Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående den kommunala renhållningslagen

Betänkande 1973:JoU30

Jordbruksutskottets betänkande nr 30 är 1973

JoU 1973:30

Nr 30

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående den
kommunala renhållningslagen.

Motionerna

I motionen 1973:50 av herrar Henmark (fp) och Larsson i Borrby (c)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit 1. kräver en utformning av
dispensgivning i enlighet med motionens intentioner,2. anhåller att
riksdagen föreläggs en sådan lagändring att enskilda medborgare kan
anföra besvär även i sakfrågan.

1 motionen 1973:786 av herr Jonasson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om en översyn av kommunala
renhållningslagen i syfte att överföra bestämmanderätten beträffande
avfallshämtningens omfattning och organisation till kommunerna i
enlighet med vad som har anförts i motionen.

I motionen 1973:928 av herr Leuchovius m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj d anhåller om en så skyndsam översyn av den
kommunala renhållningslagen, i syfte att få den bättre anpassad till
förhållandena i glesbygderna, att förslag härom kan föreläggas årets
höstriksdag.

I motionen 1973:1416 av herrar Nilsson i Tvärålund (c) och Jonasson
(c) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag till sådan ändring i renhållnings- och hälsovårdslagstiftningen att i
normalfallen tomtägare icke får åläggas skyldighet att till utomstående
renhållningsorgan överlämna sådant trädgårdsavfall som består av ris,
kvistar och löv.

I motionen 1973:1421 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) föreslås,
såvitt nu är i fråga (punkten 2), att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer
om en utvärdering av den kommunala renhållningslagens tillämpning och
därav föranledda förslag.

Utskottet

I förevarande motioner upptas vissa spörsmål rörande utformningen
och tillämpningen av lagstiftningen beträffande kommunernas befattning
med renhållningen.

Enligt 4 § första stycket kommunal renhållningslag den 17 december
1970 (nr 892), gäller inom kommunerna kommunalt renhållningsmono -

/ Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 30

JoU 1973:30

2

pol. I stadgandet föreskrivs skyldighet för kommun att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet
som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.
I 4 § andra stycket lämnas kommunerna möjlighet att utöver det
lagstadgade monopolet genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning åta sig
bortforsling även av andra typer av avfall. En sådan föreskrift är intagen i
17 § normalhälsovårdsordning den 8 oktober 1971 (nr 761). I 4 §
kommunala renhållningslagen, tredje och fjärde styckena, stadgas vidare
att när orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg
annan person än den kommunen anlitar för ändamålet ej får ta befattning
därmed samt att länsstyrelse, när särskilda skäl föreligger, får befria
kommun från den skyldighet som enligt paragrafens första stycke skulle
åligga kommunen.

Den här berörda 4 § i kommunala renhållningslagen trädde i kraft den
1 januari 1972 medan lagen i övrigt gällt fr. o. m. den 1 januari 1971. I 5
§ stadgas att talan mot kommunal myndighets beslut enligt lagen föres
genom besvär hos länsstyrelsen.

I sammanhanget bör också nämnas att i 14 § normalhälsovårdsordningen
intagits bestämmelser som förbjuder enskild att omhänderta avfall
i den mån kommunen är skyldig att forsla bort avfallet antingen direkt
enligt kommunala renhållningslagens bestämmelser eller enligt föreskrift i
den lokala hälsovårdsordningen. I enlighet härmed stadgas att orenlighet
och avfall som det enligt kommunala renhållningslagen eller hälsovårdsordningen
åligger kommunen att forsla bort ej får användas till
gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt
behandlas av fastighetsägaren. Å andra sidan kan den enskilde enligt 27 §
normalhälsovårdsordningen hos hälsovårdsnämnden påkalla undantag
från detta förbud. Hälsovårdsnämnden får medge sådant undantag om
det är motiverat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och
det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.

Enligt lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter äger
kommun bl. a. att besluta att avgift för renhållning i enlighet med
renhållningsmonopolet skall utgå till kommunen eller den som på
kommunens uppdrag omhänderhar renhållningen. Avgiftstaxan beslutas
av kommunfullmäktige.

I motionen 1973:50 framförs kritiska synpunkter på utformningen av
dispensgivningen enligt kommunala renhållningslagen och besvärsregeln i
lagen. Motionärerna anför bl. a. att från många håll allvarliga invändningar
rests emot tillämpningen av lagen inom glesbebyggda områden.
Det har hävdats att det från hälsovårdssynpunkt inte är motiverat att
transportera bort avfallet om det på tillfredsställande sätt kan omhändertas
och destrueras på platsen. Från miljövårdssynpunkt är det inte
lämpligt att samla onödigt stora mängder av avfall på centrala soptippar.
Kostnaderna för kommunerna och avgiftsbelastningen för många enskilda
måste bli betydande. Motionärerna framhåller vidare att den
enskilde fastighetsägarens möjligheter att erhålla dispens enligt lagen är
alltför beskurna. Kommunen bestämmer suveränt om dispens skall sökas

JoU1973:30

3

eller ej. Den som ej låter sig nöja med kommunens beslut kan anföra
besvär, som enligt 76 § kommunallagen ej innebär sakprövning utan
endast prövning av själva beslutsförfarandet samt om klagandens enskilda
rätt kränkts eller om beslutet eljest vilar på orättvis grund. Genom en
smidigt och generöst tillämpad dispensgivning kan de med lagreglerna
förenade olägenheterna elimineras. Det är enligt motionärernas mening
angeläget att den praxis som kommer att utbildas leds i en sådan riktning,
att de delar av kommunen, utanför hälsovårdstätorterna eller andra
tätbebyggda områden, som vill och kan ombesörja sin egen sophantering
bereds möjlighet härtill samt att praxis blir enhetlig. Det är också av vikt
att medborgarna får möjlighet att vid missnöje med kommunens beslut få
sitt ärende sakprövat i högre instans. Motionärerna hemställer att
riksdagen kräver en utformning av dispensgivningen i enlighet med
motionens intentioner (yrkande 1) samt att förslag framläggs om en
sådan lagändring att enskilda medborgare kan anföra besvär även i
sakfrågor (yrkande 2).

I motionerna 1973:786, 1973528 och 1973:1421 tas likaså upp
särskilda svårigheter som den nya lagstiftningen enligt motionärernas
mening medfört för glasbygdsområden. I motionen 1973:786 hemställs
således om en översyn av den kommunala renhållningslagen i syfte att
överföra bestämmanderätten beträffande avfallshämtningens omfattning
och organisation till kommunerna. I motionen 1973:928 föreslås en
översyn av lagen i syfte att få den bättre anpassad till förhållandena i
glesbygderna, och i motionen 1973:1421 yrkas i här förevarande del
(yrkande 2) att en utvärdering företas av lagens tillämpning och att härav
föranledda förslag framläggs.

Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena anföra följande.

Som tidigare nämnts kan länsstyrelse när särskilda skäl föreligger
befria kommun från skyldigheten att ta hand om avfall (det obligatoriska
monopolet). Sålunda kan generell dispens beviljas för viss kort tid.
Riksdagen uttalade vid behandlingen av förslaget till kommunal renhållningslag
(3LU 1970:90) att möjlighet borde finnas till dispens för att ge
kommunerna rådrum för anpassning till de nya reglerna. Dispens borde
emellertid inte medges för längre tid än till utgången av år 1972.
Härutöver kan dispens medges enligt i huvudsak två riktlinjer, nämligen
partiell dispens eller total dispens. Partiell dispens kan avse befrielse från
hämtningsskyldighet av viss typ av orenlighet och avfall, t. ex. latrin från
jordbruksfastighet eller befrielse från visst led i kommunens transportskyldighet.
Kommunen kan t. ex. befrias från skyldigheten att hämta
avfallet vid fastigheterna. Den enskilde fastighetsägaren får då svara för
transporten av avfallet viss väg till en s. k. avlämningsplats, där avfallet
hämtas av kommunen. Total dispens avser befrielse från skyldighet att
inom visst område transportera bort alla de i 4 § första stycket
renhållningslagen angivna avfallstyperna. Dispensen innebär skyldighet
för den enskilde fastighetsägaren att svara för transporten av sitt avfall till
allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning om avfallet inte
kan omhändertas inom fastigheten.

JoU 1973:30

4

Naturvårdsverket har efter samråd med bl. a. socialstyrelsen, statens
vägverk och vissa länsstyrelser utfärdat närmare anvisningar rörande
tillämpningen av den kommunala renhållningslagen. I anvisningarna
uttalas bl. a. att framställning till länsstyrelsen om dispens skall göras av
kommunfullmäktige. Vid upprättandet av dispensframställningen bör
hälsovårdsnämnden medverka. Där så ej sker, bör hälsovårdsnämnden
beredas möjlighet att yttra sig innan ärendet avgörs av länsstyrelsen.
Naturvårdsverket har vidare i en den 2 juli 1973 dagtecknad promemoria
framlagt en sammanställning över dispensärendena. Av sammanställningen
framgår bl. a. att medan år 1972 ungefär 200 av landets omkring
460 kommuner hade generell dispens f. n. endast 37 kommuner har
sådan dispens. Det uttalas också i promemorian att den genom den nya
lagen utökade skyldigheten för kommunerna att omhänderta avfall i stort
sett beaktats. Förutom kommuner som har generell dispens gäller partiell
dispens från skyldighet att omhänderta skrymmande hushållsavfall resp.
slam från slamavskiljare för 10 resp. 21 kommuner. Ett antal dispensärenden
var vid tiden för undersökningen ännu under handläggning och
naturvårdsverket framhåller att en motsvarande undersökning nästkommande
år, då f. ö. kommunreformen i sin helhet skall vara genomförd,
synes lämplig.

Enligt utskottets mening fyller den nya renhållningslagen en viktig
funktion när det gäller att komma till rätta med miljöstörningar och
sanitära olägenheter. Det är emellertid uppenbart att frågan om lagstiftningens
tillämpning, inte minst beträffande dispensgivningen, måste ges
stort beaktande. I svar i november 1972 på en interpellation i frågan
gjorde jordbruksministern bl. a. uttalanden av innebörd att möjligheterna
att på ett praktiskt sätt lösa de problem som kan uppkomma vid
lagtillämpningen får anses som goda. Utskottet delar denna uppfattning
och anser det kunna förutsättas att de myndigheter och kommunala
organ som har att ta befattning med hithörande ärenden tar vederbörlig
hänsyn till kommuners och enskildas intressen och gör sådana avvägningar
som kan vara betingade exempelvis av särskilda förhållanden i
glesbygdsområden. Utskottet vill här bl. a. erinra om den möjlighet som
föreligger att för den enskilde, som tidigare berörts, medge undantag från
det i normalhälsovårdsordningen stadgade destruktionsförbudet. Enligt
utskottets uppfattning har lagstiftningen varit i kraft alltför kort tid för
att ge erforderligt underlag för en bedömning huruvida någon ändring i
renhållningslagens bestämmelser är påkallad. Det bör i sammanhanget
beaktas att statens naturvårdsverk fortlöpande följer utvecklingen på
området och kan förväntas ta de initiativ som därvid kan befinnas
påkallade.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda inte tillräckliga skäl
biträda yrkande 1 i motionen 1973:50 om en annan utformning av
dispensgivningen, yrkandena i motionerna 1973:786 och 1973:928 om
översyn av den kommunala renhållningslagen och yrkande 2 i motionen
1973 :1421 om en utvärdering av lagens tillämpning.

I motionen 1973:50, yrkande 2, föreslås en lagändring i syfte att

Joll 1973:30

5

enskilda medborgare skall kunna anföra besvär även i sakfrågan över
beslut enligt kommunala renhållningslagen.

Utskottet vill erinra om att besvär i hithörande frågor kan vara
antingen kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär. Som framhålls i
motionen 1973:50 torde beslut av kommunfullmäktige endast kunna
angripas genom kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen. Detta
innebär att klagan endast kan grundas på att beslutet inte tillkommit i
laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning eller
annorledes överskrider deras befogenhet som fattat beslutet eller kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Däremot kan
klagan över beslut av kommunal myndighet, kommunstyrelse eller annan
kommunal nämnd, tas upp som förvaltningsbesvär, vilket innebär att
även sakfrågan kan prövas. Utskottet vill särskilt erinra om den tidigare
berörda möjligheten för enskild att av hälsovårdsnämnd erhålla befrielse
från destruktionsförbudet i 14 § normalhälsovårdsordningen. Besvär över
avslagsbeslut i sådant ärende torde av sökanden kunna anföras hos
länsstyrelsen och sedan föras vidare till kammarrätten och, efter
prövningstillstånd, fullföljas hos regeringsrätten.

Utskottet vill, liksom i fråga om dispensgivningen, framhålla att den
nya lagstiftningen varit gällande endast en förhållandevis kort tid.
Ytterligare erfarenheter av lagtillämpningen bör enligt utskottets mening
avvaktas innan åtgärder för ändring i besvärsordningen ifrågasätts.
Utskottet anser sig inte böra biträda yrkande 2 i motionen 1973:50.

1 motionen 1973:1416 föreslås sådan ändring i lagstiftningen att i
normalfallen tomtägare inte får åläggas skyldighet att till utomstående
renhållningsorgan överlämna visst trädgårdsavfall. Utskottet vill framhålla
att i 14 § sista stycket normalhälsovårdsordningen stadgas att hälsovårdsnämnd
i fråga om trädgårdsavfall får meddela undantag från det i
paragrafen givna förbudet för fastighetsägare att själv omhänderta avfall.
Avsikten med denna särskilda bestämmelse bör vara att kompostering
av trädgårdsavfall skall kunna medges. Utskottet finner för sin del inte
tillräckliga skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen 1973:1416.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen lämnar

1. motionen 1973:50,

2. motionen 1973:786,

3. motionen 1973:928,

4. motionen 1973:1416 samt

5. motionen 1973:1421, yrkande 2,

utan åtgärd.

Stockholm den 4 oktober 1973
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

JoU1973:30

6

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i
Tanum (s), Augustsson (s)*, Larsson i Borrby (c), fru Lindberg (s), herrar
Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs (fp)*, fru Theorin (s), herrar
Leuchovius (m) och Strömberg (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c), Larsson i
Borrby (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), Leuchovius (m) och Strömberg
(fp) som anser att

dels utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 3 som börjar med
”Utskottet vill” bort ha följande lydelse:

I motionen 1973:1416 föreslås sådan ändring i lagstiftningen att i
normalfallen tomtägare inte får åläggas skyldighet att till utomstående
renhållningsorgan överlämna visst trädgårdsavfall.

Utskottet vill i anledning av motionerna anföra följande.

Syftet med den nya renhållningslagstiftningen är bl. a. att åstadkomma
ett ökat engagemang från det allmännas sida vad gäller
omhändertagande av avfall m. m. från enskilda hushåll. I stort sett torde
lagbestämmelserna få anses väl ägnade att fylla detta syfte. De kritiska
synpunkter som anförts beträffande utformningen av vissa detaljer i
lagstiftningen och som tagits upp i motionerna synes emellertid utskottet
värda att beakta. Det torde således inte kunna bestridas att en strikt
tillämpning av reglerna för det kommunala renhållningsmonopolet inom
glesbebyggda områden kan för både enskilda och kommuner medföra
betydande olägenheter i form av exempelvis kostnader för berörda parter
som inte står i rimlig proportion till eventuella fördelar och onödig
omgång i avfallshanteringen. Som bl. a. anförts i motionen 1973:50 torde
det vad gäller glesbygdsområden inte alltid från hälsovårdssynpunkt vara
motiverat att transportera bort sådant som tidigare kunnat omhändertas
och nyttiggöras eller destrueras på platsen. Från miljövårdssynpunkt
torde det i många fall kunna ifrågasättas om det är lämpligt att samla
stora mängder avfall på centrala soptippar. Som tidigare nämnts får
länsstyrelse, när särskilda skäl föreligger, befria kommun från skyldigheten
att omhänderta och bortforsla orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Utskottet vill starkt
understryka vikten av att vederbörande kommunala organ och kommunala
och statliga myndigheter på ett smidigt och generöst sätt behandlar
aktualiserade frågor om dispens och att de därvid ger de särskilda
förhållandena i glesbebyggda områden stort beaktande. Det är också
angeläget att en fast och så långt möjligt enhetlig praxis i behandlingen av
dispensärenden kommer till stånd. Det kan dock enligt utskottets mening
ifrågasättas om nuvarande lagbestämmelser från angivna synpunkter är
ändamålsenligt utformade i nu förevarande avseende.

Ett med dispensfrågorna nära sammanhängande spörsmål är den för

JoU 1973:30

7

hithörande ärenden gällande besvärsordningen. I de av statens naturvårdsverk
utfärdade anvisningarna rörande tillämpningen av den kommunala
renhållningslagen m. m. uttalas bl. a. att framställning till länsstyrelsen
om befrielse för kommun från skyldighet att omhänderta hushållsavfall
skall göras av kommunfullmäktige. Detta innebär exempelvis att om
fullmäktige beslutar att inte göra sådan framställning beslutet endast kan
angripas genom s. k. kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen dvs. att
klagan endast kan grundas på att beslutet inte tillkommit i laga ordning
eller står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes
överskrider deras befogenhet som fattat beslutet eller kränker klagandens
enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Den enskildes möjligheter
att få av kommunfullmäktige fattade beslut i frågor om dispens ändrade
är härigenom såvitt utskottet kunnat finna starkt beskurna. Det har också
visat sig att en viss oklarhet föreligger vad gäller besvär över beslut i övrigt
som fattats enligt renhållningslagstiftningen.

Enligt utskottets mening talar de i motionerna berörda förhållandena
och vad utskottet i det föregående anfört för att en översyn av den
kommunala renhållningslagen bör komma till stånd i syfte att ernå en
sådan utformning av bestämmelserna att de medger vissa generella
undantag för fastigheter i glesbygd och ett smidigare och mera
rättvisande dispens- och besvärsförfarande än f.n.

dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen i anledning av motionerna 1973:50, 1973:786,
1973:928, 1973:1416 samt 1973:1421, yrkande 2, hos
Kungl. Maj:t hemställer om översyn av den kommunala
renhållningslagstiftningen.

GOTAB 73 5181 S Stockholm 1973