Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om vidgning av gärningsbeskrivningen för brottet främjande av flykt

Betänkande 1973:JuU31

Justitieutskottets betänkande nr 31 år 1973

JuU 1973:31

Nr 31

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om vidgning av
gärningsbeskrivningen för brottet främjande av flykt.

Motionen

Yrkande

I motionen 1973:141 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen för sin del beslutar om sådan ändring av 17 kap. 12 §
brottsbalken att den som har vetskap om var förrymd intern befinner sig
men vägrar att uppge detta för polismyndighet kan straffas för främjande
av flykt.

Motivering

Motionären hänvisar till att det vid ett flertal tillfällen förekommit att
massmedia genom intervjuer ägnat förrymda och efterspanade interner
stor uppmärksamhet, varvid massmedierepresentanter besökt dem utan att
underrätta polisen om var de efterspanade befinner sig. Enligt motionären
upplever allmänheten det som stötande att rymlingen på detta sätt
tillåts framträda och skyddas av massmedia utan att förfarandet innebär
skyddande av brottsling enligt brottsbalken. Sådana framträdanden kan
också, framhåller motionären, bidra till en ökad misstänksamhet mot de
intagna och myndigheterna från allmänhetens sida i stället för att skapa
en ökad förståelse för de intagnas situation. Det förhållandet att
kontakter med en förrymd intern eller underlåtenhet att avslöja dennes
vistelseort inte enligt gällande regler kan medföra straffansvar strider mot
den allmänna rättsuppfattningen. Straffansvar bör därför införas för den
som har vetskap om var en förrymd intern uppehåller sig men vägrar att
uppge detta för polisen.

Gällande ordning

I 17 kap. 12 § brottsbalken stadgas straff för främjande av flykt. Den
brottsliga handlingen kan antingen bestå i befriande av den som är
berövad friheten eller i främjande av en rymmares flykt. För att hjälp åt
den som redan avvikit skall vara straffbar förutsätts att man döljer
rymlingen eller vidtar annan därmed jämförbar åtgärd. Det fordras alltså
att man är aktivt verksam för att hjälpa rymlingen att hålla sig undan
t. ex. genom att i bil transportera flyktingen till en plats där han lättare
undgår upptäckt. Åtgärden behöver inte vara rymmaren till någon verklig
nytta. Den som döljer någon på ett ställe där han lätt upptäcks har inte
desto mindre dolt honom. Bestämmelsen är tillämplig även om frihets -

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 31

JuU 1973:31

2

berövandet i sak skulle vara ogrundat, såsom då den i fångvårdsanstalt
intagne i själva verket är oskyldig. Något särskilt undantag från det
straffbara området gäller inte. Även rymlingen närstående kan alltså
dömas om de hjälper denne att fly.

Enligt svensk rätt föreligger det inte någon allmän skyldighet att bistå
myndigheter vid efterspaning av förrymda personer. Ej heller finns någon
allmän skyldighet att anmäla brott eller att vara verksam för att brott
skall kunna utredas. För vissa särskilt allvarliga brott såsom mord, dråp,
rån, sabotage, uppror, högförräderi, spioneri m. m. har emellertid införts
en straffsanktionerad skyldighet för envar att anmäla brottet. Vidare
gäller enligt 36 kap. 21 § rättegångsbalken att vittne som utan giltigt skäl
vägrar avlägga vittnesmål eller besvara fråga kan föreläggas att vid äventyr
av vite eller häkte fullgöra sin skyldighet. För vittne som under ed eller
försäkran lämnar oriktig uppgift eller förtiger sanningen stadgas straff i
-15 kap 1 § brottsbalken.

I fråga om upplysningar och meddelanden som lämnas för offentliggörande
i tryckt skrift är tryckfrihetsförordningens regler tillämpliga.
Enligt 1 kap. 1 § gäller att i den mån annat ej är stadgat det står envar
fritt att lämna uppgifter eller meddelanden i vad ämne som helst till
författare eller utgivare m. fl. av tryckt skrift. Denna rätt, som avser att
trygga pressens informationsfrihet, kompletteras av stadgandet i 3 kap.
4 § om förbud mot offentliggörande av vem som lämnat uppgiften för
publicering. Förbudet är straffsanktionerat. Enligt radioansvarighetslagen
(1966:756) gäller samma anonymitetsskydd för den som lämnar meddelanden
för offentliggörande i radio- eller televisionsprogram.

Förarbeten m. m.

Enligt strafflagen i dess före år 1948 gällande lydelse var endast
löstagande av brottsling straffbelagt. Vid revision av strafflagen år 1948
infördes ett straffstadgande enligt vilket den brottsliga handlingen kunde
bestå i ej blott att befria någon utan även att annorledes främja hans
flykt. Genom bestämmelsens allmänna avfattning kom den att inbegripa
även sådana förfaranden som att upplåta bostad åt rymlingen.

Stadgandet om främjande av flykt erhöll sin nuvarande lydelse vid
införandet av brottsbalken. I prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk
framhöll departementschefen bl. a. (s. B 251) att det ej föreligger någon
allmän skyldighet för medborgarna att bistå myndigheterna vid efterspaning
av förrymda personer, exempelvis genom att lämna upplysningar
om den förrymdes vistelseort, om man av någon anledning fått
kännedom om denna, och att det då syntes leda för långt att ett
bispringande blott och bart genom att låta den flyktade få husrum och
uppehälle skall vara kriminaliserat. Enligt departementschefen borde det
krävas att man verkligen är aktivt verksam för att hjälpa rymlingen att
hålla sig undan, t. ex. i bil transporterar honom till en ort där han lättare
undgår upptäckt, eller om man mottagit honom i sin bostad och vid
husrannsakan vidtar särskilda åtgärder för att hålla honom dold.

JuU1973:31

3

Sorn svar på en interpellation om skyldighet att hjälpa polisen vid
efterspaning av brottslingar anförde justitieministern den 23 november
1972 att en anledning till att bestämmelsen om främjande av flykt
utformats så restriktivt säkerligen är att man inte har ansett sig böra
medge straffrihet för annan än rymlingen själv, således inte för nära
anhöriga. Som aktiv hjälp till en rymling, fortsatte justitieministern,
vågade man nog karakterisera att exempelvis en journalist transporterar
rymlingen till ett undangömt ställe, oavsett om det primära syftet är att
ostört kunna göra en längre intervju. Ett annat fall kunde tänkas vara att
en tidning tillhandahåller en rymling en penningsumma som formellt är
en ersättning för en intervju men som i realiteten sätter rymlingen i stånd
att välja en säkrare vistelseort. Ett tredje fall är att en journalist lämnar
vilseledande uppgifter om platsen för en intervju, vilket medför att
polisens spaningsarbete försvåras. Justitieministern ansåg det dock
osäkert om ett sådant förfarande faller inom det straffbara området. Han
framhöll vidare att det kunde diskuteras om avgränsningen av det
straffbara området i alla avseenden är lämplig men att man måste komma
ihåg att fråga är om ett område där konflikter mellan motstridiga
intressen lätt uppstår. För egen del hade justitieministern inte funnit
anledning att överväga någon ändring av bestämmelserna.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksåklagaren,
Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare, Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund.

Samtliga remissinstanser avstyrker bifall till motionen.

Riksåklagaren (RÅ) delar motionärens uppfattning att det är föga
tillfredsställande att förrymda interner fått framträda med uttalanden i
massmedia i form av reportage m. m., varvid massmediarepresentanter
besökt internerna på deras uppehållsplatser utan att underrätta polisen
om var den efterspanade befinner sig. Enligt RÅ torde emellertid
införandet av en skyldighet att underrätta polisen om internens uppehållsplats
knappast komma att leda till en nämnvärd ökning av sådana
upplysningar som är värdefulla för polisen. Intervjuerna torde nämligen
komma till stånd först sedan vederbörande reporter lovat att ej avslöja
mötesplatsen. Om ett betryggande sådant löfte ej ges kan förutsättas att
något sammanträffande ej kommer till stånd och att reportern alltså inte
får sådan kännedom om internens uppehållsplats att han kan vidarebefordra
någon upplysning till polisen. Även efter införandet av en
straffsanktionerad upplysningsplikt skulle det enligt RÅ väl förekomma
några fall av intervjuer efter vilka reportern vägrade att lämna polisen
upplysningar; dessa fall skulle leda till nya brottmål utan att polisens
möjligheter att nå de förrymda ökade. I sammanhanget påpekar RÅ att
efterforskning kan komma i konflikt med det i tryckfrihetsförordningen
och radioansvarighetslagen stadgade anonymitetsskyddet för den som

Juli 1973:31

4

lämnar uppgift för publicering i tryckt skrift eller i radioprogram.

Införandet av en plikt att lämna upplysningar om rymlingar skulle
enligt RÅ strida mot en generellt iakttagen men ej lagfäst princip att
ingen förutom i särskilt angivna fall är skyldig att lämna upplysningar till
polisen. RÅ anser att man ej kan bortse från att en sådan upplysningsplikt
skulle kunna leda till mindre tilltalande former av ”jakt” på
rymlingar.

Avslutningsvis anför RÅ att den föreslagna lagändringen skulle innebära
en specialreglering för en liten del av polisens verksamhetsområde.
Eftersom ändringen utgör en del av det mycket större komplexet om
allmänhetens skyldighet att i olika hänseenden biträda polisen, anser RÅ
det i vart fall inte lämpligt att genomföra en sådan ändring utan en mera
ingående utredning om vad som i dagens samhälle bör vara medborgerliga
skyldigheter i förhållande till polisens verksamhet.

Svea hovrätt ifrågasätter om ej andra möjligheter än som föreslagits i
motionen står till buds då det gäller att komma till rätta med de påtalade
missförhållandena. I vart fall kan hovrätten inte biträda den föreslagna
lösningen, vilken skulle innebära en alltför vidsträckt upplysningsskyldighet
för medborgarna.

Rikspolisstyrelsen framhåller inledningsvis att polisen i sitt spaningsarbete
är starkt beroende av allmänhetens och massmedias hjälp inte bara
när det gäller att uppdaga och utreda brott utan också när det är fråga
om att uppspåra rymlingar. Oaktat det inte föreligger någon allmän
skyldighet för medborgarna i dessa avseenden bistår allmänheten i
betydande omfattning polisen, varigenom tidsödande och arbetskrävande
polisinsatser många gånger kan undvikas. Enligt rikspolisstyrelsen skulle
en vidgad hjälp från allmänheten i än högre grad främja polisens arbete då
det gäller att förhindra eller utreda brott. En så omfattande utvidgning av
det straffbara området för främjande av flykt som föreslås i motionen
anser emellertid rikspolisstyrelsen knappast stå i överensstämmelse med
den allmänna rättsuppfattningen.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att någon allmän skyldighet att lämna
polisen upplysningar om brottslingar ej bör åläggas enskilda personer.
Enligt styrelsens mening skulle en sådan upplysningsplikt få ytterst liten
eller ingen praktisk betydelse. Efter en redogörelse för innehållet i
justitieministerns interpellationssvar i frågan vid 1972 års riksdag anför
styrelsen att den delar dennes uppfattning om vilka handlingar som bör
vara straffbara. Då en sådan bedömning inte kan anses oförenlig med
straffstadgandets nuvarande utformning finner styrelsen det inte nödvändigt
att ändra denna i avvaktan på vägledande rättsfall. Om ett
förtydligande eller annan ändring av gärningsbeskrivningen skulle erfordras
utgår styrelsen från att frågan kommer att prövas vid en översyn av
brottsbalken.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare konstaterar inledningsvis att vid
en jämförelse med gällande bestämmelser i brottsbalken och rättegångsbalken,
vilka ålägger enskild person upplysningsplikt, ett bifall till
motionsförslaget såsom det utformats skulle innebära en långtgående

Juli 1973:31

5

utvidgning av upplysningsplikten för ett bestämt fall utan egentlig
motsvarighet bland brottsbalkens bestämmelser i övrigt. Något sådant
anser föreningen inte böra ifrågakomma. I fortsättningen redogör
föreningen för det straffstadgande om främjande av flykt som gällde före
brottsbalkens ikraftträdande och anför därefter:

Nu gällande bestämmelser ger väl icke omedelbart täckning för
straffansvar i de fall motionären avser, dvs. journalists undanhållande av
uppgift för polismyndighet om vistelseort för rymling, som nyss blivit
föremål för intervju. Omständigheterna vid en intervju kan emellertid
vara sådana att förfarandet överskrider gränsen för det straffbara
området. Med hänsyn härtill och till att allmänhetens reaktion mot de
fall motionären åsyftar i och för sig kan ge anledning räkna med att
massmedia i framtiden iakttar återhållsamhet synes knappast erforderligt
att — för att tillgodose motionärens syfte — taga ett steg tillbaka mot en
lagstiftning som vidgar det straffbara området i samband med bistående
av rymling.

Föreningen Sveriges åklagare delar motionärens uppfattning att det
måste framstå som stötande för en del av allmänheten med händelser av
det slag som inträffat i samband med uppmärksammade rymningar.
Föreningen anser det emellertid tveksamt om den föreslagna bestämmelsen
skulle hindra ett upprepande och ifrågasätter om inte gällande
bestämmelser ger möjlighet att beivra straffvärda fall. Föreningen
framhåller även att bevissvårigheter skulle kunna uppstå och att
bestämmelsen skulle kunna kringgås.

Sveriges advokatsamfund finner att den av motionären föreslagna
ändringen står i strid med de rättsgrundsatser som nu gällande avfattning
av straffbestämmelsen om främjande av flykt bygger på. En ändring av
dessa grundsatser i av motionären angiven riktning kan styrelsen inte
biträda.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion som tar upp vissa frågor
rörande brottet främjande av flykt.

Den brottsliga handlingen vid sådant brott kan enligt 17 kap. 12 §
brottsbalken bestå i antingen att man befriar någon, t. ex. fånge eller
häktad, som är berövad friheten eller att man främjar en rymmares flykt.
För att hjälp åt den som redan avvikit skall vara straffbar förutsätts mer
ingripande åtgärder än att t. ex. låta rymlingen få mat och husrum. Det
krävs att man är aktivt verksam för att hjälpa honom att hålla sig undan,
exempelvis genom att i bil transportera honom till en plats där han
lättare undgår upptäckt, eller, om man hyser honom i sin bostad, genom
att vid husrannsakan vidta särskilda åtgärder för att hålla honom dold.
Även rymlingen närstående kan dömas enligt lagrummet.

I motionen yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring av berörda
lagrum att den som har vetskap om var en förrymd intern befinner sig
men vägrar uppge detta för polisen kan dömas för främjande av flykt.
Motionären hänvisar till att förrymda och efterspanade interner vid flera

JuU 1973:31

6

tillfällen intervjuats i massmedia samt till att massmedierepresentanter i
samband med intervjuerna besökt rymlingarna utan att underrätta polisen
om deras vistelseort. Att sådana kontakter med förrymda interner
och underlåtenhet att avslöja deras vistelseort inte kan medföra straffansvar
strider enligt motionären mot den allmänna rättsuppfattningen. Motionären
framhåller också att allmänheten upplever det som stötande att
rymlingar på detta sätt får framträda och skyddas av massmedia och att
sådana framträdanden kan bidra till en ökad misstänksamhet mot myndigheter
och intagna i stället för att skapa ökad förståelse för de intagnas
situation.

Utskottet kan i och för sig ställa sig bakom den i motionen och i
flertalet remissyttranden framförda uppfattningen att det är otillfredsställande
att förrymda interner kan intervjuas i massmedia medan polisen
saknar möjlighet att avkräva den som intervjuat rymlingarna uppgift om
dessas uppehållsort. Ett genomförande av motionsförslaget skulle sannolikt
bidra till att antalet sådana framträdanden minskade. Å andra sidan
skulle en lagändring i enlighet med motionärens förslag knappast öka
polisens möjligheter att uppspåra rymlingarna, eftersom några sammanträffanden
av berört slag troligen ej skulle komma till stånd om det
förelåg en straffsanktionerad skyldighet att upplysa polisen om rymlingarnas
vistelseort.

Invändningar kan också resas mot förslaget från mer principiella synpunkter.
Som en allmänt iakttagen ehuru inte lagfäst regel gäller i vårt
land att ingen utom i vissa undantagsfall, som främst avser grova brott
mot person eller rikets säkerhet m. m., är skyldig att bistå polisen i dess
arbete t. ex. genom att lämna upplysningar. Att införa en plikt att underrätta
polisen om rymlingars vistelseorter skulle som flera remissinstanser
framhållit strida mot denna regel. En sådan lagändring skulle också, som
RÅ påpekat, innebära en specialreglering på ett begränsat rättsområde,
vilken ej bör genomföras utan en ingående undersökning om vad som bör
vara medborgerliga skyldigheter i förhållande till polisens verksamhet.

Mot ett genomförande av förslaget talar också enligt utskottets mening
att vissa gränsdragningsproblem skulle uppstå när det gäller frågan om
straffrihet för närstående.

Beaktas bör vidare att efterforskning av en rymlings vistelseort kan
komma i konflikt med det i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen
stadgade anonymitetsskyddet för den som lämnar upplysningar
för offentliggörande i tryckt skrift eller radioprogram.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till att bestämmelsen
om främjande av flykt i dess nuvarande lydelse torde medge att flertalet
fall av medverkan till en rymlings flykt kan bestraffas avstyrker utskottet
bifall till motionen.

Utskottet vill tillägga att frågan om i vilken utsträckning förrymda f..-

interner skall tillåtas framträda i massmedia bör avgöras enligt de etiska
normer som gäller för massmedieverksamhet. 1 konkreta fall kan frågan
tas upp till bedömning inom radionämnden och pressens opinionsnämnd.

JuU 1973:31

7

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973 :141.

Stockholm den 17 oktober 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c)*, fröken Mattson (s), herrar Johansson i Växjö (c), Nygren (s),
Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c)*, fru Bergander (s), herrar Schött
(m), Petersson i Röstånga (fp), Karlsson i Ronneby (s)* och Alf Pettersson
i Malmö (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 7 3 5177 S Stockholm 197 3