Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående hyggesplöjning

Betänkande 1973:JoU10

Jordbruksutskottets betänkande nr 10 år 1973

JoU 1973:10

Nr 10

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
hyggesplöjning.

Motionerna

I motionen 1973:502 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i motionen
anförts rörande hyggesplöjningarnas skadeverkningar på renbeteslanden.

I motionen 1973:802 av herr Takman (vpk) föreslås att riksdagen hos
regeringen hemställer om utfärdande av sådana föreskrifter, att hyggesplöjning
helt slopas i landet.

I motionen 1973:1398 av herrar Johansson i Holmgården (c) och
Carlsson i Vikmanshyttan (c) hemställs att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit hemställa om förslag om förbud mot s. k. hyggesplöjningar inom
renskötselområdena.

I motionen 1973:1430 av herrar Sellgren (fp) och Stålhammar (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär att föreskrifter utfärdas
om förbud mot markberedning genom hyggesplogning i avvaktan på att
tillräcklig kunskap erhållits om metodernas förenlighet med ekologiska
och miljömässiga krav och dess konsekvenser för rennäringen.

Utskottet

1 samtliga här behandlade motioner påtalas skadeverkningar inom
renbetesområden av en inom skogsbruket numera använd markberedningsmetod,
s. k. hyggesplöjning, och görs uttalanden till förmån för
förbud mot sådan plöjning. I motionen 1973:502 yrkas att riksdagen som
sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i motionen anförts om nämnda
skadeverkningar. Enligt motionen 1973:1398 bör förbud mot hyggesplöjningar
utfärdas inom renskötselområdena, medan ett förbud enligt
motionerna 1973:802 och 1973:1430 bör gälla hela landet. Enligt
sistnämnda motion bör förbudet gälla i avvaktan på att tillräcklig
kunskap erhållits om metodernas förenlighet med ekologiska och
miljömässiga krav och dess konsekvenser för rennäringen.

I motionerna framhålls att det enligt rennäringslagen råder förbud mot
sådan ändring av markanvändningen som skulle skada rennäringens
intressen. Vid hyggesplöjning rubbas enligt motionerna praktiskt taget
hela den naturliga markytan och det tar mycket lång tid innan renlav och
andra renbetesväxter på nytt utvecklas. Marken blir också svårframkomlig
för renarna. Hyggesplöjning på renbetesmarker utgör enligt motionärernas
mening sådan ändrad markanvändning som strider mot rennärings -

1 Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 10

JoU 1973:10

2

lagen. Samerna bör dock, anser motionärerna, inte nödgas tillgripa den
kostnadskrävande domstolsvägen i varje särskilt fall när plöjning är
aktuell.

Utskottet har i samband med behandlingen av förevarande motioner
hört företrädare för domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens naturvårdsverk och Svenska samernas riksförbund. Från samernas
sida har därvid framförts synpunkter som i huvudsak överensstämt med
de i motionerna anförda.

Enligt vad företrädarna för domänverket och skogsstyrelsen uttalat är
hyggesplöjning en markberedningsmetod som på vissa marktyper är
nödvändig, om återväxt skall erhållas inom skälig tid efter en avverkning.

Metoden har uppgivits komma till användning på fuktiga, svårföryngrade
marker där renlav inte förekommer. Endast obetydliga enklaver
högre belägen mark med renlav har enligt domänverket berörts av
plöjning. Domänverket hyggesplöjer f. n. omkring 4 000 ha per år och de
privata bolagen ungefär lika mycket. Enligt domänverket skulle ett
förbud mot hyggesplöjning begränsa de arealer, där skogsbruk kan drivas,
så mycket att sysselsättningen i statens skogar skulle minskas med 200 å
300 årsarbetare. Från domänverkets sida har framhållits att föreskrivet
samråd med samerna sker, när man planerar åtgärder av betydelse för
rennäringen, t. ex. hyggesplöjning.

Markberedning i form av hyggesplöjning är en relativt ny metod i
Sverige. Den används enligt uppgift företrädesvis på vissa speciella marker
där återväxt eljest inte skulle erhållas inom rimlig tid. Erfarenheterna av
metoden är således begränsade i Sverige, däremot har man längre tids
erfarenhet av den i Finland. Forskning rörande effekten av olika former
av markberedning inom skogsbruket bedrivs framför allt vid skogshögskolan.
Hyggenas inverkan på renbetet utreds inom växtbiologiska
institutionen vid Uppsala universitet. Enligt vad jordbruksministern
upplyst i ett interpellationssvar hösten 1972 har den arbetsgrupp som
utreder omfattningen och verkningarna av kalhyggen erhållit uppdrag att
behandla även frågor om effekterna av olika former av markberedning.
Arbetsgruppens resultat kan väntas komma att redovisas under år 1973.
Utskottet utgår från att denna utredning kommer att innehålla en
kartläggning av forskningens hittillsvarande rön och av de praktiska
erfarenheterna rörande hyggesplöjningen och dess konsekvenser för bl. a.
rennäringen.

Frågan om tillåtligheten av olika sätt att använda marken inom
renskötselområden får bedömas mot bakgrund av rennäringslagens
bestämmelser. Enligt 30 § denna lag får markanvändningen inte ändras på
sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln inom område där
renskötsel får bedrivas hela året och där renskötsel därtill faktiskt idkas.
Utskottet anförde vid behandlingen av förslaget till rennäringslag (JoU
1971:37) att frågan om vad som är avsevärd olägenhet för renskötseln
kan bli föremål för delade meningar. Rennäringssakkunniga hade
framhållit att smärre ändringar i användningssättet, t. ex. införandet av
modernare metoder vid skogsavverkning, inte skulle behöva drabbas av

JoU 1973:10

3

förbudsregeln. I en motion hade å andra sidan anförts att dagens
moderna skogsbruk kan medföra betydande ingrepp i renskötseln och att
framför allt stora kalhyggen, hyggesbränningar och giftbesprutning hade
gett upphov till avsevärda inskränkningar i t. ex. vinterbetesmarkerna.
Jordbruksutskottet fann för sin del svårt att generellt fastslå att en viss
form av markanvändning innebar avsevärd olägenhet för renskötsel.
Sådana frågor borde enligt utskottets mening avgöras från fall till fall.
Mot vad utskottet sålunda anfört hade riksdagen inte något att erinra.

Utskottet får i anledning av nu föreliggande motioner anföra att
frågan huruvida hyggesplöjning i förekommande fall strider mot angivna
bestämmelse i rennäringslagen kan föras inför allmän domstol. Därigenom
kan prejudicerande utslag erhållas. Givetvis är det önskvärt att
frågor av detta slag kan lösas i samförstånd mellan berörda parter.
Samråd i hithörande frågor förekommer redan men bör enligt utskottets
mening utvecklas vidare. Inom skogsbruket planerade åtgärder rörande
bl. a. hyggesplöjning bör således tas upp till överläggningar med samerna i
god tid så att en mera långsiktig planering erhålles. I detta sammanhang
bör nämnas att på lantbruksstyrelsens initiativ en arbetsgrupp har bildats
som behandlar frågor om förhållandet mellan det moderna skogsbruket
och rennäringen. I gruppen ingår representanter förutom för lantbruksstyrelsen
även för samerna, skogsstyrelsen och domänverket.

Vid sålunda förekommande samråd bör eftersträvas överenskommelser
där hyggesplöjning begränsas till sådan i allmänhet fuktig, svårföryngrad
skogsmark som genom avsaknad av renlav är av ringa intresse för
rennäringen. I regel bör det vara möjligt att träffa överenskommelse om
var hyggesplöjning får ske. Av vad som framkommit vid utskottets
behandling av denna fråga synes nämligen den mark som främst är aktuell
för hyggesplöjning inte sammanfalla med de områden som är av särskilt
intresse såsom vinterbete för renar.

I avvaktan på resultatet av pågående undersökning om bl. a. kalhyggenas
verkningar är utskottet inte berett att i anledning av förevarande
motioner förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen anser motionerna 1973:502, 1973:802, 1973:1398
och 1973:1430 besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört.

Stockholm den 13 mars 1973

På jordbruksutskottets vägnar
ERIC MOSSBERGER

Närvarande: herrar Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Hedin (m),
Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Tanum (s), fru Anér (fp), herr
Augustsson (s), fru Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Takman (vpk),
Johansson i Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), fru Olsson i
Helsingborg (c)* och fru Theorin (s).

Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU1973:10

4

Reservation

av herr Takman (vpk) som

dels anför följande:

Enligt vad företrädarna för naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen
uttalat har hyggesplogningen påtagligt negativa effekter. Det är motiverat
att använda uttrycket plogning och inte plöjning, eftersom humuslagret
skjuts åt sidan i stället för att vändas. Vid hyggesplogningen blir 40 å 60
procent av markytan påverkad. Naturvårdsverket betonade att de plogade
områdena i stort sett går förlorade från rekreationssynpunkt, i alla
händelser för mycket lång tid. Lantbruksstyrelsens talesman framhöll att
det i praktiskt taget hela renskötselområdet är vinterbetet som är
styrande. Om vinterbetet skadas, måste renstammen decimeras. Men även
hyggesplogning i områden, som inte utgör vinterbetesmarker, äventyrar
rennäringen. Det krävs att man har sammanhängande vinter- och
sommarbetesområden. Man måste också ta hänsyn till alla ingrepp som
gjorts tidigare. Om hyggesplogningen sker utan samråd med samerna i
området, står den i klar strid mot rennäringslagen. Även om samebyarna
sedan den 1 juli 1971 är juridiska personer och direkt förhandlingsmässiga,
är de handikappade gentemot ”en så tung part som skogsintressena”.
I varje fall har de inte ännu tillräcklig styrka och ekonomi att
hävda sig. Det bör också understrykas att samrådsgruppen inte är en
beslutande grupp.

Svenska samernas riksförbund har sedan snart ett kvartssekel många
gånger påtalat de negativa" verkningarna av kalawerkning och mekaniserad
markberedning över stora ytor, första gången vid en uppvaktning
inför dåvarande jordbruksministern Gunnar Sträng 1950. Samernas
möjligheter att bedriva sin huvudnäring har de senaste två decennierna
kraftigt försämrats till följd av den radikala markberedningen, såsom
plogning och harvning. SSR ifrågasätter uppgiften att det 1972 endast var
omkring 0,3 promille av den mark som står till förfogande för
renskötseln som blev föremål för dessa åtgärder. Denna beräkning tycks
vara gjord på bruttoarealen för renbete (165 000 kvadratkilometer
innefattande även fjällområdena). En sådan beräkning ger givetvis ett helt
vilseledande resultat. Som beräkningsunderlag måste i stället användas
arealen för vinterbete samt sommarbetet för skogssamebyarna eller, mera
korrekt, dessa områdens lavbärande delar. Hela arealen lavmark har
beräknats till 18 748 kvadratkilometer, därav 12 245 kvadratkilometer
lavbärande skogsmark (SOU 1966:12).

Därtill kommer att vissa samebyar har drabbats särskilt hårt. Sålunda
har enbart inom Gällivare revir 3 100 ha plogats och 860 ha harvats,
enligt uppgifter som SSR citerar. Av dessa marker är omkring två
tredjedelar vinterbetesmark.

Huruvida hyggesplogningen från ren skogsvårdssynpunkt har en
gynnsam effekt på lång sikt förefaller inte vara tillfredsställande klarlagt.
Tryggve Troedsson och Kristofer Utbult vid institutionen för växtekologi
och marklära vid skogshögskolan har i Sveriges Skogsvårdsförbunds

JoU 1973:10

5

Tidskrift nr 1972:5 redovisat kända fakta om skogsplogningen från
hydrologisk synpunkt. Deras jämförelse mellan jordbrukets täckdikning
och hyggesplogningen är värd att fundera över:

”Inom jordbruket är avståndet mellan grendikena i en genomsnittlig

täckdikning för styva leror 12—16 meter , torvjordar av vitmoss typ

15—25 meter och av lövkärrtyp 30—50 meter. Självfallet är
avstånden beroende av lutningsgrad, arealstorlek, båtnadsgrad etc., men
som regel behöver sandiga jordar aldrig dikas. Vid hyggesplogningen har
man omkring 5 meter mellan dikena och av tekniska skäl sker plogningen
allför ofta vinkelrätt mot nivåkurvoma. Även en plogning snett ner mot
nivåkurvorna dränerar markens ytskikt på sikt. Dessutom är jordarten

som regel en sandig, sandig-moig eller en moig morän . Oavsett

båtnadsgraden vågar nog ingen jordbrukare dränera en sandig jordart så
hårt att han endast har 5 meter mellan sina grendiken.”

De slutar sin kritiska översikt med följande:

”Till sist skall framhållas att hyggesplogningen i sin nuvarande
tillämpning är en metod, som morfologiskt förändrar marken på ett sätt
som i vissa avseenden endast kan jämföras med det senglaciala havets
inverkan på våra moräner. Detta torde vara skäl nog för att inte låta
hyggesplogningen bli en modenyck (som alltför okritiskt sprids över
landet) utan att man i stället genom teknisk metodutveckling — hand i
hand med de biologiska förutsättningarna — skulle söka utnyttja dess
tveklöst mycket goda föryngringseffekter.”

Det kan utläsas ur denna översikt liksom ur andra kritiska arbeten om
modern skogsvård att ”den tekniska metodutvecklingen” inte har hållit
jämna steg med skogsproducenternas frejdiga framfart. De vetenskapsmän
som har sin gärning inom skogsbruket hyser, detta framgår
antydningsvis och någon gång mera öppet av deras skrifter, förhoppningar
om att tekniken för skogsföryngring och produktionsökning skall
bli mera förfinad, mindre klumpig och primitiv, än den nu är.

Vad de renskötande samerna beträffar har de tillräckligt med negativa
erfarenheter för att kräva förbud mot hyggesplogning i renskötselområdena.
Ett förbud kan självfallet mjukas upp genom ett dispensförfarande
- efter samråd i verklig mening mellan samerna och skogsintressenterna.
Det är nödvändigt med en omvänd bevisföring gentemot den som
hittills föreslagits.

dels anser att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen i anledning av motionerna 1973:502, 1973:802,
1973:1398 och 1973:1430 hos Kungl. Maj:t hemställer om
utfärdande av förbud mot hyggesplogning i renskötselområdena.

GOTAB 73 3475 S Stockholm 1973