med anledning av motion om ersättning för behandlingsskador i sjukvården

Betänkande 1978/79:LU13

LU 1978/79:13

Lagutskottets betänkande
1978/79:13

med anledning av motion om ersättning för behandlingsskador i
sjukvården

Motionsyrkande

I motionen 1978/79:1764 av Hans Nyhage (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lämpliga åtgärder syftande till att öka möjligheterna till
ersättning för behandlingsskador i sjukvården vilka inträffat någon tid före
den 1 januari 1975 i enlighet med vad i motionen anförts.

Gällande ordning

Skadestånd

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i
övrigt inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207).

Enligt3kap. 1 § skadeståndslagen åliggerdet arbetsgivare att svara för bl. a.
personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det
kan kontateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma” fel. Likaså
omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och en av flera
befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet, som inte för
någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Försäkringar

Vid personskada till följd av sjukvårdsbehandling gäller liksom vid andra
skadefall att den skadelidande kan få ersättning genom socialförsäkringen.
Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,

1 Riksdagen 1078/79. 8 sand. Nr 18

LU 1978/79:13

2

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt arbetsskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid sjukdom och
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för
inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård, tandvård och
sjukhusvård samt mediciner etc. Utgifter för tandvård till den som inte fyllt
20 år ersätts dock inte eftersom sådan person kan få avgiftsfri tandvård inom
folktandvården. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension
eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada -livränta från arbetsskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter
nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 %, livränta nedsättning med
minst en femtondel. Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna
försäkringen och - vid yrkesskada - efterlevandelivränta från arbetsskadeförsäkringen.
Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan kompletteras
med vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen
och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall
försäkringsersättningen reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt -gruppförsäkringar - eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Pensionsförsäkringar inom denna kategori är för
det mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett
visst på förhand överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i
periodiska poster) dåskadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan
också vara anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss
nivå). Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas
normalt inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Sedan den 1 januari 1975 finns ett särskilt försäkringssystem för sjukvården,
kallat Patientförsäkring vid beliandlingsskada. Försäkringen meddelas av
ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och landstingskommuner
har avtal om sådan försäkring. Även huvuddelen av de
privatpraktiserande tandläkarna samt alla privatpraktiserande läkare har
försäkringar med i allt väsentligt samma villkor. När det gäller skador på
grund av läkemedel haren försäkring liknande patientförsäkringen kommit
till stånd år 1978. I samband därmed har villkoren för patientförsäkringen
justerats i olika avseenden. Bl. a. har skador på grund av produktfel hos
sjukvårdsmateriel förts in under försäkringen. Vidare har preskriptionstiden
förlängts från två till tre år.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats

LU 1978/79:13

3

genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten. I enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda
skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats vid
undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan är en
naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats vid
olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård
bedrivs, eller i samband med sjuktransport.

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats
av läkemedel eller orsakats av smitta eller infektion som överförts utan direkt
samband med ingrepp eller annan behandling.

Ersättning utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård, sveda och
värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall ersätts begravningskostnader
samt förlust av underhåll.

Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så sätt
att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner, som
kan utgå enligt soialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp, har
bildats med uppgift att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Nämnden har att
pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare eller
försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden.
Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att patienter som skadats före patientförsäkringens
tillkomst har ytterst små möjligheter att få ersättning för sina behandlingsskador.
Motionären anser att det förefaller något stötande att kompensation
för äldre behandlingsskador inte kan utgå när det gäller skador som är
likartade med dem på vilka patientförsäkringen tillämpas och vid vilka
således utgången för patienterna blir gynnsammare. Avsaknaden av ersättningsmöjligheter
har enligt motionären uppmärksammats särskilt när det
gäller fall av s. k. sjukhussjuka.

Motionären anser att det måste skapas möjligheter till ersättning för
behandlingsskador som inträffat före 1975, i varje fall i den utsträckning som
kan finnas skälig med hänsyn till skadornas följder och där sambandet med
behandlingen är klart påvisbart. En möjlighet att komma till rätta med
problemet, påpekar motionären, är att ett för sjukvårdshuvudmännen
centralt organ inrättas med uppgift att skönsmässigt pröva ersättningsfrågorna
vid äldre behandlingsskador. Motionären framhåller vidare att det bör

LU 1978/79:13

4

sättas någon gräns för retroaktiva ersättningar och anser att preskriptionstiden
för skadestånd, 10 år, bör kunna vara vägledande. Tidsgränsen bör
räknas från det att ett fall aktualiserats enligt den i motionen förordade
ordningen. Avslutningsvis uttalar motionären att det - även om staten och
andra sjukvårdshuvudmän i ett antal fall ställt sig välvilliga till framförda
skadeståndsanspråk - finns ett betydande antal skadefall som rimligen borde
ersättas.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ersättning till personer som skadats i samband med sjukvård har
behandlats av riksdagen ettvart av åren 1972-1978 med anledning av
motioner (LU 1972:10,1973:9, 1974:10, 1975:16,1975/76:17,1976/77:21 och
1977/78:19). De åren 1975,1976 och 1978 aktuella motionerna innehöll bl. a.
yrkanden om ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens
tillkomst. I sina av riksdagen godkända betänkanden avstyrkte
utskottet bifall till förslagen om retroaktiv ersättning. Beträffande de närmare
skälen för utskottets ställningstaganden hänvisas till betänkandena.

Utskottet

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
skadeståndsfrågorna inom sjukvårdens område skall bedömas enligt bestämmelserna
i skadeståndslagen (1972:207). Skadeståndsersättning för behandlingsskador
utgår således i allmänhet endast om den skadelidande visar att
skadan orsakats genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida.
Kravet att patienten skall styrka vållande är i de flesta fall svårt att uppfylla,
och skadeståndsersättning uteblir därför ofta.

I syfte att bättre tillgodose behovet av ersättning vid olycksfall inom
sjukvården har skapats ett särskilt försäkringssystem. Patientförsäkring vid
behandlingsskador. Försäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag.
Staten, samtliga primärkommuner och landstingskommuner har avtal
om sådan försäkring. Även huvuddelen av de privatpraktiserande tandläkarna
samt alla privatpraktiserande läkare har försäkringar med i allt
väsentligt samma villkor. Patientförsäkringen gäller endast skador som
inträffat efter den 1 januari 1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande
behöver bevisa att skadan har vållats genom fel eller försummelse. Från
försäkringen ersätts oförutsedda skador som har direkt samband med hälsooch
sjukvård och som orsakats vid undersökning, medicinering, behandling
eller olycksfall. Patient, som drabbas av skada, eller efterlevande till sådan
patient har rätt till ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer.
Detta innebär att ersättning utgår för såväl kostnader som förlorad arbetsförtjänst
och ideell skada. Patientförsäkringen är samordnad med andra

LU 1978/79:13

5

förmåner vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är
sekundär till de andra utgående förmånerna.

I motionen framhålls alt det är mindre tillfredsställande att kompensation
för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens tillkomst inte
kan utgå när det gäller skador likartade med dem som numera ersätts från
patientförsäkringen. Avsaknaden av ersättningsmöjligheter har enligt motionären
särskilt uppmärksammats vid fall av sjukhussjuka. Han anser att
ersättning för äldre behandlingsskador bör kunna utgå i skälig utsträckning. I
motionen pekas på möjligheten att ett centralt organ för sjukvårdshuvudmännen
inrättas med uppgift att skönsmässigt pröva ersättningsfrågorna. För
anspråk om ersättning på grund av äldre behandlingsskador bör gälla en
preskriptionstid av 10år. Motionären yrkaratt riksdagen hos regeringen skall
begära åtgärder som syftar till att öka ersättningsmöjligheterna vid äldre
behandlingsskador i enlighet med det anförda.

Frågan om ersättning för äldre behandlingsskador har flera gånger tidigare
prövats av riksdagen med anledning av motioner, senast vid 1977/78 års
riksmöte. På hemställan av lagutskottet har motionsyrkandena avslagits.
Som skäl för utskottets ställningstaganden har anförts att ersättningsskyldighet
för skador i vidare mån än vad som följer av skadeståndslagen kan
åläggas sjukvårdshuvudmännen endast genom särskild lag, och en sådan
lagstiftning kan medföra svårigheter för sjukvårdshuvudmännen och
därigenom påverka de redan nu hårt ansträngda resurserna för sjuk- och
hälsovård. Vidare har framhållits att patientförsäkringen inte kan tillämpas
retroaktivt. Enligt utskottets mening borde det liksom tidigare varit fallet
ankomma på sjukvårdshuvudmännen att själva bedöma om och i vad mån
ersättning för äldre behandlingsskador skall utgå.

Då frågan om ersättning för äldre behandlingsskador nu åter aktualiserats
vill utskottet ånyo stryka under angelägenheten av att de drabbade patienterna
kan få någon kompensation försina skador. Särskilt behandlingsskador
i form av sjukhussjuka torde från allmänhetens synpunkt te sig som speciellt
ömmande fall. Enligt utskottets mening gör sig emellertid de skäl som
tidigare anförts mot ett särskilt ersättningssystem för äldre behandlingsskador
alltjämt gällande och några nya omständigheter som bör föranleda ett
ändrat ställningstagande av riksdagen har inte förekommit. Utskottet vill
också hänvisa till att -såsom framhållits tidigare -regeringen i ett antal fall ex
gratia utgivit ersättning till patienter som skadats före den 1 januari 1975.
Under åren 1971-1978 har sålunda regeringen i 24 olika fall betalat ut
ersättning ex gratia till personer som skadats vid behandling på sjukvårdsinrättningar
under statens huvudmannaskap. Enligt utskottets mening talar
starka skäl för att uppkommande ersättningsanspråk för behandlingsskador
som inte täcks av patientförsäkringen också framdeles bör behandlas
välvilligt av regeringen. Önskvärt är att också övriga sjukvårdshuvudmän
intar en motsvarande attityd. Som utskottet tidigare framhållit kan även
andra ekonomiska förbättringar för ifrågavarande patientgrupp övervägas.

LU 1978/79:13

6

exempelvis att de drabbade fär helt kostnadsfri vård för skadan. Att samhället
svarar för alla former av vårdkostnader ter sig särskilt angeläget när det gäller
dem som drabbats av sjukhussjuka.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1764.

Stockholm den 1 mars 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m), Stig Olsson (s),
Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp)*. Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Bo Siegbahn (m), Ingemar Konradsson (s),
Marianne Karlsson (c). Owe Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c).
Birgitta Johansson (s) och Rune Torwald (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 61423 Stockholm 1979