Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående uttagande av kostnad för dikningsföretag

Betänkande 1973:LU27

Lagutskottets betänkande nr 27 år 1973

LU 1973:27

Nr 27

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående uttagande av
kostnad för dikningsföretag.

I motionen 1973:618 av herrar Glimnér (c) och Dahlgren (c) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och sådant förslag till
lagändring att kostnad i dikningsföretag kan fastställas att utgå ur berörd
fastighet.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna att dikningsföretag ofta
sker genom en särskild tvångssamfällighet, dikningssamfällighet. Vaije i
samfälligheten ingående fastighetsägare bidrar till kostnaderna för dikningsföretaget
i förhållande till den nytta (båtnad) dikningsföretaget
medfört för hans fastighet. Fastighetsägaren svarar personligen för
förfallna bidrag. Motionärerna hävdar vidare att dessa inte kan fastställas
att utgå ur fastigheten. Detta förhållande får enligt motionärerna till följd
att, om en delägare i företaget saknar andra tillgångar än fastigheten och
inte kan betala förfallna bidrag, dessa måste betalas av övriga delägare,
vilket motionärerna inte anser tillfredsställande.

Utlåtande över motionen har inhämtats från vattenöverdomstolen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Lantbrukarnas
riksförbund. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har till sitt utlåtande fogat ett
yttrande från lantbruksnämnden i länet.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om dikning återfinns i 7 kap. vattenlagen (VL). Bestämmelserna
bygger på principen att en markägare har full frihet att för
torrläggning av sin mark uppta dike och avleda vattnet, detta även om
vattnet därvid får sitt avlopp inom annans mark och om dike måste
upptas där. Anslutningsrätt och i vissa fall anslutningstvång till ett
dikningsföretag föreligger enligt 7 kap. 20 § VL för fastighetsägare vilkas
mark har nytta av dikningsföretaget. Enligt 7 kap. 21 § VL utgör all
mark vars ägare skall ta del i företaget en samfällighet, dikningssamfällighet.
Kostnaderna för dikningsföretaget fördelas mellan
deltagarna efter den båtnad vaije fastighet fått av företaget (7 kap. 23 §
VL).

Uttaxering av deltagamas bidrag till dikningsföretaget sker genom att
styrelsen lägger fram en debiteringslängd vid sammanträde med deltagarna.
Talan mot längden kan föras hos den allmänna underrätten. Även om
så sker är deltagare skyldig att fullgöra sin inbetalning enligt debiteringslängden,
om inte underrätten förordnar annorlunda. Bidragsbeloppet kan
utsökas hos deltagaren i samma ordning som om betalningsskyldighet
ålagts honom genom lagakraftägande dom (7 kap. 63 § och 3 kap. 20 §
VL). Detta innebär att styrelsen kan erhålla utmätning på grund av

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 27

LU 1973:27

2

debiteringslängden. Vid utmätning gäller att man av utmätningsbara
tillgångar bör i första hand ta i anspråk sådan egendom som kan användas
till borgenärens förnöjande med minsta kostnad, förlust och annan
olägenhet för gäldenären. På begäran av borgenär kan exekutionen
omfatta även fast egendom. Fordringen är ej förenad med sådan särskild
förmånsrätt som anges i 6 § förmånsrättslagen (1970:979). Genom
utmätningen erhålls förmånsrätt i den fasta egendomen, dock endast
efter tidigare inteckningar och utmätningar (8 § och 9 § 3 och 4 styckena
förmånsrättslagen). Detta innebär i praktiken att köpeskilling för
fastighet vid exekutiv auktion sällan kan komma att tas i anspråk för
gäldande av uttaxerade belopp i dikningssamfallighet. Om bidragsbelopp
ej kan utvinnas från en deltagare, torde beloppet kunna tas ut från de
övriga deltagarna i företaget. Någon uttrycklig bestämmelse av detta
innehåll finns dock inte i VL.

1 fråga om bidragsbelopp till a n d r a likartade samfälligheter
finns bestämmelser om särskild förmånsrätt. När det gäller
vägsamfällighet återfinns bestämmelser härom i lagen (1939:609) om
förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar och
beträffande företag tillkomna enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
i lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar.

Frågan om införandet av en särskild förmånsrätt vid dikning har
tidigare övervägts i en utredning om vattenlagens torrläggningsbestämmelser
(SOU 1968:51). Detta skedde i anledning av att önskemål
framförts om att förbättra statens säkerhet för ekonomiska åtaganden i
torrläggningsverksamheten. Utredningen, som förklarade sig (s. 121) ha
att bedöma frågan om införande av förmånsrätt av hänsyn till statens
intressen vid lånegarantigivning men knappast huruvida förmånsrätt eljest
var motiverad, kunde ej finna förhållandena vid statlig lånegarantigivning
motivera införandet av en ny tyst förmånsrätt.

I propositionen 1973:160, vilken ännu ej behandlats av riksdagen,
läggs fram förslag till anläggningslag m. m. 1 förslaget till anläggningslag
har sammanförts bl. a. bestämmelserna i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
samt bestämmelserna om vägsamfällighet i lagen om
enskilda vägar. Propositionen innehåller vidare ett förslag till lag om
förvaltning av samfalligheter. Lagförslaget ersätter den nuvarande bysamfällighetslagen
och innehåller vidare bestämmelser om förvaltning av
samfälligheter enligt anläggningslagen. För samfällighetsförenings fordran
på belopp, som vid uttaxering påförts fastighetsägare, föreslås i en
särskild lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av
samfalligheter följa förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen.

I den promemoria (Ds Ju 1971:16), som ligger till grund för de i
propositionen framlagda lagförslagen, hade föreslagits att även bestämmelserna
i 7 kap. VL om dikning skulle förås in i den nya anläggningslagen.
Sedan detta förslag av vissa remissinstanser kritiserats skarpt har
föredragande statsrådet förordat att dikningsfrågoma inte löses i detta

LU 1973:27

3

sammanhang utan att de tillsammans med övriga torrläggningsfrågor
överlämnas till vattenlagsutredningen för ytterligare överväganden.

Vattenlagsutredningen

Vattenlagsutredningen har den 8 december 1972 fått i tilläggsuppdrag
att se över 7 kap. VL. Enligt tilläggsdirektiven bör utredningen bl. a. göra
en allmän översyn av torrläggningsbestämmelsema i syfte att åstadkomma
en tidsenlig lagstiftning på området. Torrläggningsföretag har ofta ett
samband med andra anläggningsföretag och med fastighetsbildningsåtgärder,
förklaras det vidare i direktiven. Det sägs därför vara synnerligen
angeläget att en samordning av lagstiftningen på dessa områden kommer
till stånd. I direktiven understryks att samordningen inte bara bör avse
förfarandebestämmelserna utan även den materiella regleringen. Särskilt
angeläget anses det vara att de grundläggande bestämmelserna om
anslutningsrätt och anslutningstvång, tvångsupplåtelse av utrymme samt
kostnadsfördelning kommer att överensstämma så långt det är möjligt.

Remissvaren

Samtliga remissinstanser avstyrker att den i motionen påtalade frågan
görs till föremål för särskild utredning. Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden
i Gävleborgs län och Lantbrukarnas riksförbund föreslår
emellertid att motionen överlämnas till vattenlagsutredningen för att
beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

Vattenöverdomstolen vill efter en redogörelse för gällande rätt på
området understryka att uttaxerade bidragsbelopp redan enligt nu
gällande bestämmelser kan under angivna förutsättningar tas ut ur
fastigheten men att denna möjlighet med hänsyn till annan ifrågakommande
belastning på fastigheten är av begränsat ekonomiskt värde. Vill
man öka möjligheterna att ta ut bidragsbelopp ur fastigheten, torde så
endast kunna ske genom att tillerkänna torrläggningsföretaget särskild
förmånsrätt i fastigheten för beloppen. Vattenöverdomstolen anser
emellertid att stor återhållsamhet bör iakttas då det gäller att tillskapa
nya förmånsrätter, särskilt om dessa ej skulle inskrivas i fastighetsboken.
Härtill kommer att vattenlagsutredningen fått i uppdrag att göra en
allmän översyn av torrläggningsbestämmelsema i vattenlagen i syfte att
åstadkomma en tidsenlig lagstiftning på området. Någon anledning att
särskilt utreda den i motionen berörda frågan finner vattenöverdomstolen
därför inte föreligga.

Lantbruksstyrelsen framhåller att statliga garantier till företag samfallt
utnyttjas i mycket ringa omfattning. Enligt styrelsens uppfattning synes
inte behovet av lagändring på berörda område, i och för befrämjande av
statliga garantier till företag samfällt, vara lika framträdande nu som
tidigare. Dikningsverksamheten har nämligen avtagit högst väsentligt vad
gäller tillkomsten av nya företag.

Behovet av särskild förmånsrätt och solidariskt ansvar kan enligt

LU 1973:27

4

styrelsens uppfattning också förekomma i samband med underhåll av
dikningsföretag, även om delägares bidrag i dessa sammanhang ej är av
samma storleksordning som i samband med ett företags första utförande.

Enligt styrelsens mening bör en viss enhetlighet eftersträvas i berört
avseende när det gäller företag av liknande samfällighetskaraktär. Sådant
lagstiftningsarbete pågår redan i samband med den blivande anläggningslagen.
Styrelsen hänvisar vidare till att vattenlagsutredningen fått i
uppdrag att göra en allmän översyn av dikningsbestämmelserna i
vattenlagen. Styrelsen förutsätter att utredningen därvid även tar under
övervägande motionärernas förslag att lättare uttaga oguldna bidrag
direkt ur fastigheten.

Med hänsyn till nämnda förhållanden och pågående utredningsarbete
på hithörande område finner styrelsen ej befogat att den i motionen
berörda frågan göres till föremål för särskild utredning. Motionen bör
däremot enligt styrelsens mening överlämnas till vattenlagsutredningen
för att beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anför att motionärerna eventuellt
synes ha missförstått gällande bestämmelser. Om utdebitering skett i laga
ordning kan givetvis det till betalning förfallna beloppet uttagas ur
fastigheten, om andra utmätningsbara tillgångar saknas. Lantbruksnämnden
påpekar emellertid att, eftersom särskild förmånsrätt inte föreligger
för beloppet, detta inte kan uttas ur fastigheten om framförliggande
fordringar uppgår till eller överstiger fastighetens värde.

Detta förhållande är, framhåller lantbruksnämnden, givetvis inte
tillfredsställande ur övriga dikningsintressenters synpunkt, eftersom de
oguldna beloppen härigenom övervältras på dem på grund av det
subsidiära betalningsansvaret. En styrelse för ett dikningsföretag kan
härigenom och genom svårigheter att genom lån finansiera företaget
förorsakas mycket stora problem. När förmånsrätt för utdebiterade
belopp inte föreligger, erfordras nämligen ofta säkerhet i delägarnas
fastigheter för att lån skall kunna erhållas. Medgivande härtill kan enligt
lantbruksnämndens mening vara svårt att erhålla av alla delägarna.

Lantbruksnämnden hänvisar härefter till att förmånsrätt enligt 6 § 1
förmånsrättslagen tillkommer vägsamfällighet och vägförening, när det
gäller uttaxerade belopp, samt att i förslaget till ny lagstiftning om
gemensamhetsanläggningar föreslås att liknande bestämmelser skall gälla
för samfällighetsföreningar. Lantbruksnämnden anser det önskvärt att
förmånsrätt enligt samma grunder även införs för dikningsföretag enligt
7 kap. VL. Det kan enligt nämnden inte uteslutas att motionärerna med
sin motion egentligen avsett införandet av en sådan förmånsrätt.
Lantbruksnämnden anser att den utredning som motionärerna hemställt
om bör ske i anslutning till den översyn av vattenlagen, som pågår, och
att motionen därför bör överlämnas till vattenlagsutredningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar den av lantbruksnämnden
uttalade uppfattningen att det vore önskvärt att förmånsrätt infördes för
företag enligt 7 kap. VL. Länsstyrelsen anser att frågan lämpligen torde
övervägas i ett större sammanhang, där liknande fordringar på grund av

LU 1973:27

5

företag enligt VL ingår.

Lantbrukarnas riksförbund anför att årskilliga regler i 7 kap. VL är
föråldrade och bör moderniseras. Vattenlagsutredningen har genom
direktiv erhållit uppdrag att överarbeta hela kapitlet. Den i motionen
upptagna frågeställningen är enligt förbundet endast en del av hela det
komplex, som måste bli föremål för en genomgripande revision.
Förbundet vill därför för sin del endast föreslå att motionen överlämnas
till vattenlagsutredningen i och för beaktande vid den kommande
revisionen av nuvarande 7 kap. VL.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion som tar upp vissa frågor om
uttagande av kostnader för dikningsföretag.

Enligt bestämmelser i 7 kap. vattenlagen är delägare i dikningssamfällighet
i princip skyldig att ta del i kostnaderna för samfällighetens
torrläggning efter värdet av den båtnad som hans mark därigenom bereds.
Uttaxering av deltagarnas bidrag till dikningsföretaget sker genom att
samfällighetens styrelse lägger fram en debiteringslängd. Om någon av
deltagarna inte betalar förfallna belopp kan styrelsen erhålla utmätning
på grund av debiteringslängden i samma ordning som om betalningsskyldighet
fastställts genom lagakraftägande dom. Vid utmätningen tas i
första hand i anspråk gäldenärens lösa egendom, men på begäran av
styrelsen kan exekution omfatta även den fasta egendomen. Genom
utmätningen erhålls visserligen förmånsrätt i den fasta egendomen men
endast efter tidigare inteckningar och utmätningar. Om bidragsbeloppet
ej kan utvinnas från en deltagare, torde beloppet kunna tas ut från de
övriga deltagarna i företaget.

I motionen hävdas att förfallna bidrag till dikningssamfälligheten inte
kan fastställas att utgå ur fast egendom. Om en delägare i samfälligheten
inte kan betala uttaxerat belopp och han saknar utmätningsbara
tillgångar leder detta enligt motionärerna till att beloppet måste erläggas
av övriga delägare. Motionärerna anser att detta förhållande uppenbart
inte är tillfredsställande och yrkar därför att riksdagen skall hos Kungl
Maj:t hemställa om utredning och sådant förslag till lagändring att
kostnad i dikningsföretag kan fastställas att utgå ur fast egendom.

Utskottet vill till en början ifrågasätta om inte motionärerna möjligen
kan ha missförstått innehållet i gällande rätt. Såsom framgår av vad
utskottet anfört ovan kan nämligen utmätning för bidrag till dikningssamfällighet
ske även i fast egendom. Denna möjlighet torde dock med
hänsyn till inteckningsbelastningen på fastigheten vara av begränsat
ekonomiskt värde. 1 realiteten leder oftast insolvens hos delägare, som
saknar utmätningsbar lös egendom, till att förfallet belopp får erläggas av
övriga delägare. Vill man öka möjligheterna att ta ut bidragsbelopp ur
berörd fastighet torde så kunna ske endast genom att man tillerkänner
samfällighetens fordran sådan särskild förmånsrätt som anges i 6 § 1.
förmånsrättslagen, dvs. före inteckning i egendomen. Enligt utskottets

LU 1973:27

6

mening kan det antas att detta har varit motionärernas syfte med
motionen. Remissinstanserna har också tolkat motionärernas yrkande på
detta sätt.

Särskild förmånsrätt för uttaxerade bidrag har i lag tillerkänts vissa
andra likartade samfälligheter. Sålunda finns bestämmelser därom när det
gäller vägsamfällighet och vägförening som bildats enligt lagen om
enskilda vägar (EVL). Detsamma gäller för företag tillkomna enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar. Utskottet vill vidare erinra om att
det i propositionen 1973:160 föreslås att bestämmelserna i sistnämnda
lag och bestämmelserna om vägsamfällighet i EVL sammanförs till en
särskild anläggningslag. För bidrag till enligt denna lag bildad samfällighetsförening
förordas motsvarande förmånsrätt. Det bör för övrigt
anmärkas att i den departementspromemoria som ligger till grund för
lagrådsremissen hade föreslagits att anläggningslagen skulle omfatta även
reglerna om dikning. Om detta förslag godtagits hade sålunda även
förevarande problem blivit löst. Med hänsyn till det samband som
dikningsfrågorna har med vissa andra vattenlagsfrågor, som övervägs av
vattenlagsutredningen, har föredragande statsrådet dock i propositionen
funnit att reglerna om dikning inte bör tas in i den nya anläggningslagen.

Utskottet anser för sin del att starka skäl talar för att dikningssamfällighet
för uttaxerade bidrag tillerkänns förmånsrätt motsvarande den som
skall tillkomma samfällighetsföreningarna enligt anläggningslagen. Visserligen
bör, såsom vattenöverdomstolen framhåller i sitt remissvar, stor
återhållsamhet iakttas när det gäller att tillskapa nya förmånsrätter,
särskilt om dessa ej skall inskrivas i fastighetsboken. Enligt utskottets
mening är det emellertid angeläget att reglerna om uttagande av förfallna
bidrag överensstämmer när det gäller samfälligheter av likartad karaktär.
Möjligheterna att införa särskild förmånsrätt även för ifrågavarande
bidrag bör därför närmare övervägas.

I samband med att förslaget till anläggningslag remitterades till
lagrådet fick vattenlagsutredningen genom tilläggsdirektiv i uppdrag att se
över vattenlagens torrläggningsbestämmelser. I direktiven framhålls att
torrläggningsföretag ofta har ett samband med andra anläggningsföretag
och att det därför är angeläget att en samordning av lagstiftningen på
dessa områden kommer till stånd. Det understryks att samordningen inte
bara bör avse förfarandebestämmelserna utan även den materiella
regleringen. Särskilt angeläget anses det vara att bestämmelserna om bl. a.
kostnadsfördelning kommer att överensstämma så långt det är möjligt.
Med hänsyn till vad sålunda upptagits i direktiven förutsätter utskottet
att vattenlagsutredningen kommer att pröva även förevarande fråga.
Någon särskild utredning av frågan eller något initiativ från riksdagens
sida finner utskottet följaktligen inte erfordras.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:618.

Stockholm den 6 november 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

LU 1973:27

7

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp)*, Svedberg (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), Böjesson i
Falköping (c)*, fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp)*, Andersson i
Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s)*, Olsson i
Sundsvall (c) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5271 S Stockholm 1973