Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motion om tryggande av möjligheterna till uppodling av nedlagd åkermark

Betänkande 1971:JoU26

Jordbruksutskottets betänkande nr 26 år 1971

JoU 1971:26

Nr 26

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motion
om tryggande av möjligheterna till uppodling av nedlagd åkermark.

I motionen 1971: 270 av herrar Nilsson i Agnäs och Petersson i Gäddvik
(båda m) vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder i syfte att i ett avspärrningseller
annat krisläge trygga möjligheterna till snabb uppodling av tidigare
åkermark.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen. Se bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I motionen påtalas de risker för vårt lands försörjning i
händelse av avspärrning eller annat krisläge sorn är förknippade med
den fortgående nedläggningen av åkermark. Sedan den gamla åkerarealen
växt igen med buskar och ris tar det lång tid att ånyo göra
marken produktiv. Genom att hålla en viss del av jorden öppen och
fri kunde enligt motionärernas mening en jordreserv skapas, färdig
för snabb uppodling och tillgänglig för spannmåls- och höavkastning.

Frågan om åkerreserv eller jordbank togs upp i ett par motioner vid
1969 års riksdag. I anslutning härtill erinrade jordbruksutskottet (JoU
1969: 22) om att frågan varit föremål för övervägande i 1960 års jordbruksutredning.
Något förslag om att införa ett jordbankssystem framfördes
emellertid inte. Det program för jordbrukets produktionsanpassning
som på grundval av jordbruksutredningens förslag antogs av
riksdagen år 1967 innefattade således inte något dylikt system. Lantbruksstyrelsen
anförde i remissutlåtande över ifrågavarande motioner
att en åkerreservering måste förknippas med en prövning som blir både
administrativt krävande och kostsam. Enligt styrelsens mening borde
verkningarna av gällande produktionspolitiska program i fråga om produktionsanpassning
prövas under en något längre period innan en eventuell
ändring vidtogs. Det lantbruksregister, som var under uppbyggnad,
borde under tiden kunna ge ökad information om bl. a. takten i nedläggningen
av jordbruksmark och de faktorer som inverkade härpå.
Vad särskilt gällde frågan om återförande av markresurserna till jordbruket
vid en ändrad marknadssituation fann lantbruksstyrelsen dåvarande
utvecklingstrender visa att risk ej förelåg för att produktionen
inom överskådlig tid skulle underskrida den av riksdagen år 1967 angivna
lägsta nivån för landets självförsörjning. Bl. a. mot bakgrund av

Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 26

JoU 1971: 26

2

det anförda fann utskottet ej tillräckliga skäl att överväga någon ändring
av riktlinjerna för den pågående produktionsanpassningen inom
jordbruket. Utskottet avstyrkte därför motionsyrkandet. Riksdagen beslutade
i enlighet härmed.

I remissyttrande över nu väckt motion i frågan framhåller lantbruksstyrelsen
att uppgifter från det nya lantbruksregistret synes utvisa att
nedläggningen av åkerjord försiggår i en långsammare takt än som
tidigare förmodats. Enligt styrelsens bedömning förefaller det sålunda
numera mest troligt att den år 1980 kvarstående åkerarealen kommer
att uppgå till 2,5—2,7 milj. ha i stället för ca 2,0 milj. ha som ännu för
ett par år sedan ansågs troligt. I sammanhanget nämner styrelsen också
de förslag till stödåtgärder beträffande jordbruket i norra Sverige som
nyligen förelagts riksdagen (prop. 1971: 74), vilka förslag enligt styrelsens
uppfattning torde vara ägnade att åtminstone dämpa den nedåtgående
trenden i produktionsutvecklingen inom det norrländska jordbruket.
Styrelsen erinrar även om den utredning om landskapsvård i
odlingsbygder som nyligen framlagts av en arbetsgrupp inom naturvårdsverket
och som f. n. är föremål för remissbehandling. Ifrågavarande
utredning har beräknat att 120 000 ha av de arealer som väntas
år 1980 inte längre vara utnyttjade för jordbruk är av sådant värde
från landskapsvårdssynpunkt att de bör bibehållas öppna. Med hänvisning
till det anförda anser lantbruksstyrelsen behov inte föreligga av
de i motionen begärda åtgärderna.

Mot bakgrund av vad i ärendet utretts finner utskottet inte tillräckliga
skäl att i anledning av motionen 1971: 270 föreslå någon särskild åtgärd
från riksdagens sida i hithörande fråga. Utskottet vill emellertid i
detta sammanhang erinra om jordbruksutskottets av riksdagen tidigare
biträdda uttalanden rörande motioner i närliggande ämne, där utskottet
framhöll att bl. a. från jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda
lägen givetvis såvitt möjligt borde bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion.
Utskottet anförde därvid att det sålunda framstod som tämligen
självklart att man inte borde ta högvärdig jordbruksmark i anspråk
för tätbebyggelseändamål, om en från samhällsbyggandets synpunkter
likvärdig lösning kunde åstadkommas på annan för jordbruket mindre
värdefull mark (JoU 1969: 21).

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen lämnar motionen 1971: 270 utan åtgärd.

Stockholm den 15 april 1971

På jordbruksutskottets vägnar

NILS G. HANSSON

JoU 1971: 26

3

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s)*, Antby (fp), Johanson i
Västervik (s), Hedin (m)*, Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s),
Kronmark (m)*, fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c)*, Johansson
i Holmgården (c). Berndtsson i Bokenäs (fp), Andersson i Storfors
(s)* och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Bilaga

Yttranden över motionen 1971: 270

Lantbruksstyrelsen (19.3.1971)

Lantbruksstyrelsen framhåller i anledning av motionen att liknande
tankegångar framfördes i motioner (I: 241 och II: 268) till 1969 års
riksdag (JoU 1969: 22). I sitt yttrande i anledning av dessa motioner anförde
lantbruksstyrelsen bl. a. följande om överförande av mark till s. k.
åkerreserv:

1.1. Den produktionsbegränsade effekten

Den samlade effekten i fråga om produktionsbegränsning genom införandet
av en åkerreserv torde för svenska förhållanden vara osäker.
Effekten torde bli starkt beroende av systemets utformning och omfattning.
Av speciell vikt är att en eventuell reserv inte bör omfatta
mark som kan användas för förstärkning av utvecklingsbara enheter.
Jordbruksjord som även utan ett system med åkerreserv skulle permanent
nedläggas bör inte heller ingå. En riksomfattande avgränsriing av
den åker, som lämpligen bör ingå i en eventuell reserv, måste te sig svår.
Att göra en objektiv och rättvis bedömning i ärenden av detta slag
torde likaså bli svårt.

En åkerreserv som innehåller stora arealer bättre jordbruksjord leder
visserligen snabbt till minskad produktionsvolym men också till ett ur
samhällets synpunkt felaktigt resursutnyttjande. Enligt styrelsens mening
bör därför en eventuell reserv inte innehålla högproduktiva och
välbelägna arealer utan främst jordar av marginell karaktär. En sådan
reserv måste dock ges stor areell omfattning för att leda till nämnvärt
produktionsbortfall. En dylik reservering måste vidare förknippas med
en noggrann prövning i varje enskilt fall och således bli administrativt
arbetskrävande och kostsam. Att genomföra en reservering av detta
slag måste bli ett arbete som sträcker sig över flera år.

Lantbruksstyrelsen anser att verkningarna av 1967 års jordbrukspolitiska
program i fråga om produktionsanpassning först bör prövas under
en något längre period innan en eventuell ändring vidtas. Under denna
period bör data från det nyinrättade lantbruksregistret ge ökad information
om bl. a. takten i nedläggningen av jordbruksmark och faktorer
som inverkar härpå.

JoU 1971: 26

4

1.3. Återförandet av markresurserna till jordbruksproduktion
vid en ändrad marknadssituation

Enligt vid lantbruksstyrelsen gjorda bedömningar — med en länsvis
inventering av på längre sikt odlingsvärd åker — kan åkerarealen
komma att minska från f. n. cä 3 milj. till ca 2 milj. ha 1980. Andra
prognoser på grundval av trendberäkningar har givit något större kvarstående
areal. Den förväntade nedläggningen kommer främst att omfatta
lågproduktiva arealer och områden, som redan nu brukas extensivt.
Det sålunda förväntade produktionsbortfallet kan till stor del
kompenseras av den produktionsökning på kvarstående arealer, som
den produktionstekniska utvecklingen möjliggör. Nuvarande utvecklingstrender
visar enligt lantbruksstyrelsens mening att inom överskådlig
tid risk ej föreligger för att produktionen skall underskrida den i

1967 års jordbrukspolitiska program antydda lägsta nivån för landets
självförsörjning.

Angående frågan om behovet av ökning framdeles av den svenska
jordbruksproduktionen ur globalt perspektiv hänvisar styrelsen till departementschefens
uttalande i prop. 1967: 95.

1.4. Allmänt

Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang även hänvisa till en av

1968 års jordbrukskommitté upprättad promemoria om för- och nackdelar
med olika former av jordbank och slaktpremier. Typexempel har
där konstruerats som belyser de problem, som är förknippade med
införandet av dessa. Exemplen syftar i första hand till att belysa effekterna
vid en minskning av mjölkproduktionen motsvarande nuvarande
exportöverskott utan ökning av spannmålsöverskotten.

Med hänvisning till bl. a. det anförda ansåg lantbruksstyrelsen att
behov av den i den ifrågavarande motionen begärda utredningen om
inrättande av en s. k. åkerreserv inte förelåg.

Lantbruksstyrelsen framhåller vidare att sedan förenämnda yttrande
avgavs år 1969 har av det nya lantbruksregistret framkommit att nedläggningen
synes försiggå i en långsammare takt än som tidigare förmodats.
Det synes sålunda numera mest troligt att den år 1980 kvarstående
åkerarealen kommer att uppgå till 2,5—2,7 milj. ha i stället
för ca 2,0 milj. ha sorn ännu för ett par år sedan ansågs troligt.

Styrelsen omnämner i detta sammanhang den nyligen avlämnade utredningen
om stöd till jordbruket i norra Sverige. De där gjorda förslagen
till stödåtgärder torde vara ägnade att åtminstone dämpa den
nedåtgående trenden i produktionsutvecklingen i det norrländska jordbruket.
Proposition i ämnet lär vara att vänta inom kort.

Slutligen erinrar styrelsen om den utredning om landskapsvård i odlingsbygder
som nu är föremål för remissbehandling. Utredningen uppskattar
att 120 000 ha av de arealer som 1980 inte längre väntas vara
nyttjade för jordbruk är av sådant värde ur landskapsvårdssynpunkt

JoU 1971: 26

5

att de bör bibehållas öppna och föreslår åtgärder för att så skall kunna
ske.

Med hänvisning till det anförda anser lantbruksstyrelsen att. behov
av de i motionen begärda åtgärderna inte föreligger.

Skogsstyrelsen (19.3.1971)

Skogsstyrelsen, som finner det ligga utom sitt kompetensområde att
uttala sig om behovet av en »jordbank», anför:

Skulle man av försörjningspolitiska och andra skäl bestämma sig för
en sådan måste viss anpassning ske till de markanvändningsregler som
statsmakterna godtagit genom utformningen av skogsvårdslagen och
den bidragspolitik som bedrivs för skogsplantering på oanvänd jordbruksmark.

Enligt skogsvårdslagen (2 §) är som bekant i princip all mark som
ligger helt eller i huvudsak outnyttjad att anse som skogsmark i lagens
mening, om den är lämplig för skogsproduktion. Det är enligt skogsvårdsstyrelsernas
undersökningar endast en ganska liten del av den
nedlagda jordbruksjorden som inte är lämpad för skogsproduktion,
främst vissa myrodlingar på djup torv eller mark med mycket bristfällig
dränering. Från lagens huvudprincip görs dock det undantaget att
ifrågavarande mark inte skall betraktas som skogsmark om den är
mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund
av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Det senare av undantagen avser hänsyn till sociala eller ideella intressen
t. ex. landskapsvård, rekreation, turism o. d. Genom markanvändningsplanering
ser skogsvårdsstyrelserna till att sådana marker,
som enligt naturvårdsmyndigheterna bedöms viktiga ur här anförda
synpunkter, inte tas med i styrelsernas av statsmakterna ålagda verksamhet
för att heskoga outnyttjad mark. Genom kontakt med lantbruksnämnderna
kontrolleras också att sådan nedlagd åker som kan behövas
för att bygga upp bärkraftiga jordbruk i trakten inte blir föremål för
skogsodling.

Om man inte vill ändra skogsvårdslagens grundregel, torde man alltså
— om man biträder motionärernas synpunkter — få göra något
uttalande om att mark sorn bokförs såsom tillhörande en »jordbank»
inte skall räknas som outnyttjad, även om hävden på marken kanske
kommer att vara utomordentligt låg t. ex. buskslåtter eller vad som
kan komma att föreskrivas.

Skogsstyrelsen vill i detta sammanhang peka på ett allvarligt problem
som följer med att stora arealer jordbruksmark får ligga obrukade.
Därigenom skapas nämligen en utomordentligt gynnsam miljö för
uppförökning av sorkpopulationer, sorn blir svåra skadegörare på olika
växter. Sådan skadegörelse drabbar inte bara jordbruksgrödor utan
också i mycket allvarlig omfattning skogsplanteringar.

Det måste dessutom beaktas att man inte som »jordbank» godkänner
spridda åkerskiften inom områden där övriga markägare vill i större
eller mindre omfattning definitivt lägga ner jordbruket och skogsplantera.
För att å ena sidan »jordbanken» skall få något värde och å andra
sidan de skogsplanterade åkerområdena skall kunna bilda användbara
skogliga produktionsenheter måste en områdesvis avgränsning ske.

JoU 1971: 26

6

Detta kan komma att betyda en längre gående styrning av markanvändningen
än vad nuvarande lagregler förutsätter.

Skogsvårdsorganisationen torde behöva konsulteras för att utarbeta
förslag till lösning av de här antydda problemen om motionärernas
hemställan skulle komma att leda till utredning av eller annat positivt
beslut i den väckta frågan.

K l Beckmans Tryckeri* AB • StecMnlm

I