Kommunala frågor

Anf. 165 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Då har vi kommit till kvällens sista ärende. Jag kommer att tänka på när jag var grabb. På söndagar, när mamma hade bestämt att vi skulle göra det extra festligt, satt man där och pillade bort de bästa bitarna ur efterrätten, dem som man skulle spara till sist.

Men kvällens bakelse har fått en lite besk eftersmak. Vi kan konstatera att när det gäller kommunala frågor och synen på det överskott i välfärden som de privata välfärdsföretagen genererar så har vi lite olika uppfattning. Utskottets majoritet vill nu rikta ett tillkännagivande till regeringen att välfärden mår bra av vinstjakt och kommersialisering.

Dessutom är det så att många av dem som nu väljer att rikta ett tillkännagivande till regeringen inte ens besvärar sig med att komma till riksdagens kammare för att försvara sitt ställningstagande. I debatten saknar vi i första hand Sverigedemokraterna, som först var emot vinster i välfärden men efter taffel med några av de privata välfärdsföretagen nu gör gemensam sak med de borgerliga partierna. Men att komma till riksdagens kammare och försvara sin ändrade uppfattning, att vinstjakten är förträfflig, vill man inte. Jag tycker att det är både obegripligt och oansvarigt.

När välfärden började berikas med andra deltagare än enbart offentliga utförare, på 1990-talet, var utgångspunkten att vi skulle bana väg för fler idéburna aktörer. Det handlade om ideella organisationer, kooperativ eller stiftelser. Vid det tillfället kunde inte någon av de ansvariga politikerna förutse en utveckling där välfärden så småningom skulle utvecklas till en handelsvara där snabba klipp styr verksamheten.

Det finns anledning att för en stund stanna upp och reflektera över den utveckling, den marknadisering av vår gemensamma välfärd som vi nu har sett.

Jag har uppfattningen att organiseringen av vår gemensamma välfärd ska utgå från elever och lärare men också utifrån de seriösa privata aktörerna, till exempel friskolor som berikar skolvärlden med nya spännande pedagogiska inriktningar.

Skolan ska handla om elever, rätten till en bra utbildning och goda kunskapsresultat. Omsorgen och vården ska handla om trygghet och omhändertagande. Det är på något sätt grunden i det som vi menar när vi talar om den svenska modellen. Den har utvecklats utifrån en allmännyttig princip. De resurser vi avsätter tillsammans till gemensamma angelägenheter ska också användas till det de är tänkta, alltså att vi gemensamt bidrar efter förmåga och att välfärden finns där när den behövs, fördelad efter behov.

Jag vill påstå att välfärdspolitiken i grunden är en fråga om frihet. Den frigör människor från den ekonomiska underordningens nödtvång. Välfärden gör att man inte är beroende av egna ekonomiska tillgångar för att få del av skola, vård och omsorg. Och man måste inte ge upp stora delar av sitt eget liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster och inte kan köpa dem på marknaden.

Vård, skola och omsorg är viktiga för människors möjligheter och liv. Livschanserna blir mindre när de inte finns. Det betyder att man antingen måste betala själv för att få tillgång till nyttigheterna eller att man hänvisas till andra – familj, släkt och vänner – för att få hjälp. Om man inte har pengar nog för att köpa eller inte har en familj som kan ställa upp med hjälp får man helt enkelt avstå.

Därför vill jag nog påstå att det inte stämmer, som en del borgerliga företrädare tycks hävda, att skattefinansierad välfärdspolitik inskränker och passiviserar. Det verkligt frihetsinskränkande och det verkligt passiviserande är vanmakten i att inte kunna göra några egna val utan hela tiden vara underkastad ett ekonomiskt nödtvång eller underordnad andras behov och andras intressen.

Välfärdspolitiken handlar om jämlikhet men lika mycket om frihet. I det ligger också att lyfta fram den betydelse kommunerna har och vikten av att kommunerna ges tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att klara sina uppgifter inom välfärdspolitiken. Vi vet att kommunerna är en ryggrad i den svenska välfärdsmodellen. De är en plattform för välfärden genom sitt planmonopol för att utveckla och bygga bostäder, genom skolan och genom den sociala omsorgen. Ja, det är genom detta som den svenska modellen har utvecklats.

Välfärdsmodellen är i grunden som ett hus som står på en solid grund. Men det förutsätter att man håller efter huset, underhåller det och bygger vidare. Om man inte gör det kommer huset att förfalla.

Ändå utmärker sig Sverige i dag, herr talman. Välfärden är satt under attack. Inte någonstans i vår värld har välfärden blivit så styrd efter marknadens principer, med så många kommersiellt vinstdrivande bolag i den offentligt finansierade skolan och med så många vinstdrivande företag i den offentligt finansierade välfärden. Det är till och med så att de borgerliga partiernas systerpartier – brittiska Tories, norska Høyre och den danska högern – stundom använder Sverige som avskräckande exempel.

Långtgående privatiseringsreformer bidrar till en nedmontering av kvalitet och likvärdighet, till läraryrkets sjunkande status och till ett fritt fall i kunskapsresultat.

Varför den borgerliga Alliansen och Sverigedemokraterna, som värnar om en mångfald av utförare och att verksamheten inom välfärdssektorn även fortsättningsvis kan bedrivas i olika drifts- och ägarformer, vill förhindra att vissa angelägna saker ens utreds står skrivet i stjärnorna. Det är faktiskt inte rimligt att vi har tydligare regler för att driva en korvkiosk än för privata utförare inom den sociala barn- och ungdomsvården.

Jag vill påstå att välfärden måste styras utifrån ett antal viktiga principer för att på något sätt vara en del av den svenska modellen, så som vi känner den. Det handlar om krav på demokratisk styrning och insyn. Det ska ges möjlighet till överskott i verksamheten men inte till ohemula vinster. Det handlar om att vi utgår från den allmännyttiga principen att gemensamma medel används till gemensamma angelägenheter och inte delas ut till skatteparadis. På så sätt värnar vi också en verklig valfrihet i välfärden för individen. Det är en välfärd som underlättar för idéburna aktörer att driva verksamhet inom välfärdssektorn.

Då kan vi också använda våra gemensamma resurser på effektivaste sätt. Då används de till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna, patienterna och eleverna till godo. Då kan vi garantera att offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster utformas så att de verkligen säkrar likvärdighet, kvalitet, behovsstyrning och öppenhet och ger grund till den frihet och frigörelse som alla människor är förtjänta av.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till den reservation i betänkande FiU26 Kommunala frågor som är undertecknad av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet: reservation 1, Valfrihet, mångfald och kvalitet inom offentligt finansierade välfärdsverksamheter.

(Applåder)

Anf. 166 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag vill börja med att förvarna om att jag kommer att använda mer än anmäld talartid.

Under Alliansens regeringstid såg vi hur det skapades en stor mängd nya företag inom välfärdssektorn och hemtjänstsektorn. Det fanns flera skäl till detta. Lagen om valfrihet, LOV, uppmuntrade till en mångfald inom välfärden samtidigt som det fria skolvalet efter hand har gjort att antalet fristående skolor har växt. Inom sektorn hushållsnära tjänster har såväl RUT-avdraget som de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga gjort att allt fler företag startats och att mångfalden och valfriheten stärkts, samtidigt som många har fått arbete. RUT-sektorn är i dag en viktig del av välfärden för många, inte minst alla de äldre som på detta sätt för en rimlig summa kan komplettera kommunens hemtjänst.

Efter regeringsskiftet har många mörka moln börjat hota den positiva utvecklingen. Signaler från politiken är viktiga. Begränsningen av taket för RUT-avdrag har kanske inte i sak betytt så mycket i kronor för de flesta som köper de här tjänsterna. Men signalen att politiken vill begränsa dessa avdrag har redan gjort att antalet jobb blivit mindre, och Skatteverket bekräftar att antalet utförda tjänster minskat.

Inom välfärdssektorn är situationen ännu värre. Den tillsatta utredningen om begränsning av eller förbud mot vinster i välfärdsföretagen har redan fått ödesdigra konsekvenser. Bankerna har redan blivit mer restriktiva med lån, vilket motverkar både nystart av företag och att befintliga företag kan växa och investera. Även möjligheten att locka privat investeringskapital minskar av samma anledning. Få vill satsa pengar i en verksamhet om man inte kan få tillbaka insatsen plus en skälig avkastning. I en förlängning innebär detta att företagen i välfärdssektorn drar sig för att nyanställa trots att de har behov av detta.

Enligt en undersökning som är utförd av Vårdföretagarna bland organisationens medlemmar säger två av fem företag att de avstår från investeringar och/eller nyanställningar. Vi får också signaler om att osäkerheten om framtiden gör att ägare till de små välfärdsföretagen, som alla värnar om, ger upp. Ägarna försöker i stället sälja verksamheten till stora koncerner. Detta slår givetvis mot den mångfald som alla vi politiker säger oss vilja värna.

Herr talman! Ungefär 250 000 personer eller mer än en femtedel av alla anställda i den svenska välfärden arbetar i privata eller andra fristående verksamheter. Det talas mycket om stora koncerner och riskkapital. Men den privata delen av välfärdssektorn består av ungefär 55 000 företag. Av dessa företag är 93 procent små, med färre än 20 anställda.

Välfärdssektorn är en tydligt kvinnodominerad bransch. Inom vård och omsorg är över 80 procent av personalen kvinnor. Andelen kvinnliga företagsledare inom den privata vård- och omsorgssektorn är 54 procent. Det kan vi jämföra med 28 procent i näringslivet som helhet. Inom äldreomsorgen är två tredjedelar av företagsledarna kvinnor. Det är obegripligt att en regering som vill kalla sig feministisk är beredd att slå undan benen för en av de sektorer i privat sektor där allra flest kvinnor arbetar och där det är en så hög andel kvinnliga företagsledare.

Låt mig som svar till Niklas Karlsson vara extremt tydlig. Moderaterna står bakom den svenska modellen med en offentligt finansierad välfärd. Denna har ett brett folkligt stöd. Just den gemensamma finansieringen kommer ofta på första plats när folk får svara på frågan om vad den svenska välfärdsmodellen är. Men den näst viktigaste frågan är faktiskt rätten att själv få välja skola, vårdcentral eller äldreboende utifrån egna önskemål. Det är också viktigt.

Insikten om att en mångfald av olika aktörer bidrar till att utveckla nya idéer och hitta nya smartare och effektivare arbetssätt har vi länge haft ett brett stöd för i politiken, från höger till vänster, möjligen med undantag för Vänsterpartiet. Vi har i Sverige haft en relativt bred politisk samsyn om värdet av detta. Tyvärr har nu regeringen valt att slå in på en annan väg.

Herr talman! Det var för drygt ett år sedan som S-MP-regeringen och Vänsterpartiet tillsatte utredningen om vinstbegränsning i välfärden. Trots att den kallades för Välfärdsutredningen hade utredningsdirektivet inte på något sätt fokus på hur Sverige bättre ska kunna säkra kvalitet, tillgänglighet och prisvärdhet i välfärden. Fokus var i stället att genomföra breda inskränkningar av valfriheten i välfärden och begränsa möjligheten för fristående verksamheter att verka inom offentlig sektor.

Det var med anledning av dessa direkt destruktiva utredningsdirektiv som Alliansen för mindre än ett år sedan tog initiativ till ett tillkännagivande från riksdagen med en alternativ inriktning. Vi menade att regeringen måste fokusera på det centrala i välfärdsutmaningarna, nämligen hur vi på bästa sätt säkrar kvalitet, tillgänglighet och valfrihet i välfärden.

Sedan Alliansens utskottsinitiativ röstades igenom i riksdagen för ett knappt år sedan har regeringen kommit med tilläggsdirektiv till den ursprungliga utredningen. De nya direktiven innehåller vissa viktiga anpassningar till riksdagens beslut. Särskilt viktigt var det att man beslutade att stryka den del som innebar att lagen om valfrihetssystem inom primärvården skulle avskaffas. Man har också en del skarpare skrivningar om kvalitets- och tillståndskontroll som saknades tidigare.

Kärnan i det ursprungliga utredningsdirektivet finns dock kvar, och rent konkret handlar det om ett mycket långtgående krav på vinstbegränsning som kraftigt skulle försvåra för många företag att driva och utveckla sin verksamhet och att få pengar till nyinvesteringar och innovation. Osäkerheten kring många välfungerande välfärdsverksamheters framtid består.

Med anledning av att vi fortfarande ser stora problem med utredningsdirektivet har vi valt att ännu en gång lyfta frågan i ett tillkännagivande som finansutskottets majoritet beslutade om nyligen. Med detta tillkännagivande vill vi från riksdagens sida förtydliga för regeringen att vi inte bara vill se en utredning utan också skarpa åtgärdsförslag i riksdagen som fokuserar på att stärka kvaliteten i välfärden och värna och utveckla valfrihet och mångfald.

Bland de viktigaste punkterna finns införandet av en generell tillståndsplikt för alla utförare i välfärden oavsett driftsform, där det ställs tydliga krav på samtliga ägare och ledning. Vi tycker att det är självklart att varje aktör som vill bedriva verksamhet inom skola, vård och omsorg ska kunna visa att man har ekonomiska förutsättningar och uppfyller vissa kunskaps- och kompetenskrav. Sedan får man utforma detta på ett sätt som värnar om de mindre aktörerna, till exempel kooperativ. Vi anser också att det ska finnas tydliga sanktionsmöjligheter kopplade till tillståndsplikten.

Det är av stor vikt att tillståndsplikt även gäller offentligt drivna verksamheter. Jag ska ge ett aktuellt exempel. När det gäller boende för ensamkommande flyktingbarn måste privat drivna HVB-hem ha tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg. Detta behöver inte kommunerna ha.

Just nu finns ett tusental kommunala HVB-hem och ca 300 privata HVB-hem. Vi ser nu hur kommuner startar HVB-hem utan att ställa de kvalitetskrav som Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, ställer på de privata företagen. Det vill säga kommunerna konkurrerar med lägre kvalitet.

Herr talman! Vårt budskap är tydligt: Vi ställer oss positiva till förslag som leder till en verklig förbättring av kvalitet i den offentligt finansierade välfärden och som utvecklar valfriheten. Lika tydligt kommer vi att fortsätta att i riksdagen avvisa alla förslag som förhindrar och försvårar valfrihet och mångfald. Jag vill i detta sammanhang också vara tydlig med att regeringen inte bara kan vifta bort riksdagens tillkännagivanden. Regeringen behöver uppenbarligen påminnas om att den ansvarar inför denna riksdag.

Herr talman! Jag ska nu beröra ett helt annat ämne i detta motionsbetänkande. Det gäller kommunernas tillsynsverksamhet och de avgifter som bekostar denna. Det finns ett antal motioner i denna fråga, och jag står själv för två av dessa. Alla motionerna har en sak gemensamt: De pekar på att kommunerna alltför ofta tar ut oskäliga tillsynsavgifter och att de företag som drabbas av dessa avgifter upplever ett stort mått av godtycke.

Kommunerna finansierar i dag stora delar av sin tillsynsverksamhet genom tillsynsavgifter som man tar ut från näringsidkare i olika branscher. Men det finns ingen lagreglering som säger att kommunen också måste genomföra tillsynsbesök. I vissa fall har kommuner tagit betalt för tillsynsverksamheten utan att ha gjort några besök över huvud taget. Detta är inte skäligt. En kommun borde inte få ta ut avgifter annat än i samband med att man faktiskt också gör ett besök.

I grunden är det ett problem i sig med avgiftsfinansiering av tillsynsverksamhet. I takt med att kommunerna försöker få resurserna att räcka till allt fler mer eller mindre viktiga ändamål ökar intresset av att avgiftsbelägga allt fler tjänster eller att höja avgifterna för de tjänster som redan är avgiftsbelagda. Skillnaderna i avgift mellan olika kommuner kan många gånger vara mycket stora.

En form av avgifter som är vanligt förekommande är just avgifter för myndighetsutövning i form av tillsyn, till exempel livsmedelstillsyn, miljökontroller och liknande. När dessa verksamheter i sin helhet avgiftsfinansieras saknas helt incitament för att utveckla effektiviteten i verksamheterna, och risken blir uppenbar att många onödiga tillsynsbesök görs, just för att man ska kunna ta ut ännu mer avgifter. Tillsynsverksamheten kan expandera helt utan invändningar från politiken, eftersom allt kan finansieras vid sidan av skatteintäkterna genom uttag av högre avgifter. För små näringsidkare kan detta bli mycket kostsamt.

Ett sätt att angripa detta vore att se över regelverket för avgiftsfinansiering av myndighetsutövning så att tillsynsverksamhet i huvudsak bekostas skattevägen. I samma ögonblick blir det mycket mer intressant för kommunerna att effektivisera verksamheten och att inte göra onödiga besök.

I betänkandet anförs att Statskontoret överlämnat en rapport till regeringen med förslag på en mer effektiv avgiftsfinansiering. Man konstaterar i denna rapport att den nuvarande avgiftsmodellen brister i både begriplighet och legitimitet.

Utskottet skriver i betänkandet att man vill avvakta regeringens beredning innan eventuella åtgärder vidtas. Detta är ett sedvanligt sätt att hantera enskilda motioner, men jag förutsätter att Statskontorets rapport inte bara blir en hyllvärmare på Regeringskansliet utan att man verkligen på allvar tar tag i dessa frågor. Det här är faktiskt en av de frågor som ständigt nämns när man träffar småföretagare och frågar dem vad de främst ser för problem med företagsklimatet. Jag tycker att det borde gå att hitta vägar framåt i bred politisk enighet i denna fråga.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om Moderaternas två övriga reservationer.

Reservation 2 avser förslag i en moderat partimotion, där vi lyfter frågan om framtidens kompetensförsörjning i välfärden. Vi vill se en kartläggning och sprida goda exempel för att få fler äldre och erfarna medarbetare i välfärden att vilja stanna kvar längre i sin profession.

I dagsläget får vi allt fler signaler både om att färre utbildar sig inom vård- och omsorgsyrkena och att många lämnar yrket efter en tid för att göra något annat. Pressad arbetssituation, ständiga omorganisationer, begränsat medarbetarinflytande, dålig arbetsledning, låg lön och ibland orimliga arbetstider med delade turer eller deltidstjänster som inte går att leva på är några av de förklaringar vi brukar få. Men det handlar också om att man inte ser någon möjlighet att göra karriär och att möjligheten till kompetensutveckling är begränsad.

Moderaterna har genom åren tagit ett antal initiativ för att den offentliga sektorn ska bli en bättre arbetsgivare. Bland annat har vi uttalat på partistämmor att moderata kommunpolitiker bör verka för att fler erbjuds heltidstjänster och att vi minskar användningen av delade turer. Lägre skatt för dem med låga inkomster är också viktigt, liksom översyn av löneläget för vissa yrkesgrupper. Det är också centralt att kommunerna tar frågan om arbetsledning och medarbetarinflytande på allvar.

Jag vill särskilt tydligt markera att Moderaterna ser medarbetarna som välfärdssektorns viktigaste resurs. Det gäller såväl dem som arbetar inom offentligt driven verksamhet som dem som finns i privata företag eller kooperativ inom välfärdssektorn.

I reservation 3, även det från en moderat partimotion, framhålls att modern teknik och innovationer kan medföra stora möjligheter för såväl brukare som utförare i välfärden. Inte minst i glesbygd kan modern teknik förbättra tillgängligheten till välfärdstjänster, men det kan också göra att all välfärdsverksamhet blir mer effektiv och lättillgänglig.

Mot den bakgrunden vill vi moderater se en bättre samverkan mellan kommuner, landsting och regioner kring investeringar i it samt att det tas fram en nationell strategi för att tillvarata innovationer i välfärdens verksamheter.

Herr talman! Moderaterna står givetvis bakom sina två reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till punkt 1 i utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservation 1.

Anf. 167 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Det blev ett långt anförande, men det är naturligtvis så, Jan Ericson, att det hjärtat är fullt av kan man prata om väldigt länge. Samtidigt är det i begränsningen mästaren visar sig, så du ska få en chans till.

Mycket av det Jan Ericson säger kan jag instämma i. Jag tycker att det är bra att Moderaterna nu väljer att driva frågan om heltid som en rättighet och deltid som en möjlighet och att vi ska avskaffa de delade turerna. Där har vi en lång väg att vandra, och både Jan Ericson och jag har många partivänner som har en hemläxa att göra hemma i kommunerna. Jag delar alltså Jan Ericsons uppfattning om att så ska det vara.

Däremot blir jag lite nyfiken. Det är tydligt vilka intressen vi företräder. I Jan Ericsons anförande hörde vi mycket om villkoren för företagen; hur många företag som har startats, vilka förutsättningar företagen har och vilka förutsättningar företagen kommer att ha i framtiden. Men inte med ett ord nämner Jan Ericson eleverna i skolan. Han pratar inte om patienterna i sjukvården eller brukarna i omsorgen.

Då uppstår frågan om frihet. Om välfärden handlar om frihet och frigörelse för människor, att lyckas i livet, att må bättre, att få ett gott liv, om man inte pratar om eleverna och patienterna, om man bara pratar om företagen, undrar jag vilken frihet Jan Ericson pratar om. Frihet för vem?

Anf. 168 Jan Ericson (M)

Herr talman! Niklas Karlsson har nog inte lyssnat så noga, men det kanske var för att anförandet var så pass långt att han somnade till lite grann.

Jag sa särskilt, riktat som svar till Niklas Karlsson, att jag vill vara tydlig med att den svenska modellen med offentligt finansierad välfärd är den viktigaste frågan för svenska folket. Men den näst viktigaste frågan är faktiskt rätten att själv få välja skola, vårdcentral och äldreboende. Det är precis det som modellen är för svenska folket, det vill säga att du själv ska kunna både välja bort något som inte fungerar och välja något som du tror fungerar extra bra.

Det kan till exempel vara så att du har ett barn med särskilda behov som behöver gå i en speciell skola. Du kanske har en gammal sjuk mamma som behöver bo på ett speciellt boende för att hon ska må bra. Det är viktigt för oss att kunna välja vårdcentral, välja tandläkare eller något annat. Människor uppskattar detta – det visar alla mätningar. Det är precis poängen i vad jag säger.

Men om det inte finns några alternativ att välja mellan, då kan inte människor välja. Om vi slår undan benen på de verksamheter som finns i dag och som är populära finns det inte heller något att välja mellan. Därför är det viktigt att se helheten. Du måste se att de verksamheter som fungerar kan finansieras och att de kan utvecklas och investera. Då måste du kunna göra en viss vinst på de pengar du satsar i verksamheterna.

Det finns ett avkastningskrav på våra kommuner i dag. De ska gå med överskott. Men det låter ibland på oppositionen som att om man driver verksamheten i privat regi får man inte gå med överskott. Det är konstigt.

Anf. 170 Jan Ericson (M)

Herr talman! Det är precis vad jag gör. Jag säger som det är.

Niklas Karlsson säger att det går bra att få 2 procent i överskott. Men om ett privat företag får ett överskott på 2 procent är det helt plötsligt en ohemul vinst. Det är mycket konstigt.

Jag undrar vilka företag som får de 10, 20, 25 procenten i vinster i välfärdssektorn som Niklas Karlsson pratar om. Jag har inte stött på några sådana. Det ser inte ut så i verkligheten.

Jag ska ge ett aktuellt exempel som jag fick ta del av i dag. I Farsta har Stockholms stad inrättat ett HVB-hem i ett övergivet demensboende. Där har man stoppat in 100 ungdomar i lokalerna – jämfört med det normala på ett HVB-hem som är 10–15 barn. Stockholms stad har samtidigt tvingat barnen att flytta från privata mindre HVB-hem som har godkänts av Inspektionen för vård och omsorg till detta nya jätteboende i Farsta, som inte är godkänt av Inspektionen för vård och omsorg. Ett sådant godkännande behöver inte kommunen ha.

Motivet är uppenbarligen ekonomiskt, eftersom kommunen får 1 900 kronor per person och dygn i ersättning för barnen på boendet. Om kommunen med hjälp av stordrift sänker kostnaden per plats till en lägre summa blir det en ren vinst för den röd-grön-rosa majoriteten i Stockholm.

Det är ett exempel på en kommunal vinstjakt som skulle ha förhindrats om Stockholms stad hade varit tvungen att få tillstånd från Ivo för sin verksamhet. Det är därför jag menar att det är så oerhört viktigt att kräva tillstånd för både offentliga och privata aktörer så att vi kan få stopp på den ohemula vinstjakten från den röd-grön-rosa majoriteten i Stockholms stad.

(Applåder)

Anf. 171 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Den svenska modellen är en världsunik framgång, som bland annat bygger på ett högt skatteuttag för att finansiera vår gemensamma välfärd. För att den svenska modellen ska upprätthållas och tilliten bestå måste vi också kunna försäkra alla som lever här att skatterna används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Att skatter avsedda för att finansiera sjukvård, äldreomsorg och utbildning i stället går till privata bolags ägares vinster kan inte på något sätt anses vara effektivt eller ändamålsenligt.

Under hösten och vintern har situationen spetsats till ytterligare när många privata aktörer kunnat sko sig på flyktingkrisen genom att ge sig in i asylmottagande och starta familjehemsbolag för ensamkommande flyktingbarn. Än en gång ser vi hur ett illa utvecklat marknadssystem låter privata bolag sko sig på vår gemensamma välfärd.

Att tillförsäkra medborgarna att skattepengar går till det de är avsedda för och att skattemedlen i huvudsak ska återinvesteras är avgörande för att komma bort från de problem som vinstjakten fört med sig, där barn väljs bort, där utbildningsnivå, arbetsvillkor och bemanning med mera påverkas negativt. Det är genom att stoppa vinstjakten och sätta kvaliteten i fokus inom skola, vård, äldreomsorg, flyktingmottagande, men också i fråga om HVB-hem, sfi och missbruksvård, som vi kan få den nödvändiga kvalitetshöjning som de borgerliga säger sig värna.

I dag avger de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna tillsammans ett tillkännagivande till regeringen. Vad tillkännagivandet innebär är inte helt lätt att förstå. Jag försökte lyssna på Jan Ericson, men det var inte helt solklart. Jag ska ändå försöka mig på en sammanfattning av tillkännagivandet.

Min sammanfattning skulle låta som följer: Vi är arga på att regeringen har gjort upp vinstöverenskommelsen med Vänsterpartiet, eftersom det innebär att våra kompisar, riskkapitalisterna, inte längre kan tjäna storkovan på att bedriva skolor och äldreboenden med dåliga arbetsvillkor och ibland till och med bara knäckebröd till barnen.

Särskilt Sverigedemokraterna är tydliga i och med att tillkännagivandet för dem bara krävde några trevliga trerättersmiddagar för att de skulle byta åsikt i frågan före och efter valet. Man kan väl se att SD försöker komma in i de finare salongerna, och då är nya vänner i näringslivet alltid ett välkommet tillskott.

Sverigedemokraterna är ett helt eget kapitel i dagens debatt. Först missar man justeringen för betänkandet. Sedan skickar man hela ärendet på ny beredning och ser till att debatten hamnar på den här timmen på dygnet i kammaren så att talmannen får jobba över, bara för att hjälpa sina kompisar, riskkapitalisterna, att få som de vill. Och sedan när det är dags för debatt har man inte ens möjlighet att vara här och försvara sin nya kärlek. Troligtvis beror det på att man just nu sitter på Operakällaren och käkar middag med Timbro.

I praktiken kommer tillkännagivandet inte att ha någon betydelse. Vänsterpartiet och regeringen är överens om tågordningen i vinstöverenskommelsen. Utredningen som tillsatts av regeringen är en fortsättning på en överenskommelse mellan oss och regeringen och har som huvuduppdrag att titta på olika sätt att få överskott i privata bolag att återinvesteras i stället för att tas ut som vinst. Utredningen är på upploppet. Ilmar Reepalu, tidigare kommunalråd i Malmö, ska presentera sitt betänkande i november i år, varpå en proposition kommer att läggas på riksdagens bord under 2017.

Vill ni här i riksdagen inte stoppa vinstjakten som incitament i välfärden kan ni vänta er en tuff debatt i valrörelsen 2018, för åtta av tio svenskar håller med oss i Vänsterpartiet i den här frågan.

Välfärden har skadats på många plan av att bolag som i första hand drivs av vinstintresse har släppts fria att rumstera om i vår vård, skola och omsorg. Inte minst har det ökat ojämlikheten.

Både inom skolan och vården syns en ökad segregation eftersom de privata bolagen överetableras i områden där elever kan få hjälp hemma av utbildade föräldrar och där människor är friskare och mer välbärgade. Det är lättare att tjäna pengar när man kan ha färre lärarledda lektioner och i stället skicka hemuppgifter till eleverna som föräldrarna får hjälpa till med, och det är enklare att tjäna pengar på förkylningar än på krigstrauman och förslitningsskador.

De borgerliga partierna ville ha andra utredningsdirektiv. Det är knappast förvånande. Deras huvuduppdrag är ju att kratta för marknaden. De har stark tilltro till att det är marknadslösningar som driver samhället framåt, och de går med skygglappar och ser inte att deras marknadslösningar inom vård, skola och omsorg skapar segregation och ökade klyftor.

Det är märkligt att de inte ens vill låta regeringen utreda hur skattepengar ska kunna komma verksamheten till del och hur eventuella vinster ska kunna återinvesteras, detta trots att det är regeringen som äger utredningsmakten.

Jag tycker att det är en urholkning av demokratin som sker i dag och har skett tidigare med de här negativa tillkännagivandena i riksdagen. Jag anser att det är en farlig väg för vår demokrati. Det är tydligt att det är så väldigt viktigt att möjliggöra fortsatta vinstuttag, med alla konsekvenser det får, att borgarna och Sverigedemokraterna till och med undergräver grundlagarna. Vad gör de inte för riskkapitalisternas skull?

Vänsterpartiet är en garant för att överenskommelsen om vinster i välfärden inte ska tunnas ut på vägen utan verkligen bli den efterlängtade vändning av privatiseringsvågen som många i Sverige ser fram emot.

Det är få gånger borgerliga företrädare är så ivriga som när de försvarar rätten att plocka ut privata vinster ur skattemedel, oavsett vilka konsekvenser det får för den svenska modellen eller för kvalitet, tillit och effektivitet.

Vänsterpartiet kommer att noga bevaka att Välfärdsutredningen inte tillåter några kryphål för fortsatt privat vinstjakt i välfärden. Vare sig det gäller vårdcentraler, skolor eller äldreboenden ska vi vara trygga med att alla i Sverige bemöts rättvist utifrån sina behov, inte utifrån de privata bolagens vilja att plocka ut vinster.

Vänsterpartiet anser att den kommunala välfärden behöver mer resurser. Därför driver vi på för 10 miljarder i tillskott till välfärden i den budget vi just nu förhandlar om med regeringen. Det vore ett välbehövligt tillskott till den kommunala äldreomsorgen och skolan.

Om vi samtidigt skulle få stopp på vinstjakten i välfärden, ja, då skulle det äntligen finnas resurser både för att ge alla barn en bra skolgång och för att min farmor ska ha det bra på äldreboendet.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

Anf. 172 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Jag begärde replik eftersom vi nu har hört ett antal anföranden som har handlat mycket om synen på vinsterna i välfärden.

Det som Håkan Svenneling från Vänsterpartiet anför är helt annorlunda än det som vi tidigare har hört från Jan Ericson från Moderaterna.

Jan Ericson sa i sitt replikskifte med mig att han inte hade sett företag inom välfärdssektorn som hade avkastningskrav på 10, 15 eller 20 procent. Han visste inte var detta fanns utan menade att i välfärdssektorn är det 2 procent som gäller, precis som för offentlig verksamhet, kommuner och landsting.

Jag påstår att det finns företag med krav på 25 procents avkastning. Jag vet att SVT Nyheter har gjort reportage om detta. Där citerar man Johan Hähnel från Academedia, som säger: ”Våra investerare väntar sig en avkastning på 25 procent varje år.” Jag menar att Moderaterna har fel. Men om de inte ser de här problemen i välfärden, om de inte ser att det finns företag som har de här avkastningskraven eller om de försöker blunda för detta, då är det inte konstigt att de drar de slutsatser de gör.

Nu vill jag fråga Håkan Svenneling och Vänsterpartiet: Vilken uppfattning har ni? Ser ni de ohemula vinsterna? Ser ni vinstjakten? Eller delar ni den bild som Moderaterna gett uttryck för?

Anf. 173 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Nej, jag delar inte den syn som Moderaterna har på vinsterna i välfärden.

Jag tycker att ända sedan 1991, då de borgerliga genomförde en del lagändringar och började skapa de här marknadslösningarna i välfärden, har en långsam process pågått där vinstjakten som incitament hela tiden har stegrats och stegrats.

Från början var det några borgerliga entreprenörer med väldigt tydligt fokus på att ändra hur välfärdslogiken funkade i Sverige och ändra de politiska systemen. Det var inte så viktigt att göra vinst; det viktiga var att ändra systemen och incitamenten. Det började i några få kommuner med några få företag, lite fotvård och så vidare.

Men situationen har förändrats. Under 2000-talet och framför allt sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006 har vi sett hur välfärdsmarknaden har utvecklats till att bli favoritplatsen för riskkapitalister i världen.

Vi ser att det är effektivt för stora bolag att investera i svensk välfärd och säga: Här kan vi som investerare tjäna de största pengarna. Det är inte på börsen i någon del av världen, utan det är i svensk välfärd som vi vet att det är vinst. Vi vet att det är vinst för att det alltid kommer att finnas människor som är i behov. Om jag äger ett assistansföretag vet jag att det alltid kommer att finnas människor som enligt lagen om stöd och service, LSS, kommer att ha rätt till assistans. Det betyder att det offentliga alltid kommer att betala mig pengar, och därigenom kommer jag att kunna göra en stor vinst.

Därför har vi sett ett antal bolag, framför allt de stora bolagen, göra enormt stora vinster. Jag tycker att det är en skrämmande utveckling vi har sett, framför allt de sista tio åren. Jag vore väldigt glad om riksdagen kunde ändra den utvecklingen och gå i en annan riktning.

Jag tror inte att vore omöjligt ens för en moderat att säga att det vore bra om man fick stopp på vinstjakten och att pengarna i huvudsak ska återinvesteras i verksamheten. För mig är det en ganska grundläggande princip – säger vi som politiker att det här är pengar till skolan, då ska de också gå till skolan.

Anf. 174 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Jag uppfattar Håkan Svennelings inlägg som att han och Vänsterpartiet delar synen att man i välfärden ska ha någon form av allmännyttig princip som styr verksamheten. Man ska tillåta överskott, men de ska inte vara ohemula. De gemensamma medel vi avsätter till gemensamma angelägenheter ska också användas som det är tänkt.

Anf. 175 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tackar Niklas Karlsson för hans fråga och för debatten.

Anf. 176 Jan Ericson (M)

Herr talman! Det dök upp en del frågeställningar under Håkan Svennelings anförande.

Det låter på Håkan Svenneling som att de här välfärdsbolagen vadar i miljarder i vinster, men riktigt så ser det faktiskt inte ut.

När det gäller till exempel skolsidan vet vi att många av skolbolagen har gått med ganska stor förlust de senaste åren snarare än med vinst. Det kanske är tur att de har haft vinster tidigare år så att de över huvud taget överlever.

Det låter också på Håkan Svenneling som att välfärdsföretagen är lite som grisen Särimner. Man kan använda de här pengarna till nästan hur mycket som helst. Men om man tittar på de faktiska vinsterna i de här bolagen ser man att det i genomsnitt bara är med några få procent per år som de går med vinst, och det mesta av detta återinvesteras. Skulle de stackars pengarna räcka till att revolutionera hela välfärdssektorn i Sverige, anställa massor av människor, förstärka kommunernas ekonomi och så vidare? Jag förstår inte var Håkan Svenneling får tag i alla de här pengarna.

Sanningen är ju också att riskkapitalbolagen som Håkan Svenneling nämner är stora koncerner som bedriver en väldans massa olika sorters verksamhet, däribland i välfärdssektorn. Men det är ofta en mindre del. Man kan alltså inte titta på hela koncernen, som kanske ägnar sig åt att bygga bilar eller kylskåp eller sälja it-tjänster och har en sektion för välfärdstjänster. Man kan inte baka ihop alla de vinsterna och säga att det är vinster som görs på de gamla och de sjuka, som vänstern gör i sin retorik. Man måste faktiskt bryta ned det och se vad välfärden belöper sig på, och då ser man att det är ganska lite pengar.

Håkan Svenneling utlovar ytterligare 10 miljarder till kommunerna. I höstas gav vi dem 10 miljarder. I dag har många kommuner svårt att veta vad de ska använda pengarna till; det säger de själva. Behöver de 10 miljarder till?

Anf. 177 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Ja, jag skulle våga säga att det vi ser är att kommuner och landsting definitivt behöver 10 miljarder till i långsiktigt tillskott.

Man behöver stärka välfärden på lång sikt för att kunna satsa på att anställa fler människor som jobbar inom vår äldreomsorg, inom vår skola och inom vår välfärd. Framför allt sjukvård ser vi ett stort behov av. Då skulle vi få en bättre välfärd, menar jag.

Satsar vi på en utbyggd välfärd samtidigt som vi stoppar vinstjakten i välfärden tror jag att vi får fram resurser på ett betydligt bättre sätt än i dag.

Vi ser en skola där skolresultaten sjunker, vi ser en äldreomsorg där gamla lämnas ensamma och vi ser en sjukvård som i går med förlust i princip över hela landet. Man kan inte erbjuda den vård som skulle behövas till alla patienter.

Då behöver man ta tag i problemen och faktiskt se dem. Men när man hör Jan Ericson undrar man om han har missat all form av medierapportering om hur stora koncerner med riskkapital ser till att ta ut stora pengar, placera dem i skatteparadis för att undvika att betala skatt i Sverige och sedan sälja bolagen vidare och göra stora vinster på försäljningen.

Det har kanske varit lite sämre under de senaste åren. Det är framför allt en sak som har varit väldigt tydlig för skolorna, och det är att gymnasieskolan inte längre är lika full med elever. Då uppstår det en ökad konkurrens, och det blir en tuffare miljö att göra vinster i.

Det intressanta är att när man lägger ut allting på riskkapitalbolag och företag som har vinstjakt som huvudintresse, då är det inte elevers undervisning som står i fokus. Då försöker man inte att möta de minskade elevkullarna på bästa sätt, utan då är det konkurrens som gäller. Genom att erbjuda datorer i stället för bra undervisning försöker man locka till sig elever. Det är det som är vinstjakten, och den vill jag ha stopp för.

Anf. 178 Jan Ericson (M)

Herr talman! Man kan instämma i Håkan Svennelings bild av att det finns ganska stora brister både inom äldreomsorg och inom skola i många kommuner. Det finns också många kommuner som sköter det här ganska bra. I grunden är det ju kommunpolitikernas ansvar att prioritera vad man lägger pengarna på.

De bästa skolorna finns knappast i de kommuner där Vänsterpartiet är med och styr, utan det är oftast i alliansstyrda kommuner som man har de bästa skolresultaten. Det ligger kanske någonting i att man får den skola och den äldreomsorg som man röstar för när man går till valurnorna.

Jag konstaterar att grisen Särimner lever. Håkan Svenneling tror fortfarande att de överskott som man kan göra i välfärdsbolagen kan räcka till väldigt mycket förbättringar i kommunerna. Jag tvivlar på det. Dessa bolag får ju samma pengar per elev eller per patient som kommunens eller landstingets verksamhet får. Det är samma pengar per insats, per elev eller per person.

Om de riskkapitalbolag som Håkan Svenneling nämner lyckas att gå med vinst innebär det inte nödvändigtvis att pengarna blir över om kommunen tar tillbaka verksamheten. Då har man ju samma kostnad i alla fall, fast man får ingen vinst. Jag är inte så säker att det blir några pengar över till kommunen. Det handlar om hur man prioriterar och hur kommunerna leder sitt arbete så att de lägger pengarna på rätt saker.

Sedan konstaterar jag att Håkan Svenneling återigen blandar äpplen och päron genom att se riskkapitalbolagen som välfärdsbolag. Men många av riskkapitalbolagen är inte välfärdsbolag, utan de ägnar sig åt många olika verksamheter. Alla är inte seriösa – det kan jag skriva under på – men man kan inte säga att de har gjort sina vinster bara på välfärden. Det ska vi nu komma åt genom tillsyn över och kontroll av dessa bolag.

Anf. 179 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! När den borgerliga regeringen satt vid makten valde man att inte räkna upp stödet som kommunerna får enligt den kommunala utjämningen. Det kallas statsstödet. Varje år skulle stödet vara detsamma som det hade varit året innan. Det betyder att man långsamt urgröpte välfärden i kommuner och landsting. Man gav hela tiden samma pengar, men det blev ju mindre pengar i och med att värdet på pengarna sjönk.

Samtidigt sänkte man skatten med 140 miljarder kronor. Det gjorde att man hade mindre pengar att använda för satsningar, mindre pengar att fördela till vår gemensamma välfärd. Det är någonting som vi behöver ändra på.

Vi behöver en annan ekonomisk politik som ser ut på ett annat sätt. Vi behöver värna vår välfärd mer i kommuner och landsting. Därför behöver vi från statligt håll som rikspolitiker ta vårt ansvar att se till att kommunerna har förutsättningar att bedriva välfärden.

Jan Ericson tror att det beror på att hans kollegor i allianskommuner att det går lite bättre där. Jag menar att det här är en del av den segregation som vi nu ser. I kommuner där många röstar på Alliansen är man lite mer välbärgad. Man har välutbildade föräldrar och mår lite bättre. Därför finns också större möjligheter att se till att ens barn gör bra ifrån sig i skolan.

Jag ser detta väldigt tydligt i min egen hemkommun, Karlstad. Det är en stor kommun som är ganska välmående, men i den lilla kranskommunen Hammarö, som ligger utanför Karlstad, är villorna lite dyrare. Det krävs lite mer pengar på kontot för att du ska ha råd att bo där. Där är skolan bättre, och det beror inte på att skolan i sig är bättre. Skolresultaten är bättre, men inte skolan. Det beror på att föräldrarna har större förutsättningar att ge sina barn stöd i deras utbildning.

Det är inte ett sådant samhälle som jag vill ha. Jag vill ha ett Sverige som håller ihop, ett Sverige där klyftorna och skillnaderna minskar. Då behövs det tydlig offentlig styrning och inte hålla på med en vinstjakt i välfärden som vi gör i dag.

Anf. 180 Peter Helander (C)

Herr talman! Det är en ynnest att få vara sist på talarlistan denna kväll. Vi får se om debatten fortsätter en liten stund till.

Vi som är politiker i kommuner och i riksdagen har en stor makt eftersom vi beslutar om hur medborgarnas inbetalda skatter ska användas. En av de största utgiftsposterna är välfärdstjänster av olika slag.

Vård, skola och omsorg betalas med skattepengar, men det betyder inte att staten behöver utföra dessa tjänster. Det kan lika gärna privata företag och ideella organisationer göra.

Det var inte bättre förr, vilket man kan få intrycket av från en del debattörer. Inom vården har det blivit mycket bättre än förr. Med fler val är det du som patient eller brukare, och inte politiker och systemet, som styr över vilken vård du ska ha. Att fler valmöjligheter för medborgarna dessutom ger högre löner och en bättre arbetsmiljö för dem som jobbar inom vården är en bonus.

Regeringen tillsatte för drygt ett år sedan en utredning för att reglera valfriheten i välfärdssektorn. Det var en utredning vars huvudsakliga syfte var att begränsa valfriheten för svenska folket genom att göra det omöjligt för privata utförare att tillhandahålla välfärdstjänster.

Vi har alla tagit del av exempel där privata utförare inte har lyckats ta det ansvar som det för med sig att vara verksam inom välfärdssektorn. Att det behövs reglering är uppenbart. Alliansen tillsatte 2012 en särskild utredare med uppdrag att utreda vilka möjliga krav, utöver redan befintliga, som kan och bör ställas på dem som äger och driver företag inom välfärdssektorn. Men det är en stor skillnad på att reglera en marknad så att den fungerar bättre för såväl brukare som utförare, vilket är det som Centerpartiet och Alliansen vill, jämfört med regeringens uppdrag åt en utredare att hitta vägar för att sätta stopp för privat utförd välfärdsverksamhet och därmed för mångfald och valfrihet.

För mig är det viktigt att all verksamhet ska drivas med kloka och tydliga kriterier och kontinuerlig uppföljning, oavsett om den är kommunal, regional, statlig eller privat.

Jag, som alla andra i den här salen just nu, är uppvuxen under ett socialdemokratiskt styre i Sverige där märkligt få människor ifrågasatte att stat, landsting och kommuner var de enda som kunde erbjuda vård och omsorg.

Numera kan även företag och ideella organisationer driva verksamheter inom vård och omsorg. I många socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting har man förstått att det svenska folket inte accepterar att det bara finns en vara på hyllan. I dag vill människor kunna välja och välja bort. Tyvärr finns det fortfarande för många röda bastioner i Sverige som inte vill att deras invånare ska få tillgång till mångfald och valfrihet.

Vi i Centerpartiet vill se ännu fler aktörer och ännu mer konkurrens. Då kan vi förbättra tillgängligheten och kvaliteten.

De rödgröna partierna ropade under hela valrörelsen högt att vinster som bygger på offentliga medel måste bort. Det är anmärkningsvärt att om detta är problemet så är sjukvården ett av de sista områdena som borde kritiseras. För sjukvården är inte den bransch som får mest skattepengar. Mest skattepengar går till byggbranschen, följt av it och läkemedel. Byggbranschen får mer skattepengar än privat vård, skola och omsorg ihop. Och it-branschen får mer skattepengar än hela den privata sjukvårdsbranschen. Från den rödgröna sidan verkar det vara helt i sin ordning att göra stora vinster på att bygga ett sjukhus, men det är inte okej att göra en vinst på att driva sjukhuset.

Vill man ha valfrihet och mångfald för medborgarna måste det finnas flera olika utförare som får göra vinst för att överleva och kunna utveckla verksamheten. Detta vill uppenbarligen inte regeringen se.

Herr talman! Den viktigaste kommunala frågan är resurser, resurser såväl i form av personer som av skattemedel. För att skapa tillväxt i våra kommuner är det såklart helt avgörande att skattebasen utvecklas positivt. Utan resurser kan vi inte förverkliga folkviljan.

Under Alliansens sista år i regeringsställning var det all-time-high för de kommunala skatteintäkterna. För år 2015 ser det ut att bli ännu högre. Att skatteintäkterna ökar för varje år är ingen naturlag. Det kräver politiska reformer som sätter resursskapandet högst på den politiska dagordningen.

Hur skapas då skatteintäkter? Regeringen verkar tro att det sker genom att man höjer skatterna, medan Centerpartiet och Alliansen tror att de totala skatteintäkterna ökar genom att man skapar förutsättningar för tillväxt.

Jag kan konstatera att det blev mycket bättre för företagare under alliansregeringen. Vi hann inte med allt vi ville, och det finns alltid saker som kunde ha gjorts bättre. Men jag delar den oro som Sveriges företagare känner för den sittande regeringen. Det är företagen som kan skapa jobben som ger oss morgondagens välfärdsresurser.

Vi vet alla vad som händer i framför allt mindre kommuner, landsbygdskommuner, när jobben försvinner. Snabbt kan en ond spiral starta som riskerar att leda till utflyttning och försämrade skatteintäkter. Det finns studier som visar att det om 20 år kommer att vara över 200 kommuner som har en försörjningsbörda där varje person ska försörja sig själv och mer än en person till. Detta gap kan inte fyllas med höjda skatter.

För kommunernas ekonomi är det avgörande att vi har effektiva offentliga tjänster och att mer skatteintäkter genereras genom att fler arbetar. Jag tvivlar inte på vare sig önskan eller viljan hos den samlade riksdagen. Vi vill alla ha mer resurser för att satsa på välfärd, tillväxt och jobb. Men jag tvivlar på att regeringen har den förmåga som behövs för att kunna genomföra de reformer som i sin tur genererar de resurser som vi behöver till välfärden.

Herr talman! För en till två generationer sedan följde svenska folket de dekret som den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten formulerade. Få ifrågasatte den rådande sanningen. Jag, som har gått i skolan på 70talet, fick i stället lära mig att ifrågasätta allt och stå på egna ben. Det är ödets ironi att den skola som Socialdemokraterna formulerade har skapat en svensk befolkning som enligt den världsomfattande studien World Values Survey är extrem. Vi ligger längst ute i det yttersta hörnet. Genom den socialdemokratiska skolan, där alla lärde sig att ifrågasätta allt och inte tro på någon, har vi fått en sådan befolkning. Den svenska befolkningen har blivit individualister, vilket man inte ska förväxla med egoister. Vi tror inte på någon. Vi tror inte på auktoriteter.

Detta måste man förhålla sig till, oavsett vilken politisk färg man har. Att backa in i framtiden, som Socialdemokraterna vill, är inget som svenska folket vill. Socialdemokraternas tondövhet och längtan tillbaka till en svunnen tid kommer att drabba dem själva. Individens valfrihet har kommit till Sverige för att stanna för evigt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.

Anf. 181 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Jag ska erkänna att jag först inte hade tänkt ta replik, men jag gjorde det ändå när jag hörde Peter Helanders höga tonläge. Peter är ganska ny i riksdagen. Jag är också ny, men Peter är ännu lite nyare. Han efterträdde Anders Ahlgren, som jag tidigare haft en del debatter med i den här kammaren. Jag ska inte säga att vi var överens om allt, men han var en hedersman, och han hade många kloka synpunkter. Just i de kommunala frågorna var vi många gånger överens. Trots det höga tonläget hoppas jag att Peter Helander från Centerpartiet och jag också kan bli överens i en del frågor.

När jag hör det här anförandet känner jag att jag måste få säga någonting. Peter Helander framställer det som att socialdemokratin tycker att allting var bättre förr. Det är inte sant. Däremot säger vi att det inte är bäst just nu. Vi har en politik för att utveckla, förbättra och förändra. Det handlar inte om att ”backa in i framtiden”.

Vi har inte sagt att vi är emot valfrihet, tvärtom. I början av 90-talet var vi med och genomförde möjligheten att välja skola, vård och omsorg. Vi värnar den friheten. Vi vill inte sätta stopp för privata alternativ i välfärden. Det har vi aldrig velat göra. Däremot säger vi att vi inte tycker att det är okej att man har så stora övervinster i välfärden. Vi tycker att välfärden ska styras av en princip som bygger på allmännyttiga villkor, det vill säga att de resurser vi gemensamt avsätter till gemensamma angelägenheter ska användas till just detta.

När jag hör de borgerliga företrädarna förstår jag att de inte vill lyssna på detta. Eller så lyssnar de på det men struntar i det av rent politisk-taktiska eller retoriska skäl. Det får Peter Helander själv svara för, jag vet inte.

Men svara mig på frågan, Peter Helander: Tycker du och Centerpartiet att det är okej att vi har en välfärd utan några som helst vinstbegränsningar, att resurserna inte används till det de är tänkta till och att man har en avkastning på 10–15–20 procent?

Anf. 182 Peter Helander (C)

Herr talman! Jag tackar Niklas Karlsson för den frågan. Jag uppfattade det som att de direktiv ni gav till Ilmar Reepalu med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet handlade om att begränsa välfärdsvinsterna skarpt, men det kanske Niklas Karlsson kan säga mer om själv. Sedan har ni luckrat upp skrivningen lite grann, vilket vi är tacksamma för, men ni har inte kommit ända fram.

När det gäller stora övervinster skulle jag vilja säga att jag inte heller tycker att pengar ska försvinna till skatteparadis. Det är jag helt övertygad om att nästan ingen i riksdagen tycker.

Men om det kostar 1 miljon att driva en välfärdsverksamhet och man lämnar över den till en privat utförare som levererar samma eller högre kvalitet till en kostnad av 800 000 och gör 200 000 kronor i vinst, var är då felet? Om den offentliga verksamheten kostar 1 miljon kanske den inte är tillräckligt effektiv. Vem ska vi skylla på då? Är det så att den offentliga verksamheten alltid är den som ger mest för pengarna?

Vinster i välfärdssektorn uppstår på grund av att vi har betalat för mycket pengar för en verksamhet som vi tror har en viss kostnad. Antagligen har vi lagt den nivån beroende på vad vi själva har för kostnad i den offentliga verksamheten. Självklart ska pengarna användas till det som vi vill, men vi måste vara duktiga på att ställa krav och följa upp.

Anf. 183 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Det var intressant att höra denna replik från Peter Helander och Centerpartiet. Nu är det inte samma höga tonläge. Lyssnar man riktigt noga hör man att det egentligen är någonting annat Peter Helander säger i repliken än i huvudanförandet. Ska någon lyssna på den här debatten är det bäst att lyssna på replikskiftet. Jag tycker att Peter Helander hamnade mer rätt nu.

Det är inte så att de direktiv som regeringen lämnade till Välfärdsutredningen handlade om att man skulle ta bort vinsterna eller att man kraftigt skulle begränsa dem. Det var 32 direktiv. De handlade om att man skulle stärka kvaliteten och likvärdigheten. Man sa också att det är rimligt med överskott i verksamheten. Så fungerar all verksamhet, också kommunal och offentlig verksamhet. 2 procent är det rättesnöre vi har för offentlig verksamhet i kommuner och landsting, just för att vi ska ha en god ekonomisk hushållning. Vi har en allmännyttig princip som har gällt på bostadsmarknaden under väldigt många år. Där har man begränsat vinstuttaget för de allmännyttiga bostadsbolagen. De har tillåtits göra överskott, men inte ohemula vinster.

Nu hör jag Centerpartiet och Peter Helander säga att det nog ändå inte är rimligt att man har övervinster i välfärden och delar ut pengar som placeras i skatteparadis. Skönt! Säg det igen! Vi är helt överens. Och om vi har en intellektuell och ödmjuk inställning – båda två naturligtvis – tror jag faktiskt att vi har förutsättningar att bli överens och också göra någonting bra av detta.

Låt mig avsluta med att säga något om produktivitet. Om det visar sig att alternativa utförare, som privata företag, kooperativ och stiftelser, kan utföra verksamheten med samma kvalitet för mindre pengar är det alldeles utmärkt. Den offentliga välfärden måste också syssla med ökad produktivitet. Det är som den gamle socialministern Gustav Möller sa: Varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga.

Anf. 184 Peter Helander (C)

Herr talman! Jag kan hålla med om det. Pengar måste användas effektivt. Därför är det märkligt att vi ska stifta en lag här i riksdagen som begränsar företags möjlighet att göra vinst. Om ett företag kan driva en verksamhet för 700 000 som det kostar 1 miljon att driva för det offentliga, hur ska vi då reglera det? Er verksamhet måste kosta minst 900 000, så ni får köpa lite mer möbler och fixa så att ni inte går med så mycket i vinst! Är det så vi ska säga?

Hur ska man reglera det här?

Ni är inne på fel sätt att möta problemet. Vi måste bli duktiga på att upphandla verksamheten, ställa krav och följa upp att vi använder pengarna på rätt sätt. Att gå in och begränsa företagens möjligheter att tjäna pengar blir ett ineffektivt sätt.

Jag kan hålla med om, som Niklas Karlsson sa tidigare, att företagen inom välfärdssektorn inte är något självändamål. Vi vill ha företag inom välfärdssektorn för att medborgarna ska få det bättre. Vi tror ju på det. Men jag är inte helt säker på att Socialdemokraterna och deras stödpartier tycker likadant. I alla fall lät det inte så i ett replikskifte alldeles nyligen. Man måste se till att pengarna används rätt. Men att gå in och begränsa företagen och bara bedriva det här i statlig verksamhet är inget som jag tror på.

Anf. 185 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Tack, Peter Helander, för ett intressant inlägg!

Det dök upp många tankar i huvudet när jag hörde Peters inlägg. Framför allt funderade jag kring hur det blir fler anställda när företaget blir privat, för Peter var orolig för att det inte skulle finnas jobb på landsbygden. Det man ser i välfärden är att det är färre som är anställda i privata välfärdsbolag än i de offentliga och att det är ett sätt att göra vinst att minska sin bemanning.

Det som jag vill vara tydlig med här är att vi tycker att det ska finnas flera typer av utförare, men att det handlar om att återinvestera eventuell vinst och framför allt att vinstjakten som incitament ska få ett slut.

Peter sa också något väldigt intressant i sitt inlägg. Han sa: Att det behövs mer reglering är uppenbart. Då tänkte jag glida in på en ganska konstitutionell fråga. Om det behövs reglering, är det då inte bättre att regeringen utreder vilken reglering som behövs och presenterar förslaget för riksdagen och att vi utifrån det sedan får säga ja eller nej?

Nu går Centerpartiet och övriga Alliansen tillsammans Sverigedemokraterna in på en väg där man säger: Nej, vi vill att man ska utreda det på det här sättet. Alliansen har själv suttit vid makten i åtta år och då inte hunnit med allting som man ville men ändå sett vart det har varit på väg – att vinstjakten har tagit över som incitament i välfärden är tydligt. Ändå gjorde man ett negativt tillkännagivande förra året där man sa i vilken riktning man ville att utredningen skulle gå. Men man är inte ens nöjd med det, utan man gör också ett tillkännagivande i år. Då är jag lite orolig för vart vi är på väg. När ska regeringen få utreda förslag utan att riksdagens borgerliga majoritet lägger sig i och talar om i vilken riktning man ska gå? Är det inte bättre att regeringen får utreda hur vinstjakten ska se ut än att vi hela tiden lägger oss i och petar från riksdagens sida?

Anf. 186 Peter Helander (C)

Herr talman! Tack, Håkan Svenneling!

Jag är glad att du säger att det ska finnas fler utförare, för det var inte riktigt det jag hörde från talarstolen nyss och som jag uppfattade som ett mycket vänsterinspirerat, socialistiskt tal, vilket jag som kommunalråd i en kommun sällan hör. Men jag är glad att få komma hit till riksdagen och få höra riktiga vänstertal. Det är trevligt att kunna delta i en sådan debatt.

När det gäller att göra vinst på att minska bemanningen kommer vi återigen till frågan om hur kommuner och landsting ställer krav i sina upphandlingar. Vi bestämmer ju vad vi vill ha levererat av en utförare. Det är på så sätt vi ska styra.

Om det är så att man kan leverera en bra verksamhet, bättre än den kommunala verksamheten, genom att ha färre anställda och de anställda har bra arbetsvillkor, då är det ju vi som gör fel i det offentliga. Det är då vi slösar bort skattepengar och inte använder dem på ett optimalt sätt. Men den kontrollen har vi aldrig. Vi behöver privata utförare också för att kunna jämföra med den offentliga verksamheten.

Du sa i ditt anförande att det inte är demokratiskt att en majoritet i riksdagen uttrycker sin åsikt. Då undrar jag: Är det verkligen Vänsterpartiets inställning att vad riksdagen tycker är inte demokratiskt? Är det Vänsterpartiets hållning till demokrati?

Anf. 187 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag börjar med den sista funderingen: Vad är demokrati i riksdagen? Demokrati i riksdagen är när man fattar beslut som innebär att man till exempel antar en budget eller stiftar en ny lag. Men frågan är om det alltid är så att riksdagen ska besluta exakt vad regeringen ska göra.

Enligt grundlagen har regeringen makten att utreda och komma med förslag. Du och jag har rätten att väcka motioner, men vi har ju inte rätten att skriva en ny lagtext och lägga den på riksdagens bord, utan det är något som regeringen har rätten till.

Jag tror att det är viktigt att se att välfärden ser lite olika ut, men att det är viktigt att ta bort vinstjakten som incitament i välfärden generellt. Därför tycker jag att det är viktigt att den här utredningen kommer till viktiga och bra slutsatser och att vi får en proposition på riksdagens bord som vi kan debattera och ta ställning till, så att vi kan få ett stopp på vinstjakten i välfärden.

I går hade vi besök av en organisation som heter STIL på Vänsterpartiets gruppmöte. Det är en organisation som jobbar för personlig assistans och som såg till att vi fick en lagstiftning som heter lagen om stöd och service, LSS, som infördes i början på 90-talet. De var tydliga med att de inte är emot vare sig privata eller offentliga utförare. För dem är det viktigaste att de får en bra och personlig service, att de får rätten till sitt eget liv, att de som medborgare ska kunna engagera sig i partier eller föreningar, ha möjlighet att utvecklas som personer och kunna leva jämställda liv.

Det blir så tydligt att när man har vinstjakten som incitament betyder det att människor inte får den service som de vill ha. Då tummar man lite på den personliga servicen, på utflykten som de vill göra. Man pressar de anställda som blir färre och får färre timmar. Det blir hela tiden en jakt efter timmar och minuter. Det är det som vinstjakten har lett till i välfärden.