Inkomstgräns för allmän rättshjälp, m.m.

Betänkande 1991/92:JuU26

Justitieutskottets betänkande 1991/92:JUU26

Inkomstgräns för allmän rättshjälp, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1991/92
JuU26

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
lagstiftning rörande en sänkning av den övre inkomstgränsen för
rätt till allmän rättshjälp.

Utskottet avstyrker regeringens förslag. I denna del har två
reservationer (m, fp, c, kds) fogats till betänkandet.

I betänkandet behandlar utskottet också ett antal
motionsyrkanden om olika rättshjälpsfrågor. Dessa avstyrks. I
detta hänseende har ett särskilt yttrande (kds) fogats till
betänkandet.

Propositionen

Genom proposition 1991/92:159 har regeringen
(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429).

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet sju med
anledning av propositionen väckta motioner samt yrkanden i
motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år.
Motionsyrkandena redovisas på s. 4 f.

Lagförslaget har följande lydelse.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:Ju10 av Berith Eriksson (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:159 i sin helhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de ursprungliga syftena med
rättshjälpen fortfarande har giltighet.

1991/92:Ju11 av Lars Andersson och Sten Söderberg (-) vari
yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:159.

1991/92:Ju12 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen.

1991/92:Ju13 av Stina Eliasson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en sänkning av den övre inkomstgränsen för
rätt till allmän rättshjälp från sju basbelopp till fem
basbelopp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om höjd egenavgift för rättshjälp.

1991/92:Ju14 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:159.

1991/92:Ju15 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av uppföljning av beslut om den
föreslagna inkomstgränsen för allmän rättshjälp.

1991/92:Ju16 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:159,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en samlad översyn av rättshjälpen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju412 av Sigrid Bolkéus och Ulla-Britt Åbark (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om övre inkomstgräns för rätt till allmän
rättshjälp samt om rättshjälpsavgifter.

1991/92:Ju413 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att göra
en översyn av rättshjälpslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1991/92:Ju707 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättegångsbiträde vid mål utomlands.

1991/92:Ju709 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
rättshjälpslagen att inskränkningen vad avser bodelning mellan
makar avskaffas.

1991/92:Ju710 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kunskapskrav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt
LVU.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rättshjälpens utformning.

1991/92:L804 av Bengt Harding Olson och andre vice talman
Christer Eirefelt (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvidgad rättshjälp vid
immaterialrättsliga tvister.

1991/92:Sf619 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten i dessa ärenden
i enlighet med vad som anförts i motionen återförs till
rättshjälpsmyndigheten.

Utskottet

Inledning

Allmänt

År 1972 beslutade riksdagen om en genomgripande reform av
samhällets rättshjälp. Reformen regleras främst i
rättshjälpslagen (1972:429; RHL), som trädde i kraft den 1 juli
1973 (prop. 1972:4, JuU12, rskr. 205). Syftet med reformen var
att tillgodose enskildas behov av bistånd i rättsliga
angelägenheter.

Rättshjälp lämnas enligt RHL i fyra skilda former: allmän
rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. genom
offentlig försvarare), rättshjälp genom offentligt biträde och
rådgivning.

Två grundläggande krav ställdes upp för samhällets rättshjälp.
Det ena var att rättshjälp skall utgå där behov av rättshjälp
föreligger. Det andra var att ingen av ekonomiska skäl skall
vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen; dock
att den rättssökande i allmänhet skall efter förmåga bidra till
kostnader för rättshjälpen. I enlighet härmed innehåller RHL ett
system med inkomstrelaterade avgifter som betalas av den
rättssökande. För rättshjälp genom offentligt biträde utgår dock
inte någon avgift.

RHL har ändrats vid flera tillfällen. En större reform
genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, JuU30, rskr. 268), då
domstolar och vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter
att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som antalet
rättshjälpsnämnder minskades från sex till fyra.

Därefter har under 1980-talet vidtagits en rad ändringar i RHL
bl.a. i syfte att minska statens kostnader för rättshjälpen.
Till grund för flera av ändringarna låg förslag av
rättshjälpsutredningen (Ju 1975:09) och rättshjälpskommittén (Ju
1982:01).

Åren 1981 och 1982 höjdes avgifterna i rättshjälpssystemet
(prop. 1980/81:20, JuU17, rskr. 65; prop. 1981/82:28, JuU19,
rskr. 105). Samtidigt med den sist nämnda höjningen slopades
möjligheterna till rättshjälp i vissa typer av ärenden. Senare
år 1982 begränsades också möjligheterna att i vissa fall få
rättshjälp innan ett s.k. pilotfall avgjorts (prop. 1981/82:28,
JuU52, rskr. 320). År 1983 undantogs fastighetstvister från
området för allmän rättshjälp och möjligheterna till biträde i
bodelningsärenden begränsades samtidigt som det infördes en ny
avgift (tilläggsavgift) vars storlek är beroende av
biträdesarvodet (prop. 1982/83:61, JuU19, rskr. 172).

Den 1 juli 1988 trädde omfattande ändringar i RHL i kraft.
Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna till rättshjälp
utvidgades genom sänkta avgifter och höjd inkomstgräns. I
lagstiftningsärendet (prop. 1987/88:73, JuU21, rskr. 193)
beslutade riksdagen även att uppdra åt regeringen att öka
möjligheterna till allmän rättshjälp i fastighetstvister och
patientskadeärenden. Ändringar i sist nämnda avseenden
beslutades av riksdagen år 1989 (prop. 1988/89:117, JuU19, rskr.
259). Samtidigt ändrades administrationen av rättshjälpen.
Domstolens befattning med rättshjälpsfrågor skulle upphöra i och
med att den rättsliga angelägenheten avgjordes. Fastställande av
avgifter, avräkning med den rättssökande och andra uppgifter av
administrativ karaktär görs numera av en särskild myndighet med
användning av ADB-teknik. Denna myndighet,
rättshjälpsmyndigheten, ersatte de tidigare regionala
rättshjälpsnämnderna. Myndighetens beslut kan överklagas till en
särskild nämnd, rättshjälpsnämnden.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig
angelägenhet där behov föreligger och rättshjälp inte skall utgå
i någon annan form. Sådan rättshjälp innebär att staten betalar
den rättssökandes egna kostnader i ärendet, bland dem den
viktigaste, kostnaden för juridiskt biträde.

Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan RHL:s tillkomst
begränsats av att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte
får överstiga ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var
inkomstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som
översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma i fråga för
allmän rättshjälp. I samband med 1983 års ändringar i RHL (prop.
1982/83:61, JuU19, rskr. 172) upphävdes kopplingen till
basbeloppet bl.a. av besparingsskäl och inkomstgränsen bestämdes
till ett fast belopp, 110 000 kr. Det förutsattes att
inkomstgränsen i stället skulle omprövas allteftersom
förändringar i penningvärdet motiverade det. Någon sådan
omprövning skedde dock inte förrän genom 1988 års
rättshjälpsreform (prop. 1987/88:73, JuU21, rskr. 193). Då
höjdes inkomstgränsen till ett belopp som motsvarar sju gånger
det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs, dvs.
räknat i 1991 års basbelopp 225 400 kr.

I maj 1991 fick riksrevisionsverket av regeringen i uppgift
att utvärdera rättshjälpens effektivitet. I uppdraget ingick
bl.a. att analysera kostnadsutvecklingen och möjligheterna att
nedbringa samhällets kostnader för rättshjälpen. Uppdraget
redovisades i februari 1992 i en rapport (Riksrevisionsverket F
1992:6). Rapporten ligger till grund för den nu föreliggande
propositionen.

Företrädare för domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten,
riksrevisionsverket, Sveriges domareförbund, Sveriges
Advokatsamfund och statskontoret har beretts tillfälle att lämna
synpunkter på ett utkast till propositionen.

Statens kostnader för rättshjälpen m.m.

Vid behandlingen av årets budgetproposition (prop. 1991/92:100
bil. 3, s. 133, JuU19, rskr. 183) anvisade riksdagen för
budgetåret 1992/93 till anslaget Rättshjälpskostnader ett
förslagsanslag på 649 400 000 kr., vilket var en minskning med
40 000 000 kr. i förhållande till domstolsverkets beräkningar.
Minskningen tog sikte på de besparingar som kunde följa av i
budgetpropositionen aviserade åtgärder i fråga om inkomstgränser
vid allmän rättshjälp, rättshjälpsavgifter och taxor.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den övre inkomstgränsen för rätt
till allmän rättshjälp sänks från nuvarande sju basbelopp till
fyra basbelopp, dvs. från 225 400 kr. till 128 800 kr. räknat i
1991 års basbelopp.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Utskottets överväganden

Såsom redovisas i propositionen medförde 1973 års
rättshjälpsreform betydligt större kostnader än som beräknats
under reformarbetet. Under de år som gått har, som ovan
redovisats, flera reformprojekt genomförts och flera
lagändringar vidtagits bl.a. i syfte att nedbringa statens
kostnader för rättshjälpen. Detta reformarbete har inte minst
varit inriktat på den allmänna rättshjälpen. Möjligheterna att
få allmän rättshjälp för personer i högre inkomstlägen har
beskurits och avgifterna har höjts. Förutsättningarna för att få
allmän rättshjälp i vissa typer av angelägenheter har skärpts.
Genom 1988 års reform togs möjligheterna bort att få allmän
rättshjälp i vissa typer av tvister där ersättning i stället kan
utgå genom försäkringar av olika slag. Å andra sidan har
rättshjälpsavgifterna, dvs. de avgifter som den enskilde själv
skall bidra med, halverats och möjlighet återinförts för
personer i något högre inkomstlägen att få allmän rättshjälp.

1988 års rättshjälpsreform skulle vara kostnadsneutral, och de
grundläggande målsättningarna för samhällets rättshjälp skulle
stå fast. Tanken var att de begränsade resurser som står till
buds för statligt rättsskydd skulle koncentreras till de områden
där de bäst behövs.

Riksrevisionsverket har i sin rapport analyserat
kostnadsutvecklingen för åren 1986--1990. För hela
rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 % under perioden.
Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde
(98 %) och därefter kostnaderna för misstänkt i brottmål (74 %).
Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 %). En
viktig förklaring till kostnadsökningen anges vara utvecklingen
av timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund som i allmänhet
används för att ersätta de juridiska ombuden. Normens ökning
förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen.
Riksrevisionsverket konstaterar också att den tid ombuden
debiterar för ett ärende har ökat. En annan viktig förklaring
till kostnadsökningarna är att en kraftig ökning av antalet
ärenden har skett när det gäller rättshjälp genom offentligt
biträde. Detta beror enligt riksrevisionsverkets rapport dels på
ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ökning av antalet
asylsökande.

Av rapporten framgår vidare att riksrevisionsverket har
uppskattat besparingseffekterna av några möjliga åtgärder, bl.a.
en sänkning av den övre inkomstgränsen. Verket lämnar också
olika uppslag till hur man skulle kunna uppnå ytterligare
besparingar, exempelvis genom en höjning av egenavgifterna,
effektivare rutiner för omprövning av beslut om rättshjälp,
omprövning av utgångspunkterna för bestämmandet av saktaxorna
m.m. Rapporten, som nyligen remissbehandlats, bereds för
närvarande i justitiedepartementet med sikte på en proposition
till riksdagen i höst med förslag om ytterligare besparingar på
rättshjälpsområdet.

Propositionen innehåller förslag om en sänkning av den övre
inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp från nuvarande
sju basbelopp till fyra basbelopp. Förslaget innebär att en
ensamstående utan försörjningsbörda som söker allmän rättshjälp
under andra halvåret 1992 får ha en årsinkomst på högst 128 800
kr. för att kunna få allmän rättshjälp, medan årsinkomsten för
nästa år får uppgå till högst 134800 kr. Har den rättssökande
försörjningsbörda gentemot barn höjs gränsen med ett halvt
basbelopp per barn, dvs. med 16100 kr. resp. 16850 kr., och
den som har två barn får alltså ha en årsinkomst om högst
161000 kr. resp. 168500 kr. Syftet med förslaget är att
åstadkomma en årlig besparing på 15 milj.kr.

I motionerna Ju10, Ju11, Ju12, Ju14 och Ju16 yrkas avslag på
propositionen. Motiveringarna går sammanfattningsvis ut på att
rättshjälpens grundläggande syfte skulle gå förlorat om
förslaget genomförs.

I motionerna Ju10, Ju412 och Ju833 begärs ett tillkännagivande
om att det ursprungliga syftet med rättshjälpen alltjämt skall
gälla. Motionerna Ju16 och Ju413 innehåller begäran om en samlad
översyn av rättshjälpen.

Utskottet delar för sin del den uppfattning som kommit till
uttryck i propositionen, nämligen att det reformarbete som
hittills ägt rum när det gäller rättshjälpen inte varit
tillräckligt kostnadsdämpande och att besparingar behövs.
Utskottet är dock, i likhet med motionärerna, tveksamt till den
väg för dessa besparingar som valts i propositionen. Det kan,
som även framförts under lagstiftningsärendets beredning av
domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten och Advokatsamfundet,
ifrågasättas om inte det grundläggande syftet med
rättshjälpsreformen faller om förslaget genomförs.

Härtill kommer, såsom också påpekats under beredningen, att
riksrevisionsverkets beräkningar bygger på undermåligt material;
det sägs att uppgifterna som legat till grund för beräkningarna
är osäkra och att andelen rättshjälpstagare som kommer att
uteslutas från allmän rättshjälp därför kan vara högre än
riksrevisionsverkets beräkningar visar. Som påpekats kan vidare
en sänkning av inkomstgränsen också medföra ökade
administrationskostnader.

Enligt utskottets synsätt kan ett genomförande av förslaget
komma att medföra en återgång till den ordning som gällde på den
fria rättegångens tid, nämligen att enbart de ekonomiskt sämst
ställda och de som har god ekonomi kan ta till vara sina
rättsliga intressen. Flertalet vanliga inkomsttagare för vilka
ett rättsligt förfarande innebär avsevärda ekonomiska
påfrestningar kan komma att helt utestängas från allmän
rättshjälp.

Mot den nu angivna bakgrunden är utskottet inte berett att
tillstyrka att riksdagen antar förslaget i propositionen. Som
utskottet redan konstaterat krävs emellertid besparingar och
effektiviseringar inom rättshjälpsområdet, och i detta syfte bör
ske en samlad översyn. Till grund för detta arbete bör kunna
ligga riksrevisionsverkets rapport och det som kan komma ut av
remissbehandlingen av den. Ett riktmärke för översynen bör
självfallet vara att det ursprungliga syftet med rättshjälpen
måste bestå.

Ärendet bör sålunda återgå till regeringen för förnyade
överväganden.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju10, Ju11, Ju12,
Ju14, Ju16, Ju412, Ju413 och Ju833 anfört bör ges regeringen
till känna.

Vid detta ställningstagande saknas skäl till någon riksdagens
åtgärd med anledning av yrkandet i motion Ju15.

Detsamma gäller yrkandena i motion Ju13.

Övrigt

Under detta avsnitt behandlas några motionsspörsmål med
anknytning till rättshjälpsområdet som väckts under den allmänna
motionstiden år 1992.

Rättshjälp i mål utomlands

I motion Ju707 begärs ett tillkännagivande om ökade
möjligheter för offer för brott utomlands att erhålla rättsligt
bistånd, bl.a. i form av rättegångsbiträde.

Frågor om rättsligt bistånd till brottsoffer i angelägenheter
som behandlas utomlands har på senare tid uppmärksammats på
olika håll. Debatten har framför allt gällt i vilken
utsträckning bistånd kan lämnas enligt rättshjälpslagen, men
även annan lagstiftning, t.ex. lagen (1973:137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., har
uppmärksammats när det har gällt möjligheterna till stöd och
hjälp på platsen för brottet.

Riksdagen uttalade år 1990 i anledning av motionsönskemål
(1990/91:JuU4, res. 2, rskr. 16) att regeringen borde utreda
situationen för svenska brottsoffer när det gäller ersättning
för egen inställelse vid domstol utomlands, oavsett om
målsäganden för egen talan i målet eller ej, samt för
advokathjälp eller annat juridiskt stöd under rättegången. Även
reglerna om rättshjälp för en målsägande som för talan i mål
utomlands borde, enligt riksdagens uttalande, ses över. Siktet
skulle vara inställt på en effektiv förbättring så att de
ifrågavarande målsägandena i görligaste mån tillförsäkras samma
stöd som en målsägande vid svensk domstol.

I april 1991 uttalade utskottet (1990/91:JuU27 s. 8 f) att
regeringens åtgärder i saken inte var tillräckliga och att det
var nödvändigt att fortsatta åtgärder vidtogs utan dröjsmål. Vad
utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 260).

Inom justitiedepartementet har nyligen upprättats en
departementspromemoria (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor. I
promemorian föreslås bl.a. utökade möjligheter till allmän
rättshjälp åt brottsoffer i angelägenheter som prövas eller på
annat sätt behandlas utom riket. En målsägande som för talan i
mål om brott som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken,
dvs. sexualbrott, skall i princip alltid kunna få allmän
rättshjälp i mål om sådant brott som behandlas utomlands. I
rättshjälpslagen föreslås också en helt ny paragraf, som
reglerar vilka förmåner som kan utgå i utlandsärenden som rör
rättsliga angelägenheter i mål om brott. Enligt gällande rätt
ersätter rättshjälpen endast kostnader för biträde och
utomprocessuell utredning i utlandsärenden. Nu föreslås att
också målsägandens inställelsekostnader skall kunna ersättas.
Rätten till ersättning görs dock subsidiär i så måtto att
kostnaderna skall ersättas endast i den mån de inte täcks av
någon försäkring eller ersätts av utländsk myndighet eller
domstol. Enligt förslaget skall de vidgade förmånerna inte
enbart gälla de målsägande som fått rättshjälp i mål om
sexualbrott, utan också omfatta andra som fått allmän
rättshjälp, om den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands
och rör mål om brott.

För att stärka brottsoffrets ställning i samband med det
inledande förfarandet vid brott utomlands föreslås ändringar i
lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet
m.m. En i Sverige bosatt svensk medborgare, som i utlandet
blivit utsatt för våldsbrott, skall sålunda enligt förslaget ha
rätt att av svensk utlandsmyndighet få sådant ekonomiskt bistånd
i anslutning till brottet som behövs för att denne skall kunna
ta till vara sin rätt.

Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Enligt utskottets uppfattning saknas det i detta
beredningsläge anledning för riksdagen att nu uttala sig i
anledning av motionsönskemålet. Motionen avstyrks.

Rättshjälp vid bodelning

Möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning är
begränsade. Enligt 8 § första stycket 7 RHL i dess lydelse
fr.o.m. den 1 juli 1988 fordras det, för att rättshjälp skall
beviljas vid bodelning, att särskilda skäl föreligger med hänsyn
till boets beskaffenhet och makarnas eller de samboendes
personliga förhållanden. I ärende om bodelning, som inte avser
klander, får, enligt 20 § andra stycket RHL, biträde inte
förordnas.

I motion Ju709 begärs sådan ändring i RHL att begränsningen
för makar att erhålla rättshjälp vid bodelning avskaffas.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat och
avstyrkt bifall till liknande motionsspörsmål (se 1990/91:JuU27
s. 3 och där gjord hänvisning). Förra året hänvisade utskottet
till vad chefen för justitiedepartementet uttalade i 1991 års
budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 4, s. 10). Hon anförde
då att de lagändringar som genomfördes i rättshjälpssystemet år
1988 syftat till att koncentrera de resurser som fanns
tillgängliga för allmän rättshjälp till de områden där störst
behov av sådan rättshjälp ansetts föreligga. På en punkt --
möjligheten till rättshjälp i samband med bodelning efter
äktenskapsskillnad --, anförde hon, uppmärksammades en tid efter
lagändringarna en viss ojämnhet i rättshjälpsnämndernas praxis
som kunde leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa
fall, och efter initiativ av justitiedepartementet diskuterades
dessa frågor vid en hearing i mars 1990 under medverkan av bl.a.
advokater och rättshjälpsmyndigheterna. Hon redovisade vidare
att praxis syntes ha stabiliserats efter genomlysningen av
frågorna så att några lagändringar inte behövdes.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 14)
anför chefen för justitiedepartementet att departementet
fortlöpande bevakar utvecklingen när det gäller allmän
rättshjälp i bodelningsärenden. Några initiativ i ämnet anses
för närvarande inte påkallade.

Utskottet saknar, inte minst mot bakgrund av det
statsfinansiella läget, anledning att göra annan bedömning och
avstyrker bifall till motion Ju709.

Rättshjälp till småföretagare

En näringsidkares möjlighet att erhålla allmän rättshjälp i
angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet är
enligt 8 § första stycket 3 RHL begränsad. Rättshjälp får inte
beviljas om det inte finns skäl med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och
personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

I motion L804 begärs utvidgade sådana möjligheter för
småföretagare vid immaterialrättsliga tvister.

Utskottet har återkommande, senast förra året, behandlat
motionsspörsmål om utvidgade möjligheter för småföretagare att
erhålla rättshjälp (se 1990/91:JuU27 s. 4 och där gjord
hänvisning). Utskottet har i dessa sammanhang ställt sig bakom
vad chefen för justitiedepartementet år 1987 uttalade i samband
med förslag till riksdagen om förbättringar inom
rättshjälpssystemet (prop. 1987/88:73 s. 43 och 97). Hon var då,
med hänsyn till att begränsade resurser stod till buds, inte
beredd att föreslå någon ändring beträffande möjligheterna för
näringsidkare att erhålla rättshjälp samt uttalade att dessa
även i fortsättningen skulle kunna beviljas rättshjälp om deras
ekonomiska situation var sådan att de kan jämställas med
löntagare i vanliga inkomstlägen.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning till ett
ändrat ställningstagande. Motion L804 i nu behandlad del
avstyrks.

Rättshjälp i utlänningsärenden

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i
41 § RHL särskilt angivna typer av rättsliga angelägenheter.
Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är att de rör
enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet,
dvs. ärenden som kan vara av synnerligen ingripande betydelse
för den enskilde. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas
endast i ett förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en
myndighet. Härvidlag föreligger en skillnad gentemot allmän
rättshjälp, som kan beviljas även i en rättslig angelägenhet som
behandlas helt utomprocessuellt.

I utlänningsärenden finns möjlighet till rättshjälp genom
offentligt biträde i de flesta av de för utlänningen mest
betydelsefulla rättsliga angelägenheterna, bl.a. avvisning och
utvisning enligt utlänningslagen (1989:529) och utvisning enligt
lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (41 § 5--9 RHL).
Beslut om rättshjälp i utlänningsärenden fattas av den
handläggande myndigheten, i de flesta fall statens
invandrarverk.

I motion Sf619 begärs att beslutanderätten om rättshjälp i
utlänningsärenden skall överflyttas till rättshjälpsmyndigheten.

Rättshjälpsfrågorna i utlänningsärenden prövades tidigare av
rättshjälpsnämnderna. I samband med antagandet av en ny
utlänningslag år 1989 beslutades att det skulle ankomma på
statens invandrarverk och i förekommande fall regeringen att, i
stället för rättshjälpsnämnderna, besluta om rättshjälp i sådana
ärenden (prop. 1988/89:86, SfU19 och SfU22, rskr. 325).

I lagstiftningsärendet hade flera remissinstanser (prop.
1988/89:86 s. 137) uttryckt kritik mot förslaget under
hänvisning till att utlänningsärendenas speciella karaktär gör
att beslutanderätten i fråga om rättshjälp och offentligt
biträde bör ligga hos ett i förhållande till invandrarverket
fristående organ. I flera yttranden anfördes att det inte är
lämpligt att den myndighet som kan upplevas som motpart skall
handha förordnandet av biträde.

I riksdagen väcktes flera motioner där samma åsikter
uttrycktes.

Socialförsäkringsutskottet (1988/89:SfU19 s. 73 f) anförde i
sitt av riksdagen godkända betänkande att fördelarna med att
flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till
invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom
kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig
in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas
i brådskande fall blivit löst, eftersom invandrarverket skulle
komma att ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med
omedelbar verkställighet. I likhet med föredragande statsrådet
ansåg utskottet att dessa fördelar var så stora att de vägde
över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som
kan upplevas som motpart till den enskilde att handha frågan om
biträdesförordnande. Utskottet vidhöll denna inställning vid
ställningstagande till liknande motionsönskemål år 1990 i sitt
av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU16 s. 37 f).

Även förra året behandlades i riksdagen liknande
motionsspörsmål. Socialförsäkringsutskottet (1990/91:SfU14 s. 74
f och 1991/92:SfU4 s. 14 f) noterade då att frågan om vilken
myndighet som skulle handha beslutanderätten i frågor om
rättshjälp i utlänningsärenden uppmärksammats i
regeringskansliet genom en skrivelse från ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO). I avvaktan på beredningen av
skrivelsen ansåg socialförsäkringsutskottet att någon riksdagens
åtgärd i frågan inte var påkallad varför motionsyrkandena
avstyrktes.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 14)
redovisar justitieministern att DO:s skrivelse remissbehandlats
och att remissinstanserna till övervägande delen varit negativa
till däri lämnade förslag. Mot den bakgrunden har
justitieministern anfört att hon inte avser att initiera några
lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställning.

Justitieutskottet saknar anledning att ha annan uppfattning
och avstyrker bifall till motion Sf619 i här behandlad del.

Kompetenskrav på offentliga biträden

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 41 § RHL bl.a.
beviljas i mål eller ärende enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Det gäller i följande
ärenden enligt den lagen: beredande av vård (2 och 3 §§),
omedelbart omhändertagande (6 §), upphörande av vård (21 §),
flyttningsförbud (24 §), upphörande av flyttningsförbud (26 §)
eller i mål hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande
enligt 41 § första stycket 1 LVU.

I motion Ju710 begärs ett tillkännagivande om att den person
som förordnas till offentligt biträde för barnet i sådana mål
bör ha grundläggande insikter i barns behov, äga viss kännedom
om barns reaktioner och ha förmåga och vilja att få barnets
förtroende.

I 21 § RHL föreskrivs att till biträde för den som beviljats
allmän rättshjälp skall förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.
Beträffande offentligt biträde följer av 44 § RHL att den som är
lämplig skall förordnas.

I samband med att bestämmelserna om offentligt biträde
infördes i rättshjälpslagen uttalade sig utskottet i anledning
av motionsönskemål om behörighetskraven för sådana biträden.
Utskottet uttalade att det kunde vara till fördel att också
annan än jurist kan komma i fråga som biträde på speciella
områden, förutsatt att han har sådan sakkunskap och erfarenhet
att han är lämplig för uppdraget. Processuell erfarenhet var,
enligt vad utskottet ansåg, inte av samma betydelse vid uppdrag
som offentligt biträde som då fråga är om biträdeshjälp vid
allmän domstol. Av stor vikt är, ansåg utskottet, att det
offentliga biträdet har god kännedom och erfarenhet av
lagstiftningen på det område där en viss tvångsåtgärd
ifrågasätts. Sådan kännedom och erfarenhet kan, anförde
utskottet vidare, i många fall förvärvas även av andra än
jurister. Som exempel härpå nämndes välutbildade och erfarna
socialarbetare (prop. 1972:132 s. 191, JuU 1973:1 s. 36 f).
Utskottet fann det önskvärt att sådana ofta inom sitt område
mycket sakkunniga personer kan stå till de rättssökandes
förfogande som offentliga biträden, särskilt som, angav
utskottet, tillgången till lämpliga advokater eller biträdande
jurister torde vara begränsad. En fördel var också, menade
utskottet, att partens egna önskemål kan beaktas. Samtidigt
framhöll utskottet vikten av att biträdet hade erforderlig
erfarenhet av rättsliga angelägenheter av den art rättshjälpen i
det särskilda fallet avser.

I en proposition år 1987 (1987/88:73) föreslogs en ändring i
rättshjälpslagen innebärande att annan än advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå skulle få förordnas till
biträde vid allmän rättshjälp eller till offentligt biträde
endast om det finns skäl för det. I ärendet redovisades att
advokater och biträdande jurister i det helt övervägande antalet
ärenden förordnas till offentliga biträden.

Riksdagen avslog propositionen i denna del (JuU 1987/88:21,
res. 4, rskr. 193). Till grund för detta ställningstagande låg
ett uttalande av innebörd bl.a. att kravet på lämplighet är
tillräckligt för att garantera att till biträden förordnas
endast personer som är väl kvalificerade att tillvarata de
rättssökandes intressen på ett tillfredsställande sätt.

Som behörighetskrav för att motta förordnande som offentligt
biträde gäller, som nyss redovisats, inte annat än ett allmänt
lämplighetskrav. Utskottet utgår från att vederbörande myndighet
lägger ner stor omsorg på att utse en för det aktuella uppdraget
lämplig person som är väl kvalificerad att tillvarata den unges
intressen. Enligt vad utskottet inhämtat under beredningen av
ärendet har från berörda myndigheters sida inte antytts att här
skulle föreligga något problem. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju710.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju10,
1991/92:Ju11, 1991/92:Ju12, 1991/92:Ju14, 1991/92:Ju16,
1991/92:Ju412, 1991/92:Ju413 och 1991/92:Ju833 yrkande 29
dels avslår proposition 1991/92:159, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m, fp, c, kds)

2. beträffande uppföljning av propositionens förslag
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju15,
res. 2 (m, fp, c, kds) -- motiv. -- villk. res. 1

3. beträffande sänkning av övre inkomstgränsen till fem
basbelopp m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju13,

4. beträffande rättshjälp i mål utomlands
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju707,

5. beträffande rättshjälp vid bodelning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju709,

6. beträffande rättshjälp till småföretagare
att riksdagen avslår motion 1991/92:L804 yrkande 3,

7. beträffande rättshjälp i utlänningsärenden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande 13,

8. beträffande kompetenskrav på offentliga biträden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju710.

Stockholm den 12 maj 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik
Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Birthe
Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa
Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s),
Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel Anderberg (m),
Kent Carlsson (s) och Anders Svärd (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Birgit Henriksson
(m), Liisa Rulander (kds), Lars Sundin (fp), Christel Anderberg
(m) och Anders Svärd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet delar" och på s. 9 slutar med "till känna" bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med justitieministern att det är
angeläget att minska statens utgifter för rättshjälpen. Som
framgår ovan arbetas också i justitiedepartementet med de olika
förslag härvidlag som riksrevisionsverket lagt fram. Tanken är
att en proposition med förslag om ytterligare besparingar på
rättshjälpsområdet skall föreläggas riksdagen under hösten och
med sikte på ikraftträdande den 1 januari 1993.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget är det emellertid
angeläget att så snart som möjligt få ner kostnaden för
rättshjälpen, och utskottet tillstyrker därför den i
propositionen föreslagna ändringen såvitt gäller en sänkning av
den övre inkomstgränsen för rätten till allmän rättshjälp. Detta
är en lagtekniskt jämförelsevis okomplicerad åtgärd som kan
genomföras redan från den 1 juli 1992. Frågan om till vilken
nivå inkomstgränsen bör sänkas måste, som framförs i
propositionen, övervägas mot bakgrund av delvis motstridiga
intressen. Nivån får inte bli så låg att syftet med rättshjälpen
går förlorat. Samtidigt måste, som jusititieministern anför,
sänkningen vara så stor att den verkligen medför besparingar för
staten.

Utskottet anser för sin del att förslaget i propositionen med
en sänkning av den övre inkomstgränsen till fyra basbelopp är
väl avvägt. Härigenom koncentreras de begränsade
rättshjälpsresurserna till de lägre inkomstskikten. Ändringen
leder till en besparing i storleksordningen 15 milj.kr. per år.
I likhet med justitieministern har utskottet svårt att se att
den föreslagna gränsen, som anknyter till den nivå för
inkomstgränsen som gällde åren 1983--1988, medför att
rättshjälpens grundläggande syfte omintetgörs. Utskottet vill
här tillägga att de uppskattningar som riksrevisionsverket gjort
av rättshjälpstagarnas årsinkomster under andra halvåret 1990
visar att ca 80 % av dessa hade årsinkomster som var lägre än
110 000 kr.

Det anförda leder utskottet till att tillstyrka bifall till
propositionen och avstyrka bifall till motionerna Ju10, Ju11,
Ju12, Ju14 och Ju16 såvitt gäller yrkandena om avslag på
propositionen.

Utskottets nyss redovisade inställning till att rättshjälpens
grundläggande syfte inte träds för när genom regeringsförslaget
gör att utskottet anser att det inte finns behov av några
riksdagens tillkännagivanden i ämnet. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju10, Ju412 och Ju833 i nu behandlade delar.

Som redovisats ovan pågår inom justitiedepartementet ett
reformarbete när det gäller besparingar på rättshjälpsområdet,
och till grund härför ligger riksrevisionsverkets rapport och
remissbehandlingen av den. Utskottet är inte berett att förorda
någon ytterligare samlad översyn av rättshjälpen. Yrkandena
härom i motionerna Ju16 och Ju413 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju10,
1991/92:Ju11, 1991/92:Ju12, 1991/92:Ju14, 1991/92:Ju16,
1991/92:Ju412, 1991/92:Ju413 och 1991/92:Ju833 yrkande 29 antar
det i proposition 1991/92:159 framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

2. Uppföljning av propositionens förslag (mom. 2,
motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Birgit Henriksson
(m), Liisa Rulander (kds), Lars Sundin (fp), Christel Anderberg
(m) och Anders Svärd (c) anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 9 som börjar
med "Vid detta" och slutar med "motion Ju15" bort ha följande
lydelse:

Enligt vad utskottet erfarit kommer verkningarna av
propositionens förslag att följas av justitiedepartementet under
det fortsatta reformarbetet med rättshjälpen. Någon anledning
för riksdagen att göra ett sådant särskilt uttalande om
uppföljning som efterlyses i motion Ju15 saknas därför enligt
utskottets uppfattning. Motionen avstyrks.

Särskilt yttrande

Rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 7)

Liisa Rulander (kds) anför:

I princip delar jag den kritik som år 1989 framfördes i
samband med att den nya ordningen infördes med statens
invandrarverk som beslutande myndighet i flertalet ärenden när
det gäller rättshjälp i utlänningsärenden. Mot bakgrund av att
en ändrad ordning synes innebära både ytterligare förlängda
handläggningstider och ökade kostnader har jag emellertid nu
valt att inte reservera mig. Jag kommer dock att följa
utvecklingen noga och har för avsikt att återkomma till frågan i
annat sammanhang.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Lagförslagen 2
Motioner 4
Motioner väckta med anledning av propositionen 4
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 4
Utskottet 5
Inledning 5
Allmänt 5
Statens kostnader för rättshjälpen m.m. 7
Propositionens huvudsakliga innehåll 7
Utskottets överväganden 7
Övrigt 9
Rättshjälp i mål utomlands 9
Rättshjälp vid bodelning 11
Rättshjälp till småföretagare 11
Rättshjälp i utlänningsärenden 12
Kompetenskrav på offentliga biträden 13
Hemställan 14
Reservationer 15
1. Avslag på propositionen (mom. 1) 15
2. Uppföljning av propositionens förslag (mom. 2,
motiveringen) 17
Särskilt yttrande 17
Rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 7) 17