Homosexuella och barn

Betänkande 1999/2000:LU3

Lagutskottets betänkande 1999/2000:LU03

Homosexuella och barn

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
1999 som rör homosexuellt föräldraskap samt
lagstiftningen om insemination och annan assisterad
befruktning.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning
till pågående utredningsarbete.

Motionerna

1999/2000:L404 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om homosexuellas möjligheter
till adoption.

1999/2000:L406 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med lagförslag angående adoption i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om adoptioner
genomförda i andra länder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om
inseminering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändringar i lag om
befruktning utanför kroppen.

1999/2000:L410 av Lars Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om närståendeadoption,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
adoptionslagstiftningen.

1999/2000:L420 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
utredningen om homosexuella och adoption.

1999/2000:So207 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om modernisering av
inseminationslagen.

1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,
v, c, mp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att endast
barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption
och insemination - inte föräldrarnas eller
förälderns sexuella läggning.

Utskottet

Homosexuella och adoption

I fem motioner från den allmänna motionstiden år
1999 tas upp olika frågor som rör barn i
homosexuella förhållanden. Flera av motionsyrkandena
syftar sammanfattningsvis till att homosexuella par,
registrerade partner och homosexuella sambor, skall
få samma möjligheter som heterosexuella par att
adoptera barn.

Som en allmän bakgrund till de nu aktuella
motionsyrkandena bör erinras om att lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap föreskriver
att registrerade partner varken gemensamt eller var
för sig får adoptera barn. Bestämmelserna om
adoption återfinns i 4 kap. föräldrabalken. Syftet
med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt
förhållande mellan adoptanten, dvs. den som
adopterar, och adoptivbarnet. En adoption har
omfattande följder för barnet och många i barnets
omgivning och kringgärdas därför av regler till
skydd främst för barnet men också för de
ursprungliga föräldrarna. En adoption innebär som
regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både
inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall
behandlas som adoptantens eget barn och att alla
band med barnets biologiska släkt klipps av. En
giltig adoption kan numera inte hävas. Verkningarna
av en adoption kan dock i vissa säregna situationer
upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig
med adoptivbarnet. Huvudregeln är att den som har
fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke.
Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte
adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En
förälder som inte har del i vårdnaden om barnet
skall ändå höras, om detta kan ske.

Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam
adoption medför att makarna blir att anse som
barnets föräldrar. I den inte ovanliga situationen
att en make vid giftermål har eget barn, finns det
möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I
den nya familjen blir barnet nämligen inte sällan
betraktat som makarnas gemensamma barn, och det
förekommer att en make önskar befästa detta
förhållande genom att adoptera barnet. En sådan s.k.
styvbarnsadoption kan genomföras av en make ensam,
med den andra makens samtycke och om reglerna i
övrigt är uppfyllda. Genom styvbarnsadoptionen
klipps de rättsliga banden av endast med den
förälder som inte är gift med adoptanten. Detta
gäller även när maken adopterar den andra makens
adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn
och ytterligare några undantagssituationer innebär
äktenskapet hinder mot att en gift person ensam
adopterar ett barn.

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant
tillstånd får ges endast om adoptionen är till
fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn
till det personliga förhållandet mellan sökanden och
barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen
äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i
de fall samtycke från barnet inte krävs.

En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen
(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas
emot för stadigvarande vård och fostran i ett
enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna
eller någon annan som har vårdnaden om honom eller
henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning
av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande
antalet barn som adopteras av svenska föräldrar
kommer från främmande länder. Om det är fråga om att
ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,
skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan
barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av
adoption av en underårig krävs alltså även
socialnämndens medgivande. I rättspraxis har
Regeringsrätten i en dom från december 1993 vägrat
att lämna sådant medgivande i ett ärende där
adoptanten sammanlevde i ett homosexuellt
förhållande under åberopande av att utländska
adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt hänseende
svårare situation än andra barn och att risken för
störningar blir oacceptabelt hög om man till detta
lägger den psykiska påfrestning det skulle innebära
att växa upp med homosexuella adoptivföräldrar (RÅ
1993 ref. 102).

Frågeställningar kring den rättsliga situationen
för barn i homosexuella familjer har varit föremål
för överväganden i en rad skilda sammanhang under de
senaste decennierna. Frågan om två personer av samma
kön borde ges en möjlighet att adoptera barn togs
upp redan i mitten av 1980-talet av Utredningen om
homosexuellas situation i samhället i betänkandet
(SOU 1984:63) Homosexuella och samhället.
Utredningen ansåg att homosexuella vårdnadshavare i
och för sig har samma förutsättningar som andra
vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad,
omtanke och kärlek, vilket talade för att tillåta
homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för
två personer av samma kön saknade emellertid, enligt
utredningens mening, förankring i det allmänna
rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större
påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en
homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.
Därutöver pekade utredningen på det förhållandet att
få s.k. givarländer skulle acceptera att deras
medborgare skulle få adopteras av två personer av
samma kön. I proposition 1986/87:124 om de
homosexuellas situation i samhället instämde
departementschefen i utredningens bedömning att det
inte borde införas någon möjlighet för två personer
av samma kön att adoptera gemensamt. Riksdagen var
av samma uppfattning (bet. 1986/87: LU28, rskr.
350).

Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU
1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att
möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn
gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet
bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för
ett barn att växa upp i en homosexuell
familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att
två partner inte heller borde ges möjlighet att
gemensamt förordnas till vårdnadshavare för barn.
Ytterligare ett argument för kommitténs
ställningstagande var att en lagstiftning som
möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för
homosexuella par sannolikt skulle strida mot
värderingarna i samhället. Kommittén konstaterade
att eftersom en övervägande del av de underåriga
barn som adopteras i dag kommer från främmande
länder, även givarländernas inställning måste
beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv hållning
till adoption för partner fanns det, enligt
kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta
länder, för att inte säga alla länder, som är
givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle
ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina
medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba
alla de personer som vill adoptera utländska barn.
Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt
kommittén innebära att ett barn som har blivit
adopterat från ett annat land senare skulle kunna
bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två
rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg
att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka
negativa reaktioner från givarländer.

Frågor som rör gemensamt föräldraskap för
homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994 i
samband med riksdagsbehandlingen av Partnerskaps-
kommitténs förslag till lag om registrerat
partnerskap (bet. 1993/94:LU28). Utskottet framhöll
därvid att frågan om barns juridiska ställning i
förhållande till ett registrerat partnerskap måste
bedömas från helt andra utgångspunkter än när det
gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En
sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i
det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge
det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns
sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett
är lika garanterad i en familj med två mödrar eller
två fäder med en inbördes sexuell relation som i en
heterosexuell familj, saknas den grundläggande
förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall
kunna etableras i ett registrerat partnerskap,
nämligen hänsynen till barnens bästa. Det
förhållandet att det finns ett antal barn som rent
faktiskt växer upp med två personer av samma kön
aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,
nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl
heterosexuella som homosexuella familjebildningar
finns barn som av olika skäl har endast en rättslig
förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till
fördel för ett sådant barn att bli adopterat av den
rättslige förälderns make eller registrerade partner
beror, fortsatte utskottet, på förhållandena i det
enskilda fallet och måste även i dessa fall bedömas
från helt andra utgångspunkter än de som låg till
grund för det då aktuella lagstiftningsärendet,
nämligen principen om att i första hand barnets
bästa skall beaktas.

Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20
motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap
(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.
att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i
dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn
som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön
och att det är givet att den rättsliga situationen
vad gäller relationen mellan barnet och dess
föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för
andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg
ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,
ytterligare belysa den rättsliga situationen för de
barn som växer upp i homosexuella familjer och att
de frågeställningar som därvid kan uppkomma med
anledning av dessa barns förhållanden borde bli
föremål för en förutsättningslös utredning där olika
aspekter på barnens behov och rättigheter ges en
noggrann genomlysning. Detta borde, enligt
utskottets mening, ges regeringen till känna.
Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört
(rskr. 1997/98:188).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren
1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att
undersöka och analysera villkoren för barn i
homosexuella familjer (dir. 1999:5). Kommittén har
antagit namnet Kommittén om barn i homosexuella
familjer. Kommitténs ena huvuduppgift är, enligt
direktiven, att sammanställa, analysera och redovisa
den kunskap som finns om dessa barn. Den andra
huvuduppgiften är att överväga om de rättsliga
skillnader som föreligger beträffande homosexuella
och heterosexuella pars möjligheter att adoptera och
utses till särskilt förordnade vårdnadshavare är
sakligt motiverade och lämna förslag till hur
eventuellt omotiverade skillnader lämpligen kan
undanröjas. Övervägandena skall göras på grundval av
vad som utretts om förhållandena för barn i
homosexuella familjer och vad som är känt om
adoptivbarns särskilda behov och skall utgå från
principen om barnets bästa, men i övrigt göras
förutsättningslöst. Kommittén skall särskilt
överväga om skillnaden mellan registrerade partner
och äkta makars möjligheter till styvbarnsadoption
har tillräckliga skäl för sig och om det bör införas
en allmän möjlighet för barn att bli adopterade av
registrerade partner gemensamt.

I direktiven anförs att ändrade regler om adoption
och vårdnad kan ge upphov till problem av
internationellt privat- och processrättslig natur.
Kommittén skall - oavsett om den föreslår ändrade
regler eller ej - mot denna bakgrund belysa de
följder av internationellt privat- och
processrättslig natur som kan uppkomma i anledning
av en ändrad reglering. Kommittén skall överväga hur
en ändrad reglering förhåller sig till
internationella överenskommelser på området, främst
1967 års europeiska konvention om adoption av barn
och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och
samarbete vid internationella adoptioner. Vidare
skall kommittén beakta gällande rätt och pågående
lagstiftningsarbete i Norden och i de utomnordiska
länder som kommittén bedömer vara av intresse. Även
det internationella arbete som bedrivs inom bl.a.
Europarådet skall beaktas. Kommittén skall inhämta
synpunkter från Statens medicinsk-etiska råd,
barnrättsorganisationer och homosexuellas
organisationer. Uppdraget skall redovisas senast den
1 januari 2001.

Utskottet övergår därmed till att behandla några
motioner i vilka motionärerna inte vill avvakta
pågående utredningsarbete utan begär omedelbara
åtgärder från riksdagens sida vad gäller
homosexuellas möjligheter att adoptera barn.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion L406 att
det pågående utredningsarbetet endast är ett sätt
att förhala en självklar fråga. I motionen begärs
ett tillkännagivande som går ut på att regeringen
snarast skall återkomma till riksdagen med förslag
till ändringar i lagstiftningen rörande adoption som
innebär att endast den enskilda familjebildningens
förutsättningar att vara en god miljö skall vara
avgörande vid adoptionsprövningen, och att ingen
skall kunna uteslutas från möjligheten att adoptera
enbart på grund av juridisk samlevnadsform eller
sexuell läggning (yrkande 1).

I motion L410 av Lars Lindblad (m) anförs att
styvbarnsadoption bör införas även för homosexuella.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som sålunda anförts
(yrkande 1). Motionären begär även ett
tillkännagivande som går ut på att
adoptionsprövningen bör vara inriktad på barnets
behov av kärlek och trygghet och inte vilken typ av
familjekonstellation som sökanden lever i (yrkande
2).

Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp) begär i
motion So225 ett tillkännagivande om att endast
barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption
- inte också föräldrarnas eller förälderns
sexualitet (yrkande 11 delvis).

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu,
mitt under det av lagutskottet initierade
utredningsarbetet, göra några ställningstaganden i
de frågor som Kommittén om barn i homosexuella
familjer har att behandla. Motionerna L406 yrkande
1, L410 och So225 yrkande 11 i denna del bör därför
lämnas utan bifall.

I motion L406 aktualiserar Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) frågan om giltigheten i Sverige av adoptioner
som genomförts utomlands av homosexuella.
Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut
på att sådana adoptioner skall erkännas automatiskt
i Sverige (yrkande 2).

Inför ställningstagandet till ifrågavarande
spörsmål vill utskottet först erinra om att
bestämmelser om giltighet och godkännande i Sverige
av adoptionsbeslut som har meddelats i annat land
finns i lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden rörande adoption. Av 3 § första
stycket följer att ett utomlands meddelat beslut om
adoption gäller automatiskt här i landet om sökanden
var medborgare eller hade hemvist i den främmande
staten när beslutet meddelades. Om adoptivbarnet är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, krävs
dock att Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor (NIA) eller, efter överklagande,
regeringen godkänner adoptionen. Även i andra fall
kan enligt 3 § andra stycket ett utomlands meddelat
beslut om adoption godkännas. Lagstiftningen bygger
på principen att en adoptionsansökan bör prövas i
den stat till vilken adoptanten eller adoptanterna
har aknytning genom hemvist eller medborgarskap
eftersom det är främst adoptantens förhållanden som
skall utredas vid adoptionsprövningen. I konsekvens
därmed erkänns därför inte automatiskt
adoptionsbeslut meddelade i en annan stat än den där
adoptanterna är medborgare eller har hemvist.
Lagstiftningen är neutral i fråga om adoptanternas
sexuella läggning och utgångspunkten för prövningen
huruvida en adoption skall godkännas eller ej är,
såväl i homo- som heterosexuella förhållanden,
principen om barnets bästa.

I övrigt konstaterar utskottet att den fråga som
tas upp av motionärerna har ett sådant direkt
samband med det pågående utredningsarbetet att
riksdagen inte nu bör göra något särskilt uttalande
i saken. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L406 yrkande 2.

I två motioner aktualiseras inriktningen på
utredningsarbetet inom Kommittén om barn i
homosexuella familjer.

Rigmor Ahlstedt (c) anför i motion L404 att Statens
nämnd för internationella adoptioner (NIA) pekat på
att inget av de länder som Sverige har
adoptionskontakter med i dag accepterar att
adoptionsbarn placeras hos homosexuella personer. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
utredningen i det fortsatta arbetet noga bör beakta
den omständigheten att möjligheten för barn att
komma till Sverige stängs för det fall Sverige
kommer att tillåta homosexuella att adoptera.

I motion L420 anför Tuve Skånberg (kd) att det i
olika sammanhang påståtts att det i Sverige skulle
finnas omkring 40 000 barn som lever i homosexuella
familjer. Enligt motionären måste denna uppgift vara
en grov överdrift. Utredningen bör därför ges i
uppdrag att på ett vetenskapligt tillförlitligt sätt
beräkna eller i vart fall uppskatta hur många barn
som berörs av det pågående utredningsarbetet.
Motionären anser vidare att direktiven bör
kompletteras på så sätt att utredningen även skall
beakta de utländska barns bästa som, om en möjlighet
för homosexuella att adoptera införs, inte skulle
kunna adopteras i Sverige samt att utredningens
slutsatser inte får kränka barnens rätt till sitt
ursprung och till båda sina biologiska föräldrar. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.

Utskottet erinrar om att en av kommitténs
huvuduppgifter är att analysera och sammanställa den
kunskap som finns om barn i homosexuella familjer. I
denna del av uppdraget ingår bl.a. att undersöka hur
vanligt det är i Sverige att personer i homosexuella
förhållanden skaffar barn som växer upp som parets
gemensamma barn. Vidare skall kommittén undersöka
hur många barn som kommit till i heterosexuella
förhållanden, men likväl växer upp i homosexuella
förhållanden. När det gäller de farhågor
motionärerna hyser rörande framtida internationella
adoptioner vill utskottet peka på att kommittén
enligt sina direktiv skall undersöka och redovisa
hur de länder som Sverige i dag samarbetar med om
internationella adoptioner skulle ställa sig om en
möjlighet för registrerade partner att adoptera
gemensamt infördes och vad detta skulle innebära för
personer som vill adoptera utländska barn. Om
kommittén föreslår en möjlighet för registrerade
partner att adoptera skall den också lämna förslag
om hur man från svensk sida kan motverka eller lösa
eventuella svårigheter i det internationella
samarbetet. Därutöver vill utskottet understryka att
kommitténs arbete, enligt direktiven, skall utgå
från den övergripande principen om barnets bästa.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att de spörsmål som
motionärerna tar upp redan omfattas av föreliggande
utredningsdirektiv, och utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna L404 och L420.

Assisterad befruktning

I några motionsyrkanden berörs frågor om
homosexuellas möjligheter att erhålla assisterad
befruktning och ett önskemål om en mer allmän
översyn av gällande lagstiftning.

Inledningsvis bör upplysas om att olika former av
assisterad befruktning regleras i lagen (1984:1140)
om insemination och lagen (1988:711) om befruktning
utanför kroppen. Med insemination avses införande av
sperma i en kvinna på konstlad väg. Genom
inseminationslagen, som trädde i kraft den 1 mars
1985, lagreglerades verksamheten för första gången
(prop. 1984/85:2, bet. LU10). Samtidigt infördes i 1
kap. föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar
faderskapet till barn som har tillkommit genom
insemination. Enligt inseminationslagen får sådan
behandling utföras endast på en kvinna som är gift
eller som bor tillsammans med en man under
äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare
förutsättning gäller att kvinnans make eller sambo
skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.
Ett barn som har tillkommit genom insemination med
samtycke av moderns make eller annan man som bodde
tillsammans med henne under äktenskapsliknande
förhållanden får samma rättsliga ställning i
förhållande till denne som om barnet hade kommit
till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses
som barnets rättslige far. Om insemination skulle ha
skett utan makesamtycke, exempelvis på en
ensamstående kvinna, kan någon talan om
fastställande av faderskap inte föras mot
spermagivaren. Det är dock inget som hindrar att en
spermagivare i sådana fall frivilligt tar på sig
faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och 20).

Insemination med användande av sperma från någon
annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.
givarinsemination) får utföras endast på allmänt
sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.
Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren
pröva om det med hänsyn till makarnas eller
sambornas medicinska, psykologiska och sociala
förhållanden är lämpligt att en insemination äger
rum. En ytterligare förutsättning är att det kan
antas att det blivande barnet kommer att växa upp
under goda förhållanden.

Även när det gäller lagen om befruktning utanför
kroppen är tillämpningsområdet begränsat till
kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna
metod för konstlad befruktning innebär att ägg tas
ut ur en kvinna, befruktas utanför hennes kropp och
därefter förs in i hennes livmoder igen. En
förutsättning är att ägget är kvinnans eget och att
det har befruktats med makens eller sambons sperma.
Sperma eller ägg som har donerats får således inte
användas. Kvinnans make eller sambo skall
skriftligen ha lämnat sitt samtycke. Ett barn som
har kommit till genom befruktning utanför kroppen
med samtycke av moderns make eller sambo får samma
rättsliga ställning i förhållande till denne som om
barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man
skall också anses som barnets rättslige far.

I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
stadgas att varken inseminationslagen eller lagen om
befruktning utanför kroppen gäller för registrerade
partner.

Statens medicinsk-etiska råd genomförde år 1994 på
regeringens uppdrag en översyn av vissa frågor
rörande assisterad befruktning, bl.a. ägg- och
spermiedonation, frysning av befruktade ägg och
kloning. Rådets överväganden redovisades våren 1995
i rapporten Assisterad befruktning. I rapporten
föreslår rådet bl.a. att lagen om befruktning
utanför kroppen skall ändras på så sätt att det
under vissa förutsättningar blir tillåtet att dels
använda donatorsperma vid befruktning av kvinnans
egna ägg, dels befrukta donerade ägg med makens
eller sambons sperma. Däremot anser rådet att
befruktning med samtidigt användande av donerad
sperma och donerade ägg även fortsättningsvis skall
vara förbjuden. Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L406 att
nuvarande lagstiftning leder till att många lesbiska
kvinnor låter inseminera sig i hemmet eller anlitar
kliniker utomlands. Detta får till följd att
befruktningen ofta sker med sperma som inte är
hivtestad, vilket är en fara för såväl kvinnan som
fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på
samma villkor som heterosexuella kvinnor bör få
tillgång till insemination och konstgjord
befruktning utanför kroppen. I motionen begärs
tillkännagivanden om ändringar av inseminationslagen
och lagen om befruktning utanför kroppen i enlighet
med det anförda (yrkandena 3 och 4).

I motion So225 begär Barbro Westerholm m.fl. (fp,
s, v, c, mp) ett tillkännagivande om att endast
barnets bästa skall vara utgångspunkten vid
prövningen om insemination skall tillåtas - inte
också föräldrarnas eller förälderns sexualitet
(yrkande 11 delvis).

Också när det gäller dessa motionsspörsmål vill
utskottet hänvisa till den parlamentariska kommitté
med uppgift att undersöka och analysera villkoren
för barn i homosexuella familjer som regeringen
tillkallade i februari 1999. Av direktiven framgår
nämligen att om kommittén finner att de rättsliga
skillnaderna bör tas bort när det gäller adoption,
skall kommittén pröva om de kvinnor som lever
tillsammans i ett homosexuellt parförhållande bör
ges möjlighet till assisterad befruktning i form av
insemination och i så fall föreslå lämpliga
lagändringar. Kommittén skall därvid sträva efter
att reglerna om behörighet, villkor för
befruktningen och barnets rätt att få vetskap om
sitt ursprung m.m. så långt det är möjligt blir
desamma som för heterosexuella och deras barn. I
uppdraget ingår även att behandla frågan om hur det
rättsliga föräldraskapet till barnet bör regleras.

När det gäller befruktning utanför kroppen anförs i
direktiven att det, mot bakgrund av att sådan
befruktning inte heller är tillåten med donerad
sperma eller donerade ägg för heterosexuella par,
inte föreligger tillräckliga skäl att nu överväga
möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång
till dessa former av assisterad befruktning.
Kommittén skall dock följa beredningen av Statens
medicinsk-etiska råds förslag om att i viss
utsträckning tillåta användningen av sperma och ägg
som har donerats vid befruktning utanför kroppen och
- om reglerna i dessa avseenden ändras för
heterosexuella par - överväga om eventuella
ändringar även skall omfatta lesbiska par.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller
i dessa frågor föregripa resultatet av det pågående
utredningsarbetet, varför utskottet avstyrker bifall
till motionerna L406 yrkandena 3 och 4 samt So225
yrkande 11 i denna del.

Avslutningsvis behandlar utskottet ett
motionsyrkande som går ut på en mer allmän översyn
av inseminationslagen.

I motion So207 anför Barbro Westerholm (fp) att
inseminationslagen nu har varit i kraft under 15 år
och att det är hög tid för en revidering och
modernisering av lagen. Motionären pekar bl.a. på
frågor som barnets rätt till information om sitt
ursprung och att inseminationslagen utestänger
ensamstående och lesbiska kvinnor från möjligheten
till insemination, vilket leder till att
insemination sker utanför hälso- och sjukvården. I
motionen begärs ett tillkännagivande om en
revidering av inseminationslagstiftningen i enlighet
med det anförda (yrkande 1).

Utskottet vill inledningsvis påminna om att
utskottet år 1996 inledde ett särskilt
utvärderingsprojekt rörande lagstiftningen om
inseminationer. Bakgrunden till projektet var den
kraftiga nedgång av det antal barn som efter
inseminationslagens tillkomst har fötts efter
givarinseminationer jämfört med åren närmast före
lagens tillkomst. Inom ramen för detta projekt
anordnade utskottet en utfrågning i ämnet med
professor Marc Bygdeman, överläkare vid Karolinska
Institutet. Vid utfrågningen anförde Bygdeman
sammanfattningsvis att det inte fanns skäl att
förorda några ändringar i inseminationslagen, att
denna fråga bör anstå till dess att en utvärdering
av lagstiftningen kommit till stånd och att en sådan
utvärdering bör ske först när de barn som har fötts
efter insemination enligt lagens regler har nått
mogen ålder.

Socialstyrelsen tog år 1996 initiativ till en
uppföljning av de barn som fötts efter
donatorinsemination. Avsikten med uppföljningen är
att ta fram en nulägesbeskrivning av verksamheten
där bl.a. rådgivningen till blivande föräldrar och
informationen till barnen om deras ursprung kommer
att behandlas. Inom ramen för uppföljningsarbetet
har genomförts enkätundersökningar bland föräldrar
som fått barn med hjälp av donatorinsemination,
bl.a. om vilken information barnen fått om sitt
ursprung. Uppföljningsarbetet förväntas vara klart
under början av år 2000.

Mot bakgrund av det arbete som pågår inom
Socialstyrelsen finner utskottet inte skäl att
förorda någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av det nu aktuella motionsyrkandet. Om
Socialstyrelsens uppföljningsarbete skulle ge vid
handen att det finns behov av en allmän översyn av
inseminationslagen utgår utskottet från att
regeringen föranstaltar därom.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion So207 yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslag om adoption

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L406 yrkande 1,

1999/2000:L410 och 1999/2000:So225 yrkande 11 i
denna del,

2. beträffande erkännande av utländska
adoptioner

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L406 yrkande 2,

3. beträffande tilläggsdirektiv till
utredning om barn i homosexuella familjer

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L404 och
1999/2000: L420,

4. beträffande homosexuella och assisterad
befruktning

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L406 yrkandena 3
och 4 samt 1999/2000:So225 yrkande 11 i denna
del,

5. beträffande översyn av
inseminationslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:So207 yrkande 1.

Stockholm den 18 januari 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),
Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),
Christina Pettersson (s) och Raimo Pärssinen (s).

Elanders Gotab, Stockholm 2000