Juridiska personers företrädares betalningsansvar

Betänkande 1999/2000:SkU24

Skatteutskottets betänkande 1999/2000:SKU24

Juridiska personers företrädares betalnings-skyldighet

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

SkU24

Sammanfattning

Utskottet tar i betänkandet ett initiativ till ett tillkännagivande angående
betalningsansvaret för företrädare för juridiska personer enligt den nya
skattebetalningslagen (1997:483).
Ärendet

Bestämmelser om juridiska personers företrädares betalningsansvar fanns
tidigare i 77 a § uppbördslagen (1953:272). Enligt denna paragraf var
företrädare för en juridisk person i vissa fall betalningsansvariga tillsammans
med den juridiska personen för vissa skatte- och avgiftsbelopp som inte
betalats på föreskriven tid och i föreskriven ordning. En förutsättning för ett
sådant betalningsansvar var att företrädaren uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåtit betalningen. Betalningsskyldigheten fick jämkas eller
efterges om det förelåg särskilda skäl.

Liknande bestämmelser fanns i 15 § första stycket lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och 16 kap. 17 § första och andra
styckena mervärdesskattelagen (1994:200).

Den 1 november 1997 trädde skattebetalningslagen (1997:483) i kraft och
samtidigt upphörde uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare och de aktuella bestämmelserna i mervärdesskattelagen att gälla.
Bestämmelserna om det betalningsansvar som åvilar företrädare för juridisk
person fördes över till skattebetalningslagen men gavs där en annorlunda
konstruktion.

Bestämmelserna i skattebetalningslagen är formulerade så att en
företrädare som huvudregel är betalningsansvarig, men han eller hon går fri
från betalningsansvar om det innan skatten skulle ha betalats har vidtagits
sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den
juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen.
Samtidigt har det införts något utvidgade möjligheter att medge befrielse från
betalningsskyldigheten. Sammantaget framgår det av förarbetena till den nya
lagen att avsikten inte varit att åstadkomma någon förändring - än mindre
någon skärpning - av förutsättningarna för betalningsskyldighet (se prop.
1996/97:100 s. 443 och 592).

Av ett beslut av Högsta domstolen den 15 mars 2000 i ett mål om
ställföreträdaransvar enligt skattebetalningslagen (Ö 1867-99) framgår att
Högsta domstolen anser att lagstiftningsåtgärderna inte varit tillräckliga för
att säkerställa att rättsläget inte ändras, att formuleringarna skulle tyda på
en
skärpning och att det "väl" kan tänkas att företrädare för juridiska personer
skulle bli betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare.

På grund av vad Högsta domstolen anfört i sitt beslut har utskottet
övervägt frågan om bestämmelserna om juridiska personers företrädares
betalningsansvar bör ändras.

Utskottet

Utskottet vill till att börja med erinra om att ett relativt strikt betalnings-
ansvar för juridiska personers företrädare är ett nödvändigt komplement till
preliminärskattesystemet, arbetsgivaravgiftssystemet och mervärdesskatte-
systemet. En försvagning av företrädaransvaret kan på sikt innebära ett hot
mot uppbördssystemets effektivitet i fråga om dessa skatter och avgifter.
Tidigare stod också företrädare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlät att fullgöra sin betalningsskyldighet ett straffrättsligt ansvar för s
försummelse, men straffsanktionen togs bort i samband med införandet av
skattebetalningslagen. I stället förtydligades kriterierna för betalnings-
ansvaret.

När utskottet behandlade förslaget till ny skattebetalningslag såg utskottet
de nya reglerna om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer
just som ett förtydligande, samtidigt som den markeringen gjordes att någon
ändring - än mindre någon skärpning - av tillämpningen inte var avsedd.
Utskottet erinrade dessutom om att den föreslagna utformningen av
bestämmelsen inte hade föranlett några som helst kommentarer av Lagrådet
(se bet. 1996/97:SkU23 s. 239-240).

Utskottet vidhåller att den regel som nu gäller är överlägsen de
äldre reglerna i fråga om tydlighet, förutsebarhet och
tillämplighet. Utskottet noterar samtidigt att Högsta domstolen
uppenbarligen anser att det finns en risk för att de nya
bestämmelserna i skattebetalningslagen har inneburit ett skärpt
betalningsansvar för företrädare för juridiska personer, trots att
en sådan följd inte varit avsikten. På grund härav anser utskottet
att regeringen bör analysera rättsläget och i lämpligt
sammanhang redovisa resultatet av en sådan analys för
riksdagen. Om det visar sig att bestämmelserna behöver
omformuleras för att på ett bättre sätt säkerställa att företrädare
för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större
utsträckning än tidigare förutsätter utskottet att regeringen
lägger fram nödvändiga förslag så snart som möjligt. Utskottet
föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande härom till
regeringen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört angående reglerna i skattebetalningslagen om betalningsansvar
för företrädare för juridiska personer.
Stockholm den 25 maj 2000

På skatteutskottets vägnar

Arne Kjörnsberg

I beslutet har deltagit: Arne Kjörnsberg (s), Carl
Fredrik Graf (m), Per Rosengren (v), Kenneth Lantz
(kd), Carl Erik Hedlund (m), Per Erik Granström
(s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Ulla Wester
(s), Lena Sandlin-Hedman (s), Desirée Pethrus
Engström (kd), Yvonne Ruwaida (mp), Rolf
Kenneryd (c), Johan Pehrson (fp), Lars U Granberg
(s), Anna Kinberg (m), Per-Olof Svensson (s) och
Claes Stockhaus (v).

Särskilt yttrande

Carl Fredrik Graf (m), Kenneth Lantz (kd), Carl Erik Hedlund (m), Marietta
de Pourbaix-Lundin (m), Desirée Pethrus Engström (kd), Johan Pehrson (fp)
och Anna Kinberg (m) anför följande:

Bakgrunden till ärendet är Högsta domstolens beslut den 15 mars 2000, i
vilket Högsta domstolen prövade om en retroaktiv tillämpning av de nya
reglerna om företrädaransvar var förenliga med förbudet i regeringsformen
mot viss retroaktiv lagstiftning. Av beslutet framgår att Högsta domstolen
ansåg att det i olika hänseenden fanns påtagliga risker för att de nya reglerna
skulle innebära ett skärpt ansvar jämfört med vad som gällde tidigare och att
regeringsformens lagprövningsbestämmelse - enligt vilken en myndighet
inte skall tillämpa en lag som står i strid med bestämmelse i grundlag - där-
för aktualiserades. Högsta domstolen förklarade att retroaktivitetsförbudet i
regeringsformen utgjorde hinder mot att ålägga en särskild person betal-
ningsansvar för obetalda arbetsgivaravgifter, källskatter och mervärdes-
skatter, jämte dröjsmålsavgifter, vilka förfallit till betalning före den 1
november 1997, då de nya bestämmelserna trädde i kraft. Beslutet innebär
enligt vår mening ett klart underkännande av de nya bestämmelserna som fått
en utformning som strider mot både landets grundlag och själva syftet med
bestämmelserna som ju var att den dittillsvarande tillämpningen skulle bestå.
Det är anmärkningsvärt att Lagrådet inte ens kommenterade dessa frågor.

Så snart vi fick kännedom om Högsta domstolens beslut tillställde vi
skatteutskottet en skrivelse med krav på att utskottet genom ett initiativ
skulle begära att regeringen lägger fram förslag som undanröjer riskerna för
en generell tillämpning av reglerna om företrädaransvar i den nya skatte-
betalningslagen. Om saken gäller förhållanden före ikraftträdandet och om
det är förmånligt för den enskilde att tillämpa de äldre bestämmelserna måste
det enligt vår mening klart framgå av lagen att de äldre bestämmelserna skall
tillämpas.

Vi vill påpeka att utskottets nu tagna initiativ aktualiserades genom denna
vår gemensamma skrivelse till skatteutskottet. Utskottets majoritet förbigår
emellertid den viktiga och principiella frågan om riksdagen skall ändra lagar
som Högsta domstolen i praktiken underkänt, även om man kan förutse att
underrätterna med vägledning av Högsta domstolens beslut nu kommer att
tillämpa lagen på ett korrekt sätt. Vi menar att det är i hög grad motiverat at
ändra i den aktuella övergångsbestämmelsen. Det är ett grundläggande rätts-
säkerhetskrav att det klart framgår av själva lagen vad som gäller. Det är
enligt vår mening helt oacceptabelt att behålla en grundlagsstridig lag och
hänvisa myndigheter och enskilda till retroaktivitetsförbudet och lagpröv-
ningsbestämmelsen i regeringsformen för att rätt förstå hur lagen skall
tillämpas. Vi står bakom det initiativ som utskottet nu tar, men vi menar att
det även borde omfatta punkt 9 i övergångsbestämmelserna i enlighet med
vad vi framfört i vår skrivelse till utskottet den 6 april 2000.

Till saken hör enligt vår mening också att
företrädaransvaret i samband med införandet av
skattekontosystemet år 1997 utvidgades till att
omfatta även de juridiska personernas egna
preliminära, kvarstående och tillkommande skatter.
Med anledning av utskottsmajoritetens åberopande
av företrädaransvarets nödvändighet för att inte
riskera preliminärskattesystemets effektivitet - och
bolagens preliminärskatter omfattar alltså numera
även bolagsskatten - vill vi erinra om att vi motsatte
oss denna utvidgning av företrädaransvaret när
ärendet var aktuellt, eftersom utvidgningen stred
mot principen om ett begränsat personligt ansvar för
aktieägare i aktiebolag och andelsägare i
ekonomiska föreningar. Vi vidhåller vår uppfattning
att den utvidgade omfattningen av
företrädaransvaret kan hämma viljan att delta i ett
ekonomiskt riskprojekt med en begränsad insats, om
konsekvensen kan bli att indrivningsmyndigheten
gör anspråk på aktie- respektive andelsägarens
privata medel i övrigt. Som vi påpekat i den aktuella
reservationen finns risken att man försvagar viljan
att engagera sig i företag i Sverige, vilket får en
negativ effekt på sysselsättningen, särskilt i de
mindre företagen (se res. 10 i bet. 1996/97:SkU23 s.
257).