Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående äganderätten till naturresurser under markytan

Betänkande 1971:JoU61

Jordbruksutskottets betänkande nr 61 år 1971

JoU 1971:61

Nr 61

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående äganderätten
till naturresurser under markytan.

I motionen 1971:1050 av fru Thorsson m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att naturvårdskommittén
genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att även utreda problemet om
äganderätten till naturresurser under markytan.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
kommerskollegium och naturvårdskommittén. Se bilaga till
detta betänkande.

Utskottet

Enligt direktiven för naturvårdskommitténs pågående översyn av naturvårdslagen
skall de sakkunniga pröva om nuvarande skyddsformer är
ändamålsenliga för att tillgodse behovet av en allsidig landskapsvård med
hänsyn till den snabba omvandling som landskapet för närvarande
genomgår. Härvid skall bl. a. beaktas den förändring som sker av
landskapet genom jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. En samordning
mellan naturvårds- och skogsvårdslagstiftningen bör eftersträvas.
Vidare bör prövas om nuvarande ordning för förvaltningen av säkerställda
naturområden är lämplig eller om behov föreligger av en bättre och mer
samordnad förvaltning. En fråga som även bör övervägas är om inte
naturvårdslagens och vattenlagens regler bör samordnas såvitt avser
tillståndstvång för täkt. Ersättningsfrågorna skall prövas i hela deras vidd.
De sakkunniga kan också ta upp andra frågor som hör ihop med eller har
nära samband med naturvårdslagen. Kommittén skall vid fullgörandet av
sitt uppdrag samråda med bygglagutredningen, vattenlagsutredningen,
grustäktskommittén och sakkunniga för planering av turistanläggningar
och friluftsområden m. m.

I motionen 1971:1050 hemställs att naturvårdskommittén genom
tilläggsdirektiv ges i uppdrag att även utreda problemet om äganderätten
till naturresurser under markytan. Motionärerna framhåller att äganderätten,
oavsett om den gäller lös eller fast egendom, för närvarande
betraktas som universell, vilket bl. a. innebär att en jordägare har rätt att
disponera över sitt markområde till i princip obegränsat djup. I motionen
erinras om att den förfoganderätt som detta medför i praktiken är
underkastad åtskilliga begränsningar, motiverade av hänsyn till samhällets
och enskildas berättigade intressen. Beträffande sådant bruk av mark som
behandlas i motionen, nämligen täkt av sten, grus, sand och lera
föreskrivs sålunda i 18 § naturvårdslagen tillståndstvång i annat fall än då

1—Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 61

JoU 1971:61

2

täkt sker för markinnehavarens husbehov. Även om det kan tyckas som
om hithörande frågor skulle vara under tillfredsställande samhällskoritroll
kan enligt motionärernas mening en reglering av markutnyttjandet genom
lagstiftning aldrig göras fullt tillfredsställande så länge inte äganderätten
till mark i princip begränsats i avseende på djupet. Motionärerna anser att
samhällelig äganderätt till naturresurser under markytan i princip bör
fastslås. Den utredning som erfordras för att stadfästa denna princip och
ange i vilka former detta bör genomföras är enligt motionärernas mening
av en karaktär som ligger nära det uppdrag som anförtrotts naturvårdskommittén.

I ärendet hörda remissinstanser har inte ansett sig böra tillstyrka
motionen och har därvid hänvisat bl. a. till att redan nuvarande bestämmelser
till skydd för landskapsbilden ger möjlighet till långtgående
begränsningar i rätten att exploatera naturresurser under markytan.
Utskottet vill i och för sig inte bestrida att så är förhållandet. Detta
hindrar emellertid inte att utskottet i likhet med motionärerna finner
skäl tala för att naturvårdskommittén i samband med sina överväganden
av möjligheterna att effektivera skyddet av landskapsbilden jämväl
förutsättningslöst prövar den i motionen 1971:1050 väckta frågan. Som
framgår av naturvårdskommitténs yttrande över motionen har kommittén
inte någon erinran mot att anförtros uppdraget att verkställa
utredning av förevarande fråga. I överensstämmelse med det anförda
förordar utskottet för sin del att utredningsdirektiven kompletteras i
angiven riktning.

Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i det föregående anfört i anledning av motionen
1971:1050.

Stockholm den 30 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar

NILSG. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s)*, Persson i Skänninge (s)*, Antby (fp), Hedström (s),
Jonasson (c), Wirtén (fp)*, Augustsson (s), Kronmark (m), fru Lindberg
(s), herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk)*, fru Thorsson (s)*, herr
Leuchovius (m)* och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Hansson Skegrie (c), Antby (fp), Jonasson (c), Wirten (fp),
Kronmark (m), Larsson i Borrby (c) och Leuchovius (m), som anser att
utskottets yttrande fr. o. m. det stycke som börjar med ”1 ärendet” och

JoU 1971:61

3

utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”1 ärendet (lika med utskottet) under markytan. Naturvårdsverket
framhåller sålunda att de täktplaner som kan krävas — vilket
numera också regelmässigt sker — innebär noggrann bestämning av bl. a.
tillåtet täktdjup och av återställningsåtgärder. Kommerskollegiet uttrycker
i fråga om bergshanteringen den åsikten, att några på den
praktiska verkligheten grundade skäl knappast kan anföras för ett
överförande till samhället av äganderätten till naturresurser under markytan.
Genom inmutnings- och koncessionsförfarandet förfogar det offentliga
enligt kollegiets uppfattning redan i dag över tillräckliga medel
för att styra utnyttjandet av dessa naturresurser i en för hela samhället
önskvärd riktning. Sveriges industriförbud erinrar om att rätten att
utnyttja fast egendom som motionärerna redovisat är reglerad genom ett
stort antal, delvis mycket olikartade, regelsystem och speciallagstiftningar;
exempelvis följer rätten att idka gruvdrift helt andra regler än rätten att
utvinna olja eller gas. Ett beslut att generellt överföra alla resurser under
markytan i samhällets ägo måste därför enligt förbundets mening föregås
av en översyn och revision av praktiskt taget all lagstiftning på detta
område — något som i och för sig går att tekniskt genomföra men
kommer att ta mycket lång tid i anspråk. Förbundet framhåller att en
sådan genomgripande lagrevision uppenbarligen inte kan igångsättas utan
att utomordentligt starka skäl härför framlagts. Även de av kommerskollegiet
i ärendet hörda handelskamrarna och Lantbrukarnas riksförbund
ställer sig starkt kritiska mot det i motionen framlagda förslaget.

Utskottet finner för sin del svårt att förstå motionärernas bristande
tilltro till de möjligheter att skydda landskapsbilden som ges med
nuvarande lagstiftning. Som enstämmigt framhålls av remissinstanserna
innebär redan nuvarande regler i naturvårdslagen och inom ramen för
bl. a. gruv- och expropriationslagstiftningen betydande begränsningar i
fråga om markägarens förfoganderätt över sin mark. 1 vad gäller sistnämnda
lagstiftning vill utskottet även hänvisa till de förslag till ytterligare
inskränkningar i den enskildes förfoganderätt som framlagts för innevarande
års riksdag. Det skydd som är berättigat från landskapsvårdande och
naturvårdande synpunkter synes sålunda i stor utsträckning vara tillgodosett
genom särskild lagstiftning. I den mån det kan finnas några luckor i
denna lagstiftning bör dessa kunna täppas till genom mindre genomgripande
förändringar i redan existerande lagregler. Åtskilliga förslag till
revision av här ifrågavarande lagar föreligger redan i av särskilda sakkunniga
utarbetade betänkanden, som också varit föremål för remissbehandling
och som sannolikt inom en nära framtid kommer att resultera i
förslag till riksdagen. Sålunda framlades år 1969 ett förslag till ny
gruvlag. År 1970 tillkom ett ytterligare betänkande med förslag till
gruvrättslig speciallagstiftning, som behandlar de mineral, som omfattas
av stenkolslagen och uranlagen, och som därjämte tar sikte på en
erforderlig anpassning av lagstiftningen på området till de ändrade
förhållanden, som bl. a. uppstått genom pågående undersökningar efter
olje-, gas- och saltfyndigheter. I sammanhanget må vidare erinras om att

1*-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 61

JoU 1971:61

4

1964 års geologiutredning i ett nyligen avgivet betänkande föreslagit att
ett centralt organ inrättas för handläggning av ärenden gällande grus- och
sandtäkter, varvid bl. a. naturvårdsaspekten skall beaktas.

Enligt vad utskottet mot bakgrund av det anförda kunnat finna är det
inte omsorgen om landskapsbilden som är den väsentliga grunden till
förevarande motionsyrkande. I sådant fall skulle det vara obehövligt. Vad
som egentligen avses är i själva verket ett överförande av äganderätten till
det allmänna beträffande våra naturresurser under markytan. Motionen
syftar således mot ingenting mindre än en direkt socialisering av våra
naturtillgångar. Som bl. a. Lantbrukarnas riksförbund anfört är de tankegångar
som motionärerna givit uttryck åt helt främmande för svensk
rättsuppfattning och strider mot hela den lagstiftning som reglerar den
enskildes rätt. Man behöver i detta sammanhang endast fästa uppmärksamheten
på de allvarliga följder som ett genomförande av motionärernas
förslag skulle kunna innebära för exempelvis egnahemsägarna och ägarna
till fritidshus när det gäller möjligheterna till grundvattenförsörjning.
Kreditvärdigheten för dessa fastigheter skulle också allvarligt undergrävas.
Ett så långtgående förslag till ingrepp i den enskilda äganderätten som
motionärerna tänkt sig kan givetvis ej heller bedömas som en begränsad
miljövårdsfråga. Riksdagsbeslut bör inte baseras på så bristfällig motivering
som i motionen redovisats.

Utskottet får under hänvisning till vad i det föregående anförts
hemställa

att riksdagen avslår motionen 1971:1050.”

JoU 1971:61

5

Bilaga

Yttranden över motionen 1971:1050
Naturvårdsverket (21.4.1971)

Enligt naturvårdsverkets uppfattning finns skäl att i samband med
naturvårdskommitténs prövning av ersättningsbestämmelser m. m. ta upp
frågan om koncessionslagstiftning för täktverksamhet. Naturvårdsverket
anför i samband härmed följande.

Naturvårdslagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden, främst
18 §, ger möjlighet till långtgående begränsningar i rätten att exploatera
naturresurser under markytan. De täktplaner som kan krävas — vilket
numera också regelmässigt sker - innebär noggrann bestämning bl. a. av
tillåtet täktdjup samt av återställningsåtgärder. Allmänt kan sägas att täkt
ner till 1 m över grundvattennivån brukar tillåtas. En annan princip är att
täkt medges till ett sådant djup att en grundvattensjö kan bildas. Någon
samtidig prövning med hänsyn till vattenlagens bestämmelser om skydd
för grundvatten görs inte. I ett eventuellt täkttillstånd erinras dock om
dessa bestämmelser. Med hänsyn till direktiven till naturvårdskommittén
synes emellertid en samordning av naturvårds- och vattenlagens bestämmelser
kunna emotses.

Möjligheterna att tillämpa naturvårdslagstiftningen t. ex. för att helt
undanta områden som ur naturvårdssynpunkt bör bevaras från exploatering,
är beroende av de medel som ställs till förfogande för ersättningar
och förvärv samt av gällande ersättningsbestämmelser. De sakkunniga för
översyn av naturvårdslagen har fått i uppdrag att med förtur behandla
ersättningsfrågorna i hela deras vidd. I direktiven framhålls att avsättningen
av värdefulla naturområden redan medfört betydande kostnader
för staten, bl. a. i form av ersättningar till markägare. Det hänvisas också
till expropriationsutredningens förslag till vissa begränsningar i byggnadslagens
ersättningsbestämmelser.

Täktfrågor behandlas också av de sakkunniga för utredning av frågan
om samfälligheter för täkt av grus m. m. Utredningen har föranletts av att
de rättsliga medel, som nu står till förfogande, inte är tillräckliga för att
genomföra en lämplig lokalisering och samordning av täktverksamheten
när det gäller fyndigheter som sträcker sig över flera fastigheter. 1
direktiven hänvisas bl. a. till sådana bestämmelser om tvångsanslutning
som återfinns i lagstiftning av typen lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

Andra svårigheter av praktisk art återstår dock. Naturvårdsmyndigheterna
har sålunda relativt små möjligheter att påverka frågan om brytningens
utsträckning i tiden. En markägare eller exploatör med små
tekniska och ekonomiska resurser kan komma att dra ut på täktverksamheten,
med därmed sammanhängande men för landskapsbilden under en
lång följd av år.

Kungl, kommerskollegium (30.4.1971)

Kommerskollegiet anför följande.

Motionärernas motiv för ett överförande av äganderätten till samhället
synes vara av principiell natur. Utan att här närmare gå in på dessa
värderingsfrågor vill kollegiet uttrycka den åsikten att vad gäller det av
kollegiets verksamhetsområden som främst berörs i detta sammanhang,

JoU 1971:61

6

nämligen bergshanteringen, kan knappast några på den praktiska verkligheten
grundade skäl anföras för ett sådant överförande av äganderätten
till samhället. Genom inmutnings- och koncessionsförfarandet förfogar
det offentliga redan idag över tillräckliga medel för att styra utnyttjandet
av dessa naturresurser i en för hela samhället önskvärd riktning. Begränsningarna
i styrningsmöjligheterna uppkommer snarare genom att ansvariga
myndigheter inte förfogar över de personella och ekonomiska resurser
som erfordras för att i full utsträckning kunna utnyttja förefintliga
styrmedel. Detta betyder självfallet inte att man får bortse från att
samhällets medel fortlöpande måste anpassas efter förändringar i behoven.
Kollegiet har därför i sitt yttrande över gruvrättsutredningens
slutbetänkande ”Gruvrättslig speciallagstiftning” (SOU 1970:45) givit
uttryck för den åsikten att inmutnings- och koncessionsförfarandena nu
bör bli föremål för en allmän översyn.

Till nu redovisade yttrande har fogats av kollegiet inhämtade yttranden
från Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund samt handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Lantbrukarnas riksförbund avstyrker med hänvisning till i det följande
angivna synpunkter förslaget att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär att naturvårdskommittén genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att
utreda problemet om äganderätten till naturresurser under markytan.

Motionärerna synes vilja grunda sin inställning till den behandlade
frågan på ett principiellt resonemang. Samtidigt som man pekar på att
väsentliga inskränkningar i den fria förfoganderätten till mark återfinns i
olika lagar, synes man ur teoretiska resonemang vilja konstruera någon
art av samhällelig äganderätt, som hittills ej varit känd i svensk lagstiftning.

Motionärerna framhåller att det är uppenbart att en intressekollision
ofta inträffar mellan allmänintresset och de privata intressena då fråga
uppkommer om tillgodogörande av produkter under markytan. Man
tillägger att det verkar som om äganderättsprincipen oftast väger tyngst
om man erinrar om de många stenbrott, grustag och andra täkter som
inte endast allvarligt förfular landskapsbilden utan också kan fullständigt
förstöra den. Slutsatsen blir följaktligen enligt motionärerna att en
principfråga av betydande räckvidd uppstår därigenom att någon begränsning
nedåt av äganderätten till mark aldrig införts. Enligt motionärerna
blir den praktiska konsekvensen uppenbarligen den, att om tillstånd en
gång givits till viss täkt, en fastighetsägare eller den person, till vilken han
upplåtit nyttjanderätten till marken, kan exploatera resurserna under
markytan till på det hela taget obegränsat djup.

Vad motionärerna sålunda angivit strider mot vad som faktiskt
förekommer. Sålunda gäller enligt naturvårdslagen att länsstyrelserna
lämnar tillstånd till olika täkter och därvid också föreskriver hur uttagen
skall ske. Bl. a. föreskrives tillåtna uttagsdjup, varjämte bestämmes vilka
anordningar som skall vidtas till skydd för bl. a. landskapsbilden. Det är
således redan nu sörjt för att någon okontrollerad verksamhet ej skall få
bedrivas. Ur den synpunkten finns ej behov av några ytterligare restriktioner.

Motionärernas uppfattning är av mera vittgående slag. Man anger
således att samhället bör äga de resurser som ryms under markytan och
att den privata äganderätten till mark som inköpts för brukning eller
bebyggelse ej bör få avse exploatering av sådana resurser för privata
intressen eller privat vinst.

JoU 1971:61

7

Vad som således avses är i själva verket ett förslag till överförande av
äganderätten till det allmänna. De tankegångar som motionärerna givit
uttryck åt är helt främmande för svensk rättsuppfattning och strider mot
hela den lagstiftning som reglerar den enskildes rätt.

Sveriges industriförbund avstyrker motionen. Förbundet anför därvid.

Innebörden av motionen är något oklar såtillvida som denna å ena sidan
uppenbarligen har en rent ideologisk bakgrund och å andra sidan
uttryckligen uppges vara föranledd av problem i samband med ”sådant
bruk av mark som täkter av sten, grus, sand och lera”, vilka enligt
motionärerna medför att landskapsbilden förfulas. Någon motsvarande
begränsning till ovannämnda slag av täkter förekommer inte i motionärernas
slutsats, som blir ”att genom ändring i gällande lagstiftning samhällelig
äganderätt till resurser under markytan skall i princip fastslås”. ”Det
väsentliga är”, uttalar man vidare, ”att eliminera det stötande förhållandet
att den som äger eller inköper en viss markyta därmed skulle ha
principiell rätt att exploatera resurser därunder till obegränsat djup”.

Om man i likhet med motionärerna utgår från täkt verksam heten, blir
den första frågan om gällande inskränkningar i rätten att nyttja fast
egendom tillgodoser de allmänna intressen som bör skyddas. De täkter
som det här är fråga om regleras genom den 1964 tillkomna naturvårdslagen.
Denna stipulerar inte endast tillståndstvång och befogenhet att kräva
täktplan utan även möjlighet — och det förbigås av någon anledning i
motionen — att meddela föreskrifter om åtgärder så att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden begränsas eller motverkas. Genom
denna lagstiftning har samhället redan instrument för att bl. a. tillgodose
behovet av skydd för landskapsbilden.

När motionärerna föreslår en generell överföring i samhällets ägo av de
resurser som finns under markytan förväntar man att ett sådant förslag
skulle baseras på en utredning utvisande att gällande regler är ineffektiva
eller att de ansvariga myndigheterna icke förmått lösa sina uppgifter på
ett tillfredsställande sätt. Någon sådan utredning presenteras inte. Motionärerna
inskränker sig i stort sett till dels en erinran om att det finns
täkter som avsevärt förfular landskapsbilden — ett förhållande som
knappast någon torde bestrida och som bl. a. sammanhänger med att
många täkter tillkommit före naturvårdslagen — dels vissa vaga uttalanden
om att det vid intressekollisioner mellan allmänintresse och privata
intressen ”verkar som om äganderättsprincipen oftast väger tyngst” (kursiverat
här). På så lösa grunder kan uppenbarligen några riksdagsbeslut av
den generella art motionärerna tänkt sig inte baseras.

Rätten att utnyttja fast egendom är som motionärerna redovisat
reglerad genom ett stort antal, delvis mycket olikartade regelsystem och
speciallagstiftningar; exempelvis följer rätten att idka gruvdrift helt andra
regler än rätten att utvinna olja eller gas. Ett beslut att generellt överföra
alla resurser under markytan i samhällets ägo måste därför föregås av en
översyn och revision av praktiskt taget all lagstiftning på detta område —
något som i och för sig går att tekniskt genomföra men kommer att ta
mycket lång tid i anspråk. En sådan genomgripande lagrevision kan
uppenbarligen inte igångsättas utan att utomordentligt starka skäl härför
framlagts.

En socialisering förutsätter vidare att staten lämnar samtliga rättsinnehavare
— som när det gäller resurser under markytan f. ö. är ganska
många till antalet — ekonomisk ersättning. Från samhällsekonomisk
utgångspunkt ter sig därför en överföring i samhällets ägo av dessa
tillgångar lika oansvarig som åtgärden från andra utgångspunkter är
opåkallad.

JoU 1971:61

8

Stockholms handelskammare finner på de skäl som anförs i det
följande att förevarande motion bör lämnas utan åtgärd.

Som motionärerna framhåller finns det åtskilliga begränsningar — bl. a.
genom gruv- och expropriationslagstiftningen — i markägarens förfoganderätt
över sin mark. Beträffande täkt av sten, grus, sand och lera
föreskriver naturvårdslagen tillståndstvång i annat fall än då täkt sker för
markinnehavarens husbehov.

För motionärerna är skydds- och vårdaspekter avgörande för det
föreslagna samhälleliga ägandet. Enligt Handelskammarens mening är
dessa synpunkter i stora drag tillgodosedda genom nu gällande bestämmelser,
även om det kan medges att på vissa punkter förbättringar vore
önskvärda. Det kan emellertid ej vara riktigt — som motionärerna gör —
att föreslå en generell samhällelig äganderätt till naturresurser under
markytan för att uppnå ett ökat miljö- och naturvårdsskydd. Detta skydd
kan förbättras genom lagstiftning utan förstatligande av markresurserna.
En sådan överföring i statlig ägo av resurserna synes dessutom oförenlig
med principerna bakom och utformningen av den svenska fastighetsrätten.

I sammanhanget kan också konstateras att 1964 års geologiutredning i
ett nyligen avgivet betänkande föreslår, att ett centralt organ inrättas för
handläggning av ärenden gällande grus- och sandtäkter, därvid bl. a.
naturvårdsaspekten skall beaktas. Detta förslag synes ägnat att tillgodose
de syften motionärerna eftersträvar. Även naturvårdskommitténs kommande
förslag till åtgärder på naturvårdsområdet torde komma att bidra
härtill. Handelskammaren kan ej dela motionärernas uppfattning att
problemet med ifrågavarande äganderätt är av den karaktären att det
skall upptagas och behandlas av kommittén.

Handelskammaren i Göteborg avstyrker bestämt den föreliggande
motionen och anför därvid.

Den enskilda äganderätten till mark är redan genom gällande lagstiftning
i samhällets och allmänhetens intressen reglerad och begränsad i en
mångfald avseenden. Vad särskilt gäller det allmännas och medborgarnas
intresse av skydd för landskapsbilden mot störande ingrepp från enskilda
markägares sida, har bestämmelser härom upptagits i naturvårdslagen så
sent som 1964. Såvitt kammaren kan bedöma ger dessa regler myndigheterna
tillfredsställande möjligheter att agera mot sådana ingrepp i landskapsbilden
som bl. a. påtalats i motionen. Motionärerna har emellertid
även, som skäl för sitt förslag, att samhället bör äga de resurser som ryms
under markytan anfört att naturen är en nationell tillgång och att den
privata äganderätten till mark, som inköpts för brukning och bebyggelse,
icke bör få avse exploatering av dessa resurser för privata intressen och
privat vinst. Undantag från denna allmänna regel bör göras endast för
utnyttjande till det djup, som är erforderligt för att bruka jorden samt
för upptagande av vattentäkt.

Handelskammaren vill för sin del bestämt avstyrka det i motionen
framlagda förslaget. Det skydd som är berättigat ur landskapsvårdande
och naturvårdande synpunkt har redan tillgodosetts genom särskild
lagstiftning, och i den mån det kan finnas några luckor i denna
lagstiftning, bör dessa kunna täppas genom mindre genomgripande
förändringar i redan existerande regler. Argumentet att samhället bör
vara ägare till alla resurser under markytan är enligt Handelskammarens
mening föga relevant. För utvinning och nyttiggörande av tillgångarna
under jord är, enligt kammarens mening, det enskilda initiativet en viktig
faktor. Enskilt kapital och enskild initiativkraft kan enligt kammarens

JoU 1971:61

9

åsikt på ett långt smidigare och enklare sätt utnyttja dessa resurser, än
vad som skulle bli fallet om all äganderätt till dem överfördes till staten.
På lång sikt bör det även bli till gagn för folkhushållet i dess helhet, att
utnyttjandet av de nämnda resurserna får ske under marknadsmässiga
förutsättningar.

Härtill kommer, att en lagändring sådan som den föreslagna måste bli
ytterst svårgenomförbar i rent praktiskt hänseende och få konsekvenser
på många olika områden. Rent tekniskt måste det således bli förenat med
avsevärda svårigheter att fastställa gränserna för det utnyttjande, som
även enligt motionen, skall vara tillåtet. Vidare kommer förslaget otvivelaktigt
att få svårbedömbara konsekvenser för fastighetskrediterna och
den lagstiftning som har samband därmed.

Skånes handelskammare hemställer att motionen inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd och anför därvid.

Motionen synes i första hand bygga på en missuppfattning av äganderättens
innehåll, i den mån det gäller våra naturresurser. Enskild äganderätt
till angivna resurser är ingalunda — såsom motionärerna uttrycker sig
- universell, eftersom den genom lagstiftningen är underkastad väsentliga
inskränkningar. Men äganderätten kan såsom sådan lagligen icke berövas
någon, med mindre ersättning utgår för den förlust som vederbörande
ägare lider.

Att hänsynen till ”landskapsbilden såsom en nationell tillgång som
skall skyddas och bevaras” skulle — såsom motionärerna gör gällande —
nödvändiggöra en överföring i samhällets ägo av de resurser, som ryms
under markytan, har Handelskammaren svårt att förstå. Bortsett från att
Handelskammaren i denna del har en annan principiell syn på äganderätten
än den, åt vilken motionärerna ger uttryck, menar Handelskammaren
att motionärerna angriper problemet från felaktiga utgångspunkter.
Någon motsättning mellan enskild äganderätt och naturvård föreligger
inte. Ett påtagligt exempel härpå är den inom Handelskammarens distrikt
föredömliga vakthållning som de stora godsen med fideikommissen i
spetsen under århundraden fram till vår egen tid upprätthållit kring
skogstillgångarna och landskapets flora och fauna. Landskapsbilden dvs.
miljövården är icke avhängig av att äganderätten till naturresurserna
under markytan tillkommer den ena eller andra — enskilda eller staten.
En annan sak är huru dessa resurser exploaterats och därvid må det icke
förbises att det ur folkförsörjningens synpunkt är nödvändigt att resurserna
i fråga tages i anspråk, oavsett om det gäller malmer eller fyndigheter
av stenkol, leror, oljor eller grus och sten. Särskilt vill Handelskammaren i
denna del understryka det stora behov av grus och sten, som sammanhänger
med modern husbyggnadsteknik och väg- och brobyggnadsteknik.
Det gäller därvid att de tillgängliga naturresurserna tillgodogöres på det
för folkförsörjningen mest effektiva sättet.

Att det på sina håll tidigare förekommit mindre tilltalande former av
exploatering av grus- och stenfyndigheter kan icke förnekas men sedan
miljövården blivit en alltmera observerad offentlig angelägenhet, har
förhållandena otvivelaktigt blivit annorlunda. Allmän förståelse råder
numera på de krav miljövården här uppställer. Lagstiftaren har självfallet
medverkat härtill.

Gentemot motionärerna vill Handelskammaren ytterligare framhålla,
att markägarens rätt till naturresurser under markytan är reglerad i flertal
lagar och förordningar samt att av särskilda sakkunniga utarbetade
betänkanden med förslag till en revision av dessa lagar föreligger, vilka för
övrigt också varit föremål för remissbehandling. Betänkandena torde
sannolikt inom en nära framtid komma att resultera i propositioner till

JoU 1971:61

10

riksdagen i ämnet. Sålunda framlades år 1968 ett förslag till ny gruvlag.
År 1970 tillkom ett ytterligare betänkande med förslag till gruvrättslig
speciallagstiftning, som behandlar de mineral, som omfattas av stenkolslagen
och uranlagen, och som därjämte tar sikte på en erforderlig
anpassning av lagstiftningen på området till de ändrade förhållanden, som
bl. a. uppstått genom pågående undersökningar efter olje-, gas- och
saltfyndigheter. Genom de ökade möjligheter, som i sistnämnda lagförslag
ges myndigheterna att i samband med beviljande av koncession
meddela föreskrifter för verksamhetens utövande kan statsmakterna
meddela sådana föreskrifter som tillgodoser miljövårdens anspråk.

Genom 1964 års naturvårdslag har myndigheterna fått ytterligare
befogenheter i sin hand att ingripa i landskapsvårdande syfte. Motionärerna
hänvisar i denna del själva till 18 § i nämnda lag. Enligt angivna
paragraf må täkt av sten, grus, sand och lera för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. En form
av koncessionstvång föreligger alltså på detta område. Länsstyrelsen har
därjämte fått vittgående befogenheter att vid företag, som ej omfattas av
tillståndstvång, förelägga vederbörande företagare att vidtaga åtgärder,
som finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.
Motionens syfte är härigenom redan genom gällande lagstiftning
väsentligen tillgodosedd.

Enligt direktiven för den av Kungl. Majit år 1970 tillkallade naturvårdskommittén
med uppgift att överarbeta 1964 års naturvårdslag skall
— förutom frågan om ett utsträckande av tillståndstvånget för täkt av
sten, grus, sand eller lera till att även omfatta vattentäkt - frågan om
ersättningen till ägaren närmare utredas. Direktiven synes i övrigt ge
kommittén relativt fria händer beträffande utredningsuppdragets fullgörande.
Det torde med hänsyn härtill, huru man än ser på frågan om
äganderätten, näppeligen finnas anledning för riksdagen att begära sådana
tilläggsdirektiv för kommittén som av motionärerna påyrkats.

Naturvårdskommittén (22.4.1971)

Naturvårdskommittén framhåller att kommittén inte har någon erinran
mot att anförtros uppdraget att verkställa utredning av förevarande fråga,
om motionen föranleder beslut därom.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.493 S