Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående ändring av bestämmelserna rörande sekundosuccession

Betänkande 1974:LU17

Lagutskottets betänkande nr 17 år 1974

LU 1974:17

Nr 17

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående ändring av
bestämmelserna rörande sekundosuccession.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:1266 av herr Persson i Heden (c) yrkas att riksdagen
beslutar sådan lagändring att i barnlöst äktenskap, där makarna avlider
inom en tid av ett år och där boets tillgångar understiger fyra gånger
gällande basbelopp, tillgångarna delas lika mellan de båda avlidna
makarnas arvingar på samma sätt som skulle ha skett om tillgångarna
överstigit fyra gånger basbeloppet.

Motivering

I motionen erinras inledningsvis om att den efterlevande i barnlöst
äktenskap enligt gällande lag äger rätt att fritt disponera dödsboets
tillgångar om dessa inte uppgår till högre värde än fyra gånger gällande
basbelopp. I princip är denna regel enligt motionärens mening helt riktig
och socialt väl motiverad. Lagens bestämmelser innebär emellertid också i
sådana fall att, när den efterlevande avlider, dennes arvingar ärver
makarnas hela efterlämnade kvarlåtenskap, medan den först avlidne
makens arvingar står helt utan arvsrätt. Sistnämnda regel ter sig enligt
motionären inte särskilt rättvis, om makarnas dödsfall inträffar inom en
kort tidsrymd. Det kan också, hävdar motionären, konstateras att regeln
skapat svårigheter och slitningar mellan arvsberättigade och icke arvsberättigade
släktingar till de avlidna.

Enligt motionärens mening bör ärvdabalken därför kompletteras med
en bestämmelse som fastställer att i barnlöst äktenskap, där båda
makarna avlider inom en tid av ett år, skall boets tillgångar delas lika
mellan båda de avlidna makarnas arvingar även om tillgångarna vid den
först avlidnes död understeg fyra gånger då gällande basbelopp.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Göta hovrätt
och Kammarkollegium. På utskottets begäran har vidare yttrande avgivits
av Sveriges advokatsamfund.

Gällande rätt m. m.

Den av motionären åberopade bestämmelsen om efterlevande makes
rätt att av dödsboet alltid utfå medel med ett belopp som motsvarar fyra
gånger gällande basbelopp återfinns i 13 kap. 12 § giftermålsbalken (GB).
Stadgandet är en bodelningsregel och får ses mot bakgrunden av att make
inte har arvsrätt om bröstarvinge finns.

I stadgandets ursprungliga, år 1920 antagna lydelse föreskrevs endast

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 17

LU 1974:17

2

rätt för efterlevande make att, om den egendom som tillkom maken var
ringa, av giftorättsgodset alltid ”uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,
även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning”. Denna
regel kvarstår oförändrad i 13:12 första stycket. För att undvika en
splittring av bon med ringa tillgångar och för att vid makes död
möjliggöra en sammanhållning av det gemensamma hemmet infördes år
1928 - samtidigt med att arvslagen antogs - i GB 13:12 ett andra stycke
vari stadgades att den efterlevande maken fick rätt att överta boet intill
en viss värdegräns. Denna var ursprungligen 3 000 kr. (den s. k.
tretusenkronorsregeln). Beloppet höjdes år 1952 till 6 000 kr. Stadgandet
fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1969. Värdegränsen
bestämdes då till fyra gånger basbeloppet. Enligt stadgandets
nuvarande lydelse äger efterlevande make av giftorättsgodset, såvitt det
räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte
egendom, som må enskilt tillhöra honom, motsvarar fyra gånger det vid
tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Basbeloppet är för närvarande 8 500 kr. Fyra
basbelopp utgör således i dag 34 000 kr. Enligt tredje stycket i GB 13:12
gäller regeln dock inte, om den avlidne efterlämnar barn under 16 år som
inte är barn också till den efterlevande maken.

1 fråga om makes arvsrätt gäller i ärvdabalken (ÄB) alltjämt den
ordning som infördes genom 1928 års lag om arv. Efterlevande make har
sålunda inte arvsrätt, när bröstarvingar finns. Saknas däremot sådana
arvingar har make enligt 3 kap. ÄB arvsrätt efter den avlidne maken.
Makens arvsrätt omfattar hela kvarlåtenskapen, både den avlidnes
giftorättsgods och hans enskilda egendom (3:1). Genom bestämmelser
om rätt till sekundosuccession för den avlidnes skyldemän (fader, moder,
syskon eller syskons avkomling) får makens rätt till kvarlåtenskapen
naturen av s. k. fri förfoganderätt, dvs. han får förfoga över egendomen
men inte testamentera bort den. Arvsrätten består även om den
efterlevande ingår nytt äktenskap. Reglerna om sekundosuccession
innebär vidare att tillgångarna vid den sist avlidne makens bortgång i
princip skall fördelas med hälften på den först avlidnes skyldemän och
hälften på den sist avlidnes arvingar. I 3:7 ÄB stadgas dock det viktiga
undantaget att om efterlevande make jämlikt 13:12 GB ägt erhålla hela
kvarlåtenskapen efter den först avlidne skall vad som i 3 kap. ÄB
föreskrivs om rätt för den först avlidnes arvingar i boet efter den sist
avlidne ej gälla.

Frågans tidigare behandling

[Mgberedningen ansåg sig i sitt förslag till lag om arv (SOU 1925:43) ej
kunna föreslå arvsrätt för efterlevande make vid sidan av bröstarvinge
utan sökte (s. 155) bereda den efterlevande maken ökat skydd mot de
olägenheter, som kunde vara förbundna med splittringen av ett ringa bo,

LU 1974:17

3

genom tillägg till 13:12 GB av den ovannämnda tretusenkronorsregeln.

I betänkandet föreslog lagberedningen vidare beträffande skyldemans
arvsrätt i förevarande hänseende en regel i 2 kap. 7 §, som i sak helt
överensstämmer med den i det föregående redovisade, nu gällande regeln
i 3:7 ÄB. I motiveringen anförde lagberedningen (s. 201) följande.

När vid den först avlidne makens död läget är sådant, som i GB 13:12
avses, bör enligt beredningens mening efterlevande maken äga taga boet
med full frihet från alla anspråk från arvingarna till den först avlidne. I
dylika fall komma, särskilt när den efterlevande är hustrun eller en man
vid mera framskriden ålder, tillgångarna i boet vanligen att i väsentlig
omfattning tagas i anspråk för den efterlevandes konsumtion. Det
intresse för upprätthållandet av en arvsrätt till förmån för skyldemän av
andra parentelen vid efterlevande makens död, som eljest kan antagas
hava förelegat hos den först avlidne, kan ej antagas hava varit för handen
i dessa fall. Även synes det beredningen olämpligt att i fråga om så ringa
bon bestämmelserna i övrigt i detta kap. bringas till tillämpning.
Beredningen föreslår därför, att om efterlevande maken ägt, med
tillämpning av stadgandena i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, vid bodelning
efter den först avlidne bekomma hela kvarlåtenskapen, skola, även om
maken begagnat sig av den arvsrätt, som enligt detta kap. tillkommer
honom, och bodelning ej skett, den först avlidne makens arvingar ej äga
vid efterlevande makens död taga del i hans bo.

Frågan om makes skydd mot splittring av boet blev ånyo aktuell i
samband med behandlingen av ärvdabalkssakkunnigas år 1954 avgivna
betänkande (SOU 1954:6) Ärvdabalk. De sakkunniga föreslog i betänkandet
bl. a. införandet av full arvsrätt för barn födda utom äktenskapet. På
grundval av de sakkunnigas förslag lade Kungl. Maj:t i remiss till lagrådet
fram förslag till ny ärvdabalk.

Lagrådet uttalade i yttrande över förslaget att principiella skäl inte
längre i och för sig borde hindra att utomäktenskapliga barn i arvsrättsligt
hänseende likställdes med barn i äktenskap. Emellertid ansåg lagrådet att
det borde anstå med frågans lösning till dess efterlevande makens
ställning blivit stärkt i mer väsentlig grad än som föreslagits av
ärvdabalkssakkunniga.

Departementschefen förklarade, när lagrådets yttrande anmäldes i
statsrådet, att han godtog lagrådets uppfattning. Trots de starka
principiella skälen för att i arvsrättsligt hänseende likställa de utomäktenskapliga
barnen med barn i äktenskap ansåg departementschefen därför
någon lagändring på denna punkt ej då böra vidtas. I propositionen
(1958:35) med förslag till ny ärvdabalk framlades således inga förslag om
ändrade arvsregler för barn födda utom äktenskapet. Departementschefen
erinrade emellertid om att familjerättskommittén hade i uppdrag
att utreda frågan om efterlevande makes rätt i boet.

Familjerättskommittén föreslog i sitt år 1964 avgivna betänkande
Äktenskapsrätt I (SOU 1964:34) samma reform som ärvdabalkssakkunniga,
vad beträffar u.ä. barns arvsrätt. Vidare föreslog kommittén nya
regler för att trygga den efterlevande maken vid bodelning efter andre
makens död, bl. a. att beloppet 6 000 kr. skulle höjas till 10 000 kr. och

1 * Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 17

LU1974:17

4

att make skulle få företrädesrätt till pension. Därjämte tillförsäkrades i
ny föreslagen lydelse av 3 kap. ÄB efterlevande make utöver giftorätt
nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap.

Vid remissbehandlingen av betänkandet blev den föreslagna ändringen
i ÄB starkt kritiserad. Däremot hade remissinstanserna inget att erinra
mot att beloppet 6 000 kr. i 13:12 GB höjdes. Flera remissinstanser
föreslog dock en kraftigare höjning än den kommittén föreslagit, och
några instanser ansåg att beloppet borde värdesäkras genom att värdegränsen
anknöts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

I propositionen (1969:124) med förslag till ändringar i bl. a. giftermålsbalken
anförde departementschefen, såvitt nu är i fråga, bl. a. att
mera principiella frågor om makars arvsrätt fick prövas vid den översyn
av den centrala lagstiftningen på familjerättens område som inom kort
skulle komma till stånd (se familjelagssakkunnigas direktiv nedan). Vad
som kunde övervägas i förevarande sammanhang var endast mindre
ingripande lagändringar som kunde tillgodose välgrundade sociala önskemål
utan att fördenskull rubba grundvalarna för arvsordningen. Starka
sociala skäl talade enligt departementschefens mening för att efterlevande
makes ställning förbättrades i fall då behållningen i boet är av
jämförelsevis begränsad storlek. Departementschefen fann, att ett förbättrat
skydd för efterlevande make kunde åstadkommas inom ramen för
13:12 GB, och anförde vidare följande.

Nuvarande värdegräns, 6 000 kr., tillkom år 1952. Det är uppenbart
att detta belopp numera är för lågt för att skydda ens ganska små hem
mot splittring. Enbart penningvärdets utveckling motiverar en större
höjning av beloppet än familjerättskommittén har förordat. Man bör
enligt min mening försöka använda bodelningsregeln till att ge efterlevande
make ett så gott skydd som möjligt, men samtidigt måste man se
till att bodelningsregeln inte får ett sådant innehåll att den i praktiken
slår sönder arvsordningen. Jag vill därför inte gå så långt som skånska
hovrätten har gjort i sitt remissyttrande över familjerättskommitténs
betänkande, men en höjning till 20 000 å 25 000 kr. i nuvarande
penningvärde förefaller mig rimlig. Värdegränsen bör, såsom har föreslagits
under remissbehandlingen, anknytas till basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring så att den automatiskt följer förändringar i
penningvärdet. Jag förordar att värdegränsen bestäms till fyra basbelopp
vilket för närvarande motsvarar 23 200 kr.

Riksdagen (1LU 1969:52) antog den föreslagna lagändringen.

Familjelagssakkunniga

Familjelagssakkunniga (direktiv Ju 1970:52) har tillkallats med
uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen.
Enligt direktiven skall de sakkunniga överväga även vissa
arvsrättsliga frågor. Härom anförs i direktiven bl. a. följande.

Vid en reform av giftorättsinstitutet kommer man med nödvändighet
in på frågan om makes ställning i arvsrättsligt hänseende. Till en början
kan konstateras, att den nuvarande ordningen med en kombination av

LU 1974:17

5

giftorätt och arvsrätt för efterlevande make inte är alldeles självklar.
Reduceras giftorättsinstitutets betydelse, skulle det kunna vara tänkbart
att slopa bodelningen vid dödsfall och kompensera efterlevande make
genom arvsrätt. Därmed är man inne på frågan om man bör ändra den
nuvarande ordningen enligt vilken bröstarvingar ärver före efterlevande
make.

Normalt sett har efterlevande make stått den döde minst lika nära som
den dödes bröstarvingar. Efterlevande maken är ofta gammal då
dödsfallet inträffar. Hans eller hennes behov av att få tillgodogöra sig
kvarlåtenskapen är i allmänhet större än barnens, eftersom barnen
regelmässigt är vuxna och kan försörja sig själva. I de flesta fall betyder
arvet inte mycket för barnens försörjning. En undersökning av de under
år 1967 inregistrerade boupptekningarna har sålunda visat, att 60 % av de
dödsbon där efterlevande make finns har en behållning som understiger
40 000 kr. Även om kvarlåtenskapen inte är stor kan det dock betyda
mycket för den efterlevande maken, om han får överta kvarlåtenskapen,
eftersom han därmed kan sitta i orubbat bo. Redan nu torde f. ö. ganska
ofta förekomma, att barnen avstår från att ta ut sina arvslotter så att den
efterlevande maken skall kunna komma i åtnjutande av denna förmån.
Även om många skäl talar för att efterlevande makes ställning bör
förstärkas i arvsrättsligt hänseende kan man knappast gå hur långt
som helst härvidlag. En utväg att lösa intressekollisionen mellan make och
barn kan vara att bygga vidare på den bodelningsregel som finns i det
förslag om arvsrätt för utomäktenskapliga barn som nyligen remitterats
till lagrådet. Bodelningsregeln i förslaget innebär att efterlevande make i
allmänhet är garanterad att i den mån boet förslår få egendom till ett
värde motsvarande fyra basbelopp (f. n. 24 000 kr.). Vid bestämmande av
beloppsgränsen hade jag sympatier för att garantera efterlevande make en
större andel, men jag ansåg mig av hänsyn till arvsordningen inte kunna gå
längre inom ramen för en så begränsad reform som det då var fråga om. I
det sammanhang som nu är aktuellt möter inget hinder att ompröva vare
sig beloppet eller andra moment i bodelningsregeln.

Många gånger tar makarna själva genom inbördes testamente ställning
till hur egendomen skall fördelas vid den ena makens död. Inbördes
testamenten ger större möjligheter att komma fram till en lämplig
fördelning av kvarlåtenskapen i det särskilda fallet än arvsrättsliga regler
som naturligen måste vara ganska schematiska. Det finns all anledning för
samhället att främja ordningen med inbördes testamenten. Emellertid
stöter man på en svårighet om makarna har barn. Enligt gällande lag har
nämligen bröstarvingar rätt till laglott motsvarande halva arvslotten.
Innebörden av laglottsrätten är främst att den laglottsberättigade inte
behöver finna sig i att hans laglott kränks genom testamentariska
förordnanden. Laglotten kan alltså lägga hinder i vägen för ett fullständigt
genomförande av ett inbördes testamente. Vid en reform av
laglottsinstitutet måste emellertid ett speciellt problem beaktas. Har den
döde minderårigt barn eller vuxet barn som är handikappat bör barnets
anspråk på bidrag till kostnader för uppfostran eller uppehälle inte
behöva vika för efterlevande makes intressen. De anförda synpunkterna
leder till att de sakkunniga bör överväga om man lämpligen kan ersätta
laglottsinstitutet med en rätt för vissa kategorier av barn till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen. Sådant underhållsbidrag måste i så fall få en
schematisk konstruktion.

Vid behandlingen av frågan om makes arvsrätt måste de sakkuniga
även granska det nuvarande systemet med sekundosuccession, dvs. rätt

LU 1974:17

6

för vissa av den först avlidne makens arvingar, de s. k. sekundosuccessorerna,
att få del i den sist avlidne makens kvarlåtenskap.
Systemet är relativt invecklat och leder dessutom inte alltid till det
åsyftade resultatet, att trygga sekundosuccessorernas rätt, eftersom den
efterlevande maken kan förbruka sitt arv. Mycket talar för att systemet
bör utmönstras ur den arvsrättsliga lagstiftningen. De sakkunniga bör
vidare undersöka om reglerna om den s. k. istadarätten kan jämkas så att
man undgår sådana från rättvisesynpunkt mindre tilltalande effekter som
att exempelvis barnbarn får olika arvslotter.

Förslag från familjelagssakkunniga i hithörande frågor torde vara att
vänta tidigast under år 1975.

Remissvaren

Kammarkollegiet tillstyrker en ändring av gällande bestämmelser men
föreslår en annan lösning av problemet än motionären. Sveriges advokatsamfund
anser att motionen bör överlämnas till familjelagssakkunniga
för beaktande. Göta hovrätt slutligen avstyrker bifall till motionen.

Göta hovrätt anser att de skäl som lagberedningen år 1925 anförde för
den numera i ÄB 3:7 upptagna regeln om undantag från bestämmelsen
om secundosuccession alltjämt äger giltighet. De ändringar som GB 13:12
andra stycket undergått sedan stadgandets tillkomst har huvudsakligen
betingats av förändringar i penningvärdet och bör inte i och för sig
föranleda en ändring av de successionsrättsliga reglerna i ÄB. Någon
sådan ändring har tydligen heller icke av lagstiftaren ansetts påkallad vid
de tillfällen GB 13:12 andra stycket varit föremål för översyn. Det är
givetvis enligt hovrätten förståeligt om makes arvingar som blir utan
arvsrätt finner den av motionären kritiserade regeln orättvis. Hovrätten
ifrågasätter emellertid om man löser detta spörsmål endast genom att
införa en särregel för det fall att båda makarna avlider inom en tid av ett
år. En sådan regel synes hovrätten snarare ägnad att i onödan komplicera
arvsordningen. Härtill kommer att frågan om makes arvsrätt och om
secundosuccession för närvarande är föremål för utredning av familjelagssakkunniga.
Hovrätten anser sig därför inte kunna tillstyrka den
föreslagna ändringen.

Sveriges advokatsamfund finner i likhet med motionären att de nu
gällande reglerna stundom kan leda till mindre tillfredsställande resultat.
Uppgår behållningen i den först avlidne makens dödsbo till exempelvis
31 000 kr. (mindre än fyra gånger det nuvarande basbeloppet), äger den
först avlidnes arvingar ingen rätt till andel i den efterlevandes kvarlåtenskap;
om behållningen i stället utgör 33 000 kr., delas den efterlevandes
kvarlåtenskap mellan de båda sidorna.

Samfundet understryker att stadgandet i 13:12 GB har tillkommit av
sociala skäl; man har i mindre dödsbon velat förstärka efterlevande
makens ställning i förhållande till arvingarna. Samma synpunkter kan
enligt samfundet inte åberopas när det gäller konkurrensen mellan den
först avlidnes och den sist avlidnes arvingar om kvarlåtenskapen efter den
sist avlidne. Emellertid ifrågasätter samfundet om den av motionären
anvisade vägen för åstadkommande av ändring härutinnan är den rätta.

LU 1974:17

7

Låter man tillämpningen av 3:7 ÄB bli beroende av en sådan ettårsperiod
som motionären föreslår, kan lätt gränsfall uppkomma med ur materiell
rättvisesynpunkt otillfredsställande resultat. Frågan är om det inte vore
mera rationellt att helt avskaffa bestämmelsen i 3:7 ÄB. Samfundet anser
att motionen inte bör föranleda annan åtgärd än att den överlämnas till
familjelagssakkunniga för att beaktas vid det fortsatta arbetet med en
reform av de nuvarande reglerna om makes arvsrätt.

Kammarkollegiet, som till sitt yttrande fogat en inom kollegiet upprättad
promemoria, anför följande.

När det i en riksdagsmotion föreslås en mindre ändring av ett visst
system i gällande lagstiftning och då enligt direktiven för en pågående
utredning ”mycket talar för att systemet bör utmönstras” ur lagstiftningen,
borde det enligt kollegiet ligga närmast till hands att i ett
yttrande över det i motionen framlagda förslaget hänvisa till den
pågående utredningen. Kollegiet — som inte kan sägas sakna erfarenhet,
när det gäller allmänhetens inställning till rätten för tidigare avliden
makes efterarvingar till sekundosuccession — delar emellertid ej den
uppfattning som kommit till uttryck i direktiven för familjelagssakkunniga.
Kollegiet anser nämligen starka skäl föreligga för ett bibehållande
av institutet sekundosuccession. Samtidigt kan kollegiet biträda
motionärens uppfattning att den år 1970 ikraftträdda ändringen av
bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, genom vilken den s. k.
basbeloppsregeln infördes, påkallar en ändring av gällande bestämmelser
om sekundosuccession. Kollegiet anser emellertid att ändringen bör
genomföras på annat sätt än det i motionen föreslagna. Med motionärens
förslag skulle det även i fortsättningen bli en ren tillfällighet, såsom dagen
och kanske även tiden på dagen för makarnas död, som blir avgörande för
rätten till sekundosuccession. Detta och även det förhållandet, att man
bör söka undvika obilliga följder för den först avlidne makens avkomlingar
och ej endast för hans släktingar i andra parentelen till vilken
sekundosuccessorerna hör, talar enligt kollegiet för en lagändring i
enlighet med vad som föreslagits i promemorian.

Eftersom det synes dröja innan riksdagen får tillfälle att taga ställning
till frågan om sekundosuccessionssystemet skall avskaffas genom en
ändring av ärvdabalken och den redan vidtagna ändringen av 13 kap.
12 § giftermålsbalken visat sig ha för först avliden makes släktingar i
första och andra parentelen synnerligen obilliga följder, anser kollegiet
det påkallat med en lagändring ägnad att motverka dessa följder.
Kollegiet anser därjämte läget vara sådant att det i likhet med vad som
var fallet år 1920 beträffande makes arvsrätt — även om läget då med
hänsyn till ikraftträdande av giftermålsbalken var annorlunda — kan anses
motiverat med en lagstiftning, ehuru den eventuellt endast kommer att
gälla för en kortare tidsperiod och därför närmast blir att betrakta såsom
provisorisk.

1 promemorian anförs bl. a. att basbeloppsregeln får anses ha sådana
konsekvenser, att det är motiverat med en lagändring. En dylik

LU1974:17

8

lagbestämmelse bör emellertid ej begränsas till att avse de fall, där
efterlevande make avlider inom ett år. Man behöver bara tänka på den
situationen att efterlevande maken, när ett år förflutit från andra makens
död, är hjärndöd och kanske ligger i respirator. Det får även enligt
promemorian anses otillfredsställande, när rena tillfälligheter avgör, hur
ett arv kommer att slutligt fördelas. Det bör därför vara så reglerat, att
man redan vid boupptekningen efter den först avlidne maken kan säga,
att om dennes sekundosuccessorer (till vilka i de fall basbeloppsregeln
tillämpats även bör räknas hans bröstarvingar som ej jämväl är efterlevande
makes avkomlingar) överlever den efterlevande maken, föreligger
det, oavsett när dödsfallet inträffar, rätt till sekundosuccession. Vidare
bör, såsom nämnts, rätten till sekundosuccession omfatta ej endast fader,
moder, syskon eller syskons avkomlingar utan även genom basbeloppsregeln
uteslutna bröstarvingar, som ej jämväl är den efterlevande makens
avkomlingar, varjämte efterarvingar (såväl i första som andra parentelen)
bör erhålla all kvarlåtenskap, i de fall efterlevande maken ej efterlämnat
annan arvinge än arvsfonden. Slutligen bör såsom även nämnts av rent
praktiska skäl och för att förenkla utredningen av dödsbon med ringa
behållning rätt till sekundosuccession ej inträda om behållningen i
bouppteckningen efter den först avlidne inte motsvarar ett basbelopp. I
dylika fall bör alltså även den tidigare avlidne makens bröstarvingar vara
uteslutna från sekundosuccession och kvarlåtenskapen, i fall den efterlevande
maken i avsaknad av arvsberättigade anförvanter såsom sin
arvinge efterlämnat arvsfonden, tillfalla denna.

Utskottet

I förevarande motion tas upp till behandling vissa frågor rörande s. k.
efterarvingars rätt till arv.

Enligt svensk rätt saknar efterlevande make, om bröstarvingar finns,
arvsrätt efter den avlidne maken. Den efterlevande maken har i dessa fall
endast sin giftorätt. Detta innebär att vid bodelning mellan bröstarvingarna
och den efterlevande maken den senare skall — under
förutsättning att boets tillgångar utgörs av enbart giftorättsgods - erhålla
hälften av boets tillgångar. För att undvika splittring av dödsbon med
ringa tillgångar och för att vid makes död möjliggöra en sammanhållning
av det gemensamma hemmet har en särskild bodelningsregel intagits i 13
kap. 12 § GB. Enligt andra stycket äger efterlevande make alltid av
makarnas giftorättsgods få egendom till så stort värde att den jämte
egendom, som eventuellt kan tillhöra den efterlevande enskilt, motsvarar
fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Basbeloppet är för närvarande 8 500 kronor. Fyra
basbelopp utgör således i dag 34 000 kronor.

Saknar äkta makar bröstarvingar har den efterlevande maken enligt 3
kap. ÄB arvsrätt. Maken leder dock inte utan vidare över all egendom till

LU 1974:17

9

sina egna arvingar. Tvärtom bibehåller lagen en arvsrätt för den först
avlidnes föräldrar och syskon men uppskjuter arvsrättens inträde till den
tidpunkt, då den efterlevande maken dör. Denna uppskjutna arvsföljd
benämns vanligen sekundosuccession, och arvingarna kallas efterarvingar
eller sekundosuccessorer. När vid efterlevande makens död boet skall
delas mellan denne makes egna arvingar samt efterarvingarna gäller såsom
huvudregel att vardera sidan tar hälften av boet. Om makarna eller en av
dem efterlämnat enskild egendom eller boets egendom vid den sist
avlidnes frånfälle av särskild anledning stigit eller sjunkit i värde i
förhållande till det värde egendomen hade vid den först avlidnes död,
gäller speciella regler. Vidare gäller enligt 3 kap. 7 § ÄB det viktiga
undantaget från huvudregeln att om efterlevande make jämlikt den i
föregående stycke redovisade regeln i 13:12 GB skulle ha fått hela
kvarlåtenskapen, om bodelning skett efter den döde, så behöver den
efterlevande makens arvingar inte vid dennes död dela med sig något av
boet till den först avlidne makens släktingar utan får behålla alltsammans
och fördela det efter vanliga arvsregler.

I motionen kritiseras sistnämnda regel. Att efterlevande make alltid
skall få dödsboets hela kvarlåtenskap, om dess värde inte överstiger fyra
gånger basbeloppet, anser motionären i och för sig socialt väl motiverat.
Däremot ter sig enligt motionären bestämmelsen i 3:7 ÄB knappast
rättvis, särskilt när makarna avlider inom kort tidsrymd. Motionären
yrkar därför att riksdagen skall besluta att undantagsregeln i 3:7 ÄB inte
skall vara tillämplig när makarna avlider inom en tid av ett år.

Utskottet anser att syftet med motionen är behjärtansvärt. De nu
gällande reglerna kan såsom motionären påpekar stundom leda till
mindre tillfredsställande resultat. Uppgår behållningen i den först
avlidnes dödsbo i dag till exempelvis 33 000 kronor, har den först
avlidnes släktingar ingen rätt till del i den efterlevandes kvarlåtenskap.
Om behållningen vid den först avlidnes frånfälle i stället uppgår till
35 000 kronor, delas den efterlevandes kvarlåtenskap lika mellan de båda
släkterna. Särskilt om tiden mellan makarnas frånfälle är kort är det
förståeligt om i det förstnämnda fallet den först avlidnes arvingar finner
bestämmelsen orättvis. Den av motionären föreslagna ändringen skulle
emellertid ytterligare komplicera de redan tidigare invecklade reglerna
om sekundosuccession. Härtill kommer att man inte heller med motionärens
tidsregel skulle undgå gränsfall med från rättvisesynpunkt otillfredsställande
resultat. I remissvaren har också förordats andra lösningar
på problemet. Utskottet vill vidare erinra om att familjelagsakkunniga,
såsom framgår av det föregående (s. 5), enligt sina direktiv har att granska
det nuvarande systemet med sekundosuccession och att i direktiven
utsägs att mycket talar för att systemet bör utmönstras ur lagstiftningen.
Utskottet kan därför inte tillstyrka den föreslagna lagändringen. De i
motionen och remissvaren framförda synpunkterna finner utskottet dock
värda att beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Utskottet förordar
därför att motionen jämte utskottets betänkande överlämnas till familjelagssakkunniga.

LU 1974:17

10

På grund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1974:1266 hos Kungl.
Maj :t anhåller att motionen jämte detta betänkande överlämnas
till familjelagssakkunniga för beaktande.

Stockholm den 3 maj 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m), Sundelin
(s), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s),
Torwald (c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s),
herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Tillander (c) och fru
Karlsson (c).