med anledning av motion om ändrade bestämmelser om preskription av brott

Betänkande 1976/77:JuU3

JuU 1976/77:3

Justitieutskottets betänkande
1976/77:3

med anledning av motion om ändrade bestämmelser om preskription
av brott

Motionen

I motionen 1975/76:349 av fru Lindquist (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring av brottsbalkens regler om bortfallande
av påföljd - preskription - i enlighet med motionens riktlinjer.

I motiveringen anförs efter uppgifter om gällande rätt följande:

Systemet är föga ändamålsenligt. Domstol är - för att ta ett ytterlighetsexempel
- skyldig att efterlysa den som 1962 begick snatteri och inom
två år därefter blev delgiven stämning härför. Påträffas han, skall han lagföras
och domstolen skall alltså 1976 bestämma en lämplig påföljd för brottet
begånget 1962. Uppenbarligen har skälen för en samhällsreaktion mot snattaren
sedan länge mist sin bärkraft.

Håller man sig till den kategori brott för vilka straffet aldrig kan överstiga
två års fängelse, är det svårt att tänka sig .något fall där kraven på ett samhällsingripande
består tio, än mindre femton, år efter det att gärningen begicks.
Tvärtom kan ett sådant ingripande framstå som inhumant. Vid våra
domstolar förekommer då och då att någon döms för gärning som ligger
avsevärd tid tillbaka. Det bör beaktas att när någon är efterlyst i mål av
denna beskaffenhet, det sällan finns anledning att utgå från att den misstänkte
håller sig undan för att undgå påföljd. I allmänhet rör det sig om
människor som av helt andra skäl ofta flyttar eller, i fråga om utlänningar,
återvänder till hemlandet.

En från moderna kriminalpolitiska utgångspunkter mera tillfredsställande
lösning är att behålla de preskriptionsregler som finns i 35 kap. 1 !j brottsbalken
- 2, 5, 10, 15 och 25 år beroende på brottets svårhetsgrad - men
att efter delgivning av åtalet låta delgivningsdagen vara utgångspunkt för
beräkning av samma preskriptionstid. En sådan regel skulle också underlätta
arbetet för domstolar, åklagare och delgivningsmyndigheter.

Gällande rätt m. m.

Preskription av åtal och ådömd påföljd regleras i 35 kap. brottsbalken
(BrB). Reglerna bygger på principen att samhället inte bör ingripa mot brott
eller låta verkställa påföljd lång tid efter det att brottet begicks eller lagföring
skedde.

Bestämmelserna har i huvudsak samma innehåll som motsvarande bestämmelser
i strafflagen, vilka tillkom 1926. Före 1926 preskriberades inte
åtal för brott som var belagt med svårare straff än straffarbete i två år.

Preskriptionstid för ådömt fängelse eller straffarbete fanns endast vid straff
som inte var svårare än straffarbete i två år. För strängare straff fanns således
inte någon preskriptionstid.

1 Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 3

JuU 1976/77:3

2

Brottsbalken innebar i huvudsak formella och redaktionella förändringar
av preskriptionsreglerna. År 1971 gjordes vissa sakliga ändringar (se härom
nedan). Den nuvarande regleringen innebär i korthet följande.

I 1 §, 3-4 §§ och 6 S finns bestämmelser om åtalspreskription. Termen
åtalspreskription är så till vida missvisande som bestämmelserna om sådan
preskription inte föreskriver något förbud mot att anställa åtal. Vad som
sägs är i stället att påföljd ej får ådömas om den misstänkte inte häktats
eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid. Häktning eller delgivning
av åtal förhindrar alltså åtalspreskription.

Enligt 1 § gäller följande tider för åtalspreskription vid straff av olika
svårhetsgrad:

Preskriptionstid Straff' som kan följa på brottet

2 år böter eller fängelse i högst 1 år

5 år fängelse i mer än 1 år men ej över 2 år

10 år fängelse i mer än 2 år men ej över 8 år

15 år fängelse på viss tid över 8 år

25 år fängelse på livstid

I 3 § finns bestämmelser om preskriptionstidens beräkning i vissa fall.
4 § anger utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden. Utgångspunkten
är den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss
verkan av handlingen har inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan
verkan inträdde.

I 6 S finns bestämmelser om absoluta preskriptionstider. Reglerna, som
anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter att ådöma påföljd, får
betydelse om preskriptionstiden enligt 1 § avbrutits genom häktning eller
delgivning av stämning. Tiderna räknas liksom enligt 4 § i princip från
den dag brottet begicks. Följande tider gäller enligt lagrummet vid straff
av olika svårhetsgrad:

Absolut preskriptionstid Straff som kan följa på brottet

5 år böter

15 år fängelse ej över två år

30 år fängelse över två år

Som villkor för den 5-åriga preskriptionstiden vid bötesbrott gäller att
åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i 1 § 1, dvs. efter två år
från det brottet begicks. Härigenom lämnas bl. a. vissa brott mot skattebrottslagen
utanför regelns tillämpningsområde.

I 7-11 §§ ges bestämmelser om preskription av ådömd påföljd, påföljdspreskription.
Utgångspunkt för preskriptionstiden är den dag då domen vann
laga kraft.

Ådömda böter bortfaller enligt 7 Refter tre år, om inte ansökan om böternas
förvandling dessförinnan hardelgetts den bötfällde. Paragrafen reglerar också
verkan av den dömdes död. I sådant fall bortfaller böterna utom i vissa

JuU 1976/77:3

3

undantagssituationer.

För ådömt fängelse gäller enligt 8 § fem olika preskriptionstider i en stigande
skala som har graderats efter det ådömda straffets längd. Preskription
hindras genom att straffet börjar verkställas inom preskriptionstiden. Följande
uppställning visar preskriptionstiderna för ådömt fängelse.

Preskrip-
tionstid	Ådömt fängelsestraff
5 år	högst 1 år
10 år	mer än 1 år men inte	över 4 år
15 år	mer än 4 år men inte	över 8 år
20 år	viss tid över 8 år
30 år	livstid

1 kapitlets därpå följande två paragrafer finns bestämmelser om preskriptionstidens
beräkning vid avbruten verkställighet av fängelse på viss tid
(9 ij) samt om preskription av ungdomsfängelse och internering <10 >j). 11 $
slutligen innehåller en hänvisning till lagen om disciplinstraff för krigsmän.

Nordiskt lagstiftningsarbete

Nordiska straffrättskommittén, som har i uppdrag att behandla frågor
om enhetlig nordisk lagstiftning på straffrättens område, tog år 1964 upp
frågan om preskription. Kommitténs överläggningar resulterade i ett betänkande
(NU 1967:15) med förslag till vissa ändringar, syftande till större
enhetlighet på området. I betänkandet föreslogs bl. a. upphävande av en
bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden vid grövre brottslighet
(5 >;) samt en förkortning av preskriptionstiden för ådömt fängelse (8 ii).
Förslagen gällde inte bestämmelserna om absoluta preskriptionstider. Detta
sammanhängde bl. a. med de betydande rättsolikheterna i fråga om preskriptionsavbrott
mellan å ena sidan Danmark, Island och Norge samt å
andra sidan Sverige och Finland. Enligt de tre förstnämnda ländernas lagstiftning
avbryts preskriptionstiden redan när förundersökning inleds medan
i finsk och svensk rätt preskriptionsavbrottet förläggs till ett senare stadium,
nämligen häktning eller delgivning av åtal. I dansk och norsk rätt saknas
också motsvarighet till bestämmelsen i 35 kap. 6 (i BrB. 1 berörda hänseenden
konstaterade kommittén att det inte gick att fa en enhetlig lösning.

Kommitténs förslag genomfördes med verkan från den 1 januari 1972
(prop. 1971:114, JuU 1971:26, rskr 295). I samma lagstiftningsärende förkortades,
efter förslag av trafikmålskommittén, den absoluta preskriptionstiden
för brott, varpå inte kan följa svårare straff än böter, från femton
till fem år (6 $).

I propositionen framhöll departementschefen om den nordiska rättsolikheten
bl. a. följande:

I* Riksdagen W76/77. 7 sami. Nr 3

JuU 1976/77:3

4

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser ansett det vara

angeläget, att de nordiska länderna närmar sig varandra ytterligare när det
gäller straffrättsliga preskriptionsregler. Remissinstanserna har därvid bl. a.
pekat på reglerna om preskriptionsavbrott och om tidsfrister för enskilt åtal.

Nordiska straffrättskommitténs överväganden angående den nordiska lagstiftningen
om preskription omfattade också andra frågor än dem som har
behandlats i det föregående. Bl. a. diskuterades de regler som har berörts
av de nyssnämnda remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inte
nås i dessa frågor. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag
till ändrad lagstiftning i dessa hänseenden men avser att i annat sammanhang
undersöka förutsättningarna för att uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa
frågor.

Åtalsrättskommittén

Åtalsrättskommittén har nyligen avgivit betänkandet (SOU 1976:47) Färre
brottmål. Betänkandet upptar förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse
och förundersökningsbegränsning. Som en konsekvens av dessa förslag
föreslås också en vidgning av domstols möjlighet till påföljdseftergift
enligt 39 kap. 4 § BrB. Frågan om åtalspreskription behandlas inte i betänkandet.

Vissa av kommitténs förslag är dock av intresse i nu förevarande sammanhang.
Bl. a. kan nämnas att enligt kommitténs mening åklagare bör
kunna efter ny prövning lägga ned ett åtal, om sådan tidsutdräkt förekommit
att bevisläget från åklagarens synpunkt har försämrats och det har blivit
allt mindre sannolikt att fällande dom kommer att meddelas (bet. s. 354).

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren, Svea
hovrätt, brottsförebyggande rådet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund.

Advokatsamfundet tillstyrker bifall till motionen, medan riksåklagaren
och brottsförebyggande rådet avstyrker bifall till densamma. Svea hovrätt
och Domareförbundet tillstyrker att frågor om åtalspreskription utreds.

Svea hovrätt framhåller att det från såväl kriminalpolitiska som praktiska
synpunkter är uppenbart otillfredsställande att brottmål avgörs först mycket
lång tid efter det att brottet begåtts. Problemet med "gamla brottmål” är
enligt hovrätten ingalunda nytt eller okänt. Det aktualiserades bl. a. år 1972
av Stockholms tingsrätt som i framställning den 18 augusti 1972 till justitieministern
hemställde att departementet skulle utreda lämpligheten av
att, till motverkande av uppkomsten av gamla mål, dels utöka möjligheterna
för åklagaren att lägga ned åtal, dels förkorta preskriptionstiderna enligt
35 kap. 6 S BrB.

Hovrätten redovisar därefter hovrättens yttrande över tingsrättens fram -

JuU 1976/77:3

5

ställning. I yttrandet anförs bl. a.:

Hovrätten delar tingsrättens synpunkter beträffande behovet att motverka
uppkomsten av gamla brottmål. De av tingsrätten härvidlag föreslagna åtgärderna
förefaller välmotiverade. I viss utsträckning synes åtgärderna

kunna genomföras inom ramen för nu gällande lagstiftning. I dylika fall
torde det närmast ankomma på riksåklagaren att överväga om nya eller
ändrade anvisningar till ledning för åklagarna är påkallade. I den mån tingsrättens
förslag skulle anses kräva ny lagstiftning, föreslår hovrätten att förslaget
görs till föremål för ytterligare utredning.

Hovrätten anför vidare att justitieministern sedermera har överlämnat
tingsrättens framställning och hovrättens yttrande till åtalsrättskommittén
för övervägande samt att kommittén enligt direktiven inte har uppdrag
att utreda frågor om åtalspreskription.

Avslutningsvis uttalar hovrätten att i den mån åtalsrättskommittén inte
tar upp berörda spörsmål hovrätten tillstyrker att de utreds i lämpligt sammanhang.
En sådan utredning bör enligt hovrätten ske i nordiskt samarbete.

Domareförbundet finner i likhet med motionären att de nuvarande reglerna
i 35 kap. 6 8 BrB om absoluta preskriptionstider i vissa fall kan leda till
resultat som ter sig stötande. De medför också enligt förbundet att domstolar,
åklagar- och polismyndigheter får ägna arbete åt mål, där intresset av en
lagföring icke står i proportion till detta arbete. Såväl kriminalpolitiska som
processekonomiska skäl talar således enligt förbundet med styrka för att
angivna regler omarbetas. Förbundet framhåller samtidigt att motionärens
förslag kan föranleda vissa komplikationer, då det gäller brott med kortaste
eller längsta preskriptionstid. Frågan synes därför enligt förbundet närmare
böra utredas.

Advokatsamfundet tillstyrker bifall till motionen utan motivering.

Riksåklagaren (RÅ) erinrar inledningsvis om att bestämmelserna i 35 kap.
BrB har översetts genom lagstiftning 1971 och att därvid behovet av nordisk
rättslikhet på detta område kraftigt underströks. Denna synpunkt är enligt
RÅ alltjämt av väsentlig betydelse och bör därför i första hand beaktas.

Frånsett detta spörsmål medger RÅ att motionen är välgrundad från sina
utgångspunkter, dvs. att ur kriminalpolitisk synvinkel skälen för en samhällsreaktion,
när lång tid förflutit från brottet, mist sin bärkraft och att
ett sådant ingripande kan te sig inhumant. Praktiska skäl talar emellertid
enligt RÅ:s erfarenheter inte för en lagändring. Det är enligt RÅ möjligt
att några få fall kan framstå som besvärande för domstolar och åklagare.
Emellertid har dessa myndigheter åtskilliga möjligheter att komma lill rätta
med problemet. RÅ nämner härvidlag att domstolen kan använda exceptionella
delgivningsåtgärder och har utrymme för lämpligt påföljdsval eller
eftergift av påföljd samt att åklagaren har betydande möjligheter att meddela
åtalsunderlåtelse eller avskriva målet p. g. a. bevissvårigheter. Dessutom
måste enligt RÅ beaktas att möjligheterna till lagföring i annat land vidgats

JuU 1976/77:3

6

och alltmer kommer till användning samt att en mildring av strafflatitudema
för vissa brott möjligen kan förväntas. På grund av det anförda avstyrker
RÅ bifall till motionen.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) framhåller att preskriptionsreglerna i BrB
är anknutna till brottens straffskalor och därmed till det officiella uttrycket
för straffvärde. Ju grövre ett brott är, desto längre tid efter det att brottet
begicks kan det bestraffas. Detta är enligt BRÅ en rimlig huvudregel. Dock,
framhåller BRÅ vidare, medför gällande bestämmelser att ett brott med
lågt straffvärde - om stämning delgivits den misstänkte inom viss kortare
tid - kan bestraffas mycket lång tid efter det att det begåtts. Detta leder
ibland till otillfredsställande följder. BRÅ säger sig därför dela motionärens
uppfattning att preskriptionstiderna enligt 35 kap. 6 § BrB i många fall blir
alltför onyanserade och långa och att intresset av att utdöma påföljd för
ett brott ibland kan ha fallit bort långt innan preskriptionstiden gått till
ända. Även domstolarna ger enligt BRÅ ibland uttryck för samma inställning
genom att mildra straffet med hänvisning till att lång tid förflutit från brottet.
Lagligt stöd för en sådan ståndpunkt har ansetts ges av 33 kap. 4 § 2 st.
BrB.

Enligt BRÅ kan man utgå från att det på grund av reglerna i 35 kap.
6 S emellanåt förekommer mycket gamla mål i domstolarna. Det är också
sannolikt att de gamla målen - särskilt när det gäller ansträngningarna att
anträffa den tilltalade - ofta kräver mer arbete för att kunna avgöras än
de färskare. Det är också enligt BRÅ mindre tilltalande att domstolarna
ibland är tvungna att mäta ut ett mer eller mindre kännbart straff för brott
som begåtts för mycket lång tid sedan. Mot denna bakgrund kan det enligt
BRÅ te sig motiverat att ändra 35 kap. 6 $ i den riktning motionären föreslår,
men i så fall borde man enligt BRÅ även se över de andra preskriptionstider
som återfinns i samma kapitel.

BRÅ säger sig inte kunna överblicka i vad mån de rättsvårdande myndigheternas
arbetsbörda skulle minska om motionärens önskemål tillgodosågs.
Såvitt BRÅ har sig bekant har emellertid de nu gällande reglerna
inte medfört några mer omfattande problem vare sig i detta eller andra
avseenden. Till detta kommer enligt BRÅ att brottsbalkens bestämmelser
om preskription har nära samband med en rad andra frågor. Det framstår
mot den bakgrunden som opåkallat att nu företa en så begränsad ändring
i brottsbalken som motionären föreslår. Det är, framhåller BRÅ, lämpligare
att koppla samman en eventuell förändring av preskriptionsreglerna med
andra frågor av större principiell betydelse.

Rörande detta samband med andra frågor anför BRÅ följande:

En sådan fråga är om man i svensk rätt borde införa allmänna straffmätningsregler.
Förslag till sådana är för närvarande under behandling i
den finska riksdagen. Bestämmelser om straffmätning skulle kunna innehålla
en uttrycklig regel om att straffet kan sättas ner eller t. o. m. efterges
om brottet begåtts lång tid före lagföringen. BRÅs pågående översyn av

Juli 1976/77:3

7

brottsbalkens påföljdssystern, vilken beräknas vara avslutad till hösten 1977,
bör kunna ge viss bakgrund till sådana överväganden. Det kan också finnas
anledning att se över preskriptionsreglerna inom ramen för den utredning
om förmögenhetsbrotten som nyligen beslutats, eftersom man kan förmoda
att utredningen kommer att föreslå väsentliga ändringar i straffskalorna för
dessa brott. Vid en översyn av preskriptionsreglerna bör man heller inte
försumma att ta ställning till om inte fler undantag från brottsbalkens regler
om preskription borde göras inom specialstraffrätten.

Preskriptionsreglerna har vidare ett nära samband med handläggningstiderna
inom rättsväsendet över huvud taget. Ju kortare dessa är, desto
mindre hänsyn behöver tas till sådana faktorer vid utformningen av preskriptionsbestämmelserna.
Det är av väsentligt intresse att nedbringa handläggningstiderna
hos polis, åklagare och domstol. Detta bör kunna bli en
angelägen uppgift för den av justitieministern aviserade utredningen om
en översyn av rättegångsbalken.

En annan fråga med anknytning till preskriptionsreglerna är åklagarens
möjligheter att underlåta åtal och att disponera över ett redan väckt åtal
i fall då brottet ligger långt tillbaka i tiden. Möjligheterna att lägga ner
ett åtal på denna grund är begränsade. Enligt vad BRÅ inhämtat tas detta
upp i åtalsrättskommitténs inom kort väntade förslag.

Trots sympati med motionärens syften avstyrker BRÅ sammanfattningsvis
att preskriptionsreglerna görs till föremål för särskild översyn. Det framstår
enligt BRÅ som mer ändamålsenligt att överväga förändringar av dem
i andra sammanhang.

För det fall att riksdagen skulle bifalla motionen framhåller BRÅ följande:

Det är mycket viktigt att lagregler är enkla och lättfattliga. Det är därför
att föredra att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid är densamma
oavsett om delgivning av stämning skett eiler inte. Det finns heller
knappast sakliga skäl för att laborera med mer än en utgångspunkt i detta
sammanhang, utan det är naturligt att endast tillmäta tidpunkten för brottet
betydelse. BRÅ vill således under alla omständigheter avstyrka motionärens
förslag om att tidpunkten för delgivning av stämning görs till utgångspunkt
för en ny preskriptionstid, något som för övrigt i vissa fall skulle kunna
leda till längre preskriptionstider än de som nu gäller. Nuvarande reglers
principiella lösning bör i stället bibehållas.

Avslutningsvis påpekar BRÅ att en eventuell översyn av preskriptionsbestämmelserna
bör ske inom ramen för nordiskt samarbete så att största
möjliga överensstämmelse i detta avseende uppnås med våra grannländer.

Utskottet

Enligt brottsbalkens regler om s. k. åtalspreskription får påföljd inte ådömas
om den misstänkte inte häktats eller erhållit del av åtal för brottet
inom viss tid. Tidema, som i princip räknas från brottets begående, varierar,
beroende på brottets svårhetsgrad, mellan 2 och 25 år. För t. ex. snatteri
är preskriptionstiden 2 år, för stöld 5 år och för grov stöld 10 år.

Brottsbalken upptar också bestämmelser om s. k. absoluta preskriptions -

Juli 1976/77:3

8

tider, vilka anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter att ådöma
påföljd. Dessa tider får betydelse om de ovan angivna preskriptionstiderna
avbryts genom häktning eller delgivning av stämning. Även de räknas i
princip från brottets begående. Tiderna är fem år om svårare straff än böter
inte kan följa på brottet, femton år om motsvarande maximum är fängelse
två år (det gäller t. ex. snatteri och stöld) och 30 år i övriga fall.

1 motionen anförs att de långa absoluta preskriptionstiderna är otillfredsställande
från kriminalpolitiska synpunkter. Motionären säger sig ha svårt
att tänka sig t. ex. ett snatteri- eller stöldfall, där kravet på ett samhällsingripande
består 15 år efter det att gärningen begicks. Tvärtom, anser hon,
kan ett sådant ingripande framstå som inhumant. Ordningen skapar också
handläggningsproblem för domstolar och åklagare. Enligt motionären bör
de absoluta preskriptionstiderna överensstämma med de preskriptionstider
som enligt vad ovan sagts gäller i de fall häktning eller delgivning av stämning
inte kommer till stånd. Utgångspunkt för beräkningen av tiden bör
emellertid vara dagen för delgivning av åtalet i stället för dagen för brottets
begående. Motionsyrkandet innebär att brottsbalkens preskriptionsregler
skall ändras i enlighet härmed.

Skälen till att lagen genom bestämmelser om åtalspreskription föreskriver
ansvarsfrihet sedan viss tid förflutit är flera. Ett är att det från allmänpreventiv
synpunkt inte har ansetts lika angeläget att brott som begåtts
lång tid tillbaka blir bestraffade som att så sker med brott som ännu är
aktuella i människors medvetande. Ett annat skäl är att det ansetts önskvärt
att den som efter ett brott en längre tid förhållit sig väl inte skall behöva
riskera att den existens han byggt upp åt sig går till spillo på grund av
lagföring för brottet.

Ju allvarligare brottet är, desto mindre starka är skälen för preskription.
Preskriptionstiderna har därför som framgår av det föregående bestämts
med hänsyn till brottets svårhetsgrad. Delade meningar kan självfallet råda
om hur långa dessa preskriptionstider lämpligen bör vara. 1 fråga om de
s. k. absoluta preskriptionstiderna, som motionen närmast gäller, har emellertid
vid utskottets remissbehandling av motionen samtliga remissorgan
rest invändningar mot det nuvarande regleringen. Flertalet har också ansett
att kriminalpolitiska och processekonomiska skäl talar för en omarbetning
av reglerna.

Å andra sidan har pekats på att både domstolar och åklagare har åtskilliga
möjligheter att komma till rätta med problemet, nämligen genom särskilda
delgivningsåtgärder, påföljdseftergift, åtalsunderlåtelse och åtalsnedläggelse.
Här kan också erinras om möjligheten att avvisa åtal när svårigheterna att
inleda och genomföra rättegången är av sådan icke övergående natur att
det praktiskt sett är utsiktslöst att få målet avgjort inom preskriptionstiden
eller eljest inom överskådlig tid (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76:108 f.).

Under remissbehandlingen har också erinrats om det samband brottsbalkens
preskriptionsregler har med en rad frågor på främst kriminalpo -

JuU 1976/77:3

9

litikens område vilka för närvarande är föremål för översyn eller särskilda
överväganden. Härvidlag har pekats på brottsförebyggande rådets översyn
av brottsbalkens påföljdssystem, utredningen om förmögenhetsbrotten,
åtalsrättskommittén och den planerade översynen av rättegångsbalken. I
flera remissyttranden har också uttalats att en utredning rörande preskriptionsreglerna
bör ske i nordiskt samarbete. Viss tvekan har vidare yppats
om lämpligheten av motionärens förslag att göra tidpunkten för delgivning
av stämning till utgångspunkt för en ny preskriptionstid.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är utskottet inte berett att nu tillstyrka
att riksdagen uttalar sig för lagändring i enlighet med motionsförslaget.
Starka skäl av såväl kriminalpolitisk som processekonomisk natur synes
emellertid tala för att de absoluta preskriptionstiderna förkortas. Utskottet
förutsätter att frågan därom tas upp till prövning i lämpligt sammanhang.
Att för en sådan justering avvakta resultatet av det ovan berörda utredningsarbetet
i hela dess vidd synes inte erforderligt. Behovet av nordiskt
lagstiftningssamarbete får övervägas av regeringen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975/76:349.

Stockholm den 28 oktober 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c).
Jönsson i Malmö (s), Petersson i Röstånga (fp), fru Bergander (s), fru Andersson
i Kumla (s), herrar Winberg (m), Pettersson i Helsingborg (s), fru
Wiklund (c), fru André (c), fru Johnsson (c), herr Segerstedt (s) och fm
Mårtensson (s).