med anledning av motion om åtalsreglerna vid barnmisshandel m. m.

Betänkande 1979/80:JuU41

JuU 1979/80: 41

Justitieutskottets betänkande
1979/80: 41

med anledning av motion om åtalsreglerna vid barnmisshandel m. m.

Motionen

I motionen 1979/80: 798 av Göran Karlsson (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att sexualbrottsutredningen får i uppdrag
att lägga fram förslag om att avskaffa de regler som innebär begränsningar
i rätten att åtala brott mot barn.

I motionen erinras om den utsatta situation som barn befinner sig i
när det gäller brott inom familjen; ett litet barn saknar egen förmåga
att berätta om det våld det har blivit utsatt för och ännu mindre kan
barnet göra en formell polisanmälan i saken. Motionären anför att det
vanligen är vårdnadshavaren som står för misshandeln och att han eller
hon naturligtvis inte anmäler sig själv. Om barnet inte blir allvarligt
skadat blir det alltså enligt motionären inget åtal för misshandel, även
om alla inblandade myndigheter skulle ha klart för sig vad som har
hänt. Enligt motionärens mening bör åtalsreglerna generellt ses över
med utgångspunkt i att brott mot barn alltid skall kunna åtalas, oavsett
om det finns någon anmälan eller angivelse. Motionären framhåller att
frågan om åtalsreglerna vid barnmisshandel inte uppmärksammades i
de tilläggsdirektiv rörande kvinnomisshandel som sexualbrottskommittén
nyligen har erhållit. Motionären anser därför att riksdagen bör klargöra
att kommittén också skall se över åtalsreglerna vid brott mot barn,
varvid även andra brott än misshandel bör uppmärksammas.

Gällande bestämmelser m. m.

I brottsbalken (BrB) finns beträffande vissa brott särskilda regler som
innebär att en angivelse från målsägandens sida skall ha skett för att
allmänt åtal skall få väckas. Målsägande är den mot vilken brott är
begånget eller som därav har blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap.

8 § rättegångsbalken).

Beträffande misshandelsbrotten gäller enligt 3 kap. 11 § BrB att misshandel
som inte är grov och som inte har förövats på allmän plats får
åtalas av en åklagare bara om målsäganden anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Även beträffande andra brott mot person än misshandel gäller krav
på angivelse av målsägande som förutsättning för allmänt åtal. Angivelse
krävs således vid brotten våldtäkt, våldförande och frihetskränkande
otukt (6 kap. 1 och 2 §§ BrB). Andra exempel är vållande till

1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 41

JuU 1979/80: 41

2

kroppsskada eller sjukdom när det inte rör sig om grovt brott (3 kap.
8 § BrB) och ofredade (4 kap. 7 § BrB) som inte har förövats på allmän
plats.

Angivelse av målsägande fordras inte för allmänt åtal vid brotten
otukt med barn, otukt med ungdom och otukt med avkomling (6 kap
3—5 §§ BrB).

Av 20 kap. 14 § rättegångsbalken följer att målsäganden måste vara
myndig för att kunna ange brott mot sin person. Rör ett brott en omyndig
person är enligt samma lagrum den som har vårdnaden om honom
behörig att ange brottet.

Vad angår innebörden av uttrycket, att åtal är påkallat ur allmän
synpunkt, anses bl. a. att bedömningen får ske med hänsyn såväl till
brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets
begående. Också sociala hänsyn bör tas, exempelvis till målsäganden.
Ibland kan hänsynen till målsäganden tala mot åtal för t. ex. misshandelsbrott
i hemmet, men inte sällan är ett allmänt åtal påkallat just för
att målsäganden inte har vågat ange brottet. (Se åtalsrättskommitténs
betänkande SOU 1976: 47 Färre brottmål s. 382 f.)

Sexualbrottskommittén

Enligt regeringens bemyndigande i februari 1977 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en kommitté för att se över lagstiftningen om
sexualbrott i 6 kap. BrB (1977 års sexualbrottskommitté, Ju 1977: 03,
Dir. 1977: 7). Enligt sina direktiv har kommittén bl. a. att se över frågan
om det är motiverat att behålla särskilda angivelseregler för sexualbrott.

Regeringen har i december 1979 genom tilläggsdirektiv till kommittén
(Dir. 1979: 146) utvidgat dess uppgifter till att omfatta också en
översyn av reglerna om åtal för misshandel. I direktiven pekas särskilt
på sådana fall då kvinnor utsätts för våld i hemmen. Kommitténs tillläggsuppdrag
bör enligt direktiven fullgöras skyndsamt. Om kommittén
finner att ändringar är påkallade när det gäller åtalsreglema för misshandel,
bör kommittén ta ställning till om motsvarande ändringar bör
göras i fråga om andra närbesläktade brottstyper, t. ex. hemfridsbrott.

I fråga om de närmare överväganden i saken som bör ske anförde
departementschefen bl. a. följande.

Kommittén bör närmare analysera de skäl som kan anföras för och
emot en ordning som innebär att rätten att åtala för misshandel begränsas
genom särskilda regler. Härvid bör beaktas att den allmänna synen
på våldsbrottslighet torde vara strängare nu än vad fallet var vid tillkomsten
av BrB. Om kommittén finner att de skäl som ligger till grund
för den nuvarande ordningen inte längre är bärkraftiga eller bara delvis
har kvar sin giltighet, bör den föreslå de lagändringar som kan anses
påkallade. En möjlighet är därvid att låta misshandel omfattas av en

JuU 1979/80: 41

3

i princip ovillkorlig åtalsplikt utan andra begränsningar än dem som
gäller generellt enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken och motsvarande
bestämmelser i en del andra författningar. Det är emellertid inte givet
att man bör välja en sådan lösning, särskilt som den skulle få konsekvenser
även för andra typer av misshandelsbrott än dem som här företrädesvis
har diskuterats. Tänkbart är sålunda att behålla en prövning
av om åtal är påkallat från allmän synpunkt för vissa grupper av lindriga
misshandelsbrott på enskilt område. Även andra lösningar kan
komma i fråga.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion som gäller åtalsreglerna vid
barnmisshandel m. m. I motionen framställs yrkande av innebörd att
1977 års sexualbrottskommitté skall få i uppdrag att lägga fram förslag
om att avskaffa reglerna om begränsningar i möjligheten att väcka åtal
för barnmisshandel och andra brott mot barn.

Enligt 3 kap. 11 § brottsbalken gäller att misshandel som inte är grov
och som inte har förövats på allmän plats får åtalas av åklagare bara om
målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Även beträffande andra brott mot person än misshandel gäller
krav på angivelse av målsägande som förutsättning för allmänt åtal, såsom
i fråga om våldtäkt, vållande till kroppsskada och ofredande.

Enligt den definition som ges i 20 kap. 8 § rättegångsbalken är målsägande
den mot vilken ett brott är begånget eller som därav har blivit
förnärmad eller lidit skada. Av andra regler i rättegångsbalken följer vidare
att en målsägande måste vara myndig för att kunna ange brott mot
sin person. Om ett brott rör en omyndigs person är vårdnadshavaren behörig
att ange brottet.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet vill utskottet peka på att kravet
på angivelse i de situationer som här har berörts brukar motiveras
med att samhällets ingripande med straffrättsliga åtgärder inte bör ske,
om den vars intressen har kränkts genom brottet inte uttryckligen önskar
ett sådant ingripande eller motsätter sig det. När det gäller brott mot
barn som har begåtts av barnets vårdnadshavare kan det ifrågasättas om
denna motivering har någon bärkraft, eftersom det i dessa fall kan tillkomma
gärningsmannen att ange brottet. En naturlig följd härav är att
angivelse i de flesta fall inte kommer till stånd. Detta förhållande i förening
med upptäckts- och bevissvårigheter leder till att brottslighet av
detta slag sällan beivras, även om åtal, såsom inte sällan torde vara fallet,
skulle vara påkallat från allmän synpunkt.

Utskottet vill i linje med vad motionären uttalar understryka vikten av
att man med åtgärder på lagstiftningssidan söker komma till rätta med
våld och andra övergrepp som barn utsätts för inom hemmets väggar.
Ett uttryck för denna inställning från samhällets sida utgör det förra året

JuU 1979/80: 41

4

införda förbudet i 6 kap. 3 § föräldrabalken att utsätta barn för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande behandling.

Intresset av att våldsgärningar och liknande övergrepp mot barn förhindras
i största möjliga utsträckning talar enligt utskottets mening starkt
för att möjligheterna att använda straffbestämmelserna på området inte
begränsas av andra åtalsregler än dem som i allmänhet gäller. Det kan
emellertid mot bakgrunden av motiven för den gällande ordningen inte
uteslutas att det finns skäl som talar emot en sådan vidsträckt åtalsmöjlighet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i linje med vad motionären
begär att åtalsreglerna vid brott mot barns person måste ses över.

Sexualbrottskommittén har enligt sina ursprungliga direktiv till uppgift
att bl. a. överväga om det är motiverat att behålla de särskilda
angivelseregler som f. n. gäller för vissa sexualbrott. Genom tilläggsdirektiv
i december 1979 har kommitténs uppgifter vidgats till att omfatta
också en översyn av reglerna om åtal för misshandel. Även om det
i dessa direktiv särskilt pekas på sådana fall då kvinnor utsätts för våld
i hemmet, ligger det inom ramen för kommitténs uppdrag att också se
över reglerna om åtal för bl. a. barnmisshandel på enskilt område. Enligt
vad utskottet har inhämtat kommer så också att ske.

Det önskemål som framförs i motionen är sålunda redan föremål för
det arbete som sexualbrottskommittén bedriver. Det är därför inte påkallat
med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 798.

Stockholm den 29 april 1980
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Gunilla
André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), KarlGustaf
Mathsson (s), Bonnie Bemström (fp), Maja Ohlin (s), Stina Eliasson
(c) och Maja Bäckström (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1»80