Med anledning av motion om djurskyddslagens bestämmelser rörande aga av djur

Betänkande 1975/76:JoU18

JoU 1975/76: 18

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 18

med anledning av motion om djurskyddslagens bestämmelser rörande
aga av djur

Motionen

Yrkande

I motionen 1975:384 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär översyn av 3 § andra stycket djurskyddslagen i enlighet
med vad i motionen anförs.

Motivering

Motionären framhåller bl. a. att formuleringen av 3 § andra stycket djurskyddslagen
- vari föreskrivs att djur inte får pådrivas eller agas med redskap
som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret - är olycklig och otidsenlig.

Eftersom man numera vet att djuret inte av medveten illvilja kan bete sig på
ett sätt som bör rendera bestraffning bör ordet aga utmönstras ur lagtexten. Ordet
aga kan också enligt motionären omedvetet bidra till en hård behandling
av djuret, eftersom lagtexten till synes tillåter att djuret uppbär slag, blott det
inte sker med redskap som lätt kan sarga djuret. Även uttrycket "lätt kan sarga
djuret” anser motionären vara olyckligt valt. Ingen bör ha rätt, anser motionären,
att aga ett djur så att det under några omständigheter sargas. Det är
angeläget, framhålls det vidare, att stadgandet i fråga fåren sådan utformning
att det inte som nu kan komma i konflikt med den s. k. djurplågeriparagrafen
i 16 kap. 13 § brottsbalken.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från lantbruksstyrelsen,
lantbrukarnas riksförbund och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Se bilaga till detta betänkande.

Bakgrund

Enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen (1944:219) för djur inte pådrivas
eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret. I 16
kap. 13 § brottsbalken behandlas brottet djurplågeri. Enligt stadgandet skall
dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år om någon uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet genom misshandel, överansträngning eller vanvård
eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande.

1 Riksdagen 1975/76. 16 sami Nr 18

JoU 1975/76:18

2

I det år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938:36), som låg till grund för 1944
års djurskyddslagstiftning, anförde utredningsmannen (s. 79 f.), att den som
tilldelar djur överdriven aga eller vid agande av djur använder uppenbart
olämpliga metoder -1, ex. slår djuret med en stör eller metallkätting- givetvis
gör sig skyldig till överträdelse av den i förslaget meddelade allmänna regeln
om djurs behandling, därest till äventyrs icke agan är sådan, att den måste
betecknas såsom uppenbart grym misshandel, då allmänna strafflagens
djurplågeriparagraf träder i funktion. Oberoende härav ansåg emellertid utredningsmannen
det önskvärt att genom särskild bestämmelse i djurskyddslagen
söka motverka, att föremål som används för utdelande av aga förses
med inrättningar, som tillfogar djuret onödigt lidande eller sår. Därför föreslog
han förbud mot att tilldela djur slag med sådana föremål, där metallbeslag,
taggar, större knutar eller andra särskilt hårda, vassa eller utstående
delar av tillhygget eller vidfästade föremål kan befaras medföra, att utdelade
slag får en från djurvänlig synpunkt icke önskvärd effekt. Ett sådant förbud
antogs bidraga till att så inrättade redskap för aga så småningom skulle
komma ur bruk.

Vid remissbehandlingen av betänkandet berördes stadgandet om agande
av djur endast i ett fåtal yttranden. Inte i något yttrande ifrågasattes rätten att
aga djur. Däremot berörde remissorganen olika metoder att aga, vilka ansågs
förkastliga, exempelvis användande av halskoppel med taggar, vilka vid
ryckning i kopplet tränger in i djurets hals, aga av djur med stör, sparkar mot
djur samt slag mot häst eller annat djur på huvudet, benen eller buken.

I propositionen nr 43 till 1944 års riksdag intogs - i överensstämmelse med
grundtanken i utredningsmannens förslag - i andra stycket i 3 8 bestämmelse
om att djur ej må pådrivas eiler agas med redskap, som lätt kan sarga eller på
annat sätt skada djuret. Departementschefen uttalade i anslutning till förslaget
att bestämmelsen bl. a. innebar att användande av sporrar, som var försedda
med vassa spetsar, ej var tillåtet.

Den föreslagna bestämmelsen, som ej föranledde uttalande av första lagutskottet
(utlåtande 1944:28), godtogs av riksdagen (rskr 1944:249).

I motioner som väcktes vid 1969 resp. 1970 års riksdagar hemställdes bl. a.
att ordet aga skulle utgå ur texten till 3 8 andra stycket djurskyddslagen. Motionerna,
som avstyrktes av tredje lagutskottet, föranledde ingen åtgärd från
riksdagens sida.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1969:47) anförde tredje lagutskottet
bl. a. följande.

Ordet aga betecknar kroppslig bestraffning som sker i uppfostrings- eller
förbättringssyfte. Naturligtvis är det tilltalande om uppfostran och dressyr av
djur kan ske utan användande av fysiskt våld. Emellertid förekommer- som
remissorganen påpekat - tillfällen då det är nödvändigt att i samband med eller
i omedelbar anslutning till att ett djur beter sig på ett icke önskvärt sätt
handgripligt göra djuret uppmärksamt på vad saken gäller. Att bestraffa ett
djur när någon tid förflutit efter det att djuret orsakat skada eller annan olägenhet
är däremot klart olämpligt. En sådan åtgärd torde bl. a. vara otjänlig

JoU 1975/76:18

3

från uppfostringssynpunkt. Den i lagrummet förutsatta rätten att aga djur
kan enligt utskottets mening inte heller anses innefatta rätt till dylik bestraffning.

Utskottet

Enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen får djur inte pådrivas eller agas
med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret.

Motionären, som anser att i begreppet aga ligger tanken på bestraffning för
ett medvetet illvilligt uppträdande, framhåller att bestraffning är en åtgärd
som inte längre bör förekomma i vårt förhållande till djuren. Enligt motionärens
uppfattning har ifrågavarande paragraf en otidsenlig och olyckligt vald
formulering som kan bidra till en hård behandling av djuren. På grund härav
anser han en allmän översyn av stadgandet påkallad, bl. a. i syfte att utmönstra
ordet aga ur lagtexten.

Utskottet vill framhålla att det givetvis är ett starkt önskemål att uppfostran
och dressyr av djur kan ske utan användande av fysiskt våld. Som bl. a.
tredje lagutskottet tidigare framhållit vid behandling av liknande motionsyrkanden
kan det givetvis förekomma tillfällen då det är nödvändigt att i samband
med eller i omedelbar anslutning till att ett djur beter sig på ett icke
önskvärt sätt handgripligt göra djuret uppmärksamt på vad saken gäller.
Ordet aga torde enligt nutida betraktelsesätt få anses olämpligt som beskrivning
på åtgärder som i nyssnämnda sammanhang bör få vidtas i uppfostrings-
eller förbättringssyfte. Utskottet kan hålla med motionären om
att ordalydelsen av nu gällande stadgande kan vara ägnad att indirekt bidra
till en behandling av djuren som är oacceptabel. Det kan dock ifrågasättas
om en omarbetning av lagtexten är en tillräcklig åtgärd för att i nämnvärd
mån påverka dem som medvetet eller omedvetet utsätter djur för en från
djurskyddssynpunkt icke önskvärd behandling. När det gäller att förbättra
djurens förhållanden i förevarande avseende synes enligt utskottets mening
bättre resultat - om än på längre sikt - kunna uppnås genom en intensifierad
upplysningsverksamhet. Utskottet utgår från att regeringen och berörda
myndigheter och organisationer har sin uppmärksamhet riktad på problemet
och vidtar de åtgärder som befinns påkallade.

Utskottet vill dock inte frånkänna motionärens tankegång betydelse
när det gäller att komma till rätta med avarter inom djurhållningen. Utskottet
delar därför uppfattningen att det är önskvärt att ur texten i djurskyddslagen
utmönstra uttryck vilka, jämförda med dagens språkbruk, är ålderdomliga
och otidsenliga. De remissinstanser som yttrat sig i ärendet har också tillstyrkt
eller lämnat utan erinran tanken på en översyn av lagen i syfte att
modernisera språket. Utskottet, som ansluter sig till denna tanke, förutsätter
att en sådan översyn i lämpligt sammanhang kommer till stånd, eventuellt
i samband med en mera allmän översyn av djurskyddslagstiftningen. Någon
särskild framställning från riksdagens sida synes emellertid inte påfordras.

Joll 1975/76: 18

4

Utskottet hemställer

att riksdagen lämnar motionen 1975:384 utan åtgärd.

Stockholm den 2 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c)*, Hedström (s)*, Magnusson i Tanum
(s), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herr Lindberg (s),
fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Takman (vpk)*,
Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), herrar Leuchovius (m), Enlund
(fp) och Johansson i Vrångebäck (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1975/76: 18

5

Bilaga

Yttranden över motionen 1975:384
Lantbruksstyrelsen (1975-03-24)

Föreskriften i andrastycket 3 § djurskyddslagen att ”djur ej må pådrivas eller
agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret” har
föranlett motioner i riksdagen såväl 1969 som 1970.1 motion 11:265 år 1969
hemställdes att ordet aga skulle utgå. År 1970 hemställdes i motionerna 1:40
och 11:44 att aga skulle utbytas mot tillrättavisa. I den nu föreliggande motionen
1975:384 hemställes att riksdagen hos regeringen begär översyn av djurskyddslagens
föreskrift om aga.

I samtliga ovan redovisade motioner har lagens medgivande att aga djur
tolkats som tillåtelse att bestraffa djur för ”brott” även om någon tid förflutit
efter det förmenta ”brottet”. Vidare har uttrycket ”lätt sarga” ansetts olämpligt
ur flera synpunkter. I utlåtande 1969:47 över motionen 11:265 anförde
tredje lagutskottet under hänvisning till remissyttrandena att det kunde vara
nödvändigt ”att i samband med eller i omedelbar anslutning till att ett djur
beter sig på ett icke önskvärt sätt handgripligt göra djuret uppmärksamt på
vad saken gäller”.

Det aktuella lagrummet ger däremot inte, framhöll utskottet, stöd för den
tolkning av lagens medgivande att aga djur, på vilken motionärerna byggt
sina framställningar. Utskottet avstyrkte bifall till motionen 11:265. Under
åberopande av samma utlåtande 1969:47 avstyrkte utskottet likaledes i utlåtande
1970:14 bifall till motionerna 1:40 och 11:44.

Till lantbruksstyrelsens kännedom har inte kommit något fall där det kunnat
göras gällande att förekomsten av ordet aga i djurskyddslagens 3 5 andra
stycket bidragit till hårdare behandling av djur än som kunnat accepteras
ur djurskyddssynpunkt. Styrelsen känner inte heller till att uttrycket ”lätt
sarga”misstolkats. Det kan påpekas att sporrar enligt galoppsportens regler
måste vara släta och ej får ha s. k. trissa samt att piska inom travsporten
inte får ha taggar eller andra vassa anordningar (”sorn lätt kan sarga djuret”).

Styrelsen vill liksom tidigare veterinärstyrelsen framhålla nödvändigheten
av att - som tredje lagutskottet anfört i det ovan citerade utlåtandet 1969:47 -i vissa situationer, t. ex. vid inkörning av häst eller för att förhindra olycka
under voltning vid travtävling, kunna handgripligt göra djur uppmärksamma
på vad det gäller. Vid remissbehandlingen av motionen 1969 föreslog Sveriges
Djurskyddsföreningars Riksförbund under hänsynstagande till denna
nödvändighet en modernisering av texten i det aktuella lagrummet. Förslaget
löd: ”Djur får ej pådrivas eller tillrättavisas med redskap, som lätt kan skada
djuret.”

Lantbruksstyrelsen, som inte är övertygad om att nuvarande lydelse av
andra stycket i 3 § djurskyddslagen i och för sig medför några olägenheter ur
djurskyddssynpunkt, vill med hänsyn till hur texten tydligen kan uppfattas
på en del håll inte motsätta sig att den ses över på sätt motionären föreslår.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (1975-02-25)

I motionen begärs en översyn av 3 § andra stycket djurskyddslagen, som
enligt motionärens uppfattning innehåller en formulering som är inte endast
olycklig och otidsenlig utan även rå och vulgär.

JoU 1975/76:18

6

Det är en känd sak att ord och uttryck efterhand får ändrad valör och att
människor har olika uppfattningar om innebörden. Vid en granskning av
svensk lagtext skulle man också utan tvivel kunna finna många exempel på
otidsenliga uttryck. En modernisering sker dock fortlöpande. Det torde också
förhålla sig så att ord som av vissa personer betraktas som vulgära för andra är
alldagliga och folkliga. För de breda folklagren torde lagtexten i allmänhet
uppfattas som raka motsatsen till vulgär.

LRF har självfallet ingenting emot en översyn av den åberopade formuleringen.
Därvid utgår LRF ifrån att personer med praktisk erfarenhet av djurskötsel
får medverka så att texten får verklighetsförankring och kan förstås av
de människor som hanterar djur. En översyn kan dock knappast anses vara så
angelägen att den inte kan anstå till dess en mer allmän prövning av den aktuella
lagen blir motiverad.

Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund (SDR) (1975-03-26)

Det språk som förekommer i djurskyddslagen skiljer sig inte från det som
påträffas i andra författningssammanhang. Djurskyddslagen har emellertid
enligt Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbunds uppfattning en spridning
och förankring i människors medvetande, som gör att dess språkliga utformning
har stort intresse för djurskyddstankarnas genomslagskraft. Ur
denna synpunkt är ett till vardagen relaterat språk önskvärt och t. o. m. nödvändigt.
De "laddade” ord som påtalas i motionen kan otvivelaktigt medverka
till värderingar, som icke bör förekomma i djurhållningssammanhang.

SDR tillstyrker en översyn av 3 § andra stycket djurskyddslagen med syfte
att modernisera språket.

GOT AB 75 10423 S Stockholm 1975