med anledning av motion om bilägares betalningsansvar vid s. k. tomtmarksparkering

Betänkande 1977/78:LU31

LU 1977/78:31

Lagutskottets betänkande
1977/78:31

med anledning av motion om bilägares betalningsansvar vid s. k.
tomtmarksparkering

Motionsyrkande

I motionen 1977/78:523 av Kurt Hugosson (s) yrkas att riksdagen måtte
besluta att hos regeringen anhålla om skyndsamt förslag till riksdagen om att
bilägare vid s. k. tomtmarksparkering blir betalningsskyldig i likhet med vad
som gäller enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Gällande rätt

Enligt 1 S lagen (1976:206) om felparkeringsavgift kan regeringen förordna
att lagen skall tillämpas beträffande överträdelser av föreskrifter rörande
parkering eller stannande av fordon som är upptaget i bilregistret eller
motsvarande utländska register under förutsättning att överträdelsen inte är
straffbelagd. Har sådant förordnande meddelats beträffande en parkeringsföreskrift
är den som överträder föreskriften skyldig att erlägga felparkeringsavgift.
Den som vid tiden för överträdelsen var registrerad som ägare av
fordonet svarar enligt 4 § för att felparkeringsavgiften betalas. Detta gäller
dock inte om omständigheterna gör sannolikt att fordonet frånhänts ägaren
genom brott. I lagen ges vidare vissa regler om förfarandet (5-12 §§). Har
fordon parkerats felaktigt får polisman eller kommunal trafikövervakare
meddela parkeringsanmärkning med anmodan att betala avgiften inom viss
tid. Anmärkningen skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller
också fastas på fordonet. Betalas inte avgiften inom föreskriven tid skall
fordonsägaren erinras om sin betalningsskyldighet. Underlåter denne att
efterkomma erinringen skall ett särskilt åläggande utfärdas för fordonsägaren
att betala avgiften inom viss tid. Efterkoms inte heller detta skall avgiften
indrivas. En fordonsägare har möjligheter att antingen ansöka om rättelse
eller bestrida anmärkningen hos polismyndighet, som därvid kan undanröja
anmärkningen. Mot polismyndighets beslut att inte undanröja anmärkning
kan talan fullföljas till tingsrätt och hovrätt. 1 fråga om indrivningen av
felparkeringsavgift gäller i huvudsak samma regler som vid uppbörd och
indrivning av restförd skatt (13 §). Detta betyder bl. a. att någon särskild
exekutionstitel utöver parkeringsanmärkningen inte behövs för att kronofogdemyndigheten
skall kunna företa utmätning hos fordonsägaren. Felparkeringsavgift
kan också tas ut genom införsel.

Förordnande som avses i 1 $ lagen om felparkeringsavgift har meddelats i
förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift. Enligt förordningen skall

1 Riksdagen 1977178. 8 sami. Nr 31

I

LU 1977/78:31

2

lagen tillämpas vid överträdelser av bl. a. vissa närmare angivna stadganden i
vägtrafikkungörelsen och av lokala trafikföreskrifter som rör stannande eller
parkering av fordon.

Som framgår av redogörelsen ovan gäller lagen om felparkeringsavgift
endast vid parkering på allmän väg- eller gatumark. Beträffande parkering av
fordon på annan mark saknas särskilda bestämmelser. I inte oväsentlig
utsträckning förekommer det att mark, som tillhör staten, kommun eller
enskild person, iordningställs och upplåts för parkeringsändamål. Rätten att
parkera på sådan mark är ofta förbunden med en skyldighet för fordonsföraren
att betala avgift till markägaren för parkeringsplatsen. Vad särskilt gäller
statens mark kan nämnas att regeringen 1970 beslutat att biluppställning
inom särskilt anordnade utrymmen vid statliga arbetsplatser skall avgiftsbeläggas
och att byggnadsstyrelsen skall svara för samordningen av avgiftsbeläggningen.
De närmare villkoren för uppställandet av fordon på statens och
andras mark brukar anges på skyltar vid parkeringsplatserna. Vanligen
föreskrivs också att en extra avgift skall debiteras för parkering som står i strid
med markägarens villkor. Sådan avgift kallas ofta kontrollavgift och brukar
uppgå till 35-50 kr. Vid parkering på särskilda parkeringsplatser som inte är
allmän väg eller gata anses att ett avtalsförhållande uppkommer mellan
markägaren och bilföraren, varvid avtalsvillkoren utgörs av de regler varom
skyltarna ger upplysning. Underlåter den som begagnar parkeringsplatsen att
följa villkoren, uppkommer ett civilrättsligt fordringsanspråk på kontrollavgiften.
För att få betalning för avgiften är markägaren hänvisad till samma
ordning som gäller för fordringar i allmänhet. Han kan sålunda i första hand
försöka få gäldenären att betala frivilligt eller också överlämna ärendet till en
inkassobyrå för åtgärder. Inkassoverksamhet regleras i inkassolagen
(1974:182). I lagen stadgas bl. a. att inkassoåtgärd ej bör vidtas om sannolika
skäl föreligger för att fordringen ej är lagligen grundad eller om fordringen
annars framstår som obefogad (8 §). Betalar inte bilföraren frivilligt eller leder
inte inkassoåtgärderna till resultat återstår ingen annan möjlighet för
markägaren än att försöka få betalningsskyldigheten fastställd av domstol
och att därefter med stöd av domstolens utslag ansöka om exekutiva åtgärder.
Reglerna om betalningsföreläggande erbjuder härvidlag möjligheter till en
snabb och enkel process. Bestrider bilföraren betalningsföreläggande! är dock
markägaren tvungen att begära att saken hänskjuts till rättegång om han vill
utverka en exekutionstitel. Markägaren har självfallet också möjlighet att
direkt ansöka om stämning på bilföraren och därigenom få betalningsskyldigheten
prövad i rättegång. Genom en lagändring som nyligen trätt i kraft
har möjliggjorts att civilmål om betalning för parkeringsavgift kan handläggas
enligt det förenklade processuella förfarande som regleras i lagen
(1974:81) om rättegången i tvistemål om mindre värde.

Ett karaktäristiskt drag för sådana parkeringsavtal som det nu är fråga om
är att markägaren inte känner till namnet på den med vilket avtalet träffas. Så
länge avtalets villkor uppfylls av den som begagnar parkeringsplatsen uppstår

LU 1977/78:31

3

på grund härav inte några problem för markägaren. Saken ställer sig
emellertid annorlunda om villkoren inte iakttas och markägaren därför i
efterhand vill kräva ut kontrollavgiften. Han har då som regel ingen annan
möjlighet än att med hjälp av bilregistret ta reda på vem som äger fordonet
och vända sig till denne med sitt anspråk. Bestrider bilägaren att han fört bilen
vid det aktuella tillfället, kan det ofta vara svårt eller omöjligt för markägaren
att vederlägga invändningen eller att reda ut vem betalningsskyldigheten i
verkligheten åvilar. Markägaren befinner sig då i den situationen att han inte
kan styrka att bilägaren står i skuld till honom. Frågan huruvida ett
inkassoföretag alltid - trots att osäkerhet råder om skuldförhållandet - skall
kunna vända sig mot fordonets ägare med inkassoåtgärder har prövats av
datainspektionen i ett år 1976 avgjort tillståndsärende. Datainspektionen har
därvid funnit att 8 8 inkassolagen inte lägger hinder i vägen för en sådan
ordning förutsatt att ägaren underrättas om principerna för betalningsskyldigheten.
Också justitiekanslern har i ett år 1976 avgjort ärende behandlat
frågan om huruvida ett betalningsanspråk generellt kan riktas mot bilägaren.
JK har därvid uttalat att svaret ytterst måste ges av domstol men att det enligt
hans mening endast i undantagsfall torde föreligga sådana omständigheter att
ägaren kan göras ansvarig för avgiften även om annan person fört bilen. Om
det anses nödvändigt att generellt uppnå ett sådant resultat krävs enligt JK:s
mening särskild lagstiftning.

Frågans tidigare behandling m. m.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen 1975/76:106 med förslag till
lag om felparkeringsavgift m. m. aktualiserades det i förevarande motion
upptagna spörsmålet om ägaransvar vid s. k. tomtmarksparkering. 1 en
motion begärdes att riksdagen skulle beakta de synpunkter som riksdagens
revisorer kunde komma att framföra vid slutbehandlingen av granskningspromemorian
nr 12/1975. I promemorian hade tagits upp frågor rörande
beivrande av parkeringsförseelser och framlagts förslag om bl. a. strikt
ägaransvar. I en efter det att motionen väckts avgiven tilläggspromemoria till
den nämnda granskningspromemorian hade riksdagsrevisorerna beträffande
det strikta ägaransvaret bl. a. påpekat att detta ansvar borde gälla även
parkeringsanläggningar. I den mån det ingick i den offentliga trafik- och
bebyggelseplaneringen att anordna parkering på tomtmark m. m. ansågs i
promemorian sådan mark i fråga om ägaransvar böra bli jämställd med
gatuparkering.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande (TU 1975/76:14) med anledning
av propositionen anförde trafikutskottet följande.

Även utskottet finner att den sålunda aktualiserade frågan bör prövas och
anser den därför böra överses i regeringens kansli. Erfarenheter av lagstiftningen
torde dock böra erhållas innan området för dess tillämpning vidgas.
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen sin uppmärksamhet riktad på

LU 1977/78:31

4

problemet och avser att närmare granska förutsättningarna för att tillämpa
den föreslagna bestämmelsen på mark som inte är gatu- eller vägmark.
Utskottet förutsätter att de förslag i ämnet som må föranledas av regeringens
prövning framläggs så snart det kan ske. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet någon särskild åtgärd från riksdagen sida i ämnet ej erforderlig.

Riksdagens revisorer har i beslut år 1976 (se riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år 1976 s. 102 och 103) inte funnit anledning
påkalla någon särskild åtgärd med anledning av granskningspromemorian
med hänsyn till att de i denna upptagna synpunkterna i väsentliga delar blivit
tillgodosedda genom lagen om felparkering. En i ärendet upprättad tilläggspromemoria
skulle dock för kännedom tillställas trafikutskottet.

Frågan om bilägarnas ansvar har också tagits upp i en skrivelse till
regeringen år 1976 från byggnadsstyrelsen. Styrelsen har därvid anhållit att
regeringen måtte vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder att registrerad ägare till
bil kommer att ansvara för skyldigheter enligt avtal om parkering oberoende
av vem som fört bilen. Till stöd för önskemålet har styrelsen anfört att det
enligt gällande ordning inte föreligger någon klar rättslig grund på vilken en
bilägare kan göras ansvarig för parkering på tomtmark. Detta förhållande gör
det svårt för styrelsen att på ett effektivt och ekonomiskt försvarbart sätt
fullgöra uppgiften att kräva sådana avgifter. I de fall invändning görs om att
annan än ägaren fört bilen kan enligt styrelsen någon närmare utredning inte
ske av praktiska och kostnadsmässiga skäl. Styrelsen finner det därför ytterst
angeläget att lagstiftningen ändras så att styrelsen får rätt att i de fall fordon
uppställs på tomtmark i strid med angivna villkor rikta krav på erläggande av
extraavgift till den registrerade ägaren av fordonet. Styrelsen hänvisar också
till vad JK anfört i det ovan redovisade beslutet och vad som uttalats av
riksdagens revisorer i granskningspromemorian nr 12/1975.

Byggnadsstyrelsens framställning är f. n. föremål för överväganden inom
kommunikationsdepartementet.

1 en inom datainspektionen år 1977 upprättad promemoria har behandlats
vissa frågor rörande tillämpningen av inkassolagens bestämmelser i olika
avseenden. Härvid har bl. a. framhållits att problem uppstått vid tillämpningen
av 8 ^ när det gällt inkassoärenden som avser kontrollavgift för s. k.
tomtmarksparkering. Vidare har uppgivits att en lösning innebärande att
bilägaren lagstiftningsvägen blir betalningsskyldig i likhet med vad som
gäller enligt lagen om felparkeringsavgift skulle lösa problemet. Datainspektionen
har i skrivelse hösten 1977 till justitiedepartementet hemställt att de i
promemorian behandlade frågorna blir föremål för en översyn. Framställningen
övervägs f. n. inom departementet.

Motionsmotivering

I motionen anförs att avsaknaden av ett strikt ägaransvar för sådana
avgifter som debiteras vid olovlig parkering på tomtmark vållat problem vid

LU 1977/78:31

5

tillämpning av 8 § inkassolagen. Motionären hänvisar också till bl. a. JK:s
beslut från 1976 och byggnadsstyrelsens framställning i frågan till regeringen.
Enligt motionären skulle införandet av ett betalningsansvar för bilägare vid
s. k. tomtmarksparkering efter förebild av lagen om felparkeringsavgift göra
det möjligt att tillämpa inkassolagens bestämmelser vid betalningsvägran.

Utskottet

1 betänkandet behandlas en motion om ägaransvar när fordon parkeras på

v

annan plats än gata eller väg.

Mark som tillhör staten, kommun eller enskild person upplåts ofta för
parkeringsändamål. Rätten att parkera på sådan mark är vanligen förbunden
med en skyldighet för fordonsföraren att betala avgift för utnyttjandet av
parkeringsplatsen samt med vissa andra villkor. Ibland föreskrivs också att
extra avgift debiteras för parkering som står i strid med villkoren. Dessa
brukar anges på skyltar vid parkeringsutrymmena. Rättsförhållandet mellan
innehavaren av marken och den som parkerar ett fordon på parkeringsplatsen
kan karakteriseras som ett avtalsförhållande vid vilket avtalsvillkoren utgörs
av de regler varom skyltarna ger upplysning. För markinnehavarens anspråk
på utfående av extraavgiften gäller samma regler som vid andra civilrättsliga
skuldförhållanden. Markinnehavaren kan alltså föra talan mot den som
parkerat fordonet oriktigt och därigenom få betalningsskyldigheten fastställd.
Med stöd av domstolens utslag kan sedan ansökan göras om exekutiva
åtgärder mot bilföraren. Som närmare utvecklats i det föregående (s. 2 och 3)
saknar markinnehavaren ofta kännedom om vem som parkerat ett fordon på
parkeringsplatsen. I de fall markinnehavaren vill kräva ut den extra avgiften
har han som regel ingen annan möjlighet än att rikta sitt anspråk mot ägaren
av det fordon som parkerats oriktigt. Bestrider ägaren att han fört fordonet vid
det aktuella tillfället kan det ofta vara svårt eller omöjligt för markinnehavaren
att visa vem betalningsskyldigheten faktiskt åvilar. Den nuvarande
ordningen innebär därför att anspråk på extra avgifter i många fall inte kan
realiseras.

När det gäller allmän väg eller gata har genom lagen om felparkeringsavgift
tillskapats en särskild ordning för beivrande av förseelser mot parkeringsregler.
Enligt lagen får en särskild felparkeringsavgift tas ut av den som parkerat
fordon i strid med bestämmelser i vägtrafikkungörelsen eller lokala trafikföreskrifter.
Den som registrerats som ägare av fordonet svarar dock alltid för
att avgiften betalas. Vidare gäller att någon särskild exekutionstitel utöver
den s. k. parkeringsanmärkningen inte erfordras för att exekutiva åtgärder
skall kunna vidtas mot bilägaren.

I motionen anförs att avsaknaden av ett ägaransvar för sådana avgifter som
debiteras vid olovlig parkering på tomtmark vållat problem vid tillämpning av
inkassolagen. Enligt denna bör nämligen inkassoåtgärd inte vidtas om
sannolika skäl föreligger för att fordringen ej är lagligen grundad eller om

LU 1977/78:31

6

fordringen annars framstår som obefogad. Motionären yrkar att riksdagen
skyndsamt skall föreläggas förslag om att bilägare vid s. k. tomtmarksparkering
blir betalningsskyldig i likhet med vad som gäller enligt lagen om
felparkeringsavgift.

Utskottet konstaterar till en början att det blivit ett allt vanligare inslag i den
offentliga trafik- och bebyggelseplaneringen att särskilda parkeringsanläggningar
skall iordningställas på annan mark än allmänna vägar och gator.
Kostnaderna för sådana anläggningar måste i många fall täckas genom
avgifter från dem som nyttjar anläggningarna. I detta sammanhang vill
utskottet erinra om att regeringen år 1970 beslutat att avgift skall utgå för
parkering på särskilt anordnade utrymmen vid statliga arbetsplatser. För att
systemet med avgiftsbeläggning av parkeringsplatser skall fungera bra är det
enligt utskottets mening betydelsefullt att det rättsliga regelsystemet ger
innehavaren av anläggningen möjligheter att vidta åtgärder, t. ex. att driva in
extra avgift, när parkeringsvillkoren inte följs. Som ovan berörts saknar
emellertid denne i praktiken möjligheter att bevisa vem som parkerat ett
fordon på parkeringsplatsen. Den som åsidosätter parkeringsvillkoren kan
därför f. n. slippa betala extraavgiften. Enligt utskottets mening är detta inte
tillfredsställande.

På grund av det anförda anser utskottet att förutsättningarna för innehavare
av parkeringsanläggning att göra gällande betalningsanspråk på grund av
olovlig parkering måste förbättras. En möjlig väg att komma till rätta med
nuvarande olägenheter är, som motionären påpekar, att man efter mönster av
lagen om felparkeringsavgift ålägger bilägaren ett strikt ansvar för betalningsskyldighetens
fullgörande. Förslag om införande av ett sådant ansvar har
under senare år lagts fram i olika sammanhang. Sålunda har riksdagens
revisorer i en granskningspromemoria år 1975 framhållit att strikt ägaransvar
borde gälla vid parkering i parkeringsanläggningar. Trafikutskottet uttalade i
samband med behandlingen av propositionen med förslag till lag om
felparkeringsavgift att den av revisorerna upptagna frågan borde prövas men
att erfarenheterna av den nya lagen borde avvaktas innan dess tillämpningsområde
utvidgades. Utskottet förutsatte att de förslag i ämnet som kunde
föranledas av regeringens prövning framlades så snart det kunde ske.
Spörsmålet har vidare tagits upp i en skrivelse till regeringen från byggnadsstyrelsen
år 1976.1 skrivelsen begärdes att sådana lagstiftningsåtgärder måtte
vidtas att registrerad ägare till bil kommer att ansvara för skyldigheter enligt
parkeringsavtal oberoende av vem som fört bilen. Slutligen har frågan också
berörts i en framställning år 1977 till regeringen från datainspektionen i vilken
begärdes översyn av datalagen. På grund av vad som sålunda förekommit
anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av
motionen inte nu är påkallad. Med hänsyn till angelägenheten av att
problemet får en tillfredsställande lösning vill utskottet dock stryka under

LU 1977/78:31

7

vikten av att frågan om bilägarnas ansvar för parkeringsavgifter snarast blir
föremål för utredning.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:523.

Stockholm den 9 maj 1978

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Elvy Nilsson (s),
Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c), Bo
Siegbahn (m), Ingemar Konradsson (s)*, Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Birgitta
Johansson (s). Olle Aulin (m)* och Margit Odelsparr (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 57972 Slockholm 1978