredningsarbete bedrevs skyndsamt. Utskottet utgick även från att
regeringen följde utvecklingen inom Östersjöområdet, när det gällde oljeutvinning,
och tog de initiativ som kunde bli erforderliga för att trygga
skadelidandes rätt till ersättning.

Utskottet anförde därefter följande.

LU 1978/79:12

5

Yrkesfiskarnas möjligheter att få ersättning för sådana skador på båtar och
redskap som kan uppkomma till följd av oljeutsläpp i samband med
oljeborrning på havsbottnen måste med hänsyn till det anförda bedömas som
goda. Däremot är möjligheterna att få täckning för inkomstbortfall till följd av
skador på den marina miljön mycket små. Endast i enstaka fall torde
nämligen vid sådana skador någon enskild skadelidande kunna påvisas.
Härtill kommer svårigheterna att styrka sambandet mellan oljeutsläppet och
de skador som den marina miljön kan uppvisa.

Enligt utskottets mening torde det vara mycket svårt att med skadeståndsrättslig
lagstiftning komma till rätta med frågan om ersättning för skador på
den marina miljön. Ersättningsfrågan synes därför böra lösas på annat
sätt.

Efter en redogörelse för den internationella havsrättskonferensen och de
initiativ som regeringen tagit för att få frågan om ersättning för ekologiska
skador prövad av konferensen anförde utskottet följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att man
genom ett fortsatt internationellt samarbete försöker lösa frågan om ett
internationellt ersättningssystem som kan ge kompensation till yrkesfisket
för skador som till följd av oljeutsläpp drabbar den marina miljön. Med
hänsyn till att regeringen redan verkar i sådant syfte och med beaktande av
vad riksdagen år 1975 uttalade om vikten av att yrkesfiskarnas ersättningsmöjligheter
förbättras anser utskottet det inte nu påkallat med någon särskild
framställning från riksdagens sida. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet

Efter andra världskriget har föroreningen av havet tilltagit kraftigt. Bland
olika föroreningskällor har oljeutsläpp tilldragit sig särskilt intresse med
hänsyn till de svåra skador som dessa utsläpp kan förorsaka. Det hittills
största oljeutsläppet är det som skedde i samband med att den liberianska
supertankern Amoco Cadiz den 17 mars 1978 förliste utanför Bretagne.
Oljeutsläppet omfattade hela lasten, ca 230 000 ton. Skadorna är ännu inte
helt fastställda. Enligt pressuppgifter har dock den franska regeringen och 88
franska kommuner krävt Shell och Standard Oil of California samt transportbolaget
Claude Philips på 800 miljoner dollar för inträffade skador med
anledning av förlisningen.

Endast ett fåtal oljeutsläpp har förekommit i samband med oljeutvinning
till havs. Inom Nordsjöområdet har förekommit ett större utsläpp, nämligen
det som inträffade den 22 april 1977 i det norska ekofiskfältet (den s. k.
Bravoolyckan). Mängden utsläppt olja har uppskattats till mellan 15 000 och
20 000 ton. De direkta skadorna av utsläppet var relativt obetydliga.

I motionen framhålls under hänvisning till Bravoolyckan att yrkesfisket är
en näring som särskilt hårt drabbas av oljekatastrofer till havs. Bravoolyckan
medförde visserligen inte någon massdöd bland fiskyngel, eftersom oljeläckan
kunde tätas på ganska kort tid och väderleksförhållandena var

LU 1978/79:12

6

gynnsamma. Om en ny liknande olycka inträffar kan emellertid, menar
motionärerna, förhållandena bli sådana att oljan kommer att förstöra eller
allvarligt skada yngel och yngelplatser. Enligt motionärerna ersätter oljeutvinningsföretagen
endast direkta kostnader för oljebekämpning och styrkta
skador på fiskeredskap. Motionärerna yrkar därför att riksdagen hos regeringen
begär att frågan om ersättning till yrkesfiskare även vid indirekt
inkomstbortfall förorsakat av oljeutvinningsföretag snarast tas upp till
behandling på internationell nivå.

Utskottet erinrar om att frågan om yrkesfiskarnas möjligheter att få
ersättning vid oljeskada tidigare varit föremål för riksdagens prövning. År
1975 gav riksdagen sålunda regeringen till känna vad utskottet anfört (LU
1975:10) om att det var viktigt att yrkesfiskarnas möjlighet att få ersättning för
oljeskador förbättrades. Enligt utskottet borde detta i första hand ske genom
internationella överenskommelser. Utskottet förutsatte att regeringen noga
skulle följa utvecklingen på området och vidta nödiga åtgärder för att
förbättra möjligheterna för yrkesfisket att få ersättning för skador som vållats
av oljeutsläpp.

Frågan om ersättning till yrkesfiskare prövades på nytt våren 1978 med
anledning av en motion med samma yrkande som det nu ifrågavarande. I sitt
av riksdagen godkända betänkande (LU 1977/78:17)erinrade utskottet om att
det, i fråga om skador till följd av utsläpp av olja i samband med oljeutvinning
från havsbottnen, inte fanns någon lagreglering motsvarande den som gällde
vid utsläpp från fartyg. Utskottet pekade vidare på att det i London år 1976
antagits en regional konvention för Nordsjöområdet om ansvarighet för
skada orsakad av sådan förorening genom olja som uppkommer till följd av
utforskning på havsbottnen eller utvinning av mineraltillgångar från denna.
Konventionen hade då ännu inte tillträtts av någon stat. Utskottet förutsatte
med hänvisning till frågans vikt att den inom regeringens kansli pågående
utredningen om Sveriges tillträde till konventionen skulle bedrivas skyndsamt.
Utskottet utgick även från att regeringen följde utvecklingen inom
Östersjöområdet, när det gällde oljeutvinning, och tog de initiativ som kunde
bli erforderliga för att trygga skadelidandes rätt till ersättning.

Beträffande frågan om skador på den marina miljön, vilka skador inte
omfattas av 1976 års konvention, konstaterade utskottet att det var mycket
svårt att med skadeståndsrättslig lagstiftning lösa ersättningsproblemen.
Dessa syntes utskottet därför böra lösas på annat sätt, t. ex. genom någon
form av internationell fondbildning för rehabilitering av skadade miljöer.
Utskottet upplyste vidare om att regeringen hade tagit initiativ för att få
frågan om ersättning för ekologiska skador upptagen på dagordningen för den
pågående internationella havsrättskonferensen, men dittills utan framgång.

Sammanfattningsvis förklarade sig utskottet dela motionärernas uppfattning
att det var angeläget att man genom ett fortsatt internationellt samarbete
försökte lösa frågan om ett internationellt ersättningssystem som kunde ge

LU 1978/79:12

7

kompensation till yrkesfisket för skador som till följd av oljeutsläpp drabbade
den marina miljön. Med hänsyn till att regeringen redan verkade i sådant
syfte och med beaktande av vad riksdagen år 1975 hade uttalat om vikten av
att yrkesfiskarnas ersättningsmöjligheter förbättrades ansåg utskottet det inte
då påkallat med någon särskild framställning från riksdagens sida.

Sedan utskottet förra året prövade frågan om ersättning till yrkesfiskare för
oljeskada har det inte inträffat något som föranleder till annat ställningstagande.
Frågan om Sveriges tillträde till 1976 års Nordsjökonvention är
alltjämt föremål för överväganden inom regeringens kansli. Enligt vad
utskottet inhämtat avses nordiska överläggningar komma till stånd senare i år
syftande till ett gemensamt nordiskt tillträde till konventionen. Utskottet vill
här inskjuta att ett ensidigt svenskt tillträde till konventionen inte i sig ökar
ersättningsmöjligheterna för yrkesfiskarna, eftersom konventionen hittills
inte tillträtts av någon nation och det krävs att fyra nationer tillträder den för
att den skall träda i kraft. För att konventionen skall få betydelse för svenskt
vidkommande fordras också att åtminstone Norge eller Storbritannien
ratificerar den. När det därefter gäller den internationella havsrättskonferensen
har det ovan redovisade initiativet att försöka få konferensen att ta upp
frågan om ersättning för skador på den marina miljön ännu inte lett till något
positivt resultat. Konferensen kan dock beräknas pågå under ytterligare en
betydande tid. Utskottet förutsätter att man från svensk sida fortsätter att
verka för att få frågan om ersättning för skador på den marina miljön prövad
på konferensen eller i annat internationellt sammanhang.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1199

Stockholm den 1 mars 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m), Stig Olsson (s),
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp)*. Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Bo Siegbahn (m). Ingemar Konradsson (s),
Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c),
Birgitta Johansson (s) och Rune Torwald (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 61627 Stockholm 1979