Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om inrättande av en ständig haverikommission inom handelsflottan

Betänkande 1973:LU12

Lagutskottets betänkande nr 12 år 1973

LU 1973:12

Nr 12

Lagutskottets betänkande i anledning av motioner om inrättande av en
ständig haverikommission inom handelsflottan.

I motionen 1973:619 av herr Hallgren m. fl. (vpk) hemställes att
riksdagen uttalar sig för tillsättandet av en ständigt fungerande haverikommission
för handelsflottan i enlighet med de riktlinjer som anförts i
motionen samt hos regeringen hemställer att förslag härom fortast
möjligt föreläggs riksdagen.

I motionen 1973:621 av herrar Nilsson i Trobro (m) och Schött (m)
hemställes att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av att inrätta en permanent
haverikommission för handelsflottan.

I motionen 1973:1088 av herr Eriksson i Ulfsbyn m. fl. (c, fp)
hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj* hemställer om inrättandet av en
permanent haverikommission för handelssjöfarten.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet framförts av dels sjösäkerhetsdirektören
i sjöfartsverket, dels företrädare för Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening och
Sveriges redareförening.

Det nuvarande förfarandet för utredning av sjöolycka

Gällande bestämmelser om utredning av sjöolycka tillkom 1967 (prop.
1966:145 s. 111 — 168). Bestämmelserna är i princip likartade inom
Norden. Reglerna återfinns i 12 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) samt i
sjöförklaringskungörelsen (1967:294) och sjöförklaringscirkuläret (1967:
494).

Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg
då i lagtexten närmare angiven typ av händelse inträffat. Även i andra fall
skall sjöförklaring äga rum då sjöfartsverket förordnar därom eller
befälhavaren eller redaren påkallar det. Även lastägare och lastförsäkringsgivare
kan begära sjöförklaring.

För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge hålles
sjöförklaring när befälhavaren, redaren eller behörig myndighet i fartygets
hemland finner det påkallat. Om utredning av händelse som inträffat
i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetssynpunkt
och fartyget befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsverket
förordna att sjöförklaring skall äga rum.

Genom sjöförklaring, som äger rum vid någon av sju särskilt
förordnade tingsrätter, eller utom riket behörig nordisk sjöförklaringsmyndighet,
skall händelsen och dess orsaker såvitt möjligt klarläggas.
Utredningen sker genom förhör med personer som kan lämna upplysning

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 12

LU 1973:12

2

i saken och genom granskning av handlingar såsom sjökort, dagböcker,
lasthandlingar m. m. Rätten har därvid sådan sammansättning att särskild
sakkunskap anses företrädd. Beträffande sjöförklaring som hålles av
svensk konsul gäller att sådan sakkunskap skall tillkallas om det
lämpligen kan ske.

Har sjöolyckan medfört stora förluster i liv eller egenom eller kan
utredningen av annan anledning väntas bli synnerligen omfattande eller
av invecklad beskaffenhet kan regeringen förordna att händelsen och dess
orsaker skall utredas av en särskild undersökningskommission med
särskild sakkunnig sammansättning.

Enligt förarbetena till lagstiftningen är den särskilda undersökningskommissionen
avsedd för vissa exceptionella sjöolyckor då en kommission
är bättre lämpad än den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt
gäller detta när utredningen blir synnerligen omfattande eller komplicerad.
En undersökningskommission har också den fördelen att den kan
ges den sammansättning och de arbetsvillkor som lämpar sig just för det
fall det är fråga om. Svårighet kan dock föreligga för undersökningskommission
att verkställa utredning när ifrågavarande händelse inträffat
utom riket. Antalet sjöförklaringar som hållits för svenska fartyg uppgick
år 1971 till ca 191 stycken. Av dessa hölls lil inom landet av svensk
sjöförklaringsdomstol medan 80 hölls utom riket av svensk eller annan
nordisk sjöförklaringsmyndighet. Särskild undersökningskommission har
inte använts hittills i Sverige.

Nyss redovisade regler om utredning av sjöolyckor hänför sig till fall
då fartyget varit i drift, dvs. undantagna är olyckor då fartyget är taget ur
drift, t. ex. under en längre varvsvistelse.

Motsvarande förfarande beträffande luftfartsolycka

Bestämmelser om utredning av luftfartsolycka återfinns, såvitt gäller
civil luftfart, i 11 kap. luftfartslagen (1957:297) och i 122-133 §§
luftfartskungörelsen (1961:558). När luftfartsolycka inträffat inom riket,
skall luftfartsverket ofördröjligen utse en haverikommission att verkställa
undersökning angående olyckan. Vid mer omfattande eller svårutredda
olyckor kan i stället Kungl. Maj :t tillsätta en särskild undersökningskommission.
Har luftfartsolycka drabbat luftfartyg, som är registrerat i
främmande stat vilken biträtt den i Chicago den 7 december 1944
avslutade konventionen angående internationell civil luftfart, skall
luftfartsverket ofördröjligen underrätta behörig myndighet i den stat, där
fartyget är registrerat, och bereda myndigheten tillfälle att utse en eller
flera företrädare att närvara vid undersökningen angående händelsen.
Uppkommer fråga om undersökning genom svensk försorg av luftfartsolycka
inom främmande stat, skall anmälan snarast möjligt göras till
Kungl. Majit.

I haverikommission och särskild undersökningskommission skall erforderlig
teknisk och juridisk sakkunskap vara företrädd. Ledamöterna väljs,
med hänsyn bl. a. till olyckans karaktär, ut från en särskilt upprättad lista

LU 1973:12

3

över personer med lämplig utbildning och erfarenhet. Representanter för
berörda arbetsgivares och arbetstagares organisationer ingår inte som
ledamöter i kommissionen men brukar regelmässigt i egenskap av
observatörer få följa alla stadier av utredningsarbetet. Över verkställd
undersökning skall kommissionen avge rapport till luftfartsverket eller —
när fråga är om särskild undersökningskommission — till Kungl. Majit.

Beträffande militära luftfartyg meddelas bestämmelser om ett likartat
förfarande i kungörelsen (1966:436) om undersökning av militära
luftfartsolyckor. I sådant fall skall undersökning om olyckshändelsen och
dess orsaker samt uppkomna skador verkställas av försvarets haverikommission,
som är permanent och består av ordförande och fyra andra
ledamöter, om Kungl. Maj:t ej för särskilt fall bestämmer att flera
ledamöter skall ingå i kommissionen. Kungl. Majit utser ledamöter och
ersättare för viss tid samt förordnar en av ledamöterna att vara
sekreterare åt kommissionen. Rapport över verkställd undersökning skall
avges till försvarsgrenschefen. Haverikommissionen skall varje år avge
verksamhetsberättelse till chefen för försvarsdepartementet.

Utbildning av ledamöter i haverikommissionerna ägnas speciell uppmärksamhet
av berörda myndigheter. Försvaret anordnar t. ex. särskilda
kurser i haveriundersökningsteknik vid Tekniska högskolan i Stockholm.

Motionerna

Motionen 1973:619

Motionärerna erinrar om att flera allvarliga fartygshaverier inträffat
under de senaste åren — inte bara till sjöss utan också i hamnar och på
varv.

Bestämmelserna om hur fartygshaverier skall utredas är enligt motionärernas
mening långtifrån tillfredsställande. Bl. a. har de ombordanställdas
och andra arbetargruppers fackliga organisationer ytterst små
möjligheter att delta i utredningsarbetet i den utsträckning som är
nödvändig för att på ett tillfredsställande sätt tillvarata medlemmarnas
intressen.

Särskilt otillfredsställande finner motionärerna det vara att frågor av
sjöförklaringsart i vissa fall skall handläggas under ordförandeskap av
konsul eller beskickningstjänsteman. Det kan inte rimligen begäras att
dessa befattningshavare skall vara tillräckligt insatta i sjöfartsfrågor av det
slag som det här är fråga om.

Beträffande fartygshaverier och fartygskatastrofer, som inträffar i
svenska hamnar och varv, erinrar motionärerna om att det i regel är
yrkesinspektionen, fartygsinspektionen och polismyndigheterna som
utreder orsakerna till olyckorna. Lönearbetarnas fackliga organisationer
har ingen rätt att delta i utredningsarbetet.

Som exempel på sistnämnda förhållande anför motionärerna explosionsbranden
på det danska fartyget M/S ”Poona” den 15 juli 1971.
Enligt vad motionärerna anför kallade yrkesinspektionen dagen efter
olyckan till ett sammanträde med representanter för de organisationer

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 12

LU 1973:12

4

som kunde anses inblandade eller berörda. Ytterligare ett sammanträde
med berörda parter hölls fem dagar senare. Vid båda tillfällena krävde
fackliga representanter för hamnarbetarna och sjöfolket samt andra
berörda parter att få delta i utredningsarbetet av fartygsbranden. Dessa
krav avvisades av yrkesinspektionen. Berörda arbetargrupper utestängdes
således från möjligheten att få sina intressen bevakade.

Enligt motionärernas uppfattning är det därför av stor vikt för
sjöfolket, hamnarbetarna och varvsarbetarna att en ständigt fungerande
haverikommission för handelsflottan tillsätts som snabbt kan utreda
inträffade haverier och därigenom också underlätta möjligheterna till
snabba förebyggande åtgärder.

Motionärerna anser att det i en sådan haverikommission bör ingå
representanter för både de ombordanställdas och redarnas organisationer.
Om haveri inträffar i hamn under pågående lossnings- eller lastningsarbete
skall enligt motionärernas mening i haverikommissionen ingå en representant
från var och en av hamnarbetarnas fackliga organisationer,
stuvarna respektive hamnarbetarna. Om haveri inträffar på fartyg
liggande på varv föreslår motionärerna, att en representant skall ingå i
kommissionen från vardera varvsarbetarnas fackliga organisation och
varvsledningen. I sådant fall blir hamnarbetarrepresentation och stuverirepresentation
överflödig.

Motionen 1973:621

Motionärerna erinrar om att utförandet av förberedande undersökningar
av fartygsolyckor innan sjöförklaring äger rum ankommer på olika
myndigheter såsom fartygs- och yrkesinspektionerna samt lokala polismyndigheter.
Svenska sjöfolksförbundet har enligt motionärerna påtalat,
att det i regel drar långt ut på tiden innan fartygsolyckor blir uppklarade.
Sjöfolksförbundet har därför i skrivelser till Kungl. Maj:t begärt att det
inom handelsflottan skall tillsättas en ständigt fungerande haverikommission
av liknande slag som redan finns inom flyget. Dessa kommissioner
förefaller att arbeta snabbt och effektivt när det gäller att utreda
olyckor och avge rekommendationer om lämpliga åtgärder till förhindrande
av en upprepning.

Motionärerna anför vidare, att det i den av Sjöfolksförbundet
föreslagna haverikommissionen för handelsflottan skulle finnas representanter
för de ombordanställdas och redarnas organisationer. Om fartygsolyckor
inträffar i hamn bör enligt vad Sjöfolksförbundet föreslagit i
kommissionen också ingå representanter för de då berörda parterna.
Motionärerna nämner att liknande framställningar till Kungl. Majit gjorts
även av andra organisationer.

Motionärerna framhåller att eftersom fartygsolyckorna tenderar att bli
mer omfattande, mer tekniskt besvärliga och mer riskfyllda bör alla
åtgärder vidtas, som kan tänkas lindra eller förhindra denna typ av
olyckor. Motionärerna finner det också viktigt att undersökningar om
fartygsolyckors orsaker och omfattning kan genomföras snabbt. För

LU 1973:12

5

motionärerna synes det därvid vara en framkomlig väg att inrätta en
ständigt fungerande haverikommission för handelsflottan.

Motionen 1973:1088

Motionärerna erinrar om att en sådan särskild undersökningskommission,
som anges i gällande sjölag, hittills inte använts i Sverige.
Motionärerna finner det dock troligt att användningen av kommission
kommer att få ökad betydelse. De hänvisar i detta sammanhang till att
erfarenheterna från luftfarten visar att utredning av flygolycka genom
särskild undersökningskommission utgjort en väsentlig länk i flygsäkerhetsarbetet.

Motionärerna påpekar att sjöfartens utveckling mot allt större och i
många avseenden mera tekniskt avancerade fartyg medfört att sjöolyckor
kommit att bli mera svårutredda. Det krävs därför hjälp av
specialister vid utredningarna.

Motionärerna fäster uppmärksamheten vid att svårigheter kan föreligga
att samla kompetent personal inom den knappa tid som ofta står till
buds för att undersöka fartyg efter inträffade haverier. En haverikommission
måste också vara beredd att kunna uppsöka fartyg i hamnar långt
utanför Sverige, påpekar motionärerna.

En permanent haverikommission med allsidig sammansättning skulle
enligt motionärernas uppfattning skapa garantier för att kompetent
personal med kort varsel finns beredd att deltaga i undersökningar
rörande orsaker till inträffade sjöolyckor. Motionärerna föreslår därför
att en sådan permanent haverikommission inrättas.

Beredning av frågan inom kommunikationsdepartementet

Såsom omnämnts i motionen 1973:621 har Svenska sjöfolksförbundet
samt även Sveriges fartygsbefälsförening under åren 1971 och
1972 i framställningar till kommunikationsdepartementet väckt fråga om
tillsättandet av en permanent undersökningskommission för utredning av
fartygsolyckor. Sjöfolksförbundet anser även att undersökningskommissionen
skall vara verksam då olycka drabbat t. ex. fartyg som är intaget
på varv. Sjöfolksförbundet har också berört frågan om en sådan
kommissions sammansättning, och förbundet anser att representanter för
berörda arbetsgivares och arbetstagares organisationer bör ingå i kommission
som även bör kunna adjungera erforderlig expertis. De två
organisationerna har i sin argumentering anfört de omständigheter som
föreligger vid olyckorna med svenska fartyget Seven Skies som gick
förlorat utanför Singapore den 16 oktober 1969 och danska fartyget
Poona vars last antändes i Göteborgs hamn den 15 juli 1971.

Sjöfartsverket har den 31 januari 1973 till kommunikationsdepartementet
avgett yttrande över dessa framställningar. 1 sitt yttrande har
sjöfartsverket jämväl redovisat yttranden och upplysningar som inhäm -

LU 1973:12

6

tats från följande organisationer och myndigheter, nämligen Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges stuvareförbund,
Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assuransförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska transportarbetareförbundet,
Sveriges fiskares riksförbund, arbetarskyddsstyrelsen, luftfartsverket
och sjöfartsdirektoratet (den norska sjösäkerhetsmyndigheten). I sjöfartsverkets
yttrande anges sammanfattningsvis följande.

Förslagen har vid underremissförfarandet tillstyrkts av Svenska maskinbefälsförbundet.
Inte heller Sveriges stuvareförening har något att
erinra mot att den föreslagna kommissionen inrättats. Ett direkt
avstyrkande av förslaget har framförts av Sveriges redareförening och
Sjöassuradörernas förening. Sveriges ångfartygs assuransförening anser
att förslagsställarnas önskemål kan tillgodoses inom ramen för nu
gällande bestämmelser. Norska sjöfartsdirektoratet har meddelat att
sedan bestämmelserna om särskild undersökningskommission trädde i
kraft 1967 har sådant utredningsförfarande använts vid fyra tillfällen
(uppgiften avser tiden t. o. m. år 1971). Erfarenheterna från kommissionens
arbete är goda, men dröjsmål med avfattandet av undersökningsrapporter
har förelegat. Den norska undersökningskommissionen har samma
ställning som den svenska och är inte ett permanent organ.

Sjöfartsverket anför för sin del att enligt verkets uppfattning kan
allvarligare brister inte sägas vidlåda den nu gällande ordningen för
utredning av sjöolyckor, i vart fall inte då sådan utredning verkställes av
sjöförklaringsmyndighet i Sverige. Sjöfartsverket anser emellertid att vissa
förbättringsåtgärder bör vidtagas inom ramen för det nuvarande systemet.
I många fall skulle sålunda ett bättre underlag för olycksförebyggande
åtgärder erhållas om utredningen kunde ske i närmare sammanhang
beträffande tid och plats för olyckan och utföras av experter på
förebyggande åtgärder mot olyckor inom sjöfarten. Detta mål kan
uppnås genom att sjöfartsverket — i likhet med vad som redan skett vid
vissa olyckor — rutinmässigt utför inspektion av ett fartyg kort tid efter
en inträffad olycka. Sjöfartsverket överväger att bilda en arbetsgrupp för
sådana utredningar inom sin organisation.

En effektivisering av utredning av sjöolycka genom sjöförklaring skulle
enligt verkets uppfattning också uppnås om sjöförklaringsmyndigheterna
i större utsträckning använde sig av möjligheterna att tillkalla person med
särskild sakkunskap att inträda i rätten som ledamot.

Sjöfartsverket påpekar att uppskattningsvis 80 procent av de svenska
handelsfartygen bedriver sjöfart utanför svenskt farvatten. Av denna
anledning måste man räkna med att ett stort antal haveriutredningar
nödvändigtvis kommer att ske utom riket. Det skulle bli mycket
kostnadskrävande och mången gång av formella skäl mycket svårt att
genomföra en ordning med utredning av olyckor som inträffat utom riket
genom särskild undersökningskommission, framhåller sjöfartsverket.

Sjöfartsverket anser emellertid att det i vissa lägen bör tillsättas en
sådan undersökningskommission som anges i gällande sjölag. Olyckor av
sådan beskaffenhet att en kommission kan anses befogad uppskattar

LU 1973:12

7

sjöfartsverket till ca fem per år. I anslutning härtill framhåller sjöfartsverket
att en kommission inte kan fungera utan att vissa förberedande
åtgärder vidtagits. Det bör därför vidtagas åtgärder för att skapa
möjligheter för en särskild utredningskommission att kunna arbeta. Den
detaljutredning som därvid erfordras bör till en början göras av
sjöfartsverket som därefter ger erforderliga förslag.

Sjöfartsverket ansluter sig till förslagsställarnas önskemål om att
arbetsfältet för kommissionen bör utvidgas till att omfatta även olyckor
som inte inträffar under fartygs drift, t. ex. vissa olyckor på fartyg under
varvsuppehåll.

Beträffande kommissionens sammansättning är sjöfartsverket ej berett
att godtaga förslaget att företrädare för fackliga organisationer i denna
sin egenskap bör ingå i en undersökningskommission. Enligt verkets
uppfattning bör kommissionen vara ett opartiskt utredningsorgan. De
fackliga organisationerna bör, i likhet med vad som sker inom luftfarten,
deltaga i utredningsorganets verksamhet i egenskap av intressent med rätt
att framställa förslag och yrkanden.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts föreslår sjöfartsverket att
praktiska möjligheter skapas för användningen av särskild undersökningskommission
enligt 314 § sjölagen och att en sådan undersökningskommission
även bör tilldelas uppgiften att utreda olycka på fartyg som ej är
i drift. Som tidigare sagts anser verket att det utredningsarbete som
erfordras av denna anledning till en början bör utföras av sjöfartsverket.

I konsekvens härmed är sjöfartsverket inte berett att nu förorda en
permanent undersökningskommission för sjöfarten utan anser att erfarenheterna
från den särskilda undersökningskommissionens verksamhet bör
avvaktas.

Sjöfartsverket erinrar också om att möjligheten att förordna om
sjöförklaring för utländskt fartyg enligt gällande rätt är begränsad till fall
då fartyget befinner sig i svensk hamn. Detta utgör en olägenhet från
utredningssynpunkt. Sjöfartsverket föreslår därför att sjölagen förses med
regler som gör det möjligt för verket att dels förordna om sjöförklaring
för utländskt fartyg som befinner sig inom svenskt sjöterritorium, dels
genom lämpliga medel genomdriva att sjöförklaring kommer till stånd
efter meddelat förordnande.

Enkel fråga

I svar på en enkel fråga av herr Rosqvist (s), om kommunikationsministern
avsåg att tillsätta en permanent haverikommission för undersökning
av sjöolyckor, upplyste kommunikationsministern i ett anförande
i kammaren den 8 februari 1973 att remissbehandling av framställningarna
från Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska sjöfolksförbundet
då nyligen hade avslutats och att beredning av frågan för
närvarande pågick inom departementet. Kommunikationsministern räknade
med att ställning till frågan skulle kunna tas inom kort. Kommunikationsministern
erinrade vidare om att han vid åtskilliga tillfällen

LU 1973:12

8

betonat betydelsen av en god säkerhet till sjöss. Vid sådana tillfällen hade
han också framhållit att det förebyggande säkerhetsarbetet är starkt
beroende av de erfarenheter som kan erhållas genom utredningar och
kartlägganden av sjöolyckor. I anslutning härtill pekade kommunikationsministern
på att sjöfartsverket under senare år fått ökade resurser och att
årets statsverksproposition innehåller förslag om inrättande av ett
sjöfartsinspektionskontor i Rotterdam. Förslaget härom ansåg kommunikationsministern
utgöra ett betydelsefullt steg i strävandena att
tillhandahålla en behovsanpassad tillsynsorganisation. Kommunikationsministern
förklarade avslutningsvis att om det nuvarande systemet för
utredning av sjöolyckor inte håller måttet måste nödvändiga åtgärder
vidtas för att förbättra förutsättningarna i detta avseende. Vid den
pågående beredningen inom departementet skulle därför behovet av och
möjligheterna till ändrade utredningsformer komma att prövas ingående.

Beslut om skyndsam utredning av frågan

Kungl. Maj:t har den 23 mars 1973 beslutat uppdraga åt sjöfartsverket
att med utgångspunkt i den ordning för undersökning av olyckor som
tillämpas inom den civila och militära luftfarten skyndsamt lägga fram
förslag till åtgärder för att tillskapa en organisation och handläggningsordning
som säkerställer behovet av utredningsresurser i personellt,
administrativt och tekniskt avseende vid allvarliga olyckor inom sjöfartsområdet.
Verket skall därvid också överväga frågan hur utredning bör ske
av sådana olyckor på fartyg när det inte är i drift, t. ex. under
varvsuppehåll. Vid uppdragets fullgörande skall verket samråda med
arbetsgivar- och arbetstagarparter inom berörda näringar.

Utskottet

Inträffar sjöolycka skall i de fall som anges i 301 § sjölagen (1891 nr
35 s. 1) sjöförklaring äga rum. Har händelse som påkallar sjöförklaring
medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredningen av annan
anledning väntas bli synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet,
kan Kungl. Maj:t enligt 314 § sjölagen förordna om utredning genom
särskild undersökningskommission, som skall bestå av personer med
juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Vissa allmänna föreskrifter om
kommissionen och dess utredningsarbete har med stöd av 315 § sjölagen
meddelats i sjöförklaringskungörelsen (1967:294). Utredning genom
särskild undersökningskommission har inte vid något tillfälle förekommit
sedan institutet infördes år 1967. Anledningen därtill torde främst ha
varit svårigheter av organisatoriskt slag, bl. a. har närmare utredning
saknats angående de förberedande åtgärder, som erfordras för att en
sådan kommission skall kunna fungera.

I förevarande tre motioner tas frågan upp om inrättande av en
permanent haverikommission inom sjöfartsområdet. Motionärerna har
därvid framhållit värdet av den ordning som gäller för utredning av

LU 1973:12

9

olyckor i samband med militär eller civil flygning. Frågan om en
haverikommission för undersökning av sjöolyckor har under senare år
också aktualiserats i framställningar till kommunikationsdepartementet
av Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska sjöfolksförbundet.

De om bordanställd as fackliga organisationer har inför utskottet
kraftigt understrukit behovet av en haverikommission för sjöfartsområdet
och har därvid hänvisat till vissa svårare fartygsolyckor som inträffat
under senare år. De har dock förklarat att de inte anser att ett
utredningsförfarande genom haverikommission generellt bör ersätta det
nuvarande förfarandet med sjöförklaring. Även Redareföreningen och
sjöfartsverket har påpekat att det i vissa lägen föreligger ett behov av en
undersökningskommission. Från personalhåll har vidare framhållits att
man är ytterst angelägen om att erhålla väsentligt vidgade möjligheter till
insyn i utredningsarbetet vid allvarligare fartygsolyckor. Man har därvid i
första hand föreslagit den lösningen, att fackliga representanter bör ingå
som ledamöter i kommissionen. Från sjöfartsverkets sida har man
häremot anfört, att kommissionen bör vara ett opartiskt utredningsorgan
och att företrädare för de fackliga organisationerna bör, i likhet med vad
som sker inom luftfarten, deltaga i utredningsorganets verksamhet i
egenskap av intressent med rätt att framställa förslag och yrkanden. Även
Redareföreningen finner det erforderligt att man slår vakt om kommissionens
ställning som ett opartiskt utredningsorgan. Redareföreningen har
vidare pekat på att fartygsolyckor kan vara av mycket varierande slag och
att det därför är nödvändigt att kommissionen vid varje enskilt
olyckstillfälle ges en med avseende på teknisk eller nautisk sakkunskap
fullt adekvat sammansättning. Sistnämnda uppfattning delas av de
ombordanställdas organisationer. Enighet har också i stort sett förelegat
om att arbetsfältet för kommissionen bör utvidgas till att omfatta även
olyckor som inte inträffar under fartygs drift, t. ex. vissa olyckor på
fartyg under varvsuppehåll.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (se s. 8) har Kungl.
Maj:t i dagarna beslutat uppdraga åt sjöfartsverket att skyndsamt utreda
de frågor som hänger samman med en haverikommission för sjöfartsområdet.
Enligt de meddelade direktiven skall sjöfartsverket lägga fram
förslag till åtgärder för att tillskapa en organisation och handläggningsordning
som säkerställer behovet av utredningsresurser i personellt,
administrativt och tekniskt avseende vid allvarliga sjöolyckor. Utgångspunkten
för arbetet bör enligt direktiven vara den ordning med
haverikommissioner som finns i dag för undersökning av olyckor inom
den civila och militära luftfarten. Sjöfartsverket skall därvid också
överväga frågan hur undersökning bör ske av allvarliga olyckor på fartyg
när det inte är i drift, t. ex. under varvsuppehåll. Vid uppdragets
fullgörande skall verket samråda med arbetsgivar- och arbetstagarparter
inom berörda näringar.

Med hänsyn till det behov som uppenbart föreligger av att en praktiskt
fungerande haverikommission inrättas för sjöfarten finner utskottet det
tillfredsställande att frågan nu blir föremål för skyndsam utredning.

LU 1973:12

10

Utskottet anser att en sådan kommission skulle fylla en angelägen och
betydelsefull uppgift inte minst med avseende på det förebyggande
säkerhetsarbetet inom sjöfartsnäringen. De av Kungl. Maj:t meddelade
utredningsdirektiven synes i stort sett överensstämma med de förslag och
synpunkter som framförts till utskottet från sjöfartsnäringens organisationer.
Genom att de frågor, som hänger samman med en haverikommission
för sjöfartsområdet, nu tas upp till närmare övervägande torde syftet med
förevarande motioner komma att tillgodoses. Motionerna bör således inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottet hemställer därför

att motionerna 1973:619, 1973:621 och 1973:1088 inte föranleder
någon riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 3 april 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg (s), fru Åsbrink (s),
fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s),
Winberg (m), Olsson i Sundsvall (c), fru Swartz (fp), fru Nilsson i Sunne
(s) och herr Lövenborg (vpk).