med anledning av motion om en snabbare dödsboavveckling

Betänkande 1978/79:LU15

LU 1978/79:15

Lagutskottets betänkande
1978/79:15

med anledning av motion om en snabbare dödsboaweckling
Motionen

I motionen 1978/79:1197 av Anna Eliasson (c) och Gösta Andersson (c)
yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om
åtgärder med syfte att åstadkomma en snabbare dödsboavveckling och stärka
sambandet mellan ägande och brukande inom jord- och skogsbruket.

Motionärerna framhåller att i dag kan dödsbon, som förblir oskiftade,
under avsevärd tid som juridisk form utgöra problem för ett produktivt och
uthålligt jord- och skogsbruk. I synnerhet gäller detta skogsbruket. Det
förekommer i betydande utsträckning att skötsel, avverkning och nyplantering
eftersätts, vilket innebär att markens produktionsförmåga utnyttjas
dåligt. Detta står i strid med strävandena till resurshushållning och det
skogspolitiskt betingade behovet av ett ökat råvaruuttag. Dödsbona kan
enligt motionärerna också bidra till en uttunning av befolkningsunderlaget i
en bygd i de fall ingen delägare är bosatt på fastigheten. Dessutom kan de
medverka till ägosplittring. Härtill kommer att i ett dödsbo samtliga delägare
måste vara överens för att beslut skall fattas. Det innebär att beslut
exempelvis i fråga om investeringar försvåras, vilket kan vara ett besvärande
hinder för en delägare som vill åstadkomma ett rationellt och bärkraftigt
företag. Komplikationer uppstår även för deltagandet i samfälligheter och
ekonomiska föreningar.

Motionärerna anser mot bakgrund av det anförda att det finns skäl att
ifrågasätta det berättigade i att dödsbon behålls oskiftade under så lång tid och
i sådan omfattning som för närvarande är fallet. Med den vikt motionärerna
vill lägga vid ett ökat samband mellan ägande och brukande bör arvskiften i
större utsträckning ske inom en tidrymd som kan anses vara normal för att
klara dödsboavvecklingen. Motionärerna anser att frågan om en snabbare
dödsboavveckling bör bli föremål för en förutsättningslös utredning.

Gällande rätt

Enligt gällande rätt finns inte något hinder mot att dödsbon förblir
oskiftade under längre tid, även om utgångspunkten för ärvdabalkens regler
om dödsbon kan sägas vara att ett dödsbo skall bestå endast under en
övergångstid. Även efter ett arvskifte kan gemenskapen mellan delägarna i
ett dödsbo fortsätta genom att delägarna tillsammans blir ägare till egendom
som har ingått i boet.

I syfte att förhindra att dödsbon förblir oskiftade endast av skattetekniska

I Riksdagen 1978/79. 8 sami Nr 15

LU 1978/79:15

2

skäl infördes med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 särskilda beskattningsregler
för större dödsbon (53 § 3 mom. kommunalskattelagen). I fråga om
sådana dödsbon skall bestämmelserna om handelsbolag tillämpas från och
med det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter det
kalenderår, då dödsfallet inträffade. Detta innebär att dödsboet inte taxeras,
utan dess inkomst och förmögenhet påförs delägarna med de belopp som
motsvarar varje delägares andel i boet. Dessa särskilda skatteregler gäller
dödsbon med en skattepliktig förmögenhet överstigande 100 000 kr. eller en
till statlig inkomstskatt högre taxerad inkomst än 10 000 kr. Som delägares
andel i boet skall anses vad enligt lag och testamente belöper på honom av
boets inkomst och förmögenhet. Riksskatteverket kan i särskilda fall medge
dispens från bestämmelserna. Antalet dispensärenden per år har varit rätt
konstant. År 1977 uppgick antalet dispensärenden till 30. Praxis i ärendena är
med hänsyn till förarbetena restriktiv.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om avveckling av dödsbon, som äger jordbruks- och skogsbruksfastigheter,
behandlades av riksdagen under hösten 1978 med anledning av
ett motionsyrkande (1977/78:1000) av samma innebörd som det nu ifrågavarande.
Utskottet konstaterade i sitt betänkande (LU 1978/79:2) att
dödsboägandet av jordbruks- och skogsbruksfastigheter under senare år fört
med sig betydande problem. Bl. a. hade den nödvändiga rationaliseringsverksamheten
försvårats och myndigheternas möjligheter att ingripa i naturvårdande
och skogsvårdande syfte minskat. Utskottet erinrade vidare om att
nämnda svårigheter lett till att en utredning tillsatts för att pröva frågan om
ställföreträdare för dödsbon (se vidare nästa avsnitt). Utskottet anförde vidare
följande.

Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de olägenheter som
dödsboägandet medför kan antas försvinna som ett resultat av de förslag som
utredningen om ställföreträdare för dödsbon väntas komma att lägga fram.
Vissa nackdelar kan dock inte undanröjas genom förordnande av ställföreträdare.
Bl. a. motverkar ett forts» dödsboägande det allmänna intresset av
att jordbruksmark innehas av aktiva brukare. Utskottet kan därför ansluta sig
till jordförvärvsutredningens och motionärernas ståndpunkt att frågan om en
begränsning av dödsbos innehav av sådan mark nu bör närmare utredas.
Utskottet vill emellertid stryka under att skäl kan anföras för att även behålla
jordbruksmark oskiftad under en inte alltför begränsad tid. Sålunda kan -såsom motionärerna påpekat - det vara nödvändigt att behålla dödsbo
oskiftat för att ge minderåriga barn till den avlidne möjlighet att ta över
verksamheten. Förhållandena i boet kan också vara sådana att dödsbogemenskapen
är en förutsättning för att en släktgård skall kunna behållas inom
familjen.

Utskottet hänvisade därefter till att i lagrådsremissen beträffande ny
jordförvärvslag aviserats att frågan om dödsbons rätt att under obegränsad tid
behålla jordbruksfastigheter skulle bli föremål för utredning. Utskottet utgick

LU 1978/79:15

3

från att med uttrycket jordbruksfastighet även avsågs skogsbruksfastighet.
Utskottet anförde vidare.

Utskottet vill också framhålla att om dödsbon upplöses och ersätts av
samägande mellan de tidigare dödsbodelägarna uppnås inte någon förbättring.
Utredningen bör därför även pröva möjligheten att begränsa sådant
samägande av jordbruksmark. Slutligen vill utskottet stryka under att en
prövning av frågan om under vilka förutsättningar en tvångsmässig avveckling
av dödsbon skall kunna medges kommer att medföra från olika
synpunkter känsliga avvägningsproblem. Utskottet anser det därför angeläget
att utredningen får en parlamentarisk sammansättning. Vad utskottet
nu anfört med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1978/79:6).

Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall

Med hänsyn till de olägenheter som kan uppkomma när fastigheter ägs av
dödsbon eller med samäganderätt tillkallades år 1977 en särskild utredningsman
som fick i uppdrag att utreda frågan om ställföreträdare för dödsbo i
vissa fall m. m. Enligt direktiven (Dir. 1977:13) går uppdraget främst ut på att
komplettera de nuvarande reglerna om boutredningsman med regler om
ställföreträdare i fall då ett dödsbo äger fastighet. Härvid skall bl. a. övervägas
om företrädare alltid bör utses i dessa fall eller om begränsning bör ske till
sådana situationer då jordbruk eller skogsbruk bedrivs på fastigheten
(jordbruksfastighet).

Tilläggsdirektiv

Med anledning av bl. a. den ovannämnda riksdagsskrivelsen har regeringen
den 8 februari 1979 utfärdat tilläggsdirektiv för utredningen. I
direktiven tas upp problemen om avveckling av dödsbons fastighetsinnehav
och upplösning av samägande. Enligt direktiven skall utredningen vidare
pröva frågor om inskränkningar i rätten att genom testamente fritt förvärva
jordbruksfastighet och om tillståndsplikt vid förvärv av ideell andel i dödsbo
som äger jordbruksfastighet.

När det gäller begränsningen av dödsbos innehav av jordbruksfastighet
anförs i direktiven följande.

Utgångspunkten bör vara att delägarna i boet skall ha en inte alltför snävt
utmätt frist till sitt förfogande för att upplösa dödsboet eller i varje fall
avveckla fastighetsinnehavet. I vissa fall bör emellertid ett dödsbo kunna
bestå oskiftat och ha kvar fastigheten även under längre tid. Som lagutskottet
har påpekat kan det sålunda vara nödvändigt att behålla ett dödsbo oskiftat
för att ge minderåriga barn till den avlidne möjlighet att ta över verksamheten.
Förhållandena i dödsboet kan enligt utskottet också vara sådana att
dödsbogemenskapen är en förutsättning för att en släktgård skall kunna
bevaras inom familjen. Även andra skäl kan åberopas för att en jordbruks -

LU 1978/79:15

4

fastighet behålls av ett dödsbo under en inte alltför begränsad tid. Bl. a. kan
det ha betydelse om fastigheten är utarrenderad när dödsfallet ägde rum.

Med hänsyn till det sagda kan det vara lämpligt att ställa upp en huvudregel
om att en jordbruksfastighet som innehas av ett dödsbo bör skiftas eller
överlåtas när en viss bestämd avvecklingsfrist har gått ut, men öppna
möjlighet att låta innehavet bestå för en längre tid när särskilda skäl
föreligger. Det är emellertid tänkbart att man kan nöja sig med att införa en
befogenhet för en företrädare för det allmänna att påkalla att fastighetsinnehavet
avvecklas i fall då det föreligger särskilda olägenheter. Det är angeläget
att regleringen utformas så att den ger så god ledning som möjligt för
tillämpningen. De situationer då dödsbon vid lagstiftningens ikraftträdande
innehar jordbruksmark bör uppmärksammas särskilt.

En överlåtelse eller ett skifte av fastigheten måste givetvis stå i överensstämmelse
med jordförvärvslagstiftningen och annan lagstiftning om fastighetsförvärv
för att kunna godtas.

Kan inte dödsbodelägarna förmås att godvilligt avhända dödsboet äganderätten
till fastigheten när en avveckling av fastighetsinnehavet är påkallad,
måste en tvångsmässig avveckling kunna komma till stånd. Olika möjligheter
står härvid till buds. En lösning kan vara att vid vite ålägga dödsboet att
överföra fastigheten på godtagbara ägare. I sista hand kan tvångsförsäljning
behöva tillgripas.

En lagstiftning som begränsar rätten för dödsbo att inneha jordbruksfastighet
kan medföra ett behov från det allmännas sid av en samlad överblick
över de jordbruksfastigheter som ägs av dödsbon. Det bör undersökas hurén
sådan överblick kan erhållas på ett så enkelt sätt som möjligt. Också i övrigt
bör förslag lämnas om administrationen av den reglering som föreslås. De
kostnader som kan följa med förslaget bör uppskattas och redovisas.

Beträffande därefter frågan hur man lämpligen hindrar att dödsbogemenskapen
i fråga om fastigheter ersätts av samäganderätt uttalas i direktiven att
utredningen bör pröva, om man bör införa ett krav på tillstånd enligt
jordförvärvslagstiftningen för att förvärv genom arvskifte skall bli giltigt till
den del två eller flera personer gemensamt tillskiftas en jordbruksfastighet.
Också andra förfaranden varigenom man kringgår ett förbud för dödsbo att
under längre tid inneha en fastighet bör uppmärksammas av utredningen,
t. ex. försäljning av fastigheten från dödsboet till flera delägare. Departementschefen
understryker att det förhållandet att tillståndskrav införs
givetvis inte betyder att samägande inte skulle få förekomma.

Vidare framhåller departementschefen att man genom ett krav på tillstånd
för vissa förvärv genom arvskifte inte kan komma till rätta med redan
existerande fall där tidigare dödsbodelägare tillsammans äger en jordbruksfastighet.
För dessa fall får därför övervägas andra åtgärder, i den mån det
påkallas av uppkomna olägenheter. Till undvikande av missförstånd tillägger
departementschefen att samägande av jordbruksfastigheter som inte har
samband med den tidigare ägarens dödsfall bör falla utanför det nu aktuella
utredningsuppdraget.

Avslutningsvis understryker departementschefen att prövningen av de
frågor som tagits upp i direktiven kräver delvis känsliga avvägningar mellan

LU 1978/79:15

5

skilda intressen. Utredningsarbetet skall därfbr i fortsättningen, såsom
riksdagen förordat, bedrivas i en kommitté med parlamentariskt inslag.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall hos regeringen begära att en utredning
tillsätts med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder som syftar till en
snabbare avveckling av dödsbon och till ett stärkt samband mellan ägande
och brukande i fråga om jordbruksfastigheter.

Utskottet behandlade under hösten 1978 ett liknande motionsyrkande. I
sitt betänkande (LU 1978/79:2) underströk utskottet att dödsboägandet av
jordbruksfastigheter under senare år fört med sig betydande problem.
Utskottet framhöll vidare att en del av de olägenheter som dödsboägandet
medförde kunde antas försvinna som ett resultat av de förslag som
utredningen om ställföreträdare för dödsbo väntades komma att lägga fram.
Vissa nackdelar kunde dock inte undanröjas genom förordnande av ställföreträdare.
Bl. a. motverkade ett fortsatt dödsboägande det allmänna intresset
av att jordbruksmark innehades av aktiva brukare. Utskottet ansåg därför att
frågan om en begränsning av dödsbos innehav av jordbruksmark borde
närmare utredas. Enligt utskottets mening borde vidare utredas frågan om en
begränsning av sådant samägande som uppkommer genom att dödsbo
upplöses och ersätts av samägande mellan de tidigare dödsbodelägarna. Med
hänsyn till de känsliga avvägningsproblem som utredningen skulle komma
att medföra ansåg utskottet det vidare angeläget att den önskade utredningen
fick en parlamentarisk sammansättning. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionen gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.

Regeringen har därefter genom tilläggsdirektiv den 8 februari 1979 gett
utredningen om ställföreträdare för dödsbo i uppdrag att bl. a. utreda frågorna
om hur en begränsning av dödsbos innehav av jordbruksfastigheter skall ske
och hur man skall förhindra att dödsbogemenskapen ersätts av samäganderätt.
1 direktiven utsägs vidare att utredningsarbetet i fortsättningen skall
bedrivas i en kommitté med parlamentariskt inslag.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att den av riksdagen begärda
utredningen om en begränsning av dödsbos innehav av jordbruksfastigheter
nu kommer till stånd. Genom de utfärdade utredningsdirektiven har
motionens syfte blivit tillgodosett. Motionen påkallar därför inte någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1197.

Stockholm den 20 mars 1979

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1978/79:15

6

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist
(m)*, Stig Olsson (s)*, Martin Olsson (c). Elvy Nilsson (s)*, Sonja Fredgardh
(c). Åke Gillström (s). Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), AnneMarie
Gustafsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Joakim Ollén (m)*, Birgitta
Johansson (s) och Margot Håkansson (fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 61678 Stockholm 1979