med anledning av motion om allmänna arvsfonden

Betänkande 1976/77:LU6

LU 1976/77: 6

Lagutskottets betänkande
1976/77:6

med anledning av motion om allmänna arvsfonden
Motionen

I motionen 1975/76:1098 av fröken Andersson (c) och fröken Eliasson
(c) yrkas att riksdagen begär en översyn av lagen om allmänna arvsfonden
i syfte att uppnå den decentraliserade förvaltning och utdelning som förespråkas
i motionen.

Motionärerna framhåller att den kvarlåtenskap som tillfaller allmänna
arvsfonden oftast härrör från äldre människor och att dessa kanske hela
sitt liv bott och varit verksamma i viss bygd och känt samhörighet med
den. Enligt motionärerna skulle det för sådana arvlåtare med all säkerhet
kännas riktigare om den efterlämnade egendomen kommer deras egen bygd
till godo än om den tillfaller en central fond som förvaltas i Stockholm
och vars medel utdelas av regeringen.

Motionärerna anser att allmänna arvsfonden bör vara organiserad så att
kvarlåtenskap från personer inom en viss kommun stannar inom denna
kommun för utdelning där. Medlen bör förvaltas av ett av kommunens
organ och utdelningen av dem göras av exempelvis kommunstyrelsen. Ändamålet
med fonden bör emellertid vara detsamma för hela landet och
fondens huvudsyfte bör liksom nu vara att främja vård och fostran av barn
och ungdom. Enligt motionärernas mening bör ett sådant decentraliserat
förvaltnings- och utdelningsförfarande vara till fördel och kunna ge garantier
för att medlen kommer till användning för sitt syfte samtidigt som det
kan uppmuntra lokala initiativ och ge stimulans till de lokala föreningarnas
ungdomsarbete.

Gällande ordning

Enligt ärvdabalken är arvsrätten begränsad till bröstarvingar, make, föräldrar,
syskon samt far- och morföräldrar och deras barn. Kusiner och avlägsnare
släktingar ärver inte. Saknas arvsberättigade släktingar till den avlidne
tillfaller arvet allmänna arvsfonden. Arvsordningen kan åsidosättas
genom förordnande i testamente.

Närmare bestämmelser om arvsfonden finns i lagen (1928:281) om allmänna
arvsfonden. Enligt 1 5 skall egendom, som tillfaller arvsfonden
genom arv, gåva eller testamente, förvaltas av kammarkollegiet som en
särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt
omsorg om handikappade. En tiondel av de medel som inflyter under ett
räkenskapsår skall läggas till fonden. Återstoden skall tillsammans med årets
avkastning från och med nästföljande räkenskapsår vara tillgänglig för lyftning.
I 2 § stadgas att understöd ur fonden utdelas av regeringen eller myn 1

Riksdagen 1976/77. 8 sami. Nr 6

LU 1976/77:6

2

dighet som regeringen bestämmer samt att understöd inte får ges för åtgärd
som det åligger stat eller kommun att bekosta.

Fondens rätt till egendom skall bevakas av kammarkollegiet (3 §). Kammarkollegiet
får på fondens vägnar godkänna testamente till annan än fonden.
Godkännande kan ske även om anledning till klander föreligger eller
testamentet inte bevakats i föreskriven ordning under förutsättning att testamentet
kan antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja (4 §).
Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till annan om det med
hänsyn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda omständigheter kan
antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall kan
arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som stått arvlåtaren
nära om det kan anses billigt. Beslut om avstående fattas av regeringen
eller efter dess bemyndigande av kammarkollegiet. I vissa fall när fast egendom
ingår i kvarlåtenskapen krävs riksdagens medverkan (5 §). Lagen innehåller
härutöver vissa bestämmelser om förfarandet när egendom tillfallit
fonden.

De vanligaste formerna för bidrag ur arvsfonden är anordningsbidrag,
som kan utgå till uppförande eller inköp av byggnad, till om- och tillbyggnad
samt till förbättringsarbeten, och inventariebidrag, som kan utgå till inköp
av inventarier och annan lokalutrustning. Som exempel på ändamål till
vilka bidrag utgått kan nämnas sommargårdar (barnkolonier), fritidslokaler
för barn och ungdom, inköp och utrustning av mindre segelbåtar för sjöscouter
m. fl., parklekstugor, försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för
barn i åldern 7-12 år samt åtgärder som är ägnade att förhindra eller bryta
de handikappades isolering eller är ägnade att eljest underlätta deras levnadsvillkor.
Också till forskning inom området för bidragsgivningen kan
understöd utgå ur fonden.

Beträffande storleken av till fonden influtna medel och av bidragsgivningen
kan följande uppgifter lämnas.

Räkenskapsår	Influtna arvsmedel	Fondens avkastning	Disponerat till bidrag
1966/67	9051 157	2 316 514	8 053 600
1967/68	9918 141	2 601 718	7 612 700
1968/69	12 270 452	3 048 734	8 119 200
1969/70	12 110017	3 712 802	9 818 900
1970/71	12 073 785	4018 857	11 775 900
1971/72	16 364 615	4 151 456	21 343 200
1972/73	18 230 564	3 524 018	18 694 753
1973/74	14 150613	4 588 967	17 698 200
1974/75	23 232 376	5 082 570	21 329 300

LU 1976/77:6

3

Dansk, finsk och norsk rätt på området

I Danmark och Norge saknas motsvarighet till allmänna arvsfonden. Om
arvsberättigade släktingar saknas tillfaller kvarlåtenskapen staten. Några föreskrifter
hur medlen skall användas finns inte.

Enligt finska ärvdabalken tillfaller arv staten när arvsberättigade släktingar
saknas. Om inte särskilda skäl finns att behålla arvfallen egendom i statens
ägo eller att använda den på annat sätt kan den överlämnas helt eller delvis
till den kommun, där arvlåtaren varit bosatt. Fast egendom kan också överlämnas
till den kommun vari egendomen är belägen.

Tidigare behandling

Vid 1955 års riksdag yrkades i en motion att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i gällande regler för allmänna arvsfonden, att en tredjedel
av influtna medel finge stanna hos arvlåtarens hemvistkommun.

Första lagutskottet framhöll i betänkandet 1LU 1955:30 att understöd ur
fonden brukat utgå till mycket behjärtansvärda ändamål och att fonden
tillförts inte oansenliga belopp och därför kunnat fylla en betydelsefull uppgift
på områden, dit samhällets sociala verksamhet inte nått. Allteftersom kännedom
om bidragsgivningen och därmed om arvsfondens ändamål och betydelse
spreds i vidare kretsar hade man enligt utskottets mening anledning
vänta, att fonden skulle omfattas med allt större förtroende. Ett genomförande
av motionärens förslag skulle enligt utskottets mening medföra
bestämda nackdelar. Decentraliseringen av bidragsgivningen skulle sålunda
föranleda organisatoriska olägenheter och medföra en inte önskvärd oenhetlighet
vid prövning av bidragsärendena. En uppdelning av fondmedlen
skulle också avsevärt minska fondens betydelse, och samtidigt skulle de
belopp som kom att tillfalla kommunerna ofta bli alltför ringa för att kunna
utnyttjas på ett effektivt sätt. På utskottets hemställan lämnades motionen
utan åtgärd av riksdagen.

Frågan återkom vid 1964 års riksdag då i två likalydande motioner yrkades,
att riksdagen måtte besluta om sådan lagändring, att där legal arvinge
saknas en tredjedel av kvarlåtenskapen skall tillfalla den avlidnes hemortskommun.
Första lagutskottet erinrade i betänkandet 1LU 1964:19 om
den ståndpunkt utskottet intagit till den liknande motionen vid 1955 års
riksdag. Utskottet framhöll, att en mycket betydande del av de understöd
som lämnas ur fonden går till åtgärder med starkt lokal anknytning. Medelstilldelningen
sker efter behovsprövning. Ifrågavarande ändamål kunde
inte antas bli mera rättvist och mera effektivt tillgodosedda, om motionärernas
förslag genomfördes. Den kommunala andelen av arvsmedlen skulle
blott komma att fördela sig mycket ojämnt på de olika kommunerna
och inflyta oregelbundet. Med hänsyn till det anförda avstyrkte utskottet
bifall till motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med denna hemställan.

I proposition 1969:83 med förslag till lag om ändring i lagen om allmänna

LU 1976/77:6

4

arvsfonden, m. m. framlades förslag till vissa ändringar av bestämmelserna
angående arvsfonden. Ändringarna avsåg bl. a. den andel av inflytande medel
som skulle läggas till fonden samt bidragsändamålen. I samband härmed
diskuterades bl. a. frågan om möjligheten att delegera beslutanderätten beträffande
bidragsgivningen. Föredragande statsrådet framhöll härvid att han
för egen del ansåg det vara betydelsefullt att bidragsgivningen i stort låg
i händerna på ett organ som hade god överblick över hela det falt inom
vilket bidrag kunde komma i fråga och därigenom fick möjlighet att väga
olika behov mot varandra och mot tillgängliga resurser. Detta talade för
att beslutanderätten fick ligga kvar hos Kungl. Maj:t. Det sagda uteslöt
emellertid inte att bidragsgivningen i vissa fall delegerades till underordnad
myndighet, och statsrådet förordade att en sådan delegationsrätt infördes.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från socialstyrelsen och kammarkollegiet
som bifogat bl. a. en inom kollegiet upprättad promemoria,
varjämte Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att yttra sig. Remissinstanserna
avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Socialstyrelsen framhåller att genom centraliseringen av medlen uppnås
flera fördelar. Dels blir förvaltningen av medlen mer enhetlig och samlad
varigenom en större lönsamhet av investerade medel kan åstadkommas.
Dels kan utdelningen av medel ske till ändamål som bedöms viktiga för
utvecklingen av vissa områden för landet i sin helhet, varvid kommuner
med dåligt ekonomiskt läge har samma möjligheter som kommuner med
bra ekonomiskt läge att få del av medlen. Socialstyrelsen anser att också
en viss utjämnande effekt melian kommunerna kan åstadkommas på detta
sätt.

Som exempel nämner socialstyrelsen att stora delar av den viktiga försöksoch
utvecklingsverksamhet inom barn- och ungdomsvårdsområdet som pågått
de senaste åren har bekostats av medel från allmänna arvsfonden. Det
gäller t. ex. förskoleförsöken, framför allt olika försök i glesbygdsområden,
samt försök med fritidsverksamhet för barn.

Trots kommunsammanslagningarna är enligt socialstyrelsen existerande
kommuner fortfarande mycket olika i storlek och befolkningssammansättning.
De har därför olika ekonomiskt utgångsläge. En till ytan stor kommun
kan ha ett mycket litet invånarantal och stora utgifter för sociala ändamål,
medan en till ytan liten kommun kan ha stort invånarantal och små sociala
utgifter. Också underlaget för arvsfondsmedel kan, fortsätter socialstyrelsen,
påverkas av kommunens struktur. Vissa kommuner skulle kanske årligen
erhålla stora summor i arvsmedel, medan andra endast skulle erhålla mindre
summor eller inget alls. Socialstyrelsen anser det otillfredsställande om kommunernas
möjligheter att bedriva utvecklingsverksamhet t. ex. inom barna
vårdsom rådet skulle bli mer eller mindre beroende av hur många inom

LU 1976/77:6

5

kommunen som dör utan att efterlämna arvingar och utan att ha förfogat
över sin kvarlåtenskap via testamente.

Socialstyrelsen framhåller vidare att det av motionärerna avsedda ändamålet
bättre skulle uppnås genom att man i högre grad utnyttjade möjligheten
att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente, vilket redan
sker i viss utsträckning. För socialstyrelsens del är det ett väsentligt intresse
att medel ur arvsfonden även fortsättningsvis kan användas för angelägen
utvecklingsverksamhet. Särskilt viktigt är det att kunna använda dessa medel
till att stimulera en utveckling inom glesbygdsområden och bristområden.

Socialstyrelsen vill dock inte avvisa att det ur andra synpunkter kan finnas
behov av översyn av nu gällande regler.

Kammarkollegiet anser att åtskilliga problem kan uppstå vid en decentralisering
i enlighet med motionsförslaget och framhåller att av innehållet
i den bifogade promemorian framgår att helt övervägande skäl talar mot
en sådan delegering och decentralisering som föreslås.

I den nämnda promemorian framhålls att det är kvarlåtenskapen från
stora dödsbon, som bär upp arvsfondens verksamhet, även om sammanlagt
betydande summor tillfaller fonden också från bon med oansenlig behållning.
Enligt promemorian måste utdelningen i en kommun genom dess egen
försorg bli beroende av antalet dödsbon med betydande tillgångar. Sådana
bon fördelar sig i de kommuner där de över huvud taget förekommer
mycket ojämnt i tiden. Det synes därför bli beroende av tillfälligheter om
en medelstor kommun får några arvsmedel av större omfattning att disponera.
I promemorian pekas vidare på de särskilda problem som kan uppkomma
när tidigare okända arvingar gör anspråk på arv som tillfallit arvlåtarens
kommun och disponerats av denna. Vidare framhålls att det övervägande
antalet personer som saknar arvsberättigade släktingar och förmögna
arvlåtare i synnerhet som regel förordnar om sin kvarlåtenskap genom
testamente samt att de som inte testamenterat i många fall kan antas ha
varit mindre engagerade i sin bygd och dess frågor. Enligt promemorian
torde för övrigt den samhörighet en person känner med sin bygd snarare
avse den församling eller del av kommunen i vilken han bott än kommunen
i sin helhet. 1 promemorian pekas på att det sätt på vilket arvsfondens
medel hitintills använts givit fonden en goodwill, som det gäller att slå
vakt om. Enligt promemorian torde man inte kunna säga att kommunerna
på något sätt blivit missgynnade vid utdelningen av arvsfondsmedel. Ej
heller kan det göras gällande att kommunernas önskemål eller mer lokalt
betonade behov förbisetts. Beslutsfattandet centralt har medfört att kommunerna
kunnat få erforderliga bidrag för lämpliga ändamål utan hänsyn
till den lokala tillgången på ”arvsfondsmedel” vid viss bestämd tidpunkt.

Kommunförbundet, som yttrat sig genom sin styrelse, anför att en decentralisering
av förvaltningen av utdelningen från arvsfonden kan få vissa
negativa konsekvenser.

LU 1976/77:6

6

Skäl som talar emot den föreslagna ändringen är enligt styrelsen att ålderssammansättningen
är olika i olika kommuner. I glesbygdskommunerna
dominerar äldregruppen medan andra kommuner uppvisar en hög andel
barn och ungdomar. Styrelsen förutsätter att ändamålet med fonden ej skall
ändras och anför att en sådan lösning som föreslagits i motionen kommer
att skapa en obalans av medelstilldelningen. För kommuner som kan uppvisa
stora behov av insatser för exempelvis barn och ungdom finns risk för att
de ej kan komma i åtnjutande av arvfondsmedel.

Enligt styrelsen har nuvarande centrala fondering och utdelning av arvsföndsmedel
fungerat tillfredsställande. Som exempel härpå vill styrelsen
framhålla de medel som utgått till kommuner och föreningar för verksamhet
för barn i åldern 7-12 år. Dessa medel har fått en förhållandevis jämn spridning
mellan olika kommuntyper, såväl geografiskt som befolkningsmässigt.
Enligt styrelsens mening bör den nuvarande organisationen av allmänna
arvsfonden ej ändras.

Styrelsens yttrande har beslutats av styrelsemajoriteten. En minoritet av
styrelseledamöter (samtliga c) har ansett att styrelsen borde ha tillstyrkt
den i motionen begärda översynen.

Utskottet

I motionen framhålls att kvarlåtenskap som tillfaller allmänna arvsfonden
ofta härrör från äldre personer, som kanske hela sitt liv bott i en viss trakt
och känt samhörighet med denna. Enligt motionärerna skulle det för sådana
arvlåtare ha känts riktigare att kvarlåtenskapen kommit deras bygd till godo
än att egendomen tillfallit en central fond. Motionärerna anser därför att
allmänna arvsfonden bör vara organiserad så att kvarlåtenskapen från personer
inom en viss kommun blir kvar i kommunen och delas ut där. Medlen
bör förvaltas av ett av kommunens organ och utdelningen handhas av exempelvis
kommunstyrelsen. Under hänvisning tiil det anförda yrkas att
riksdagen skall begära en översyn av lagen om allmänna arvsfonden syftande
till den decentralisering av förvaltning och utdelning som förespråkas i motionen.

Enligt lagen om allmänna arvsfonden skall egendom, som tillfaller fonden
genom arv, gåva eller testamente, förvaltas av kammarkollegiet som en
särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt
omsorg om handikappade. En tiondedel av de medel som inflyter under
ett räkenskapsår skall läggas till fonden. Återstoden skall tillsammans med
årets avkastning från fonden nästföljande räkenskapsår vara tillgänglig för
lyftning. Understöd ur fonden utdelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.

Som närmare framgår av redogörelsen på s. 2 har ansenliga belopp utdelats
i understöd från allmänna arvsfonden. Fonden har härigenom fyllt en betydelsefull
uppgift på områden där behoven inte kunnat tillgodoses inom

LU 1976/77:6

7

ramen för samhällets sociala åtaganden. Nuvarande ordning beträffande förvaltningen
av fondens medel och bidragsgivningen innebär att en större
lönsamhet av investerade medel kan åtstadkommas samt möjliggör att olika
behov kan vägas mot varandra och mot tillgängliga resurser. En ytterligare
fördel är att bidrag ur fonden kan ges en förhållandevis jämn fördelning
mellan olika kommuner.

Som motionärerna framhåller kan det i vissa fall te sig naturligt att kvarlåtenskapen
efter en person som avlidit och inte efterlämnat arvsberättigade
arvingar kommer arvlåtarens kommun till godo. Mot ett genomförande av
motionärernas förslag talar emellertid - som påpekats i de remissyttranden
som inhämtats över motionen - att fördelarna med den nuvarande ordningen
skulle gå förlorade. Sålunda skulle arvsmedlen komma att inflyta oregelbundet
i kommunerna. Vidare skulle tilldelningen av medlen i de olika kommunerna
bli beroende av befolkningssammansättningen med en mycket
ojämn medelsfördelning som följd. Den av motionärerna förordade ordningen
skulle också innbära att erforderlig hänsyn inte kan tas till kommunernas
olika behov av arvsfondsmedel. Vid en decentralisering av bidragsgivningen
skulle det vidare saknas möjlighet att tillgodose behov som
bedöms angelägna för landet i dess helhet. Decentraliseringen skulle också
medföra en inte önskvärd oenhetlighet vid prövningen av bidragsärendena.
Särskilda problem kan vidare uppkomma när tidigare okända arvingar gör
anspråk på arv som tillfallit en kommun och disponerats av denna. Utskottet
vill slutligen peka på att en uppdelning av fondmedlen avsevärt skulle minska
fondens betydelse eftersom de belopp som kan komma att tillfalla kommunerna
i allmänhet blir alltför ringa för att kunna utnyttjas på ett effektivt
sätt.

Av anförda skäl kan utskottet inte ansluta sig till motionärernas förslag
att förvaltningen av allmänna arvsfondens medel och bidragsgivningen skall
decentraliseras. Utskottet vill tillägga att någon ändring av lagstiftningen
på området inte är erforderlig för att arvsmedel skall kunna tillföras kommunerna.
Den som vill att kvarlåtenskapen skall komma kommunen till
godo har nämligen möjlighet att förordna härom genom testamente.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1098.

Stockholm den 28 oktober 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1976/77:6

8

Närvarande: herrar Svanström (c)*, Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå
(s), Börjesson i Falköping (c), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Ekinge (fp)*,
Andersson i Gamleby (s), Olsson i Sundsvall (c), Gillström (s), fru Lindquist
(m)*, herr Konradsson (s)*, herr Andréasson (s), fru Karlsson (c), herr Ollén
(m) och fru Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 52340 S Stockholm 1976