Med anledning av motion om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder

Betänkande 1976/77:SkU37

SkU 1976/77:37

Skatteutskottets betänkande
1976/77: 37

med anledning av motion om avdrag vid inkomsttaxeringen för
kostnader för arbetskläder

Motionen

I detta betänkande behandlar utskottet motionen 1976/77:328 av herr
Wachtmeister i Staffanstorp (m), vari hemställs att riksdagen beslutar att
vid beräkning av avdrag för arbetskläder egenföretagare skall jämställas med
övriga förvärvsarbetande.

Gällande bestämmelser m. m.

Rätten till avdrag för kostnader för skyddsutrustning och arbetskläder
regleras i punkt 5 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370)
- KL. Avdragsrätten är begränsad till att avse 1976-1978 års taxeringar.

Avdrag medges för faktiska kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder,
som varit nödvändiga för att fullgöra arbetet. Med skyddsutrustning
avses bl. a. hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stålhätta.
Skyddskläder skall ha särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska
skador eller mot väta, värme eller kyla, som i huvudsak har andra
orsaker än klimatförhållandena.

Sådana skattskyldiga, som på grund av särskilt stort klädslitage haft inte
oväsentliga kostnader utöver det normala för andra arbetskläder än sådana
som angetts ovan, medges avdrag enligt schablon med 300 kr.

Genom bestämmelsernas placering under 33 § KL har rätten till schablonavdrag
förbehållits skattskyldiga som haft anställningsinkomst. Avdragsrätten
omfattar således inte egna företagare.

Bortsett från skyddskläder och skyddsutrustning utgör kostnad för arbetskläder
i princip en icke avdragsgill levnadskostnad. Den schabloniserade
avdragsrätten avser dock att kompensera sådana yrkesgrupper som på grund
av arbetets beskaffenhet vållats kostnader för arbetskläder, som i inte oväsentlig
mån överstiger vad som annars är att anse som normalt. De som
därvid åsyftas är endast arbetstagare, som regelmässigt har tyngre kroppsarbete
med avsevärt större klädslitage än andra yrkesgrupper och som därmed
också fått vidkännas påtagliga merkostnader för arbetskläder.

Det ankommer på riksskatteverket (RSV) att ange vilka yrkesgrupper som
kan anses ha haft inte oväsentliga merkostnader utöver det normala för
andra arbetskläder än skyddsutrustning och skyddskläder. De arbetstagare
som tillhör någon av de yrkesgrupper som är upptagna i den i RSV:s anvisningar
rörande avdrag för kostnader för skyddsutrustning och arbetskläder

1 Riksdagen 1976/77. 6 sami. Nr 37

SkU 1976/77:37

2

intagna förteckningen (RSV Dt 1976:41) anses ha haft så stora klädkostnader
att de bör medföra avdragsrätt, och de behöver därför bara styrka att de
haft klädkostnader som inte understiger det yrkade avdraget.

Även andra arbetstagare än de som återfinns i förteckningen kan vara
berättigade till avdrag. Förutsättningen är att de på anmodan kan styrka
att de haft inte oväsentliga kostnader utöver det normala för arbetskläder,
beroende på att kläderna på grund av arbetets beskaffenhet utsätts för starkt
slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt. Sådana
kostnader skall enligt RSV:s anvisningar anses föreligga om de uppgår
till minst 800 kr. och avser utgifter för typiska arbetskläder.

I intet fall får avdrag för kostnad för andra arbetskläder medges med
högre belopp än 300 kr. för helt år räknat.

Åtskilliga kategorier arbetstagare faller utanför avdragsrättens omfattning.
Hit hör kontorspersonal, sjukhuspersonal, butiksanställda, lagerarbetare
samt personal inom hotell- och restaurangnäringarna eller inom andra serviceyrken.
Gemensamt för dessa grupper är att de arbetskläder som används
utgörs av skyddsrockar eller överdragskläder utan speciella egenskaper och
att bärarens arbete inte kan sägas vara sådant att kläderna utsätts för ett
onormalt slitage, som medför påtagliga merkostnader. Klädkostnaderna är
alltså inte avdragsgilla. Däremot beskattas inte arbetstagarna, om arbetsgivaren
tillhandahåller skyddsrockar eller liknande kostnadsfritt. Detta anses
nämligen utgöra en skattefri förmån av mindre värde (se RSV Dt 1976:36).

Avdrag medges inte heller sådana anställda som genom att använda särskilda
arbetskläder gör en motsvarande besparing av de privata klädkostnaderna,
ex. frack, smoking eller uniform i tjänsten.

Beträffande frågan om avdrag för arbetskläder för rörelseidkare och jordbrukare
anförde föredragande departementschefen i prop. 1975:86, som ligger
till grund för den ifrågavarande lagstiftningen, följande:

Den allmänna principen bör alltjämt vara den att kostnader för arbetskläder
anses vara en inte avdragsgill levnadskostnad. Den avdragsrätt som jag
har föreslagit är ett provisorium under en begränsad tid i avvaktan på en
lösning avtalsvägen. En motsvarande ordning finns inte för rörelseidkare
eller jordbrukare. Med tanke på de arbetsuppgifter som i regel är aktuella
för företagarna och den begränsade tiden för avdragsrätten har den inte
så stor praktisk betydelse för dessa inkomsttagare. Inte heller när ett företag
eller jordbruk bedrivs i bolagsform och ägaren uppbär lön från bolaget bör
avdragsrätt komma i fråga, eftersom man här kan utgå från att arbetsgivaren
typiskt sett bör svara för kostnaderna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SkU 1975:28 framhöll utskottet:

att skyddsutrustning och skyddskläder i stor utsträckning kan jämställas
med arbetsredskap o. d., och att kostnader härför redan är avdragsgilla
vid beskattningen. Denna avdragsrätt, som omfattar även egna företagare,
kommer givetvis att bestå även vid 1979 och senare års taxeringar när de
nu föreslagna reglerna upphört att gälla. Det kan emellertid konstateras,

SkU 1976/77:37

3

att egenföretagare ställs utanför den föreslagna avdragsrätten för övriga arbetskläder
och att ifrågavarande beskattningsproblem givetvis inte kan få
sin lösning över hela fältet genom avtal på arbetsmarknaden. Denna fråga
har emellertid på grund av sin anknytning till beskattningsreglerna om förmåner
av mindre värde en generell räckvidd, och problemet för dessa grupper
kan aktualiseras i sitt större sammanhang. Utskottet är för sin del inte f. n.
berett att i den mer begränsade frågan om arbetskläder gå längre än som
föreslagits i propositionen.

Utskottet

I motionen 1976/77:328 yrkas att egenföretagare skall jämställas med
övriga förvärvsarbetande vid beräkning av avdrag för kostnader för arbetskläder.

Motionären åberopar de särskilda regler i punkt 5 av anvisningarna till
33 § KL, som vid 1976-1978 års taxeringar gäller i fråga om avdrag för
arbetskläder m. m. vid beräkning av inkomst av tjänst. Enligt dessa regler
medges avdrag för faktiska kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder,
som varit nödvändiga för arbetets fullgörande. Med skyddsutrustning
menas hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skor med stålhätta, och med
skyddskläder avses sådana kläder som har särskilda skyddsegenskaper mot
frätande ämnen, mekaniska skador eller mot sådan väta, värme eller kyla,
som i huvudsak har andra orsaker än klimatiska förhållanden. Dessutom
medges avdrag efter schablon med 300 kr. för arbetstagare inom vissa av
riksskatteverket angivna yrkesgrupper, som haft inte oväsentliga kostnader
utöver det normala för andra arbetskläder än skyddsutrustning och skyddskläder.
Avsikten med dessa regler har bl. a. varit att stimulera parterna
på arbetsmarknaden till att under åren 1976-1978 träffa avtal om tillhandahållande
av skyddsutrustning och arbetskläder inom ramen för vad som
gäller för skattefria beklädnadsförmåner m. m. av mindre värde.

Frågan om egenföretagares rätt till avdrag för kostnader för arbetskläder
följer de allmänna principerna vid beskattningen. I enlighet med dessa principer
medges avdrag för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande
men däremot inte för levnadskostnader. Enligt gällande rättspraxis anses
utgifter för arbetsredskap, varmed jämställs skyddsutrustning och skyddskläder,
som avdragsgilla omkostnader vid beskattningen, medan däremot
utgifter för arbetskläder i princip betraktas som ej avdragsgilla levnadskostnader.

Av det anförda framgår att såväl egenföretagare som anställda är berättigade
till avdrag för kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder.
Frågan om egenföretagarnas avdragsrätt för andra arbetskläder än skyddsutrustning
och skyddskläder är - som utskottet framhöll i sitt betänkande
SkU 1975:28 - på grund av sin anknytning till beskattningsreglerna om
förmåner av mindre värde av mer generell räckvidd. En ökad likställighet
mellan olika skattskyldiga i fråga om avdrag för arbetskläder bör enligt

SkU 1976/77:37

4

utskottets uppfattning därför övervägas i samband med ställningstagandena
till 1972 års skatteutrednings och företagsskatteberedningens förslag, som
förväntas i slutet av detta år.

Med hänvisning härtill och till att giltighetstiden för de ifrågavarande
reglerna om avdrag för kostnader för arbetskläder har begränsats t. o. m.
1978 års taxering avstyrker utskottet bifall till lagstiftningsyrkandet i motionen
1976/77:328.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:328.

Stockholm den 12 april 1977

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Andersson i Knäred (c), Kristenson (s),
Josefson (c). Johansson i Jönköping (s), Hörberg (fp), Carlstein (s), Westberg
i Hofors (s), Söderström (m), Olsson i Järvsö (c). Boström (s), fruar Ahrland
(fp), Odelsparr (c), herrar Lundgren (m) och Forslund* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOT AB 53593 Stockholm 1977