Kemikaliestrategi för Giftfri miljö

Anf. 87 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! Efter Ingvar Svenssons inledningsan- förande känner jag mig föranlåten att påpeka att det som i huvudsak är föremål för riksdagens beslut inte är regeringens proposition utan den av mig m.fl. väckta motionen, som i allt väsentligt har fått upp- slutning från ett enigt utskott. I och för sig kan jag naturligtvis glädja mig över den motionsframgången, även om jag kan tycka att det kanske hade varit bra om jag hade sluppit motionera. Samtidigt löser vi i utskottsmajoriteten, där även Ingvar Svensson på något sätt också ingår, ett väsentligt problem i det här sammanhanget. Fru talman! Jag vill också påpeka att lagen om koncessionsavgifter inte handlar om TV 4. Lagen handlar om ett företag som med ensamrätt har möj- ligheter att sända analogt i det rikstäckande marknä- tet. Det är alltså generaliteten i den här lagstiftningen. Därför har, enligt min mening, Ingvar Svensson en felaktig utgångspunkt när han talar om att det skulle ha varit överläggningar med TV 4 och att det här skulle bryta mot själva tillståndsvillkoren. Ett av tillståndsvillkoren är den lagstiftning som finns om koncessionsavgift på det sätt som jag nyss beskrev här. Lagstiftningen är inte förhandlingsbar med TV 4 enligt min uppfattning. Det är riksdagen som exklu- sivt behärskar själva lagstiftningen. Jag ska inte upprepa den historieskrivning som Ingvar Svensson här presenterade. Jag kan i och för sig hålla med om den. Det har begåtts ett misstag som man sedan har försökt att rätta till på olika sätt. Som Ingvar Svensson säger handlar det ytterst om mycket pengar, ungefär en halv miljard kronor. Det utskotts- förslag som nu finns innebär att man får fram ungefär halva det beloppet för innevarande år. Jag tycker att man kan ha anledning att känna tillfredsställelse över det förhållandet. Jag tror däremot inte att det ens skulle ha varit möjligt och lagligen lämpligt att försö- ka ta upp en överläggning med TV 4 om hur den här lagstiftningen ska tillämpas, med hänsyn till att TV 4 har besparats utgifter på ungefär en kvarts miljard kronor. Som jag ser det måste lagstiftningen skötas här i riksdagen. Då är den lagstiftning som vi faktiskt har ett tillståndsvillkor. Lagstiftningen gäller ju inte TV 4, som jag sade tidigare, utan den gäller ju varje sådant företag som får ensamrätt att sända i det rik- stäckande marknätet med den analoga tekniken. Man kan alltså tänka sig, och det är ju det Lagrådet och andra har gjort när riksdagen tidigare har hanterat det här, att lagen är generell. Den gäller det företag som finns här, men den gäller bara ett företag i taget. Det är klart att man kan diskutera detta. Fru talman! Jag vill också gärna säga att utskotts- betänkandet och den bakomliggande propositionen inte handlar om att försöka ange några nya inrikt- ningar för mediepolitiken på det här området. Det är blott och bart ett förtydligande och en korrigering av brister i den lagstiftning som gällde när man gav tillstånd till andra företag att sända reklam i digital TV över hela landet. Därför tycker jag inte att man ska skapa någon stor dramatik i den här frågan. Det förslag som nu finns har ju en väldigt fin uppslutning i utskottet. Vi enades också om att regeringen måste överväga och se på vilket sätt man ska hantera rekla- mintäkter i de digitaliserade sändningarna, ungefär som Radio- och TV-verket också har sagt. Vi är över- ens om det i utskottet. Ingvar Svensson ville raskt göra förändringar i lagstiftningen på det sätt som han här har beskrivit. Men jag befarar att en sådan lagänd- ring skulle leda till icke överblickbara konsekvenser. Man behöver fundera på det och bereda det på ett bra sätt. Nu finns det utrymme för att göra det. Fru talman! Beträffande 4 § och detta att skatteba- sen även kan anses bli reklamintäkter i digitaliserad sändning vill jag säga att jag där stöder mig på Lag- rådets yttrande. Jag kan hålla med om att regeringen i och för sig borde ha inhämtat det, något som utskottet sedan gjorde. Lagrådet har ju ingen invändning mot att 4 § kvarstår oförändrad i den nuvarande lagen, samtidigt som man tillstyrker att 1 § tillförs begreppet analog. Av det har jag dragit slutsatsen att Lagrådet inte ser samma problem som Ingvar Svensson ser i sin reservation. Vi har utrymme i tiden för att begrunda den frågan, och det ber vi nu regeringen göra. Rege- ringen får komma tillbaka med preciseringar och beskrivningar av hur skattebasen framgent ska se ut. Med det här, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 88 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Det är bra att Göran Magnusson inser regeringens brister. Det tyder på en viss förmåga att se objektivt på verkligheten. När det gäller Lagrådet kan man säga att vi befann oss i tidsnöd. Även regeringen befann sig i tidsnöd på grund av sin tidigare klantighet. Men kanske var det också så att Lagrådet befann sig i tidsnöd och inte kunde ta in hela perspektivet utan fokuserade på ret- roaktivitets- och generalitetsproblemen. Det är möj- ligt att man inte var heltäckande. Även lagråd är ju ofullkomliga, det vet vi. Göran Magnusson säger att vi inte tar ställning till regeringens proposition. Det är fel. Lagförslaget i 1 § och de två första övergångsbestämmelserna tar vi ju ställning till i ett senare riksdagsbeslut. Det gäller inte bara utskottet. Det som Göran Magnusson har väckt en motion om gäller 4 §. Regeringen har ingen skyldighet att inleda över- läggningar med TV 4 när det gäller lagstiftningen. Men i tillståndsvillkoren står det att om staten - det inkluderar även oss här i riksdagen - gör förändringar av koncessionsavgiften ska man inleda överläggning- ar, så det finns substans bakom kritiken att man inte gjorde detta. Man diskuterade inte den frågeställning- en med TV 4 över huvud taget. Sedan förstår jag inte vad som är problemet när det gäller 4 §. Jag förstår inte problemet med att säga att den ska ligga inom det tillämpningsområde som definieras i 1 §. Vad är det för problem om den skulle ligga inom detta definitionsområde? Kan Göran Magnusson reda ut det?

HARALD NORDLUND (Fp)

Anf. 89 HARALD NORDLUND (Fp)

Fru talman! Jag tror att Lagrådet tar sig den tid som behövs för att bereda ett ärende. Det är i varje fall den uppfattning jag har fått. Sedan är det, tycker jag, närmast hälsobringande att höra att även Ingvar Svensson anser att Lagrådet kan göra misstag. I många andra debatter framstår det närmast som att är man bara domare kan man inte göra några misstag. När det gällde frågan om att 4 § skulle kunna bli föremål för lagprövning var det väl dessutom Ingvar Svenssons förhoppning att någon domstol skulle kunna säga att Ingvar Svensson har rätt. Jag ska naturligtvis inte utesluta det. Men jag är tveksam till att bristen i 4 § skulle vara uppenbar. Det är riktigt, fru talman, att vi behandlar rege- ringens proposition och att vi bifaller i 1 § och avslår i övergångsbestämmelserna. Vad jag ville peka på är att det är utskottets betänkande som är föremål för riksdagens beslut, inte regeringens proposition om man vill se det lite formellt. Men Ingvar Svensson har ägnat mycken kraft åt att kritisera regeringens propo- sition som ju på de punkterna kan anses ha fallit i samma ögonblick som jag presenterade min motion. Men vi behöver inte diskutera definitioner och annat. Det väsentliga är att utskottet nu klarar av att besluta om koncessionsavgift för TV 4. Jag vill till sist bara säga att jag inte anser att den här koncessionsavgiften egentligen innebär någon förändring mot vad som tidigare har varit gällande. Det fanns enligt mitt sätt att se på det utskottet före- slår inte anledning att diskutera eller förhandla med TV 4.

Anf. 90 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Lagrådet kan ha fel. Det finns ju fak- tiskt exempel i historien på det. Alla kan ha fel. Även regeringen kan ha fel, och det kanske Göran Magnus- son har insett just i det här ärendet. Jag kan också ha fel. Det är en inställning man måste ha i de politiska sammanhangen. Det är intressant att Göran Magnusson nu mini- merar regeringens roll i lagstiftningsprocessen. Pro- positioner betyder ingenting. Det är utskottsbetän- kanden som betyder någonting. I formell mening är det så. Men Göran Magnusson brukar vara ganska följsam mot regeringens propositioner i utskottet, är det inte så? Jag fick inget riktigt svar på min fråga. Vad är det för problem med att i 4 § tala om att det är samma tillämpningsområde som i 1 §?

Anf. 91 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! Problemet är väl möjligen inget om alla är överens om vad en sådan ändring skulle kunna innebära. Jag tror att TV 4 är oerhört lojalt till avtalet och följer regler och annat. Men skulle man säga att skat- tebasen för TV 4, när det gäller koncessionsavgiften, enbart omfattar sändningar i det analoga nätet undrar jag om det inte skulle tänkas vara någon uppfinnings- rik person på TV 4 eller bland aktieägare och andra som skulle komma på att man skulle kunna spara rätt mycket pengar på att i varje fall hävda att mer och mer av sändningarna sker digitalt. Och därmed mins- kar man skattebasen. Den oklarheten tycker inte jag att man ska skapa i lagstiftningen. Det är bättre att saker och ting bereds på det sätt som är viktigt. Ingvar Svensson har omfattande krav på att rege- ringen ska ha en ordentlig beredningsprocess. Det har Lagrådet och även undertecknad, och det har också riksdagen som helhet. Men det räcker inte att ha krav på att regeringen ska bereda saker och ting. Jag tycker att vi ska ha samma krav på att riksdagen, när man har nya lagförslag, också ska bereda dem. Det är väl egentligen där en bärande tanke finns. Frågan om att definiera eller precisera skattebasen behöver beredas i lugn och ro och kan inte klaras genom ett raskt riksdagsbeslut. Det är, tycker jag, den väsentliga utgångspunkten.

Anf. 92 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Låt mig sedan fortsätta med att gratulera TV 4 till att man nu slipper betala 250 miljoner kronor till staten, inte därför att man på TV 4 har varit skicklig, utan därför att man på Kulturdepartementet har varit så sällsynt oskicklig. Med ett modernt uttryck menar jag att departementets agerande närmast faller under kategorin hjärnsläpp. Det är mycket förvånande att det har blivit så här. Det har varit uppenbart inom mediebranschen att en av TV 4:s viktigaste drivkrafter för att vara med i det digitala marknätet har varit just möjligheten att slippa koncessionsavgiften till staten. Det är därför för mig fullkomligt obegripligt att departementet inte förstod konsekvenserna av sina egna beslut i december. Det är inte svårt att läsa lagen som reglerar kon- cessionsavgiften och att läsa villkoren för möjligheten att ta ut avgifter. Avgift tas ut "under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet." Det är alltså fullkomligt obegripligt att departe- mentet inte kunde läsa detta och ta konsekvenserna av sitt handlande. Departementet vaknade inte förrän Radio- och TV-verket beslöt att dels inte ta ut ytterligare fast avgift för i år, dels betala tillbaka redan inbetalda pengar från TV 4. Resultatet då blev en kort prome- moria som skickades ut till tre remissinstanser från departementet. Remissinstanserna fick mycket få arbetsdagar på sig att se på underlaget. Förslaget var: ingen avgift första halvåret och dubbel avgift andra halvåret, för att på det viset ta igen det som staten förlorat genom departementets eget sjabbel. Avgifts- skyldigheten skulle lösas genom att i 1 § skriva in att det bara skulle gälla med analog sändningsteknik. Trots mycket starka invändningar från grundlags- synpunkt valde departementet att inte skicka förslaget till Lagrådet med följande motivering: "Regeringen anser därför att förslaget är så brådskande att den fördröjning av ärendet som granskningen skulle med- föra är till avsevärt men." Detta kunde möjligen vara begripligt om ingen kritik hade riktats mot förslaget men det är fullkom- ligt obegripligt med hänsyn till den mycket starka kritik som kom in från TV 4. Jag är glad att konstitutionsutskottet valde att skicka förslaget till Lagrådet. Det är en sällsynt stark sågning av lagförslaget som Lagrådet gjorde. Ingvar Svensson har läst upp de skarpaste bitarna, så det finns ingen anledning för mig att upprepa dem. Det finns ändå anledning att ställa sig något frågande vad gäller Justitiekanslerns remissvar på lagförslaget - muntligt till departementet. Tjänsteanteckningen från departementet lyder: "Härutöver anmärker Justitie- kanslern att man inte identifierat några rättsliga pro- blem sett ur ett grundlagsperspektiv." Det finns anledning att ställa sig frågan hur Justi- tiekanslern faktiskt har remissbehandlat förslaget. Från moderat sida har vi haft principen att det är rimligt för det första att företag, som genom ett stat- ligt koncessionsförfarande får ensamrätt på reklam, betalar för detta och för det andra att utvecklingen på mediemarknaden gör att ensamrätten i de analoga sändningarna minskar i värde. Det är nödvändigt med en översyn av systemet. När vi fick förslaget övervägde vi allvarligt - det måste jag erkänna - att yrka avslag på alltihop både med hänvisning till och med hänsyn till den mycket dåliga beredningen. Vi satte i stället upp tre krav i vår motion. För det första handlade det om att vi vill ha bort retroaktiviteten. För det andra handlar det om att begränsa avgiftsskyldigheten till att enbart gälla de analoga sändningarna. För det tredje handlar det om ett uppdrag till regeringen att se över hela systemet. Jag är glad över att vi i utskottet har nått total enighet om att dels ta bort retroaktiviteten från försla- get, dels beställa en grundlig översyn av systemet från regeringen. Vi har även nått bred enighet om att uppdra åt regeringen att skyndsamt återkomma vad gäller att beräkna avgiften enbart på de analoga sänd- ningarna. Där har vi moderater böjt oss för argumentet att det inte är säkert att det går att lösa problemet direkt genom att förändra 4 §, utan sannolikt kräver frågan vidare beredning. Vi har alltså nöjt oss med de myck- et starka skrivningarna om att regeringen skyndsamt bör utreda denna möjlighet: "Mot bakgrund av en ökad andel av digitala TV-sändningar anser utskottet å sin sida att starka skäl talar för en sådan åtskillnad." Det gäller alltså en åtskillnad mellan analoga respek- tive digitala sändningar. Fru talman! Låt mig avsluta med att konstatera att detta är ett exempel på hur lagstiftningen inte bör hanteras. Det har varit alldeles för dåligt med tid för beredning från departementets sida och mycket snålt med tid här i riksdagen. Låt oss ta lärdom av detta och låt oss slippa den här typen av undermåliga för- slag i fortsättningen!

Anf. 93 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! Efter Ola Karlssons vidräkning här med beredningen och regeringsförslaget vill jag bara återigen påpeka att det är ett i det närmaste enigt utskott som står bakom det förslag som riksdagen har att ta ställning till.

Anf. 94 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Jag är mycket glad över att socialde- mokraterna har deltagit i den här rejäla sågningen av regeringens förslag. Det hedrar Göran Magnusson och de andra socialdemokraterna att man erkänner detta och lägger fram ett förslag som gör att det fak- tiskt går att hantera problematiken på ett någotsånär hedervärt sätt.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 95 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Det är väl ganska klart att det här lag- stiftningsärendet har skett med en skyndsamhet som väl egentligen inte är önskad av någon. Egentligen beror det kanske på att när lagstiftningen på området först behandlades - det gäller alltså lagen av år 1992 - fanns inte skillnaden mellan digital och analog teknik. Därför finns inte den distinktionen heller i lagstiftningen. Sedan kommer den digitala tekniken, och det görs avtal om vilka företag som ska få till- stånd att sända digitalt. Sedan får detta en icke förut- sedd återverkan så att säga på det som faktiskt är beslutat med den lagstiftning som gjordes när de här teknikerna inte fanns. Det betyder att teknikskiften skapar svårigheter för lagstiftningen. I det här fallet hade det väl då fått konsekvensen att om inget hade gjorts skulle TV 4 plötsligt ha blivit en halv miljard rikare och Statsver- ket en halv miljard fattigare än som egentligen var både avtalat och lagstiftarens mening. I det fallet står vi inför situationen att vi måste göra en korrigering. Då är det bra att vi ser att kontrollmekanismen funge- rar. Det är bra att Lagrådet visar sig granska rege- ringsförslaget kritiskt. Det är bra att den socialdemo- kratiska riksdagsgruppen och konstitutionsgruppen så att säga agerar och avlämnar en motion. Vidare är det bra att KU sedan granskar förslagen och kommer fram till en ståndpunkt som är hållbar. Även om det inte blir fullständigt status quo utan en vinst, som Ola Karlsson gratulerar TV 4 till, på en kvarts miljard, så blir regelverket något klarare. Vi får ett visst rådrum för att bereda förändrad lagstiftning vidare i det tek- nologiska skifte som äger rum. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdags- beslut och kan i mångt och mycket ansluta mig till Göran Magnussons argumentation. Dock överdriver han väl något den egna partigruppens betydelse när han säger att regeringens proposition har fallit i och med att han lämnar in en motion. Men så är det nog inte, utan propositionen har nog fallit först när KU har beslutat att biträda motionen. Det är först när vi har beslutat och kommer med ett justerat ärende till kammaren som det är KU:s ärende som gäller. I övrigt kan jag nog ansluta mig till detta, och jag behöver inte använda riksdagens ansträngda tid till mer argumentation. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan- de.

Anf. 96 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Jag är inte jurist, men det var ändå som jag med stigande förvåning läste denna proposi- tion om ändrade regler om koncessionsavgift på tele- visionens område. Även för en lekman stod det snart klart att det hade gått snett någonstans i Regerings- kansliet. Det är klart att jag instämmer i den kritik som på olika sätt riktats mot förslaget både när det gäller innehåll och det sätt som ärendet hanterades på och den kritik som riktades både tidigare och här i dag. Jag förstår ju Göran Magnusson när han säger att han inte vill skapa stor dramatik kring detta. Det skulle inte jag heller vilja göra i hans ställe. Jag vill nog snarast begrava den proposition som lades fram. När det gäller att sådant här händer, så vill jag gärna anknyta till vad Kenneth Kvist tog upp, att man inte är riktigt vaken i fråga om vad teknikutveckling- en innebär. Vi hade ju i går en debatt här i kammaren om det nya sändningstillståndet för bl.a. SVT. Från Folkpartiet hävdade vi där att vi t.ex. måste ha en finansiering av TV som är teknikneutral. Vi tycker att TV-avgiften är förlegad och måste ersättas med något annat. Men från majoritetens sida så envisas man ju med att fortsätta med ett system som till dels redan i dag är förlegat och blir det än mer framöver. Där handlade det om mottagandet. Här handlar det om distributionen. Nu har utskottet uppmärksammat detta genom att uppmana regeringen, som jag har uppfattat det, att göra en grundlig översyn av reglerna för konces- sionsavgiften. Jag tror i sig att det vore bra om rege- ringen såg över alla lagar som inte är teknikneutrala och att man är observant på detta så att det inte ska behöva hända igen, eftersom det säkert finns fler områden som är aktuella. Jag ska återgå till dagens ärende. Vi anser från Folkpartiet att det är rimligt att kommersiell TV lik- som kommersiell radio ska betala avgifter till staten på ett eller annat sätt, antingen genom konces- sionsavgift som i detta fall eller genom att man auk- tionerar sändningsrätter m.m. Men det gäller ju att ha ett system som håller i alla väder och att alla ska kunna lita på att rättssamhällets grunder respekteras, för att hämta text från Lagrådet. Så det var ju bra att det fanns klokare socialdemokrater här i kammaren än i departementen och att denna motion väcktes. Jag noterade också, precis som Kenneth Kvist, det intressanta i att om Göran Magnusson motionerar så faller regeringens propositioner. Jag ska notera det för framtiden. Ni insåg ju gissningsvis att den här propo- sitionen var ohållbar efter Lagrådets synnerligen grava kritik. Nu tror jag att ärendet för stunden kom rätt genom utskottsbehandlingen, och jag ser fram emot kom- mande förslag som i högre grad tar sikte på framti- den. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

ESKIL ERLANDSSON (C)

Anf. 97 ESKIL ERLANDSSON (C)

Fru talman! Jag vill bara säga att det problem som vi nu har haft är att vi har haft en teknikneutral lag- stiftning, dvs. att vi har haft en lagstiftning som är tillkommen när vi har haft bara en teknik och att vi därför har trott att den har varit teknikneutral. Och sedan får vi olika tekniker. Det är det som har ställt till det lite grann. Och det är därför som problemet har upptäckts lite sent och att vi har kommit i tidsnöd, vilket är otillfredsställande. Men att man konstaterar det betyder inte ett ställningstagande till det, som jag uppfattade det när jag lyssnade på debatten i går, väldigt löst konstruerade folkpartiförslaget till medie- finansiering. Det tror jag inte är någon realistisk eller framkomlig väg när det gäller TV-mediets finansie- ring framöver.

Anf. 98 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Vi kan gärna föra en debatt om det, men kanske inte i anslutning till detta ärende. Jag tog upp detta som en jämförelse i fråga om teknikutveck- ling. Kenneth Kvist säger att det är ett problem som vi har haft. Jag tror att det är ett problem som vi har, att teknikutvecklingen gör att man hela tiden måste vara vaken i fråga om hur lagarna ser ut och titta noga på det här för framtiden. Och jag tror att det var Ola Karlsson som sade att han hoppades att vi skulle ta lärdom av detta. Utskottet ger nu också ett tillkänna- givande om att man ska se över lagstiftningen fram- över, och då hoppas jag att vi hamnar i den situatio- nen att vi får en lag som täcker kommande teknikför- ändringar också om det är möjligt.

Anf. 99 CARINA OHLSSON (S)

Fru talman! Vi kan alltid önska att vi förutser allt. Men när det sker teknologiska språng är det inte alltid lätt att förutse det i lagstiftningen. Vi korrigerar ju det. Sedan är det beklagligt att det måste korrigeras med en viss tidsnöd. Och vi är givetvis överens om att det önskvärda är att vi har en förutseende och bred lagstiftning som gör att vi slipper den här typen av lite brandkårsutryckningar när det gäller lagstift- ningsärenden. Men vi kan ju inte heller säga att vi aldrig kommer att ställas inför det eller att det är stora fel begångna av någon därför att man i lagstiftningen inte riktigt kan förutse alla möjliga steg som tas i fråga om den teknologiska utvecklingen. Och för övrigt är det inte regeringen som stiftar lagar utan riksdagen. Men vaksamheten måste vara stor, och vi måste vara beredda att korrigera det så att lagstift- ningen står i överensstämmelse med den utveckling som faktiskt sker.

Anf. 99 PATRIK NORINDER (M)

Anf. 100 CARINA OHLSSON (S)

Fru talman! Vi är i väldigt hög grad ense i fråga om detta. Men jag ser också att med de resurser som regeringen har till sitt förfogande så borde man kunna komma med bättre aktstycken än det som kom till detta ärende.

Anf. 101 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 20, även om jag självfallet står bakom samtliga reservationer där vi moderater finns med. Men för tids vinnande gör jag detta. Fru talman! Jag tror att man kan göra en relativt klockren prognos när man säger att de kommunala självstyrelsefrågorna kommer att spela en stor roll i den politiska debatten inför valet 2002. Och det kan man göra mot bakgrund av de väldigt allvarliga in- skränkningar i den kommunala självstyrelsen som den nuvarande regeringen under en följd av år har genomdrivit. Men därutöver har vi också kunnat uppfatta verbala uttalanden, både från statsministern och från statsrådet Lövdén, som går ut på att kommu- nerna bör bete sig på ett likartat sätt och att de får räkna med att om de vidtar åtgärder som strider mot regeringens uppfattning om hur saker och ting ska vara ordnade, så kommer det motåtgärder från rege- ringens sida. Regeringen tycks eftersträva att kommunerna blir rena verkställighetsorgan åt staten, där de lokala poli- tikerna oavsett partifärg, skulle jag vilja påstå, enbart skulle ha att följa av staten stiftade lagar. Dem ska man alltid följa, men de begränsar politikernas hand- lingsmöjligheter. Man går också in med detaljbestämmelser som gör att handlingsutrymmet blir utomordentligt litet. Socialdemokraterna tycks eftersträva att den lokala verksamheten, oavsett förutsättningar, ska skötas på ett likartat sätt över hela landet på det sätt som social- demokraterna har bestämt. Mot denna bakgrund vill jag fråga företrädarna för socialdemokraterna om det inte med ert synsätt vore lika bra att avskaffa den kommunala självstyrelsen. Jag ställer frågan mot bakgrund av det synsätt som socialdemokraterna har givit uttryck för på senare tid. Av vilken anledning ska man då ha kommunal själv- styrelse? Vore det inte bättre att socialdemokraterna införde en ordning med statliga förvaltningskontor på lokal nivå som skötte verksamheten? Det är alldeles uppenbart att om vi fortsätter den utveckling som socialdemokraterna tycks vara inne på tror jag inte att det kommer att vara särskilt många som vill vara förtroendevalda i kommunerna med uppgift att genomföra den politik som socialdemo- kratiska regeringar har beslutat om på riksplanet. Min fråga till socialdemokraterna är: Varför säger ni er fortfarande förespråka kommunal självstyrelse medan ni hela tiden för en politik som innebär att den kom- munala självstyrelsen ska inskränkas? Fru talman! I detta betänkande beskrivs en upp- byggnad av en kommunal databas som ska möjliggö- ra jämförelser mellan olika kommuner. Vi från mode- raterna har påpekat hur oerhört viktigt det är att man kan göra relevanta sådana jämförelser där man kan dra lärdom av goda exempel ute i landet. Av någon anledning har vi inte kunnat få med det yrkandet direkt i anslutning till den beskrivning som görs i skrivelsen om den kommunala databasen för jämfö- relse mellan kommuner. Men jag vill i det här sam- manhanget peka på att vi har avgett en reservation, nr 16, med utgångspunkt från det som vi har anfört i vår motion. I motionen har vi jämfört två kommuner med nå- gorlunda likartad struktur, befolkningsmängd och inriktning, nämligen Borlänge och Partille. Skillna- den är framför allt att dessa kommuner har olika politisk majoritet. Här ser man väldigt tydligt att det spelar stor roll hur man bedriver politiken. Den kommunala självstyrelsen har fortfarande sin roll att spela, om den inte - som socialdemokraterna vill - inskränks ytterligare. I så fall skulle det bli en full- ständig likformighet mellan kommunerna. Fru talman! Jag har i mina anföranden ofta haft anledning att uppehålla mig kring det inomkommu- nala utjämningssystemet. Jag ska naturligtvis göra det även nu. Den största avarten med det inomkommu- nala utjämningssystemet - förutom att det strider mot den svenska grundlagens lydelse - är att det straffar tillväxt var den än förekommer i landet. Vi har i vår motion, med utgångspunkt från en rapport som vi tog fram i våras, pekat på några kon- kreta exempel. I Älmhults kommun i Småland utmanade plats- ledningen på hösten 1999 de anställda på Ikea. Om de drev en kampanj och sålde möbler under en weekend skulle intäkterna av försäljningen som extra bonus tillfalla personalen. Det blev en stor framgång. När pengarna utbetalades till de anställda gick platsled- ningen till kommunledningen och sade att skatteun- derlaget i och med detta skulle öka i Älmhult, och då skulle det bli större kommunalskatteintäkter. Vad skulle de tänkas kunna användas till i Älmhult? Älmhults ekonomichef var dessbättre väl förtro- gen med hur utjämningssystemet fungerade, så han sade omedelbart: Troligtvis blir det inte en enda kro- na kvar av dessa pengar. Med facit i hand borde Älmhults kommun ha fått 480 kr mer per invånare eller 7,4 miljoner kronor - jag bortser här från landstingsskatteintäkterna - extra i kommunalskatteintäkter - det motsvarar ca 40 öre på kommunalskatten. I själva verket blev det ett mi- nus på grund av kombinationen mellan hur inkom- stutjämningen och kostnadsutjämningen fungerar. Man straffar alltså tillväxt var den än förekom- mer. Borgholm var den kommun som hade lägst skattekraft i hela landet. Men även där ökades skatte- kraften, och direkt minskades bidraget med motsva- rande summa. Gemensamt för Orust, Torsås, Aneby, Bengtsfors, Högsby, Tomelilla i Götaland är att den tillväxt som genereras från ett år till ett annat helt och hållet äts upp av detta utjämningssystem. Vi har ett perverst konstruerat utjämningssystem i vårt land, och det finns anledning att snarast ersätta det med ett nytt system som stimulerar tillväxt och som är grundlagsenligt. Fru talman! Till sist vill jag ta upp frågan om skatteplanering i kommunerna, och det gör jag mot bakgrund av att jag själv bor i en kommun där skatte- förvaltningen i Västerås för närvarande driver ett tjugotal skatteprocesser mot det socialdemokratiskt styrda Uppsala kommun. Det rör sig totalt om belopp på hundratals miljoner kronor som skatteförvaltning- en vill ha in. Jag är inte man att bedöma i vilken ut- sträckning kommunen eller skatteförvaltningen kommer att vinna dessa processer. Hittills har skatte- förvaltningen vunnit de mål som har varit uppe i länsrätten. Jag noterar att i grunden är kommunal verksamhet bedriven i förvaltningsform skattebefriad. Men när verksamheten bedrivs i bolagsform uppstår det skat- teeffekter. Sedan har kommunen trasslat in sig med omfattande koncernbildningar, aktieägartillskott, bidrag till bolag som betraktas som inkomster osv. I stora delar av landet ligger skatteförvaltningarna lågt och tar inte tag i frågan huruvida man har hamnat i ett träsk där man ska beskatta kommunerna. I andra delar ligger skatteförvaltningarna på kommunerna för att se om inte intäkterna är skattepliktiga. Statsrådet Östros var ju väldigt tydlig i ett uttalan- de här i riksdagen. Han såg den här utvecklingen framför sig, eftersom den inleddes redan 1995 när han avgav ett svar här i kammaren. Han sade då att staten måste uppmärksamma detta och se efter vilka åtgärder man kommer att vidta. Men därefter avgick statsrådet Östros. Det är nu statsrådet Lövdén som väl närmast har att bevaka frågan, och ingenting har skett. Det här är nu en gråzon över hela landet, vill jag påstå. Det finns en rad mål som naturligtvis kommer att rullas upp i andra kommuner beroende på rättsutslagen i t.ex. Uppsala. Min fråga till statsrådet Lövdén är om det är rim- ligt att låta den här utvecklingen fortgå. Är det inte så att staten gentemot Riksskatteverket, i form av lag- stiftning, måste skapa klarhet i en del fall inför fram- tiden? Alternativt måste man rimligen se till att den kommunala verksamheten övergår till sådana verk- samhetsformer där den här typen av skattetvister inte uppstår, och då är ju förvaltningsformen bra, eller att man ser till att det blir en särskild företagsform för kommunala företag, så att de inte kommer att be- handlas på exakt samma sätt som enligt aktiebolags- lagen. Jag kan inte uppleva det som en särskilt tillfreds- ställande utveckling att skatteförvaltningarna nu äg- nar betydande kraft åt att försöka driva in medel från kommunerna, samtidigt som det finns en rad andra skatteobjekt där det möjligen förekommer mer eller mindre ekonomisk brottslighet och där man bör se till att dessa pengar kommer in till staten. Samtidigt är det en självklarhet att kommunerna måste följa den gällande lagstiftningen. Jag skulle vilja att statsrådet Lövdén, som hittills kanske inte haft möjlighet att ordentligt penetrera den här frågan i riksdagsdebatten - vi har gått förbi den på grund av att vi har ägnat andra frågor stor upp- märksamhet - i dag ger tydligare besked om vad staten avser göra beträffande den ibland ganska avan- cerade skatteplanering som vissa kommuner försöker ägna sig åt för att undgå att betala statsskatt.

Anf. 102 CARINA OHLSSON (S)

Fru talman! Kan det gå bra för Sverige samtidigt som det går dåligt i stora delar av kommunsektorn? Kan man med trovärdighet från rikshåll säga att det går bra för Sverige, samtidigt som det är stora pro- blem i kommunsektorn och som vi har fått redovisat i den skrivelse som vi debatterar nu, Utvecklingen inom den kommunala sektorn? I går fick kammaren höra att det är viktigt att vi politiker, såväl regeringssidan med stödpartier som oppositionen, presenterar en tydlig politik. Jag måste säga att vad det gäller politiken för kommunsektorn uppfattar jag trenden som tydlig från regeringens sida och även från samarbetspartierna, att det blir mer och mer av centralmaktstyrning. Detta står i kontrast mot det som jag erfarit av alla känningar i Västsverige - i alla fall mina känningar, som jag i och för sig delar med andra ledamöter här i kammaren - att regerings- partiets företrädare i Göteborgsområdet inte gillar statens intrång i det som vi kallar för den kommunala självstyrelsen. I mitt parti har vi, såväl riksdagspolitiker som landstings-, region- och kommunpolitiker, nått en enighet om vår politik för kommunsektorn. Jag tycker att det är värt att det inte bara hamnar i protokollet utan att det också når utanför dessa väggar att så inte är fallet vad gäller det största partiet i Sveriges riks- dag. Där finns det om inte ett krig så i alla fall en träta av stor dimension mellan kommun- och landstings- politiker å enda sidan och riksdags- och regeringspo- litiker å andra sidan. Jag återkommer till det här sena- re. Nå, jag ska inledningsvis också yrka bifall till vår reservation 1. Det finns naturligtvis flera reservatio- ner, men jag nöjer mig med att yrka bifall till denna. Grunden för landstings- och kommunpolitik över huvud taget är att det finns någon form av ideologisk motivering till kommunsektorns existens och berätti- gande. För vår del talar vi om naturliga gemenskaper, och naturliga gemenskaper har ingenting med någon typ av romantisk natursyn att göra, som jag hört nå- gon här i riksdagen förespegla tidigare, utan det handlar om rationella gemenskaper från individnivå. Vi föds in i relationer som vi kallar för familjer, och familjerna i sin tur bildar såväl relationer som gemen- skaper vad det gäller släkt och grannskap. Vidare finns det en lång rad civila gemenskaper som vi också bildar av rationella skäl, rena förnuftsskäl, alltifrån fackföreningar, som vi menar är en viktig naturlig gemenskap, till ideella föreningar. Alla dessa naturliga gemenskaper har enligt vår ideologi, och vi kan rationellt försvara den, rättigheter precis som enskilda individer har. En familj har alltså sina rättigheter utifrån sin existens som familj, precis som en fackförening har sina rättigheter som inte överordnade gemenskaper inkräkta på. Nu bildar de naturliga gemenskaperna ett subsidi- ärt mönster. Där kommer också subsidiaritetsprinci- pen in, som socialdemokrater och andra, även väns- terpartister, får ta till sig, inte minst i det europeiska samarbetet. Denna subsidiaritetsprincip är inte bara en närhetsprincip, som det sägs ibland, utan det är också en maktfördelningsprincip. Denna europeiska och kristdemokratiska syn, skulle jag vilja säga, står i bjärt kontrast mot den förvaltningssyn som jag tycker alltmer träder fram hos socialdemokraterna och, antar jag, också hos Vänsterpartiet. Men Johan Lönnroth får gärna ge besked här, fru talman. Urban Strandberg, statsvetare i Göteborg, påvisar i sin bok Debatten om den kommunala självstyrelsen hur socialdemokraterna med kommunindelningsre- formen, som genomfördes 1966-1972, aldrig avsåg att skapa politiskt självständiga kommuner utan bara förvaltningsmässigt självständiga kommuner som skulle genomföra just det som man beslutat på central nivå. Detta har också bekräftats av den budgetsane- ringspolitik som bedrevs från riksdagen och regering- en på 90-talet, då kommunsektorn fick stå för den stora delen av besparingarna. Det handlade då om att det kommunala självbestämmandet faktiskt kringrän- des och minskades genom höjda egenavgifter som minskade kommunernas skatteunderlag, samtidigt som man fick nya uppgifter utan tillräcklig ekono- misk kompensation. Synen, som man kan läsa ut av praktisk politik från regeringen och riksdagsmajoriteten, visar på en instrumentalisering av kommunsektorn som står i fullständig motsats till vår syn på kommunsektorn. Enligt vår syn är kommuner, landsting och regioner just naturliga gemenskaper med rättigheter och natur- ligtvis skyldigheter alltefter de uppgifter som de har, och vi kan rationellt komma överens om att de ligger bäst på det lokal planet, inte på riksplanet. Nu har ju regeringen gjort ett stort nummer av att man har tillfört kommunsektorn så mycket. Då kan jag läsa ur rapporten Landstingens ekonomi från maj 2001 i sammanfattningen - och naturligtvis också längre in, jag har läst hela. Det står: Bilden av stora statliga satsningar på hälso- och sjukvården är över- driven. Jag skulle säga att ordet "överdriven" är underdri- vet. Sedan säger man, vilket vi i och för sig har påpe- kat i våra motioner, att när regeringen talar om 25 miljarder under senare delen av 90-talet, 1993-1999, har det samtidigt skett en urholkning av skatteunder- laget. Landstingsförbundet talar om att tillskottet i huvudsak stannar vid 0,2 miljarder kronor netto. Att då tala om "överdrivet" är ett understatement av for- mat. Det är inte konstigt att det då skapas förväntningar i kommunsektorn, för motsvarande förhållande gäller naturligtvis för kommunerna. Staten trummar hela tiden ut att nu har vi försett kommunsektorn med stora tillgångar och stora tillskott efter besparingarna. Samtidigt har man urholkat skattebasen. Det finns en verklighet som t.ex. socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker lever i. En annan verklighet försöker regeringen och riksdagsmajoriteten måla fram här. Det är utifrån den bakgrunden som vi, när vi läser om situationen i den kommunala sektorn, hävdar att vi måste bredda skattebasen, kommunernas och landstingens skattebas, för att förverkliga den kom- munala självstyrelsen. Den som är satt i skuld är inte fri, har Göran Persson sagt. Kommunsektorn är satt i beroende av staten och är därmed inte fri. Då minskar i motsvarande mån naturligtvis också den kommunala självstyrelsen. Sedan kommer vi till detta med finansieringsprin- cipen. Det behövs en rättslig reglering. Det behövs en institutionalisering av detta - en lagfäst sådan. Jag skulle också kunna ta upp andra områden, bl.a. utjämningssystemet, men nu ser jag att det bara återstår en halv minut av min talartid. Då väljer jag att avsluta där, fru talman, och utmana minister Löv- dén, Sonia Karlsson, Johan Lönnroth m.fl. om synen på den kommunala självstyrelsen och hur ni faktiskt vill att kommunsektorn ska skötas i framtiden. Det är inte bra som det är nu, och det vet era partikamrater på kommun- och landstingsnivå.

Anf. 103 KJELL LARSSON (Miljöminister)

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Den kom- munala sektorn står inför några väldigt stora utma- ningar framöver. Vi har i Sverige i dag tydliga regio- nala klyftor och tydliga sociala klyftor. Vi har en demografisk utveckling som kommer att sätta den kommunala ekonomin under mycket svår press. Vi har en internationalisering som gör att delar av skat- tebasen försvinner ur landet, och hittills har det varit svårt för kommunerna att ta sig an denna problema- tik. Vi har också en lågkonjunktur, eller i vart fall en avmattning, som också syns väldigt väl i den kom- munala ekonomin. För att börja med de regionala klyftorna är det ju så att trots sex år av högkonjunktur och mycket starka insatser för att stabilisera de kommunala ekonomierna är det fortfarande drygt en tredjedel av kommunerna som inte klarar balanskravet, dvs. som inte klarar att ha plus i sin ekonomi. Vi har en skillnad när det gäl- ler bruttoregionalprodukten som är förskräckande stor. De kommuner som har lägst BRP ligger på ett värde strax över 70 räknat med 100 som riksgenom- snitt mot över 145 i Mälardalsregionen. Ett annat sätt att visa de här regionala skillnaderna är att jämföra skattekraften i olika kommuner. Enligt en statistik från SCB som är alldeles ny varierar skattekraften från 75 %, riksgenomsnittet i de fattiga- re kommunerna, upp till drygt 180 % i de rikare. Det är alltså två och en halv gång. Det är enorma skillna- der. Skillnaderna ökar också år från år, vilket är ett tydligt tecken på att tillväxten är mycket ojämn. Ett annat tecken på att landet håller på att klyvas regio- nalt är att 200 av landets kommuner minskar sin be- folkning år efter år. När regeringen beskriver att ar- betslösheten har pressats tillbaka är vi ju alla väldigt glada över det, men skillnaderna i landet är också här enormt stora. I Norrbotten är det 13 % som är regist- rerade som arbetslösa eller som är i åtgärder. I Stock- holms län är motsvarande andel 3,2 %. Det är klart att det blir skillnad mellan de här kommunerna och den service som de kan ge sina medborgare, den service som heter vård, som heter skola och som heter om- sorg. I det här sammanhanget finns det två delar som är väldigt viktiga. Den ena är skatteutjämningen, den inomkommunala skatteutjämningen mellan olika kommuner. Den gör att kommuner delar solidariskt på ansvaret för att alla människor i Sverige ska ha någotsånär likvärdig tillgång till offentlig service. Det kan man göra, tycker jag, för ur den statliga budgeten investeras mycket stora summor i de kommuner som också har mycket hög tillväxt. Det handlar om in- frastruktur. Det handlar om pengar till kultur. Det handlar om stora utbildningsinstitutioner osv. Därför får man så att säga in på gungorna det man förlorar på karusellerna i en del kommuner. Jag tycker att den dimensionen av den kommunala skatteutjämningen förloras i den mycket ensidiga debatt som förs av vissa Stockholmspolitiker. Den andra delen är förstås regionalpolitiken, de grundläggande faktorerna bakom att det ser ut på det här viset. Det går inte att åka på vägarna, telefonerna fungerar inte om det regnar och det finns ingen digital allemansrätt. Man drar ned på apoteksservice och försäkringskasseservice. Folk ska betala för att få hem sin post - det är det senaste förslaget. Vägverket klarar inte av att göra det de ska. Det ligger ett utred- ningsförslag om att föra över 1 500 mil vägar från att vara allmänna vägar till att bli enskilda vägar. Det innebär att de människor som bor i de områden som har låg tillväxt och liten skattebas också ska betala för det som på andra håll är ett statligt ansvar. Det är att lämna stora delar av Sverige i sticket, och det är fullständigt oförsvarbart. När Göran Pers- son och regeringen hanterar frågor om olikheter i tillväxt i landet borde man fundera över vad som är statens ansvar för de här olikheterna och ojämlikhe- terna och faktiskt bestämma sig för att vi från statens sida ska leva upp till det som är statens ansvar - kommunikationer, utbildning och kultur - i stället för att försöka föra över det till de människor som bor i de här områdena. De sociala klyftorna är lika allvarliga. Där är det stora skillnader mellan olika delar av landet och ock- så inom kommuner. Där finns det också ett stort stat- ligt ansvar. Det handlar om att människor ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Det handlar om att människor ska kunna leva på sin inkomst, klara sig själva och därmed också känna självförtroende och hopp inför framtiden, något som är otroligt viktigt. Om vi går över till det som är det kommunala an- svaret så har det under det här riksdagsåret varit en mycket ideologiskt betingad strid i riksdagen, en ideologisk skillnad som har blivit alltmer tydlig. Det har handlat om synen på den enskilda människan och hennes möjligheter och rättigheter gentemot kollekti- vet, systemet eller administrationen. Det är en nycent- ralism som har spridit sig i allt från små beslut som synen på vad som får registreras i sociala myndighe- ters register till striden mellan kommunalt självbe- stämmande och statligt överförmynderi. Jag vill inte att de sociala myndigheterna ska få registrera min tro eller sexuella läggning. Jag vill inte att kreditupplysningsföretag ska få registrera om jag är handikappad eller inte, men så har riksdagens ma- joritet beslutat. De stora frågor som rör individen och självbe- stämmandet i samhället och det som handlar om de kommunala sektorn i sammanhanget längs den ideo- logiska frontlinjen har handlat om förbud mot alter- nativa driftsformer och mångfald inom sjukvården, sanktioner för kommuner som säljer ut bostäder, maxtaxa för kommunal barnomsorg - för att ge de tydligaste exemplen. Genomgående för dessa är att de syftar till att centralstyra utvecklingen, att lägga män- niskors liv till rätta, för människor begriper inte själva och kan inte fatta sina egna beslut. Mina vänner! För några år sedan skojades det väl- digt mycket om Socialstyrelsens klassiska uppmaning att äta sex till åtta brödskivor om dagen. Men den uppmaningen åtföljdes åtminstone inte av en tvingan- de lagstiftning eller riktade subventioner för inköp av bröd bara i en viss offentligt ägd affär och följdes definitivt inte av en registrering av hur många skivor du köpt eller ätit, om du hade gjort det ihop med en man eller ihop med en kvinna. Det är en skillnad i debatten som har uppstått under det senaste året. Den är väldigt bekymmersam. När människor i regioner inte har självbestäm- mande och inte har möjlighet att utvecklas innebär det att samhället stannar i utvecklingen. Tage Dani- elsson, som var en mycket klok man och socialdemo- krat men som protesterade mot de här åsikterna, ut- tryckte det som så att för den trötta samhällskroppen vore kanske bästa boten ifall tankarna från toppen kom från roten. Fru talman! Det är anledningen till att Centerpar- tiet har reservationer i betänkandet som handlar om kommunal ekonomi, kommunal självfinansiering, skolan, kommunal självstyrelse och nationell vårdga- ranti. Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservatio- nerna 2 och 19.

Anf. 104 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! För att hänvisa tillbaka till ett ämne som vi debatterade för en stund sedan om att få mer tid för utvärdering tycker jag att det här betänkandet och diskussionen om den kommunala sektorn just är ett exempel på att vi egentligen tar oss alldeles för lite tid att analysera och utvärdera den information som vi får. Jag hoppas att vi alla ska dra lärdom av våra egna inlägg, att vi faktiskt kan lägga lite mera krut på att dra slutsatser. Skrivelsen om den kommunala sektorn innehåller mycket bra och användbar information som kan vara beslutsunderlag. Man ska kunna få veta hur saker och ting ligger till, få statistik och analys för att utifrån det dra slutsatser om vilka politiska förändringar man vill göra. Det är inte konstigt om vi då ibland drar lite olika slutsatser, men vi behöver alla ett bra be- slutsunderlag. Många av de frågor som nu kommer upp i debatten handlar snarare om vilka förändringar vi vill göra än om vad vi har fått för information i skrivelsen. I huvudsak har jag försökt hålla mig till den typ av frågeställningar som handlar om kompletterande och utvecklande information, men givetvis har även jag lyckats med konststycket att göra undantag från detta och har en del sakförslag. Det som är bra kan givetvis bli mycket bättre, och ibland får man lite grann intrycket av att skrivelsen utformats delvis för att bekräfta att den valda politi- ken är rätt och inte ger underlag för andra slutsatser. Det gäller ett antal av de krav som vi har fört fram inte bara i år utan vid flera tidigare tillfällen. Det gäller vårt förslag om att vi vill få fram en samlad statistik över vårdköer. Den finns inte i dag. Det finns inte en samlad statistik, och det finns inte en statistik över fördelningen i olika regioner, sektorer och dia- gnoser. Har man inte den informationen kan man inte heller analysera verkligheten korrekt och därmed dra rätt slutsatser för vilka åtgärder som behövs. Svaret här i betänkandet handlar framför allt om att man redan har föreslagit mer pengar. Men det är inget svar på frågan hur det verkligen ser ut. För att kunna ge rätt svar måste man veta ordentligt exakt vilken fråga som ställs. Vi i Folkpartiet är fullständigt övertygade om att det å ena sidan behövs mer pengar till vårdsektorn men att detta inte räcker utan att det faktiskt också krävs många andra förändringar i orga- nisationen och i utförande av vården. Då måste man ha ett vettigt beslutsunderlag för att kunna föra den debatten i hamn. Det gäller också vårt krav på att det ska finnas tydliga jämförelser mellan privat och offentlig entreprenaddriven vård och omsorg. Det är en av de absolut mest aktuella och brännande frågorna. Det handlar om allt från kvalitet, köer, vinstintressen till personalens arbetsvillkor, möjligheter för kvinnor, deras löner och arbetsinflytande. Den diskussionen lyser här helt och hållet med sin frånvaro. Det är mycket komplicerat för andra aktörer att samman- ställa en sådan information som man här inte vill göra. Ytterligare en annan fråga gäller skolväsendet. Det finns mycket bra redovisning här, men en sak som vi har efterlyst i flera år är inte bara statistik över hur många som går i friskolor och hur många som går i kommunala, hur många som är flickor och pojkar, osv. Det som vi verkligen skulle vilja veta och som tycks vara omöjligt att få reda är om det fria skolvalet mellan de kommunala skolorna upprätthålls i verklig- heten och i så fall i hur stor eller liten utsträckning för att kunna ge ett underlag för att avgöra om det behövs skärpningar i de regelverken. För oss i Folkpartiet är det mycket viktigt att valfriheten för eleverna inte begränsas till att välja mellan den anvisade kommu- nala skolan och en friskola. Öppenheten och mång- falden ska också råda i det kommunala skolväsendet. Så till den kommunala ekonomin. Det är sannerli- gen en extremt stor och viktig fråga. Inom kommu- nerna bedrivs, och framför allt finansieras, en mycket stor del av de tjänster som är extremt viktiga i varda- gen för de allra flesta människor. Det är barnomsorg, sjukvård, skola, äldreomsorg. Det här en mycket viktig del av vardagen, för att inte tala om gatubelys- ning och snöröjning och en del sådana saker. Här är vi alla överens, även om det ibland framförs som om det inte vore så, om att alla de här tjänsterna ska skattefinansieras, även om vi kan ha olika synpunkter på drift och utförande. Det viktigaste för kommuner- na är naturligtvis att ha ordentligt med skatteinkoms- ter. Det visar tydligt skrivelsen också hur viktigt det är att fler får jobb så att det kommer in mer skattein- täkter. Den andra saken som är viktig för den kommu- nala ekonomin är vilka utgifter man har. Det är som bekant inte bara på inkomsterna det hela beror på utan också på utgifterna. Då handlar det om att kommunerna ska göra rätt saker och göra de sakerna på rätt sätt. Det är ingen hemlighet att vi i Folkpartiet tycker att kommunal bolagsdrift ofta blir både fel sak och fel sätt. Det talas här en hel del i både betänkandet och debatten om det kommunala självstyret. Vi står själv- klart bakom det förslag till en utredning för klargö- rande och lagreglering av kompetensen. Men jag vill ändå lite värja mig för de mer ideologiska övertoner som har kommit fram från Kristdemokraterna. Man talar om en tradition i den europeiska kristdemokratin osv. och hänvisar till principer som i stor utsträckning går att härleda till den katolska socialläran om natur- liga gemenskaper. Jag vill bara påtala att det som är naturligt för den ene kan vara synnerligen onaturligt för den andre. Vi i Folkpartiet är liberaler, inte bara i Sverige utan i Europa, och föredrar att diskutera i termer av närhetsprincipen, som inte handlar om den bästa nivån för beslutet utan den närmaste nivån, så nära som möjligt. Vad som är det bästa är ju så olika för var och en. Den största konflikten mellan de borgerliga parti- erna och socialdemokratin handlar snarast om att den bästa nivån för majoriteten ständigt tycks vara riks- dagen, även om besluten antingen borde fattas på en internationell nivå, därför att det är internationellt gemensamma frågor, eller på lokal nivå eller framför allt av individen själv. Vi tycker att man ska använda sig av närhetsprincipen, så nära individen som möj- ligt. Självstyre handlar inte bara om kommunalt själv- styre, utan man måste ta sin utgångspunkt i individu- ellt självstyre. Då kan det ibland krävas statliga regle- ringar för att garantera individens rätt. Därför tycker vi att det är så bra om man kan få till stånd en sådan tydlig lagreglering av kompetensuppdelningen. Till det individuella självstyret hör inte bara att man ska kunna bo var man vill. Det är tyvärr så att detta inte är praktiskt möjligt för alla. Då tycker vi att en av förutsättningarna för det individuella självstyret är den kommunala skatteutjämningen. Vi tycker att det är en orimlig princip att vi ska betala skatt efter hur rika grannarna är. Det är rätt och rimligt att man har en utjämning för kommunernas olika förutsätt- ningar att bedriva den obligatoriska kommunala verk- samheten. Detta handlar både om skattekraft och om vilket utgiftstryck man har. En kommuns inkomster och utgifter beror inte bara på hur rika eller fattiga dess invånare är utan också på hur pass kostnadskrävande invånare man har när det gäller de obligatoriska kommunala uppgifterna. Ett utjämningssystem bör då utjämna sådana opåverkbara skillnader. Jag vill bara påpeka att det, utöver det som Lena Ek redan har sagt, varav jag kan instämma i mångt och mycket, finns gigantiska skillnader också inom kommunerna. Vi får inte glömma bort att det egentli- gen är så att den allra största kommunala inkomst- och kostnadsutjämningen faktiskt sker inom vissa kommuner. Skillnaderna när det gäller både kost- nadsnivå, inkomstnivå och skattekraft mellan olika stadsdelar i framför allt våra storstadskommuner är egentligen mycket större än skillnaderna kommuner- na emellan. Då handlar det inte om enstaka kvarter utan om stadsdelar som är stora som en kommun skulle kunna vara. Det säger jag apropå diskussionen om vad som är en naturlig gemenskap. Börjar man titta närmare på sådant ser man också att ännu viktigare än att utjämna de skillnader som har uppstått ibland är att analysera varför de uppstår och vad vi kan göra för att förändra och se till att skillnaderna i förutsättningar faktiskt kan minska. Det handlar om sådant som villkor för jobb och företa- gande. Det handlar om regionalpolitik. Det handlar om socialpolitik och annat. Men det handlar också om att förändra utjämningssystemet. Det är viktigt i sig, men det fungerar inte bra som det gör. Eftersom den frågan dock inte behandlas i sam- band med denna skrivelse har jag inte heller någon reservation. Som det står i majoritetstexten står även jag fast vid vad som sades i det betänkande som det hänvisas till. Det gäller dock inte vad majoriteten sade utan vad jag sade i det betänkandet. Till sist, herr talman, vill jag eftersom detta be- tänkande i första hand handlar om skrivelsen säga att jag givetvis står bakom alla mina reservationer, men jag yrkar bifall till reservation nr 6.

Anf. 105 KJELL LARSSON (Miljöminister)

Fru talman! Karin Pilsäter värjer sig mot talet om naturliga gemenskaper. Jag vågar nog säga att det egentligen är Karin Pilsäters egen missuppfattning av begreppet som hon värjer sig emot. Begreppsappara- ten kring naturliga gemenskaper är långt äldre än katolsk sociallära, och ska man gå så långt tillbaka som man kan filosofiskt hamnar man hos Aristoteles - det kan vi reda ut vid något annat tillfälle - och hans tal om människan som en social varelse. Det är klart att talet om sociala varelser i viss mening kan stå emot en typ av liberal individualism. Det jag ville säga var att vi när vi talar om naturli- ga gemenskaper utgår från verkligheten. Det är det som är rationellt försvarbart. Det är inte nödvändigt- vis naturligt i den meningen som Karin Pilsäter ver- kar tro.

Anf. 106 PATRIK NORINDER (M)

Fru talman! Det var så sent som i går, om jag inte minns fel, som vi röstade om länsindelningar. Det är bara att konstatera att invånarna i Huddinge kommun, i Göteborgs kommun och i Västmanlands län har väldigt delade meningar inte bara på politisk nivå utan ända ned på grannivå om vad som är deras na- turliga gemenskap och vilket landsting och vilken kommun de ska tillhöra. Jag tror inte att man behöver gå in på den typen av filosofiska betraktelser och skillnader mellan indivi- dualism och personalism - det är en intressant men kanske lite vidsidanliggande diskussion - för att ifrå- gasätta begreppet naturliga gemenskaper. Man behö- ver bara gå till Trångsund och Skogås i min egen grannkommun för att konstatera att det finns olika uppfattningar om vad som är naturligt.

Anf. 107 KJELL LARSSON (Miljöminister)

Fru talman! Det är inte alla som är lika rationellt försvarbara. De kan finnas perspektiv som är mer centralistiska än lokala t.ex. vad det gäller Heby.

Anf. 107 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Det är inte alla som är lika rationellt försvarbara. De kan finnas perspektiv som är mer centralistiska än lokala t.ex. vad det gäller Heby.

Anf. 109 KJELL LARSSON (Miljöminister)

Fru talman! Först ska jag be att få yrka bifall till finansutskottets förslag. Sedan vill jag säga att jag ser Lennart Hedquists påstående att vi socialdemokrater skulle vilja avskaffa den kommunala självstyrelsen som en direkt oförskämdhet. Jag återkommer senare till diskussionen om den kommunala självstyrelsen. Hela 94 000 miljoner kronor är vad kommuner och landsting fått i ökade skatter och bidrag sedan 1996. Tack vare framgångarna i den ekonomiska politiken med fler jobb, stabila finanser och hög till- växt kan kommuner och landsting glädja sig åt allt bättre ekonomiska förutsättningar. Per Landgrens påstående om att allt är så väldigt dåligt stämmer alltså inte alls. Per Landgren får läsa på. Att kampen mot arbetslösheten har gett goda re- sultat har också lett till att kommunernas kostnader för socialbidrag förra året minskade med nästan 1 000 miljoner kronor. Alltfler kommuner och landsting har nu en eko- nomi i balans. Den gynnsamma utvecklingen av skatteinkomster och statsbidrag skapar ett utrymme för fortsatt ökning av de kommunala konsumtionsut- gifterna på drygt 1 % per år. Det är alltså en ökning med drygt 4 000 miljoner kronor per år. Skolan, vården och omsorgen är tre grundstenar som välfärden vilar på. Dessa tre områden måste hålla god kvalitet och vara tillgängliga för alla. Den generella välfärden gör individen stark och trygg och är därför en förutsättning för ekonomisk tillväxt och utveckling. Den skrivelse som vi får varje år från regeringen angående utvecklingen inom den kommunala sektorn är viktig för riksdagens och utskottens möjlighet till uppföljning och utvärdering av fattade beslut. Jag delar Karin Pilsäters syn på just vikten av denna skri- velse. Det är bra att ha den att jämföra med. Finansutskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen fortsätter sitt arbete med att få en allt bättre uppföljning av den kommunala sektorn. Vi behöver jämföra kommunerna med varandra på en rad olika områden. Då är det också viktigt att de mått som tas fram är relevanta och håller hög kvalitet. Med det utvecklingsarbete som bedrivs kommer det att bli lättare att göra jämförelser av kommunernas ekono- mi. Men vi kan också räkna med att få fram intres- santa kvalitetsmått på den kommunala verksamheten. Då menar jag andra jämförelse än den jämförelse som moderaterna gör i sin motion om Borlänge och Par- tille. Jag återkommer till det senare. Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till hand- lingarna. I betänkandet finns inte mindre än 26 reser- vationer. Jag ska inte ta några kvalitetsmått på dem. Kvantiteten är nog mer imponerande än kvaliteten, eftersom det är hela elva reservationer mer än i fi- nansutskottets betänkande om hela den ekonomiska politiken. Det stora antalet reservationer kan ju tol- kas som uttryck för ett stort intresse för de kommu- nala frågorna, men delvis är det nog också uttryck för ett ganska mekaniskt motionerande; man motionerar i tid och otid. Ett råd som jag skulle vilja ge reservan- terna är att de till nästa gång kanske ska satsa mer på kvalitet än kvantitet. Det finns alltså motioner som i första hand borde behandlas i ett annat sammanhang. Det har också gjorts eftersom de redan har blivit avslagna av riksdagen under det här riksdagsåret. Det är också skälet till att vi i utskottet har gjort en myck- et summarisk behandling av dessa motioner. Däremot är de yrkanden som handlar om skrivelsen och dis- kussionen om hur vi ska utveckla uppföljningen och utvärderingen av den kommunala verksamheten vä- sentliga frågor i sammanhanget. I årets vårproposition redogörs för det fortsatta ar- betet med en kommunal databas. En särskild utredare har tillkallats för att genomföra och utvärdera en utvidgad försöksverksamhet med en kommunal data- bas samt i samverkan med statistikansvariga myndig- heter definiera, utvärdera och vidareutveckla kvali- tetsmått för berörda kommunala verksamheter. Om- kring 60 kommuner har valt att delta i försöksverk- samheten, däribland min egen kommun Motala. Pro- jektet med en provdatabas omfattar barnomsorg, skola, vuxenutbildning samt socialtjänst. Inriktningen på arbetet är att man fr.o.m. 2002 ska kunna presente- ra mått och nyckeltal i databasen. Fru talman! Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet reserverar sig, från olika utgångspunk- ter, angående kommunal ekonomi. Erfarenheterna visar att en socialdemokratisk ekonomisk politik gör kommunerna starkare än en borgerlig ekonomisk politik. Så snart vi hade fått Sveriges ekonomi på fötter började vi successivt höja statsbidragen. Sedan 1997 har tillskotten till kom- munsektorn höjts med över 25 000 miljoner kronor. Hörde Per Landgren det? Jag skulle vilja säga till Per Landgren att den enda regering som direkt har dragit in pengar från kommunerna - det har jag sagt många gånger tidigare - är den borgerliga regeringen, som 1993 sänkte statsbidragen med 7 ½ miljarder kronor. Även framgent fortsätter vår prioritering av den kommunala sektorn. Sammantaget höjs nivån på de årliga tillskotten till kommuner och landsting med ca 6 500 miljoner kronor mellan åren 2001 och 2004. Kristdemokraterna och Centerpartiet anser att kommunernas självfinansiering ska stärkas. I själva verket har den svenska kommunsektorn internationellt sett en hög grad av självfinansiering. Bara skatteintäkterna svarade 1999 för långt över hälften av kommunernas intäkter. Därtill kommer de generella statsbidragen, taxor, avgifter och annat. Vi gör även nu förändringar som gör att skattebasen ökar och statsbidragen i stället minskar, så det kommer att bli mer från skatteintäkterna. Kristdemokraterna och Folkpartiet vill ha en samlad statistik avseende vårdköer. Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande till fi- nansutskottet att Landstingsförbundet bedriver pro- jektet Väntetider i vården. Jag vill särskilt understry- ka för Karin Pilsäter att det projektet syftar till att utveckla ett nationellt system för uppföljning och analys av väntetider. I vårpropositionen tar regering- en initiativ till att väntetiderna ska kunna kortas. Landstingen tillförs ett resurstillskott om 1 250 mil- joner kronor från den 1 januari 2002. När det gäller förslaget om ett kvalitetsinstitut är alla kommuner numera ålagda av staten att årligen upprätta skriftliga kvalitetsredovisningar. Det är ett led i den kontinuerliga uppföljningen och utvärde- ringen av skolplanen. Skolverket följer upp hur kommunerna efterlever denna skyldighet och har påtalat brister under de första år som skyldigheten funnits. Skollagskommittén, som ska slutredovisa sitt arbete i september 2001, har till uppdrag att bl.a. överväga hur skollagen bör utformas för att tydlig- göra det kommunala ansvaret för utbildningens kva- litet och likvärdighet. Som utbildningsutskottet kon- staterar har förslaget om ett nationellt kvalitetsinstitut avslagits av riksdagen flera gånger under senare år, senast hösten 2000. Inga nya skäl har framförts, varför utskottet anser att motionsyrkandet bör avstyr- kas. Jag vill påminna om vår debatt för ett år sedan i den här kammaren då vi också behandlade ett yrkan- de om ett kvalitetsinstitut, ett yrkande som hade hun- nit väckas fem gånger inom åtta månader. Min fråga till reservanterna var: Har man verkligen fört en fråga framåt om man ser till att den blir avslagen fem gång- er under ett riksdagsår? Jag fick inget entydigt svar då. I dag är det bara Lena Ek och Centerpartiet som i denna fråga tror på upprepningens förtjänster. Moderaterna och Folkpartiet har var sin reserva- tion om äldreomsorgen, bl.a. angående äldrepeng och avgifter. Socialutskottet säger i sitt yttrande att liknande motionsyrkanden nyligen har behandlats och av- styrkts. Vidare hänvisar socialutskottet till att rege- ringen i vårpropositionen aviserat att ett förbehålls- belopp ska införas i äldre- och handikappomsorgen samt att kommunsektorn ska tillföras 650 miljoner kronor som kompensation för det föreslagna förbe- hållsbeloppet. Moderaterna och Folkpartiet har en reservation var om skatteplanering i kommunerna. Det har ju sagts här tidigare. Finansutskottet anser - och jag vill understryka det - att kommunala bolag ska behandlas på samma sätt som privata bolag. Utskottet anser inte att det är lämpligt att, som Folkpartiet vill, bestraffa kommuner när deras skatt eventuellt påverkas av lagliga transak- tioner. Ett flertal reservationer innehåller yrkanden som är identiska eller i hög grad överensstämmer med yrkanden som riksdagen avstyrkt minst en gång under detta riksdagsår, varför jag inte närmare tänker gå in på dem. Däremot vill jag kommentera reservation 19 angående kommunalt självstyre. I denna framhålls att en förstärkt kommunal kompetens bör fastställas i regeringsformen. Konstitutionsutskottet hänvisar till att utskottet nyligen har behandlat frågan om en sådan ändring i regeringsformen och att riksdagen sagt nej till en ändring. Utskottet hänvisar till uttalandena i förarbetena till regeringsformen, att staten och kommunerna generellt sett samverkar på skilda områden och i olika former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål och att det varken är lämpligt eller möjligt att dra orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommu- nal självstyrelsesektor. Det är viktigt att utvecklingen av den offentliga sektorn sker i samverkan mellan stat och kommun. Samtidigt kommer det alltid att finnas motstående intressen, och kommunernas frihetsgrader kommer därigenom att variera efter angelägenhetsgrad. Kravet på medborgarnas rättvisa och likvärdiga behandling, som vi som sitter här i riksdagen har ett alldeles sär- skilt ansvar för, är grundläggande samtidigt som den kommunala självstyrelsen representerar ett för folk- styrelsen centralt värde. I grunden handlar det om trygghet för individen. Det kommunala självstyret är ett medel. Det är inte ett mål i sig. Fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun anges ytterst av riksdagen. Förhållandet mellan stat och kommun måste präglas av en helhets- syn där staten och kommunerna samverkar för att uppnå gemensamma mål. Jag vill särskilt ta upp och kommentera en sak. Jag skulle vilja rekommendera debattdeltagarna här att de under sommaren, i hängmattan eller på bad- stranden, läser protokollet från konstitutionsutskottets utfrågning den 1 februari i år som handlade om för- delning av den politiska makten och kommunal själv- styrelse. Det ger en mycket bra och en vidare inblick i den här diskussionen. Jag tror att det skulle vara till nytta för oss alla om vi läste på det här. Sedan kan vi ta en ytterligare debatt om kommunal självstyrelse till hösten, som jag då ser framemot Fru talman! Till sist vill jag kommentera den mo- derata reservationen om utjämningssystemet, i vilken man bl.a. upprepar synpunkter som att det är grund- lagsvidrigt, att det konfiskerar tillväxt m.m. Den 26 april i år var bl.a. Lennart Hedquist och jag med i en diskussion på Småkommunernas konfe- rens i Bergs kommun under rubriken Är ett rättvist skatteutjämningssystem på väg att försvinna? Svaret, från mina utgångspunkter, var ett kraftfullt nej, men då utgick jag från att moderaterna inte får vara med och påverka systemet. Lennart Hedquist talade vid detta tillfälle inte lika högt om att systemet skulle vara grundlagsvidrigt eller perverst. Och det är kanske inte så konstigt, ty representanterna från de cirka hundra kommuner som ingår i SMÅKOM vet av egen erfarenhet vilken bety- delse utjämningssystemet har för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och landsting. Det handlar om att alla invånare i Sverige, från norr till söder, ska kunna få en bra skola, vård och omsorg. Den vanliga ensidiga kritiken från moderaterna angå- ende utjämningssystemet var därför inte så gångbar och heller inte så tydlig vid detta tillfälle. Men vad moderaterna tycker i den här frågan vet vi. Det finns dock ett annat bekymmer, och här vill jag ställa en fråga till Lena Ek - var är Lena? I reser- vation 1 till FiU20, som ska behandlas i morgon, står något om ändrad kompensationsgrad. Centern har här skrivit på en fyrpartireservation, men jag undrar om Lena Ek vet vad hon har skrivit på. Betyder detta att Centern nu är beredd att gå med på att sänka utjäm- ningsgraden? Det är i så fall mycket anmärkningsvärt och helt emot vad Centerpartiet hittills har uttalat. Kan Lena Ek ge ett besked? Lena Ek, som pratar om regionala klyftor och klyvning av landet, tänker sig nu tillsammans med moderaterna att försämra utjäm- ningssystemet. Jag tror att kommunalrådet i Bergs kommun, som är en centerpartikollega till Lena Ek, skulle bli ytterligt bekymrad om han såg det här. Jag yrkar ännu en gång bifall till finansutskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 110 GUDRUN LINDVALL (Mp)

Fru talman! Sonia Karlsson hävdar att jag ska läsa på. Om vi nu lämnar den typen av lite förnumstiga uppmaningar skulle jag vilja säga: Hur kan det vara så att Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Regeringskansliet är så oense om det faktiska netto- belopp som har hamnat i kommuner och landsting? Det är ju så. Sonia Karlsson var tillsammans med finansutskottet själv med på Kommunförbundet när vi gick igenom de här sakerna. Jag behöver inte beskri- va vad som hände där mer än att säga att det fanns en uppenbar oenighet mellan Sonia Karlssons egna par- tikamrater i kommunsektorn och henne själv och den övriga gruppen. Vi kan inte ha en situation där staten, Kommun- förbundet och Landstingsförbundet är oense om det faktiska utslaget. Regeringen och Sonia Karlsson talar om dessa 25 000 miljoner. Det låter ju mycket mer om man säger så. Sedan säger Kommunförbun- det: Ja, men samtidigt har de successivt höjda ege- navgifterna ätit upp detta - 18 miljarder ungefär. Vidare visar man att de ökade skatteintäkterna och statsbidragen har gått till finansiering av underskott, till löneökningar - framför allt eftersom verksamhe- ten är så personalintensiv - etc. Vi kan inte ha den här typen av oenighet. Och tala inte om att läsa på! Det handlar om att läsa på även vad kommunsektorn säger.

Anf. 111 KJELL LARSSON (Miljöminister)

Fru talman! Jag tyckte bara att Per Landgren kun- de läsa den kommunala skrivelsen där det ändå visas hur pass mycket bättre kommunernas ekonomi nu håller på att bli. Det tycker jag ändå att man borde kunna understryka. Sedan är det ju också så att Kommunförbundet och Landstingsförbundet ska förhandla med staten, så ibland kan det vara sådana saker som kommer in. Men man kanske i stället ska ställa frågan: Hur hade det blivit om vi inte hade delat ut de här 25 800 miljoner kronorna - eller dryga 25 miljarderna, efter- som Per Landgren tyckte att det lät mer när man pra- tade om 25 800 miljoner? Jag tycker att det är den frågan man i så fall ska ställa sig. Det är självklart att 25 800 miljoner kronor har kommit till nytta i kom- muner och landsting.

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 112 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Självklart har jag inte ifrågasatt det. Sonia Karlsson lyssnar inte på vad jag säger, fru tal- man. Vad jag har sagt är att det är bättre att ha skatte- baser med ett tillräckligt skatteunderlag - då blir nämligen kommunerna oberoende - än den här typen av statliga bidrag och urholkade skattebaser. På s. 31 i skrivelsen visas väldigt fint - Sonia Karlsson kanske inte erinrar sig s. 31 - att trenden beträffande skatteintäkterna både hos kommuner och landsting är sjunkande och statsbidragen ökande. Visst är pengar bra, men det ska vara pengar som är dynamiska i den meningen att de inte är statiska som statsbidragen är. De ska följa den ekonomiska ut- vecklingen, och det ska vara skattepengar. Man ska inte urholka skattebasen - ta med ena handen, som regering och riksdag faktiskt har gjort, och sedan ge med andra handen. Det är det som är problemet. Det handlar för min del inte om att läsa på i det här fallet. Det handlar om att läsa på tillräckligt mycket.