Internationell rättslig hjälp i brottmål

Betänkande 1999/2000:JuU19

Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JUU19

Internationell rättslig hjälp i brottmål

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

JuU19

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag rörande internationell rättslig
hjälp. Regeringens förslag innebär bl.a. att
riksdagen skall godkänna två bilaterala avtal om
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och en
konvention om förbud mot dubbel lagföring. Riksdagen
föreslås också anta ett förslag till en ny lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål jämte
diverse följdändringar i andra lagar. Utskottet
behandlar i sammanhanget en motion som har väckts
med anledning av propositionen samt yrkanden ur två
motioner som har väckts under den allmänna
motionstiden år 1999.

Regeringens förslag till lag om internationell
rättslig hjälp i brottmål innebär att de regler som
gäller i dag moderniseras och samlas i en ny lag.
Samtidigt utökas Sveriges möjligheter att bistå
andra länder med rättslig hjälp. Det blir t.ex.
möjligt att bistå med telefonövervakning, förhör
genom videokonferens, hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning. Genom lagen förenklas också
förfarandet i fråga om ansökningar om rättslig
hjälp, bl.a. utökas möjligheterna till
direktkontakter mellan svenska åklagare och domare å
ena sidan och utländska myndigheter å andra sidan.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med
några språkliga redigeringar i föreslagen lagtext.
Utskottet föreslår vidare en ändring i lagen om
internationellt polisiärt samarbete. Samtliga
motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats tre reservationer,
varav en (v, mp) och två (v).

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 oktober
2000.

Propositionen

I proposition 1999/2000:61 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

dels godkänner

1. avtalet den 18 december 1998 mellan Australien
och Sverige om inbördes rättshjälp i brottmål,

2. avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges
regering och Kanadas regering om inbördes rättshjälp
i brottmål,

3. konventionen mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring,

dels antar regeringens förslag till

4. lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,

5. lag om ändring i brottsbalken,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol,

8. lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol,

9. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning
för brott,

10. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m.,

11. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

12. lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,

13. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag,

14. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,

15. lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet,

16. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

17. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för
brott mot internationell humanitär rätt.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats
till betänkandet, se bilaga 1.

Avtalen med Kanada respektive Australien samt
konventionen om förbud mot dubbel lagföring har
fogats till betänkandet, se bilagorna 3-5.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1999/2000:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
lagförslaget som innebär att svenska myndigheter
inte kan begära internationell rättslig hjälp
avseende åtgärder vilka inte är lagliga enligt
svensk rätt,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
lagförslaget som innebär att ett förbud mot
överförande av frihetsberövad utan samtycke införs i
fall, då överförandet kan komma att innebära att den
frihetsberövade tvingas lämna utsaga under ed,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
lagförslaget som innebär att rätt till överklagande
införs för den frihetsberövade i frågor om
överförande för förhör m.m.,

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
lagförslaget som innebär att frågor om vägran att
bistå med rättslig hjälp när det gäller politiska
brott, ordre public m.m. skall avgöras av domstol,

5. att riksdagen avslår förslaget att rättslig
hjälp avseende brott som bedöms som politiska brott
inte får vägras när det gäller ansökningar från
medlemsstat i den europeiska unionen, Norge eller
Island,

6. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
lagförslaget som innebär att res judicata skall vara
ett obligatoriskt hinder för bifall till begäran om
internationell rättslig hjälp i brottmål.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden år 1999

1999/2000:Ju904 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att åklagare och
domstolar skall kunna samarbeta över gränserna.

1999/2000:U514 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari
yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rättslig
samverkan över Europas gränser.

Utskottet

Ärendet och dess beredning

I detta ärende behandlar utskottet ett
regeringsförslag om ändringar i regelverket för
åklagares och domstolars samarbete över gränserna i
brottsutredningar och brottmålsrättegångar.

Regeringens förslag grundar sig i huvudsak på
departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (Ds 1999:56). Denna är utformad med
beaktande av flera internationella instrument, bl.a.
Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål, två bilaterala avtal,
mellan Sverige och Kanada respektive Sverige och
Australien, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål,
en resolution antagen inom EU om skydd för vittnen,
en gemensam åtgärd antagen inom EU om goda rutiner
vid ömsesidig rättslig hjälp i brottmål samt
pågående arbete med en EU-konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål.

Regeringen lämnar också ett förslag till en ny
sekretessbestämmelse som gäller ärenden om
internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta
grundar sig på ett förslag i
Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk
brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Härvid
behandlar regeringen också en fråga som
uppmärksammades vid remissbehandlingen av
promemorian Polissamarbete m.m. med anledning av
Schengen (Ds 1999:31).

Departementspromemorian och
Ekosekretessutredningens betänkande i nu aktuell del
har remissbehandlats (Ju 1999/4432).

Regeringen behandlar slutligen också frågan om en
ratificering av de ovan nämnda avtalen med Kanada
och Australien samt frågan om ett svenskt tillträde
till konventionen mellan Europeiska gemenskapernas
medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring (double
jeopardy). Den förra frågan har behandlats i ovan
nämnd departementspromemoria medan den senare frågan
är ny i propositionen. Den har inte remissbehandlats
då regeringen har gjort bedömningen att detta inte
behövs eftersom bestämmelserna i konventionen i sak
motsvarar Schengenkonventionens bestämmelser.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om internationell
rättslig hjälp i brottmål. I lagen regleras
åklagares och domstolars samarbete över gränserna i
brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Det
internationella polis- och tullsamarbetet omfattas
inte.

I lagen samlas de nuvarande reglerna om rättslig
hjälp i brottmål. Dessa regler finns i dag i fyra
lagar och ett flertal andra författningar. De avser
förhör under förundersökning, bevisupptagning vid
domstol, husrannsakan, beslag, kvarstad och
överförande av frihetsberövad till annan stat för
förhör.

Genom den nya lagen ges Sverige också möjlighet att
bistå med ytterligare åtgärder nämligen
telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig
teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning samt andra åtgärder som avses i 28
kap. rättegångsbalken utöver husrannsakan.
Möjligheterna att föra över frihetsberövade personer
till och från Sverige utvidgas till att omfatta fler
situationer. Lagen innehåller också regler som gör
det möjligt för Sverige att dela förverkad egendom
med annan stat i större utsträckning än den
nuvarande lagstiftningen medger.

Genom lagen införs en ny enhetlig reglering av
under vilka förutsättningar Sverige kan lämna
rättslig hjälp för olika slags åtgärder. Regleringen
knyter an till vad som gäller för att motsvarande
åtgärder skall få vidtas i en svensk förundersökning
eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas
under samma förutsättningar som i en svensk
förundersökning eller rättegång.

I fråga om förfarandet skall normalt samma regler
tillämpas som när motsvarande åtgärder vidtas i ett
svenskt förfarande. Samtidigt utvidgas möjligheterna
att tillgodose den ansökande statens önskemål om att
ett speciellt förfarande skall tillämpas. Om det
begärda förfarandet strider mot grundläggande
principer i den svenska rättsordningen skall dock
ett sådant önskemål vägras.

Kommunikationen till och från Sverige i ärenden om
rättslig hjälp förenklas genom att kravet på att
ansökningar om rättslig hjälp skall göras via
diplomatiska kanaler tas bort och genom att åklagare
och domstolar i större utsträckning tillåts skicka
ansökningar och svar direkt till varandra.
Ansökningarna skall kunna skickas genom telefax och
kravet på översättningar mjukas upp. Central-
myndighetsfunktionen förs över från
Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet.

Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan
avser skall vara straffbar också enligt svensk rätt
(s.k. dubbel straffbarhet) behålls vid
tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag,
husrannsakan, kvarstad, hemlig teleavlyssning,
hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning
samt vid kroppsbesiktning, kroppsvisitation och
andra liknande tvångsåtgärder, t.ex. tagande av
fingeravtryck. I övrigt ställs inte några krav på
dubbel straffbarhet. I fråga om beslag och
husrannsakan gäller i dag en särskild reglering i
förhållande till de nordiska staterna. Denna
utvidgas till att gälla i förhållande till samtliga
EU-stater.

En generell regel införs om att svenska åklagare
och domstolar skall kunna ställa upp villkor, t.ex.
om begränsningar av möjligheten att utnyttja
överlämnat material, i samband med att den rättsliga
hjälpen lämnas.

De nuvarande reglerna om att rättslig hjälp inte
lämnas bl.a. om den aktuella gärningen är ett
politiskt eller militärt brott eller redan har
prövats i en svensk rättegång ersätts av en enhetlig
reglering som innebär att regeringen ensam beslutar
om avslag på en sådan grund. Att den aktuella
gärningen är preskriberad enligt svensk rätt skall
inte längre utgöra en självständig grund för avslag.
En uttrycklig regel tas in i lagen om att regeringen
skall avslå en ansökan om ett bifall till den skulle
kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets
säkerhet eller strida mot svenska allmänna
rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga
intressen.

I den utsträckning det följer av en bindande
internationell överenskommelse skall rättslig hjälp
kunna lämnas enligt lagen oavsett om det förfarande
som pågår i den ansökande staten är straffrättsligt,
administrativt eller något annat förfarande än ett
straffrättsligt förfarande.

Lagstiftningen är som framgår ovan utformad med
beaktande av flera internationella instrument. Den
nya lagstiftningen innebär att Sverige kan begränsa
eller helt ta bort ett antal reservationer som
Sverige har gjort när det gäller 1959 års europeiska
konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (1959
års rättshjälpskonvention). Härigenom ökar också
Sveriges möjligheter att få rättslig hjälp av andra
stater.

I propositionen föreslås också att Sverige skall
ratificera avtalen med Au-stralien och Kanada samt
EG-konventionen om förbud mot dubbel lagföring.
Vidare föreslås ändringar som syftar till ett
förbättrat samarbete med de internationella
tribunalerna för brott mot internationell humanitär
rätt, bl.a. skall regeringen kunna besluta att
villkorlig frigivning skall ske vid en senare
tidpunkt än den som följer av brottsbalken i de fall
straffet har dömts ut av någon av tribunalerna.
Tribunalerna skall också ges möjlighet att undersöka
hur de som avtjänar sådana straff behandlas här.

I sekretesslagen föreslås en ny bestämmelse om
sekretess vid en begäran om internationell rättslig
hjälp m.m. Vidare klargörs att en ansökan om
rättslig hjälp inte får vägras med hänsyn till
banksekretess. Slutligen föreslås ändringar i
rättegångsbalken, brottsbalken och delgivningslagen.

Den nya lagen föranleder följdändringar i ett antal
författningar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 oktober
2000.

Överväganden

Allmänt

De regler om internationell rättslig hjälp i
brottmål som i dag finns samlas genom regeringens
förslag i en ny lag. Regelsystemet moderniseras
därvid och ges en mer enhetlig utformning. Genom
regeringens förslag utvidgas också möjligheterna att
bistå andra stater med rättslig hjälp. Det blir
t.ex. möjligt att bistå med telefonförhör, förhör
genom videokonferens, hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning. Också möjligheterna till
direktkontakter mellan svenska åklagare och
domstolar å ena sidan och utländska myndigheter å
andra sidan utökas. Så skall t.ex. en ansökan om
rättslig hjälp från en medlemsstat i EU eller en
stat inom Norden få göras direkt hos behörig
åklagare eller domstol i Sverige.

I motionerna Ju904 (kd) och U514 (kd) begärs att
förutsättningarna för ett rättsligt samarbete inom
EU förbättras, bl.a. genom att en möjlighet till
direktkontakter mellan myndigheterna införs.

Liknande förslag som de som motionärerna lämnar
finns, som nyss nämnts, i propositionen.

I anledning av motionerna bör det också framhållas
att en hel del arbete pågår inom EU för att
förbättra det rättsliga samarbetet. Bland annat
inrättades under hösten 1995 en rådsarbetsgrupp för
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Gruppen arbetar
nu med att ta fram en konvention om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål. Konventionen skall
komplettera och underlätta tillämpningen av 1959 års
rättshjälpskonvention.

Vidare antog Europeiska rådet den 29 juni 1998 en
gemensam åtgärd om inrättande av ett europeiskt
rättsligt nätverk bestående av myndigheter i
medlemsstaterna som ansvarar för det rättsliga
samarbetet i brottmål samt en gemensam åtgärd om
goda rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål. Den
förra åtgärden syftar till att ett kontaktnät skall
upprättas för att underlätta det rättsliga
samarbetet mellan medlemsstaterna. Den senare syftar
till att underlätta förfarandet i fråga om
framställningar om rättslig hjälp.

Under EU-toppmötet i Tammerfors hösten 1999
diskuterades hur det straffrättsliga samarbetet
mellan EU:s medlemsstater skall kunna
vidareutvecklas. Av slutsatserna från mötet framgår
bl.a. att ett Eurojust skall inrättas bestående av
nationella åklagare, förundersökningsdomare eller
polismän med motsvarande behörighet, vilka har
avdelats från varje medlemsstat i enlighet med dess
rättssystem. Eurojust skall ha till uppgift att
underlätta samordningen mellan de nationella
åklagarmyndigheterna och att stödja
brottsutredningar som gäller organiserad
brottslighet. Eurojust skall också bedriva ett nära
samarbete med det europeiska rättsliga nätverket,
särskilt för att förenkla bevisupptagning. I
slutsatserna uttalas också att ett ökat ömsesidigt
erkännande av rättsliga avgöranden och domar skulle
underlätta samarbetet mellan myndigheter. Europeiska
rådet anser därför att principen om ömsesidigt
erkännande bör bli en hörnsten i det rättsliga
samarbetet och anmodar rådet och kommissionen att
senast i december 2000 anta ett åtgärdsprogram för
att kunna genomföra denna.

Utskottet delar regeringens bedömning att det finns
ett behov av att förenkla och modernisera den
svenska lagstiftningen om ömsesidig rättslig hjälp.
Vidare bör lagstiftningen ändras och de svenska
förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention
begränsas i syfte att underlätta det internationella
rättsliga samarbetet; bl.a. måste möjligheterna för
de brottsutredande myndigheterna i Sverige och andra
länder att kommunicera direkt med varandra utökas. I
samma syfte bör möjligheterna att bistå utländska
myndigheter med ytterligare åtgärder, så som hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning, införas.
Målsättningen bör, som regeringen anfört, vara att
svenska åklagare och domstolar skall kunna bistå
utländska myndigheter med samma åtgärder som kan
vidtas i svenska förundersökningar och rättegångar.
En sådan utvidgning torde också kunna leda till att
svenska myndigheters möjligheter att erhålla bistånd
utökas.

Utskottet ställer sig alltså i princip bakom de
förslag regeringen lägger fram i propositionen.
Utskottet återkommer dock nedan till vissa
enskildheter i förslagen.

Genom regeringens förslag utökas möjligheterna till
rättsligt samarbete inom EU väsentligt. Därtill
kommer det omfattande arbete som pågår inom EU för
att förbättra det rättsliga samarbetet mellan
medlemsstaterna. Motionsönskemålen i Ju904
och U514 får härigenom anses tillgodosedda, och
utskottet avstyrker motionerna i nu behandlade
delar.

I motion Ju24 (v) begärs att regeringens lagförslag
i fråga om möjligheterna till rättslig hjälp
utomlands utformas på så sätt att ett förbud införs
mot att begära hjälp med åtgärder som inte är
tillåtna i Sverige.

Vad gäller svenska domstolars möjligheter att
begära rättslig hjälp i brottmål regleras denna
uttömmande i den nya lagen. Svenska domstolar kan
därför inte begära hjälp utomlands med andra
åtgärder än de som omfattas av lagen, och sålunda
också av svensk rätt.

När det gäller svenska åklagares möjligheter att
under förundersökningsförfarandet begära rättslig
hjälp utomlands föreslås inte några sådana
begränsningar i lagen. Avgörande skall i stället
vara de begränsningar som följer av lagstiftningen i
den stat där den rättsliga hjälpen begärs. Eftersom
flera stater kräver att frågan har prövats av svensk
domstol innan framställningen om rättslig hjälp
görs, t.ex. när hjälp begärs med hemlig
teleavlyssning, skall dock svensk åklagare ges
möjlighet att i vissa fall utverka en sådan
domstolsprövning.

Enligt regeringen finns det inte någon anledning
att i svensk rätt generellt begränsa svenska
åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp
utomlands. Att svenska åklagare skall kunna begära
sådan hjälp utomlands i den utsträckning den andra
statens lag tillåter det är också den princip som
gäller i dag, även om den hittills varit oreglerad.

Regeringens hållning i fråga om reglerna för
förundersökningsförfarandet har också tidigare varit
att det i dessa sammanhang inte krävs lika strikta
förfaranderegler som i domstolsprocessen. Enligt
regeringen måste rättegången för att uppfylla
rättssäkerhetskraven präglas av ett stort mått av
förutsägbarhet och formell ordning.
Förundersökningen däremot, som huvudsakligen har ett
förberedande syfte, måste för att vara effektiv
präglas av flexibilitet. Regelverket bör därför
medge så stor flexibilitet i förfarandet att det
inte i något fall av formella skäl skall vara
nödvändigt att lägga ned mer arbete på en utredning
än vad som är sakligt motiverat för att medge en
fullgod prövning av målet (prop. 1994/95:23 s. 73
f).

Utskottet vill inledningsvis erinra om att svenska
domstolars möjligheter att begära rättslig hjälp
utomlands uttömmande regleras i den föreslagna
lagen. Det är alltså endast i fråga om åklagarnas
rätt att begära sådan hjälp som det kan bli aktuellt
med åtgärder som inte medges enligt svensk rätt. När
det gäller åklagares möjligheter att bedriva
förundersökning är, som regeringen framhållit,
behovet av flexibilitet stort. Med hänsyn till att
regelverket i fråga om rättslig hjälp under
förundersökningsförfarandet är olika utformat i
olika länder är det av vikt att svenska åklagares
möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands inte
begränsas mer än nödvändigt. Utskottet tillstyrker
mot den bakgrunden regeringens förslag i aktuella
delar. Motion Ju24 avstyrks i nu behandlad del.

Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.

Enligt regeringens förslag skall nuvarande regler om
överförande av frihetsberövade i lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete
på brottmålsområdet föras över till den nya lagen.
Sverige skall också kunna bistå andra stater med att
överföra en frihetsberövad person till Sverige för
förhör eller konfrontation i samband med en utländsk
förundersökning eller rättegång. Vidare skall en i
Sverige frihetsberövad person under motsvarande
förhållanden, på ansökan av svensk domstol eller
åklagare, kunna överföras till en annan stat. Något
krav på dubbel straffbarhet eller att den
frihetsberövade personen samtycker till åtgärden
skall inte krävas till skillnad från vad som gäller
i dag.

En ansökan om överförande från en stat som är
medlem i EU, Norge eller Island skall enligt
regeringens förslag prövas av åklagare. Övriga fall
skall som i dag prövas av regeringen.

I motion Ju24 (v) begärs att ett förbud införs i
lagen mot att i vissa fall överföra en
frihetsberövad till en annan stat mot hans samtycke.
I samma motion begärs också att den frihetsberövade
ges en rätt att överklaga beslut om överförande.

Regeringen anför i fråga om kravet på samtycke från
den frihetsberövade bl.a. följande.

I en brottsutredning är uppgifter från vittnen
m.fl. ofta av avgörande betydelse. De är skyldiga
att medverka vid brottsutredningar eller att
inställa sig för förhör inför domstol.
Utgångspunkten är att de medverkar frivilligt, men
om vederbörande vägrar kan vissa tvångsåtgärder
användas. På samma sätt som det är möjligt att
tvinga frihetsberövade personer att medverka t.ex.
vid förhör inför domstol i rent nationella
förfaranden eller vid bevisupptagning på begäran av
en annan stat bör, enligt regeringen,
förutsättningar skapas för att frihetsberövade
personer, oberoende av eget samtycke, skall kunna
föras över till andra stater för att där medverka i
brottsutredningar.

Regeringen påtalar härvid att det visserligen är så
att ett vittne som inte är frihetsberövat inte mot
sin vilja kan tvingas att inställa sig inför domstol
i ett annat land. Hämtning över gränserna av icke
frihetsberövade personer är emellertid en svår och
känslig fråga. Enligt regeringen är det inte
sannolikt att det kommer att kunna träffas några
internationella överenskommelser om sådan hämtning
inom överskådlig tid. När det däremot gäller
frihetsberövade personer finns det redan
internationellt överenskomna regler om överförande
över gränserna. I dessa situationer bör Sverige
sålunda kunna avstå från ett generellt krav på
samtycke från den frihetsberövade för att
överförande skall kunna ske. Regeringen framhåller i
detta sammanhang att användande av tvång inte är
något nytt när det gäller straffrättsligt samarbete
- det förekommer t.ex. redan vid utlämning. Det
primära syftet med det rättsliga samarbetet är att
underlätta en lagföring i en stat trots att delar av
bevisningen finns i en annan stat. Enligt regeringen
bör Sverige här ha som mål att hjälpa till så långt
det över huvud taget är möjligt. Därtill kommer,
enligt regeringen, att det inte kan anses innebära
några större olägenheter för en frihetsberövad
person att överföras till en annan stat för en viss
tid eftersom han eller hon redan är berövad
friheten.

Utskottet börjar med att konstatera att
bestämmelserna om överförande av en frihetsberövad
till en annan stat för förhör m.m. inte är
obligatoriska. De ger alltså endast regeringen och
de svenska myndigheterna en möjlighet att vidta
sådana åtgärder. Om omständigheterna är sådana att
ansökan inte bör bifallas, t.ex. om den
frihetsberövade skulle behöva närvara under en
orimligt lång tid eller om det kan befaras att han
eller hon inte behandlas på ett för Sverige
acceptabelt sätt, kan ansökan sålunda avslås. Vid
denna prövning kan enligt regeringen ett bristande
samtycke från den frihetsberövade få betydelse. Den
omständigheten att samtycke saknas kan, eventuellt i
kombination med andra omständigheter, utgöra grund
för avslag.

Det bör också framhållas att en ansökan av en annan
stat om att en person som är frihetsberövad i
Sverige skall föras över till den staten för förhör
eller konfrontation inte kan bifallas om förhöret
avser den frihetsberövades egen brottslighet. Någon
motsvarande begränsning finns inte när en i Sverige
frihetsberövad person förs över till en annan stat i
en svensk förundersökning eller rättegång. I denna
situation gäller dock, förutsatt att berörd stat
tillträtt någon av konventionerna, bestämmelserna om
anklagads rättigheter i artikel 14 i FN:s
internationella konvention den 18 december 1966 om
medborgerliga och politiska rättigheter och artikel
6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Av dessa följer att den
som är anklagad för en brottslig handling inte kan
tvingas att vittna mot eller producera bevis mot sig
själv.

Utskottet anser i likhet med regeringen att Sverige
bör ha som mål att så långt det är möjligt bistå
utländska myndigheter med rättslig hjälp. Detta är
inte minst av vikt för att på ett effektivt sätt
kunna bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten.
Förutsättningar bör därför skapas för att
frihetsberövade personer, oberoende av eget
samtycke, skall kunna föras över till andra stater
för att där medverka vid brottsutredningar. I
princip kan utskottet alltså tillstyrka den
reglering regeringen föreslår.

När det gäller det i motion Ju24 aktualiserade
spörsmålet rörande samtycke vill utskottet dock
framhålla följande. Som ovan anförts är
bestämmelserna om överförande av frihetsberövade
fakultativa. Detta innebär att en ansökan kan avslås
om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana
att ansökan inte bör bifallas. Enligt utskottet är
det självklart att en ansökan skall avslås t.ex. om
åtgärden innebär att den frihetsberövade behöver
närvara i den andra staten under en orimligt lång
tid eller om det kan befaras att han eller hon inte
kommer att behandlas på ett för Sverige acceptabelt
sätt. Utskottet kan mot den bakgrunden inte se något
hinder mot att bifalla regeringens förslag i denna
del. Motion Ju24 avstyrks i nu behandlad del.

Vad gäller frågan om överklagande gör regeringen
bedömningen att några särskilda regler om
överklagande inte behöver tas in i den nya lagen. I
stället är vanliga regler om överklagande
tillämpliga. Detta innebär att åklagares beslut i
ärenden om rättslig hjälp i brottmål inte kan
överklagas. I stället gäller att lägre åklagares
beslut kan överprövas av högre åklagare och i sista
hand av Riksåklagaren. Regeringens beslut kan inte
överklagas.

Utskottet anser inte att skäl föreligger att för
ansökningar om rättslig hjälp i brottmål införa
andra möjligheter att överklaga besluten än vad som
i övrigt gäller enligt svensk rätt. Motion Ju24
avstyrks i denna del.

Avslag på ansökan om rättslig hjälp

Av 2 kap. 14 § i regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål följer att
en ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett
bifall till ansökan skulle kränka Sveriges
suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller
strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller
andra väsentliga intressen. En ansökan om rättslig
hjälp får också avslås om gärningen har karaktär av
ett politiskt brott eller utgör ett militärt brott,
det i Sverige har meddelats dom eller
åtalsunderlåtelse beträffande gärningen, eller
omständigheterna annars är sådana att ansökan inte
bör bifallas. Avslag får dock inte beslutas om det
skulle strida mot en internationell överenskommelse
mellan Sverige och den ansökande staten. I fråga om
gärningar som har karaktären av ett politiskt brott
får avslag inte heller beslutas på denna grund om
ansökan har gjorts av en stat som är medlem i EU,
Norge eller Island.

Beslut om avslag på någon av dessa grunder fattas
enligt 2 kap. 15 § samma lag av regeringen. Om en
åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör
avslås på någon sådan grund skall ansökan således
överlämnas till regeringen. I övrigt prövar
åklagaren eller domstolen som handlägger ärendet om
förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda.

I motion Ju24 (v) begärs att domstol, och inte
regeringen, skall pröva frågan om avslag på de
grunder som anges ovan. I samma motion begärs också
att förslaget om att rättslig hjälp inte skall kunna
vägras stater inom EU eller de nordiska länderna vid
politiska brott skall avslås. I motionen begärs
slutligen att res judicata, dvs. att det redan har
meddelats en dom beträffande gärningen, skall göras
till en obligatorisk avslagsgrund.

Skälen för förslaget att regeringen skall fatta
beslut om avslag på dessa grunder utvecklas närmare
i departementspromemorian Ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (Ds 1999:56 s. 157 f). Bland annat anförs
att besluten bör fattas av regeringen för att i
möjligaste mån begränsa tillämpningen av
bestämmelserna och göra denna så enhetlig som
möjligt. Om prövningen görs av regeringen minskar
också risken för att framställningarna avslås i
strid med internationella åtaganden på området. En
avslagsbestämmelse får ju t.ex. inte utnyttjas i
förhållande till en stat som har tillträtt 1959 års
rättshjälpskonvention om ett avslag på ansökan inte
har stöd i konventionens bestämmelser eller gjorda
reservationer och förklaringar till konventionen.

Regeringen framhåller att dessa vägransgrunder
ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer
sällsynt att prövningen leder till att ansökan
avslås. Regeringen är angelägen om att en sådan
återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas
också i framtiden. Regeringen ansluter sig därför
till promemorians förslag att avslag på de aktuella
avslagsgrunderna alltid skall beslutas av
regeringen.

Vad gäller frågan om rättslig hjälp till länder
inom EU och i Norden vid politiska brott anför
regeringen bl.a. följande.

Under senare år har frågan om stater bör kunna
vägra att lämna bistånd i form av rättslig hjälp
eller utlämna för politiska brott ifrågasatts i
olika sammanhang. Konventioner som antas eller
utarbetas innehåller också allt som oftast regler
som förbjuder konventionsstaterna att betrakta brott
enligt konventionen som politiska brott. Så
innehåller t.ex. den s.k. terrorismkonventionen som
Sverige tillträtt ett förbud för konventionsstaterna
att vägra begärd rättslig hjälp enbart av den
anledningen att den avser ett politiskt brott, ett
brott förknippat med politiskt brott eller ett brott
inspirerat av politiskt motiv. Vidare innehåller den
mellan medlemsstaterna inom EU antagna
utlämningskonventionen bestämmelser om att den
anmodade staten inte får betrakta något brott som
politiskt brott vid tillämpningen av konventionen. I
departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996
års konvention om utlämning (Ds 2000:3) föreslås att
Sverige skall tillträda denna konvention.
Promemorian bereds för närvarande i
Justitiedepartementet och en proposition kan väntas
i slutet av året.

I förhållande till de nordiska länderna gäller
redan i dag att det inte finns några undantag för
politiska brott när det gäller bistånd med
husrannsakan, beslag och kvarstad.

Enligt regeringens mening är det inte rimligt med
en ordning som ålägger Sverige att utlämna personer
för politiska brott till EU:s medlemsstater om en
möjlighet att vägra samtidigt behålls vid
ansökningar om rättslig hjälp. Sverige bör därför
inte kunna avslå en ansökan om rättslig hjälp från
en medlemsstat inom EU på den grunden att gärningen
har karaktären av ett politiskt brott. Motsvarande
bestämmelser bör enligt regeringen gälla också för
ansökningar från Norge och Island.

När det gäller frågan om res judicata bör vara en
obligatorisk eller fakultativ avslagsgrund kan det
nämnas att det förbehåll Sverige har gjort till 1959
års rättshjälpskonvention innebär att en
framställning om rättslig hjälp kan avslås på denna
grund. Sverige har dock, i samband med att
bestämmelserna om överförande av en frihetsberövad
person infördes i svensk rätt (prop. 1991/92:46,
bet. JuU6, rskr. 116), förklarat att denna
avslagsgrund inte kommer att tillämpas såvitt gäller
framställningar enligt konventionens artikel 11,
dvs. överförandefallen. För överförande av
frihetsberövad till annan stat gäller således inte
denna begränsning. Inte heller i fråga om
bevisupptagning åt utländsk domstol finns det några
begränsningar vad gäller res judicata uppställda i
svensk rätt.

Regeringen framhåller att den nuvarande regleringen
är snårig och att det är angeläget med en mer
enhetlig reglering. Med hänsyn härtill och för att
undvika en ordning enligt vilken olika regler skulle
gälla för olika former av bistånd föreslår
regeringen att res judicata skall utgöra en
fakultativ vägransgrund.

Utskottet delar regeringens bedömning att
tillämpningen av bestämmelserna om nu aktuella
avslagsgrunder bör begränsas och göras så enhetlig
som möjligt.

Utskottet instämmer också i regeringens uppfattning
att dessa avslagsgrunder bör tillämpas med
återhållsamhet. Med hänsyn härtill och då det är av
vikt att tillämpningen av bestämmelserna blir så
enhetlig som möjligt har utskottet inte något att
erinra mot regeringens förslag att samtliga beslut
om avslag på nu aktuella grunder skall fattas av
regeringen.

Utskottet övergår till att behandla förslaget att
en ansökan från någon av medlemsstaterna inom EU,
Norge eller Island inte skall få avslås på den
grunden att gärningen har karaktären av ett
politiskt brott. Utskottet vill inledningsvis
understryka att det rättsliga samarbetet inom EU och
Norden bygger på att de olika ländernas lagstiftning
grundar sig på rättsstatliga principer och respekt
för mänskliga rättigheter och alla människors lika
värde. Utskottet vill vidare påtala att detta
samarbete hela tiden ökar. Detta är också nödvändigt
med hänsyn till den gränsöverskridande
brottsligheten. Även om den straffrättsliga
lagstiftningen i de olika länderna inte är
harmoniserad går utvecklingen inom EU mot en ordning
med ömsesidiga erkännanden av varandras
straffrättsliga avgöranden. Mot den bakgrunden bör
Sverige, som regeringen föreslår, i förhållande till
dessa länder kunna avstå från möjligheten att vägra
bistånd i form av rättslig hjälp vid brott av
politisk karaktär. Detta hindrar naturligtvis inte
att en ansökan om rättslig hjälp kan avslås av andra
skäl, t.ex. om ett bifall till ansökan skulle strida
mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra
väsentliga intressen. Utskottet har därför inte
något att erinra mot regeringens förslag i denna
del.

Vad gäller frågan om res judicata delar utskottet
regeringens överväganden. Möjligheten att avslå en
ansökan på den grunden att det i Sverige har
meddelats beslut eller åtalsunderlåtelse beträffande
gärningen bör sålunda vara fakultativ.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att
utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag
om internationell rättslig hjälp i brottmål i nu
behandlade delar. Motion Ju24 avstyrks i dessa
delar.

Övrigt

I syfte att göra den nya lagen om internationell
rättslig hjälp så klar och entydig som möjligt
föreslår utskottet några språkliga redigeringar i
regeringens förslag, se bilaga 2.

Utskottet har vidare uppmärksammat att det i 8 §
förslaget till lag om internationellt polisiärt
samarbete (prop. 1999/2000:64, bet. 1999/2000:JuU17)
finns en hänvisning till lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat. Lagen föreslås träda i kraft den 1
juli 2000.

I det här lagstiftningsärendet föreslås att lagen
(1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat skall upphävas i samband
med att lagen om internationell rättslig hjälp i
brottmål träder i kraft den 1 oktober 2000. En
följdändring behövs således i lagen om
internationellt polisiärt samarbete. Utskottets
förslag till ändring framgår av bilaga 2.

I propositionen påtalar regeringen att en rad
förbehåll och förklaringar till artiklar i bl.a.
1959 års rättshjälpskonvention bör återkallas eller
ändras till följd av de lagändringar som föreslås i
propositionen.

I sammanhanget kan nämnas att Sverige enligt
artikel 23 i 1959 års rättshjälpskonvention har
åtagit sig att återkalla gjorda förbehåll så snart
omständigheterna medger det.

Utskottet har inte något att erinra mot vad
regeringen har anfört i denna del.

I övrigt har inte utskottet något att anföra med
anledning av propositionen och motionerna.

Härutöver vill utskottet tillägga följande.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen den 5
april 2000 att anta regeringens förslag till lag om
ändring i bl.a. 26 § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (prop. 1999/2000:
45, bet. 1999/2000:JuU13, rskr. 1999/2000:172). På
grund av ett förbiseende skedde emellertid ingen
samordning med den ändring i samma paragraf som
riksdagen den 22 mars 2000 beslutat om på hemställan
av socialförsäkringsutskottet (prop. 1999/2000:43,
bet. 1999/2000:SfU9, rskr. 1999/2000:159). Utskottet
lägger i detta betänkande fram ett förslag som
innebär att sådan samordning sker.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationella
överenskommelser rörande rättslig hjälp i
brottmål

att riksdagen godkänner

dels avtalet den 18 december 1998 mellan
Australien och Sverige om inbördes rättshjälp i
brottmål,

dels avtalet den 15 februari 2000 mellan
Sveriges regering och Kanadas regering om
inbördes rättshjälp i brottmål,

2. beträffande dubbel lagföring

att riksdagen godkänner konventionen mellan Europeiska
gemenskapernas medlemsstater om förbud mot
dubbel lagföring,

3. beträffande det rättsliga samarbetet
inom EU

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Ju904 yrkande 3
och 1999/2000:U514 yrkande 12,

4. beträffande rättslig hjälp utomlands

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt
avser 1 kap. 7 §,

res. 1 (v, mp)

5. beträffande överförande av
frihetsberövade för förhör m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkandena
2 och 3 antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt
avser 4 kap. 29, 30 och 31 §§,

res. 2 (v)

6. beträffande avslag på ansökan om
rättslig hjälp

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju24 yrkandena
4-6 antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i

brottmål såvitt avser 2 kap. 14 och 15 §§,

res. 3 (v)

7. beträffande förslaget till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål i
övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan
ovan, dock med den ändringen att 2 kap. 4 § och
4 kap. 9 § ges den lydelse utskottet föreslår i
bilaga 2,

8. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om ändring i rättegångsbalken,

c) lag om ändring i lagen (1946:816) om
bevisupptagning åt utländsk domstol,

d) lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol,

e) lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott,

f) lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.,

g) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

h) lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom,

i) lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag,

j) lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,

k) lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet,

l) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

m) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna
för brott mot internationell humanitär rätt,

9. beträffande lagen om internationellt
polisiärt samarbete

att riksdagen antar utskottets i bilaga 2 framlagda förslag
till ändring i 8 § lagen (0000:00) om
internationellt polisiärt samarbete,

10. beträffande internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom

att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut (bet.
1999/2000:
JuU13, rskr. 1999/2000:172) såvitt gäller lagen
om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
beslutar att i 26 § sistnämnda lag orden
"Statens invandrarverk" och "Invandrarverket"
skall bytas ut mot "Migrations-verket".

Stockholm den 11 maj 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Ingemar
Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s), Maud
Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Morgan
Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran
Norlander (s), Anita Sidén (m) och Sven-Erik
Sjöstrand (v).

Reservationer

1. Rättslig hjälp utomlands (mom. 4)

Kia Andreasson (mp), Yvonne Oscarsson (v) och Sven-
Erik Sjöstrand (v) anför:

Den föreslagna lagstiftningen innebär att svenska
åklagare skall kunna begära rättslig hjälp utomlands
även med åtgärder som inte är tillåtna enligt svensk
rätt, t.ex. s.k. buggning. Detta är enligt vår
mening orimligt. Bestämmelsen i 1 kap. 7 § lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål måste
därför ändras på så sätt att svenska åklagares
möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands
begränsas till sådana åtgärder som är tillåtna i
Sverige.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen
som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan
härpå får regeringens förslag godtas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:

4. beträffande rättslig hjälp utomlands

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt
avser 1 kap. 7 §, dels med anledning av motion
1999/2000:Ju24 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i
reservation 1.

2. Överförande av frihetsberövade för
förhör m.m. (mom. 5)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)
anför:

Vi anser att det bör vara ett krav att den
frihetsberövade samtycker till att överföras till en
annan stat för förhör eller konfrontation där.
Enligt vår mening är det inte förenligt med svensk
rättstradition att en person skall kunna överföras
till ett annat land mot sin vilja enbart av den
anledningen att han är frihetsberövad. Detta gäller
i synnerhet om han i den andra staten kan tvingas
att vittna under ed.

Det är inte heller förenligt med svensk
rättstradition att en frihetsberövad person som
skall överföras till en annan stat inte ges rätt att
överklaga beslutet härom hos domstol. En sådan
möjlighet bör därför införas i lagen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen
som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan
härpå får regeringens förslag godtas.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:

5. beträffande överförande av
frihetsberövade för förhör m.m.

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt
avser 4 kap. 29, 30 och 31 §§, dels med
anledning av motion 1999/2000:Ju24 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 2.

3. Avslag på ansökan om rättslig hjälp
(mom. 6)

Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand (v)
anför:

Enligt vår uppfattning bör de aktuella
avslagsgrunderna inte prövas av regeringen. Eftersom
det i dessa sammanhang kan bli fråga om ärenden av
t.ex. utrikespolitiskt känslig natur kan beslutet
bli avhängigt vilken politisk uppfattning regeringen
har. Detta är inte tillfredsställande. För att
undvika "politiskt godtycke" och säkerställa en
rättssäker process bör prövningen i stället ske i
domstol.

Enligt vår uppfattning är det också
otillfredsställande att det inte skall ges möjlighet
att avslå en ansökan om rättslig hjälp från en
medlemsstat i EU eller från Norge eller Island på
den grunden att gärningen har karaktären av ett
politiskt brott. De olika europeiska
strafflagstiftningarna är inte harmoniserade utan
skiljer sig åt på många sätt. Regeringens förslag i
denna del bör därför avslås.

Slutligen anser vi att en dom eller ett beslut om
åtalsunderlåtelse som har meddelats i Sverige alltid
skall utgöra hinder för att bifalla en begäran om
internationell rättslig hjälp i brottmål. Res
judicata skall alltså utgöra en obligatorisk
avslagsgrund.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag till ändring av lagen
som tillgodoser vad vi nu har anfört. I avvaktan
härpå får regeringens förslag godtas utom såvitt
avser den sista meningen i 2 kap. 14 § som skall
avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande avslag på ansökan om
rättslig hjälp

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål såvitt
avser 2 kap. 14 och 15 §§ med den ändringen att
den sista meningen i 14 § utgår, dels med
anledning av motion 1999/2000:Ju24 yrkandena 4-6
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3.

Regeringens lagförslag

Utskottets lagförslag

1. Utskottets förslag till ändringar i
regeringens förslag till lag om
internationell rättslig hjälp i brottmål

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
------------------------------------------------------
2 kap. 4 §
------------------------------------------------------
En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna
lag bör innehålla

- uppgift om den utländska domstol eller myndighet
som handlägger ärendet,

- en beskrivning av det rättsliga förfarande som
pågår,

- uppgift om den aktuella gärningen med tid och
plats för denna, samt de bestämmelser som är
tillämpliga i den ansökande staten,

- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i
förekommande fall, i vilken egenskap en person skall
höras,

- namn på och adress till de personer som är
aktuella i ärendet.

I 4 kap. 8, 11, 14 och 29 §§ finns särskilda
bestämmelser om vad en ansökan ytterligare skall
innehålla vid vissa slag av åtgärder.

Om ärendet är brådskande eller om verkställighet
önskas inom viss tidsfrist skall detta samt skälen
härför anges.
-----------------------------------------------------
En ansökan om rättslig En ansökan om rättslig
hjälp skall göras hjälp skall göras
skriftligen genom post, skriftligen genom post,
bud eller telefax. Den bud eller telefax. Den
får även, efter får även, efter
överenskommelse i det överenskommelse i det
enskilda fallet, enskilda fallet,
översändas annat sätt. översändas på annat
sätt.
-----------------------------------------------------

------------------------------------------------------
4 kap. 9 §
-----------------------------------------------------
Bestämmelserna i 46 kap. Bestämmelserna i 46
7 § andra stycket kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken om rättegångsbalken om
förhör vid förhör per telefon vid
huvudförhandling per huvudförhandling får
telefon får tillämpas när tillämpas när den som
den som skall höras skall höras befinner sig
befinner sig i en annan i en annan stat om den
stat om den staten staten tillåter det.
tillåter det.
------------------------------------------------------
Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall
hjälpa till vid förhöret, skall svensk domstol ansöka
om rättslig hjälp med telefonförhöret.

Behöver en svensk domstol hjälp av utländsk
myndighet med ett telefonförhör, får domstolen ansöka
om rättslig hjälp med förhöret om det har avtalats om
sådan hjälp i en internationell överenskommelse med
den andra staten eller om den staten annars ger sådan
hjälp.

Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör
skall det framgå att den som skall höras samtycker
till telefonförhör.
------------------------------------------------------

2. Utskottets förslag till ändring i lagen (0000:00)
om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (0000:00) om
internationellt polisiärt samarbete att 8 § skall ha
följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Lydelse enligt bet. Utskottets förslag
1999/2000:JuU17
------------------------------------------------------
8 §
------------------------------------------------------
En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i
förvar av en svensk polismyndighet under högst sex
timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på
morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart
friges, om det inte har kommit in en begäran om en
åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge,

3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,

4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:196) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m., eller

5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling, om framställningen
kommer från en dansk myndighet.
-----------------------------------------------------
En svensk polisman får, i En svensk polisman
avvaktan på en får, i avvaktan på en
framställning om en framställning om sådan
åtgärd enligt 2 § lagen åtgärd som avses i 4 kap.
(1975:295) om användning 19 § lagen (0000:00) om
av vissa tvångsmedel på internationell rättslig
begäran av främmande hjälp i brottmål, ta i
stat, ta i beslag föremål beslag föremål som har
som har omhändertagits omhändertagits enligt 7 §
enligt 7 § enligt de enligt de förutsättningar
förutsättningar som som gäller för en
gäller för en motsvarande motsvarande åtgärd enligt
åtgärd enligt rättegångsbalken eller
rättegångsbalken eller annan lag eller
annan lag eller författning.
författning.
-----------------------------------------------------

---

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.