Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående besvärsrätten i mål om utmätning

Betänkande 1972:LU4

Lagutskottets betänkande nr 4 år 1972

LU 1972:4

Nr 4

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående
besvärsrätten i mål om utmätning.

I motionen 1972:20 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen
måtte besluta att klagan över verkställd utmätning skall upptagas till
prövning oavsett av vem besvär anföres.

Gällande rätt

Enligt 200 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) — i det följande
benämnd UL - föres klagan mot utmätningsmans förfarande i mål varom
utsökningslagen handlar hos överexekutor. Tiden för klagan över
utmätningsmans förfarande är i regel inte begränsad. Vill gäldenär eller
borgenär klaga hos överexekutor över beslut om utmätning skall han
dock enligt 201 § UL göra det inom tre veckor från den dag då han fick
del av beslutet. Försittes denna tid och visas inte inom samma tid laga
förfall upptas enligt 204 § klagan inte till prövning såvitt den åsyftar att
vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Vid utmätningsförrättningen
skall utmätningsmannen meddela underrättelse om vad som bör iakttagas
för ändrings sökande samt äventyret om det försummas.

Om part ej nöjes åt överexekutors beslut i utsökningsmål äger han
besvära sig däröver i hovrätten (211 §). Mot hovrätts utslag eller beslut i
utsökningsmål fullföljes talan genom besvär till högsta domstolen
(219 §).

UL reglerar inte frågan om vem som är behörig att föra talan mot
beslut i exekutivt ärende. Bestämmelsen i 201 § UL att gäldenär eller
borgenär som vill klaga över beslut om utmätning skall göra detta inom
tre veckor från den dag han fick del av beslutet innebär således inte att
part har en obetingad rätt att föra talan mot beslut i utmätningsärende. I
gällande rätt har part inte funnits behörig att föra talan mot beslut som ej
kan anses angå hans rätt. Sålunda upptas i praxis inte gäldenärs klagan
över utmätning till prövning om överklagningen grundas på att annan
tillhörig egendom tagits i mät (NJA 1903: 378, Sv JT 1926 s. 9 och 23
och 1951 s. 269, Åke Hassler, Utsökningsrätt, Lund 1960, s. 421).
Däremot tillerkännes tredje man klagorätt i större utsträckning än vad

Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 4

LU 1972: 4

2

sorn är fallet i civilprocessen. Man har antagit, anför Hassler, att var och
en som finner sin rätt kränkt genom beslut eller åtgärd i utsökningsmål
äger klaga däröver. Sålunda får i gällande rätt utmätning överklagas
av den som påstår sig vara ägare till egendom som utmätts (jfr 69 § UL).
För tredje man gäller inte någon bestämd klagotid (jfr Sv JT 1953 s. 46).

Motionen

Motionären anför inledningsvis att tillämpningen av de bestämmelser
som reglerar klagan över utmätningsmans förfarande har lett fram till helt
orimliga konsekvenser i vissa fall. För att belysa sitt påstående anför
motionären födande exempel. Sedan för en gäldbulden gift man egendom
utmätts i makarnas hem visar det sig sedermera att egendomen tillhör
hustrun. Mannen avlåter därför en klagoskrift till överexekutor. Besvären
avslås av denne enär mannen icke äger anföra besvär eftersom han inte
lidit någon skada. Därpå klagar hustrun hos hovrätten över överexekutors
utslag. Hovrätten förklarar då — formellt otadligt — att hustrun inte äger
anföra besvär över ett utslag som avser annan person. Varken överexekutor
eller hovrätten ägnar något som helst intresse åt hur det verkligen
förhåller sig i själva rättssaken. Den formella rättvisan har triumferat över
den materiella, byråkratin har besegrat det sunda förnuftet, anför
motionären.

Det borde enligt motionären vara en självklar regel att syftet med alla
bestämmelser som avser att göra det möjligt att påtala felaktigheter i
myndigheternas handlande skall vara att skapa rättvisa. Det syftet bör
inte få urholkas av den överdimensionerade respekten för rena formalia. I
det aktuella fallet bör sålunda en felaktig utmätningsförrättning förklaras
hävd, oavsett vem som har fäst den överordnade instansens uppmärksamhet
på det oriktiga förfarandet, framhåller motionären. Han föreslår att
lagtexten utformas så att de dömande instanserna bereds full frihet
att i ordens egentliga mening skipa rättvisa och tillägger avslutningsvis att
det torde få ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
lagtext.

Reformering av utsökningslagen

Lagberedningen arbetar sedan 1960 med en reform av utsökningslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning. Enligt vad utskottet under
hand har inhämtat har det förhållande som behandlas i motionen
uppmärksammats av lagberedningen, som torde komma att föreslå att
frågan regleras.

LU 1972:4

3

Utskottet

I motionen anförs att tillämpningen av de bestämmelser som reglerar
klagan över utmätningsmans förfarande har lett fram till orimliga
konsekvenser i vissa fall. Motionären hänvisar till ett fall där utmätning
skett i ett hem för mannens gäld. Sedan det visat sig att det utmätta
godset tillhörde hustrun klagade mannen hos överexekutor, som emellertid
inte tog upp besvären till prövning under motivering att mannen inte
ägde anföra besvär eftersom han inte lidit någon skada. När sedan
hustrun klagade över överexekutors beslut avvisades hennes besvär av
hovrätten som anförde att hustrun inte ägde anföra besvär över ett utslag
i ett ärende där hon inte var part. Själva saken, frågan om utmätningen
var felaktig, blev således aldrig rättsligt prövad. För att de dömande
instanserna skall beredas full frihet att i ordens egentliga mening skipa
rättvisa bör lagtexten enligt motionärens mening ändras så att klagan över
verkställd utmätning skall upptas till prövning oavsett av vem besvär
anförs och han hemställer att riksdagen skall fatta beslut härom.

Såsom framgår av den i det föregående intagna redogörelsen över
gällande rätt saknar utsökningslagen bestämmelser om vem som får föra
talan mot beslut i exekutivt ärende. I allmänhet har naturligtvis sökande
och svarande i utsökningsmål klagorätt. 1 gällande rätt har man emellertid
intagit i den ståndpunkten att part inte får överklaga beslut som inte kan
anses angå hans egen rätt. Ett sådant fall är att gäldenär överklagar en
utmätning på den grund att det utmätta godset tillhör tredje man. Ett
förlopp såsom det motionären beskrivit är alltså fullt möjligt, vilket
utskottet finner vara otillfredsställande. Visserligen ägde, som framgår av
redogörelsen för gällande rätt, hustrun i det beskrivna fallet rätt att själv
överklaga utmätningen och det utan att iakttaga bestämd klagotid. En
förutsättning för att tredje man skall kunna klaga är dock att han får
vetskap om att hans gods tagits i mät, vilket inte alltid torde vara fallet,
samt att han blir upplyst om sin rätt att klaga. Det anförda talar enligt
utskottets mening för att en utmätningsförrättning skall kunna överklagas
av part även om hans rätt inte är omedelbart berörd.

Enligt vad utskottet erfarit har lagberedningen under pågående arbete
med en reformering av utsökningslagen uppmärksammat att gällande
regler om klagorätt över utmätningsmans förfarande kan få konsekvenser
som inte är tillfredsställande. Det torde därför kunna förväntas att
lagberedningen i ett kommande betänkande föreslår bestämmelser,

LU 1972:4

4

varigenom den av motionären aktualiserade frågan regleras. Något
initiativ från riksdagens sida kan således inte anses erforderligt.

Utskottet hemställer

att motionen 1972:20 avslås.

Stockholm den 22 februari 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin (s),
fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, fru Lundblad (s)*, fru Jonäng
(c), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson (vpk), fru Nilsson i
Sunne (s) och herr Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB, 1972