Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning till enskilda markägare för vård av egen mark i naturvårdssyfte, m. m.

Betänkande 1971:JoU34

Jordbruksutskottets betänkande nr 34 år 1971

JoU 1971:34

Nr 34

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning till
enskilda markägare för vård av egen mark i naturvårdssyfte, m. m.

I motionen 1971:1028 av herr Lothigius m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller

a. om ersättning till enskilda markägare för vård av egen mark i
naturvårdssyfte i enlighet med vad i motionen anförts,

b. om statligt stöd till markägare för upprättande av naturvårdsplaner i
enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Kristianstads, Jönköpings, Uppsala och Västerbottens län. Se
bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I förevarande motion anförs bl. a. att den pågående rationaliseringen
av jordbruket aktualiserat frågan hur friluftsområden och
strövområden i tillräckligt stor omfattning skall kunna garanteras medborgarna.
Motionärerna finner inte troligt att den starka satsningen på
förvärv av naturvårdsområden är det mest effektiva sättet att använda de
för landskapsvården disponibla resurserna. Stora summor satsas genom
ett dylikt system på förvärv av enstaka områden, vilka ofta kommer att
ligga långt ifrån bostadsområden. För samma belopp som i dag läggs ner
på rena markförvärv skulle på annat sätt mångdubbelt större arealer
lämplig fritidsmark under en lång följd av år kunna säkras. Frivilliga,
långsiktiga överenskommelser med vissa markägare bör kunna träffas.
Genom ersättning till enskilda markägare kan större och mera spridda
områden göras tillgängliga för allmänheten samtidigt som markägarnas
möjligheter att kvarstanna på sina gårdar ökas.

I samband med att sådana planer upprättas kan enligt motionärernas
mening med mycket små extra medel från samhällets sida även naturvårdsplaner
upprättas över egendomen. Mot bakgrunden av i motionen
anförda synpunkter hemställer motionärerna dels att åtgärder vidtas för
att bereda enskilda markägare ersättning för vård av egen mark i
naturvårdssyfte, dels att statligt stöd skall lämnas markägare för upprättande
av naturvårdsplaner.

Utskottet har i annat sammanhang givit uttryck åt uppfattningen att
frågorna om sambandet mellan jordbruk och landskapsvård och om
jordbrukets betydelse som miljövårdsfaktor bör ägnas stor uppmärksamhet
(JoU 1971:25). Av de till förevarande utlåtande fogade yttrandena
över motionen framgår vidare att flertalet av de hörda myndigheterna
finner syftet med motionen beaktansvärt. Det framhålls emellertid också

Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 34

JoU 1971:34

2

att ytterligare utredning av hithörande frågor krävs innan ställning kan
tas till motionsförslagen. Domänverket föreslår att motionen överlämnas
till naturvårdskommittén.

Utskottet vill erinra om att betänkandet ”Landskapsvård i odlingsbygder”
remissbehandlats och är under fortsatt prövning inom Kungl. Maj:ts
kansli. I betänkandet har bl. a. frågan om ersättning i vissa fall till
markägare för landskapsvårdande åtgärder tagits upp. Spörsmålen om en
effektivare landskapsvård ingår vidare i naturvärdskommitténs utredningsuppdrag.
1 yttrande över det nyssnämnda betänkandet har naturvårdskommittén
förklarat att man inom kommittén överväger frågor om
ersättning för olika former av landskapsvård i såväl allmän som enskild
drift.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl tala för att motionen
jämte yttrandena över densamma överlämnas till naturvårdskommittén.

Utskottet hemställer

att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t överlämnar motionen 1971:
1028 jämte över densamma avgivna yttranden till naturvårdskommittén.

Stockholm den 4 maj 1971

På jordbruksutskottets vägnar

NILSG. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Antby (fp), Johanson i
Västervik (s), Hedin (m), Magnusson i Grebbestad (s), Augustsson (s),
Kronmark (m), fru Lindberg (s), herrar Takman (vpk), Johansson i
Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), fru Theorin (s) och herr
Stjernström (c).

JoU 197134

3

Bilaga

Yttranden över motionen 1971:1028

Statens naturvårdsverk (11.3.1971)

Naturvårdsverket anför.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statens naturvårdsverk låtit utreda
inverkningarna från landskapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens
omfattning. I rapporten Landskapsvård i odlingsbygder som bl. a.
redovisar förslag till åtgärder behandlas såväl behovet av åtgärdsplaner
som frågan om ersättning till markägare för vård av egen mark i
landskapsvårdande syfte. Rapporten är för närvarande föremål för överväganden
inom jordbruksdepartementet.

De åtgärder som kan komma i fråga i den naturvårdsplanering som
föreslås av motionärerna är enligt naturvårdsverkets mening av så pass
begränsad omfattning att de normalt bör beaktas i den ordinarie
planläggningen av olika arbetsinsatser inom jord- och skogsbruk. Ett
särskilt bidrags- och ersättningssystem för åsyftat ändamål torde dessutom
bli administrativt betungande i förhållande till de bidrag som skulle
kunna utgå.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det för närvarande mest
angeläget att snabbt komma igång med den typ av åtgärder som
föreslagits i ovannämnda rapport.

Domänverket (18.3.1971)

Domänverket anser att utöver de förslag som i annat sammanhang
framförts rörande Landskapsvård i odlingsbygder motiv även finns att
utreda i motionen föreslagen ersättningsform till markägare för vård av
egen mark i naturvårdssyfte. Motionen bör enligt domänverkets mening
överlämnas till naturvårdsutredningen. Domänverket finner det också
lämpligt att i jordbruks- och skogsbruksplaner även naturvårdssynpunkter
beaktas. Mycket av vad motionärerna efterfrågar i detta avseende torde
dock redan nu finnas redovisat i dylika planer.

Domänverket anför vidare.

Motionärerna tar ur en speciell synvinkel upp de problem, som
onekligen är förknippade med kulturlandskapets omvandling beroende på
i första hand jordbrukets ändrade omfattning och inriktning. De slår
också fast den stora allmänhetens legitima behov av områden för
rekreation och friluftsliv. De hävdar att statsmakternas hittillsvarande
politik att använda tillgängliga medel till förvärv av naturvårdsområden
eller skötsel av redan säkerställd mark inte är effektivaste sättet att säkra
lämplig fritidsmark för en naturälskande allmänhet.

Domänverket anser det vara riktigt och framsynt, att som nu sker, med
tillämpning av bestämmelserna i naturvårdslagen säkerställa från den
vetenskapliga eller sociala naturvårdens synpunkt särskilt värdefulla
områden. Naturvårdsverket har också goda skäl för sin inställning, att
förorda inköp framför att utge höga ersättningar för avslagna dispensansökningar.
Även om betydande arealer på detta sätt avsättes som
reservat är det dock uppenbart att allmänhetens fritidsvistelse i naturen
även i framtiden i stor — för att inte säga helt dominerande — omfattning
kommer att förläggas till marker, som inte särskilt avsatts för sådant
ändamål. 1 stor utsträckning är det fråga om marker, vars huvudavkast -

JoU 1971:34

4

ning ligger inom det ekonomiskt bedrivna skogsbruket eller jordbruket.
Staten kan inte rimligen förvärva all mark, som är av intresse från
naturvårds- och fritidssynpunkt och avsätta den exklusivt för denna
användning. Med de mångskiftande anspråk som ställs på naturvården
och kravet på stöd till olika slags fritidsaktiviteter kommer det sannolikt
att råda knapphet på medel härför.

Detta pekar mot att det finns ett behov av att pröva även andra vägar
än de naturvårdslagen nu anvisar för att ge befolkningen tillgång till
lämpliga friluftsområden.

Utan att i övrigt närmare ta ställning till utformningen av eventuella
åtgärder enligt motionärernas förslag vill domänverket påpeka, att överenskommelser
av avsett slag inte får ges en sådan utformning, att det kan
uppfattas som en inskränkning i legalt och ansvarsmedvetet utnyttjande
av allemansrätten på sådana marker, för vilka bidrag till skötseln inte
utgår.

Motionärerna har också tagit upp frågan om allemansrätten och dess
utnyttjande. Domänverket måste tyvärr utifrån sin erfarenhet som
markförvaltare bekräfta att allemansrätten i vissa fall utnyttjas på ett
sätt, som markägaren svårligen kan tolerera. Om trycket blir för hårt och
slitaget och nedskräpningen i markerna för omfattande söker markägaren
naturligen värja sig för fritidsfolket i den mån detta är möjligt. Detta vore
en olycklig utveckling. Det är därför viktigt att också besökarna i
markerna har förståelse för miljöproblemen och utnyttjar allemansrätten
under ansvar. En tendens finns f. n, att ställa anspråk långt utöver vad
som kan anses innefattat i den egentliga allemansrätten, t. ex. kraven på
att med motorfordon oinskränkt få färdas på enskilda vägar.

Om kommun eller stat skall gå in med stöd till enskilda markägare för
vård av egen mark måste någon form av plan upprättas över vad som skall
utföras och vilka löpande skötselåtgärder, som åvilar markägaren. Av
detta skäl och rent allmänt till stöd för naturvårdsarbetet är det fullt
logiskt att tänka sig att i en planering för jord- och skogsbruk även föra in
naturvård och fritidsutnyttjande. Den typ av komplement till jord- och
skogsbruksplaner, som motionärerna avser, skulle sålunda kunna vara av
värde. Huvuddelen av de uppgifter, som bör finnas med, insamlas
sannolikt redan nu i samband med planläggning. Vad som återstår torde
vara att sätta in dem i sitt naturvårdssammanhang. Domänverket utför
inte detaljplanläggning av naturvårdsarbetet i samband med sin skogsindelning.
Däremot avgränsas numera i detta sammanhang de områden,
som inom affärsdriftens ram t. v. skall skötas med en modifierad
skogsskötsel till landskapsvårdens och friluftslivets fromma. Det rör sig
här i allmänhet om marker i tätorternas omedelbara närhet, som inte är
av den kvaliteten att de bör avsättas som naturreservat eller domänreservat.

Lantbruksstyrelsen (5.4.1971)

Lantbruksstyrelsen anför.

I motionen hemställs dels om ersättning till enskilda markägare för
vård av egen mark i naturvårdssyfte dels om statligt stöd till markägare
för upprättande av naturvårdsplaner.

Statens naturvårdsverk har låtit utreda verkningarna ur landskapsvårdssynpunkt
av minskningen av jordbruksmark. I denna arbetsgrupp har
också lantbruksstyrelsen varit representerad. Lantbruksstyrelsen hänvisar
till utredningens rapport med där framlagda förslag (SNV 1970:9) samt
till styrelsens häröver avgivna remissyttrande (dnr S 547/70)'

1 Här ej intaget.

JoU 1971:34

5

Det statliga stöd motionärerna föreslår till upprättande av naturvärdsplaner
synes främst avse mark som utnyttjas för fritidsändamål. Viss
sådan naturvårdsplanering, som motionen syftar på, sker redan nu inom
starkt frekventerade områden. Denna planering, som sker på initiativ dels
av kommuner dels av markägare, resulterar i att väganvisningar, orienteringskartor
m. m. sätts upp i markerna. Ibland ordnas även rast- och
parkeringsplatser och utförs andra större anläggningar.

I lantbruksnämndernas planeringsverksamhet rörande jordbrukets rationalisering
sammanställs material som i viss omfattning torde kunna
utnyttjas i samband med naturvårdsplanering. I den mån lantbruksnämnderna
har aktuellt sådant material bör det givetvis kunna utnyttjas i
exempelvis kommunernas eller länsstyrelsernas naturvårdsplanering och
ställas till förfogande vid åtgärdsplanering på enskilda brukningsenheter.

Skogsstyrelsen (19.3.1971)

Skogsstyrelsen, som i princip ansluter sig till motionärernas idé, men
anser att den närmare utformningen kan behöva studeras, inte minst
avvägningen mellan statsmakternas och kommunernas engagemang, anför
i anslutning härtill följande.

Skogsstyrelsen har stor förståelse för den av motionärerna väckta
frågan. Genom den av naturvårdsverket i samarbete med bl. a. skogsvårdsorganisationen
genomförda utredningen ”Landskapsvård i odlingsbygder”
har den första grunden lagts till ett system där markägarna aktivt
engageras i landskapsvårdande arbeten inom områden som på grund av
jordbrukets utveckling håller på att förslummas. Något beslut harju ännu
inte fattats i anledning av nämnda utredning men skogsstyrelsen har i
likhet med många andra berörda organ varmt tillstyrkt att en bred
försöksverksamhet igångsättes så snart som det överhuvudtaget är möjligt.

Det berörda förslaget avser emellertid endast ett öppethållande av vissa
känsliga och hotade kulturlandskap. Någon direkt aktiv verksamhet för
att göra dem till attraktiva ströv- och rekreationsområden inrymmer
förslaget inte. För att åstadkomma sådana krävs att även skog och annan
utmark tas med i bilden; det är trots allt så att det i växlande grad
trädbevuxna landskapet som regel har det största rekreationsvärdet och
är mest ströwänligt.

Om vi förstått motionärerna rätt är det i den riktningen deras förslag
går att sådana områden ska tas med och att markägarna ska stimuleras att
genom diverse anordningar underlätta markernas användning för det
rörliga friluftslivet. Skogsstyrelsen håller med om att det troligen skulle
bli billigare att stödja markägarna i sådana strävanden än att inköpa och
med statsmedel förvalta naturområden; vår erfarenhet från förvaltningen
av naturreservat stöder den åsikten.

Det är uppenbart att någon generell bidragsgivning inte kan införas;
den måste föregås av bedömningar om vilka områden som har stort värde
för den urbaniserade befolkningen och av sådana naturvårdsplaner som
motionärerna föreslagit. Dessa planer måste troligen ofta gripa över
ägaregränser för att man ska åstadkomma lämpligt avpassade strövområden.
Här möter genast frågan vem som skall svara för dessa
bedömningar och vern som bör stödja verksamheten. Såsom skogsstyrelsen
ser det har kommunerna ett stort ansvar för att deras innevånare har
tillgång till lämpliga rekreationsområden. Det bör alltså inte i första hand
vara en statsmakternas angelägenhet att planera och understödja de
åtgärder som motionärerna föreslagit. Hur avvägningen mellan de statliga

JoU 1971:34

6

och de kommunala insatserna bör ske torde behöva närmare studeras.

Skogsvårdsorganisationen är intresserad av att medverka vid upprättandet
av de naturvårdsplaner, som bör ligga till grund för kommunernas
och statens åtaganden på detta område. Planerna kommer uppenbarligen
att i stor utsträckning beröra sådana marker som ingår i skogsbruksplaner
— fastighetsvisa eller områdesvisa — som skogsvårdsstyrelserna i stor
omfattning utarbetar; f. n. har denna planläggning en volym av ca 700 000
ha produktiv skogsmark förutom tillhörande annan utmark. Genom sitt
arbete som förvaltare av naturreservat, även sociala sådana, har styrelserna
också god erfarenhet av planering och genomförande av sådana
arbeten som behövs på de nu diskuterade områdena. Kostnaderna för att
komplettera skogsbruksplanerna med en naturvårdsplanedel borde kunna
hållas låga.

Bidrag utgår idag på olika sätt för upprättande av skogsbruksplaner.
Även naturvårdsplanedelen bör uppenbarligen understödjas och på den
punkten torde det vara naturligt med statligt stöd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län (18.3.1971)

Länsstyrelsen tillstyrker åtgärder i motionens syfte och påpekar att det
redan nu finns en del möjligheter att förverkliga de intentioner som ligger
bakom motionen. Länsstyrelsen anser det emellertid i höggrad önskvärt
att dessa möjligheter utvidgas.

Motionen avser att genom två olika former av statligt stöd främja
landskapsvård och strövmöjligheter för tätortsbefolkningen.

Om man först betraktar planläggningsproblemet kan konstateras att de
två av motionärerna berörda naturvårdsändamålen skall beaktas i samband
med den fysiska planeringen. Denna planläggning sker på olika
nivåer. Särskilt viktigt är det att den kommunala planeringen resulterar i
ett avsättande av attraktiva, funktionsdugliga områden för dessa och
andra naturvårdsändamål i närheten av större tätorter och kommunikationsleder.

Motionärernas syfte både beträffande ersättning och planering kan i
viss utsträckning tillgodoses inom naturreservatets ram. Den landskapsvårdande
aspekten kan även i viss mån tillgodoses genom förordnande
enligt 19 § naturvårdslagen, särskilt om ett sådant förordnande kan
resultera i direkta vårdbidrag genom det anslag som naturvårdsverket
begärt för ändamålet under de senaste åren. Den kan vidare tillgodoses
genom AMS-bidrag och naturligtvis genom bidrag från kommuner och
landsting. Slutligen kan en möjlighet öppnas därest förslaget från arbetsgruppen
för landskapsvård vid jordbruksrationalisering som f. n. behandlas
av jordbruksdepartementet kommer att realiseras. Arbetsgruppens
förslag torde nära sammanfalla med motionärernas syfte på landskapsvårdens
område.

Länsstyrelsen i Jönköpings län (6.4.1971)

Länsstyrelsen tillstyrker med nedan angivna inskränkningar att möjligheter
erbjuds för enskilda markägare att erhålla ersättning för vård av
egen mark i naturvårdssyfte.

I länsstyrelsens i Jönköpings län regi har med hjälp av medel från
arbetsmarknadsstyrelsen en landskapsvårdsplanering av länet genomförts.
Planen omfattar ett stort antal landskapsvårdsobjekt som är av betydelse
för det rörliga friluftslivet. Möjligheten att hålla dessa områden i ett för

JoU 197134

7

ändamålet lämpligt skick är dock för närvarande helt beroende av
arbetskraftssituationen då iståndsättande och underhåll av områdena
endast kan ske genom beredskapsarbeten.

I de län där det normalt råder brist på arbetskraft kommer landskapsvården
till följd härav att bli sämre jämfört med de län, där beredskapsarbeten
kan igångsättas. Ur planeringssynpunkt är det också angeläget att
landskapsvården inte helt görs avhängig av den för ögonblicket rådande
arbetskraftssituationen.

Motionen syftar bl. a. till att kunna ge enskilda markägare ersättning
för vård av egen mark. Under förutsättning att i första hand de inom
landskapsvårdsplanen upptagna objekten kommer ifråga, skulle en sådan
lösning innebära att man oberoende av arbetsmarknadsläget skulle kunna
göra insatser för landskapsvården. En sådan åtgärd bör dock inte
konkurrera med planerna på att avsätta naturreservat. Naturreservaten
syftar till att på lång sikt binda marken och garantera en ändamålsenlig
skötsel. Med hänsyn till de begränsade resurser som står till förfogande
för avsättande av reservat är det dock nödvändigt att bidragsmöjligheten
till att vårda enskild mark inte inkräktar på möjligheterna att avsätta
reservat. Ej heller är det lämpligt att som sägs i motionen låta medel utgå
från anslagen till vård av naturvårdsområden m. m. Detta anslag har
under senare år varit så knappt tilltaget att redan avsatta reservat ej
kunnat ställas iordning för allmänheten på sätt som förutskickades vid
avsättandet av reservaten. För att motionen skall kunna genomföras
erfordras sålunda särskilda anslag.

När det gäller bidrag till upprättande av särskilda naturvårdsplaner
torde det vara mera rationellt att låta länsstyrelsen komplettera redan
uppgjorda landskapsvård splaner i samråd med berörda markägare och
kommuner. Härigenom kan en planmässig samordning av planerna på
avsättande av naturreservat och landskapsvården åstadkommas.

I samband härmed vill länsstyrelsen även påtala följande. I länet finns
ett stort antal små brukningsenheter, vars brukare har en relativt hög
medelålder och som periodvis saknar full sysselsättning. Det vore önskvärt
att möjligheter erbjuds dessa att få arbeta med iståndsättning och
eftervård av planerade landskapsvårdsobjekt med hjälp av arbetsmarknadsmedel.
När mera omfattande arbetslöshet är rådande och igångsättning
av ett större antal beredskapsarbeten är aktuellt skulle dessa även
kunna utgöra en förmansstab.

Länsstyrelsen i Uppsala län (16.4.1971)

Länsstyrelsen påpekar att de av motionärerna aktualiserade frågorna är
under prövning i olika sammanhang, och några ytterligare åtgärder är
enligt länsstyrelsens mening för närvarande inte påkallade. Länsstyrelsen
anför i anslutning härtill följande.

Givetvis är det mycket angeläget att säkra tillräckligt stora och i
relation till tätorternas bostadsområden väl belägna grönområden, som
kan ge rekreation åt så många människor som möjligt. Detta är enligt
länsstyrelsens mening ett behov som i första hand bör tillgodoses vid den
regionala och kommunala översiktsplaneringen. För att garantera att
dessa områden får behålla sin karaktär av grönområden är det som regel
nödvändigt att de ges ett mera formellt skydd än vad enbart respektive
planinstitut medger. För närvarande är naturreservatsbildning i sådant fall
den mest adekvata skyddsformen. Naturreservat kan bildas på privatägd
mark; kommunal eller statlig äganderätt är sålunda ingen nödvändig

JoU 1971:34

8

förutsättning. Skötseln av reservatet kan även handhas av den enskilde
markägaren. Två exempel på detta finns inom länet, nämligen Landholmarna
i Håbo kommun och Djurgården i Uppsala kommun. Båda
omfattar huvudsakligen betesmark och förvaltas av respektive markägare
i samråd med skogsvårdsstyrelsen. I reservatbestämmelsema sägs att för
den händelse skötseln enligt föreskrifterna inte kan ske utan ekonomisk
förlust för markägaren skall man antingen med allmänna medel täcka
denna förlust eller också pröva om reservatbestämmelserna.

Den pågående översynen av naturvårdslagen skall enligt direktiven
bl. a. omfatta en prövning huruvida nuvarande skyddsformer är ändamålsenliga
för att tillgodose behovet av en allsidig landskapsvård. Vidare
skall enligt direktiven undersökas om förordnande om skydd för landskapsbilden
kan kompletteras med möjlighet att utfärda skötselföreskrifter.
Den pågående utredningen synes sålunda delvis arbeta med frågor
som ligger inom ramen för motionens syfte.

Arbetsgruppen för landskapsvård vid jordbruksrationalisering som
enligt Kungl. Maj:ts uppdrag tillsatts av statens naturvårdsverk har
nyligen avlämnat sin rapport Landskapsvård i odlingsbygder. I denna ges
förslag till lösning av hithörande frågor samtidigt som man rekommenderar
att en avsevärd försöksverksamhet kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (23.3.1971)

Länsstyrelsen anför.

Motionen utmynnar i två förslag

a) att ersättning utgår till enskilda markägare för vård av egen mark i
naturvård ssyfte,

b) att statligt stöd utgår till markägare för upprättande av naturvårdsplaner.

Beträffande punkt a får länsstyrelsen anföra att omfattande landskapsvårdsarbeten
för närvarande utföres i Västerbottens län med hjälp av
beredskapsmedel. Om någon ytterligare bidragsform skulle ställas i utsikt
för naturvårdsarbeten, bör det i första hand vara önskvärt att detta sker
på sätt som säkerställer den kontinuerliga skötseln och eftervården. För
dessa arbeten vore det i princip lämpligt att markägaren engageras. Av
motionen framgår ej hur administrationen av bidragen är ämnad att
skötas. Länsstyrelsen förordar därför ytterligare utredning i ärendet
innan definitiv ställning kan tagas i frågan.

Angående landskapsvård i odlingsbygd har länsstyrelsen i skrivelse till
jordbruksdepartementet 22.3.1971 ställt sig positiv till de förslag som
statens naturvårdsverk framfört i verkets publikation 1970: 9. Av denna
framgår att huvuddelen av den nedläggningshotade odlade jorden som
ansetts böra hållas öppen ur naturvårdssynpunkt föreslås åtgärdas av
enskilda brukare mot skälig ersättning.

Till förslaget under punkt b ställer sig länsstyrelsen tveksam. Det kan
ifrågasättas om enskilda markägare i allmänhet har tillräcklig kompetens
för att upprätta naturvårdsplaner.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.204 S