Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för omyndig till ersättning av staten för förlust genom förskingring av omyndigs medel

Betänkande 1973:LU10

Lagutskottets betänkande nr 10 ar 1973

Nr 10

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för omyndig till
ersättning av staten för förlust genom förskingring av omyndigs medel.

I motionen 1973:71 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Eriksson i
Bäckmora (c) hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till
lagstiftning om statlig ersättning för förluster som omyndig åsamkas
genom förskingring från förmyndares sida.

Nuvarande ordning

Bestämmelserna om förmynderskap och kontrollen av dessa återfinns i
föräldrabalken (FB).

För omyndig skall alltid finnas förmyndare även i det fall att den
omyndige ej har egendom som skall förvaltas. För underårig är
föräldrarna eller en av dem förmyndare. Finnes ej sådan legal förmyndare
förordnar rätten förmyndare. Lagen innehåller en rekommendation att
därvid i första hand skall utses någon av den omyndiges släktingar.

Prövas förmyndaren inte längre vara lämplig att utöva sin befattning
kan rätten entlediga honom. Grunden härför kan vara missbruk eller
försummelse vid utövande av befattningen, ekonomiskt obestånd eller
annan orsak vilken i och för sig ej behöver hänföra sig till förmyndarens
personliga egenskaper. Förmyndaren är skyldig att ersätta skada som han
uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat den omyndige. Fordran i
anledning av sådan skada preskriberas inom ett år från det den omyndige,
sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare erhållit del av de
slutredovisningshandlingar den avgående förmyndaren har att avge till
överförmyndaren. Den korta preskriptionstiden gäller inte fordran på
grund av förmyndarens brottsliga förfarande. Svensk rätt saknar bestämmelser
om statligt ansvar eller försäkringsskydd för anförtrodda medel.

Är förmyndaren förhindrad att utöva förmynderskapet i dess helhet
eller i avseende på vissa rättshandlingar, skall rätten förordna god man att
iaktta den omyndiges rätt. God man kan vidare förordnas för iakttagande
av bortovarande eller okänd arvinges eller testamentstagares rätt.

I vad gäller förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över
denna förvaltning är för den svenska rätten sedan gammalt utmärkande
den vidsträckta självständighet som tillerkänns förmyndaren. Det allmännas
tillsyn sker genom såväl löpande kontroll som genom årlig
kontroll. Denna tillsyn utövas i första hand av kommunalt valda
överförmyndare, vilka i sin tur står under tillsyn a\ förmynderskapsdomstolen.
Den löpande kontrollen möjliggörs genom att kontrollmyndighetens
samtycke uppställts som villkor för vidtagande av vissa åtgärder
från förmyndarens sida samt genom krav på placering i bank i vissa fall av

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 10

LU 1973:10

2

omyndigs medel. Den årliga kontrollen sker genom granskning av de
redovisningshandlingar som förmyndaren varje år skall avge till överförmyndaren.
De inskränkningar som genom den löpande kontrollen sker i
förmyndarens förvaltningsrätt avser både rätten att placera omyndigs
medel i vissa fall, t. ex. i aktier, och rätten att företa vissa rättshandlingar.
Tillståndsmyndighet är, såvitt avser överlåtelse eller pantsättning av
omyndigs fasta egendom, förmynderskapsdomstolen och i övriga fall
överförmyndaren. Nedsättning i bank av omyndigs värdehandlingar skall
ske bl. a. så snart dessas värde överstiger 5 000 kronor. Nedsättningen
medför att förmyndaren inte utan överförmyndarens samtycke kan
disponera över värdehandlingarna och innebär i praktiken att banken och
inte förmyndaren förvaltar de nedsatta tillgångarna. Omyndigs penningmedel
som innestår i bank är automatiskt spärrade. Medel för den
omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom kan dock insättas
med förbehåll att de får lyftas utan överförmyndarens tillstånd.
Överförmyndaren kan emellertid förordna att sådant förbehåll ej skall
gälla. Förmynderskapsdomstolens tillsyn över överförmyndarna sker
företrädesvis genom granskning av den årliga redogörelse rörande
tillsynen över förmyndares och gode mäns förvaltning som överförmyndaren
skall överlämna till domstolen. Rätten kan därutöver verkställa
särskild inspektion av överförmyndaren. Olämplig överförmyndare kan
entledigas av rätten.

Den 1 juli 1972 trädde en ny skadeståndslagi kraft. Enligt 3
kap. 2 § skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar. Bestämmelsen innebär att kommunen skall bära
skadeståndsansvaret för av överförmyndaren vållade skador. Under
bestämmelsen faller inte uteslutande beslut som har omedelbara rättsverkningar
för den enskilda och sålunda i sig själva innefattar myndighetsutövning.
Fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan föreligga
också när en myndighet eller befattningshavare i strid med givna
föreskrifter har underlåtit att meddela ett beslut eller vidta en åtgärd. Hit
hör t. ex. försummelse från en överförmyndares sida att utföra författningsenlig
kontroll av förmyndares förvaltning samt underlåtenhet att
ingripa mot missförhållanden som upptäcks vid företagen kontroll.
Underlåtenhet från förmynderskapsdomstolens sida att företa föreskriven
kontroll av överförmyndarnas verksamhet kan i vissa fall föranleda att
även staten blir ersättningsskyldig för uppkomna förluster för den
omyndige. Den utvidgning av skadeståndsskyldigheten i offentlig verksamhet
som skadeståndslagen innebär löser emellertid endast i begränsad
omfattning förevarande problem.

I detta sammanhang bör observeras att fr. o. m. budgetåret 1971/72
inrättas ett särskilt anslag, från vilket betalas ersättning av statsmedel för
skador på grund av brott som har begåtts efter årsskiftet

LU 1973:10

3

1970-1971. Ersättning utgår dock endast för personskada. Såväl när
anslaget inrättades som i anledning av framställningen till 1972 års
riksdag om förslagsanslag under denna punkt väcktes motioner som
syftade till en utvidgning av rätten till ersättning till att avse även
egendomsskada och ideell skada. I sina av riksdagen godkända betänkanden
JU 1971:5 och JU 1972:3 konstaterade justitieutskottets majoritet
att ersättningsordningen borde i viss mån ses som en försöksverksamhet,
vilken, om erfarenheterna visade sig goda, borde kunna utvecklas vidare.
De begränsningar och den restriktivitet som vidlådde systemet borde
enligt utskottets mening bedömas med hänsyn härtill. Enligt utskottet
fanns det inte skäl att tillsätta en ny utredning angående systemets
utformning. I reservationer till betänkandena förordade utskottets
minoritet en översyn av reglerna för statlig ersättning för skador genom
brott. Riktpunkter för utredningen borde vara bl. a. att även egendomsskada
och skada av ideell natur skulle kunna ersättas.

Frågan om en översyn av reglerna om ersättning för skada på grund av
brott aktualiserades ånyo vid behandlingen av propositionen 1972:5 med
förslag till skadeståndslag. I en i anledning av propositionen väckt motion
(1972:1490) hemställdes om översyn av förevarande bestämmelser
genom skadeståndskommitténs försorg. Lagutskottet fann i sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1972:10) ej anledning att inta
annan ståndpunkt i förevarande hänseende än den som riksdagen tidigare
under året intagit, och utskottet avstyrkte därför bifall till motionen. I en
till betänkandet fogad reservation hemställde utskottets minoritet (sju
ledamöter) att skadeståndskommittén skulle få i uppdrag att utarbeta
förslag till lagregler om ersättning för skada på grund av brott.

Också vid årets riksdag har frågan aktualiserats. I två motioner
(1973:269 och 1973:598) har yrkats att riksdagen skall begära en
utredning syftande till en utvidgning av den statliga ersättningen för
skada på grund av brott. Justitieutskottet har i sitt betänkande (JU
1973:5) uttalat att enligt utskottets mening är erfarenheterna ännu
alltför begränsade för att motivera en omprövning av de av 1971 års
riksdag godkända riktlinjerna. Utskottet har därför avstyrkt motionerna.

I en till betänkandet fogad reservation har utskottets minoritet (7
ledamöter) hemställt om utredning av frågan om vidgad ersättning till
brottsoffer. Utskottets hemställan har den 28 februari 1973 godkänts av
riksdagen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om förstärkning av skyddet för omyndigs medel har behandlats
av riksdagen bl. a. åren 1940 (1LU 1940:37), 1964 (1 LU 1964:40),
1965 (1LU 1965:7) och 1972 (LU 1972:7). Beträffande riksdagsbehandlingen
de tre förstnämnda åren hänvisar utskottet till den redogörelse
som finns intagen i utskottets betänkande LU 1972:7 s. 3—4.

Vid 1972 års riksdag uttalade utskottet i anledning av en motion
(1972:17) av herr Börjesson i Falköping med yrkande liknande det nu

1* Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 10

LU 1973:10

4

förevarande, att den viktigaste uppgiften för förmyndarkontrollen torde
vara att förebygga att den omyndige drabbas av ekonomiska förluster till
följd av försummelse eller oredlighet från förmyndarens sida. Även om
den nuvarande kontrollen måste anses effektiv visade enligt utskottet
erfarenheterna att det var svårt att helt förhindra förskingring av
omyndigs medel. Utskottet hänvisade till att frågan om förstärkning av
skyddet för omyndigs egendom vid några tillfällen under senare år blivit
föremål för behandling i riksdagen samt till att förmynderskapsutredningen
hösten 1970 lagt fram förslag till en skärpning och effektivisering
av förmyndarkontrollen. Utskottet anförde vidare att utredningen
övervägt tre olika alternativ till lösning av föreliggande problem men att
utredningen emellertid inte kunnat förordna något av alternativen.
Utskottet påvisade även att under remissbehandlingen av utredningens
betänkande endast en av remissinstanserna hade förordat att en statlig
garanti infördes till skydd för omyndigs medel. För egen del anförde
utskottet följande:

Utskottet vill för sin del understryka att motionärernas syfte att söka
förstärka skyddet för omyndigas medel i och för sig är behjärtansvärt.
Såsom utskottet ovan framhållit har emellertid förmynderskapsutredningen
föreslagit en reform av förmyndarkontrollen sorn, om den
genomförs, ytterligare torde minska den redan relativt ringa risken för att
omyndiga tillfogas ekonomiska förluster genom oredlighet från förmyndarens
sida. Enligt vad utskottet erfarit är utredningens förslag f. n.
föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I avvaktan på
Kungl. Maj:ts ställningstagande till utredningens förslag bör enligt
utskottets mening inte nu prövas frågan huruvida statlig ersättning bör
införas på ifrågavarande område. Utskottet vill i sammanhanget även
erinra om att utskottet i sitt betänkande 1972:10 enhälligt tillstyrkt att
riksdagen för sin del antar 3 kap. 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till
skadeståndslag. Detta lagrum föreskriver skyldighet för staten eller
kommun att ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada,
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. I den mån
ekonomisk förlust som tillfogats den omyndige kan visas bero på fel eller
försummelse från överförmyndarens eller rättens sida, blir således
kommunen resp. staten skadeståndsskyldig.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen. I en till
utskottets betänkande fogad reservation hemställde utskottets minoritet
(7 ledamöter) att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära att förslag
förelädes riksdagen om införande av statligt ansvar för ekonomiska
förluster som omyndig åsamkats genom förmyndares förskingring.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Motionen 1973:71

I motionen framhålls inledningsvis att i svensk rätt saknas bestämmelser
som garanterar statligt ansvar eller försäkringsskydd för omyndigas
medel som anförtros förmyndare. Från allmän rättssäkerhetssynpunkt ter
sig detta enligt motionärernas mening helt bristfälligt. Trots till synes

LU 1973:10

5

stränga kontrollföreskrifter förekommer nämligen förskingringar av
omyndigas medel. Den omyndige åsamkas i förevarande fall ekonomiska
förluster utan att i något avseende själv ha varit vållande till dessa. Det är
ju inte den omyndige som utser sin förmyndare. Enbart denna
omständighet borde, anser motionärerna, föranleda att samhället också
svarar för att den omyndige vid eventuella ekonomiska förluster hålls
skadeslös.

Motionärerna hänvisar vidare till lagutskottets ovan redovisade uttalanden
vid 1972 års riksdag och tillägger att statens skadeståndsansvar
jämlikt 3 kap. 2 § skadeståndslagen enligt deras mening rätteligen
omfattar även förmyndarförskingring, emedan förmyndare vid myndighetsutövning
är ”i verksamhet för för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar”. Motionärerna anser dock att lagtexten bör kompletteras
så att det klart anges hur ett system med statligt ansvar för
förmyndarförskingringar bör byggas upp.

Förmynderskapsutredningen

Den i det föregående omnämnda förmynderskapsutredningen har i
augusti 1970 avgivit betänkandet (SOU 1970:67) ”Förmynderskap” med
förslag till ändringar i föräldrabalken m. m.

I betänkandet har utredningen bl. a. kommit" fram till att kontrollen
över förmyndares förvaltning alltjämt bör utövas av överförmyndarna.
Överförmyndarinstitutionen föreslås emellertid bli ändrad. Utredningen
föreslår sålunda att överförmyndardistriktens antal väsentligt minskar och
framdeles överensstämmer med underrätternas domkretsar. Den verksamhet
som överförmyndarna utövar kan enligt utredningens mening närmast
jämföras med de uppgifter som åligger rättsvårdande organ. Överförmyndarna
bör därför tillsättas av Kungl. Maj:t. Skärpta krav bör
samtidigt ställas på överförmyndarnas kompetens. Tillsättningen bör ske
efter ett ansökningsförfarande, och i detta bör lokala synpunkter få
komma till uttryck genom att yttrande avges utom av förmynderskapsdomstolen
även av landstinget. Nu föreslagna ändringar kommer enligt
utredningen att leda till en kvalitativ förstärkning av överförmyndarinstitutionen
och skapa förutsättningar för att på överförmyndarna överflytta
vissa uppgifter som f. n. åvilar underrätterna, t. ex. meddelande av
tillstånd till vissa förvaltningsåtgärder. Förmynderskapsdomstolarna kommer
därför, om förslaget antas, i fortsättningen att i fråga om
förvaltningsåtgärder, där tillstånd erfordras, vara enbart besvärsmyndighet.

Vad angår förvaltningen av omyndigs egendom och kontrollen över
denna förvaltning har utredningen kommit fram till att den nuvarande
principen att förmyndaren ensam bestämmer över sättet för förvaltningen
av den omyndiges egendom bör bestå. Överförmyndarna bör i
större omfattning än vad nuvarande ordning medger lämnas möjlighet att
tillåta förmyndarna att placera omyndigs medel i aktier och därmed
jämförliga värdepapper. Samtidigt bör överförmyndarnas arbete med

LU 1973:10

6

kontrollen över förmyndarnas förvaltning koncentreras på förmynderskap
av svår beskaffenhet och sådana där tillgångarna uppgår till högre
belopp. Detta möjliggörs genom en uppmjukning av inskrivningsreglerna
beträffande legala förmynderskap och genom ökad befogenhet för
överförmyndarna att befria förmyndarna från redovisningsskyldighet
samtidigt som den formella granskningen av förvaltningen i stor
omfattning kan ske genom databehandling.

Genom ovannämnda förslag har utredningen försökt skapa ett så
effektivt skydd som möjligt för den omyndiges medel. Att helt förebygga
risken för förskingringar och liknande brott har emellertid inte varit
möjligt. Utredningen har därför även prövat om behov föreligger av
försäkringsskydd eller av annan form av ersättning.

För att få ett underlag för bedömningen gjorde utredningen våren

1969 en förfrågan hos ett antal överförmyndare, som representerade
distrikt med omkring en fjärdedel av landets befolkning och en femtedel
av hela antalet förmynderskap och godmanskap, om det efter den 1
januari 1966 förekommit att någon förmyndare eller god man blivit
åtalad och dömd för förskingring av anförtrodda medel. Av svaren
framgick, att brottsligheten varit mycket låg. Endast ett fall av speciellt
allvarlig art framkom. I övrigt rörde det sig om endast enstaka smärre
förskingringar.

Utredningen har kommit fram till att det skydd som i förevarande fall
kan bli tillämpligt torde vara att den skadelidande i någon form erhåller
ersättning genom det allmännas försorg. Ett sådant skydd har utredningen
funnit kunna tänkas ordnas på i huvudsak tre olika sätt.

För det första kan man tänka sig att statsverket direkt åtar sig denna
garanti. Staten skulle m. a. o. åta sig att ersätta den skadelidande, och
staten skulle givetvis i så fall ha regressrätt mot den i första hand
skadeståndsskyldige. Praktiskt torde en sådan ordning icke möta några
svårigheter.

Den andra möjligheten är att staten fungerar som försäkringsgivare på
det sättet att staten svarar för en skada på samma sätt som enligt det
första alternativet men uttar en avgift härför. Liknande lösningar finns
inom sociallagstiftningen. Även denna möjlighet synes vara praktiskt
genomförbar.

Den tredje möjligheten är att statsverket avtalar med ett enskilt
försäkringsbolag, eller möjligen en sammanslutning av sådana, om att
överta ifrågavarande risk mot premier. En individuell försäkring är icke
tänkbar utan det fick i så fall bli en kollektiv garantiförsäkring och en på
något sätt samlad premiebetalning. Ett försäkringsbolag har efter
förfrågan av utredningen förklarat sig berett att erbjuda en sådan
försäkring, med överförmyndarna såsom samlingsorgan, och såsom en
vägledning beräknat premien till en krona per förmynderskap, med ett
maximibelopp av 100 000 kronor för varje myndling och en miljon
kronor för varje överförmyndardistrikt. Enligt utredningen bör emellertid
premien sättas i någorlunda proportion till riskens storlek för varje
förmynderskap och endast erläggas för de överförmynderskap som

LU 1973:10

7

försäkringen skall omfatta. Även den nu beskrivna tredje möjligheten har
utredningen funnit praktiskt genomförbar utan alltför stora svårigheter.

Utredningen har efter övervägande av de tre alternativen emellertid
icke kunnat förorda något av dem. Utredningen anför som skäl härför
följande.

Såsom förut berörts är frekvensen av förluster på grund av förskingringar
inom ifrågavarande område mycket ringa. Såvitt rör förmynderskap
och godmanskap beror detta delvis på de stränga kontrollföreskrifterna,
och dessa skulle enligt utredningens förslag ytterligare skärpas.
Beträffande boutredningsmännen har utredningen ansett nuvarande
kontrollföreskrifter otillräckliga men föreslagit vissa nya sådana. Att
under dessa förhållanden införa en omfattande garanti just på dessa
områden ter sig i och för sig icke motiverat. Visserligen kan utan tvivel
mycket ömmande fall inträffa, men detta gäller i kanske ännu högre grad
andra, vida större områden där det ställs anspråk på att staten skall träda
in och svara för ersättning i anledning av brott. Tills vidare synes därför
icke tillräckliga skäl föreligga för särbestämmelser på ifrågavarande
område.

Därest frågans vidare behandling skulle leda till att ett särskilt skydd
för detta område skall införas, vill utredningen av de tre ovan nämnda
alternativen förorda det första, dvs. att statsverket direkt åtar sig
garantin.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Av remissinstanserna
har endast Försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags förbund
och Svenska livförsäkringsbolags förening i gemensamt yttrande samt
Riksorganisationen för mental hälsa (RMH) berört förevarande spörsmål.
De tre förstnämnda delar utredningens mening att skäl tills vidare ej
synes föreligga för särbestämmelser på detta område. RMH däremot anser
att ett skydd för omyndigas medel bör införas. En utförligare redogörelse
för remissyttrandena finns intagen i utskottets betänkande LU 1972:7 s.
9.

Utskottet

Svensk rätt saknar bestämmelser om statligt ansvar eller försäkringsskydd
för anförtrodda medel. I motionen framhålls att detta är en brist,
eftersom det förekommer att förmyndare förskingrar omyndigas tillgångar.
Genom förmyndarens oredliga förfarande kan den omyndige,
som saknat möjlighet att själv utse förmyndare, tillfogas betydande
ekonomiska förluster. Motionärerna anser att staten, som bär ansvaret för
förordnandet av förmyndare, även bör svara för att den omyndige i
sådana fall hålls skadeslös. Enligt motionärerna bör skadeståndslagen
kompletteras så, att staten blir ersättningsskyldig för de ekonomiska
förluster som den omyndige åsamkas genom att förmyndaren förskingrar
hans tillgångar. Motionärerna yrkar att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t
begära förslag till sådan lagändring.

Såsom framgår av det föregående (s. 3—4) har frågan om förstärkning
av skyddet för omyndigs medel varit föremål för riksdagens behandling

LU 1973:10

8

vid flera tillfällen. Senast riksdagen prövade frågan var år 1972 i
anledning av en motion med samma yrkande som det nu ifrågavarande.
Lagutskottet hänvisade då till att förmynderskapsutredningen i sitt år

1970 angivna betänkande lagt fram förslag till en skärpning och
effektivisering av förmyndarkontrollen. Utskottet pekade vidare på att en
av utredningen företagen undersökning visade att frekvensen av förluster
på grund av förmyndarförskingringar är mycket ringa. Utredningen hade
därför inte funnit motiverat att införa en omfattande statlig garanti just
på detta område. Utskottet konstaterade även att under remissbehandlingen
av utredningens betänkande endast en av remissinstanserna
förordat införandet av en sådan garanti. För egen del underströk
utskottet att motionärernas syfte att söka förstärka skyddet för
omyndigs medel i och för sig var behjärtansvärt. Den av förmynderskapsutredningen
föreslagna reformen av förmyndarkontrollen skulle emellertid,
om den genomfördes, ytterligare minska den relativt ringa risken för
förmyndarförskingringar. Eftersom utredningens förslag var föremål för
överväganden inom justitiedepartementet borde enligt utskottets mening
inte då prövas frågan huruvida statlig ersättning borde införas på
ifrågavarande område. Utskottet, som avslutningsvis erinrade om att
utskottet i annat betänkande tillstyrkt förslaget till skadeståndslag,
hemställde att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen godkände
utskottets hemställan.

Skadeståndslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1972, föreskriver
skyldighet för staten eller kommun att ersätta bl. a. förmögenhetsskada
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. I den mån
ekonomisk förlust som tillfogats den omyndige kan visas bero på fel eller
försummelse från överförmyndarens sida, blir alltså kommunen skadeståndsskyldig.
Underlåtenhet från förmynderskapsdomstolens sida att
företa föreskriven kontroll av överförmyndarens verksamhet kan i vissa
fall föranleda att även staten blir ersättningsskyldig för ekonomisk skada
som tillfogats den omyndige.

Införandet av regler om skadeståndsansvar vid offentlig verksamhet
har, även om de endast delvis löser förevarande problem, inneburit en
ytterligare förstärkning av skyddet för omyndigs medel. Sedan utskottet
senast prövade förevarande fråga har det inte förekommit något som
tyder på att antalet förskingringar av omyndigs medel ökat. Med hänsyn
till det anförda finner utskottet ej skäl föreligga att nu frångå den
föregående år intagna ståndpunkten att Kungl. Maj :ts prövning av
förmynderskapsutredningens förslag till en skärpt förmyndarkontroll inte
bör föregripas. Utskottet erinrar om att utskottet i betänkandet LU
1973:6 förutsatt att proposition på grundval av utredningens förslag
kommer att snarast möjligt föreläggas riksdagen.

LU 1973:10

9

På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:71.

Stockholm den 6 mars 1973

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herr Lidgård (m), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm
(fp), Andersson i Södertälje (s)*, Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i
Sundsvall (c), Stadling (s)*, fru Swartz (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sjöholm (fp), Winberg (m), Olsson
i Sundsvall (c) och fru Swartz (fp), vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med
orden ”Införandet av” och slutar med orden ”föreläggas riksdagen” bort
ha följande lydelse:

”Införandet av regler om skadeståndsansvar vid offentlig verksamhet
har inneburit en viss förstärkning av skyddet för omyndigs medel men
löser endast i begränsad omfattning förevarande problem. Skulle den av
förmynderskapsutredningen föreslagna reformen av förmyndarkontrollen
genomföras, kommer emellertid, såsom utskottet framhöll vid föregående
års riksdag, skyddet för omyndigs medel att ytterligare öka. Men hur
effektiv kontrollen än blir går det dock inte att helt utesluta risken för
att förmyndaren kan förskingra den omyndiges medel.

Såsom motionärerna påpekar har den omyndige ingen möjlighet att
välja förmyndare. I den mån förmyndaren inte är legal förmyndare, dvs.
förälder till underårig, utses förmyndaren av vederbörande förmynderskapsdomstol.
Det kan därför enligt utskottets mening inte anses
godtagbart från rättvisesynpunkt att den omyndige själv skall stå ansvaret
för förmyndarens förskingring av den omyndiges egendom. Den enda
rimliga lösningen på problemet synes utskottet vara att staten på något
sätt ersätter den omyndige den skada han lidit genom förmyndarens
förskingring.

Utskottet vill erinra om att riksdagens borgerliga ledamöter vid flera
tillfällen och senast den 28 februari i år vid behandlingen av justitieutskottets
betänkande Ju 1973:5 uttalat sig för att riksdagen skall begära
en översyn av reglerna beträffande statlig ersättning för skador genom
brott syftande till att förutom personskada även egendomsskada och
skada av ideell natur skall kunna ersättas av allmänna medel. Därest den

LU 1973:10

10

till sistnämnda betänkande fogade borgerliga reservationen hade bifallits
av riksdagen synes förevarande.fråga ha kunnat få sin lösning. Oaktat
riksdagen nu avslagit reservationen har lagutskottet för sin del den
uppfattningen att frågan om ett generellt statligt ansvar för skador på
grund av brott så småningom måste lösas.

När det gäller frågan om ansvar för förmyndarförskingringar föreligger
emellertid, såsom utskottet redan framhållit, särskilda skäl som talar för
att staten skall ersätta den omyndige hans förluster. Bestämmelser om ett
statligt ansvar för förmyndarförskingringar bör enligt utskottets mening
därför införas utan avvaktan på att frågan om ett generellt skadeståndsansvar
för staten för alla skador på grund av brott får sin lösning. Enligt
vad utskottet erfarit är förmynderskapsutredningens förslag alltjämt
föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I samband därmed
kan lämpligen även övervägas hur ett system med statligt ansvar för
förmyndarförskingringar bör byggas upp. Utskottet vill vidare erinra om
att utskottet i betänkandet 1973:6 uttalat sig för att proposition på
grundval av utredningens betänkande snarast möjligt föreläggs riksdagen.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen.”
dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1973:71 hos Kungl.
Maj :t hemställer att förslag föreläggs riksdagen om införande
av statligt ansvar för ekonomiska förluster som omyndig
åsamkas genom förmyndares förskingring.”