Lagutskottets betänkande i anledning av motion om vidgad rätt till ersättning för skador inom sjukvården

Betänkande 1974:LU10

Lagutskottets betänkande nr 10 år 1974

LU 1974:10

Nr 10

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om vidgad rätt till
ersättning för skador inom sjukvården.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:1268 av herr Ullsten m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att som sin mening ge Kungl. Majit till känna vad som i
motionen anförts om utredning av möjligheterna att utvidga rätten till
skadestånd vid skador som har direkt samband med sjukvården.

Motivering

I motionen hänvisas i fråga om argumenteringen till vad samma
motionärer anfört i motionen 1974:1342 angående rättssäkerhetsfrågor
inom sjukvårdsområdet.

Motionärerna erinrar om att det sedan några år tillbaka inom
Landstingsförbundet pågår ett utredningsarbete som syftar till att skapa
ett försäkringssystem för skador vid medicinsk behandling. En arbetsgrupp
bestående av representanter för Landstingsförbundet och försäkringsbolagen
har år 1973 lagt fram ett förslag till utformning av
bestämmelser om ersättningsansvar för kroppsskada som drabbar patient
i samband med sjukvård. Enligt förslaget skall emellertid skador till följd
av underlåten åtgärd inte tas in under skadebegreppet. Detta finner
motionärerna vara en svaghet. Ett stort antal av de ansvarighetsfall som
årligen aktualiseras inom sjukvården avser just skador till följd av
underlåten åtgärd, framhåller motionärerna. Erfarenhetsmässigt föreligger
det enligt motionärernas uppfattning inte någon svårighet att bedöma,
hur det faktiska resultatet skulle ha blivit vid en adekvat behandlingsåtgärd.
Motionärerna pekar också på att det framlagda förslaget upptar
ytterligare begränsningar av ersättningsansvaret. Enligt motionärernas
mening är det angeläget att den nyligen tillkallade medicinalansvarskommittén,
som har att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och
sjukvården, får i uppdrag att utreda även huruvida skadeståndsfrågorna
kommer att få en tillfredsställande lösning genom ett förverkligande av
Landstingsförbundets förslag.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 10

LU 1974:10

2

Gällande ordning

Skadestånd

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej
underkastade någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär
att sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar — liksom skadeståndsfrågorna
i övrigt inom sjukvårdens område — skall bedömas enligt bestämmelserna
i skadeståndslagen (SkL 1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § SkL åligger det arbetsgivare att svara för bl. a.
personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken
arbetsgivaren ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när
var och en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre
vårdslöshet, som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till
skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en
avsevärd brist i aktsamheten.

Skadeståndslagen är tillämplig även på sådana skador som uppstår till
följd av att en viss industriell produkt har skadebringande egenskaper.
Neurosedynfallet utgör exempel på en sådan s. k. produktskada. En
förutsättning för skadeståndslagens tillämplighet är emellertid att fel eller
försummelse av någon befattningshavare kan visas föreligga. I vissa fall av
produktskador är det tänkbart att ersättning kan utgå enligt regler om
skadestånd i kontraktsförhållanden. Det nuvarande rättsläget är emellertid
sådant att den som blir utsatt för en s. k. produktskada i åtskilliga
situationer saknar möjlighet att få full gottgörelse för sin skada.

Försäkringar

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning
för inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård och
sjukhusvård samt mediciner etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en
skadad få förtidspenison eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen
och — vid yrkesskada — yrkesskadelivränta från yrkesskadeförsäkringen.
Pension eller sjukbidrag förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med

LU1974:10

3

minst 50 procent, livränta nedsättning med minst 10 procent. Till
efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen och —
vid yrkesskada — efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Invaliditets-
och efterlevandeförmånema kan kompletteras med vissa tillägg.
Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt
har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen
reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt -gruppförsäkringar — eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen.
Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar.
Därmed menades ursprungligen att ett visst på förhand
överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då
skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt
inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om ett förbättrat ersättningssystem för dem som skadas i
samband med sjukvård har behandlats av riksdagen bl. a. de båda senaste
åren. Vid tillkomsten av skadeståndslagen framhöll justitieministern att
önskemålen om förbättrat skydd på sjukvårdens område enligt hans
mening bäst tillgodoses genom försäkringsanordningar som verkar direkt
till förmån för de potentiellt skadelidande. Med hänsyn till att
sjukvårdens och folktandvårdens huvudmän samt de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna genom sina organisationer förklarat sig beredda
att ta initiativ till på lämpligt sätt utformade försäkringssystem, ansåg
justitieministern att det inte fanns skäl att ta upp frågan om ingripande
genom lagstiftning till säkerställande av att ersättningsproblemen på detta
område blir lösta (prop. 1972:5 s. 104).

Lagutskottet instämde i justitieministerns principiella syn på frågan
men underströk för sin del ytterligare angelägenheten av att förekommande
problem rörande denna typ av skador snarast löses (LU
1972:10 s. 143). Utskottet lämnade också vissa närmare upplysningar
rörande det pågående utredningsarbetet för att utforma ett sådant
ersättningssystem som justitieministern åsyftat. Detta arbete hade då
sedan något år tillbaka bedrivits av en arbetsgrupp bestående av
representanter för Landstingsförbundet och de svenska försäkringsbolagen.
Utredningsarbetet hade vid tidpunkten för utskottsbehandlingen
nått så långt att man kunde skönja riktlinjerna för hur ersättnings -

1* Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 10

LU 1974:10

4

systemet borde utformas. Utskottet ansåg att man borde avvakta
resultatet av utredningsarbetet. Om tidsutdräkten skulle bli större än
beräknat eller om det skulle visa sig att räckvidden av föreslagen
ersättningsanordning blev otillräcklig eller inte fyllde de krav på säkerhet
och snabbhet som man med hänsyn till patienternas trygghet måste
ställa, borde man dock enligt utskottets mening allvarligt överväga att
tillgripa lagstiftning eller andra åtgärder för att åstadkomma önskvärda
lösningar. Vad utskottet sålunda anfört skulle ges Kungl. Maj:t till känna.

Frågan kom åter upp vid 1973 års riksdag med anledning av en motion
om införande av strikt skadeståndsansvar inom sjukvården. Kort tid före
utskottsbehandlingen av motionen hade den av Landstingsförbundet och
försäkringsbolagen tillsatta arbetsgruppen redovisat sitt arbete i en
rapport med titeln ”Förslag om vidgat patientskydd”. Rapporten
innehöll dels ett fullständigt förslag till utformning av bestämmelser om
ersättningsansvar för kroppsskada, som drabbar patient i samband med
sjukvård, dels en ingående kommentar till de föreslagna bestämmelserna.
Landstingsförbundets styrelse hade den 22 februari 1973 beslutat att låta
remissbehandla rapporten.

I sitt av riksdagen godkända betänkande anförde utskottet bl. a.
följande (LU 1973:9 s. 14 f.).

Det remitterade förslaget ansluter sig nära till de preliminära uppgifter
angående ersättningssystemets utformning vilka föregående år lämnades
av företrädare för Landstingsförbundet och ifrågavarande arbetsgrupp och
som senare redovisades i utskottets betänkande. Utskottet uttrycker sin
stora tillfredsställelse över att därvid angivna målsättningar och uppgjorda
tidsplaner för utredningsarbetet i stort sett kunnat hållas. Det nu
presenterade förslaget anser utskottet i sina huvuddrag vara väl ägnat att
skapa ett enklare, snabbare och rättvisare ersättningssystem än skadeståndsrättens
på sjukvårdens område. Visserligen uppfyller förslaget inte
de mest långtgående krav som från olika håll uppställts när det gäller
ekonomisk kompensation vid ”medicinskt olycksfall”. Det föreslagna
ersättningsansvaret täcker dock de allvarliga skadefall där motiven för
vidgade ersättningsmöjligheter är mest framträdande, nämligen de direkta
behandlingsskadorna. Det bör vidare understrykas att det föreslagna
skadebegreppet är helt fristående från varje inslag av vårdslöshet,
bristande erfarenhet, bristande skicklighet eller bristande kännedom om
patientens konstitution. Detta innebär att man — till skillnad från
gällande lagregler — bortser från de subjektiva momenten i vårdpersonalens
handlande. Härigenom uppfyller förslaget målsättningen att
utjämna effekterna av culparegelns tillämpning inom sjukvården beträffande
de mest angelägna ersättningsbehoven. Förslaget innebär vidare
att ersättningsansvaret kommer att omfatta nya skadegrupper — skador
som hittills inte registrerats som skada.

Utformningen av förslaget har nödvändigtvis till stor del betingats av
de ekonomiska förutsättningarna. Det allmänna ekonomiska läget anses
för närvarande inte ge utrymme för kostnadsökningar annat än i
begränsad omfattning. Sjukvårdshuvudmännens ekonomiska insatser för
utformningen av ett vidgat ersättningsansvar vid skada i samband med
sjukvård har sålunda måst avvägas i konkurrens med andra resursbehov
inom sjukvården. Detta innebär att kostnaderna för ett vidgat patient -

LU 1974:10

5

skydd måste värderas i förhållande till alternativ användning inom
sjukvårdsproduktionen. Arbetsgruppen har påpekat att det föreslagna
ersättningssystemet utformats med viss försiktighet. Om det föreslagna
ersättningsansvaret kommer att genomföras och det, sedan systemet
prövats en tid, visar sig att riskerna överskattats, dvs. att kostnaderna
understiger de nu beräknade eller att ekonomiskt utrymme i övrigt finns,
bör enligt arbetsgruppen en påbyggnad av systemet övervägas. Enligt det
föreliggande förslaget finns det i sådant fall möjligheter att beträffande
bestämda skadegrupper vidga det nu föreslagna ansvaret.

Enligt vad utskottet inhämtat från Sveriges läkarförbund, Sveriges
tandläkarförbund och representanter för de i den ovannämnda arbetsgruppen
ingående försäkringsbolagen bedöms preliminärt förutsättningarna
som goda för att ett ersättningssystem av liknande utformning
skall kunna införas på den privata vårdsektorn.

De förhoppningar, som utskottet föregående år ställde på det inom
Landstingsförbundet pågående utrednings- och förhandlingsarbetet, har
således visat sig välgrundade. Frågan om att tillskapa ett enklare,
snabbare och mera rättvist ersättningssystem för skador vid medicinsk
behandling har under det gångna året forts ett gott stycke närmare en
lösning. I nuvarande läge bör givetvis Landstingsförbundets och sjukvårdshuvudmännens
slutliga ställningstagande till det föreslagna ersättningssystemet
avvaktas, liksom i vilken utsträckning anslutning till systemet
kommer att äga rum inom angränsande vårdområden. Vid dessa
förhållanden bör motionsyrkandet om särskild lagstiftning i ämnet inte
vinna bifall.

Pågående utredningsarbete

Såsom framgår av den föregående framställningen pågår sedan år 1971
inom Landstingsförbundet en utredning angående förutsättningarna för
landstingskommun att åtaga sig ett vidgat ersättningsansvar för skada som
drabbar patient i samband med sjukvård. Målsättningen för utredningsarbetet,
som bedrivs i samverkan med de svenska försäkringsbolagen, är
att skapa ett ersättningssystem som ger med hänsyn till en skadas art och
konsekvenser rättvisare ekonomiska kompensationsmöjligheter än det
skadeståndsrättsliga systemet. En arbetsgrupp bestående av representanter
för Landstingsförbundet och försäkringsbolagen lade den 2 februari
1973 fram en rapport med förslag till vidgat patientskydd. Landstingsförbundets
styrelse beslöt den 22 februari 1973 att arbetsgruppens
förslag skulle remitteras till sjukvårdshuvudmännen samt vissa angivna
myndigheter och organisationer för yttrande. Efter bearbetning och vissa
försäkringsmässiga förhandlingar skulle förslaget enligt styrelsens beslut
åter föreläggas styrelsen. En sammanställning av remissvaren utgavs i
mitten av augusti 1973. Den förelädes Landstingsförbundets ekonomiberedning.
Beredningen beslöt att en expertgrupp skulle tillsättas för att
utvärdera resultatet av remissbehandlingen samt bearbeta förslaget med
hänsyn härtill. Med beaktande av de synpunkter som framkommit vid
remissbehandlingen samt även senare i samband med överarbetningen av
förslaget har den 28 november 1973 ett nytt förslag till ansvarsåtagande
lagts fram (”Förslag till ersättningsansvar vid behandlingsskada”). Det
nya förslaget, vilket fogas som bilaga till detta betänkande, har

LU 1974:10

6

överlämnats till försäkringsbolagen för kostnadsberäkning och närmare
försäkringsteknisk bearbetning. Därefter skall förslaget ånyo tas upp till
behandling i Landstingsförbundets styrelse.

En utredning angående ersättning för produktskador verkställs f. n. av
den år 1973 tillsatta produktansvarskommittén. Enligt direktiven skall
utredningsarbetet bl. a. inriktas på en lösning av ersättningsproblemen på
personskadeområdet.

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 januari 1974 har nyligen
tillsatts en utredning för att se över bestämmelserna angående tillsyn över
personal inom hälso- och sjukvården, m. m., den s. k. medicinalansvarskommittén.
Huvudvikten av utredningsuppdraget är lagd på en översyn
av reglerna om medicinalväsendets ansvarsnämnd, men utredningen skall
behandla även vissa andra rättssäkerhets-, informations- och integritetsfrågor
inom sjukvården.

Utskottet

Vid såväl 1972 års riksdag som 1973 års riksdag behandlade utskottet
motionsförslag, som syftade till att förbättra situationen för
dem som skadas i samband med sjukvård. Utskottet avstyrkte vid båda
dessa tillfällen bifall till motionerna under hänvisning till i första hand att
det inom Landstingsförbundet pågår en utredning angående förutsättningarna
för landstingskommun att åtaga sig ett vidgat ersättningsansvar
för skada som drabbar patient i samband med sjukvård. (En närmare
redogörelse för riksdagsbehandlingen lämnas ovan på s. 3 ff.) Den
allmänna målsättningen för utredningsarbetet är att för sådana skador
föreslå former för ett ersättningssystem som med hänsyn till skadans art
och konsekvenser ger rättvisare ekonomiska kompensationsmöjligheter
än det skadeståndsrättsliga systemet. När utskottet behandlade frågan i
fjol hade utredningsarbetet avancerat så långt att Landstingsförbundets
styrelse låtit remittera till sjukvårdshuvudmännen samt vissa myndigheter
och organisationer ett förslag till utformning av bestämmelser avseende
ersättningsansvar för kroppsskada som drabbar patient i samband med
sjukvård. Det remitterade förslaget är återgivet i utskottets betänkande
LU 1973:9 s. 11 ff.

I förevarande motion ifrågasätts om den avgränsning av ersättningsansvaret
som gjorts enligt det remitterade förslaget kan anses helt
tillfredsställande med hänsyn till patienternas behov. Motionärerna pekar
särskilt på att man från ansvaret undantagit skada som uppkommit till
följd av underlåten åtgärd. I motionen hemställs att medicinalansvarskommittén
(se ovan) får i uppdrag att utreda huruvida skadeståndsfrågorna
inom sjukvården kommer att få en tillfredsställande lösning genom ett
förverkligande av Landstingsförbundets förslag.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen (ovan
s. 5) har efter remissbehandlingen en överarbetning skett av förslaget.
Detta har resulterat i att ett nytt förslag lagts fram den 28 november
1973 (se bilaga till detta betänkande). Enligt vad utskottet inhämtat

LU 1974:10

7

pågår för närvarande överläggningar med försäkringsgivare rörande
villkor, premier och premiefördelningen. Avsikten är att förslaget
därefter — med de eventuella ändringar som kan beslutas — skall tas upp
till behandling på Landstingsförbundets kongress i juni 1974.

Beträffande den i motionen berörda avgränsningsproblematiken när
det gäller ersättningsgrundande skador vill utskottet till en början erinra
om det nära sambandet mellan ansvarsomfattning och kostnadsram.
Såsom framhölls i det remitterade förslaget var ersättningsåtagandet
utformat med viss försiktighet med tanke på svårigheten att överblicka de
faktiska konsekvenserna. Kostnaderna för ett vidgat patientskydd måste
också värderas i förhållande till alternativ användning för sjukvårdande
insatser. En allmän utgångspunkt för utredningsarbetet har sålunda varit
att kostnaderna för ett vidgat ersättningsansvar inte bör få medföra
effekter som negativt påverkar tilldelningen av resurser för ren sjukvård.

En generell värdering av remissinstansernas inställning till awägningsförhållandet
mellan ansvarsom fattning och kostnadsram har emellertid
gett vid handen att ansvarsomfattningen framstår som prioriterad. 1
konsekvens med sjukvårdshuvudmännens sålunda uttalade vilja att skapa
förutsättningar för vidgade möjligheter till skadeersättning och med
beaktande av de synpunkter i övrigt som redovisats i remissvaren har
därför en omprövning skett av ansvarsavgränsningen.

I jämförelse med det remitterade förslaget innefattar nu föreliggande
förslag en väsentlig utvidgning av ansvarsåtagandet, främst genom att
skada som följd av underlåten åtgärd numera kan utgöra ersättningsgrund.
Skada som uppkommer eller inte kan förhindras till följd av vissa
brister i samband med diagnostik föreslås således nu bli täckt av ansvaret.
Det gäller här fall där diagnostiken inte uppfyller de krav som enligt
medicinsk praxis kan uppställas. Därutöver har den självrisk/karenstid
som skall bäras av patienten minskats. Även på denna punkt har således
ersättningsansvaret vidgats i förhållande till remissförslaget. Samtidigt har
ansvarsavgränsningarna i flera avseenden preciserats, bl. a. har ett
generellt undantag införts i fråga om skador till följd av produktfel hos
läkemedel, tekniskt hjälpmedel eller annan sjukvårdsmateriel som använts
vid vården (jfr ss. 2 och 6 ovan). Detta ger en motsatt effekt, dock inte i
sådan utsträckning att den uppväger den föreslagna ansvarsutvidgningen.
Utskottet vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten vid att
sjukvårdshuvudmännen inte har majoritetsställning i den skadenämnd
som skall avge utlåtande i principiella eller tveksamma skadeersättningsfall.
De föreslagna förändringarna av ersättningsåtagandet har bedömts
rymmas inom den tidigare förutsatta kostnadsramen, cirka 2 öre per
skattekrona.

Utskottet finner det glädjande att det visat sig möjligt att på detta sätt
utsträcka ersättningsansvaret till att omfatta även andra skador än de
direkta behandlingsskadorna. Till följd av de gjorda förändringarna
kommer således nu föreliggande förslag i högre grad än remissförslaget att
utjämna effekterna av vållandeprincipens tillämpning inom sjukvården.
Utskottet vill framhålla att det rör sig om ett ansvarsåtagande från

LU 1974:10

8

sjukvårdshuvudmännens sida som sträcker sig väsentligt längre än vad
som följer av gällande principer för skadeståndsskyldighet.

Genom att numera även skada som följd av underlåten åtgärd föreslås
falla in under ersättningsansvaret har motionärernas huvudönskemål i
fråga om gränsdragningen blivit tillgodosett. Ett väsentligt skäl till
motionärernas hemställan om att medicinalansvarskommittén skulle få i
uppdrag att verkställa en överprövning av Landstingsförbundets förslag
har således bortfallit. Utskottet vill tillägga att en sådan överprövning
skulle medföra dubbelarbete och innebära risk för att denna angelägna
reform blev försenad. Enligt utskottets uppfattning bör i nuvarande läge
givetvis Landstingsförbundets och sjukvårdshuvudmännens slutliga ställningstagande
till det föreliggande förslaget avvaktas. Utskottet erinrar i
detta sammanhang också om att det här är fråga om ett frivilligt
kommunalt patientskydd som skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen
själva. Om det sedan ersättningssystemet genomförts och praktiskt
prövats någon tid skulle visa sig att det ej fullt motsvarar förväntningarna
kan det givetvis bli aktuellt att inom ramen för en allmän översyn av
systemet ta upp frågan om en utbyggnad av ansvarsåtagandet. Initiativet
härtill ankommer dock rimligen i första hand på sjukvårdshuvudmännen
själva. En annan sak är att det från statsmakternas sida kan finnas
anledning att med hänsyn till vårdfrågornas vikt med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området, särskilt när det gäller frågan i vilken
utsträckning anslutning till systemet kommer att äga rum inom angränsande
vårdsektorer.

På anförda skäl hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionen 1974:1268.

Stockholm den 2 april 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Sundelin (s)*, fru
Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s)*, Torwald
(c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar
Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander
(c) och fru Lindquist (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1974:10

9

Bilaga

Förslag till ersättningsansvar vid behandlingsskada

§ 1 Patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård har
rätt till ersättning för behandlingsskada enligt följande bestämmelser.

§ 2 Med behandlingsskada förstås skada eller sjukdom av kroppslig art
som

2.1 uppkommit som en direkt följd av undersökning, medicinering,
behandling eller annan dylik åtgärd och ej utgör en naturlig följd av en
från medicinsk synpunkt motiverad åtgärd.

Såsom behandlingsskada anses dock ej skada eller sjukdom som skulle
ha fortgått, uppkommit eller utvecklats oavsett vården.

2.2 uppkommit eller ej kunnat förhindras till följd av att med
tekniska hjälpmedel framtagna undersökningsresultat varit oriktiga eller
att faktiskt iakttagna sjukdomssymptom i samband med diagnostik inte
tolkats på sätt som överensstämmer med medicinsk praxis.

2.3 inträffat genom olycksfall — dvs. plötslig yttre händelse — i
samband med hälso- och sjukvård.

§ 3 Patient äger dock ej rätt till ersättning för behandlingsskada som
orsakats av

3.1 produktfel hos läkemedel, tekniskt hjälpmedel eller annan sjukvårdsmateriel
som använts vid vården,

3.2 smitta eller infektion av annan orsak än att ej sterila instrument
eller ämnen såsom läkemedel, infusionsvätska, blod eller plasma använts.

§ 4 Ersättning utgår för behandlingsskada om patienten på grund av
skadan

intagits på sjukhus eller

sjukskrivits med hel arbetsoförmåga under längre tid än 14 dagar eller
tillfogats sådant stadigvarande men som ej är utan betydelse eller
avlidit.

Oavsett de i föregående stycke angivna förutsättningarna för ersättning
vid behandlingsskada utgår ersättning för av sådan skada orsakade
skäliga behandlingskostnader, dock endast till den del ersättningsbeloppet
överstiger 200 kronor.

§ 5 Ersättning beräknas enligt i Sverige gällande skadeståndsrättsliga
regler i den mån ej annat föreskrivs här nedan.

5.1 Föreligger medvållande till skadan på den skadelidandes sida utgår
ersättning utan jämkning. Om dock den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan utgår ingen eller vid
särskilt förmildrande omständigheter jämkad ersättning.

LU 1974:10

10

5.2 Ersättning för förlorad inkomst skall motsvara det inkomstbortfall
som åsamkats patienten genom skadan.

5.3 När skada medför bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmåga
utgår — där ej annat sägs här nedan — livränta efter den grad av
invaliditet som för den skadades återstående livstid skulle ha fastställts
enligt de regler som gäller i lagen om yrkesskadeförsäkring. Livränta skall
dock ej utgå med högre eller lägre belopp än vad den skadelidande kan
beräknas dels förlora i inkomst med hänsyn till invaliditetens betydelse
för hans framtida yrkesutövning, dels åsamkas i merkostnader för vård
eller dylikt på grund av den av skadan orsakade invaliditeten.

Skulle den fastställda invaliditetsgraden understiga tio procent utgår
ingen livränta utan endast ersättning för lyte och stadigvarande men.

Därest den fastställda invaliditetsgraden uppgår till tio procent men ej
överstiger trettio procent utgår igen livränta utan en till ? gånger
beloppet för lyte och stadigvarande men förhöjd ersättning.

Förhöjning sker dock ej av ersättning för lyte och stadigvarande men
som endast påverkar den skadades utseende.

5.4 För akut sjukdomstid utgår ersättning för sveda och värk, dock
med de begränsningar som anges i paragraf fyra första stycket. För
därefter kvarstående besvär utgår ersättning för lyte och stadigvarande
men. Ersättning utgår enligt särskilda tabeller.

5.5 Endast den av skadan föranledda nettoförlusten skall ersättas.
Ersättning utgår således ej till den del ersättning utgått eller kan utgå till
exempel från arbetsgivare i form av semesterersättning eller dylikt, från
socialförsäkring, från stat eller kommun eller från annan, av arbetsgivare
helt eller delvis bekostad försäkring eller från trafikförsäkring, hemförsäkring
eller annan skadeförsäkring, från olycksfalls- eller sjukförsäkring i
form av periodisk ersättning.

Är den skadelidande ej skyldig att erlägga inkomstskatt på sådan i
föregående stycke avsedd ersättning skall den ersättning som utges jämväl
bestämmas med hänsyn tagen till skattefriheten.

§ 6 Ansvarigheten enligt detta åtagande är för varje skadehändelse
begränsad intill ett belopp om tre miljoner kronor, dock högst en miljon
kronor per skadad person.

§ 7 Rätt till ersättning föreligger ej

7.1 för ideell skada om den skadelidande avlidit innan avtal träffats
om ersättningens storlek och utbetalning.

7.2 om fordran grundas på överlåtelse.

7.3 om krav på ersättning framställs senare än två år räknat från den
tidpunkt då behandlingsskadan orsakades.

7.4 vid atomskada enligt definitionen i atomansvarighetslagen 1 §, ej
heller skada, vars uppkomst eller omfattning direkt eller indirekt orsakats
av eller står i samband med jordbävning, vulkaniskt utbrott, krig,
invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig förklarats

LU 1974:10

11

eller ej, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller åtgärd av
makthavare, som otillbörligen tillvällat sig makten.

§ 8 Har sjukvårdshuvudmannen utgivit ersättning för skada inträder
huvudmannen i den skadelidandes rätt att kräva skadestånd av annan.

§91 principiella eller tveksamma skadeersättningsfall skall utlåtande
inhämtas från en särskilt tillsatt sakkunnig nämnd — Skadenämnd. Rätt
att inhämta utlåtande tillkommer skadelidande, sjukvårdshuvudman och
försäkringsgivare.

Skadenämnden består av fem ledamöter varav en ledamot, ordföranden,
utses av Konungen. Av övriga ledamöter företräder två ledamöter
sjukvårdshuvudmännen, en ledamot försäkringsgivarna samt en ledamot
medicinsk sakkunskap.

Arbetsordning för skadenämnden fastställs av Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet i samråd med försäkringsgivarna.

GOTAB 74 7302 S Stockholm 1974