Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående Stora Sjöfallets nationalpark och Sjaunja fågelskyddsområde, m. m.

Betänkande 1973:JoU42

Jordbruksutskottets betänkande nr 42 år 1973

JoU 1973:42

Nr 42

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående Stora
Sjöfallets nationalpark och Sjaunja fågelskyddsområde, m. m.

Motionerna

I motionen 1973:788 av herr Nilsson i Agnäs (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen
anförts om önskvärdheten av att upplösa Stora Sjöfallets nationalpark
och att föra de delar av den som ännu inte skadats till andra
nationalparker eller skyddsområden samt att Sjaunja fågelskyddsområde
erhåller nationalparks ställning.

I motionen 1973:1411 äv fru Mogård (m) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om tilläggsdirektiv till naturskyddskommittén att
skyndsamt utreda hur naturområden av oersättlig art skall kunna ges ett
sådant skydd att de säkerställs för framtiden.

I motionen 1973:1438 av herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att frågan rörande det fortsatta
skyddet för Sjaunja fågelskyddsområde och Stora Sjöfallets nationalpark
utreds, varvid de synpunkter som framförts i motionen beaktas.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1973:788 och
1973:1438 från naturvårdsverket, domänverket, länsstyrelsen i Norrbottens
län och Svenska samernas riksförbund. Se bilaga till detta betänkande.
Föreningen Argaladei har dessutom lämnat synpunkter beträffande
motionerna.

Utskottet

Motionerna 1973:788 och 1973:1438 tar upp frågan om det fortsatta
skyddet av Stora Sjöfallets nationalpark och Sjaunja fågelskyddsområde.

I motionerna påtalas att Stora Sjöfallets nationalpark upprepade gånger
utsatts för exploatering i samband med kraftverksutbyggnad. Stora delar
av nationalparken befinner sig därför enligt motionärerna långt ifrån i sitt
naturliga tillstånd. Det ifrågasätts i följd därav om Stora Sjöfallets
nationalpark bör bestå i sin nuvarande omfattning. De södra delarna av
nationalparken bör enligt motionerna kunna föras till Sareks nationalpark,
medan återstående del föreslås bli avsatt såsom naturreservat.

Sjaunja utgör enligt motionen 1973:1438 ett av de sista tillflykts- och
reproduktionsområdena för en råd sällsynta och utrotningshotade djurar -

1 Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 42

JoU 1973:42

2

ter. Området tål enligt motionen inte ytterligare störningar i form av
t. ex. turism. Skotertrafiken anges vidare vara besvärande. Ett förbättrat
skydd för området efterlyses, vilket lämpligen anges kunna åstadkommas
genom att området görs till nationalpark.

I motionen 1973:788 föreslås att riksdagen nu uttalar sig för att
områdena Stora Sjöfallet och Sjaunja disponeras på i motionen angivet
sätt. Enligt motionen 1973:1438 bör frågan om det fortsatta skyddet av
de båda områdena utredas med beaktande av de i motionen framförda
synpunkterna.

De remissinstanser som hörts i anledning av nämnda motioner
ifrågasätter ändrade bestämmelser för skyddet av åtminstone del av Stora
Sjöfallets nationalpark. Statens naturvårdsverk upplyser också att verket
sedan åtskilliga år övervägt lämpligheten av att Stora Sjöfallet består
såsom nationalpark. Motivet härför har varit de ingrepp för vattenkraftutbyggnad
som under årens lopp företagits. Till följd av ett riksdagsuttalande
år 1969 (ABU 1969:52, rskr 1969:395) om bl. a. skyddsbehovet för
vissa fjällområden erhöll naturvårdsverket året därpå Kungl. Maj:ts
uppdrag att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning
inom ramen för modern naturvård. Verket anger som sin avsikt att i det
sammanhanget ta upp frågan om nationalparkernas arrondering och har
därför inte framlagt separat förslag om Stora Sjöfallets nationalpark.

Sjaunja fågelskyddsområde bör enligt naturvårdsverket och domänverket
ges ett ökat skydd genom att området görs till naturreservat.
Naturvårdsverket har i skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län år
1968 föreslagit detta och anser att ett sådant beslut bör kunna fattas
utan att man därmed ogynnsamt föregriper det slutliga ställningstagandet
till fjällregionens planering. Svenska samernas riksförbund anser att
önskemålet om bättre skydd för Sjaunja fågelskyddsområde bör kunna
uppnås genom redan föreliggande möjligheter att begränsa den icke
näringsbetingade snöskotertrafiken inom området.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bedriver enligt vad som framgår av
länsstyrelsens remissyttrande ett omfattande inventerings-, värderingsoch
förhandlingsarbete rörande Sjaunjaområdet. I avvaktan på resultatet
härav har länsstyrelsen ännu ej prövat frågan om fågelskyddsområdets
ombildning till naturreservat. Däremot har länsstyrelsen belagt merparten
av området med ett förordnande om skydd för landskapsbilden jämlikt
19 § naturvårdslagen. Sjaunja är därmed enligt länsstyrelsen i princip lika
starkt skyddat som många naturreservat och nationalparker, dock att det
återstår att reglera jakt och fiske samt skotertrafik. Länsstyrelsen
beräknar att nästa år ha utfört erforderligt utredningsarbete för att kunna
reglera skotertrafiken i fjällområdena med stöd av lagen (1972:606) om
körning i terräng med motordrivet fordon.

Utskottet får erinra om att fjällområdena utgör en sådan del av landet
som i den pågående fysiska riksplaneringen ägnas särskild uppmärksamhet.
Statens naturvårdsverk har såsom nämnts i det föregående sedan år
1970 ett uppdrag att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga
användning inom ramen för modern naturvård. För utredningsarbetet i

JoU 1973:42

3

syfte att avgränsa vissa skyddsbehövande områden i fjällvärlden svarar
enligt Kungl. Maj:ts beslut tidigare detta år förutom naturvårdsverket
även planverket. De båda verken skall därvid samarbeta med berörda
länsstyrelser och kommuner. Företrädare för bl. a. rennäringen bereds
enligt beslutet tillfälle att medverka i detta planeringsarbete.

Frågan om hur skyddet av de områden som nu utgör Stora Sjöfallets
nationalpark och Sjaunja fågelskyddsområde framdeles skall vara utformat
faller enligt utskottets mening inom ramen för nyssnämnda
utredning om fjällområdena.

I vad gäller Sjaunja kan enligt vad som framkommit vid utskottsbehandlingen
nuvarande utveckling av turismen leda till att ett antal
sällsynta djurarter riskerar att bli utrotade. Utskottet anser det därför
angeläget att frågan om skyddet av Sjaunjaområdets natur behandlas
med förtur. Det måste anses vara ett riksintresse att åstadkomma ett
tillfredsställande skydd för detta område med dess speciella djurliv.
Sådana skärpta skyddsregler bör införas att bl. a. friluftslivet i området
kan kanaliseras och hållas under kontroll. Utskottet utgår från att
skotertrafiken inom Sjaunjaområdet snarast blir föremål för reglering
med stöd av den särskilda lagen härom. I den mån skärpta skyddsbestämmelser
leder till minskade möjligheter till jakt och fiske för befolkningen
i och intill Sjaunja bör eftersträvas att ge denna befolkning alternativa
möjligheter till jakt och fiske.

Motionerna 1973:788 och 1973:1438 bör enligt utskottets mening
överlämnas till statens naturvårdsverk för att tas under övervägande i
samband med fullgörandet av förut nämnda utredningsuppdrag rörande
fjällområdena. Därvid bör beaktas vad utskottet i det föregående anfört
om behovet av snabba åtgärder till förbättrat skydd av Sjaunjaområdet.

I motionen 1973:1411 framhålls att syftet med att avsätta nationalparker
är att bevara orörd natur. Det är enligt motionären två ibland
motstridiga mål som man vill uppnå genom nationalparksinstitutet,
nämligen dels att bevara områden där flora och fauna kan leva så långt
möjligt oberoende av mänsklig påverkan, dels att ge människorna tillfälle
att uppleva orörd, ofta storslagen natur. Hotet mot nationalparkerna har
enligt motionen växt genom användningen av moderna transportmedel.
Motionären nämner en rad åtgärder som skulle kunna bidra till att
bättre bevara nationalparkerna. Bl. a. förordas ett starkare rättsligt
skydd. Naturvårdskommittén bör enligt motionen erhålla tilläggsdirektiv
att skyndsamt utreda hur naturområden av oersättlig art skall kunna ges
ett sådant skydd att de säkerställs för framtiden.

Utskottet får erinra om att enligt naturvårdslagen (1964:822) nationalparker
avsätts i syfte att bevara större sammanhängande område av
viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat
skick. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger för
varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter som befinns erforderliga
för att trygga ändamålet med nationalparken. Härav följer att
föreskrifterna kan skilja sig mellan olika nationalparker. Bestämmelserna

1 * Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 42

JoU 1973:42

4

kan vidare ändras om det på grund av ändrade förhållanden befinns
motiverat för att trygga ändamålet med nationalparken.

Såsom nämns i föreliggande motion har naturvårdskommittén i
uppdrag att granska de nuvarande skyddsformerna för naturområden.
Detta ingår som en del i uppdraget att se över hela naturvårdslagen.
Utskottet utgår från att kommittén vid sin prövning av skyddsformernas
ändamålsenlighet tar upp även de i motionen 1973:1411 angivna
frågorna. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd.

Utskottet hemställer under åberopande av det anförda
att riksdagen

1. anhåller att Kungl. Maj:t överlämnar motionerna 1973:788
och 1973:1438 jämte däröver avgivna remissyttranden till
statens naturvårdsverk för beaktande i samband med pågående
utredning om de svenska fjällområdena,

2. lämnar motionen 1973:1411 utan åtgärd.

Stockholm den 30 oktober 1973

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Antby (fp), Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c),
Magnusson i Tanum (s), fru Anér (fp), herrar Augustsson (s), Larsson i
Borrby (c)*, fru Lindberg (s), herr Takman (vpk)*, fru Theorin (s) och
herr Leuchovius (m).

*Lj närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1973:42

5

Bilaga

Yttranden över motionerna 1973:788 och 1973:1438
Statens naturvårdsverk (1973-03-13)

Sedan Stora Sjöfallets nationalparks tillkomst år 1909 har området
varit föremål för en rad ingrepp för vattenkraftutbyggnad. Det kan därför
ifrågasättas om det är lämpligt att behålla området som nationalpark.
Statens naturvårdsverk hemställde 1969-04-24 hos ett antal myndigheter
och organisationer om synpunkter på frågan huruvida det alltjämt
fanns skäl att bibehålla nationalparken. De därvid framkomna synpunkterna
var i korthet följande.

Svenska Samernas Riksförbund ansåg att nationalparken ej längre
borde bestå. Som alternativ till nedläggandet föreslog förbundet bibehållen
nationalparksstatus under förutsättning att reglementet ändrades i
enlighet med Padjelanta nationalparks bestämmelser.

Stor enighet rådde i övrigt beträffande skyddsvärdet hos de av
regleringarna opåverkade delarna av nationalparken. Vetenskapsakademien
hävdade att området söder om Stora Luleälv borde tillföras Sareks
nationalpark, medan den norra delen tillsammans med bl. a. Sjaunja
föreslogs bilda en ny nationalpark. Inom denna, eller alternativt som
separat del, borde Kebnekaise-området ingå. Domänverket anslöt sig till
åsikten att Stora Sjöfallets nationalpark skulle uppdelas i två områden,
men föreslog att innan slutligt ställningstagande togs i varje fall frågorna
om Kaitumsjöarnas reglering och Sjaunjas framtida status skulle lösas.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg att Stora Sjöfallets nationalpark
borde delas upp, varvid de opåverkade avsnitten av den norra delen
tillsammans med Sjaunja borde överföras till naturreservat. Svenska
Turistföreningen föreslog en översyn av samtliga nationalparker i
Norrbottens län innan eventuella uteslutningar ur Stora Sjöfallets
nationalpark diskuterades. Enligt Svenska Naturskyddsföreningens åsikt
borde parkens skydd bestå i nuvarande form tills vidare. Frågan om
Sjaunjas framtid föreslogs bli löst innan förändringar i nationalparkens
status ifrågasattes. Gällivare kommun slutligen anförde som sin mening
att nationalparken borde kvarstå, dock under förutsättning att bl. a. ett
helt nytt reglemente upprättades för parken, vilket i princip skulle
innehålla mjukare bestämmelser.

Till följd av i riksdagen väckta frågor om bl. a. skyddsbehovet för vissa
fjällområden (motionerna 1:869 och 11:1017 1969) erhöll statens
naturvårdsverk 1970-02-06 Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda de svenska
fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård.
Verket avser att i detta sammanhang ta upp frågan om nationalparkernas
arrondering och har därför ej framlagt separat förslag rörande
Stora Sjöfallets nationalpark grundat på ovan redovisade synpunkter om
områdets framtida ställning. Naturvårdsverket anser därför att förevarande
motioner i avvaktan på utredningens slutförande ej bör föranleda
annan åtgärd än att de överlämnas till verket att beaktas i dess utredning.

Beträffande Sjaunja fågelskyddsområde anser naturvårdsverket att ett
utökat skydd i form av naturreservat är angeläget eftersom det ger
möjlighet att reglera och kanalisera bl. a. friluftslivet i området. Avsättandet
av Sjaunjaområdet som naturreservat, vilket naturvårdsverket föreslagit
i skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län 1968-05-21, torde
också kunna genomföras utan att man därmed ogynnsamt föregriper det
slutliga ställningstagandet för fjällregionens planering.

JoU 1973:42

6

Domänverket (1973-03-19)

Domänverket delar motionärernas uppfattning att Stora Sjöfallets
nationalpark och de naturvärden som skyddsbestämmelserna avsåg att
bevara allvarligt har skadats genom de upprepade regleringsåtgärderna.
Det vattenfall som givit nationalparken dess namn och som lockat de
flesta besökarna har praktiskt taget eliminerats. Regleringsåtgärderna har
även i övrigt berört områden som ansetts särskilt skyddsvärda. Det
förhållandet att en nationalpark bär namn efter ett genom svårartade
ingrepp förstört vattenfall utgör dessutom en belastning för nationalparkstanken.
Stora delar av nationalparken har emellertid behov av
fortsatt skydd varför en ändring av missförhållandena beträffande
områdets namn och status bör ske i form av en omdisposition.

Verket delar också uppfattningen att för Sjaunja fågelskyddsområde
krävs ett bättre skydd främst mot störningar från den tilltagande
snöskotertrafiken. Detta ytterligare skydd är brådskande och bör erhållas
genom ombildning till naturreservat. Förslag härom har tillställts länsstyrelsen
i Norrbottens län från statens naturvårdsverk.

Frågan om naturvården inom de svenska fjällområdena togs upp i
riksdagen bl. a. år 1969 (motioner 1:869 och 11:1017, ABU 52, rskr 395).
Med anledning av riksdagens beslut uppdrog Kungl. Maj:t den 6 februari
1970 åt statens naturvårdsverk att efter samråd med berörda myndigheter,
bl. a. domänverket, utreda de svenska fjällområdenas planmässiga
användning inom ramen för modern naturvård. 1 samband härmed torde
också frågan om den framtida dispositionen av Stora Sjöfallets nationalpark
och ombildandet av Sjaunja fågelskyddsområde till naturreservat tas
upp.

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående anser verket att
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionerna
1973:788 och 1438 ej behövs.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (1973-04-26)

Frågan om Stora Sjöfallets nationalparks framtida status har av statens
naturvårdsverk tagits upp till behandling redan under år 1969. I skrivelse
till länsstyrelsen den 24 april 1969 anhöll verket om synpunkter i
ärendet.

Länsstyrelsen pekade därvid i yttrande den 27 juni 1969 på de för
nationalparken ogynnsamma regleringar och kraftverksbyggen som i flera
omgångar pågått sedan år 1927. Ifrågavarande arbetsföretag, som drabbat
Suorvasjöarna, Stora Sjöfallet, Vietasområdet och Langas, har så till den
grad omändrat eller skadat naturen att grunden för avsättandet som
nationalpark och syftet med fredningen numera i stor utsträckning starkt
kan ifrågasättas.

De områden inom nationalparken som fortfarande är relativt opåverkade
har dock fortfarande kvar ett obestridligt värde ur naturvårdssynpunkt.
Framför allt har tillkomsten av den nya vägen mot Ritsem
medfört en betydande ökning av parkens värde sett från den sociala
naturvårdens sida. Med hänsyn till bland annat detta har länsstyrelsen
och senare även kommunen då frågan varit uppe till behandling framfört
synpunkter på att nationalparken norr om Luleälvens vattendrag bör
ombildas till ett naturreservat för friluftsliv och turism. De delar av
parken, som ligger söder om Lule älvs vattendrag och som fortfarande är
oskadade, torde däremot med fördel kunna sammanläggas med Sareks
nationalpark med för denna park gällande skyddsföreskrifter.

Länsstyrelsen som anser att sådana åtgärder är motiverade är beredd

JoU 1973:42

7

att vid tillfälle på nytt aktualisera frågan hos statens naturvårdsverk och
domänverket.

Vad beträffar det inom till Stora Sjöfallets nationalpark angränsande
Sjaunja fågelskyddsområde är detta sedan några år tillbaka föremål för
omfattande inventerings-, värderings- och förhandlingsarbete. Om skyddet
skall förstärkas inom ett område är det enligt länsstyrelsens
uppfattning av största vikt att få grepp om vilka arbetsföretag eller
störningar i annan form som kan tänkas reducera eller skada naturvärdet.
Vidare är det givetvis angeläget att kartlägga de områden eller definiera
de faunistiska skyddsobjekt som är i behov av frednings- eller vårdåtgärder.
Med det pågående arbetet hoppas länsstyrelsen kunna tillgodose
behovet av underlagsmaterial för ett mer definitivt ställningstagande
senare.

Redan nu torde emellertid kunna konstateras att om man bortser från
renskötseln synes det endast vara ringa mänsklig verksamhet som pågår
inom huvuddelen av fågelskyddsområdet. Störningarna därest de förekommer
torde därför knappast kunna anses vara av en sådan omfattning
att akuta och oöverlagda skyddsrestriktioner skulle behöva tillgripas
innan ovan anförda arbete slutförts.

För att kunna få en ändamålsenlig naturvårdsverksamhet inom
ifrågavarande område och för att tills vidare i avvaktan på ytterligare
resultat från pågående fjällplaneringar ge området ett nöjaktigt naturskydd
har länsstyrelsen belagt merparten av fågelskyddsområdet med ett
förordnande jämlikt 19 § naturvårdslagen. Enligt länsstyrelsens beslut av
den 24 mars 1972 är det numera förbjudet att utan länsstyrelsens
tillstånd:

1. Uppföra ny eller ändra befintlig byggnad för att tillgodose ett
väsentligt annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit använd.
Härifrån undantages för skogsbruket, jordbruket, yrkesfisket och renskötseln
erforderlig mindre driftsanläggningar. Driftsanläggning, vilken
avser övernattningsändamål är dock tillståndspliktig.

2. Framdraga ledning.

3. Uppföra luftmast.

4. Bedriva sådan täktverksamhet som ej omfattas av tillståndsplikt
enligt naturvårdslagen eller utföra andra schaktningsarbeten.

5. Anordna permanenta upplag.

6. Avverka enstaka barrträd eller grupper av barrskogsbestånd, dock
med undantag för sådan rätt som i särskild ordning upplåtits av kronan.
Häri inbegripes ej heller husbehovsawerkning som kan komma i fråga på
enskild mark.

Enligt länsstyrelsens uppfattning har därigenom bestämmelser syftande
till skydd inom fågelskyddsområdet meddelats i en sådan omfattning
att all ej önskvärd exploatering inom området numera kan förhindras
eller regleras. I princip är fågelskyddsområdet i dag lika starkt skyddat
som många naturreservat och nationalparker.

Vad som möjligen återstår beträffande skyddsfrågorna är en eventuell
reglering av jakt och fiske samt skotertrafik. Dessa sistnämnda aktiviteter
berör inte enbart samtliga medlemmar i två samebyar utan även minst
5 000 fritidsfiskare och jägare från områden där friluftsaktiviteter
närmast är ett livsvillkor.

Det torde stå klart att man inte utan vidare gör drastiska inskränkningar
i de rättigheter som sedan länge tillförsäkrats så många och så olika
nyttjanderättsinnehavare.

I hithörande frågor har förts förhandlingar vid skilda tillfällen och
någon antagbar lösning på dessa frågor har ännu inte gått att få.

Beträffande reglering av skotertrafiken är detta en fråga som med

JoU 1973:42

8

fördel bör lösas i samband med tillämpningen av den nya lagen om
körning i terräng med motordrivet fordon (SFS 1972:606). Länsstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om det omfattande förarbete av
utrednings- och inventeringskaraktär som i länsstyrelsens regi håller på att
utföras i syfte att ta fram fakta- och beslutsunderlag beträffande
snöskotertrafiken.

Genom utredningsarbetet — som beräknas kunna fullföljas under
nästkommande år — kommer länsstyrelsen att få en bättre grund att stå
på för bedömningen av frågan om hela fjällregionens skydd och
utnyttjande för översnöfordon.

Sammanfattningsvis får länsstyrelsen framhålla att skyddet beträffande
Sjaunja med hänsyn till områdets storlek och fredningsfrågans
komplexa natur för närvarande får anses som nöjaktigt utformat.

Frågan om fågelskyddsområdets ombildning till naturreservat har
ännu ej prövats av länsstyrelsen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är området numera inte i första hand
i ett akut behov av skydd utan snarare av omfattande aktiva vård- och
tillsynsåtgärder. Överslagsmässigt kan behovet skattas till minst 2 000
dagsverken per år under en första uppbyggnadsperiod. Därefter torde
man få räkna med en snabb ökning av arbetskraftsbehovet.

Motivet för att göra fågelskyddsområdet till ett naturreservat skulle i
så fall numera inte vara att i första hand förse området med ytterligare
restriktioner utan fastmera att med praktisk verksamhet säkerställa och i
väl avvägda former utveckla områdets turistiska, rekreativa och kulturellt
vetenskapliga naturvärden. Med en sådan inriktning på verksamheten
skulle även syftet uppnås med att bereda ett flertal arbetslösa samer och
övrig fjällbefolkning varaktigt arbete.

Vad så slutligen Stora Sjöfallets nationalpark beträffar, bör området
norr om Lule älvs vattendrag ombildas till ett friluftsreservat med
länsstyrelsen som ansvarig förvaltare samt området söder om nämnda
vattendrag få uppgå i Sareks nationalpark.

Svenska samernas riksförbund (1973-04-02)

Svenska Samernas Riksförbund har i tidigare sammanhang framhållit
att tillskapandet av nationalparker, som synes vila på samma tankegångar
som de nordamerikanska parkerna, har inneburit intrång i samernas
rättigheter, intrång som icke i vederbörlig ordning blivit kompenserade.
Detta gäller bl. a. för samernas jakträtt och delvis även för möjligheterna
att utnyttja rätten till fiske.

Riksförbundet har, med anledning av skrivelse från naturvårdsverket
den 24 april 1969 angående Stora Sjöfallets nationalparks framtida
status, i yttrande den 25 augusti 1969 till naturvårdsverket sammanfattningsvis
anfört:

”Ur samernas synpunkt synes Stora Sjöfallets nationalpark ej längre
böra bestå.

Samerna har mycket stor anledning befara, att ett nedläggande av
Stora Sjöfallets nationalpark kommer att utlösa ’krav’ på någon ny
fjällnationalpark. Samerna, visa av gjorda erfarenheter, har anledning att
kraftigt bestrida alla dylika framstötar. Samerna yrkar, därest Stora
Sjöfallets nationalpark likväl består, på införande av Padjelantabestämmelser
i denna park.”

I motionen 1973:1438 anförs att genom kraftverksutbyggnad och
andra exploateringar Stora Sjöfallets nationalpark ”mist sitt värde som
naturvårdsobjekt”.

I samma motion anförs angående Sjaunja fågelskyddsområde att ett

JoU 1973:42

9

bättre skydd krävs för detta område och att området därför lämpligen
bör bli nationalpark. Därvid anförs att ”Samernas rättigheter inskränks
inte genom att området görs till nationalpark”. Som en beskrivning av
hitintills gällande förhållanden är det anförda, som ovan visats, icke
riktigt. För det fall det däremot kan tagas till intäkt för att det framgent
icke skall göras inskränkningar i samernas rättigheter i hithörande frågor
får riksförbundet med instämmande hänvisa till det anförda.

Riksförbundet får i detta sammanhang hänvisa till de möjligheter som
enligt 1 § lag om körning i terräng med motordrivet fordon (SFS
1972:606) finns för länsstyrelse att begränsa snöskotertrafik inom ett
område.

Sammanfattningsvis får riksförbundet anföra att skäl för bibehållande
av nationalparksstatus för Stora Sjöfallet med nuvarande bestämmelser
icke synes föreligga varför Padjelantabestämmelser bör införas och att det
i motionerna 1973:788 och 1438 anförda önskemålet att införa bättre
skydd för Sjaunja fågelskyddsområde synes kunna uppnås genom redan
föreliggande möjligheter att begränsa den icke näringsbetingade snöskotertrafiken
inom området. Innan några eventuella förändringar vidtages
skall kontakt tagas med berörda samebyar och riksförbundet.