Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

Betänkande 1999/2000:LU20

Lagutskottets betänkande 1999/2000:LU20

Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1999/2000

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner från den allmänna motionsti-
den år 1999. I samtliga motioner begärs lagändringar i syfte att underlätta för
avkastningsstiftelser att dela ut medel som härrör från stiftelsens realisa-
tionsvinster vid omsättning av värdepapper och andra tillgångar i stiftelserna.

Utskottet kan inte finna något behov av lagändringar och avstyrker därför
bifall till motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats en reservation (m).

Motionerna

1999/2000:L203 av Leif Carlson och Cristina Husmark Pehrsson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förändringar i stiftelselagen.
1999/2000:L204 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i
stiftelselagen.

1999/2000:L206 av Lars Gustafsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos rege-
ringen begär förslag till sådan ändring i stiftelselagen att realisationsvinst i
samband med aktiehandel får betraktas som utdelningsbar avkastning.

1999/2000:L207 av Margareta Andersson och Birgitta Carlsson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av stiftel-
selagen att realisationsvinster och vinster av derivathandel i stiftelser räknas
till de utdelningsbara tillgångarna.

1999/2000:L210 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av avkastningsbegreppet i stiftelselagen
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:L211 av Mariann Ytterberg och Anita Jönsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förändringar i stiftelselagen.

1999/2000:L213 av Thomas Julin (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt
genom förändringar i stiftelselagen eller på annat sätt åtgärda den i motionen
beskrivna situationen.

Utskottet

Genom stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996,
infördes i svensk rätt för första gången en samlad civilrättslig reglering av
stiftelseinstitutet (prop. 1993/94:9, bet. LU12, rskr. 225). Stiftelselagen inn
håller en allmän definition av stiftelser. Enligt denna definition uppkommer
en stiftelse genom att egendom enligt förordnande (stiftelseförordnande) av
en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständi
förmögenhet för ett bestämt ändamål. Egendomen skall anses avskild när den
har tagits om hand av någon som åtagit sig att förvalta den i enlighet med
stiftelseförordnandet.

Allmänt sett finns i Sverige två huvudtyper av stiftelser. Det karakteristis-
ka för den ena typen är att stiftelsen tillgodoser sitt syfte genom att ur av-
kastningen på förmögenheten utge bidrag till som regel fysiska personer.
Stiftelsens förmögenhet består oftast av värdepapper eller banktillgodoha-
vanden. Vanligen används benämningen avkastningsstiftelse på detta slags
stiftelse. Det karakteristiska för den andra typen av stiftelse är att den som
regel tillgodoser sitt syfte genom att utöva näringsverksamhet.

Bestämmelser om förvaltning av stiftelser finns i 2 kap. stiftelselagen var-
av framgår att en stiftelse kan ha antingen egen eller anknuten förvaltning.
Egen förvaltning av en stiftelse föreligger när en eller flera fysiska personer
har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom. Den eller de personerna bildar
styrelse för stiftelsen. Anknuten förvaltning föreligger när förvaltningsåta-
gandet har gjorts av en juridisk person. Denna är förvaltare för stiftelsen. Om
staten har gjort ett sådant åtagande, är det i stället den myndighet som har
gjort åtagandet för statens räkning som är förvaltare. Styrelsen eller förvalta
ren svarar för att föreskrifterna i stiftelseförordnandet följs.

Stiftelselagens 9 kap. innehåller bestämmelser om tillsyn över stiftelser.
Regleringen innebär sammanfattningsvis att alla stiftelser står under tillsyn
av en tillsynsmyndighet, i regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrel
eller förvaltare har sitt säte. Myndigheten har rätt och skyldighet att ingripa
bl.a. om det kan antas att stiftelsens förvaltning eller revisionen av stiftels
inte utövas i enlighet med stiftelseförordnandet eller bestämmelserna i stiftel
selagen. Tillsynsmyndigheten har också rätt att begära in handlingar eller
upplysningar från stiftelsen. Myndighetens beslut får i princip överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

I 6 kap. stiftelselagen slås fast under vilka förutsättningar föreskrifterna i
ett stiftelseförordnande får ändras (permutation). I materiellt hänseende
innebär permutationsbestämmelserna i huvudsak att föreskrifter i ett stiftelse-
förordnande får ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas endast om
sådana ändrade förhållanden har inträtt att den aktuella föreskriften på grund
därav inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart
stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns andra särskilda skäl. Frå-
gor om permutation prövas av Kammarkollegiet på ansökan av stiftelsens
styrelse eller av förvaltare. Kammarkollegiets beslut i ett permutationsärende
får överklagas hos regeringen.

Genom en uppräkning i 6 kap. 1 § anges vilka föreskrifter i stiftelseförord-
nandet som omfattas av permutationsordningen och som således kräver
beslut av Kammarkollegiet. Denna ordning gäller dock inte i det fall att
stiftaren i stiftelseförordnandet har tagit in ett uttryckligt s.k. ändringsför
håll, innebärande att styrelsen eller förvaltaren enligt en särskild föreskrift
har förbehållits rätten att utan tillstånd av myndighet ändra, upphäva eller
åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angår en
annan fråga än stiftelsens ändamål. I ett sådant fall gäller inte några restrik
tioner för styrelsens eller förvaltarens rätt att besluta om ändring m.m. Sty-
relsen eller förvaltaren får vidare, även om det inte följer av stiftelseförord
nandet, ändra, upphäva eller åsidosätta sådana föreskrifter i stiftelseförord-
nandet som inte omfattas av den nämnda uppräkningen. För att ett sådant
beslut, liksom ett beslut fattat med stöd av ett ändringsförbehåll, skall få
tillämpas krävs dock att beslutet underställs tillsynsmyndigheten. Beslutet
blir gällande tre månader efter det att underrättelse om beslutet har inkommit
till tillsynsmyndigheten, såvida denna inte har förbjudit styrelsen eller för-
valtaren att tillämpa beslutet. Ett sådant förbud får grundas endast på den
omständigheten att beslutet strider mot stiftelselagen.

För att upprätthålla donationsviljan när det gäller avkastningsstiftelser är de
av avgörande betydelse att det finns garantier för att stiftarens vilja så lång
möjligt respekteras vid förvaltningen av stiftelsens angelägenheter, hur stif-
telsens förmögenhet skall vara placerad och vilka medel som får användas
för att tillgodose stiftelsens ändamål. Eftersom föreskrifter i stiftelseförord
nanden om det sätt på vilket stiftelsens tillgångar får användas kan vara mer
eller mindre precisa och härröra från äldre tider uppkommer inte sällan situ-
ationer då styrelsen eller förvaltaren måste tolka förordnandet för att stiftel
sens ändamål skall kunna fullföljas.

Ett centralt begrepp i sammanhanget är begreppet avkastning, eftersom fö-
reskrifterna om kapitalanvändning normalt på något sätt relaterar till avkast-
ningen på stiftelsernas förmögenhet.

Förarbetena till stiftelselagen innehåller vissa allmänna uttalanden om in-
nebörden av begreppet avkastning (se prop. 1993/94:9 s. 117). I lagrådsre-
missen anfördes att man med begreppet avkastning bör förstå sådan avkast-
ning som är direkt knuten till den av stiftelsen innehavda förmögenheten,
dvs. löpande avkastning i form av ränta och utdelning, såvida inte stiftelse-
förordnandet i det enskilda fallet ger fog för en annan tolkning. Lagrådet
riktade invändningar mot detta uttalande och ifrågasatte om det inte finns
skäl att anlägga ett mer nyanserat synsätt. Enligt Lagrådet skulle det - inte
minst mot bakgrund av den utveckling som ägt rum på värdepappersmarkna-
den - många gånger framstå som konstlat och från ekonomisk synpunkt
omotiverat att göra en åtskillnad mellan löpande avkastning och avkastning i
form av värdestegring.

Med anledning av vad Lagrådet anfört uttalade regeringen i propositionen
att det först och främst måste slås fast att gränsen för vad som får användas
för främjandet av stiftelsens syfte ytterst alltid måste bestämmas med ledning
eller tolkning av föreskrifterna i stiftelseförordnandet. Om gränsen därvid har
preciserats till en viss del av avkastningen, är det alltså en uppgift för stif
sens styrelse eller förvaltare att bedöma vad stiftaren för sin del kan ha lagt
in i detta begrepp.

I många fall, anfördes det vidare i propositionen, kan det direkt följa av
stiftelseförordnandet vilken betydelse stiftaren lagt in i begreppet avkastning
Stiftaren kan t.ex. ha föreskrivit att endast löpande avkastning får användas
eller att stiftelsens kapital inte får användas för främjandet av stiftelsens
syfte. Föreskrifter av sådant slag innebär enligt propositionen förbud mot att
avkastning i form av värdestegring används, och stiftelsens styrelse eller
förvaltare måste då göra en åtskillnad mellan avkastning som är löpande och
avkastning som beror på värdestegring, även om en sådan åtskillnad skulle
framstå som konstlad och omotiverad från ekonomisk synpunkt. När det
därefter gäller fall då varken stiftelseförordnandet eller omständigheterna i
övrigt ger någon som helst ledning för bedömningen av vilken innebörd
stiftaren lagt in i begreppet avkastning är det, enligt vad som anfördes i pro-
positionen, naturligt att stiftelsens styrelse eller förvaltare tillskriver sti
den uppfattning om begreppet som vid tidpunkten för förordnandet var för-
härskande i civilrättsliga sammanhang. I sådana sammanhang har, anfördes
det vidare, begreppet avkastning sedan länge ansetts ha betydelsen av sådan
ränta och utdelning som är direkt knuten till en viss förmögenhet, dvs. lö-
pande avkastning. Den av Lagrådet påtalade utvecklingen på värdepappers-
marknaden torde, enligt vad regeringen anförde i propositionen, i varje fall
inte ännu ha förändrat detta synsätt. Slutsatsen av det anförda blev därför i
propositionen att man med begreppet avkastning i ett stiftelseförordnande
bör förstå löpande avkastning, så länge inte stiftelseförordnandet eller om-
ständigheterna i övrigt i det enskilda fallet ger stöd för annan tolkning. Vad
som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från riksdagens sida.

Avkastningsbegreppet när det gäller stiftelser har därefter varit föremål för
diskussioner i den juridiska litteraturen (se bl.a. Peter Melz, Kapitalanvänd-
ning i avkastningsstiftelser, Juridisk Tidskrift 1998/99, nr 1, s. 124).

I de i huvudsak likalydande motionerna L203 av Leif Carlson och Cristina
Husmark Pehrsson (båda m), L204 av Kenth Skårvik (fp), L206 av Lars
Gustafsson (kd), L207 av Margareta Andersson och Birgitta Carlsson (båda
c), L210 av Per Rosengren m.fl. (v), L211 av Mariann Ytterberg och Anita
Jönsson (båda s) samt L213 av Thomas Julin (mp) anförs bl.a. följande.

Medel från stiftelser har spelat en stor roll för finansiering av forskning
och utveckling och inte minst för att göra Sverige känt genom nobelpriset.
Under ett antal år har stiftelserna kunnat ge god utdelning till de ändamål
som stadgas för respektive stiftelse. Stiftelserna har, konstateras det i motio
nerna, liksom andra aktörer på kapitalmarknaden placerat i aktier för att
säkra en god värdetillväxt och hög avkastning. Realisationsvinster liksom
vinster i samband med derivathandel har, anför motionärerna, betraktats som
avkastning och legat till grund för utdelningen. En sådan positiv roll för
stiftelserna i utvecklingen av Sverige tycks, genom att stiftelselagen nu bör-
jar tillämpas på allvar, inte längre vara möjlig.

Med den tolkning av avkastningsbegreppet som numera sker hos länssty-
relser och rättsliga instanser betraktas, enligt motionerna, dessa vinster i
många fall som kapitaltillväxt i stiftelserna och ej utdelningsbara. Det inne-
bär att stiftelserna - en av de berörda stiftelserna är Nobelstiftelsen - är hä
visade enbart till utdelningen på aktier respektive penningmarknaden när det
gäller utdelning för stiftelsens ändamål. Dessa inkomster är avsevärt mycket
lägre än den nivå som landets stiftelser har kunnat avsätta för utdelning hit-
tills och därmed rycks grunden undan för många mycket angelägna verk-
samheter. Detta kan, understryker motionärerna, inte ha varit lagstiftarens
avsikt. Sveriges stiftelser omfattar en avsevärd förmögenhetsmassa. Stiftel-
serna har genom anslag och bidrag på ett verkningsfullt sätt finansierat
forskning, utveckling och andra angelägna ändamål, nationellt och interna-
tionellt. Stryps stiftelsernas möjligheter till detta får det enligt motionärer
omfattande negativa effekter i samhället

Enligt motionerna bör lagändringar eller andra åtgärder snarast vidtas så
att det blir möjligt för avkastningsstiftelserna att dela ut, inte bara direkta
kastning på kapitalet, utan även medel härrörande från realisationsvinster och
vinster vid derivathandel. I motionerna yrkas tillkännagivanden med denna
innebörd.

Som påpekats i motionerna belyses den i ärendet aktuella frågeställningen av
ett permutationsärende som gäller Nobelstiftelsen, som har sin bakgrund i
Alfred Nobels testamente, daterat den 27 november 1895. Bestämmelserna
om vad som får tas i anspråk för utdelning av nobelpris vilar på förordnandet
i Alfred Nobels testamente att stiftelsens kapital realiserat till säkra värde-
papper skall utgöra en fond, vars ränta årligen skall utdelas. Förordnandet har
fram t.o.m. år 1999 tolkats så att det medger att endast den årliga direktav-
kastningen i form av räntor och utdelningar från stiftelsens kapital får använ-
das för prisutdelning och omkostnader.

I början av år 1998 ansökte Nobelstiftelsen hos Kammarkollegiet om att
genom permutation få ändra bl.a. föreskrifterna för stiftelsen om vad som får
tas i anspråk för utdelning. Ansökan innebar att, förutom den årliga direktav-
kastningen, även realisationsvinster som uppkommit efter omsättning av
stiftelsens tillgångar skall få tas i anspråk för utdelning.

Kammarkollegiet fattade beslut i ärendet den 30 december 1999. I beslutet
anförs att Alfred Nobel i sitt testamente föreskrev att stiftelsens kapital sku
vara placerat i säkra värdepapper. Vid tidpunkten för förordnandet bevarades
realvärdet av sådana värdepapper med hjälp av guldmyntfoten. Räntan från
kapitalet kunde därför användas utan att man riskerade att realvärdet av
stiftelsens tillgångar skulle minska på grund av inflation. Under de ungefär
100 år som förflutit sedan stiftelsen bildades har, anför Kammarkollegiet,
förhållandena ändrats avsevärt. Guldmyntfoten är sedan lång tid avskaffad.
Kollegiet konstaterar att räntan numera innefattar även kompensation för
inflationsförluster och kan därför inte användas i sin helhet utan att kapitale
kommer att urholkas. Aktiemarknaden - som förr var förknippad med stora
risker - har i dag fått en dominerande betydelse såväl för samhällets kapital-
försörjning som för sparande och förmögenhetsförvaltning. Även Nobelstif-
telsens bestämmelser har efter hand anpassats till denna utveckling. I dag får
stiftelsen placera 70 % av det egna kapitalet i aktier. Till detta kommer,
enligt Kammarkollegiet, att utbudet av finansiella instrument numera är
betydligt större och att omsättningstakten är avsevärt högre än tidigare. Ut-
vecklingen på de finansiella marknaderna har, konstaterar kollegiet, även
medfört att uppdelningen av en placerings avkastning på direktavkastning
och realisationsvinst är mindre intressant i dag än vad den var tidigare. För
många av de som i dag ägnar sig åt kapitalplacering är vinst som uppkommer
genom handel med räntebärande placeringar, aktier eller olika derivat av
aktier minst lika viktig som direktavkastning - räntor och utdelningar - som
de olika värdepapperen kan ge. En konsekvens av denna utveckling är, anför
Kammarkollegiet, att realisationsvinster inte längre redovisas som extraordi-
nära poster i resultaträkningen utan i allmänhet ingår i verksamhetens rörel-
seresultat tillsammans med direktavkastningen.

I beslutet anför Kammarkollegiet vidare att det av förhören med testa-
mentsvittnena och av testamentet i sig framgår att det var Alfred Nobels
avsikt att nobelprisen skulle vara på förhållandevis stora belopp. Samtidigt
skulle stiftelsens kapital skyddas mot att förbrukas och stiftelsebildningens
varaktighet därmed säkras. Det framgår enligt kollegiet av utredningen att
förhållandena har ändrats på ett sådant sätt att det på sikt kan uppstå stora
svårigheter för stiftelsen att, med tillämpning av de gällande bestämmelserna
för stiftelsen, uppfylla testators avsikter. De av Nobelstiftelsen föreslagna
ändringarna innebär i grunden att Nobelstiftelsens bestämmelser anpassas till
de förhållanden som råder inom modern kapitalplaceringsverksamhet. Till-
lämpade på ett klokt sätt torde de, enligt Kammarkollegiet, kunna ge möjlig-
het för stiftelsen att vidmakthålla och på sikt öka prisbeloppen samtidigt som
realvärdet av stiftelsens tillgångar skyddas.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de skäl som anförts i övrigt fann
Kammarkollegiet förutsättningar för permutation föreligga i enlighet med
Nobelstiftelsens yrkanden, varför kollegiet biföll ansökan i dessa delar.

Av vad som ovan redovisats kan utskottet inte komma till någon annan slut-
sats än att gällande ordning ger utrymme för en erforderlig anpassning av
föreskrifterna för en avkastningsstiftelse när förhållandena påkallar det.
Utskottet kan inte se att det för närvarande föreligger något lagstiftningsbe-
hov eller att några andra åtgärder behövs med anledning av vad som anförs i
motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L203, L204, L206, L207,
L210, L211 och L213.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L203, 1999/2000:L204,
1999/2000:L206, 1999/2000:L207, 1999/2000:L210, 1999/2000:L211
och 1999/2000:L213.
res. (m)

Stockholm den 25 april 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Hen-
rik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Christina
Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp) och Anders
Ygeman (s).

Reservation

Kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och Berit Adolfsson (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Av vad" och
slutar med "och L213" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening ger permutationsärendet beträffande Nobelstiftel-
sen inte någon ledning för hur det ifrågavarande spörsmålet generellt bör
lösas. Den tolkning som numera sker hos länsstyrelser och domstolar av
begreppet avkastning innebär beträffande andra stiftelser att realisations-
vinster och andra vinster som härrör från omsättning av en stiftelses tillgång-
ar inte är utdelningsbara. Därmed rycks grunden undan för många angelägna
verksamheter, eftersom det på sikt kan uppstå stora svårigheter för avkast-
ningsstiftelserna att uppfylla testators avsikter. Mot denna bakgrund måste
regeringen, med beaktande av vad som anförs i motionerna, snarast ta initi-
ativ till en översyn av problematiken och lämna förslag till lämpliga åtgärder
som möjliggör för stiftelser att dela ut realisationsvinster som uppkommit
efter omsättning av stiftelsernas tillgångar. Om det visar sig att lagstiftning
erfordras bör regeringen skyndsamt lägga förslag härom på riksdagens bord.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga mo-
tioner som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande kapitalanvändning i avkastningsstiftelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:L203,
1999/2000:L204, 1999/2000:L206, 1999/2000:L207, 1999/2000:
L210, 1999/2000:L211 och 1999/2000:L213 som sin mening ger rege-
ringen till känna vad utskottet anfört.