Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om prövning enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplatsbyggen m. m.

Betänkande 1972:JoU39

JoU 1972: 38

10

De åtgärder som föreslås i motionen synes också väl svara mot intentionerna
bakom 1971 års riksdags beslut om ökat stöd till jordbruket
i norra Sverige.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (13.4.1972)

Riksförbundet biträder förslaget om att en skyndsam översyn görs
av forsknings- och försöksverksamheten inom jordbruket i norra Sverige
med sikte på att få till stånd ett så effektivt utnyttjande av nuvarande
resurser som möjligt och en komplettering på de områden där
så erfordras. Översynen bör kunna ombesörjas av lantbrukshögskolan,
som också bör lägga fram de förslag till åtgärder som befinns påkallade.
Riksförbundet anför vidare.

Som bl. a. framgår av motionen föreslog utredningen om stöd till
jordbruket i norra Sverige att 5 milj. kr. skulle anslås för en femårsperiod,
att användas för en intensifiering av forskning och utvecklingsarbete
beträffande jordbruket i norra Sverige. Detta förslag vann tyvärr
inte statsmakternas bifall. Om så skett skulle åtskilliga av de problem
som exemplifieras i motionen varit lösta.

Jordbruket i norra Sverige arbetar under växlande naturliga betingelser,
vilket innebär att också problemen varierar. Vissa komplex är
dock av alldeles särskilt intresse för jordbruket i hela eller stora delar
av norra Sverige. Exempel härpå har lämnats i motionen beträffande
såväl växt- som djurproduktionen. Däri inberäknas de svårigheter att
uppnå fullgod lönsamhet vid nyinvesteringar som föreligger på grund
av de jämförelsevis mycket höga byggnadskostnaderna i området. Norrlandsjordbruket
har emellertid inte enbart problem genom de klimatiska
förhållandena, utan också i vissa avseenden särskilt goda förutsättningar.
I ett långsiktigt utvecklingsarbete är det angeläget att ta
fasta på de möjligheter, som dessa kan erbjuda. Det finns i detta sammanhang
även skäl att erinra om det samarbete på forsknings- och
försöksområdet som sker med grannländerna avseende jordbruket på
nordkalotten. En utvidgning av detta samarbete har bl. a. föreslagits
av NJF:s subsektion för växtförädling. Detta förslag hör till dem som
bör tas upp vid den översyn som efterlysts i motionen.

Av motionen framgår att de hittills utgående anslagen från Norrlandsfonden
kommer att upphöra och att resurserna för forskning och
försök även i övrigt, bl. a. på växtförädlingsområdet, har fått eller kommer
att få reduceras. En sådan utveckling är inte acceptabel och oförenlig
med strävan att utveckla Norrlandsjordbruket.

Jordbruksutskottets betänkande nr 39 år 1972

JoU 1972:39

Nr 39

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om prövning
enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplatsbyggen m. m.

Motionen

I motionen 1972: 93 av herr Antby m. fl. (fp) har hemställts att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär förslag till komplettering av miljöskyddslagen
av innebörd 1. att tillståndsplikt införs beträffande vägar och
flygplatser, 2. att minimireglerna för utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse
omfattar krav på minst biologisk rening.

Utskottet

Motionärerna anser att den prövning som nu föregår beslut om byggande
av väg och flygplats inte ger samma garantier för att miljöskyddets
krav tillgodoses som tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen
skulle ge. Enligt motionen bör därför införas tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
beträffande vägar och flygplatser. Vidare föreslås att minimireglerna
i fråga om utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse
skärps så att minst biologisk rening krävs.

Utskottet vill erinra om att frågorna om tillståndsplikt beträffande
vägar och flygplatser och om reningsgraden på avloppsvatten från tätbebyggelse
i anledning av väckta motioner har behandlats av riksdagen
varje år sedan år 1969, då miljöskyddslagen infördes. (Se bl. a. JoU
1971: 62.) Vid riksdagsbehandlingen har i frågan om tillståndsplikt för
vägar och flygplatser uttalats att den prövning av fasta trafikanläggningar
som företas i särskild ordning visserligen i första hand utgör
en planering från exploateringssynpunkt och i huvudsak är begränsad
till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark men att även
miljövårdssynpunkter beaktas. Riksdagen har vidare framhållit att de
miljövårdande myndigheternas synpunkter får särskild tyngd genom
regler i miljöskyddslagen som möjliggör att åläggande kan ges om skäliga
skyddsanordningar eller inskränkningar i verksamheten. Särskilt
sistnämnda möjlighet har ansetts vara ett effektivt medel för att hävda
miljövårdens och omgivningens intresse. Riksdagen har vidare ansett
det i många fall vara möjligt att nå förbättringar med stöd av speciallagstiftning,
exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning
eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga
områden. Något praktiskt behov av att med stöd av miljöskyddslagen

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 39

JoU 1972: 39

2

helt förbjuda användningen av viss väg eller viss flygplats har med
hänsyn till de andra möjligheter som står till buds inte ansetts föreligga.
Vidare har framhållits att miljöskyddslagens konstruktion inte
hindrar att koncessionsplikt införs också för fasta trafikanläggningar
om så skulle visa sig erforderligt. Anledning att föreskriva sådan tillståndsplikt
har riksdagen dock inte ansett föreligga.

Utskottet finner inte skäl förorda någon ändring i riksdagens tidigare
ställningstagande i förevarande fråga och avstyrker således motionsyrkandet
i förevarande del.

I vad gäller motionsyrkandet om rening av avloppsvatten vill utskottet
erinra om att det vid riksdagens tidigare behandling av hithörande
spörsmål anförts bl. a. att det i fråga om tätorter praktiskt taget aldrig
kan komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod.
Normalt måste kraven här sättas betydligt högre, vilket betyder att
man kräver en efter förhållandena lämplig form av höggradig rening.
Man har därvid också att beakta de olägenheter som vållas av närsalter
i avloppsvatten. Med hänsyn till att miljöskyddslagen gäller även
ren glesbygd har det inte synts rimligt att under alla omständigheter
kräva höggradig rening. Lagens tillåtlighetsregler möjliggör att kraven
på reningsgrad alltefter omständigheterna i varje särskilt fall kan skärpas
så att ett tillfredsställande resultat kan nås. Tillkomsten av miljöskyddslagen,
inbegripet införandet av koncessionsplikt för vissa kommunala
avloppsföretag, innebar totalt sett en betydande skärpning av
attityden gentemot de kommunala avloppsutsläppen. Enligt riksdagens
mening har miljöskyddslagen ansetts motsvara vad som kunde krävas
från lagstiftarens sida för att komma till rätta med de vattenföroreningar,
som härrör från sådana utsläpp. Framställning om ytterligare
skärpning av bestämmelserna har därför inte ansetts erforderlig.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att 1971 års riksdag i
konjunkturstimulerande syfte beslöt om förhöjt statsbidrag till kommunala
avloppsreningsverk under tiden 1.11.1971—30.6.1972. Dessa
statsbidrag som avvägs med hänsyn till reningsgraden höjdes från högst
50 procent till högst 75 procent. För att täcka kostnaderna härför har
anvisats 50 milj. kr.

Med hänsyn till det anförda och då, såvitt utskottet kunnat finna,
ingenting inträffat som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida, finner utskottet ej heller skäl föreslå någon riksdagens
åtgärd i anledning av nu ifrågavarande motionsyrkande.

Utskottet hemställer således

att riksdagen lämnar motionen 1972: 93 utan åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1972

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

JoU 1972: 39

3

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson
i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Hedström (s)*, Jonasson
(c), Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), fru Lindberg (s),
herr Kronmark (m), fru Olsson i Helsingborg (c), herr Wikner (s)*, fru
Theorin (s) och herr Strömberg (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c), fru Anér
(fp), herr Kronmark (m), fru Olsson i Helsingborg (c), och herr Strömberg
(fp) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:

»I föreliggande motion föreslås införande av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
beträffande vägar och flygplatser. Vidare föreslås att minimireglerna
i fråga om utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse
skall skärpas så att minst biologisk rening krävs. I anledning härav får

utskottet anföra följande.

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är skyldig
att vara verksam för att förebygga störningar genom att vidta skyddsåtgärder
och andra försiktighetsmått. Enligt huvudregeln i 5 § miljöskyddslagen
(ML) skall han sålunda vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning
av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I 6 §
första stycket ML stadgas att, om miljöfarlig verksamhet kan befaras
föranleda olägenhet av väsentlig betydelse även om försiktighetsmått
enligt 5 § iakttas, verksamheten får utövas endast om särskilda skäl
föreligger. Innebär den befarade olägenheten att vissa allmänna intressen
skadas avsevärt får enligt 6 § andra stycket första punkten verksamheten
inte utövas. Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd om verksamheten
är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt. Enligt 6 § tredje stycket skall förbudsreglerna
i paragrafen inte hindra att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars
anläggande prövas i särskild ordning, används för avsett ändamål.
Vägar och flygplatser ingår inte heller bland de anläggningar som enligt
2 § miljöskyddskungörelsen (MK) endast får utföras med tillstånd eller
dispens. Skälet till undantagsbestämmelsen i 6 § ML och till det förhållandet
att vägar och flygplatser inte är underkastade tillståndsplikt är
att dessa anläggningar underkastas särskild prövning, varvid även anläggningens
inverkan på omgivningen beaktas.

Till stöd för motionsyrkandet om tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
för vägar och flygplatser anförs synpunkter av innebörd att den
prövning av dessa anläggningar, som sker enligt väg- och luftfartslagstiftningen,
främst tar hänsyn till exploateringssynpunkter och inte till -

JoU 1972:39

4

räckligt beaktar miljöskyddets krav. Motionärerna pekar på att anläggandet
av vägar och flygplatser ofta medför kraftiga ingrepp i landskap
och miljö och att användandet av dem i regel medför stor omgivningspåverkan.
Möjligheten att i efterhand ingripa sägs i regel vara av kostnadsskäl
mycket liten.

Som framgår av det sagda prövas trafikanläggningar i särskild ordning.
Den granskning som härvid sker innebär emellertid i första hand
en planering från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak
begränsad till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark för
anläggningen. Det är tydligt att denna prövning inte ger samma garantier
för att miljöskyddets krav blir tillgodosedda som tillståndsprövning
enligt miljöskyddslagen. Anläggandet av vägar och flygplatser medför
ofta betydande ingrepp i landskapet och användningen av dem vållar
i regel omfattande bullerstörningar. En tillståndsprövning bör därför
sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt. Möjligheten att ingripa
i efterhand torde ofta komma att visa sig illusorisk bl. a. därför att
ifrågavarande anläggningar regelmässigt drar så betydande kostnader
att inskränkningar i utnyttjandet av dem framstår som ekonomiskt oförsvarliga.
Desto angelägnare är emellertid att en förprövning sker. Utskottet
förordar på grund av det sagda att tillståndsplikt införs beträffande
flygplatser och vägar som kan medföra miljöstörningar av väsentlig
betydelse. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att genom ändring
av MK närmare bestämma förprövningsskyldighetens omfattning.

I 7 § ML stadgas bl. a. att avloppsvatten som kommer från vattenklosett
eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått längre gående
rening än slamavskiljning inte får utsläppas i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet.
I miljöskyddskungörelsen (5 och 10 §§) föreskrivs att avloppsvatten av
viss mängd inte får släppas ut utan att tillstånd eller dispens erhållits
eller anmälan gjorts hos länsstyrelsen. Koncessionsplikt eller anmälningsskyldighet
omfattar i princip också utsläpp, som påbörjats före
miljöskyddslagens ikraftträdande. Vissa undantag förekommer dock,
bl. a. om tillstånd av vattendomstol till utsläppet föreligger.

Yrkandet att minst biologisk rening bör krävas för utsläpp av avloppsvatten
från tätbebyggelse kompletteras med ett förslag att tidsplan
bör fastställas för övergång till biologisk rening vid redan befintliga
reningsverk. I motionen framhålls bl. a. att avloppsvattnet från ca 15
procent av tätortshushållen alltjämt går ut i vattendragen helt orenat
och att ett avsevärt antal tätorter har reningsverk med endast mekanisk
rening.

Som motionärerna anfört är vattnen på många håll så allvarligt förorenade,
att ett återställande av acceptabla förhållanden — om ett sådant
över huvud taget är möjligt — kommer att ta lång tid. På andra
håll närmar sig föroreningsgraden kritiska värden. Om denna utveckling

JoU 1972:39

5

får fortsätta kan situationen lätt bli ohållbar för vattenförsörjning, fiske,
badliv etc. Enligt utskottets mening är verkliga krafttag nu erforderliga
för att man skall komma till rätta med vattenföroreningarna.

I lagens förarbeten har beträffande avloppsvatten som kommer från
vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse framhållits att det i fråga
om tätorter praktiskt taget aldrig kan komma i fråga att stanna vid
slamavskiljning som reningsmetod. Normalt måste kraven här sättas
betydligt högre, vilket betyder att man kräver en efter förhållandena
lämplig form av höggradig rening. Därvid skall man enligt förarbetena
också beakta de olägenheter som vållats av närsalter i avloppsvattnet.
Enligt förarbetena är förutsättningarna för att i glesbygd godta slamavskiljning
gynnsammare. Utskottet kan ansluta sig till dessa uttalanden.
Detta ställningstagande leder emellertid till att utformningen av minimiregeln
i 7 § ML beträffande avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse
inte bör godtas. Enligt nämnda lagrum får avloppsvatten av ifrågavarande
slag inte utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde om det
ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet, om avloppsvattnet ej
undergått längre gående rening än slamavskiljning. Stadgandet uttrycker
enligt utskottets mening en alltför låg ambitionsgrad. Strävan måste
vara att allt avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse skall undergå
minst biologisk (höggradig) rening. Endast i speciella undantagsfall kan
kravet på rening sättas lägre. Detta gäller exempelvis enstaka fastigheter
eller grupper av fastigheter, som ej är anslutna till kommunala
reningsverk. Det principiella kravet på minst höggradig rening bör framgå
direkt av lagtexten. I fråga om redan befintliga reningsverk, som
saknar anordningar för höggradig rening, torde man övergångsvis nödgas
acceptera en lägre reningsgrad. Beträffande dessa bör emellertid
fastställas en tidsplan för övergång till höggradig rening. Förslag till
bestämmelser i ämnet bör föreläggas riksdagen så snart ske kan.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1972: 93 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i det föregående anfört.
»