Med anledning av motion om åtgärder för att göra fridlysning mer effektiv

Betänkande 1979/80:JoU9

JoU 1979/80:9

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:9

med anledning av motion om åtgärder för att göra fridlysning mer
effektiv

Motionen

I motionen 1978/79:1000 av Ingegerd Troedsson och Hans Wachtmeister
(båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att fridlysningsinstitutet
(14 § naturvårdslagen) utreds i syfte att göra detta skyddsinstrument
mer effektivt, speciellt i fråga om växterna.

I motionen framhålls att många djur och växter i dag hotas till sin existens i
Sverige. Orsakerna härtill är många. Det största hotet mot sällsynta växt- och
djurarter består enligt motionen i miljöförändringar, dvs. förändringar eller
förstörelse av de platser där respektive art förekommer. I bevarandearbetet
har man främst använt fridlysningar och inrättande av naturreservat.
Fridlysningarna innebär dock inget skydd för arternas miljö. Särskilt i fråga
om växter har fridlysningarna enligt motionen haft mindre god verkan. I dag
är ca 140 växter fridlysta i landet. Många av dessa är stora sällsyntheter, och
det aktuella hotet mot dem ligger vanligen i miljöförändringar. Dessa arter
kan ej bevaras genom fridlysning, utan andra bevarandeåtgärder behövs.
Genom en omprövning av fridlysningsinstitutets värde för enskilda arter kan
framtagandet av bättre bevarandeåtgärder påskyndas. Motionärerna framhåller
på bl. a. nu anförda skäl det nödvändiga i att en utredning görs i fråga om
fridlysningsskyddet, främst med avseende på växterna.

Bakgrund

I naturvårdslagen (1964:822) finns flera bestämmelser som ger möjlighet att
ingripa till skydd för bl. a. hotade växtarter. I 1 § naturvårdslagen anges de
allmänna förutsättningar som gäller i samband med naturens utnyttjande för
olika ändamål. Där stadgas bl. a. att envar skall visa hänsyn och varsamhet i
sitt umgänge med naturen. Om skada inte kan undvikas vid arbetsföretag
eller eljest skall enligt samma paragraf de åtgärder vidtas som behövs för att
begränsa eller motverka skadan.

Fridlysning av viss växtart enligt 14 § förutsätter för sin tillämpning att
arten i fråga löper fara att antingen försvinna eller utsättas för plundring.
Beslut om fridlysning kan avse hela landet eller viss del därav. Åtgärden
riktar sig i första hand mot samlare av sällsynta arter eller mot allmänheten till
skydd mot plundring av attraktiva arter, särskilt i närheten av större tätorter.
Fridlysning kan också ge ett visst skydd mot olämplig användning av
växtlokalen.

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 9

JoU 1979/80:9

2

Bestämmelserna om fridlysning av naturminne i 13 § ger möjlighet att
inom en begränsad yta totalstyra markanvändningen till skydd för vissa
naturföremål. Skyddet är främst avsett att gälla enstaka naturföremål, såsom
t. ex. flyttblock och träd, men kan också syfta till att bevara en växtlokal.

Möjligheten att bevara större naturområden med stöd av reglerna om
nationalpark (4 §), naturreservat (7 §), naturvårdsområde (19 §) och s. k.
samrådsområde (20 §) innebär givetvis också ett mer eller mindre långtgående
skydd för växtlivet inom det markområde som avses. I princip ger de två
förstnämnda bevarandeinstituten de bästa möjligheterna att skydda växtlivet.
I ett naturvårdsområde kan markanvändningen bara styras så långt att
inte pågående markanvändning avsevärt försvåras. Möjligheten att meddela
mera långtgående föreskrifter förutsätter således att området i fråga avsätts
till naturreservat. Beträffande samrådsområde gäller att markägaren är
skyldig att göra anmälan hos länsstyrelsen innan han utför vissa slag av
arbetsföretag. Länsstyrelsen kan därvid vidta åtgärder om t. ex. en växtlokal
hotas av det tilltänkta företaget.

Från de naturvårdande myndigheternas sida har i olika sammanhang
hävdats att plundring eller samlande av växter inte utgör huvudorsaken till de
förändringar som den svenska floran genomgått under 1900-talet. Som ett
allvarligare hot mot växtbeståndet framstår, anser man, de biotopförändringar
som bl. a. förorsakats av ändrade brukningsformer inom jord- och
skogsbruket.

I nya skogsvårdslagen, som antogs av riksdagen under riksmötet 1978/79
(prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387, SFS 1979:429), har
bl. a. intagits bestämmelser om vilken hänsyn som skall tas till naturvårdens
intressen vid skötseln av skog (21 §). Enligt 21 § skogsvårdsförordningen
(1979:791) skall föreskrifter i nämnda hänseende meddelas av skogsstyrelsen
efter samråd med statens naturvårdsverk och annan central förvaltningsmyndighet
som kan beröras. Skogsvårdsstyrelsen skall samråda med kommunen
i frågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena.

Nya skogsvårdslagen och hithörande förordning träder i kraft den 1 januari
1980.

Under riksmötet 1978/79 antogs vidare en lag om skötsel av jordbruksmark
(prop. 1978/79:163, JoU 1978/79:33, rskr 1978/79:402, SFS 1979:425).
Vid remissbehandlingen hade ifrågasatts om inte den nya lagen borde
innehålla bestämmelserom jordbrukets hänsyn till naturvården. Dåvarande
jordbruksministern anförde härom för sin del följande (prop. s. 8):

Jag vill i detta sammanhang nämna att naturvårdsverket i sitt remissyttrande
föreslår att i den nya lagen också skall föras in bestämmelser om
jordbrukets hänsyn till naturvården. Liknande synpunkter har av riksantikvarieämbetet
framförts i ämbetets yttrande över den fysiska riksplaneringens
planeringsskede. Naturvårdsverket anför att den föreslagna lagstiftningen
stärker skyddet av odlingsjorden och dess nyttjande för jordbruksproduktion
men framhåller samtidigt att jordbruksmarken också är av stor

JolJ 1979/80:9

3

betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder.
Jag vill understryka att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett
hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena
måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser
utnyttjande av naturresurser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp
inom jordbruksområden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin
prägel av människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt
accepterad uppfattning att markägare inte har frihet att använda sin egendom
på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället.
Den skärpning i samhällets inställning som har inträtt härvidlag har bl. a.
kommit till uttryck i den allmänna regeln i 1 § naturvårdslagen (1964:822) och
i lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön (prop. 1974:166, JoU 1974:52,
rskr 1974:405). I begreppet naturmiljö inbegrips landformer, vegetation och
alltså även t. ex. kultur- och odlingslandskapet. Jordförvärvsutredningen har
forsin del ansett att naturvårdsintressena inom jordbruket liksom hittills bör
tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Jag ansluter mig till utredningens
uppfattning.

Pågående verksamhet m. m.

De frågor som berörs i motionen har länge varit föremål för uppmärksamhet
från bl. a. de naturvårdande myndigheternas sida. Som exempel kan
nämnas att statens naturvårdsverk under åren 1969-1970 genomförde en
enkät angående en eventuell generell fridlysning av orkidéerna i landet. Mot
bakgrund av utfallet av denna enkät har frågan om en revidering av
fridlysningsbestämmelserna diskuterats inom verket. Inom ramen för anslaget
Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet, m. m. har verket
igångsatt ett projekt benämnt Floravård - revision av fridlysningsbestämmelser
för vilda växter. Projektet har til! syfte bl. a. att revidera nuvarande
fridlysningsbestämmelser, att upprätta ett centralt register över hotade växter
och att utarbeta information till allmänheten om fridlysning och andra
bevarandeåtgärder.

Också i form av frivilliga insatser från naturskyddsorganisationer och
enskilda har åtgärder vidtagits för att bevara en artrik flora i vårt land. Ett
exempel på sådan verksamhet är Projekt Linné, som igångsattes hösten 1972
med målsättning att bevara hotade svenska växter, i första hand kärlväxter.
Verksamheten stöds ekonomiskt av den svenska avdelningen av Världsnaturfonden
samt av naturvårdsverket. En serie rapporter med specialiserad
information om närmare 200 utrotningshotade arter sänds genom de
projektansvarigas försorg till naturvårdsverket. Därifrån distribueras rapporterna
till de berörda länsstyrelsernas naturvårdsenheter för kännedom och
eventuella åtgärder.

Inom ramen för det nordiska samarbetet har skyddet av fauna och flora i
Norden ägnats uppmärksamhet. Nordiska ministerrådet beslöt i februari 1974
utföra en kartläggning av naturtyper samt djur- och växtarter i Norden, vilkas
existens är hotad. En särskilt tillsatt arbetsgrupp avlämnade i mars 1977 en
rapport med titeln Hotade djur och växter! Norden (NU A 1978:9). Rapporten

JoU 1979/80:9

4

innehåller bl. a. en förteckning över hotade, sårbara och sällsynta arter för
varje nordiskt land. Rapporten avser att utgöra ett underlag för gemensamma
nordiska åtgärder och anger för de enskilda länderna insatser som är av
gemensamt nordiskt intresse.

Frågor av det slag som aktualiseras i motionen ägnas givetvis uppmärksamhet
även inom ramen för länsstyrelsernas allmänna naturvårdsplanering.

Utskottet

I motionen föreslås att fridlysningsinstitutet i 14 § naturvårdslagen
(1964:822) utreds med syfte att göra detta skyddsinstrument mera effektivt,
särskilt i fråga om växterna. Enligt motionärerna är i dag många djur och
växter i Sverige hotade av utrotning. I bevarandearbetet används främst
fridlysning och inrättande av naturreservat. Det största hotet mot sällsynta
växt- och djurarter består i förändringar i den miljö där respektive art
förekommer. Fridlysningarna ger enligt motionärerna inget effektivt skydd
mot sådana miljöförändringar. Genom en omprövning av fridlysningsinstitutets
värde för enskilda arter kan, framhåller motionärerna, framtagandet av
bättre bevarandeåtgärder påskyndas.

Utskottet vill erinra om att naturvårdslagen innehåller flera bestämmelser
som ger möjlighet att ingripa till skydd för bl. a. hotade växtarter. För närmare
uppgifter härom hänvisas till den föregående redogörelsen. Vad särskilt
beträffar fridlysning enligt 14 § naturvårdslagen vill utskottet nämna att
denna skyddsform för sin tillämpning förutsätter att arten i fråga löper fara alt
antingen försvinna eller utsättas för plundring. Beslut om fridlysning kan
avse hela landet eller viss del därav. Åtgärden riktar sig i första hand mot
samlare av sällsynta arter eller mot allmänheten till skydd mot plundring av
attraktiva arter, särskilt i närheten av större tätorter. Fridlysning kan också ge
ett visst skydd mot olämplig användning av växtlokalen.

Vad motionärerna anfört om fridlysningsinstitutets svagheter i fråga om
skyddet av arternas miljöer m. m. överensstämmer med de uttalanden som i
olika sammanhang gjorts av bl. a. de naturvårdande myndigheterna. Det har
härvidlag framhållits att plundring eller samlande av växter inte utgör
huvudorsaken till de förändringar som den svenska floran genomgått under
1900-talet. Som ett allvarligare hot mot växtbeståndet anses de biotopförändringar
som bl. a. förorsakats av ändrade brukningsformer inom jord- och
skogsbruket. Mot denna bakgrund har, som närmare redovisats i det
föregående, olika åtgärder vidtagits för att åstadkomma ett bättre skydd för
hotade djur och växter. Bl. a. bör nämnas ett av statens naturvårdsverk
igångsatt projekt med syfte att revidera nuvarande fridlysningsbestämmelser
för vilda växter, m. m. Ett exempel på frivilliga insatser till förmån för en
artrik flora är det s. k. Projekt Linné, som igångsattes hösten 1972 med målet
att bevara hotade svenska växter, i första hand kärlväxter. Inom ramen för det

JoU 1979/80:9

5

nordiska samarbetet har skyddet av fauna och flora i Norden ägnats
uppmärksamhet. Det arbetet har bl. a. resulterat i en rapport år 1977 med
titeln Hotade djur och växter i Norden. 1 rapporten finns en förteckning över
hotade, sårbara och sällsynta arter för varje nordiskt land. Rapporten är
avsedd som ett underlag för gemensamma nordiska åtgärder och anger för de
enskilda länderna insatser som är av gemensamt nordiskt intresse.

Utskottet vill för sin del framhålla att värdet av en levande och
variationsrik fauna och flora inte är föremål fördelade meningar. I likhet med
motionärerna anser utskottet det angeläget att skyddet för bl. a. sällsynta
växtarter blir så effektivt som möjligt. Med hänsyn till de olika initiativ som
tagits och för vilka här i korthet redogjorts anser sig utskottet emellertid
kunna förutsätta att motionens syfte kommer att tillgodoses utan något
initiativ från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen lämnar motionen 1978/79:1000 utan vidare åtgärd.

Stockholm den 20 november 1979

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Börje Stensson (fp),
Hans Wachtmeister (m)*, Sven Lindberg (s). Sven Eric Lorentzon (m),
Gunnar Olsson (s). Håkan Strömberg (s)*, Jens Eriksson (m)*, Lennart
Brunander (c), Torkel Lindahl (fp). Martin Segerstedt (s), Maja Ohlin (s),
Ingemar Hallenius (c)* och Jan Fransson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

I