Kulturarvsfrågor

Betänkande 1996/97:KrU5

Kulturutskottets betänkande 1996/97:KRU05

Kulturarvsfrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1996/97
KrU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner som avser kulturarvsfrågor.
Utskottet avstyrker enhälligt samtliga motioner.
En motion innehåller förslag om att Falsterbonäset skall uppföras på Unescos
världsarvslista. Utskottet lämnar en utförlig redovisning för den konvention
som ligger till grund för Världsarvslistan samt för svenska objekt på listan.
Utskottet anser att det inte bör ankomma på riksdagen att ta ställning till om
visst objekt bör tas upp på listan.
Frågan om statligt stöd till ett industrihistoriskt centrum som planeras i
Eskilstuna tas upp i en motion. Riksantikvarieämbetet har fått regeringens
uppdrag att ta fram ett program för dokumentation, vård och långsiktigt
hållbar förvaltning av ett tiotal av de viktigaste industriminnena i Sverige.
Myndigheten skall också belysa frågan om huvudmannaskap och kostnadsansvar för
nedlagda industrianläggningar samt vilka åtaganden som kan vara skäliga bl.a.
från statens sida. Utskottet är inte berett att föregripa resultatet av
utredningen och regeringens beredning därav.
Ett motionsyrkande om skydd av ortnamn avstyrks med hänvisning till att
Kulturarvsutredningen lagt fram ett förslag till sådant skydd och att detta
f.n. remissbehandlas.
Utskottet diskuterar frågan om införande av regler i kulturminneslagen om
skydd för kulturhistoriskt värdefulla fartyg. Med en utförlig motivering
avstyrks ett motionsförslag om sådan lagstiftning. Utskottet förutsätter att
en nu arbetande kommitté, Marinmuseikommittén, överväger möjligheterna och
lämpligheten av att Sjöhistoriska museet får en skyldighet att samverka med
fartygsägarna och att - inom ramen för tillgängliga resurser - genom råd och
informationsinsatser sprida kunskap om de kulturhistoriska sammanhangen,
bevarandemöjligheter, hantverkstraditioner m.m.
Det får anses ankomma på Riksarkivet som sektorsansvarig myndighet att
samlat överblicka och bedöma eventuella behov av en ytterligare utbyggnad av
landsarkivorganisationen. Med hänvisning härtill avstyrks en motion om att
riksdagen skall uttala sig för behovet av ett landsarkiv i Växjö.

Motionerna

1996/97:Kr201 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att
Falsterbonäset uppförs på världsarvslistan.
1996/97:Kr202 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett landsarkiv
i Växjö.
1996/97:Kr235 av Reynoldh Furustrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av
ett industrihistoriskt centrum i Eskilstuna.
1996/97:Kr244 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att traktnamnen skall
omfattas av kulturminneslagen.
1996/97:Kr282 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i kulturminneslagen att fartygen skall kunna
ingå i det nationella kulturarvet och att medel som är avsatta till löpande
underhåll av landets kulturminnen även kommer fartygen till del.

Unescos världsarvskonvention m.m.

Vissa konventioner
Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:108 om vissa frågor rörande
Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen våren 1984 dels 1954 års
Unescokonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den
s.k. Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års
Unescokonvention om skydd för världens kultur- och naturarv, den s.k.
Pariskonventionen, numera i allmänhet benämnd Världsarvskonventionen (bet. KrU
1983/84:16, rskr. 1983/84:227).
Syftet med Haagkonventionen är att värna om kulturminnesmärken och
kulturföremål i händelse av väpnad konflikt, vid ockupation eller i
inbördeskrig. De anslutna staterna förbinder sig att i fredstid förbereda
skydd av kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid respektera
sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom skyddas av
ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock åberopas i vissa fall för att
överträda skyddsbestämmelserna.
Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i militära
reglementen och att militär personal utbildas på området. Dessutom får ett
antal under konventionen skyddade utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa
kulturföremål. Ett särskilt emblem kan sättas på egendom som bedöms som
skyddsvärd. Två grader av skydd förutsätts i konventionen. Den egendom som
åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos
Unesco och förses med tre av de särskilda emblem som konventionen föreskriver.
I Totalförsvarets folkrättsförordning (SFS 1990:12) finns bl.a. föreskrifter
om viss tillämpning av Haagkonventionen. I 25 § anges att
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) under fredstid skall vidta de förberedelser som
behövs för att utmärka sådan kulturegendom som tillförsäkras särskilt skydd
enligt konventionen. Vidare skall länsstyrelsen under fredstid vidta de
åtgärder som behövs för att utmärka övrig kulturegendom. RAÄ skall efter
samråd med Försvarsmakten meddela de föreskrifter som behövs för hur uppgiften
skall lösas.
RAÄ har i november 1996 beslutat om föreskrifter rörande länsstyrelsens
åtgärder för att utmärka viss kulturegendom enligt 1954 års Haagkonvention om
skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt (Kulturrådets
författningssamling 1997:1). En informationsskrift från RAÄ med titeln
?Utmärkning av kulturegendom enligt 1954 års Haagkonvention? är för närvarande
under tryckning.
Utskottet har inhämtat att endast ett fåtal stater har begärt att objekt
skall uppföras på den särskilda lista som avses i konventionen. Sverige har
anmält merparten av de objekt som enligt vad som anförs i det följande numera
tagits upp på Världsarvslistan. Unesco har ännu inte fattat beslut rörande de
svenska objekten.
Här bör också nämnas att initiativ tagits till en översyn av Haagkonventionen.
I Världsarvskonventionen åtar sig de anslutna staterna att skydda och
levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och att inte skada andra
fördragsanslutna staters kultur- och naturarv.
Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en mellanstatlig kommitté för
skydd av världens kultur- och naturarv (Världsarvskommittén). Kommittén
upprättar en lista över objekt som förklaras vara en del av världens kultur-
och naturarv (Världsarvslistan).
En världsarvsfond för skydd av världens kultur- och naturarv har inrättats
genom konventionen. Varje ansluten stat åtar sig att göra utbildningsinsatser
till skydd för sitt kultur- och naturarv samt att rapportera om sina åtgärder
för att genomföra konventionens bestämmelser till Världsarvskommittén.
Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda konventionerna trädde i
kraft för Sveriges del den 22 april 1985.
Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras kulturegendom av mycket
stor betydelse ett särskilt skydd om den införs i konventionens
internationella register för detta ändamål.
Enligt artikel 11.1 i Världsarvskonventionen skall varje stat som är part i
konventionen förelägga Unescos Världsarvskommitté en förteckning över värden
inom sitt territorium som utgör del av kultur- och naturarvet och som lämpar
sig att föra upp på den Världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2.
Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att upprätta
tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara aktuella för
Världsarvslistan, även om inget formellt förslag om upptagande samtidigt förs
fram.
Med hänsyn till det stora intresse Världarvslistan tilldrar sig finns skäl
lämna en kompletterande redovisning rörande bl.a. hur konventionsarbetet
bedrivs och skyddet av hotade objekt. Redovisningen utgör ett utdrag ur en PM
som nyligen utarbetats av den huvudansvarige handläggaren på RAÄ. PM:n
innehåller bl.a. följande.

Karaktäristiskt för Världsarvskonventionen är att den i ett enda dokument
sammanbinder naturvård och kulturmiljövård.
Natur och kultur kompletterar varandra och kulturell identitet har starka
band till den naturmiljö där den utvecklas.

- - -

Hur konventionsarbetet bedrivs

En ansökan om inskrivning på Världsarvslistan måste komma från ett lands
regering som undertecknat Världsarvskonventionen. UNESCO gör inga
rekommendationer för inskrivning på Världsarvslistan. En ansökan måste
innehålla en plan som i detalj beskriver hur objektet förvaltas och hur det är
skyddat.
Världsarvskommittén möts en gång om året och går igenom nomineringarna på
basis av tekniska värderingar. Dessa oberoende värderingar av föreslagna
kultur- och naturobjekt görs av två rådgivande organ, International Council on
Monuments and Sites (ICOMOS) och World Conservation Union (WCU eller IUCN).
Ett tredje rådgivande organ, The International Centre for the Study of the
Preservation and the Restoration of Cultural Property (ICCROM),
tillhandahåller expertråd vid restaurering av byggnader och monument och
organiserar utbildning.
När ett objekt valts ut skrivs dess namn och belägenhet in på
Världsarvslistan.

Kriterier för urval

För att kunna skrivas in på Världsarvslistan måste ett objekt uppfylla ett
eller flera kriterier. Dessa kriterier redovisas i Operational Guidelines
(bindande allmänna råd) som vid sidan av konventionstexten är det viktigaste
dokumentet för Världsarvsarbetet. Kriterierna revideras fortlöpande av
kommittén för att anpassas till utvecklingen av världsarvskonceptet.

- - -
Skyddet av hotade objekt

Vården av världsarv är en pågående process. Att skriva in ett objekt på
Världsarvslistan är meningslöst om man inte vårdar det eller låter
utvecklingsprojekt förstöra de kvaliteter som en gång gjorde objektet till ett
värdigt världsarv.
Världsarvets trovärdighet bygger på att berörda länder regelbundet
rapporterar om tillståndet i världsarvsområdena, om vidtagna åtgärder för vård
och om ländernas ansträngningar för att höja medvetenheten hos allmänheten om
kultur- och naturarv.
Om ett land inte fullföljer sina skyldigheter riskerar det att få sina
objekt strukna från Världsarvslistan. I praktiken tar länder sitt ansvar.
Allmänheten, icke-statliga organisationer eller andra grupper anmäler
eventuella hot mot ett världsarvsobjekt till Världsarvskommittén. Om anmälan
är berättigad och problemen är allvarliga kan objektet placeras på en särskild
lista över världsarv i fara. Den listans huvuduppgift är att uppmärksamma
världssamfundet på naturliga eller av människan skapade situationer som hotar
de värden som en gång motiverade en inskrivning på Världsarvslistan. Hotade
objekt på listan är berättigade till särskild uppmärksamhet och
räddningsaktioner.
I brådskande fall t.ex. krigsutbrott kan Världsarvskommittén själv skriva in
objekt på Världsarvslistan utan formell anhållan.
Som komplettering till uppgifterna i PM:n kan nämnas följande.
Nominering av ett objekt för uppförande på Världsarvslistan skall numera
göras av varje lands regering hos Unesco före den 1 juli varje år. Sedan de
nominerade objekten bedömts av de rådgivande organ, som ovan nämnts (ICOMOS
och IUCN), tas det slutliga beslutet av Världsarvskomittén som möts en gång
per år, i december månad.
I Sverige har regeringen uppdragit åt Naturvårdsverket och RAÄ att inge
förslag till objekt att föra upp på Världsarvslistan. RAÄ koordinerar arbetet
med att ta fram nomineringsunderlag på kulturområdet. Arbetet sker i samverkan
med bl.a. ägare/förvaltare, länsstyrelse och kommun. Naturvårdsverket har
motsvarande uppgift för naturobjekten. De båda verken samverkar kring
kulturlandskapsobjekt.

Svenska och andra objekt på Världsarvslistan
Totalt 147 stater har anslutit sig till Väldsarvskonventionen. Efter Världs-
arvskommitténs senaste sammanträde, i december 1996, då 37 ansökningar
godtogs, finns 506 objekt inskrivna på Världsarvslistan. Av dessa är 380
kulturobjekt, 107 naturobjekt och 19 objekt innehåller såväl natur- som
kulturvärden.
I Norden finns 18 Världsarvsobjekt, varav ett är både kultur- och natur-
objekt (Lapponiaområdet i Norrbotten).
I Sverige finns följande Världsarvsobjekt (beslutsår inom parentes):
Drottningholms slott (1991)
Birka/Hovgården i Mälaren (1993)
Engelsbergs bruk i Fagersta kommun (1993)
Hällristningarna i Tanum, Bohuslän (1994)
Skogskyrkogården i Stockholm (1994)
Hansastaden Visby (1995)
Gammelstads kyrkstad (1996)
Lapponiaområdet i Norrbotten (natur- och kulturobjekt) (1996)
Utskottet har inhämtat att ett nomineringsarbete - syftande till en ansökan
från regeringen till Unesco före den 1 juli i år - skall påbörjas beträffande
Falu gruva.
Utskottet har vidare inhämtat att regeringen år 1989 har anmält
Markim/Orkesta kulturlandskapsområde i Vallentuna utanför Stockholm som ett
s.k. tentativt objekt. Diskussioner pågår mellan RAÄ och Vallentuna kommun för
att förankra förslaget hos politiker och allmänhet och för att inom plan- och
bygglagens ram skapa ett skydd för mark och bebyggelse som inte är
fornlämning.
Här kan också nämnas att utskottet inhämtat att RAÄ i januari i år - efter
begäran från Länsstyrelsen i Blekinge - hos regeringen anhållit om tillstånd
att tillsammans med berörda parter i Karlskrona ta fram en nominering av den
s.k. Karlskronaanläggningen till Världsarvslistan. Karlskrona med varv,
försvarsanläggningar och borgarstad, har byggnader från 1600-talet och framåt.
Kombinationen av anläggningar är representativ och finns, såvitt det är RAÄ
bekant endast på tre ställen i världen, nämligen i Karlskrona, i Rochefort i
Frankrike och Chatham i England.

Förslag inom Nordiska ministerrådet
Under Ämbetsmannakommittén för miljöskydd inom Nordiska ministerrådet finns en
arbetsgrupp för natur och friluftsliv. På norskt initiativ år 1993 startades
ett projekt för att ta fram ett gemensamt nordiskt förslag till nya objekt för
nominering på Världsarvslistan. I projektgruppen har från svensk sida ingått
en representant från RAÄ och en representant från Naturvårdsverket.
Projektgruppens arbete resulterade förra året i rapporten (Nord 1996:30)
Verdensarv i Norden. Rapporten är inte ett nomineringsdokument utan en
rekommendation till de ansvariga myndigheterna i varje land - således RAÄ och
Naturvårdsverket i Sverige - från de experter som projektgruppen bestått av.
Projektgruppen hyser förhoppningen att rapporten också kan bli ett strategiskt
medel i arbetet att uppnå ökad förståelse för betydelsen av skyddsarbetet mera
generellt och därmed bidra till att ge viktiga delar av vårt kultur- och
naturarv ett bättre skydd.
Projektgruppen lägger fram förslag till 21 nya nordiska objekt på
Världsarvslistan. Av dessa är 4 svenska, varav Lapponiaområdet i Norrbotten i
december 1996 uppförts på listan. De återstående 3 är följande, nämligen
Stockholms skärgård (yttre delar), Ölands Alvar och Höga kusten. Alla tre
objekten bedöms uppfylla kraven för naturobjekt, Ölands Alvar därutöver också
kraven för kulturobjekt.
Projektgruppen har lagt huvudvikten vid landskap, i synnerhet landskap där
kulturminnesintressen och levande kulturtraditioner ingår sida vid sida. Om
förslagen godtas medför detta att den nuvarande bristen på nordiska naturarv
på Värdsarvslistan försvinner.
Det framhålls i rapporten att de nu framlagda förslagen inte bör uppfattas
som slutgiltiga vad gäller världsarv för naturområden i Sverige. Konventionens
kriterier omprövas och utvecklas av Världsarvskommittén. Ett exempel på detta
är att kulturlandskap sedan ett par år kan nomineras för världsarv.

Tidigare riksdagsbehandling
I sina av riksdagen godkända betänkanden 1991/92:KrU6, 1992/93:KrU4 och
1993/94:KrU1 har utskottet behandlat motioner om uppförande av ytterligare
svenska objekt på Världsarvslistan. Utskottet har avstyrkt yrkandena.

Industriminnesvård
För en utförlig bakgrundsbeskrivning av riksdagens och regeringens tidigare
ställningstaganden m.m. beträffande industriminnesvården hänvisas till
kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU8.
RAÄ har på regeringens uppdrag tagit fram ett handlingsprogram för
bevarande, vård och långsiktig förvaltning av landets industriminnen. I 1996
års budgetproposition uttalades bl.a. att RAÄ nu borde intensifiera det
påbörjade arbetet med handlingsprogrammet för industriminnesvård genom
informations-, utvecklings- och samordningsinsatser enligt det programförslag
som utarbetats. Efter förslag från regeringen beslutade riksdagen hösten 1996
att anvisa 1,2 miljoner kronor engångsvis härför (prop. 1996/97:100
utgiftsområde 17 avsnittet 10.2, bet. 1996/97:KrU1 s. 182, rskr. 1996/97:129).
RAÄ har regeringens uppdrag att ta fram ett program för dokumentation, vård
och långsiktigt hållbar förvaltning av ett tiotal av de viktigaste
industriminnena i Sverige. RAÄ skall även belysa frågan om huvudmannaskap och
kostnadsansvar för nedlagda industrianläggningar. Detta innefattar bl.a. en
redovisning av vad som kan anses vara skäliga åtaganden från stat, kommun,
företag och andra intressenter för att sådana kulturhistoriskt värdefulla
anläggningar skall kunna leva vidare som industriminnen. Uppdraget skall
utföras i samråd med berörda myndigheter och institutioner och redovisas
senast den 1 januari 1998 (regleringsbrevet för år 1997 för anslag inom
Kulturdepartementets ansvarsområde).

Skydd av ortnamn

Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Frågan om skydd av ortnamn har behandlats av riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, senast i början av år 1996 (bet. 1995/96:KrU8, se även bet.
1994/95:KrU4). I betänkandena 1992/93:KrU6 och 1993/94:KrU2 lämnas redovisning
för tidigare riksdagsbehandling. En mera fullständig redovisning lämnas i
betänkandet (SOU 1996:128) Skyddet av kulturmiljön, som utskottet berör i det
följande. I de nämnda utskottsbetänkandena redovisas också vilket ansvar bl.a.
Lantmäteriverket, Ortnamnsrådet, RAÄ och Språk- och folkminnesinstitutet har
för ortnamnsvården.
Hösten 1993 begärde riksdagen på kulturutskottets förslag att regeringen
skulle överväga frågan om behovet och lämpligheten av en lagstiftning som har
till syfte att skydda ortnamnen, i första hand införande av en hänsyns-
bestämmelse i kulturminneslagen (mot. 1992/93:232 (c, fp), bet. 1993/94:
KrU2, rskr. 1993/94:12).
Hösten 1994 erinrade kulturutskottet i sitt betänkande 1994/95:KrU4 (s. 10)
om att Statens lantmäteriverk enligt sin instruktion (1988:1232) skall verka
för ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Vidare hade regeringen i
proposition 1993/94:38 förutsatt att Posten efter bolagiseringen skulle utöva
sitt inflytande på ortnamnsfrågorna på ett sätt som inte strider mot god
ortnamnssed. Kulturutskottet förutsatte att båda dessa instanser och övriga
instanser med ansvar för ortnamnsfrågor även framgent skulle arbeta på ett
sådant sätt att det kulturarv som ortnamnen utgör skyddas och vårdas.
Utskottet förutsatte också att de ortnamnsansvariga under den tid den av
riksdagen år 1993 begärda utredningens arbete pågick skulle avstå från
åtgärder som kan skada detta värdefulla kulturarv.
En särskild utredningsman med uppdrag bl.a. att lämna förslag som till-
godoser behovet av skydd av ortnamn tillkallades sommaren 1994 (Ku 1994:09).
Utredningen antog namnet Kulturarvsutredningen. Utredningens direktiv i vad
gäller frågan om skyddet för ortnamn återgavs i kulturutskottets betänkande
1994/95:KrU4.
Kulturarvsutredningens uppdrag omfattade en rad olika kulturminnesfrågor. De
första frågor som togs upp till behandling rör skyddet av kulturegendomar och
exportregler för kulturföremål. Resultaten redovisades i delbetänkandet (SOU
1995:128) Kulturegendomar och kulturföremål.
Den del av utredningsuppdraget som rör skydd av ortnamn avsågs att tas upp i
ett senare skede av utredningsarbetet. Redan i december 1994 uppmärksammades
dock ortnamnsfrågorna i en skrivelse från utredaren till Posten AB. Utredaren
erinrade om kulturutskottets uttalande om att utredningsarbetet inte borde
föregripas. Han redovisade att Ortnamnsrådet vid Statens lantmäteriverk i
november 1994 antagit ett uttalande om att reformeringen av
adresseringssystemet på landsbygden måste ske så att de värdefulla by- och
gårdsnamnen hålls levande. Enligt Ortnamnsrådet borde den princip för
adressering som bygger på användning av dessa namn i första hand användas. Han
redovisade vidare att även RAÄ gjort ett uttalande i frågan. För egen del
framhöll han att han ansåg frågan viktig för bevarandet av vårt kulturarv och
värd stor uppmärksamhet. Han anförde att det var viktigt att utredningens
resultat inte föregreps av förhastade förändringar av adresseringssystemet,
som sedan skulle bli svåra och dyra att rätta till. Enligt skrivelsen borde de
regionala konferenser om adresseringssystemet som hölls av Kommunförbundet och
Posten AB uppmanas att uppmärksamma denna fråga så att det adresseringssystem
som valdes verkligen anpassades till de lokala förhållandena och att största
hänsyn togs till de äldre namnen så att god ortnamnssed iakttas.
Kulturarvsutredningen sände under våren 1995 ut en enkät till kommunerna för
att få svar på frågor om kommunernas beslut i namnfrågor och deras anlitande
av expertis, om adresseringssystem på landsbygden samt om kommunernas syn på
en lagreglering av ortnamnsverksamheten. Det huvudsakliga arbetet med
ortnamnsfrågorna påbörjades under senhösten 1995.
Svenska kommunförbundet tog i mars 1995 upp ortnamnsfrågorna i ett cirkulär
(1995:64) till kommunerna. I cirkuläret redovisas den diskussion som förts
under senare år om adresseringssystemet på landsbygden, bl.a. om användningen
av by- och gårdsnamn. Vidare erinras om att Kommunförbundet och Posten ingått
ett s.k. normalavtal om åsättande av adresser (cirkulär 1994:153), där det
slås fast att det ankommer på kommunerna att åsätta belägenhetsadresser även
på landsbygden och att Posten i normalfallet skall använda dessa som
utdelningsadresser. Kommunförbundet uppmärksammar kommunerna på vikten av att
i verksamheten med ortnamn och adresser iaktta en god ortnamnssed. Kommunerna
förutsätts vidare upprätthålla goda kontakter och samråda med expertis på
området. Det finns enligt Kommunförbundet anledning att i kommunerna
uppmärksamma de från olika håll framförda kraven på ortnamnsverksamheten och
aktiviteter inom adressområdet. I ett senare cirkulär (1995:121) tog
Kommunförbundet upp ett önskemål från Posten om påskyndande av
avtalstecknandet mellan Posten och kommunerna i fråga om adressättning. Enligt
Kommunförbundet är det angeläget både med hänsyn till Posten och övriga
intressenter och användare av belägenhetsadresser att samarbetet mellan Posten
och kommunerna påskyndas. Förbundet uppmärksammar åter kommunerna på
betydelsen av att verksamheten med ortnamn och adresser bedrivs i samarbete
med företrädare för kulturhistoriska intressen. Tidiga kontakter med sådana
företrädare kan enligt förbundets mening medverka till en snabbare process mot
ett för alla parter bra resultat.
Posten AB uttalade - bl.a. i skrivelse den 25 april 1995 till Svenska
kommunförbundet - att Posten sedan årsskiftet 1994/1995 inte tar några egna
initiativ till att förändra landsbygdsadresser utan avvaktar att avtal träffas
med resp. kommun.
Ortnamnsrådet vid Lantmäteriverket har startat ett projekt benämnt
Ortnamnslinjen. Projektet syftar till att lyfta fram ortnamnsfrågorna och höja
kompetensen i kommunerna. I samarbete med Länsmuseet i Gävleborgs län
genomförs en försöksverksamhet i Gävleborgs län, där länsmuseets roll som
rådgivare till kommunerna i ortnamnsfrågor skall prövas.
I betänkandet 1995/96:KrU8, som avgavs i början av år 1996, avstyrkte
kulturutskottet en motion om skydd av ortnamn. Mot bakgrund av tidigare
uttalanden - bl.a. om att utskottet förutsatte att de ortnamnsansvariga under
den tid som Kulturarvsutredningen arbetade skulle avstå från åtgärder som
skulle kunna skada det värdefulla kulturarv som ortnamnen utgör - och av vad
utskottet redovisat om verksamheten på ortnamns- och adresseringsområdet under
tiden sedan Kulturarvsutredningen tillkallades ansåg utskottet att något
ytterligare uttalande i ortnamnsfrågan från riksdagen då inte var påkallat.

Förslag av Kulturarvsutredningen
I sitt i september 1996 avgivna slutbetänkande (SOU 1996:128) Skyddet av
kulturmiljön behandlar utredaren frågan om skydd av ortnamn mycket grundligt
(s. 197-259).
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Sammanfattningsvis anför utredningen följande om ortnamn.

Ortnamnen är enligt direktiven en del av landets kulturarv. Utredningen skall
lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd av ortnamnen, om så behövs i
form av lag. Begreppet god ortnamnssed bör i så fall definieras i lagen.
Reglerna bör gälla för offentliga organ och vara enkla och obyråkratiska.
Ortnamnen har stor betydelse för människors identitet och hemkänsla. De är
viktiga för orienteringen och för förståelsen av vår kulturhistoria. Ortnamnen
bör därför vårdas så att de inte i onödan försvinner ur allmänt bruk.
Ortnamnsvården är beroende inte bara av en aktiv tillsyn och uppmärksamhet.
Det finns samhällsprocesser som direkt eller indirekt påverkar bruket av
ortnamn. Tre processer beskrivs särskilt: fastighetsbeteckningsreformen,
omläggningen av adresseringssystemet på landet och den förändring i den
kyrkliga indelningen som kyrkans skiljande från staten kan leda till.
Den myndighet som har det centrala ansvaret för ortnamnsvården är
Lantmäteriverket, särskilt genom sin kartutgivning. Verket har till sin hjälp
ett ortnamnsråd med företrädare för namnvårdare och namnbrukare.

Överväganden

All användning av ortnamn kan inte omfattas av skyddsregler. De
kulturhistoriskt viktigaste namnen är de som finns på de allmänna kartorna
eller som representerar landets administrativa indelning. Andra ortnamn som
framstår som officiella kan också behöva skyddsregler. Namn som godkänts för
de allmänna kartorna bildar utgångspunkten för god ortnamnssed.
Fastighetsbeteckningsreformen är avslutad och har i huvudsak fungerat väl.
Kulturhistoriska ortnamnsintressen bör beaktas vid ändringar i
fastighetsindelningen, men kan inte ställas mot lämplighetsvillkoren för
fastighetsbildning.
Förändringar i adresseringen, särskilt på landsbygden bör ske med respekt
för de ortnamn som kan påverkas. Det går dock inte att formulera några
ortnamnsregler speciellt för denna process.
Den kyrkliga församlingsindelningen kommer sannolikt att förändras när
kyrkan skiljs från staten. Inte heller för denna process är det dock tänkbart
att formulera särskilda regler.
Lantmäteriverkets ledande roll bör befästas. Viktgast är uppbyggnaden av ett
normerande ortnamnsregister. Ortnamnsrådet är ett betydelsefullt forum för
samråd och bör inte få någon myndighetsliknande roll.
Kommunerna är de som ?bestämmer? flest ortnamn och dessa får därigenom en
officiell prägel. Kommunernas strävan bör vara att vidga både
medborgarinflytande och expertmedverkan. Speciella regler om detta behövs dock
inte. Centralt i den kommunala ortnamnsverksamheten står ansvaret för
belägenhetsadresser. Vilket författningsstöd som behövs för denna uppgift kan
nu inte överblickas. För det kommunala arbetet är information avgörande och
projekt pågår som avser att stödja kommunerna. Inga särskilda ytterligare
åtgärder erfordras.

Förslag om en hänsynsregel i KML

All statlig och kommunal ortnamnsverksamhet bör utövas med hänsyn till
ortnamnens kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör
detta till en skyldighet bör tas in i KML. I regeln bör hävdvunna
ortnamnsformer prioriteras, men den bör också kräva respekt för riktiga
språkliga former, även de som gäller för minoritetsspråken samiska och finska.
Nya namn skall inte bildas utan att påverkan på hävdvunna namn beaktas. De
namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall användas i den godkända
formen.
Hänsynsregeln bör i och för sig vara obligatorisk, men kan inte förenas med
påföljder vid överträdelser. Inte heller går det att uppställa regler om hur
beslut som inte anses respektera hänsynsregeln skall kunna överklagas.
Hänsynsregeln får genomslag främst genom kompletterande informationsinsatser.

Utskottet

Förslag rörande Världsarvslistan
Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om skydd för kultur-
egendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen) samt konventionens
tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention om skydd för väldens kultur-
och naturarv (Världsarvskonventionen). Båda konventionerna har trätt i kraft
för Sveriges del under år 1985.
Enligt Haagkonventionen förutsätts två grader av skydd. Den egendom som
åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos
Unesco, Internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd. I
enlighet med vad som föreskrivs i Världsarvskonventionen har det bildats en
mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och naturarv. Kommittén
upprättar en lista över objekt som förklaras vara av denna dignitet,
Världsarvslistan.
I ett föregående avsnitt har lämnats en utförlig redovisning för Världs-
arvskonventionen. Utskottet begränsar sig här till att redovisa följande.
Världsarvskonventionen kräver att de länder som ansluter sig har en
lagstiftning, organisation och utbildning som garanterar att kultur- och
naturvärden kan skyddas och vårdas. Världssamfundet, representerat av Unesco,
vill primärt genom konventionsarbetet fästa uppmärksamheten på de mest
representativa objekten och utveckla ett effektivt internationellt samarbete
för att så vitt möjligt skapa garantier för att världsarvet skyddas och kan
överlämnas till kommande generationer i gott och autentiskt skick. Det bör
emellertid understrykas att konventionen också handlar om skyddet mera allmänt
för kulturarvet och då inte bara för de allra värdefullaste objekten.
På Världsarvslistan finns nu upptagna mer än 500 objekt, varav merparten är
kulturobjekt. I ett föregående avsnitt har redovisats vilka svenska objekt som
inskrivits på listan, liksom objekt som aktualiserats för sådan inskrivning.
Utskottet anser att det är glädjande att det efter beslut på 1990-talet har
uppförts ett antal svenska objekt på Världsarvslistan. Härigenom har
angelägenheten av att dessa objekt skyddas fått särskild uppmärksamhet.
Härtill kommer att det är uppenbart att det särskilt i ett längre perspektiv
kan få stor betydelse från turismsynpunkt att det vid en internationell
jämförelse slagits fast att det i Sverige finns kultur- och naturvärden som är
unika i världen.
Motionären bakom motion Kr201 (m) anför att allt fler kulturmiljöer i
Sverige förts upp på Världsarvslistan, dock aldrig någon från Skåne.
Motionären framhåller vidare att Falsterbonäset är den lokal som, näst efter
Bosporen, passeras av flest flyttfåglar i världen. Näset är unikt som
naturmiljö. Det är av värde för hela det nordeuropeiska fågellivet. Motionen
syftar till att regeringen skall verka för att Falsterbonäset skall uppföras
på Världsarvslistan.
Utskottet vill erinra om att det pågår ett arbete som syftar till att fler
svenska objekt skall uppföras på listan, nämligen i första hand Falu gruva och
kulturlandskapet i Markim-Orkesta i Vallentuna kommun. Redovisningen för ett
nordiskt samarbetsprojekt visar också att ytterligare tre svenska objekt har
aktualiserats för uppförande på nämnda lista, nämligen Stockholms skärgård
(yttre delar), Ölands Alvar och Höga kusten. Utskottet vill här också nämna
att Riksantikvarieämbetet (RAÄ) i januari i år hos regeringen anhållit om
tillstånd att tillsammans med berörda parter i Karlskrona ta fram en
nominering till Världsarvslistan av Karlskronaanläggningen, dvs. Karlskrona
med varv, försvarsanläggningar och borgarstad.
Utskottet anser att det inte bör ankomma på riksdagen att göra några
ställningstaganden då det gäller frågan huruvida visst objekt bör uppföras på
Världsarvslistan. Liksom hitintills bör i första hand RAÄ och Naturvårdsverket
som sakkunniga organ lämna förslag rörande uppförande av nya svenska objekt på
Världsarvslistan till regeringen. Sådana förslag bör grundas på myndigheternas
egna initiativ eller på initiativ av ägare eller förvaltare av kultur- eller
naturobjekt eller av kommuner eller länsstyrelser där objekten är belägna.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Kr201.

Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna
I motion Kr235 (s) redovisas att ett industrihistoriskt centrum planeras i
Eskilstuna. Historia och äldre tiders kunskaper och erfarenheter skall utgöra
basen för en kraftsamling inför framtiden. Faktoriholmarna utgör kärnan i
verksamheten. Mot en bakgrund av utställningar som speglar Eskilstunas
historia och industriutveckling, aktiviteter, program, experimentrum m.m.,
skall dagsläge och framtidsvisioner tecknas. För att förverkliga planerna på
ett industrihistoriskt centrum, som enligt motionen har ett riksintresse,
krävs att staten är beredd att ge erforderligt stöd för verksamheten.
Det i motionen aktualiserade projektet syftar bl.a. till att stimulera
nytänk-ande och kreativitet. Alla tiders teknik skall vara representerad och
föremål för ständig uppdatering. Anvisningar skall kunna ges till intressanta
besöksmål runtom i kommunen. Dessa besöksmål har sin lokala identitet men
skall också vara kopplade till den centrala verksamheten. Industrihistoriskt
centrum skall värna och vidareutveckla det industrihistoriska arvet. Det skall
också sudda ut de konstlade gränserna mellan teknik och humaniora. Centrumet
avser att söka nära samarbete med olika utbildningsinstitutioner, bl.a.
Mälardalens högskola.
Inledande projektstöd har lämnats av Länsstyrelsen i Södermanlands län och
av Eskilstuna kommun.
Enligt utskottets uppfattning kan ett förverkligande av det påbörjade
arbetet med att utveckla ett industrihistoriskt centrum i Eskilstuna bli av
värde för kommunen och regionen. Utskottet vill därför understryka betydelsen
av det lokala och regionala engagemanget för förverkligandet av
projektplanerna. Industrihistoriskt centrum torde ha möjlighet att på ett
intressant sätt belysa Eskilstunas roll i svensk verkstadsindustris historia
och att stimulera besökarna till nytänkande genom att även ett
framtidsinriktat perspektiv skall prägla satsningen.
Då det gäller motionsförslaget om statlig medverkan i projektet vill
utskottet erinra om det uppdrag som regeringen gett RAÄ rörande
industriminnesvården och som beskrivits i ett tidigare avsnitt i detta
betänkande. Uppdraget innebär att RAÄ skall ta fram ett program för
dokumentation, vård och långsiktigt hållbar förvaltning av ett tiotal av de
viktigaste industriminnena i Sverige. RAÄ skall även belysa frågan om
huvudmannaskap och kostnadsansvar för nedlagda industrianläggningar samt vilka
åtaganden som kan vara skäliga bl.a. från statens sida. Utskottet är inte
berett att föregripa resultatet av utredningen och regeringens beredning
därav. Motionen avstyrks.

Skydd av ortnamn

Liksom vid en rad tidigare riksmöten har vid innevarande riksmöte väckts en
fråga som rör ortnamnsskyddet, nämligen motion Kr244 (kd). Motionären har som
utgångspunkt för sitt yrkande bl.a. de förändringar av traktnamn som blir
eller kan bli en följd av sammanläggning av fastigheter. I de fall en sådan
ändring skett över en traktgräns och den nya fastigheten fått namnet från en
av ursprungsfastigheterna har, framhåller motionären, den andra
ursprungsfastigheten förlorat sambandet med sitt gamla traktnamn, ofta ett
gammalt bynamn. Motionsyrkandet innebär förslag om att traktnamnen skall
omfattas av kulturminneslagen.
Utskottet begränsar sig i det följande inte till att behandla frågan om
skydd för traktnamn i fastighetsregistret utan gör en bedömning av behovet av
ett riksdagsinitiativ då det gäller skydd för alla namn som kan hänföras till
begreppet ortnamn.
Som delvis berörts har riksdagen vid en rad tidigare tillfällen behandlat
frågor om skydd av ortnamn. Detta har skett såväl med anledning av
regeringsförslag, vilka direkt eller indirekt berört ortnamnsskyddet, som med
anledning av motioner.
Utskottet ansluter sig till vad motionären anför om att vårt lands ortnamn
är en oersättlig kulturskatt. Utskottet har vid olika tillfällen framfört
synpunkter av likartat innehåll om den del av det svenska kulturarvet som
ortnamnen utgör. Kulturarvsutredningen - vars arbete utskottet återkommer till
i det följande - har framhållit att ortnamnen har stor kulturhistorisk
betydelse då de berättar mycket om vårt lands bebyggelsehistoria och om gångna
tiders samhällsskick och ordning, tro, bruk och sedvänjor. Som de levande
fornminnen de är omfattas ortnamnen av ett stort intresse inte bara av
expertis utan av alla människor. Ortnamnen är starkt förknippade med identitet
och hemkänsla (se SOU 1996:128 s. 236). Kulturutskottet kan för sin del
ansluta sig även till dessa formuleringar om ortnamnens betydelse.
Sedan riksdagen bl.a. hösten 1991 på begäran av kulturutskottet (bet.
1991/92:KrU3) begärt viss kartläggning rörande traktnamn, beslöt riksdagen,
likaledes på förslag av kulturutskottet (bet. 1993/94:KrU2), hösten 1993 att
regeringen skulle överväga frågan om behovet och lämpligheten av en
lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamnen, i första hand införande
av en hänsynsbestämmelse i kulturminneslagen. Riksdagens begäran har
effektuerats av regeringen. Den år 1994 tillsatta Kulturarvsutredningen fick i
uppdrag att lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd av ortnamn. I sitt
slutbetänkande (SOU 1996:128) som avgavs i september förra året behandlas
ortnamnsfrågan mycket grundligt. Utredningen föreslår att all statlig och
kommunal ortnamnsverksamhet skall utövas med hänsyn till ortnamnens
kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör detta till
en skyldighet bör tas in i kulturminneslagen.
Utredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. Det finns anledning
utgå från att det under remissbehandlingen kommer att framföras ytterligare
värdefulla synpunkter rörande lagstiftningsfrågan. Remissbehandlingen och den
fortsatta beredningen av ärendet bör därför inte föregripas. I enlighet härmed
bör motionsyrkandet avslås.
Motionsförslaget ger utskottet anledning erinra om följande. Utskottet
förutsatte år 1994 att Statens lantmäteriverk, Posten AB och övriga
ortnamnsansvariga instanser framgent skulle arbeta på ett sådant sätt att det
kulturarv som ortnamnen utgör skyddas och vårdas (bet. 1994/95:KrU4).
Utskottet förutsatte också att de ortnamnsansvariga under den tid som
Kulturarvsutredningen arbetade skulle avstå från åtgärder som skulle kunna
skada detta värdefulla kulturarv. Kulturutskottet vill framhålla att det sagda
självfallet också gäller under den nu pågående beredningsprocessen av
Kulturarvsutredningens förslag rörande skydd av ortnamn.

Skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg
Motion 1996/97:Kr282 (m) syftar till att bestämmelserna i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. (KML) skall omfatta kulturhistoriskt värdefulla fartyg samt
att statsbidraget till kulturmiljövård även skall komma fartyg till del.
RAÄ har ett övergripande ansvar för frågor om kulturmiljövård. Enligt sin
instruktion har RAÄ i uppdrag att bevara och levandegöra minnet av äldre
tiders kultur i Sverige (SFS 1988:1131).
Skydd av fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen regleras i
KML. I lagen finns även bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål. Det förhållandet att skyddet av viss del av kulturarvet är
lagreglerat innebär inte att staten påtagit sig ett generellt
ersättningsansvar för de inskränkningar i den enskildes rätt att fritt förfoga
över sin egendom som bestämmelserna i lagen innebär. I vissa fall utgår dock
statsbidrag till den som åsamkas kostnader till följd av bestämmelserna i KML.
Bidrag lämnas också bl.a. till vård av kulturarvet även i fall då vårdansvaret
inte är lagreglerat. Statsbidrag lämnas enligt förordningen (1993:379) om
bidrag till kulturmiljövård till
- ombyggnad m.m. av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse,
- vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
- vård av kulturlandskap och fornlämningar,
- arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande,
- arkeologisk undersökning vid mindre arbetsföretag och
- information m.m. i anslutning till kulturminnen och kulturmiljöer.
Statens sjöhistoriska museer har enligt sin instruktion till uppgift att
främja kunskapen om det svenska sjöförsvaret, den svenska handelssjöfarten och
det svenska skeppsbyggeriet genom tiderna (SFS 1990:571). Myndigheten skall
bl.a. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de
samlingar som har anförtrotts myndigheten. Vidare skall myndigheten hålla ett
urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja
utställningsverksamhet och annan pedagogisk verksamhet. Myndigheten skall
också lämna information, råd och annan hjälp åt regionala och lokala museer i
mån av möjlighet och tillgång på medel.
En organisationskommitté, Marinmuseikommittén, förbereder sammanläggningen
av Marinmuseum inom Statens försvarshistoriska museer med Statens
sjöhistoriska museer. Kommittén skall bl.a. senast den 15 april lämna förslag
till ändringar i instruktionerna för myndigheterna (dir. 1996:79).
Frågan om bevarande av kulturhistoriskt värdefulla fartyg har behandlats vid
ett flertal tillfällen från 1970-talets slut och framåt av kulturutskottet.
(Se främst bet. 1989/90:KrU21 s. 14 och 1992/93:KrU24 s. 10.) Sedan budgetåret
1990/91 delar Statens sjöhistoriska museer årligen ut ett ekonomiskt stöd, det
s.k. skutstödet, till bevarande av kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg.
Stödet gäller i första hand fartyg som är byggda i Sverige eller som har
seglats yrkesmässigt under svensk flagg men är byggda utomlands. Hittills har
19 fartyg erhållit ekonomiskt stöd. Stödet, som härrör från Vasamuseets
intäkter, uppgår till 500 000 kronor per år.
Företrädare för Sveriges Segelfartygsförening har uppvaktat utskottet i
ärendet. Därvid har föreningen informerat om bl.a. behovet av stöd till
bevarande av värdefulla segelfartyg.
De historiskt intressanta segelskutor, ångfartyg, äldre fritidsbåtar osv.
som underhålls och seglas i våra vatten utgör ett viktigt kulturarv som kan ge
oss en föreställning om Sveriges historia som sjöfartsnation och förmedla
kunskap om svenskt skeppsbyggande och om livet ombord.
Utskottet konstaterar att värdefulla insatser görs på frivillig väg av
intresserade och engagerade ägare till fartygen - det kan röra sig om såväl
enskilda ägare som föreningar och kommuner - för att bevara fartygen i
funktionsdugligt skick. Skutstödet som nämnts i det föregående är av begränsad
omfattning. Det bör enligt utskottets mening ses som en stimulans från statens
sida till fartygsägarna att vidta behövliga renoveringsinsatser. Av avgörande
betydelse för att bevarandeåtgärder kommer till stånd är de insatser som görs
av fartygsägarna själva.
Utskottet har vid sina överväganden inte övertygats om att
skyddsbestämmelser i KML skulle vara den lämpligaste åtgärden för att bevara
kulturhistoriskt värdefulla fartyg. Utskottet vill i sammanhanget erinra om de
avvägningar som måste göras mellan antikvariskt önskvärda åtgärder och de krav
som ställs beträffande sjösäkerheten för att fartygen skall kunna brukas.
Vidare bör framhållas att lagstiftning av åsyftat slag skulle innebära ett
ingrepp i den enskilde båtägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom. Som
följer av det inledningsvis anförda skulle en lagstiftning inte automatiskt
medföra utökade bidragsmöjligheter. Mycket starka skäl bör föreligga för att
sådan lagstiftning skall tillgripas. Detta bör ske endast om det bedöms som
oundgängligen nödvändigt. Utskottet är således inte berett att ta initiativ
till en översyn i syfte att ändra kulturminneslagen. Utskottet är inte heller
berett att - som motionärens förslag innebär - minska de av riksdagen anvisade
resurserna för byggnadsvård och vissa andra preciserade kulturmiljöinsatser.
Utskottet vill tillägga att det är angeläget att kulturhistoriskt
intressanta och värdefulla fartyg i allmänhet, såväl segelfartyg som andra
fartyg, kan bevaras. Ansvaret härför bör främst ligga på fartygsägaren. En
viktig åtgärd när det gäller bevarande torde vara att en inventering,
registrering och dokumentation görs av fartygen. På Sjöhistoriska museet förs
ett utförligt register över segelfartyg. Ett motsvarande register över
ångbåtar har nyligen påbörjats. Enligt utskottets uppfattning är det naturligt
att myndigheten får i uppdrag att genom aktiva insatser i samarbete med andra
sjöfartsmuseer dokumentera även andra typer av kulturhistoriskt värdefulla
fartyg. Vidare finns det skäl som med styrka talar för att det bör bli en
skyldighet för museet att samverka med fartygsägarna och att - inom ramen för
tillgängliga resurser - genom råd och informationsinsatser sprida kunskap om
de kulturhistoriska sammanhangen, bevarandemöjligheter, hantverkstraditioner
m.m. Utskottet förutsätter att Marinmuseikommittén i anslutning till sitt
arbete med instruktionen för den nya museimyndigheten överväger möjligheterna
och lämpligheten av att lämna förslag i enlighet med vad som här har anförts.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.

Fråga om ett landsarkiv i Växjö

Utskottet avstyrker motion Kr202 (c), vari motionären vill att riksdagen skall
uttala sig för behovet av ett landsarkiv i Växjö. Det får anses ankomma på
Riksarkivet som sektorsansvarig myndighet att samlat överblicka och bedöma
eventuellt behov av en ytterligare utbyggnad av landsarkivorganisationen.
Finansiering av sådana förändringar får ske inom de resursramar myndigheten
disponerar (jfr prop. 1996/97:3 s. 153).

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande förslag rörande Världsarvslistan
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr201,
2. beträffande Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr235,
3. beträffande skydd av ortnamn
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr244,
4. beträffande skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr282,
5. beträffande landsarkiv i Växjö
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr202.

Stockholm den 13 februari 1997

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Berit
Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Lennart Fridén (m), Björn
Kaaling (s), Marianne Andersson (c), Monica Widnemark (s), Jan Backman (m),
Carl-Johan Wilson (fp), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Ewa
Larsson (mp), Fanny Rizell (kd), Lena Klevenås (s) och Elizabeth Nyström (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................2
Unescos världsarvskonvention m.m......................2
Vissa konventioner 2
Svenska och andra objekt på Världsarvslistan 5
Förslag inom Nordiska ministerrådet 6
Tidigare riksdagsbehandling 6
Industriminnesvård....................................7
Skydd av ortnamn......................................7
Tidigare riksdagsbehandling m.m. 7
Förslag av Kulturarvsutredningen 9
Utskottet............................................11
Förslag rörande Världsarvslistan 11
Industrihistoriskt centrum i Eskilstuna 12
Skydd av ortnamn 13
Skydd av kulturhistoriskt värdefulla fartyg 14
Fråga om ett landsarkiv i Växjö 16
Hemställan 16