Kriminalvårdsfrågor (Betänkande 2003/04:JUU18 Justitieutskottet)

Anf. 154 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! I dag verkar det lättare att ta sig ut från fängelset än att komma in. Månad efter månad slås nya beläggningsrekord på våra häkten och anstalter. Ordet "rekord" brukar ju i vanliga fall användas i positiva sammanhang, vid bra prestationer. Herr talman! De rekord som nu slås inom svensk kriminalvård är långt ifrån smickrande. Ansvaret bär justitieministern och den majoritet här i kammaren som säger ja och amen till allting som levereras från departementet. Regeringens stödpartier blir lite skärrade då något av deras förslag riskerar att få majoritet i riksdagen. Jag återkommer till detta lite längre fram. Vi är i dag långt ifrån Carl Lidboms vision som han uttryckte i Dagens Nyheter den 9 december 1973. Han sade: "Men vi kan inte helt avskaffa fängelserna, för det finns skattesmitare, rattfyllerister och också ett litet antal personer som är farliga för andras säkerhet." Trots alla socialdemokratiska upprepningar genom åren om att brott ska förebyggas har inte Lidboms vision uppfyllts. Vi har fler än någonsin i våra fängelser, trots att rattfyllerister och kvinnomisshandlare ibland också döms till icke frihetsberövande påföljder. Herr talman! År 2001 hade vi 5 500 klienter i fängelse. I år har vi 6 700. Det är en ökning med 1 200. Under samma period har kriminalvården bara fått ytterligare 800 platser. Detta förslår naturligtvis inte långt. Behovet är det dubbla. Intagna ligger två i celler avsedda för en. Intagna placeras i dagrum, duschrum, sjukrum, kontorsrum, avvisiteringsrum - det är bara fantasin som sätter gränser. Det är platser som är olämpliga för de intagna, och man riskerar faktiskt också personalens säkerhet. Polisen tvingas söka med ljus och lykta efter arrestplatser. De egna har man i många fall hyrt ut till häktena och kriminalvården. Den 1 mars var platsutnyttjandet på våra anstalter 105 %, och på häktena var det 104 %. 475 personer satt den 1 mars på häktena med verkställbar dom och väntade på en ledig anstaltsplats. Den 3 mars besökte arbetsmiljöinspektionen Kronobergshäktet. Resultatet av inspektionen blev, med rätta, ett föreläggande om att överbeläggningen skulle upphöra och att intagna endast skulle få vistas i riktiga celler. I annat fall väntade anmälan till åklagare. Häkteschefen funderade på att avgå och tyckte så här, enligt TT: "Han tycker att han gång på gång påtalat problemen, till både Kriminalvårdsstyrelsen och till departementet. Men ingenting har hänt." Herr talman! Detta är oacceptabelt. Regeringen och dess stödpartier här i kammaren är faktiskt ansvariga. Ni kan aldrig säga att ni inte har känt till och blivit varnade för den situation som nu råder. Om ni någon gång har lyssnat på oppositionen under de senaste åren har ni inte kunnat undgå att märka vad som var på väg att hända. Ni har inte kunnat undgå det om ni någon gång har lyssnat på oss eller läst vad Kriminalvårdsstyrelsen och de fackliga organisationerna har framfört. I stället för att lyssna och ta till er har ni ägnat er åt att skriva vackra målsättningar i betänkande, propositioner och budgetar. Men era mål och de medel som ni har skjutit till har inte gått att förena. Herr talman! Kriminalvården är förmodligen den statliga verksamhet som har det allra värst ekonomiskt i dagens s-styrda Sverige. Låt vara att det är i hård konkurrens med andra verksamheter, som polis och försvar - ja, listan kan bli betydligt längre. Det är bra och nödvändigt att kriminalvården, som en del i rättsväsendet, fick pengar i årets tilläggsbudget. Polis, domstolar och åklagare fick ju nöja sig med löften om att det säkert kommer någonting längre fram. Men de pengar som kom till kriminalvården löser inte problemen. Det handlar om en liten sanering av den stora skuldbörda som kriminalvården bär på. Det är en nödvändig sanering men långt ifrån tillräcklig. Herr talman! De som döms till fängelse i dag har betydligt grövre brottslighet i bagaget än de som dömdes bara för några år sedan. Det har ju införts ett antal nya icke frihetsberövande påföljder som tar bort det lättare klientelet. Avsikterna med straffet är enligt vår uppfattning två. För det första är straffet ett sätt att sona att man gjort en av sina medmänniskor illa. För det andra måste målet med straffet vara att påverka den dömde att bryta med sin kriminalitet. Det finns för oss moderater ingen motsättning mellan att utdela straff och se till att fängelset kan ge den intagne något under tiden. Tiden i fängelset ska användas till att bli fri från sitt missbruk och sitt kriminella beteende. Tiden i fängelset ska användas till utbildning, både teoretisk och praktisk. Den intagne ska ha bättre förutsättningar till ett liv utan droger och kriminalitet efter avtjänat straff. Men med över 100 % beläggning och brist på pengar har kriminalvården en näst intill omöjlig uppgift. I Dagens Nyheter på påskdagen innevarande år stod det så här: "Fängelsestraff är inte längre ett hinder för fortsatt kriminalitet. Tillgången på insmugglade mobiltelefoner gör det lätt för intagna att begå nya brott. 606 telefoner hittades i fjol. Ändå planerar få anstalter skärpt kontroll, visar DN:s granskning." Detta är vad som upptäcktes. Många av telefonerna upptäcktes när man avlyssnade andra kriminella utanför fängelserna, därför att de ringde från fängelset till de här telefonerna. Nu är det möjligt att lagligt både visitera personal och störa ut mobiltelefoner, i alla fall på slutna anstalter. Men det har inte skett i någon större utsträckning och kommer heller inte att ske. Det kostar nämligen pengar. Att störa ut mobiltelefoner från ett fängelse kostar i storleksordningen 1 miljon. Det är inte rimligt, herr talman, att grova brottslingar kan fortsätta att begå grova brott inifrån fängelserna. Då Dagens Nyheter sökte justitieministern för en kommentar lät Bodströms pressekreterare meddela att detta inte är en fråga för regeringen, enligt DN den 14 april. Samma sak gäller narkotikan. Situationen på våra fängelser och häkten är bedrövlig. Det är inte acceptabelt att man kan fortsätta med sitt missbruk i den utsträckning som man gör i dag. Det duger inte med prat och skrivningar. Vågar ni vidta några åtgärder, ingripa? Verkligheten ropar till er: Gör någonting! Herr talman! I detta betänkande finns ett tillkännagivande. Utdelad kritik från Europarådets tortyrkommitté från 1998 rörande våra häkten ska nu följas upp. Detta är bra, och det kommer från en vänstermotion. Det verkade inte som om Vänstern blev speciellt glad för stödet från oss borgerliga, men så kan det gå om man yrkar bifall till sina egna motioner och förslag. Även Vänstern hittar naturligtvis då och då ett korn, och då finns faktiskt risken att vi borgare ställer upp och stöder er, även om det är lite störande för ert samarbete med regeringen. Herr talman! Vi moderater står givetvis bakom samtliga moderata reservationer men yrkar bifall endast till reservation nr 1. Jag har redan berört det mesta i den. Nu ska jag ta upp lite grann som jag faktiskt inte heller kan begripa. Hur kan ni motsätta er att man tar passet när någon kommer i fängelse? För mig är det obegripligt. Många av era kolleger har säkert röstat ja i EU till att man ska övervaka svenska fiskare med GPS. Men att övervaka en grov brottsling på permission är omöjligt. Till slut, herr talman, ska jag ta upp den mest fantastiska förklaringen från utskottsmajoriteten, då de argumenterar mot att kriminalvården ska få möjlighet att hålla inne pengar för att betala hemresan för utvisningsdömda. På s. 26 i betänkandet står följande: "Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning. Detta förutsätter dock att den intagne samtycker till det." På s. 27 står det: Utskottet höll då fast vid tidigare ställningstaganden i denna fråga, som går ut på att det är rimligt att den som dömts till utvisning också betalar för hemresan, något som också är innebörden av gällande lagstiftning. Lite längre ned står det: Samtidigt finns det skäl som talar emot en sådan ordning. Fru talman! Detta borde översättas till främmande språk och delas ut på våra fängelser till utvisningsdömda. Livet i fängelset är väl inte alltid roligt, och det ska det heller inte vara. Jag tror att en översättning av er motivering för att inte hålla inne pengar till de utvisningsdömdas hemresa skulle föranleda ett och annat leende från dem som är berörda, och det, fru talman, är jag beredd att unna dem.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 154 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! I dag verkar det lättare att ta sig ut från fängelset än att komma in. Månad efter månad slås nya beläggningsrekord på våra häkten och anstalter. Ordet "rekord" brukar ju i vanliga fall användas i positiva sammanhang, vid bra prestationer. Herr talman! De rekord som nu slås inom svensk kriminalvård är långt ifrån smickrande. Ansvaret bär justitieministern och den majoritet här i kammaren som säger ja och amen till allting som levereras från departementet. Regeringens stödpartier blir lite skärrade då något av deras förslag riskerar att få majoritet i riksdagen. Jag återkommer till detta lite längre fram. Vi är i dag långt ifrån Carl Lidboms vision som han uttryckte i Dagens Nyheter den 9 december 1973. Han sade: "Men vi kan inte helt avskaffa fängelserna, för det finns skattesmitare, rattfyllerister och också ett litet antal personer som är farliga för andras säkerhet." Trots alla socialdemokratiska upprepningar genom åren om att brott ska förebyggas har inte Lidboms vision uppfyllts. Vi har fler än någonsin i våra fängelser, trots att rattfyllerister och kvinnomisshandlare ibland också döms till icke frihetsberövande påföljder. Herr talman! År 2001 hade vi 5 500 klienter i fängelse. I år har vi 6 700. Det är en ökning med 1 200. Under samma period har kriminalvården bara fått ytterligare 800 platser. Detta förslår naturligtvis inte långt. Behovet är det dubbla. Intagna ligger två i celler avsedda för en. Intagna placeras i dagrum, duschrum, sjukrum, kontorsrum, avvisiteringsrum - det är bara fantasin som sätter gränser. Det är platser som är olämpliga för de intagna, och man riskerar faktiskt också personalens säkerhet. Polisen tvingas söka med ljus och lykta efter arrestplatser. De egna har man i många fall hyrt ut till häktena och kriminalvården. Den 1 mars var platsutnyttjandet på våra anstalter 105 %, och på häktena var det 104 %. 475 personer satt den 1 mars på häktena med verkställbar dom och väntade på en ledig anstaltsplats. Den 3 mars besökte arbetsmiljöinspektionen Kronobergshäktet. Resultatet av inspektionen blev, med rätta, ett föreläggande om att överbeläggningen skulle upphöra och att intagna endast skulle få vistas i riktiga celler. I annat fall väntade anmälan till åklagare. Häkteschefen funderade på att avgå och tyckte så här, enligt TT: "Han tycker att han gång på gång påtalat problemen, till både Kriminalvårdsstyrelsen och till departementet. Men ingenting har hänt." Herr talman! Detta är oacceptabelt. Regeringen och dess stödpartier här i kammaren är faktiskt ansvariga. Ni kan aldrig säga att ni inte har känt till och blivit varnade för den situation som nu råder. Om ni någon gång har lyssnat på oppositionen under de senaste åren har ni inte kunnat undgå att märka vad som var på väg att hända. Ni har inte kunnat undgå det om ni någon gång har lyssnat på oss eller läst vad Kriminalvårdsstyrelsen och de fackliga organisationerna har framfört. I stället för att lyssna och ta till er har ni ägnat er åt att skriva vackra målsättningar i betänkande, propositioner och budgetar. Men era mål och de medel som ni har skjutit till har inte gått att förena. Herr talman! Kriminalvården är förmodligen den statliga verksamhet som har det allra värst ekonomiskt i dagens s-styrda Sverige. Låt vara att det är i hård konkurrens med andra verksamheter, som polis och försvar - ja, listan kan bli betydligt längre. Det är bra och nödvändigt att kriminalvården, som en del i rättsväsendet, fick pengar i årets tilläggsbudget. Polis, domstolar och åklagare fick ju nöja sig med löften om att det säkert kommer någonting längre fram. Men de pengar som kom till kriminalvården löser inte problemen. Det handlar om en liten sanering av den stora skuldbörda som kriminalvården bär på. Det är en nödvändig sanering men långt ifrån tillräcklig. Herr talman! De som döms till fängelse i dag har betydligt grövre brottslighet i bagaget än de som dömdes bara för några år sedan. Det har ju införts ett antal nya icke frihetsberövande påföljder som tar bort det lättare klientelet. Avsikterna med straffet är enligt vår uppfattning två. För det första är straffet ett sätt att sona att man gjort en av sina medmänniskor illa. För det andra måste målet med straffet vara att påverka den dömde att bryta med sin kriminalitet. Det finns för oss moderater ingen motsättning mellan att utdela straff och se till att fängelset kan ge den intagne något under tiden. Tiden i fängelset ska användas till att bli fri från sitt missbruk och sitt kriminella beteende. Tiden i fängelset ska användas till utbildning, både teoretisk och praktisk. Den intagne ska ha bättre förutsättningar till ett liv utan droger och kriminalitet efter avtjänat straff. Men med över 100 % beläggning och brist på pengar har kriminalvården en näst intill omöjlig uppgift. I Dagens Nyheter på påskdagen innevarande år stod det så här: "Fängelsestraff är inte längre ett hinder för fortsatt kriminalitet. Tillgången på insmugglade mobiltelefoner gör det lätt för intagna att begå nya brott. 606 telefoner hittades i fjol. Ändå planerar få anstalter skärpt kontroll, visar DN:s granskning." Detta är vad som upptäcktes. Många av telefonerna upptäcktes när man avlyssnade andra kriminella utanför fängelserna, därför att de ringde från fängelset till de här telefonerna. Nu är det möjligt att lagligt både visitera personal och störa ut mobiltelefoner, i alla fall på slutna anstalter. Men det har inte skett i någon större utsträckning och kommer heller inte att ske. Det kostar nämligen pengar. Att störa ut mobiltelefoner från ett fängelse kostar i storleksordningen 1 miljon. Det är inte rimligt, herr talman, att grova brottslingar kan fortsätta att begå grova brott inifrån fängelserna. Då Dagens Nyheter sökte justitieministern för en kommentar lät Bodströms pressekreterare meddela att detta inte är en fråga för regeringen, enligt DN den 14 april. Samma sak gäller narkotikan. Situationen på våra fängelser och häkten är bedrövlig. Det är inte acceptabelt att man kan fortsätta med sitt missbruk i den utsträckning som man gör i dag. Det duger inte med prat och skrivningar. Vågar ni vidta några åtgärder, ingripa? Verkligheten ropar till er: Gör någonting! Herr talman! I detta betänkande finns ett tillkännagivande. Utdelad kritik från Europarådets tortyrkommitté från 1998 rörande våra häkten ska nu följas upp. Detta är bra, och det kommer från en vänstermotion. Det verkade inte som om Vänstern blev speciellt glad för stödet från oss borgerliga, men så kan det gå om man yrkar bifall till sina egna motioner och förslag. Även Vänstern hittar naturligtvis då och då ett korn, och då finns faktiskt risken att vi borgare ställer upp och stöder er, även om det är lite störande för ert samarbete med regeringen. Herr talman! Vi moderater står givetvis bakom samtliga moderata reservationer men yrkar bifall endast till reservation nr 1. Jag har redan berört det mesta i den. Nu ska jag ta upp lite grann som jag faktiskt inte heller kan begripa. Hur kan ni motsätta er att man tar passet när någon kommer i fängelse? För mig är det obegripligt. Många av era kolleger har säkert röstat ja i EU till att man ska övervaka svenska fiskare med GPS. Men att övervaka en grov brottsling på permission är omöjligt. Till slut, herr talman, ska jag ta upp den mest fantastiska förklaringen från utskottsmajoriteten, då de argumenterar mot att kriminalvården ska få möjlighet att hålla inne pengar för att betala hemresan för utvisningsdömda. På s. 26 i betänkandet står följande: "Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning. Detta förutsätter dock att den intagne samtycker till det." På s. 27 står det: Utskottet höll då fast vid tidigare ställningstaganden i denna fråga, som går ut på att det är rimligt att den som dömts till utvisning också betalar för hemresan, något som också är innebörden av gällande lagstiftning. Lite längre ned står det: Samtidigt finns det skäl som talar emot en sådan ordning. Fru talman! Detta borde översättas till främmande språk och delas ut på våra fängelser till utvisningsdömda. Livet i fängelset är väl inte alltid roligt, och det ska det heller inte vara. Jag tror att en översättning av er motivering för att inte hålla inne pengar till de utvisningsdömdas hemresa skulle föranleda ett och annat leende från dem som är berörda, och det, fru talman, är jag beredd att unna dem.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 155 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! Hela tiden kommer det sorgliga rapporter från kriminalvården. Ibland kommer det helt förfärliga nyheter som till exempel i dag då vi har fått höra om upplopp med hot, kniv, skadegörelse och brand på Kumlas säkerhetsavdelning. Kriminalvården är en verksamhet med enorma problem som drabbar intagna, personal och det omgivande samhället. Detta gäller från norr till söder. Man kan lyfta på luren och ringa till vilken anstalt eller vilket häkte som helst. Man får höra samma sak: Det är kaos, och på många håll uppgivenhet. Jag vill inledningsvis vill ge personalen i svensk kriminalvård en eloge för det arbete som de lyckas utföra trots de förutsättningar som ansvariga politiker ger dem. Alla vi i kammaren känner till problemen. De intagna fortsätter med brottslig verksamhet inne på anstalterna. Det må vara att de fortsätter att använda droger eller planerar brott genom att de har olovlig kontakt med yttervärlden. Klimatet blir hårdare och våld och hot inne på anstalterna är vardagshändelser. Behandlingsverksamheten är på många håll mycket bristfällig, kanske finns det rentav ingen alls. Jag förstår att vissa intagna frågar sig varför svensk kriminalvård har kvar ordet "vård" i sitt namn. Till stor del handlar verksamheten i dag om förvaring. Fångarna kommer inte, som visionen är, bättre ut. Efter denna snabba översiktsbild tänkte jag utveckla de olika områdena något. Men först av allt vill jag kommentera de 200 miljonerna som anslogs i vårpropositionen. De räcker knappast till att bygga de 700 platser som man planerar för att klara den akuta överbeläggningen. Dessutom fanns det i kriminalvårdens budget för 2005 en hemställan till regeringen om ett engångsbelopp på just 200 miljoner kronor. Det tillskjutna beloppet var således redan inräknat i den tajta budgeten som går på anslagskredit och som inrymmer fortsatta besparingskrav. Det är sannerligen inte mycket till satsning. Åderlåtningen av kriminalvården fortsätter. Svensk kriminalvård ska vara human. Den lever med svårighet upp till detta i dag. Ett tydligt exempel finns i betänkandet. Svensk kriminalvård har fått anmärkning av Europarådets tortyrkommitté för att personer får sitta i häkte för länge. På grund av överbeläggningen kan vissa avtjäna hela sitt straff i häkte. Detta är inte acceptabelt. Att fångarna inte kan hållas sysselsatta är inte heller godtagbart. Av besparingsskäl planerar man att låsa in dem tidigare. Överbeläggningen gör att inte alla kan få jobba. Ekonomin sätter hinder för behandling och studier. Utan möjlighet till behandling, studier och arbete kommer folk att fortsätta att åka in och ut på våra anstalter. I dag har mer än 60 % av dem som sitter på anstalt tidigare erfarenhet från kriminalvården. Jag talade häromdagen med en man på Rostorpsanstalten i Skåne. Rostorpsanstalten var avsedd att specialisera sig på alkoholrelaterad brottslighet och behandling av alkoholism. Men den jag pratade om gav en mycket dyster bild av dagens verksamhet. Vi har nästan gett upp behandlingen, sade han. Det finns inget stöd uppåt. Det handlar nu bara om att vakta. Och nog har de att göra, för ordning och reda saknas på svenska anstalter. Samme man berättade om en intagen som hade 13 rapporter skrivna efter misskötsamhet. Den intagne var fortfarande kvar på samma ställe. Man fann det omöjligt att flytta honom. Det är fullt överallt. Det är rentav mer än fullt. Folk ligger i tältsängar i dagrum och motionsrum - ja, i allehanda utrymmen. Det värsta var kanske när jag på Kronobergshäktet fick se den toalett och de avvisiteringsbås där de stängt in häktade. Rostorp i Malmö är i sällskap. För inte länge sedan var jag i Umeå på Ersbodaanstalten. Där fick jag höra att 90-95 % av de intagna är missbrukare men att det inte finns någon behandling. Där hade besöksrum förvandlats till celler. Samtidigt som arbetssituationen blir allt tyngre minskas personalen. I dag jobbar det hälften så många på Ersbodaanstalten som när den invigdes 1981. Detta stämmer med den uppfattning jag fått att antalet personer nära de intagna har minskat medan kriminalvårdens administration har svällt. Ny forskning från Kriminalvårdsstyrelsen presenterades i dagarna. Den påvisar att den sociala situationen för dem som friges har försämrats allvarligt under de senaste tio åren. Fler är missbrukare, fler behöver psykiatrisk vård, fler har enbart tillfällig eller ingen bostad när de kommer ut. Färre har fast arbete, utbildningsnivån är låg och fler än förut har suttit i fängelse. Detta talar för att behandling och studier måste utökas inom kriminalvården och att förberedelserna för frigivning i sin helhet måste bli bättre. Jag vill också säga något om individperspektivet i kriminalvården. Ett liberalt krav sedan länge är att varje intagen vid starten av sin verkställighet ska genomgå en behovsanalys och att det sedan ska finnas en plan för att svara upp mot behoven och förbereda frigivningen. Blir den intagne omplacerad bör det göras en skriftlig rapport, inte muntlig, som i dag, om klientens utveckling och framtida behov. Jag vill också nämna något om säkerheten på våra fängelser. Kriminalvårdens uppgift är att se till att de intagna har bättre förutsättningar att leva i samhället efter avtjänat straff. Men en annan lika viktig uppgift är att skydda allmänheten från farliga individer. För inte så länge sedan kunde vi i Dagens Nyheter läsa ett reportage om att brottslingar fortsätter att begå brott inifrån fängelserna genom att de har tillgång till mobiltelefoner. Ja, det var ingen nyhet. Det är något vi i oppositionen försökt förmedla under en längre tid. År 2000 hittade man 300 mobiler på anstalt. Nu är siffran uppe i 600. Det är alltså en fördubbling. Vore det inte rimligt att alla som går in på en anstalt ska gå genom en stålbåge? Jag tycker att det är märkligt att det ska behöva divideras om detta. Ska man flyga får man gå genom en stålbåge. Varför skulle inte samma rutiner kunna gälla för den som går in på en anstalt? I artikeln i Dagens Nyheter står det, just som Jeppe Johnsson sade, att det inte är kriminalvårdspersonalen som har upptäckt att fångarna hållit på med brottslig verksamhet utan det är polisen. Misstankar har uppkommit när de intagna ringt till avlyssnade nummer. Dessa avlyssnade nummer har tillhört personer som är misstänkta för grova narkotikabrott. Detta betyder att det är svårt att få reda på om brottslighet av typen hot mot målsägande har ägt eller äger rum. Kriminalvården har alltså inte förmåga att fullgott ta hand om sitt eget ansvarsområde. I dag finns det inom kriminalvården färre hundar än vad det finns fingrar på mina två händer. Vi liberaler har sedan länge krävt att det ska köpas in fler hundar för att kunna bekämpa narkotikan. Men det har visat sig att hundar faktiskt också är bra på att hitta mobiltelefoner. Inte sällan hanterar samma händer både mobiltelefoner och knark. Detta är bara ytterligare en idé om hur man ska kunna lösa problemen utöver våra krav om mer omfattande inpasseringskontroll. Jag vill också kort ta upp frågan om rymningar. Vi har haft ett antal mycket allvarliga sådana inom loppet av ett år. Fritagarna från Kumla är fortfarande på fri fot. På informella vägar har jag hört att polisen skulle ha kunnat ta dem om det inte var för vissa bevissvårigheter. Lägsta straffet för främjande av flykt är nämligen inte tillräckligt högt för avlyssning. Kanske borde man införa ett särskilt straff för främjande av flykt av långtidsdömda med en straffsats på minst två år. Då skulle polisen lättre kunna bevisa vem det var som fritog några av Sveriges allra farligaste brottslingar. Sist vill jag säga några ord om utvisningsdömda och internationellt samarbete. Under år 2002 avtjänade minst 850 personer med medborgarskap i EU eller i ett anslutarland sina straff i svenska fängelser. Av dessa hade ungefär 300 personer utvisningsdom. Detta motsvarar ungefär hälften av alla som har utvisningsdom. Man kan se en viss ökning av överföringar, men vi folkpartister tycker att det går för långsamt. Administrationen för att skicka över ett annat lands medborgare att avtjäna sitt straff i hemlandet tar för lång tid. Vi anser att man inom EU ska upprätta ett samarbete så att överföringen kan ske fortare. En överföring borde inte behöva ta mer än maximalt ett par veckor. För dem som inte överförs, till exempel intagna med medborgarskap i ett land som Sverige inte har avtal med, måste verkställigheten i Sverige bli vettig. Det finns flera som intygar att utvisningsdömda i svenska fängelser får betydligt sämre tillgång till behandling och sysselsättning. Vår idé är att den som gör rätt och sköter sig i fängelset ska få fördelar och att den som missköter sig ska få nackdelar. Detta ska gälla alla intagna, även de utvisningsdömda. För tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 2, även om vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 155 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! Hela tiden kommer det sorgliga rapporter från kriminalvården. Ibland kommer det helt förfärliga nyheter som till exempel i dag då vi har fått höra om upplopp med hot, kniv, skadegörelse och brand på Kumlas säkerhetsavdelning. Kriminalvården är en verksamhet med enorma problem som drabbar intagna, personal och det omgivande samhället. Detta gäller från norr till söder. Man kan lyfta på luren och ringa till vilken anstalt eller vilket häkte som helst. Man får höra samma sak: Det är kaos, och på många håll uppgivenhet. Jag vill inledningsvis vill ge personalen i svensk kriminalvård en eloge för det arbete som de lyckas utföra trots de förutsättningar som ansvariga politiker ger dem. Alla vi i kammaren känner till problemen. De intagna fortsätter med brottslig verksamhet inne på anstalterna. Det må vara att de fortsätter att använda droger eller planerar brott genom att de har olovlig kontakt med yttervärlden. Klimatet blir hårdare och våld och hot inne på anstalterna är vardagshändelser. Behandlingsverksamheten är på många håll mycket bristfällig, kanske finns det rentav ingen alls. Jag förstår att vissa intagna frågar sig varför svensk kriminalvård har kvar ordet "vård" i sitt namn. Till stor del handlar verksamheten i dag om förvaring. Fångarna kommer inte, som visionen är, bättre ut. Efter denna snabba översiktsbild tänkte jag utveckla de olika områdena något. Men först av allt vill jag kommentera de 200 miljonerna som anslogs i vårpropositionen. De räcker knappast till att bygga de 700 platser som man planerar för att klara den akuta överbeläggningen. Dessutom fanns det i kriminalvårdens budget för 2005 en hemställan till regeringen om ett engångsbelopp på just 200 miljoner kronor. Det tillskjutna beloppet var således redan inräknat i den tajta budgeten som går på anslagskredit och som inrymmer fortsatta besparingskrav. Det är sannerligen inte mycket till satsning. Åderlåtningen av kriminalvården fortsätter. Svensk kriminalvård ska vara human. Den lever med svårighet upp till detta i dag. Ett tydligt exempel finns i betänkandet. Svensk kriminalvård har fått anmärkning av Europarådets tortyrkommitté för att personer får sitta i häkte för länge. På grund av överbeläggningen kan vissa avtjäna hela sitt straff i häkte. Detta är inte acceptabelt. Att fångarna inte kan hållas sysselsatta är inte heller godtagbart. Av besparingsskäl planerar man att låsa in dem tidigare. Överbeläggningen gör att inte alla kan få jobba. Ekonomin sätter hinder för behandling och studier. Utan möjlighet till behandling, studier och arbete kommer folk att fortsätta att åka in och ut på våra anstalter. I dag har mer än 60 % av dem som sitter på anstalt tidigare erfarenhet från kriminalvården. Jag talade häromdagen med en man på Rostorpsanstalten i Skåne. Rostorpsanstalten var avsedd att specialisera sig på alkoholrelaterad brottslighet och behandling av alkoholism. Men den jag pratade om gav en mycket dyster bild av dagens verksamhet. Vi har nästan gett upp behandlingen, sade han. Det finns inget stöd uppåt. Det handlar nu bara om att vakta. Och nog har de att göra, för ordning och reda saknas på svenska anstalter. Samme man berättade om en intagen som hade 13 rapporter skrivna efter misskötsamhet. Den intagne var fortfarande kvar på samma ställe. Man fann det omöjligt att flytta honom. Det är fullt överallt. Det är rentav mer än fullt. Folk ligger i tältsängar i dagrum och motionsrum - ja, i allehanda utrymmen. Det värsta var kanske när jag på Kronobergshäktet fick se den toalett och de avvisiteringsbås där de stängt in häktade. Rostorp i Malmö är i sällskap. För inte länge sedan var jag i Umeå på Ersbodaanstalten. Där fick jag höra att 90-95 % av de intagna är missbrukare men att det inte finns någon behandling. Där hade besöksrum förvandlats till celler. Samtidigt som arbetssituationen blir allt tyngre minskas personalen. I dag jobbar det hälften så många på Ersbodaanstalten som när den invigdes 1981. Detta stämmer med den uppfattning jag fått att antalet personer nära de intagna har minskat medan kriminalvårdens administration har svällt. Ny forskning från Kriminalvårdsstyrelsen presenterades i dagarna. Den påvisar att den sociala situationen för dem som friges har försämrats allvarligt under de senaste tio åren. Fler är missbrukare, fler behöver psykiatrisk vård, fler har enbart tillfällig eller ingen bostad när de kommer ut. Färre har fast arbete, utbildningsnivån är låg och fler än förut har suttit i fängelse. Detta talar för att behandling och studier måste utökas inom kriminalvården och att förberedelserna för frigivning i sin helhet måste bli bättre. Jag vill också säga något om individperspektivet i kriminalvården. Ett liberalt krav sedan länge är att varje intagen vid starten av sin verkställighet ska genomgå en behovsanalys och att det sedan ska finnas en plan för att svara upp mot behoven och förbereda frigivningen. Blir den intagne omplacerad bör det göras en skriftlig rapport, inte muntlig, som i dag, om klientens utveckling och framtida behov. Jag vill också nämna något om säkerheten på våra fängelser. Kriminalvårdens uppgift är att se till att de intagna har bättre förutsättningar att leva i samhället efter avtjänat straff. Men en annan lika viktig uppgift är att skydda allmänheten från farliga individer. För inte så länge sedan kunde vi i Dagens Nyheter läsa ett reportage om att brottslingar fortsätter att begå brott inifrån fängelserna genom att de har tillgång till mobiltelefoner. Ja, det var ingen nyhet. Det är något vi i oppositionen försökt förmedla under en längre tid. År 2000 hittade man 300 mobiler på anstalt. Nu är siffran uppe i 600. Det är alltså en fördubbling. Vore det inte rimligt att alla som går in på en anstalt ska gå genom en stålbåge? Jag tycker att det är märkligt att det ska behöva divideras om detta. Ska man flyga får man gå genom en stålbåge. Varför skulle inte samma rutiner kunna gälla för den som går in på en anstalt? I artikeln i Dagens Nyheter står det, just som Jeppe Johnsson sade, att det inte är kriminalvårdspersonalen som har upptäckt att fångarna hållit på med brottslig verksamhet utan det är polisen. Misstankar har uppkommit när de intagna ringt till avlyssnade nummer. Dessa avlyssnade nummer har tillhört personer som är misstänkta för grova narkotikabrott. Detta betyder att det är svårt att få reda på om brottslighet av typen hot mot målsägande har ägt eller äger rum. Kriminalvården har alltså inte förmåga att fullgott ta hand om sitt eget ansvarsområde. I dag finns det inom kriminalvården färre hundar än vad det finns fingrar på mina två händer. Vi liberaler har sedan länge krävt att det ska köpas in fler hundar för att kunna bekämpa narkotikan. Men det har visat sig att hundar faktiskt också är bra på att hitta mobiltelefoner. Inte sällan hanterar samma händer både mobiltelefoner och knark. Detta är bara ytterligare en idé om hur man ska kunna lösa problemen utöver våra krav om mer omfattande inpasseringskontroll. Jag vill också kort ta upp frågan om rymningar. Vi har haft ett antal mycket allvarliga sådana inom loppet av ett år. Fritagarna från Kumla är fortfarande på fri fot. På informella vägar har jag hört att polisen skulle ha kunnat ta dem om det inte var för vissa bevissvårigheter. Lägsta straffet för främjande av flykt är nämligen inte tillräckligt högt för avlyssning. Kanske borde man införa ett särskilt straff för främjande av flykt av långtidsdömda med en straffsats på minst två år. Då skulle polisen lättre kunna bevisa vem det var som fritog några av Sveriges allra farligaste brottslingar. Sist vill jag säga några ord om utvisningsdömda och internationellt samarbete. Under år 2002 avtjänade minst 850 personer med medborgarskap i EU eller i ett anslutarland sina straff i svenska fängelser. Av dessa hade ungefär 300 personer utvisningsdom. Detta motsvarar ungefär hälften av alla som har utvisningsdom. Man kan se en viss ökning av överföringar, men vi folkpartister tycker att det går för långsamt. Administrationen för att skicka över ett annat lands medborgare att avtjäna sitt straff i hemlandet tar för lång tid. Vi anser att man inom EU ska upprätta ett samarbete så att överföringen kan ske fortare. En överföring borde inte behöva ta mer än maximalt ett par veckor. För dem som inte överförs, till exempel intagna med medborgarskap i ett land som Sverige inte har avtal med, måste verkställigheten i Sverige bli vettig. Det finns flera som intygar att utvisningsdömda i svenska fängelser får betydligt sämre tillgång till behandling och sysselsättning. Vår idé är att den som gör rätt och sköter sig i fängelset ska få fördelar och att den som missköter sig ska få nackdelar. Detta ska gälla alla intagna, även de utvisningsdömda. För tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 2, även om vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer.

Peter Althin (Kd)

Anf. 156 Peter Althin (Kd)

Fru talman! Ärade ledamöter, framför allt närvarande! Alla ni andra som sitter i era rum och tittar på TV! Alla åhörare som sitter uppe på läktaren! Justitieministern! Han får väl ta del av detta på något sätt, utgår jag från. Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 1, och jag står bakom övriga Kristdemokraternas reservationer. I det här betänkandet behandlas kriminalvårdsfrågor. Man kan först konstatera att kriminalvården är en del av rättsväsendet. Målet för kriminalpolitiken i Sverige är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Jag kan redan där konstatera, fru talman, att misslyckandet är totalt. Då försöker jag ändå att inte ta till överord. Vi har ett större antal brottsanmälningar i dag än någonsin tidigare. Tryggheten är inte särskilt framstående. Kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa påföljder, ansvara för övervakning av villkorligt frigivna, verkställa föreskrifter om samhällstjänst, utföra personutredningar och så vidare. Målet för kriminalvården är också - och det är en av de viktigaste bitarna - att vidta åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott. Det är naturligtvis också att upprätthålla en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkandearbete. Om man då ska ge ett betyg på den svenska kriminalvården kan man konstatera att den inte har varit särskilt lyckad. Man kan säga att svensk kriminalvård i dagsläget inte klarar de mål som finns uppställda. Jag var och lyssnade på frågestunden, fru talman, och på landets statsminister, som på i stort sett alla områden var antingen stolt eller nöjd eller båda delarna. Jag tror inte ens statsministern skulle kunna påstå att han är vare sig stolt eller nöjd med svensk kriminalpolitik eller svenska kriminalvårdsfrågor. Nu kommer majoriteten att säga att det finns en kriminalvårdskommitté som ska sitta ytterligare en tid och ska lägga fram förslag. Jag vet att det kommer: Ni ska vänta och vara lugna tills det kommer. Det har jag lärt mig under de två år som jag har deltagit i sådana här seanser. Men det räcker inte! Behandlingen inom kriminalvården måste i större utsträckning vara inriktad på den intagne, så att han får möjlighet att förändra sitt levnadsmönster. Då måste man införa någon form av motivationsavdelningar med ett visst program för den intagne. Han, eller hon, vilket också förekommer, måste få ett större personligt ansvar under sin vistelse i anstalten genom självförvaltning. Det är en förberedelse för hans tid i frihet. Det måste införas ganska omgående och med större kraft. Dessutom - det kanske är en av de viktigaste frågorna - måste för varje intagen någon form av individuell vårdplan upprättas. Så är det inte, men så måste det vara. Frigivningsprocessen för de intagna måste förbättras. Förhållandet mellan kriminalvården, myndigheter, frivilligorganisationer och så vidare måste förbättras. Det fungerar inte i dag. Kompetensen hos den personal som finns i kriminalvården måste också höjas. Det är många uppgifter som måste utföras väldigt snabbt. Då frågar man sig: Är det här nu bara något som oppositionen tar fram, hittar på och tar från luften? Jag funderade på det och tänkte: Vem vet bäst vad som behövs? Jo, det är de intagna. De intagna på svenska anstalter vet vad de själva vill ha för att de inte ska återfalla i brott. Jag fick ett brev från en intagen på Kumlaanstalten. Han hade skrivit till Kriminalvårdskommittén, och brevet skickades i en kopia till mig. Han hade erfarenhet av 25 års kriminalvård. Där påstår han att det inte var särskilt framgångsrikt, eftersom han hade åkt ut och in. Samtidigt är han en person som vet hur det fungerar eller inte fungerar. Jag ska inte läsa upp allt, för det är ett väldigt långt brev. De har ju inte så mycket att göra, så de kan skriva väldigt mycket. Han säger så här: Sverige har under den här 25-årsperioden gått från att vara ett föregångsland med human kriminalvård till att numera ha ett av västvärldens hårdaste villkor för att avtjäna straff. Antalet personer som dömts till långa straff har ökat dramatiskt. Det är min bestämda åsikt att detta är en direkt effekt av de allt hårdare villkoren för långtidsdömda. Statistiken för återfall i brott för långtidsdömda är exceptionellt hög. Tänk på att det här är en kille som sitter på anstalt, som vet hur det går till och vet hur han vill att man ska förändra. Sedan säger han: Det har sedan mitten av 80-talet gjorts stora och mycket kostsamma åtgärder. Nästan alla är motiverade av inre och yttre säkerhet. Vad det gäller dömdas rätt till behandling, utbildning och återanpassning har det i stället varit fråga om enorma nedskärningar. På de områden där man kan sätta kraft på att förhindra återfall och ge de intagna större möjlighet när de kommer ut har man alltså inte gjort särskilt mycket. Han säger vidare: En återhumanisering av kriminalvården minskar kraftigt återfallen i brott. Varje potentiell återfallsförbrytare som väljer att leva hederligt medför stora besparingar, inte bara i ekonomiska termer. Det här är alltså en kille som har egen erfarenhet. Vi sitter och tycker, läser utredningar och tror att vi vet så mycket. Men han vet. Han säger också det som i varje fall några av oss känner till: Den tid som man sitter och avtjänar straff är en tid av total meningslöshet, kravlös och därmed destruktiv tillvaro. Det är dem vi släpper ut! Att jag läser upp det här beror på att jag och Kristdemokraterna tycker likadant och också förespråkar den här politiken. Sedan säger han så här: I och med denna mycket omfattande nedrustning finns det inga fungerande kontakter mellan kriminalvården och avgörande delar av samhället. Resultatet är att en förkrossande majoritet dömda friges med avsevärt sämre förutsättningar att fungera i samhället än före domen. I stället friges dömda med en fullständigt hopplös situation. Det är detta som vi har förespråkat och som även andra förespråkar: Se till att det finns en vårdplan. Det kostar pengar. Men allting kostar pengar - resurserna måste till. Det blir billigare i det långa loppet. Slutligen sägs följande: Det grundläggande i systemet är således att kriminalvården saknar krav på ett helhetsresultat. Om ni vill åstadkomma någon påtaglig förändring och ett trendbrott så måste rätten till återanpassning införas i den nya kriminalvårdslagen på ett sätt som inte kan kringgås. Det är den här mannens önskemål. Jag tycker likadant. Det krävs naturligtvis väldiga resurser, men det måste till aktion, pengar och intresse för att stoppa dem som har hamnat i fängelse så att de inte återfaller i brott när de kommer ut. Den svenska kriminalvården behöver restaureras och reformeras. Jag menar att man inte har så stor fart från majoriteten när det gäller att intressera sig för detta. Vi har flera andra reservationer som jag inte närmare tänker gå in på. Jag vill bara peka på frågan om hur man stoppar återfall när det gäller sexualbrottsdömda. Där har vi ett förslag om att ge farmakologisk behandling för att återfallen - till de sexualbrottdömdas egen glädje, kan man hoppas - inte ska bli så många och för att minska antalet brottsoffer. Reservation 10 handlar om rattfylleridömda. Ett förslag är att de som kör med sprit i kroppen ska förstå den risk som de utsätter andra för. Att konfronteras med trafikskadeoffren kan vara en idé, om det nu fungerar. Det finns ett stort antal ytterligare exempel som jag inte hinner med. Avslutningsvis vill jag bara säga att den kristdemokratiska ideologin sätter människan i centrum. Det synsättet ligger till grund för hur vi vill att ett rättssamhälle ska se ut och vara uppbyggt. De värderingar som råder i ett samhälle avspeglas i samhällets rättssystem. Svensk kriminalvård lever inte upp till de mål som är uppsatta. Den måste reformeras, reformeras och reformeras, och det måste göras ganska omgående. Jag yrkar bifall till reservation 3.

Alice Åström (V)

Anf. 157 Alice Åström (V)

Fru talman! Återigen har vi den årliga kriminalvårdsdebatten, som egentligen bygger på motioner från den allmänna motionstiden. Men dessa har berörts i väldigt liten utsträckning i talarstolen här. I stället har debatten mest handlat om situationen i kriminalvården i dag. Jag kan dela den uppfattning som flera av er här har uttryckt när det gäller beskrivningen av beläggningsstatistiken. Vi vet att det den 9 februari - om jag ska ta ett specifikt datum - var 102 % beläggning sett till både häkten och anstalter. Bara från den 9 februari har situationen, det vet vi, blivit ännu värre. Jag tror att det i den här debatten är ganska viktigt. Ibland låter det i debatten som att majoriteten vill att fångar ska ligga i besöksrum och duschrum - egentligen ska vi ha dubbelbeläggning i väldigt stor utsträckning och snarast stapla de här personerna på varandra. Jag tycker inte att det är en riktigt seriös debatt. Jag tror att alla i justitieutskottet är ganska medvetna om att ingen, vare sig från majoriteten eller från oppositionen, är tillfreds med den situation som i dag råder inom kriminalvården och med beläggningssituationen. Sverige är faktiskt ett av de länder som under det senaste decenniet haft Europas snabbast växande fångpopulation. Beror det på att kriminaliteten i Sverige har ökat i en så oerhörd utsträckning jämfört med hur det är i övriga Europa? Nej, det har den inte. Vid en närmare titt på detta ser man att vi har fått fler långtidsdömda. Det har inneburit ett ökat platsantal. Samtidigt har vi fått en ökning inom anstalterna, också beroende på att vi har fått ett mer fungerande polisväsende, även om det finns mer att göra där, och ett bättre fungerande domstolsväsende och åklagarväsende, även om det finns mer att göra också där. Man ser ändå att processen i övriga rättsväsendet också har gett effekter inom kriminalvården. Jämfört med till exempel läget år 1998 är det en ökning med 25 % på våra anstalter. Också det tror jag lite grann kan förklara hur situationen i dag ser ut. Som vi hört från dem som inte tillhör majoriteten handlar det om att här måste vidtas snabba åtgärder. Det måste till mer resurser till kriminalvården. De 200 miljonerna i tillväxtpropositionen räcker inte till att täcka de behov som finns. Visst, det stämmer att de inte räcker. Men det kunde kanske ändå vara lite klädsamt, om man nu ska anklaga majoriteten för att inte alls bry sig när det gäller kriminalvården, att visa att av de 274 miljoner som lades ut i tilläggsbudgeten lades 200 miljoner på kriminalvården. Av de resurser som fanns att lägga i tilläggsbudgeten lade man alltså en stor majoritet på kriminalvården. Det är mycket möjligt att detta är otillräckligt - vilket vi också vet utifrån det antal platser som behövs - men det är trots allt fråga om 200 miljoner. Vi i Vänsterpartiet tycker givetvis att situationen är bekymmersam. Men de lösningar som de borgerliga partierna ständigt presenterar - att bygga fler anstaltsplatser och att öka antalet fängelser - tror inte vi i Vänsterpartiet på. Vi är snarare bekymrade över den stora ökning av fångpopulationen som vi har och som faktiskt inte går att relatera till att vi har en ökad brottslighet. Jämfört med övriga europeiska länder har Sverige, som sagt, den snabbaste ökningen. För Vänsterpartiet är det därför ganska viktigt att närmare titta på vad som är orsaken till detta. Jag vill ta upp lite grann av det som Folkpartiets representant nämnde om här i talarstolen när det gäller granskningen av vilka som finns på våra anstalter. Vi har i dag långt fler missbrukare på våra anstalter. Vi har långt fler psykiskt sjuka på våra anstalter. Vi har långt fler på våra anstalter som inte har vare sig bostad eller arbete. Frågan är: Ska vi bygga fler fängelseplatser för att lösa missbrukarnas problem, för att möta de psykiskt sjuka och därför att människor inte får arbete och bostad? Nej, för Vänsterpartiet är det hela ganska tydligt när man ska diskutera om att satsa resurser och vad vi ska göra. Jag vill inte se en utveckling där vi bygger fler anstaltsplatser, utan jag vill se en utveckling där vi får fler platser för missbrukare och där kommunerna tar sitt ansvar när det gäller missbrukarna. Antalet platser för missbrukare inom vård och behandling har minskat oerhört mycket under samma tid. Vi ser att när de här människorna lämnas i sticket hamnar de inom kriminalvården. Alla har vi både hört och varit med i debatten om de psykiskt sjuka och om situationen för dem ute i samhället. För Vänsterpartiet är det tydligt att väldigt många av dessa hamnar på våra anstalter. För oss gäller att vi ska möta de psykiskt sjuka inom psykvården, inte genom att bygga upp fler anstaltsplatser. Trots allt håller man på att bygga ut inom kriminalvården. Men ett av de stora problemen inom kriminalvården är faktiskt - detta utifrån den debatt som tidigare fördes av Moderaternas representant Jeppe Johnsson, som också sitter med i Kriminalvårdsstyrelsen - att bygga de här platserna så snabbt som behövs. Kriminalvården omfattas av offentlig upphandling, av planering och av att få in entreprenörer för att bygga. Jeppe Johnsson är lika medveten som jag om att flera av de baracker och de platser som man försökt skapa har blivit fördröjda både av upphandlingsskäl och på grund av att entreprenörerna inte har kunnat fullfölja sina åtaganden eller att det - som det var på ett ställe - varit skyfall, så att man först får torka upp allting innan man kan göra något. Det är inte så enkelt som att bara säga: Från och med i morgon ska vi ha ett visst antal platser. Jag skulle väl önska att man kunde vara smidigare och att man kunde smita förbi offentlig upphandling och allt sådant och bara smäcka upp det här. Men det ska man kanske inte säga när man sitter i justitieutskottet, utan givetvis ska man uppmana alla att hålla sig till de lagar och regler som finns. Självklart finns det en konflikt i den här situationen. Jag delar bekymret med oppositionen när det gäller att människor får ligga i duschrum eller i besöksrum och att det skapar de problem som finns. Men till skillnad från oppositionen påstår jag inte att det finns några enkla snabba lösningar, utan det här kommer att ta sin tid. Det är viktigt att man låter kriminalvården jobba vidare. Sedan, fru talman, blev jag faktiskt väldigt glad när jag hörde Peter Althin tala, framför allt vad gäller den sista delen där han talade om det brev som han hade fått från en man som hade 25 års erfarenhet. Det stämmer väldigt bra överens med det Vänsterpartiet skriver i den reservation som vi har, reservation 4, om den framtida inriktningen inom kriminalvården som vi hoppas att Kriminalvårdskommittén har med i sitt arbete framöver. Vänsterpartiet har under flera år påpekat att vi har fått hårdare villkor för att släppas ut från ett fängelse. Vi har hårdare villkor än de flesta andra länderna sedan man slopade halvtidsfrigivningen. De flesta länder har halvtidsfrigivning. Det finns de som till och med har frigivning tidigare än så. Kanada är ett av de länderna. Vänsterpartiet har motionerat och drivit frågan om att införa halvtidsfrigivning åtminstone för förstagångsdömda. Men där har Kristdemokraterna inte varit beredda att stödja oss. Vänsterpartiet har också under flera år motionerat om de långtidsdömdas situation och om bekymret med det stora antal långtidsdömda som vi har på våra anstalter. Vänsterpartiet har också sagt att resultatet av det här blir att vi får ett hårdare klimat på våra anstalter. Människor som spärras in en alltför lång tid förlorar hoppet och möjligheten att komma tillbaka till samhället. Det är de som blir farliga och svårare att hantera. I Vänsterpartiet skulle vi gärna se att man gjorde en översyn av lagstiftningen för att kunna få ned antalet långtidsdömda. När det gäller antalet livstidsdömda, där Kristdemokraterna delar vår åsikt att man borde avskaffa livstidsstraffet, hade vi för 15 år sedan ungefär 30 livstidsdömda. I dag har vi ungefär 120 livstidsdömda. Det beror inte på att antalet mord har ökat i motsvarande utsträckning, utan det beror på att vi har fått domstolar som dömer annorlunda. Precis som Peter Althin tog upp måste vi se till att människor inte behöver sitta de långa tiderna, förändra villkoren för när de ska släppas ut och se till att minska antalet långtidsdömda. När det gäller säkerhetsfrågorna har vi fattat beslut om möjligheter till störningsutrustning och om inpasseringskontroll. Men för Vänsterpartiet är det viktigt att inte bara satsa på säkerheten utan också satsa på innehåll. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Alice Åström (V)

Anf. 157 Alice Åström (V)

Fru talman! Återigen har vi den årliga kriminalvårdsdebatten, som egentligen bygger på motioner från den allmänna motionstiden. Men dessa har berörts i väldigt liten utsträckning i talarstolen här. I stället har debatten mest handlat om situationen i kriminalvården i dag. Jag kan dela den uppfattning som flera av er här har uttryckt när det gäller beskrivningen av beläggningsstatistiken. Vi vet att det den 9 februari - om jag ska ta ett specifikt datum - var 102 % beläggning sett till både häkten och anstalter. Bara från den 9 februari har situationen, det vet vi, blivit ännu värre. Jag tror att det i den här debatten är ganska viktigt. Ibland låter det i debatten som att majoriteten vill att fångar ska ligga i besöksrum och duschrum - egentligen ska vi ha dubbelbeläggning i väldigt stor utsträckning och snarast stapla de här personerna på varandra. Jag tycker inte att det är en riktigt seriös debatt. Jag tror att alla i justitieutskottet är ganska medvetna om att ingen, vare sig från majoriteten eller från oppositionen, är tillfreds med den situation som i dag råder inom kriminalvården och med beläggningssituationen. Sverige är faktiskt ett av de länder som under det senaste decenniet haft Europas snabbast växande fångpopulation. Beror det på att kriminaliteten i Sverige har ökat i en så oerhörd utsträckning jämfört med hur det är i övriga Europa? Nej, det har den inte. Vid en närmare titt på detta ser man att vi har fått fler långtidsdömda. Det har inneburit ett ökat platsantal. Samtidigt har vi fått en ökning inom anstalterna, också beroende på att vi har fått ett mer fungerande polisväsende, även om det finns mer att göra där, och ett bättre fungerande domstolsväsende och åklagarväsende, även om det finns mer att göra också där. Man ser ändå att processen i övriga rättsväsendet också har gett effekter inom kriminalvården. Jämfört med till exempel läget år 1998 är det en ökning med 25 % på våra anstalter. Också det tror jag lite grann kan förklara hur situationen i dag ser ut. Som vi hört från dem som inte tillhör majoriteten handlar det om att här måste vidtas snabba åtgärder. Det måste till mer resurser till kriminalvården. De 200 miljonerna i tillväxtpropositionen räcker inte till att täcka de behov som finns. Visst, det stämmer att de inte räcker. Men det kunde kanske ändå vara lite klädsamt, om man nu ska anklaga majoriteten för att inte alls bry sig när det gäller kriminalvården, att visa att av de 274 miljoner som lades ut i tilläggsbudgeten lades 200 miljoner på kriminalvården. Av de resurser som fanns att lägga i tilläggsbudgeten lade man alltså en stor majoritet på kriminalvården. Det är mycket möjligt att detta är otillräckligt - vilket vi också vet utifrån det antal platser som behövs - men det är trots allt fråga om 200 miljoner. Vi i Vänsterpartiet tycker givetvis att situationen är bekymmersam. Men de lösningar som de borgerliga partierna ständigt presenterar - att bygga fler anstaltsplatser och att öka antalet fängelser - tror inte vi i Vänsterpartiet på. Vi är snarare bekymrade över den stora ökning av fångpopulationen som vi har och som faktiskt inte går att relatera till att vi har en ökad brottslighet. Jämfört med övriga europeiska länder har Sverige, som sagt, den snabbaste ökningen. För Vänsterpartiet är det därför ganska viktigt att närmare titta på vad som är orsaken till detta. Jag vill ta upp lite grann av det som Folkpartiets representant nämnde om här i talarstolen när det gäller granskningen av vilka som finns på våra anstalter. Vi har i dag långt fler missbrukare på våra anstalter. Vi har långt fler psykiskt sjuka på våra anstalter. Vi har långt fler på våra anstalter som inte har vare sig bostad eller arbete. Frågan är: Ska vi bygga fler fängelseplatser för att lösa missbrukarnas problem, för att möta de psykiskt sjuka och därför att människor inte får arbete och bostad? Nej, för Vänsterpartiet är det hela ganska tydligt när man ska diskutera om att satsa resurser och vad vi ska göra. Jag vill inte se en utveckling där vi bygger fler anstaltsplatser, utan jag vill se en utveckling där vi får fler platser för missbrukare och där kommunerna tar sitt ansvar när det gäller missbrukarna. Antalet platser för missbrukare inom vård och behandling har minskat oerhört mycket under samma tid. Vi ser att när de här människorna lämnas i sticket hamnar de inom kriminalvården. Alla har vi både hört och varit med i debatten om de psykiskt sjuka och om situationen för dem ute i samhället. För Vänsterpartiet är det tydligt att väldigt många av dessa hamnar på våra anstalter. För oss gäller att vi ska möta de psykiskt sjuka inom psykvården, inte genom att bygga upp fler anstaltsplatser. Trots allt håller man på att bygga ut inom kriminalvården. Men ett av de stora problemen inom kriminalvården är faktiskt - detta utifrån den debatt som tidigare fördes av Moderaternas representant Jeppe Johnsson, som också sitter med i Kriminalvårdsstyrelsen - att bygga de här platserna så snabbt som behövs. Kriminalvården omfattas av offentlig upphandling, av planering och av att få in entreprenörer för att bygga. Jeppe Johnsson är lika medveten som jag om att flera av de baracker och de platser som man försökt skapa har blivit fördröjda både av upphandlingsskäl och på grund av att entreprenörerna inte har kunnat fullfölja sina åtaganden eller att det - som det var på ett ställe - varit skyfall, så att man först får torka upp allting innan man kan göra något. Det är inte så enkelt som att bara säga: Från och med i morgon ska vi ha ett visst antal platser. Jag skulle väl önska att man kunde vara smidigare och att man kunde smita förbi offentlig upphandling och allt sådant och bara smäcka upp det här. Men det ska man kanske inte säga när man sitter i justitieutskottet, utan givetvis ska man uppmana alla att hålla sig till de lagar och regler som finns. Självklart finns det en konflikt i den här situationen. Jag delar bekymret med oppositionen när det gäller att människor får ligga i duschrum eller i besöksrum och att det skapar de problem som finns. Men till skillnad från oppositionen påstår jag inte att det finns några enkla snabba lösningar, utan det här kommer att ta sin tid. Det är viktigt att man låter kriminalvården jobba vidare. Sedan, fru talman, blev jag faktiskt väldigt glad när jag hörde Peter Althin tala, framför allt vad gäller den sista delen där han talade om det brev som han hade fått från en man som hade 25 års erfarenhet. Det stämmer väldigt bra överens med det Vänsterpartiet skriver i den reservation som vi har, reservation 4, om den framtida inriktningen inom kriminalvården som vi hoppas att Kriminalvårdskommittén har med i sitt arbete framöver. Vänsterpartiet har under flera år påpekat att vi har fått hårdare villkor för att släppas ut från ett fängelse. Vi har hårdare villkor än de flesta andra länderna sedan man slopade halvtidsfrigivningen. De flesta länder har halvtidsfrigivning. Det finns de som till och med har frigivning tidigare än så. Kanada är ett av de länderna. Vänsterpartiet har motionerat och drivit frågan om att införa halvtidsfrigivning åtminstone för förstagångsdömda. Men där har Kristdemokraterna inte varit beredda att stödja oss. Vänsterpartiet har också under flera år motionerat om de långtidsdömdas situation och om bekymret med det stora antal långtidsdömda som vi har på våra anstalter. Vänsterpartiet har också sagt att resultatet av det här blir att vi får ett hårdare klimat på våra anstalter. Människor som spärras in en alltför lång tid förlorar hoppet och möjligheten att komma tillbaka till samhället. Det är de som blir farliga och svårare att hantera. I Vänsterpartiet skulle vi gärna se att man gjorde en översyn av lagstiftningen för att kunna få ned antalet långtidsdömda. När det gäller antalet livstidsdömda, där Kristdemokraterna delar vår åsikt att man borde avskaffa livstidsstraffet, hade vi för 15 år sedan ungefär 30 livstidsdömda. I dag har vi ungefär 120 livstidsdömda. Det beror inte på att antalet mord har ökat i motsvarande utsträckning, utan det beror på att vi har fått domstolar som dömer annorlunda. Precis som Peter Althin tog upp måste vi se till att människor inte behöver sitta de långa tiderna, förändra villkoren för när de ska släppas ut och se till att minska antalet långtidsdömda. När det gäller säkerhetsfrågorna har vi fattat beslut om möjligheter till störningsutrustning och om inpasseringskontroll. Men för Vänsterpartiet är det viktigt att inte bara satsa på säkerheten utan också satsa på innehåll. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 158 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! En central uppgift för kriminalvården är att minska återfallen i brott. I dag återfaller en av fem av kriminalvårdens klienter i brott redan ett år efter det avtjänade straffet. Inom tre år har 40 % återfallit. Av dem som sitter i fängelse har mer än 60 % tidigare erfarenhet av kriminalvården. För att få ned dessa procenttal genomförs olika former av program och aktiviteter. Dessa kostar pengar, men det är det värt om det fungerar. Men vad är det som fungerar egentligen? För att få svar på detta krävs det en ordentlig uppföljning av kriminalvårdens klienter efter frigivningen. Riksrevisionen har granskat kriminalvården och funnit att kriminalvårdens uppföljning har varit undermålig. Det här kan man läsa om i rapporten Återfall i brott eller anpassning till samhället? Även Statskontoret pekar i sin effektivitetsgranskning på behovet av en bättre redovisning av resultaten av kriminalvårdens insatser. En undermålig uppföljning gör att resurserna satsas fel och att de intagna inte får verksam behandling. Därför skulle jag vilja ha en kommentar av Alice Åström till rapporten från Riksrevisionen. Jag skulle också vilja höra vilka åtgärder hon tänker vidta för att vi ska veta att de resurser som anslås till kriminalvården används på det mest effektiva sättet.

Alice Åström (V)

Anf. 159 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag kan inte kommentera Riksrevisionens rapport helt och hållet eftersom jag faktiskt inte har läst den helt och hållet utan mera ögnat i den. Men jag kan gärna svara på Karin Granboms frågor. När det gäller behandling har man varit otroligt dålig på att över huvud taget veta om de behandlingsinsatser man gjort har gett något resultat. Nu har det påbörjats ett arbete där man försöker ta till sig forskning och kunskap och fått program för att utvärdera och granska vad som fungerar och också ha en uppföljning efteråt. Det här har inte fått tillräckligt stort genomslag. Det finns inte på tillräckligt många platser, och det finns inte tillräckligt många som kan leda programmen, men det är en utveckling åt rätt håll. Den situation som kriminalvården har i dag har gjort att det har blivit ännu mer bekymmersamt att få mer personal för utbildning i behandlingsprogrammen och få i gång de nya modellerna. Det tycker jag är ett svar på varför resurserna har satsats fel, för det har det gjorts. Man har inte haft någon kontroll. Men det här tror jag blir ett medel att få resurserna på rätt ställe. När det sedan handlar om att minska återfallen tror jag inte att det är så där hemskt stor skillnad på siffrorna nu och tidigare, men det är ändå otillständigt. Vi borde kunna lyckas bättre. När de intagna kommer ut och inte får någon bostad eller något arbete och samhället bemöter dem på ett visst sätt tycker jag inte att kriminalvården ska lastas för att de återfaller. Man får titta på även många andra delar i samhället och inte lägga allt på kriminalvården.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 160 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! I Riksrevisionens rapport finns det en hel del bra förslag, så jag rekommenderar läsning av den. Alice Åström verkar ha en välvillig och positiv inställning till att uppföljningen ska bli bättre. Jag hoppas att Alice Åström är med och verkar för att kriminalvården i nästa regleringsbrev eller vid en särskild behandling av den här rapporten får tydliga direktiv om att förbättra uppföljningen av sina klienter. Det är viktigt att varje krona som blir investerad i kriminalvården är en väl investerad krona och att varje intagen ska ges relevant behandling och rätt förberedelse för frigivning. Det förtjänar både skattebetalande medborgare och intagna. Dessutom vill jag tilläga, med tanke på att Alice Åström talar om att det finns många missbrukare i kriminalvården, att Alice Åström har ett ansvar för det. Hon har varit med om att besluta om att kraftigt minska anslagen till missbrukarvården. Det har varit kraftiga nedskärningar under de senaste åren, och massor av platser har försvunnit. Det beklagar jag. Slutligen skulle jag vilja vädja till väljarna att byta majoritet. De som fört oss in i den här besvärliga situationen klarar uppenbarligen inte att ta oss ur den.

Alice Åström (V)

Anf. 161 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag ska börja med rapporten. Jag ska givetvis läsa den, och jag tror att den verkligen är värd att följa upp och att det finns förslag där. Jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna samarbeta för att kunna använda resurserna på det mest effektiva sättet. Där tror jag inte att det över huvud taget skiljer sig mellan majoriteten och oppositionen. Att jag skulle ha varit med om att besluta om neddragningar inom missbrukarvården är felaktigt. Är det någonting som Vänsterpartiet och majoriteten har gjort är det att satsa pengar på kommunsektorn och i kommunerna. Där kan jag säkert kritisera mina partikamrater, och det tror jag att också Folkpartiet kan göra. Däremot finns det kommuner där man har låtit den här gruppen stå tillbaka för andra saker som man har ansett vara viktigare. Det är där det stora antalet missbrukarplatser har försvunnit. Där kan vi säkert göra mer i partierna överlag. Men att påstå att jag har varit med om att besluta om neddragningar när vi snarare har satsat på kommunerna är nog ganska fel. Fru talman! När man debatterar kriminalvård måste man - och det tycker jag att Karin Granbom var ganska bra på - se vad som är kriminalvårdens uppgift och vad kriminalvården klarar. Ibland låter det i debatten som att bara man får lite mer pengar och lite mer platser kommer alla att sluta att återfalla i brott. De största bristerna finns innan brotten begås, och det är där man måste satsa. Även om man har en strafftid på 3-4 år tror jag inte att kriminalvården kan vända 25 års misslyckande. Det är att begära för mycket av kriminalvården.

Peter Althin (Kd)

Anf. 162 Peter Althin (Kd)

Fru talman! Det är ju alltid trevligt att få positiva omdömen. Det tar jag gärna till mig. Jag är ännu inte så politiskt bränd att jag inte kan säga att det finns vissa saker som är bra i reservation 4. Jag inbjuder då Alice Åström att ta del av reservation 3 och inte huka för att ställa upp bakom den bara för att den kommer från oppositionen. Det kan bero på bristande politisk erfarenhet hos mig, men Kristdemokraterna och andra borgerliga partier påvisar att det inte är särskilt lyckat. Brottsligheten ökar, och folk får inte plats på fängelser och häkten. Då säger representanter från majoriteten: Nu gnäller de igen. De bara gnäller och gnäller. Samtidigt säger Alice Åström att situationen är bekymmersam. Ja, men då måste man ju göra någonting. Man måste ta ansvar för situationen. Det är klart att man inte löser allt med fler fängelseplatser och fler platser för missbrukare, utan det krävs förebyggande åtgärder. Men varför kan inte Vänstern medge att det vi säger är rimligt, att dagens situation måste ändras? Man kan inte bara säga att det kommer att ta tid, utan man borde ställa upp på de förslag som vi tycker är bra. Jag vill inbjuda Alice Åström att läsa vår reservation lite noggrannare och se vad den innehåller och inte bara maniskt säga nej till allting. Läs vår reservation och tala om varför du inte ställer upp på den!

Alice Åström (V)

Anf. 163 Alice Åström (V)

Fru talman! Man ska ta ansvar för hur det ser ut i dag och inte bara säga att det är bekymmersamt och att det kommer att ta tid, säger Peter Althin. Men jag tycker att det är bekymmersamt, och det kommer att ta tid. Precis som jag sade tidigare bygger man inte fängelseplatser på en dag. För Vänsterpartiet handlar det om att ta ansvar för hur det ser ut i dag när man ska fördela resurser. När jag får signaler om att det tar två år innan en tonårig som mår dåligt får vård på barnpsyk, då tycker jag att det är oerhört allvarligt. Jag ser ju hur det ser ut i många landsting och kommuner när det gäller skolpsykologer och så vidare. Men å andra sidan behövs det pengar till kriminalvården. Då kan jag svara: Jag tar bara ansvar för kriminalvården. Vi satsar pengarna och resurserna där och struntar i om det finns pengar till skolpsykolog och pengar till landstinget som kan satsas på barnpsyk. Hade världen varit så enkel hade jag kunnat göra så. Men vi tar ansvar för hur det ser ut i dag. Det är därför som jag inte tvekar att erkänna att det finns saker som behöver bli bättre inom kriminalvården. Överbeläggningen är bekymmersam. Om Vänsterpartiet hade fått bestämma skulle halvtidsfrigivningen ha återinförts från den 1 juni. Då hade vi löst en väldigt stor del av de problem med platsbrist som finns inom kriminalvården. Vi har faktiskt förslag till hur man kan lösa den akuta situationen, men där får vi inte med oss någon majoritet. Då kan ju ni ta ansvar för att ni inte stöder våra förslag som skulle lösa problemen på ett enklare och rimligare sätt än vad det ni själva förespråkar skulle göra.

Peter Althin (Kd)

Anf. 164 Peter Althin (Kd)

Fru talman! Jag vet inte hur jag ska uppfatta det sista, men vi tar gärna ansvaret för helheten. Vi kan ta över alltsammans. Jag kan inte påstå att vi kommer att lyckas med en gång, men förutsättningarna för att nå en bättre framgång med kriminalvårdsfrågorna skulle nog bli större. Ibland får jag en känsla av att Alice stöder sådant som egentligen går emot det som hon tycker själv. Det kommer att ta tid. Ja, men om man inte gör någonting kommer det en ny generation snart igen som ska ha nya platser på missbrukshemmen och fängelserna. Vi måste alltså satsa väldigt hårt på att det inte kommer in nya i kriminalitet och att de som finns på anstalterna inte återfaller. Det är min poäng. Så häng på här nu i stället så tar vi ansvaret. Sedan ska jag försöka att få med också de andra borgerliga partierna så att vi kan ta över, och det kan vi väl göra i dag.

Alice Åström (V)

Anf. 165 Alice Åström (V)

Fru talman! Vore det bara Peter Althin som skulle ta ansvaret hade jag nog kunnat leva med det. Det finns en hel del saker i Kristdemokraternas förslag som jag skulle kunna instämma i. Men när Kristdemokraterna ska samarbeta med Moderaterna och till vissa delar med Folkpartiet blir jag lite mer bekymrad. Då kommer vi verkligen att behöva bygga fler anstalter och anstaltsplatser om vi ska kunna möta de straffskärpningar som de föreslår. Vore det bara Peter Althin skulle det gå bra, men jag tror att det i så fall vore lättare för Peter Althin att ta klivet över till majoriteten. Där skulle vi ha lättare för att komma överens, och där skulle Peter Althin kanske ha möjlighet att påverka för att få en bättre kriminalvård.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 166 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Alice Åström säger att det tar tid att inrätta nya platser - och det vet vi - i alla fall om de ska vara bra och permanenta. Men Alice Åström tillhörde ju regeringsunderlaget när man från departementet sade: Nej, vi ska inte bygga någon anstalt i Västerås. Den anstalten hade Kriminalvårdsstyrelsen planerat sedan länge, det vet Alice som också sitter i den styrelsen. Här som på så många andra ställen handlar det om underlåtenhetssynder. Man har inte gjort det som man skulle göra, och det är en allvarlig synd. Alice Åström är orolig för att antalet fängelsevistelser ökar. Det är jag också. Alice har redan talat om vad hon vill göra: Släpp fångarna loss efter halva tiden! Sedan återstår det att se vad hon ska göra när det ändå blir fullt. Fru talman! Jag är mer orolig för de brottslingar som inte åker fast och lagförs. Jag är inte så orolig över dem som åker fast, för då har rättvisan fungerat. Vad skulle Alice Åström göra utöver detta med halvtidsfrigivning om antalet uppklarade brott ökade från dagens 15 % till bara blygsamma 20 %?

Alice Åström (V)

Anf. 167 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag tror att man säkert skulle vara tvungen att möta det med en hel del nya anstaltsplatser. Men det arbetet pågår ju, och det vet Jeppe Johnsson som också sitter i Kriminalvårdsstyrelsens styrelse. Jeppe Johnsson har exakt samma underlag som jag har för hur kriminalvården kan bygga ut, hur många platser man kan bygga ut och hur mycket personal man kan rekrytera för att bygga ut. Kriminalvården själv säger att man inte klarar av att bygga ut i högre takt. Det handlar inte bara om ökade resurser. Det enda som jag kan hålla med Jeppe Johnsson om är att kriminalvården ganska tidigt såg att man ville ha en ny anstalt i Västerås. Men det som Jeppe Johnsson glömmer att säga är det som Kriminalvårdsstyrelsen också hade i sitt förslag, att man skulle lägga ned ett par anstalter - Malmöanstalten, Kalmaranstalten och en till som jag inte kommer ihåg, eftersom man ansåg att de var gamla och uttjänta. Förslaget från Kriminalvårdsstyrelsen att bygga en ny och stor anstalt i Västerås syftade inte till att öka platsantalet, utan man ville pröva en ny modell med ett visst antal platser. Framför allt ville man lägga ned gamla anstalter. Man ska inte blanda ihop korten, Jeppe Johnsson. Det är synd att man gör det i den här debatten. Det är tillräckligt bekymmersamt ändå utan att man ska behöva ta hem den typen av poänger.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 168 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Det har fattats beslut här i riksdagen om målsättningen 90 % beläggning för att man skulle kunna ge rätt plats till rätt intagen och för att man skulle kunna åstadkomma de goda resultat som man önskade. Jeppe Johnsson har haft samma underlag som jag, säger Alice Åström. Ja, det har jag haft. Då kan väl inte de varningssignaler som har kommit under de senaste fem-sju åren ha undgått Alice Åström. Då kan man inte bara rycka på axlarna. Har man trott på de prognoser som Kriminalvårdsstyrelsen har gett oss borde man agera. Alice säger att ökade resurser inte hjälper. Nej, fru talman, det handlar egentligen inte så mycket om ökade resurser. Nu blir det visserligen 200 miljoner i engångsersättning, men den här verksamheten är på väg mot ett underskott på 1 ½ miljard i en budget som är kring 5 miljarder. Det är konkurs. Det måste naturligtvis till ökade resurser, men jag tror inte att enbart det hjälper. Det är omöjligt att bedriva kriminalvård på kredit så här länge.

Alice Åström (V)

Anf. 169 Alice Åström (V)

Fru talman! Det är inte bra att man ska bedriva kriminalvård på kredit. Men Moderaterna kan aldrig någonsin se att man ger ökade resurser. Sedan kan man tycka att det är otillräckligt eller inte. Jeppe Johnsson vet precis som jag hur kriminalvårdens statistik ser ut och vilka åtgärder man vidtar för att hålla kostnaderna nere. Vi kommer säkert att återkomma till kriminalvården när det gäller budgetfrågorna. Det tillskott som Moderaterna har i sin egen budget räcker inte för att bekosta det ökade antalet platser som ni behöver ha på grund av de straffskärpningar som ni vill ha, livstidsstraff för grova narkotikabrott och maximistraff vid tredje gången. Ni finansierar inte ens det antalet platser som ni behöver. Om ni får igenom er politik med er budget skulle situationerna på anstalterna se mycket värre ut än den gör i dag. Det tycker jag att Jeppe Johnsson ska ha med sig i debatten.

Johan Linander (C)

Anf. 170 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag hade tyvärr ingen möjlighet att ta replik på Alice Åström. I sin replik med Jeppe Johnsson hävdade Alice Åström att det satsas nya resurser på kriminalvården. Det räcker väl att se på kriminalvårdens planer framöver. År 2005 ska det sparas 140 miljoner, 2006 är det ytterligare 150 miljoner i besparingar och detsamma gäller 2007. Man ska spara 440 miljoner kronor på tre år, och vi vet hur situationen ser ut i dag. Jag vill börja med att säga att jag givetvis står bakom samtliga mina nio reservationer från utskottsbehandlingen, men för tids vinning väljer jag att yrka bifall endast till reservation 17 under punkt 12 angående kostnaden för utvisades hemresor som Jeppe Johnsson också har talat om. Kriminalvården är i dag i en sådan situation att akuta åtgärder måste vidtas för att lösa överbeläggningsproblemen. Det är självfallet bra med en kriminalvårdskommitté som ser över den långsiktiga utvecklingen av kriminalvården, men de anställda och de intagna vid många av landets anstalter har inte tid att vänta på en kriminalvårdskommittés förslag. Det krävs åtgärder nu! Man kan självfallet säga att det tar tid att bygga, men detta är ingenting som har kommit i dag, och inte ens i går. Varningsignalerna och problemen har funnits, men majoriteten har varit passiv. Det är tydligt att justitieministern, och säkert riksdagsmajoriteten också, har missat hur verkligheten faktiskt ser ut inom kriminalvården. Vid den aktuella debatten angående fritagningen från Kumlaanstalten som vi hade för några månader sedan avslöjade justitieminister Thomas Bodström att han får friserad statistik för att situationen ska verka mindre allvarlig än den är. Då sade justitieministern: "Den senaste statistiken talar om att det finns 6 480 platser, och det finns 6 499 personer. Det kan ju också vara värt att tänka på när man ger sken av att det är så överfullt, att det är en sådan trängsel och att man knappt kommer fram. Det saknas alltså 19 platser utöver de 6 480 platser som finns i dag." Fru talman! Hur ser då verkligheten ut? Vad ligger i statistiken? Vid ett besök på den öppna Svartsjöanstalten utanför Stockholm som jag gjorde för en tid sedan fick jag en god bild av dagens svenska kriminalvård, bland annat vid samtal med både personal och intagna. Svartsjö har egentligen 51 platser. De allmänna utrymmena som matsalen, fritidsutrymmena, skolan och biblioteket är anpassade efter 51 intagna, men som mest har det varit 110 intagna på den här anstalten. Utöver de 51 ordinarie platserna har Svartsjö sedan flera år tillbaka tillfälliga baracker med 32 platser i 16 dubbelrum som nu blivit permanenta och därför räknas in i statistiken för befintliga platser. De räknas alltså in i de 6 480 som justitieministern talade om. Om det bara hade varit så illa, men det är värre. Utöver detta tvingades Svartsjö att plocka fram ytterligare 13 platser under 2003. Det har lösts genom att sängar satts in i fem städskrubbar. En tvättstuga har fått två sängar. De har fixat ett fyrmannarum. Ett förråd har blivit cell, och två sängar har satts in i en ordinarie cell. Även dessa 13 platser räknas in i Thomas Bodströms 6 480. Städskrubbarna och tvättstugan räknas som godkända platser i justitieministerns statistik, trots att de till och med bryter mot anstaltsföreskrifterna eftersom det varken finns fönster eller ventilation. För Svartsjös del räcker det dock inte med 32 extra platser i baracker och 13 extra platser i städskrubbar, tvättstugan och dubbelbeläggning. Dessutom har man som mest haft en överbeläggning med 14 intagna. Dessa har tvingas sova i biblioteket, i dagrum, i en friggebod, i skolan, i isoleringsceller och i en gammal manskapsbod utan värme som tidigare använts i skogsbruket. I manskapsboden var det några få grader varmt under vinterns kallaste nätter och där tvingades bland annat en gammal intagen med reumatism att sova. När det regnade ute hade de åtminstone rinnande vatten i boden. Detta är Sverige 2004. De intagna vid Svartsjös förtroenderåd, som jag fick prata med under en mycket intressant timme, var nästan uppgivna och undrade vad de mer kunde göra. De har arbetsvägrat. De har bjudit in journalister, som också kom, för att uppmärksamma problemen inom kriminalvården. Nu funderar de på en lugn massrymning. De ska gå ut och sätta sig utanför staketet. Ska det verkligen behövas en massrymning i Socialdemokraternas Sverige för att de ska få ett rimligt boende som uppfyller de lagar som vi faktiskt har stiftat i Sveriges riksdag? Enligt 9 § i lagen om kriminalvård i anstalt ska de intagna behandlas med respekt för deras människovärde. Jag undrar om socialdemokraterna, vänsterpartisterna och miljöpartisterna här i kammaren tycker att en intagen med reumatisk värk som tvingas sova i en otät, iskall gammal manskapsbod behandlas med respekt för sitt människovärde. Fru talman! Överbeläggningarna innebär inte endast att de intagna har en jobbigare tid på anstalten. Det innebär framför allt sämre möjligheter till behandling och minskning av återfall i brott, det innebär mer våld på anstalterna, det innebär en otrygg tillvaro för personalen och svårare att rekrytera ny, kompetent personal, det innebär mer narkotika på anstalten och sämre kontrollmöjlighet, det innebär mer fortsatt brottslig verksamhet inne från anstalten och det innebär fler rymningar. Bara på Svartsjö ökade antalet direktrymningar från 6 år 2002 till 29 år 2003 när överbeläggningskaoset var som värst. Man ska inte heller glömma bort att det nu finns en ny kategori intagna på de öppna anstalterna. Efter händelserna i Malexander blev det hårda restriktioner för permissioner och placeringar, och det var säkert alldeles nödvändiga förändringar, men överbeläggningen har nu tvingat kriminalvården att för att lösa placeringsproblemen bli friare än någonsin. Mördare och grova rånare kan relativt snabbt komma ut på öppen anstalt, och då har de givetvis större chans att fortsätta att begå brott, och det blir enklare för dem att rymma, om de vill göra det. Faktum är att det enda som skiljer de intagna som blev fritagna från Kumla och en del av dem som i dag sitter på öppna anstalter är att de har klarat en 24-timmarspermission. För att klara att ta emot alla på de slutna anstalterna gör man där allt för att överföra dem till öppna anstalter. Det enda som den intagne tvingas att bevisa att han klarar av är en 24-timmarspermission. Visar det att han eller hon är lämpad för öppen anstalt? Knappast. På öppna anstalter sitter många långtidsdömda för grova brott vars riskbedömning tidigare har sagt att de definitivt ska sitta på sluten anstalt. Men överbeläggningsproblemen har gjort att denna riskbedömning nu inte har någon som helst betydelse utan de hamnar på öppen anstalt. Det kommer intagna direkt från Kumla, Hall och Tidaholm till öppna anstalter. Det är någonting märkligt i svensk kriminalvård. Den socialdemokratiska regeringen har misskött kriminalvården under flera år, och händer det inget radikalt innan hösten då antalet intagna alltid ökar, så är det katastrofläge. Detta skrev jag i går. Många anställda väntar sig att det kommer att bli ett stort antal upplopp inne på de slutna anstalterna. Tydligen har det redan skett något på Kumla i dag. När detta blir verklighet ska vi komma ihåg vem som har ansvaret för svensk kriminalvård. Det är den socialdemokratiska regeringen och majoriteten här i Sveriges riksdag. I detta anförande instämde Johan Pehrson (fp).

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 171 Leif Björnlod (Mp)

Fru talman! Jag tänker inte bli så mångordig eftersom timmen är sen. Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 6. Vi har fått en lång rad exempel på hur illa det står till inom kriminalvården. Det är inte heller någon som förnekar att det finns problem. Men det finns också en kommitté som arbetar för att lösa de problemen. Jag tror inte att det är realistiskt att efter någon månads funderingar gå upp i kammarens talarstol och tro att man har bra förslag på vad som ska göras. Då tror jag att det är bättre att genomarbeta problemet ordentligt. Jag vill som miljöpartist se på problemen inom kriminalvården betydligt mycket vidare. Jag menar att det inte handlar om fängelser och inpasseringskontroller utan om att människor inte ska komma dit. Peter Althin har alldeles rätt. Jag åberopar den arbetande kommittén. Jag undrar dock lite grann över Peter Althins exempel med mannen som har så lång erfarenhet från fångvården och som talade om att kriminalvården var betydligt bättre förr. Tydligen hade den ändå misslyckats i hans fall redan då. Jag tror att det handlar om att man måste se på samhället utanför kriminalvården. Vi har i vår reservation resonerat om den ställning som barnen till internerade har och hur de bemöts och hanteras. Vi tror att det är väldigt viktigt att man kan möta människor ute i samhället som befinner sig nära kriminella sociala arv och ta hand om dem på ett sådant sätt att de inte blir kriminella. Jag tror att det är väldigt viktigt att ge samhället möjligheter att stödja dessa barn. Det känns synnerligen viktigt att vi kan få människor att avstå från att begå brott som gör att de måste sitta internerade. Lika viktigt är det att få ut människor från kriminalvården och att ge dem möjligheter till behandling i den mån det rör sig om missbruksproblem. Vi har här möjligheten till så kallade § 34-placeringar. I det sammanhanget har kommunerna varit en stoppkloss eftersom de inte har haft pengar till detta. Vi har därför anslagit mer pengar till kommunerna. Vi kan inte kommendera dem och öronmärka alla pengar, för olika kommuner har olika problem, men jag hoppas innerligt att man kommer att se bland annat till behovet av § 34-placeringar och använda medel till sådana.

Johan Linander (C)

Anf. 172 Johan Linander (C)

Fru talman! Leif Björnlod säger att de intagna aldrig borde ha kommit till kriminalvården. Självklart är det det bästa. Men nu är det faktiskt så att det begås brott, och vi tycker väl allihop att förövarna ska dömas till fängelse vid grova brott. Då är frågan vad vi ska göra för att kriminalvården ska fungera så bra som möjligt, så att de inte inom en snar framtid efter frisläppandet ska återvända dit, och framför allt för att vi inte ska få fler brottsoffer i samhället. Här får vi inga som helst svar. Det har gjorts några utredningar som Karin Granbom tidigare har varit inne på. Vi har också fått en rapport från BRÅ med titeln Förberedd för frihet? Under rubriken "Få positiva förändringar" har man kommit fram till att det har hänt en sak under projektet i fråga, som pågått i tre år, och det är ett förbättrat blankettstöd. Det är kanske det bästa som majoriteten kan komma på för att vi ska få en bättre kriminalvård, för så mycket mer har vi inte fått höra hittills i dag, men jag väntar otåligt på Socialdemokraternas anförande. Jag skulle vilja fråga Leif Björnlod om den man med reumatism som tvingas sova i en otät iskall gammal manskapsbod när han befinner sig på öppen anstalt. Enligt 9 § lagen om kriminalvård ska alla intagna behandlas med respekt för deras människovärde. Tycker du att detta sker?

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 173 Leif Björnlod (Mp)

Fru talman! Jag känner inte till att det här är fallet, men om du säger att det är så här, tror jag naturligtvis på det. Jag håller givetvis med om att det inte på något sätt är acceptabelt att man ska behöva vara i en sådan situation.

Johan Linander (C)

Anf. 174 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag kan intyga att det är så. Jag har varit inne i boden. Just den dagen var det inte speciellt kallt ute, så då var det väl drägligt, men man ska ändå inte behöva bo i en gammal manskapsbod, kan man väl tycka. En annan fråga som vi borde få ett svar på i den här debatten tycker jag är: Varför har det inte gjorts någonting tidigare? Vi får gång på gång höra att det tar tid att få fram nya platser, men varför har majoriteten suttit med armarna i kors tidigare? Har ni inte vetat om att antalet intagna har ökat? Har ni missat det? Kriminalvårdsstyrelsen har uttalat att det här är på gång. Varför har ingenting hänt?

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 175 Leif Björnlod (Mp)

Fru talman! Jo, det har givetvis hänt saker. Det har faktiskt tillskjutits pengar. Det ska vi inte glömma bort. Det har tillsatts en kommitté som ser över de här problemen, och det sker en stor förändring inom kriminalvården. Det var en lång diskussion angående fängelseplatserna, bland annat om Västeråsfängelset, så visst har det hänt saker efterhand, men jag tror att det är väldigt viktigt att man sätter ned foten, så att det blir ett bra resultat som håller långsiktigt. Det händer alltså saker.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 176 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Leif Björnlod säger att det viktiga är att inga kommer dit. Jag är benägen att hålla med Leif Björnlod så långt om han menar att inga ska begå brott, det vill säga att man ska förebygga brotten. Men de som begår brott tycker jag ska komma dit i ännu större utsträckning än i dag. Fru talman! Jag vill i stället tala om dem som kommer dit och vad vi ska göra med dem. Få ut dem i behandling, säger Leif Björnlod. Leif Björnlod har ett särskilt yttrande här om § 34-placeringar. Där skriver han: "Denna ordning är olycklig och bör lösas på ett lämpligt sätt." Men Leif väljer att inte reservera sig. Kan det bero på att vi då kanske hade fått ett tillkännagivande?

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 177 Leif Björnlod (Mp)

Fru talman! Ja, det är alldeles självklart. Och det är naturligtvis alldeles självklart att det inte finns någon anledning att komma med ett tillkännagivande i det här fallet, när man arbetar i den här situationen. Jag räknar med att vi kommer att få ett arbete från Regeringskansliet som kommer att hjälpa oss med den här situationen, så därför finns det inget behov av ett tillkännagivande, och därför stöder jag heller inte den reservationen. Jag såg inte behovet.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 178 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Jag tror att väldigt många ute på våra anstalter och våra missbrukare ser behovet, och jag tror att ett tillkännagivande möjligtvis skulle ha kunnat få det här att inträda något snabbare. Nu är det i dagsläget, fru talman, ganska ofarligt för kommunerna att säga ja, därför att antalet som sticker efter den villkorliga frigivningen är ganska stort. Därför behöver kommunerna ofta inte betala ut sina utfästelser. I förlängningen, eftersom Leif tror att det här kommer ganska kvickt, skulle jag vilja fråga så här: Kan Leif Björnlod tänka sig att man inför någon form av sanktion för dem som sticker? Man kan säga att de ska göra sex månaders § 34, tre månader innan den villkorliga frigivningen och tre månader efter den villkorliga frigivningen, som en morot eller piska - välj själv. Man kan säga att om de avbryter vid den villkorliga frigivningen så förverkas de tre månader som de erbjuds, för att få morot eller piska - välj själv.

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 179 Leif Björnlod (Mp)

Fru talman! Jag kan se att man kan uppfatta detta som en morot eller piska, men vad jag ser som än mer viktigt är att de människor som kommer in i § 34-placeringarna är så välmotiverade att de inte avviker. Hur man hanterar dem som avviker kan jag inte ge dig något besked om här och nu, därför att jag inte är tillräckligt insatt i den frågan.

Helena Zakariasén (S)

Anf. 180 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Det har väl framkommit ungefär 300 saker som jag skulle vilja börja med att kommentera, men jag ska försöka hålla mig ifrån det och i stället koncentrera mig på det som jag faktiskt hade tänkt säga, så får vi återkomma till det i replikerna. Det finns ett antal saker som jag ifrågasätter riktigheten i, milt sagt. Det kan väl knappast ha undgått någon i den här kammaren att det betänkande som vi i dag debatterar handlar om just kriminalvården, ett område som justitieutskottets ledamöter har ett stort och äkta engagemang i, och det är bra, tycker jag, för det har även vi. När jag har läst betänkandet och de 18 reservationer som finns där kan jag konstatera att vi faktiskt i mångt och mycket är överens, även om jag stundtals under debatten här började tvivla. Vi är naturligtvis inte överens om allt - hur i herrans namn skulle det se ut? Skämt åsido vill jag med detta bara säga att jag uppskattar ert engagemang i de här frågorna. För mig är det viktigt att se kriminalpolitiken ur ett bredare perspektiv. Vi måste våga lyfta blicken och se till hela samhället. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken, brukar man ju säga, och det gäller även här. Vi måste ha ett samhälle där alla får plats, och våra barn måste få en chans att växa upp i trygghet. Därför är vår välfärd viktig och har sin givna plats även i den här debatten. När det gäller reformeringen av kriminalvården finns det reservationer från samtliga partier. I samtliga reservationer finns det också delar som jag tycker är bra - och som regeringen också arbetar med, för det är ju faktiskt så det är. Ta till exempel det här med behovet av utbildning. Det är självklart för mig att de som är i behov av utbildning också ska få bra och vettig utbildning. Det är inte perfekt i dag, det vet jag, men man jobbar på bra med det. Det behövs bättre frigivningsförberedelser. Ja, det är klart. Det måste väl vara allas vår vilja att när frigivningen väl kommer så ska man vara så väl förberedd för det som det bara är möjligt att åstadkomma. Man behöver bostad och arbete. Ja, självklart. Men där måste vi också ställa större krav på samhället i stort. Det är inte lätt när man gång på gång får nej från arbetsgivarhåll eller bostadsföretag. Där har vi här inne ett gemensamt ansvar. Jag tror också att samhället behöver komma in på anstalterna, för kriminalvården kommer inte ut. Här spelar också frivilligorganisationerna en viktig roll. Flera tar också upp frågan om kvinnors särskilda behov, och jag har ingen annan åsikt utan håller med om att det behöver ägnas mer tid åt detta. Även om de program som i dag används är könsneutrala - i något program finns det också någon form av särskild modul som särskilt tar hänsyn till kvinnors speciella situation - behöver även på det här området mer göras. Programverksamheten i stort måste fortsätta utvecklas. Det är bra att kriminalvården nu inriktar sig på kvalitet i stället för kvantitet i programmen. Det är absolut nödvändigt för att nå bra resultat, och det arbetet ska man också fortsätta med. Även vad gäller barn vars mamma eller pappa sitter i fängelse krävs särskilda insatser. Det är oerhört viktigt att barnen kan ha en god kontakt med sin mamma eller pappa. Barnombudsmannen har nyligen lämnat en rapport med förslag för att förbättra för barnen. Jag vet att den har tagits emot med stort intresse både bland personal och bland intagna, och jag vet också att Kriminalvårdsstyrelsens styrelse kommer att diskutera den på sitt nästa sammanträde för att planera de förbättringar som behöver göras på det området. Många av de frågor som tas upp i reservationerna täcks också in i Kriminalvårdskommitténs uppdrag, som vi har varit inne på tidigare. Då handlar det bland annat om självförvaltning, och det används ju mer och mer redan i dag. Det tycker jag är en positiv utveckling. Vi måste se till att göra anstaltlivet mer likt det liv som finns utanför murarna. Som jag tidigare sagt, senast i straffrättsdebatten för en knapp månad sedan, tror jag att kriminalvården måste individanpassas på ett helt annat sätt än i dag. Det behövs tydliga och enkla regelsystem, och jag återkommer återigen till utredningen, eftersom vi även där ska titta på tidpunkten för villkorlig frigivning, som finns i en del reservationer. Utredningen ska vara klar senast den 1 juni 2005. Narkotikan på våra anstalter är ett gissel och något vi alltid måste ha för ögonen. Därför känns det bra att regeringens narkotikasatsning nu faktiskt börjar ge resultat. De intagna har fått större möjligheter att delta i påverkansprogram, och fler narkotikahundar har köpts in. Det är bra. Jag har fått det bekräftat när jag har besökt anstalter runtom i landet som har fått del av de här pengarna. Men med det får vi naturligtvis aldrig slå oss till ro, utan kampen mot narkotikan måste ständigt föras. Nu kanske ni tror att jag hukar för vissa känsliga frågor som till exempel ekonomi och så där och vetskapen om hur beläggningssituationen på anstalter och häkten ser ut, men se det tänker jag inte göra. Jag kommer dock inte att gå in på några detaljer, för Alice har redogjort för detta tidigare. Men att kriminalvården har en mycket ansträngd ekonomi är jag fullständigt medveten om. Som flera har varit inne på får vi inte glömma bort att regeringen faktiskt har avsatt pengar, trots ett kärvt ekonomiskt läge. Rättsväsendet tillhör de områden som har fått mer pengar, medan andra grupper har fått stå tillbaka. Sedan kan jag i och för sig säga som Alice: Man kan alltid önska sig mer. Men för mig handlar kriminalvårdspolitiken, som jag tidigare sade, om att försöka se helheten. Om jag nu ska drista mig till att kritisera borgerligheten - jag tycker att jag har varit väldigt ödmjuk hittills - tycker jag överlag att det är där ni brister. Ni ser helt enkelt inte till helheten, tycker jag. Nu får ni stå ut med att bli generaliserade. Att döma av antalet gemensamma reservationer och med tanke på tiden får det bli så. Jag och vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att människor ställs utanför. Vi har ett ansvar för att barnen får en bra och trygg uppväxt. Vi har ett ansvar för en bra och utvecklande skola. Vi har ett ansvar för att människor får ett gott arbetsliv. Vi har ett ansvar för att också de människor som av olika skäl befinner sig på fel sida av lagen får en chans att komma tillbaka. Vi tar det ansvaret. Min fråga till er i oppositionen blir: Är ni beredda att göra det? Med det yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.

Johan Linander (C)

Anf. 181 Johan Linander (C)

Fru talman! Helena Zakariasén började med att berätta att hon knappast ens tror på vad vi i oppositionen säger. I mitt anförande sade jag att ni förmodligen har missat hur verkligheten är inom kriminalvården. Det är väl ett bevis när ni inte ens tror på verklighetsbeskrivningen. Vi fick nämnt ett antal förslag som vi alla är överens om pågår. Men problemen fick vi inte höra någonting om. Jag ska kommentera Barnombudsmannens förslag att göra det bättre för barn med föräldrar i anstalt. Självklart tycker vi alla det. Problemet är att det är rätt svårt att förbättra besöksrum för barnen. Där ligger redan en eller två intagna i tältsängar, men det är en annan sak. Jag skulle vilja komma tillbaka till en annan fråga. Helena Zakariasén tog upp hur viktigt det är med frigivningen. BRÅ har gjort en rapport om utvärdering av förstärkta frigivningsförberedelser för åren 2001-2003, som jag ägnade lite av eftermiddagen åt. Den heter Förberedd för frihet? Det är rätt kul att läsa sammanfattningen. Det är få positiva förändringar. Det är givetvis inte kul på rätt sätt, eftersom det är tragiskt. Men mot bakgrund av det som Helena Zakariasén tidigare sade om frigivningens vikt vill jag läsa en enda mening: Den mest påtagliga förändringen i kriminalvårdens arbete under mätperioden var att användningen av ett nytt blankettstöd för verksamhetsplaneringen ökade. Tack för det! Är det detta som Socialdemokraterna menar är förbättringar inför frigivningen så att vi får färre återfallsförbrytare?

Helena Zakariasén (S)

Anf. 182 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Jag vill inte på något sätt förringa den situation som kriminalvården befinner sig i i dag. Varför jag inte gick in mer i debatten nu var för att jag tyckte att Alice Åström hade gjort det. Jag inser definitivt att det finns problem. Men vi ska samtidigt inte glömma bort att rättsväsendet ändå har fått mer pengar i förhållande till andra områden i samhället som kanske också behöver tillskott. Jag tror att det är viktigt att hitta en vettig balans i det eftersom alla områden berörs. Det är där jag talar om att försöka se helheten i stället. Det frågades varför jag ifrågasätter vissa saker. Också jag har varit ute på anstalter runtom i landet. Jag känner inte igen den bild som Johan ger av verkligheten. Vi har tydligen väldigt olika bilder. Jag vet att det finns brister på olika ställen runtom i landet. Det har jag redan bekräftat och håller med om. Men jag har också varit ute på anstalter där jag mötts av mycket engagemang från personalens sida och där de intagna faktiskt trivs och känner sig delaktiga i verksamheten. Man kan inte göra Johans bild till någon form av total sanning. Det är där jag ifrågasätter riktigheten. Det lät som att Johan i stort sett menade att det är så här det ser ut i hela landet.

Johan Linander (C)

Anf. 183 Johan Linander (C)

Fru talman! Det kan vara så att socialdemokraterna väljer att åka till de anstalter som är lite bättre för att slippa se vad de har ställt till med. Jag skulle i vart fall skämmas om jag kom dit. Även om det inte är så på alla anstalter som jag beskrivit att det är på Svartsjöanstalten, för det är givetvis inte så, är det då acceptabelt att det är det på en anstalt? Knappast. Sedan till frågan om pengarna, som vi var inne på. Vi har fått 200 miljoner kronor till kriminalvården, och det är jättebra. I 2004 års budget fick kriminalvården 4 761 miljoner kronor. De beräknade att använda 4 990 miljoner kronor. Det är 230 miljoner mer än anslaget. Vad händer när man får 200 miljoner kronor? Ingenting blir bättre mer än möjligtvis att underskottet minskar från 230 miljoner kronor till 30 miljoner kronor. Vi har det läge vi har i kriminalvården. De 200 miljoner kronorna ger absolut ingenting mer än ett minskat underskott. Ni ska inte slå er för bröstet och säga: Nu förbättrar vi kriminalvården. Nu får ni 200 miljoner kronor mer. Sedan måste jag ta upp en sak till. Jag läste i tidningen Svensk Polis. I artikeln i polisens egen tidning medger de att de inte längre tar in personer. De väljer att inte ta in personer på natten som borde ha plockats in. Jag har ett citat här: "Alla vet att det inte finns plats. Man tar inte in fyllor eller bråkiga personer." Polisen kan inte fullgöra sitt arbete eftersom det finns brist på platser i häktet. I häktet sitter människor som annars skulle ha varit på kriminalvårdsanstalter. Är detta rimligt i Socialdemokraternas Sverige?

Helena Zakariasén (S)

Anf. 184 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Jag börjar med det första som Johan Linander talar om. Det tänker jag inte ens kommentera. Johan säger att det skulle vara så att vi på något sätt från majoritetens sida enbart skulle rikta in oss på vissa anstalter och stänga för ögon och öron för hur det faktiskt ser ut. Jag tycker att Johan borde hålla sig för god för det. Vi är inte så oseriösa i vårt arbete. Det vet också Johan. Sedan accepterar inte jag att det är missförhållanden på våra anstalter. Det har jag sagt hela tiden. Det är också vad vi håller på att jobba med nu för att vi just ska få mer platser. Jag tycker definitivt inte att det är bra om besöksrum används till tillfälliga rum för de intagna, naturligtvis inte. Det sista jag kommer att kommentera är att de 200 miljoner kronorna inte skulle betyda någonting. Det inser Johan också att de naturligtvis gör. Jag nöjer mig med det.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 185 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Helena säger att majoriteten ser hela samhället och helheten. Det tycker jag är rätt, riktigt och bra. Kan man hindra en enda från att begå brott har man gjort en stor samhällsvinst både ekonomiskt och inte minst mänskligt. Vi har fått ett brottsoffer mindre och en brottsling mindre. Trots att vi har fått ett antal dagis, bra skolor, fritidsgårdar och bidrag för dem som behöver det har ni haft lite tid på er. Ni har suttit vid makten under 60 av de senaste 70 åren. Då har ni haft möjlighet att göra alla dessa förebyggande åtgärder. Jag lämnar det därhän. I dag ska vi tala om de olyckliga människor som trots allt hamnar i kriminaliteten. Förra året upptäckte man - observera "upptäckte man" - över 600 mobiler inne i anstalterna, och grova brottslingar fortsätter att begå brott. Vi har här i kammaren tillåtit att man har stålbågar och att man har störsändare, i varje fall på slutna anstalter. Men inom kriminalvården säger man själv: Vi har inte råd. Man jobbar för högtryck för att hålla näsan över vattenytan. Är Helena Zakariasén beredd att öronmärka pengar för att kunna göra dessa insatser? Det måste ju vara en samhällsvinst att man inte kan fortsätta att begå brott när man sitter inne.

Helena Zakariasén (S)

Anf. 186 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Vi måste naturligtvis se till att man inte ska begå brott inifrån fängelserna. Det är självklart. Där är vi helt överens. Mobiltelefoner är ett problem. Jag ser det som svårt för mig att gå in och detaljstyra och säga exakt hur man ska använda pengarna inom kriminalvården. Däremot har egentligen Jeppe Johnsson alla möjligheter att vara med och driva frågan framåt i Kriminalvårdsstyrelsens styrelse där Jeppe Johnsson är ledamot. Jag föreslår att du börjar driva den frågan där nu om du inte redan har gjort det.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 187 Jeppe Johnsson (M)

Fru talman! Det ska jag gärna göra - på bekostnad av att ytterligare några får ligga i duschrummen och avvisiteringsrummen, om nu Helena ger sin tillåtelse till detta. Nu ska jag komma till några lite enklare saker. Jag ska slå ned på några detaljer. Jag har hört intagna som kallar den första gången de kommer i fängelse för första resan och den andra gången för andra resan. Finns det någon anledning att en intagen i fängelse får behålla sitt pass, för att nu travestera det här med resa? Dessutom motsätter ni i majoriteten i dagsläget att man ska sätta undan pengar till utvisningsdömdas hemresa. Jag kan inte undanhålla er detta, för jag tycker att det är helt fantastiskt: Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning. Det förutsätter dock att den intagne samtycker till det. Mina frågor är: Kan Helena nämna något tillfälle när en intagen behöver pass? Kan Helena svara ja eller nej på frågan om intagna ska betala sin hemresa?

Helena Zakariasén (S)

Anf. 188 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Nej du Jeppe, jag kommer inte att svara ja eller nej. Men jag kommer att svara i alla fall. Vad gäller passen finns det egentligen redan i dag möjlighet att ställa upp detta som ett villkor för permission. Jag utgår från att man också använder sig av den möjligheten. Eftersom den redan finns så tycker jag att jag nöjer mig med det så långt i alla fall. Vi har återkommit till kostnaderna för utvisades hemresa några gånger. Det är liksom ingen ny fråga. Hursomhelst kan jag till en del känna viss sympati för ditt resonemang. Kriminalvården har lagt fram en effektiviseringsplan där den här frågan och många andra finns med. Det handlar också om att intagna betalar en avgift för till exempel läkarbesök, tandvård och de delarna. Man har lagt in den här frågan också - om det på något sätt går att via tvång ta del av de här pengarna för hemresorna. Spontant tycker jag att Kriminalvårdens förslag är intressanta att jobba vidare med. Jag är inte beredd att stödja reservationen eller det som finns i dag, men jag tycker att vi ska titta vidare på frågan.

Peter Althin (Kd)

Anf. 189 Peter Althin (Kd)

Fru talman! Socialdemokraterna har en märklig retorik när de ägnar sig åt politik. Ni har ju ansvaret; ni är i regeringsställning. Men i stället för att ta ansvaret intar ni någon form av oppositionsroll. Oppositionen har bland annat föreslagit - Helena räknade upp det själv - bättre utbildning, bättre frigivningsregler, bostad och arbete vid frigivning, särskilda insatser för barn när de besöker anstalten och individanpassad vård. Det håller ni med om. Det är våra förslag, och ni håller med om dem och intar plötsligt något slags oppositionsvinkel. Det är oerhört begåvat, men det är att frånsäga sig ansvaret. Hur ser det ut i dag? Anstalterna är fulla, häktena är fulla. Återfallen ligger på en hög och för advokater närande nivå. Det är rekord i brottsanmälningar till polisen. Det är bristande utbildning och det finns ingen individanpassad vård. Så ser läget ut i dag. Varför säger ni inte det? Varför tar ni inte ansvaret, och inte bara håller med om våra förslag? Ni borde säga: Vi har misslyckats, men vi ska göra ett nytt försök om vi nu inte lämnar över ansvaret till er. Det kan jag inte förstå. Det är väl politikens innehåll att medge att allting som man gör inte blir så lyckat. Man får väl medge att det inte blev så bra. Varför kan ni inte göra det i stället för att hålla med om, men inte ställa upp på, våra förslag? Det skulle jag vilja veta.

Helena Zakariasén (S)

Anf. 190 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Är det så här det känns att vara i oppositionens roll? Det är möjligt - jag vet inte. Det är absolut så att vi tittar på era förslag, men utan tvekan är det det som jag för fram som är vår politik och som har så varit i många herrans år. Vi ser till hela samhället, och inte bara till skilda delar. Saker och ting hör ihop, och det är det jag försöker visa. Man måste ha ett arbete och en bostad för att det ska fungera när man kommer ut. Då har samhället i stort naturligtvis ett ansvar i det. Peter Althin säger att vi inte erkänner att vi inte alltid lyckas. Det tycker jag faktiskt att vi gör. Jag har flera gånger i dag redan sagt att sakernas tillstånd i kriminalvården inte är bra och att vi jobbar så mycket vi kan för att se till att det blir förbättringar. Jag tycker inte att det stämmer att vi inte skulle inse att det finns bekymmer och även våga ta i det.

Peter Althin (Kd)

Anf. 191 Peter Althin (Kd)

Fru talman! Jag återkommer till att ni måste hålla med om att situationen inte ser särskilt lyckad ut. Anstalterna är fulla. Häktena är fulla. Vi fick en målande beskrivning av hur man ligger på alla möjliga uppfinningsrika sätt. Vi har massvis med återfall i brott. Vi har en hög brottsanmälningsnivå. Det är situationen som den ser ut i dag. När det gäller kriminalvårdens område sitter det nu en kommitté som snart ska komma med något resultat. Men vad ska ni göra akut? 200 miljoner kronor är bra. Jag erkänner det fast jag tillhör ett annat parti. Jag tycker att det är bra att det kommer 200 miljoner. Det är bara det att det inte räcker. Min fråga är: Hur ska man lösa det akut, som situationen är i dag? Det skulle jag vilja veta, och det har du och ditt parti ansvaret för, Helena Zakariasén. Gå inte in i någon oppositionsroll här, utan svara nu direkt och ta ansvaret! Hur ska du lösa det?

Helena Zakariasén (S)

Anf. 192 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Vi håller på nu och bygger ut platser så fort som det bara går. Alice var inne lite på det förut, och sade att det ibland har tagit för lång tid av flera skäl. Hon redogjorde bland annat för processen med offentlig upphandling. Det kan också vara överklaganden och många olika saker. Det är förstås olyckligt, för naturligtvis önskar även jag att det ska gå fortare att få fram anstaltsplatser. Det gläder mig i alla fall att Peter Althin åtminstone tycker att 200 miljoner kronor är något. Det låter ju från en del som om de här pengarna egentligen är minus. Jag ser fram emot en sak också. Peter har pratat fint om vikten av samhällets stöd, om kriminalvården och om hur den ska förbättras och så vidare. Mig veterligen har inte Kristdemokraterna totalt sett mer pengar i sin budget än vad vi har. Jaha - jag ser på Peter Althin här att ni har det. Jag förstår. Men jag ser i alla fall fram emot att se det budgetförslaget med utgångspunkt i vad som framkom i talarstolen.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 193 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! Överbeläggningen i den svenska kriminalvården skapar enorma problem. I ljuset av detta skulle jag vilja fråga Socialdemokraternas representant om planen för utbyggnaden, nybyggnationen och nedläggningen av häkten och anstalter. I ett av de senaste numren av tidningen Svensk Polis kan man läsa om Kriminalvårdsstyrelsens förslag. Där kan man se att nedläggningslistan är lång. Det handlar om flera häkten och många anstalter. Jag förstår att tanken från början var att man skulle byta ut ett par gamla fängelser för att bygga nytt, anpassat till moderna arbetsformer. Men nu ser det ut så att man lägger ned fungerande anstalter och bromsar nybyggnationen. Står Socialdemokraterna bakom det? Det vore väl ändå bättre att fångarna fick sitta på en gammal anstalt än att man dubbelbelägger och klämmer in dem på alla möjliga ställen, exempelvis i dagrum, städskrubbar, tvättstugor och allt vad vi har hört talas om i dag?

Helena Zakariasén (S)

Anf. 194 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Jag måste erkänna att jag inte har hela strategin för utbyggnaden på längre sikt i huvudet utan mer i fråga om antalet platser. Det planeras i alla fall 800 platser i år. En del av dem är förstås häktesplatser. Det är ytterligare platser på gång åren framöver. Man planerar 1 700 nya platser fram till 2008 jämfört med i dag. Så visst jobbar vi på med det här. Det är en avvägning som man måste göra när det gäller vilka anstalter som är vettiga att använda sig av. En del kanske börjar att ha gjort sitt. Jag har sagt hela tiden att det är viktigt att man inte bara bygger en stor anstalt, utan vi ska i stället titta på hur de befintliga anstalterna ser ut och hur de kan utvecklas på ett bättre sätt. Vi ska inte bara fokusera på att det är en storanstalt vi ska ha, utan vi ska också titta på hur det ser ut på olika anstalter runtom i landet. Nu håller man ju på att bygga ut ett antal anstalter.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 195 Karin Granbom (Fp)

Fru talman! Vi skulle vara tacksamma om vi fick se en långsiktig lösning på den överbeläggning som är i dag. Men i dag får vi tydligen inga besked. Inte heller ser vi förslag till någon bra lösning på den akuta situationen. Peter Althin talade alldeles nyss här om att majoriteten hade intagit oppositionens roll. Och det är klart att det kanske inte är jag som ska komma med lösningar, utan det är majoritetens roll. Men jag kan naturligtvis nämna några. Bland annat skulle man kunna sätta fotboja på fler i slutet av deras straff. Man skulle kunna införa en soningskö för dem som går och väntar på att avtjäna sitt straff. De behöver ju inte inkallas just nu, utan de kan få gå och vänta ett tag. Är det så att de verkligen skulle vilja komma in och avtjäna sina straff ska de naturligtvis få göra det, så att de kan planera sina liv och sedan gå ut i samhället igen som fria. Jag tycker också att det skulle ske en ordentlig satsning på § 34-vistelsen. Men det behöver naturligtvis byggas nytt också. Jag kan inte låta bli att beklaga mig över att ni stoppade byggandet av Västeråsantalten. Hade ni inte gjort det, hade vi i dag haft en modern anstalt i Mälardalen. Det hade mildrat problemen väsentligt. I Kriminalvårdsstyrelsens plan ser man att det ska byggas en anstalt i Skåne, och det är bra. Både den och Västeråsanstalten hade ju behövts. Det är klart att det är bra om det blir en anstalt i Skåne, om nu planen genomförs, därför att Malmöanstalten ska ju läggas ned. Jag säger väl en gång till att det vore bra om vi fick en plan så snart som möjligt, eftersom det tar minst tre år innan den första fången kan tas emot i de nya utrymmena.

Helena Zakariasén (S)

Anf. 196 Helena Zakariasén (S)

Fru talman! Jag tycker ändå att jag gav lite redogörelse för planerna på kort sikt. Vi vill inrätta 800 nya platser i år. Är inte det att försöka lösa en akut situation? Jo, jag tycker nog det i alla fall. Sedan vill vi inrätta 1 700 platser fram till 2008. Jag tar väl tacksamt emot Karin Granboms och Folkpartiets förslag, bland annat när det gäller det här med intensivövervakning i slutet av strafftiden till exempel. Men grejen är att det inte är ett nytt förslag. Det är ju ett sådant förslag på gång. Som jag sade i straffrättsdebatten för någon månad sedan planeras det här och kommer förmodligen till hösten. Det är helt i den riktning som Karin Granbom föreslår. Det förslaget från Folkpartiet var inget nytt förslag, men tanken var god.

Alice Åström (V)

Anf. 197 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt uppta ytterligare tid, men när det sägs att man inte gör någonting vill jag ändå säga något. År 2002 skapades det sammanlagt 270 nya platser. En del av dem var tillfälliga, en del var faktiskt nya anstaltsplatser. År 2003 skapades det ytterligare 124 nya anstaltsplatser och ytterligare 200 tillfälliga platser. Det skapades ungefär 50 ytterligare häktesplatser år 2003 jämfört med år 2002. Det har alltså fram till nu skapats sammanlagt 444 platser. År 2004 räknar man med att det blir 803 nya platser och fram till år 2008 1 676 nya platser. Som vänsterpartist tycker jag att det är alldeles för många nya platser. När det gäller Västeråsanstalten vill jag säga att den inte hade löst några problem. Den beräknades vara klar tidigast 2010. Även om jag gärna hade sett en ny anstalt var det faktiskt bättre att man påbörjade platsutbyggnaden på det sätt som man gjorde nu. Annars hade situationen varit ännu mer katastrofal. Till sist, fru talman, vill jag ta upp det som alla tagit upp, frigivningsförberedelse när det gäller arbete. Jag tycker att vi alla måste delta i den diskussionen. Fler och fler företag kräver att folk inte ska vara straffade och begär utdrag ur polisregistret. Skolan, äldreomsorgen, fler och fler företag kräver att du ska lämna utdrag ur polisregistret. Är du tidigare straffad får du inget jobb. Vi måste se till att de här människorna får en plats i samhället igen. Då får man inte demonisera de kriminella i andra debatter, som man ofta gör. I den här debatten har det låtit som att de intagna är väldigt, väldigt viktiga personer och att dem ska vi vara rädda om och skydda på alla sätt och vis, och det tycker jag verkligen att vi ska göra. Men det vore bra om det lät så också i andra debatter där vi pratar om kriminaliteten och att man inte demoniserar dem som har suttit på anstalter, för de måste få komma ut i jobb. Det hoppas jag att vi alla kan vara överens om efter den här debatten att vi ska se till att de får.

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	125	0	3	16
m	0	46	0	9
fp	0	0	42	6
kd	0	0	31	2
v	1	0	23	6
c	0	0	18	4
mp	0	0	13	4
Totalt	126	46	130	47

Kriminalvårdsfrågor

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Beslut

Utvärdering av hur häktade behandlas (JuU18)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Utvärdering av hur häktade behandlas (JuU18)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Kriminalvårdsfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 154 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 154 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 155 Karin Granbom (Fp)

Anf. 155 Karin Granbom (Fp)

Anf. 156 Peter Althin (Kd)

Anf. 157 Alice Åström (V)

Anf. 157 Alice Åström (V)

Anf. 158 Karin Granbom (Fp)

Anf. 159 Alice Åström (V)

Anf. 160 Karin Granbom (Fp)

Anf. 161 Alice Åström (V)

Anf. 162 Peter Althin (Kd)

Anf. 163 Alice Åström (V)

Anf. 164 Peter Althin (Kd)

Anf. 165 Alice Åström (V)

Anf. 166 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 167 Alice Åström (V)

Anf. 168 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 169 Alice Åström (V)

Anf. 170 Johan Linander (C)

Anf. 171 Leif Björnlod (Mp)

Anf. 172 Johan Linander (C)

Anf. 173 Leif Björnlod (Mp)

Anf. 174 Johan Linander (C)

Anf. 175 Leif Björnlod (Mp)

Anf. 176 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 177 Leif Björnlod (Mp)

Anf. 178 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 179 Leif Björnlod (Mp)

Anf. 180 Helena Zakariasén (S)

Anf. 181 Johan Linander (C)

Anf. 182 Helena Zakariasén (S)

Anf. 183 Johan Linander (C)

Anf. 184 Helena Zakariasén (S)

Anf. 185 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 186 Helena Zakariasén (S)

Anf. 187 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 188 Helena Zakariasén (S)

Anf. 189 Peter Althin (Kd)

Anf. 190 Helena Zakariasén (S)

Anf. 191 Peter Althin (Kd)

Anf. 192 Helena Zakariasén (S)

Anf. 193 Karin Granbom (Fp)

Anf. 194 Helena Zakariasén (S)

Anf. 195 Karin Granbom (Fp)

Anf. 196 Helena Zakariasén (S)

Anf. 197 Alice Åström (V)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Reformering av kriminalvården m.m.

Beslut:

Utskottets förslag:

Behandling för sexualbrottsdömda

Beslut:

Utskottets förslag:

Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.

Beslut:

Utskottets förslag:

Behandling för rattfylleridömda

Beslut:

Utskottets förslag:

Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m.

Beslut: