Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av preskriptionsförordningen

Betänkande 1973:LU3

Lagutskottets betänkande nr 3 år 1973

LU 1973:3

Nr 3

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av preskriptionsförordningen.

I motionen 1973:622 av fru Sundberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn av preskriptionsförordningen.

Gällande rätt

Allmänna regler om fordringspreskription finns i förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer. Särskilda regler om preskription av fordringar finns dessutom
i olika specialförfattningar.

Bestämmelserna i preskriptionsförordningen innebär i huvudsak följande.

Preskriptionstiden är tio år och löper från dagen för fordringens
tillkomst (1 § första stycket). Preskription avbrytes genom att borgenären
gentemot gäldenären vidtar processuella åtgärder, t. ex. genom att
stämning delges gäldenären, eller genom att borgenären skriftligen eller
muntligen kräver gäldenären på betalning eller erinrar denne om
fordringen (1 § första stycket). Kan gäldenären inte anträffas, har
borgenären möjlighet att under vissa förutsättningar avbryta preskription
genom att ange fordringen hos domstol eller överexekutor (1 § andra och
tredje styckena). Preskription kan avbrytas också genom åtgärder från
gäldenärens sida, nämligen genom amortering eller räntebetalning eller
genom att gäldenären erkänner fordringens tillvaro (3 §). Vissa beslut i
inteckningsärenden har också preskriptionsavbrytande effekt (3 §). Har
processuellt förfarande inletts mot gäldenären, sker nytt preskriptionsavbrott
varje gång gäldenären höres eller kallas till inställelse. Blir
fordringen fastställd genom dom eller utslag har domen eller utslaget
preskriptionsavbrytande verkan liksom också påbörjad verkställighet
(4 §). Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny tioårig preskriptionstid
att löpa (1,3 och 4 §§).

Försummelse att avbryta preskription medför att borgenären förlorar
sin talan mot gäldenären (2 §). Alla de med fordringen förenade
rättsverkningarna har dock härmed inte upphört att gälla. Borgenären
kan använda en preskriberad fordran till kvittning mot genfordran under
förutsättning att borgenären förvärvade fordringen innan den preskriberades
och att han själv inom samma tid ådrog sig den gäld som han önskar
kvitta (7 §). En preskriberad förpliktelse anses vidare ha den rättsverkan
att gäldenär som betalat en preskriberad skuld inte kan på grund av eljest
tillämpliga regler om condictio indebiti kräva att återfå beloppet.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 3

LU1973:3

2

Slutligen bör nämnas att enligt praxis frågan om preskription inte beaktas
av domstol ex officio.

De särskilda preskriptionsregler som finns i olika specialförfattningar
skiljer sig i flera hänseenden från preskriptionsförordningen men företer
också sinsemellan flera skiljaktigheter. I allmänhet föreskriver de en
kortare preskriptionstid än preskriptionsförordningen, i regel mellan ett
och tre år. Som praktiskt viktiga exempel kan nämnas att preskriptionstiden
beträffande fordran på grund av arrendeavtal (8 kap. 26 §
jordabalken) och på grund av hyresförhållande (12 kap. 61 § jordabalken)
är två år. Detsamma gäller enligt 9 § lagen (1916:312) ang.
ansvarighet i följd av automobiltrafik och 10 § lagen (1886 nr 7 s. 1) ang.
ansvarighet i följd av järnvägs drift om fordran å skadestånd enligt dessa
lagar. För uttagande av debiterad skatt till stat och kommun gäller en
preskriptionstid om fem år enligt 71 § 1 mom. uppbördsförordningen
(1953:272). Enligt 54 § köplagen (1905 nr 38 s. 1) gäller en yttersta
preskriptionstid om ett år med avseende på köparens rätt att föra talan
om fel eller brist i varan. Specialpreskriptionsreglema föreskriver ofta en
annan utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning än preskriptionsförordningen,
t. ex. förfallodagen enligt 25 § skuldebrevslagen (1936:81),
den dag borgenären fick kännedom om att fordringen kunde göras
gällande enligt 29 § försäkringsavtalslagen (1927:77) eller den dag
arrendatorn avträdde arrendestället enligt 8 kap. 26 § jordabalken. Även
reglerna om preskriptionsavbrott och om verkan av preskription är ofta
annorlunda utformade i specialförfattningama jämfört med preskriptionsförordningen.
Det bör även framhållas att preskriptionsreglerna i
åtskilliga specialförfattningar grundas på internationella konventioner
rörande olika rättsområden. Som exempel kan nämnas 11 kap. växellagen
(1932:130) och 10 kap. checklagen (1932:131) samt de i regel mycket
korta preskriptionstider som gäller inom frakträtten för transporter till
sjöss, med järnväg, med luftfartyg och på landsväg.

Motionen

I motionen framhålls inledningsvis att kännedomen om den tioåriga
preskriptionstiden torde vara föga utbredd bland vanliga konsumenter.
Däremot torde den femåriga preskriptionstiden enligt skatteförfattningarna
vara mera allmänt bekant. Kvitton och andra bevis på erlagd betalning
sparas säkerligen i allmänt kortare tid än tio år. Många konsumenter har
inte utrymme eller möjlighet att bevara de handlingar, som skulle
erfordras för styrkande av fullgjord betalning, om krav skulle framställas
mer än fem år efter köpet.

Det finns dock fall, påpekar motionärerna, där det av rättssäkerhetsskäl
är nödvändigt med en förhållandevis lång preskriptionstid. Med
hänsyn till att riksskatteverket anser sig kunna bevaka det allmännas
skattefordringar inom en femårig preskriptionstid anser motionärerna
dock att dessa fall torde vara ganska få.

De förändringar, som de på automatisk databehandling baserade

LU 1973:3

3

redovisningssystemen medfört, måste enligt motionärernas uppfattning få
till följd att den mer än hundra år gamla preskriptionsförordningen bör ses
över. Dessutom har den stigande levnadsstandarden medfört, att enskilda
personer i betydligt högre grad än vad förr var vanligt köper dyrbara
kapitalvaror. Motionärerna anser rättssäkerheten fordra, att preskriptionstidens
längd står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen,
vilken enligt motionärernas mening låter sig starkt påverkas av
preskriptionsbestämmelsema inom skatteområdet. Motionärerna finner
därför en förkortning av den allmänna preskriptionstiden önskvärd.

Det nordiska reformförslaget 1957

Efter beslut på nordiskt justitieministermöte år 1951 tillkallades
samma år sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige med
uppdrag att i nordiskt samarbete verkställa en översyn av bestämmelserna
om preskription av fordran. De sakkunniga avlämnade år 1957 betänkande
med i allt väsentligt överensstämmande förslag till lag om preskription.
För Sveriges del skedde detta genom betänkandet (SOU
1957:11) Fordringspreskription m. m.

Lagförslagen, som avsågs ersätta de i respektive länder gällande
allmänna reglerna om preskription, byggde i stor utsträckning på den
norska lagens bestämmelser. Som huvudregel föreskrevs att fordran
preskriberas efter tio år räknat från förfallodagen. För de s. k. vardagslivets
fordringar skulle preskriptionstiden utgöra tre år, räknat från
förfallodagen, dock att tiden skulle vara tio år om skuldebrev utfärdats
eller fordringen blivit domfäst. För skadeståndsfordringar skulle treårstiden
löpa från det borgenären fick eller bort få kunskap om skadan och
den som är ansvarig för denna. Vissa bestämmelser om längre preskriptionstid
skulle gälla beträffande fordringar på skadestånd på grund av
brott. Sådana fordringar för vilka förfallodag inte blivit bestämd skulle i
varje fall preskriberas senast efter tjugo år, räknat från fordringens
tillkomst. En tjugoårig preskriptionstid skulle gälla också för vissa
bankfordringar. Förslaget innehöll vidare åtskilliga bestämmelser om
tilläggsfrister för vissa fall. Som preskriptionsavbrytande åtgärd erkändes
enligt förslaget gäldenärens uttryckliga erkännande av skulden. Från
borgenärens sida krävdes i princip inledande av processuellt förfarande
mot gäldenären eller ansökan om verkställighet. För det fall att rättsligt
förfarande eller förfarande för verkställighet inte fullföljdes, skulle enligt
förslaget vissa tilläggsfrister löpa. I övriga fall skulle preskriptionsavbrott
medföra att ny preskriptionstid börjar löpa. Kvittningsrätt skulle
föreligga för preskriberad fordran under förutsättning bl. a. av konnexitet
mellan fordringarna.

Den svenska förslaget remissbehandlades i vanlig ordning. Ett stort
antal remissinstanser, bl. a. flertalet av näringslivets organisationer,
avstyrkte att förslaget lades till grund för lagstiftning. De föreslagna
bestämmelserna ansågs invecklade och svårtillgängliga. Det framhölls att
systemet med olika preskriptionstider för olika fordringar lätt kunde ge

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 3

upphov till gränsdragningsproblem och att på grund härav rättsförluster
kunde komma att uppstå. Önskemålet om nordisk rättslikhet på området
ansågs inte utgöra tillräckligt motiv för att trots dessa svagheter ersätta
nuvarande regler, som ansågs vara enkla att tillämpa och ha en fast
förankring hos gemene man, med det föreslagna systemet.

Även de remissinstanser som avstyrkte förslaget förklarade sig
emellertid i princip kunna godta en kortare preskriptionstid — om tre
eller fem år — för vissa fordringar. Det uttalades dock som önskvärt att
man uppnår en förenkling av den systematik som blir följden av att
korttidspreskription införs.

Också i Danmark och Finland restes starka betänkligheter mot
förslagen. Det norska förslaget fick däremot ett gynnsamt mottagande.

Efter överläggningar, som 1961 ägde rum mellan de nordiska
kontaktmännen för lagsamarbete (Nordiska rådet 10:e sessionen s. 912),
beslöts en rekommendation till de nordiska justitieministrarna om att
låta saken bero på det samnordiska planet.

Nordiska rådets rekommendation 1965

Tanken på en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning uppgavs
emellertid inte. Under åren 1959—1966 hölls vid flera tillfällen nordiska
departementsöverläggningar i syfte att försöka sammanjämka ståndpunkterna.

I Nordiska rådet väcktes 1964 medlemsförslag om gemensam nordisk
preskriptionslagstiftning. Vid behandling av förslaget i Nordiska rådets
juridiska utskott fann utskottet det motiverat att genomföra en ensartad
nordisk lagstiftning på ifrågavarande område. På förslag av utskottet
antog rådet i februari 1965 en rekommendation med hemställan till
regeringarna att genomföra en gemensam nordisk lagstiftning om
preskription av fordran baserad på en längre allmän preskriptionstid på
tio år och en kortare frist för preskription av det dagliga livets krav.

1965 års riksdagsbehandling

Vid 1965 års riksdag väcktes en motion (11:62) i vilken hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle begära utredning och förslag
om en sådan ändring i preskriptionsförordningen att preskriptionstiden
avkortades till fem år. Första lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (1LU 1965:19) till den av Nordiska rådet samma år
antagna rekommendationen samt uttalade, att enligt vad utskottet erfarit
hade ifrågavarande gemensamma lagstiftningsarbete redan påbörjats. Med
hänsyn härtill ansåg utskottet att något initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionen inte var erforderligt.

LU 1973:3

5

1966 års nordiska utkast

På grundval av ett från svensk sida framlagt förslag enades man år

1966 om huvudprinciperna för det fortsatta nordiska lagstiftningsarbetet.
Dessa principer innebar i huvudsak följande.

Alla slag av fordringar behandlas i princip lika i preskriptionshänseende.
Från dagen för fordringens tillkomst löper en preskriptionstid av tio
år. När fordringen förfaller till betalning ersätts den tioåriga preskriptionstiden
av en treårig preskriptionstid. Systemet innebär för det stora
antal fordringar som förfaller till betalning omedelbart att enbart den
treåriga preskriptionstiden blir tillämplig. Den tioåriga preskriptionstiden
skall kunna avbrytas genom enkel påminnelse från borgenärens sida, men
för avbrott av treårstiden krävs att gäldenären — uttryckligen eller
konkludent — erkänner skulden eller att borgenären vidtar rättsliga
åtgärder mot gäldenären. Preskriptionsavbrott genom påminnelse, gäldenärens
erkännande eller rättligt förfarande som avslutas med dom eller
liknande avgörande eller med verkställighet medför att ny preskriptionstid
börjar löpa. I övriga fall skall en viss kortare tilläggsfrist löpa.
Preskriberad fordran skall i princip kunna åberopas till kvittning. Möter
hinder för borgenären att avbryta preskription löper en tilläggsfrist från
det hindret upphör. Preskriptionstiden kan dock inte förlängas mer än tio
år.

Näringslivets organisationer i de nordiska ländema bereddes under
hösten 1966 tillfälle att yttra sig över förslaget. I Sverige skedde detta vid
ett av justitiedepartementet den 15 december 1966 anordnat sammanträde
i frågan. Det svenska näringslivet ställde sig kritiskt framför allt mot
förslaget att enkel påminnelse ej skulle godtas som preskriptionsavbrott
beträffande förfallna fordringar. Vidare ansågs från flera håll en femårig
preskriptionstid vara att föredra framför den föreslagna treårstiden. Det
framhölls att önskemålet om nordisk rättslikhet inte var tillräckligt motiv
för att frångå reglerna i gällande rätt som visat sig fungera väl i praktiken.
Däremot kunde intresset av europeisk rättslikhet tala för att man
accepterar även sådana ändringar i gällande rätt som innebär vissa
olägenheter.

Också i Finland riktades anmärkningar mot att treårspreskriptionen
inte skulle kunna avbrytas genom skriftlig påminnelse. I Danmark
framfördes vissa erinringar mot den föreslagna tioårstiden. I övrigt ansågs
dock förslaget i sina huvuddrag godtagbart i Danmark, Finland och
Norge.

Europarådskommitténs förslag 1969

År 1967 tillsattes inom Europarådet en expertkommitté för utarbetandet
av enhetliga europeiska regler om fordringspreskription. Det
nordiska samarbetet på preskriptionslagstiftningens område kom därför
att vila i avbidan på det inom Europarådet igångsatta arbetet. Av
naturliga skäl kom de nordiska representanterna, för vilka de olika

LU 1973:3

6

frågeställningarna i ämnet var mest aktuella, att spela en ledande roll i
kommittéarbetet. Från deras sida hävdades att Europarådsarbetet borde
syfta till att så långt möjligt ersätta den mångfald av olika preskriptionstider
som nu finns i medlemsländernas lagstiftning med en enhetlig
kortare preskriptionstid som bör ligga någonstans mellan tre och fem år
och räknas från fordringens förfallodag. Sedan det inom kommittén visat
sig att visst intresse fanns för en lösning av detta slag men att dess föroch
nackdelar inte kunde bedömas annat än i sammanhang med övriga
till preskriptionsinstitutet hänförliga regler, som t. ex. avbrott av och
suspension eller förlängning av preskriptionstiden, lades från svensk sida
fram ett fullständigt utkast till europeiska regler om preskription.
Förhandlingarna i kommittén kom sedermera i huvudsak att ske på
grundval av det svenska förslaget.

Under det fortsatta utredningsarbetet antog expertkommittén preliminärt
vissa regler om fordringspreskription. Dessa har utformats så att de
efter smärre justeringar skall kunna infogas antingen i en konvention,
som med folkrättsligt bindande verkan kan tillträdas av staterna, eller i en
till medländemas regeringar riktad rekommendation, som inte medför
samma folkrättsliga förpliktelser. Reglerna har för svensk rätts del
redovisats i en inom justitiedepartementet utarbetad PM (Ju 1969:30)
om vissa inom Europarådet utarbetade regler om fordringspreskription.
Promemorian har remissbehandlats. De föreslagna reglerna innebar i
huvudsak följande.

Enligt regel 1 skall varje fordran på fullgörelse av en förpliktelse, som
en person (borgenären) har mot en annan person (gäldenären), preskriberas
enligt reglerna. Enligt regel 2 skall preskriptionstiden löpa från den
dag skyldigheten till fullgörelse inträder, dvs. i fråga om penningförpliktelser
från förfallodagen. Preskriptionstiden skall enligt regel 4 första
stycket i allmänhet vara tre år. Enligt andra stycket i samma regel skall
preskriptionstiden emellertid vara tio år beträffande fordringar som
fastställts genom dom, skiljedom eller annan handling som kan verkställas
omedelbart. Enligt regel 4 tredje stycket kan medlemsländerna beträffande
särskilda slag av fordringar meddela undantag från huvudregeln om
treårspreskription genom att antingen bestämma en längre preskriptionstid,
som skall vara tio år, eller en kortare tid, som dock inte får överstiga
ett år. Regel 7 innehåller bestämmelser om förlängning av preskriptionstiden
bl. a. när förlikningsförhandlingar pågår mellan parterna.

Preskriptionsavbrott skall enligt regel 9 kunna ske a) genom att gäldenären
uttryckligen eller konkludent erkänner borgenärens fordran, b) genom
att borgenären inför judiciell eller administrativ myndighet eller i
skiljemannaförfarande åberopar sin fordran i avsikt att erhålla fullgörelse,
eller c) genom att borgenären ansöker om verkställighet för sin fordran.

Preskriptionsreglerna skall enligt regel 17 i princip vara tvingande.

Beträffande frågan om preskriptionstidens längd må anmärkas, att
kommittén inte tagit slutlig ställning till om preskriptionstiden skall vara
tre år. Ordet ”tre” i regel 4 första stycket har därför satts inom klammer.
Vidare hade från svensk sida föreslagits — i enlighet med 1966 års

LU 1973:3

7

nordiska utkast — att en tioårig preskriptionstid borde gälla beträffande
ej förfallna fordringar. Förslaget vann emellertid ej gehör i kommittén.
Det framhölls att Sverige, Danmark och Finland är de enda länder där
preskriptionstiden i allmänhet räknas från fordringens tillkomst och inte
från förfallodagen och att man i de andra europeiska länderna inte funnit
behov för en sådan regel.

Reformarbetets nuvarande läge

Den inom Europarådet år 1967 tillsatta expertkommittén har hållit
sex sammanträden, det sista i september 1970. Kommittén utarbetade på
detta möte ett enhetligt utkast jämte motiv till europeiska preskriptionsregler
samt ett utkast till en rekommendation. Kommittén har därmed
avslutat sitt arbete. Enligt kommitténs bedömande föreligger för närvarande
ej förutsättningar för en konventionsreglering. 1 stället föreslås att
Europarådet utfärdar en rekommendation om att ta hänsyn till de
utarbetade reglerna vid framtida lagstiftning på området. Resultatet av
kommitténs arbete har lagts fram för Europarådets kommitté för
juridiskt samarbete (CCJ) och skall därefter läggas fram för ministerkommittén
(Nordiska rådet 19 :e sessionen s. 1909 och 2292). Enligt
föreliggande planer skall under andra halvåret 1973 en ny expertkommitté
sammankallas inom Europarådet med uppdrag att fortsätta arbetet på
en unifiering av preskriptionsreglerna. Från nordisk sida har man dock
beslutat att inte avvakta resultatet av det europeiska samarbetet utan i
stället återupptaga arbetet på en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning.
Vid överläggningar i mars 1972 mellan de nordiska länderna
uppnåddes principiell enighet om ett fullständigt utkast till en samnordisk
lag om fordringspreskription. Det överenskoms att de berörda
regeringarna skulle låta presentera utkastet jämte erforderlig motivering
härför i respektive länder. Inom justitiedepartementet pågår för närvarande
arbete med färdigställandet av en promemoria i ämnet. Arbetet
härmed beräknas kunna avslutas under innevarande år. Enligt det
föreliggande utkastet skall preskriptionstiden vara tre år räknat från
fordringens förfallodag. Har viss förfallodag ej bestämts för fordringen,
skall en tioårig preskriptionstid gälla, räknat från dagen för fordringens
tillkomst. Denna preskriptionstid skall dock upphöra att löpa, när
fordringen förfaller till betalning.

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (s. 1) gäller sedan
länge enligt svensk rätt en allmän preskriptionstid av tio år räknat från
fordringens tillkomst. Reglerna härom återfinns i preskriptionsförordningen
(1862:10 s. 1), som i sina huvuddrag består förhållandevis
oförändrad sedan tillkomsten år 1862.

I motionen hemställs om en översyn av preskriptionsförordningen i
syfte att genomföra en förkortning av preskriptionstidens längd. Motio -

LU 1973:3

8

närerna anser att preskriptionstiden för det stora flertalet fordringar bör
kunna avkortas till fem år och hänvisar därvid till att en femårig
preskriptionstid ansetts tillräcklig inom skatteområdet.

Till följd av samhällsutvecklingen ter sig onekligen preskriptionsförordningens
bestämmelser numera åtskilligt föråldrade. Detta gäller inte
minst det av motionärerna berörda spörsmålet om preskriptionstidens
längd. Såsom redovisats ovan (s. 3 f.)har det sedan 1951 mer eller mindre
kontinuerligt pågått arbete på en revision av preskriptionsförordningen.
Utredningsarbetet har bedrivits i samarbete med Danmark, Finland och
Norge och har syftat till att genomföra en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning.
Sedan 1967 har dessutom inom Europarådet pågått ett
europeiskt samarbete för utarbetandet av enhetliga europeiska regler om
fordringspreskription.

Beträffande preskriptionstidens längd kan konstateras, att samtliga
förslag och utkast som offentliggjorts under utredningsarbetets gång,
upptagit bestämmelser om en treårig preskriptionstid. De olika förslagen
har dock uppvisat betydande skillnader i fråga om den föreslagna
treårsfristens tillämpningsområde och grunderna för dess beräkning.
Frågan om preskriptionstidens längd kan inte heller behandlas som ett
fristående problem utan måste ses i sitt naturliga sammanhang med övriga
till preskriptionsinstitutet hänförliga regler. En önskvärd förkortning av
preskriptionstidens längd har härigenom visat sig vara förenad med
betydande svårigheter.

Av nu antydda skäl har översynen av preskriptionsreglerna kommit att
bli tidskrävande. Den huvudsakliga orsaken därtill torde emellertid vara
att översynen verkställts i samarbete med andra länder, vilket oundvikligen
medfört ökad tidsutdräkt. Härtill vill utskottet dock framhålla, att
preskriptionslagstiftningen utgör ett rättsområde, där till följd av den
internationella handelns och samfärdselns utveckling stora fördelar är
förbundna med en rättslig reglering på mellanfolklig grundval.

Enligt vad utskottet erfarit har man på nordiskt håll numera bestämt
sig för att inte avvakta vad som kan framkomma som resultat av det
europeiska samarbetet angående fordringspreskription. Man har i stället
beslutat att påskynda arbetet på en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning.
Det nordiska samarbetet har enligt vad utskottet inhämtat
avancerat så långt att principiell enighet föreligger om ett fullständigt
utkast till en samnordisk lag om fordringspreskription. Enligt uppgift
beräknas en promemoria i ämnet kunna färdigställas inom justitiedepartementet
under innevarande år.

Det långvariga arbetet på en översyn av preskriptionsförordningen
synes således kunna slutföras inom en relativt snar framtid. Med hänsyn
till detta förhållande synes något initiativ från riksdagens sida ej
erforderligt.

Utskottet hemställer

LU 1973:3 9

att motionen 1973:622 avslås.

Stockholm den 27 februari 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s)*, fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s), fru Åsbrink
(s), herr Sjöholm (fp), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c)*, herrar
Andersson i Södertälje (s), Winberg (m)*, Israelsson (vpk), Olsson i
Sundsvall (c) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

I