Hemlig teleavlyssning

Betänkande 1997/98:JuU10

Justitieutskottets betänkande 1997/98:JUU10

Teleavlyssning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1997/98
JuU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet två skrivelser från regeringen rörande
tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning under åren 1995 och 1996. Skrivelsen för år 1996 gäller
även de nya bestämmelserna om hemlig kameraövervakning. Som ett led i
utskottets arbete med uppföljning och utvärdering har utskottet företagit en
omfattande granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning under år 1995. Resultatet av granskningen redovisas i
betänkandet.
Utskottet föreslår att skrivelserna läggs till handlingarna.

Skrivelserna
I skrivelse 1996/97:57 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av
bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995.
I skrivelse 1997/98:26 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av
bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen (1995:1506) om
hemlig kameraövervakning under år 1996.

Utskottet

Gällande rätt
Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel
vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken
(RB). Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet
hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som tvångsmedel vid förundersökning
i brottmål finns i första hand i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.
Även lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen
om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig kameraövervakning.
Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras till eller
från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas
eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i
meddelandet. Sådan avlyssning får användas vid förundersökning angående brott,
för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd
med straff (27 kap. 18 § RB).
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Hemlig
teleövervakning får användas vid förundersökning angående brott, för vilket
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Övervakning av
detta slag får vidare alltid användas vid förundersökning angående brott enligt
1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt 1 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling om det avser narkotika samt vid förundersökning
angående misstanke om försök, förberedelse eller stämpling till brott, för
vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen
(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med straff (27 kap. 19 § RB).
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma i fråga vid
misstanke om medhjälp eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat slag.
För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får vidtas endast om någon är
skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress som innehas eller annars
kan antas komma att användas av den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av
åklagaren. I ett beslut att tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken
teleadress och för vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas
längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet
(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för åtgärden, skall rätten eller
åklagaren omedelbart häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-
elektroniska instrument eller andra därmed jämförbara utrustningar används för
optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
övervakningen lämnas (1 § lagen om hemlig kameraövervakning). Kameraövervakning
får användas vid förundersökning angående brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).
Övervakningen får endast avse en plats där den misstänkte kan antas komma att
uppehålla sig. För användning av hemlig teleövervakning gäller härutöver
motsvarande förutsättningar som beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och beslut gäller motsvarande
regler för kameraövervakning som för teleavlyssning och teleövervakning.
I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre allmänna principer gälla. De
tre principerna som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen är
ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda ett
tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har
beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel
bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är
tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 §
tredje stycket RB och 3 § första stycket 3 lagen om hemlig kameraövervakning,
innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet
skall stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden.
Genom beslut den 12 september 1996 beslöt regeringen att tillkalla en
särskild utredare som skall utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära
arbetsmetoder inom ramen för straffprocessuella tvångsmedel. Utredaren skall
bl.a. se över reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och
hemlig kameraövervakning. Utredaren skall avsluta sitt arbete före den 1 april
1998 (dir. 1996:64).

Skrivelserna m.m.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop.
1988/89:124 s. 55, 1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur
rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
har tillämpats (se senast skr. 1995/96:9, 1995/96:JuU1, rskr. 17). I
överensstämmelse med vad som uttalades under förarbetena till lagen om hemlig
kameraövervakning lämnar regeringen fr.o.m. år 1996 en motsvarande redogörelse
om hemlig kameraövervakning (prop. 1995/96:85 s. 37, 1995/96:JuU11 s. 11 f,
rskr. 125).
I skrivelse 1996/97:57 lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen
under år 1995 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på
uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en skrivelse till regeringen den
15 augusti 1996.
Regeringen lämnar i skrivelse 1997/98:26 en redogörelse för tillämpningen av
bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om
tillämpningen av bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning under år
1996. Redogörelsen bygger på uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen
gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen den 29 augusti 1997.
Av skrivelserna framgår att de ifrågavarande tvångsmedlen främst har använts
i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller
annan handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och,
såvitt avser år 1996, hemlig kameraövervakning har använts då andra
spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan från början befunnits
otillräckliga. Huvudsyftet har, liksom under tidigare år, varit att avslöja den
mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av
narkotika inom landet.
Utskottet har företagit en egen granskning avseende vissa ärenden om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Granskningen redovisas
nedan.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning
Enligt regeringens redogörelse för år 1995 har domstol, när det gäller
förundersökning avseende grova narkotikabrott, meddelat tillstånd att i
hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra
teleanläggningar som innehafts eller använts av 333 misstänkta personer. Av
redogörelsen för år 1996 framgår att tillstånd till hemlig teleavlyssning under
det året beviljades avseende 306 misstänkta personer. Nedan anges i tabellform
antalet redovisade fall under åren 1983-1996.

1983 418 1988 210 1993 261
1984 414 1989 214 1994 309
1985 233 1990 214 1995 333
1986 213 1991 243 1996 306
1987 205 1992 258

När det gäller andra grova brott, där det enligt rättegångsbalken är tillåtet
att använda hemlig teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens
skrivelser, skett i 83 fall under år 1995 och i 91 fall under år 1996. Det har
gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord eller försök, förberedelse
eller anstiftan till sådant brott, grovt rån eller medhjälp, försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott, människorov, mordbrand, grov
allmänfarlig ödeläggelse och försök till sådant brott samt förberedelse till
väpnat hot mot laglig ordning. Antalet redovisade fall har under åren 1983-1996
varit följande.

1983 17 1988 15 1993 84
1984 13 1989 24 1994 81
1985 6 1990 13 1995 83
1986 15 1991 31 1996 91
1987 15 1992 61

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1995 var knappt 50 dagar och under
år 1996 knappt 47 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år var i antalet
dagar 43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989), 48
(1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiderna varierar dock
kraftigt. Den längsta avlyssningen under år 1995 pågick i 8 månader och 9
dagar, medan den kortaste avlyssningen endast omfattade 1 dag. Under år 1996
pågick den längsta avlyssningen under 7 månader och 23 dagar, under det att
vissa avlyssningar bara pågick under 1 dag.
Avlyssningen har, enligt regeringen, haft betydelse för förundersökningen i
fråga om den misstänkte i drygt 51 % av fallen under år 1995 och i knappt 49 %
av fallen under år 1996. Motsvarande siffra är för år 1994 knappt 52 %, för år
1993 drygt 56 %, för år 1992 47 %, för år 1991 48 %, för år 1990 47 %, för år
1989 51 %, för år 1988 44 %, för år 1987 68 %, för år 1986 64 % och för år 1985
77 %. Under år 1995 har avlyssningen inte givit något resultat i fråga om den
misstänkte i knappt 30 % av fallen, och den har avbrutits med kvarstående
misstanke i knappt 19 % av fallen. Motsvarande siffror för år 1996 anges till
drygt 34 % respektive knappt 17 % av fallen.
Under år 1995 har det förekommit fyra fall, i vilka en ansökan om hemlig
teleavlyssning lämnats utan bifall eller där Rikspolisstyrelsen vid sin
förhandsprövning lämnat ett negativt besked (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).
Under år 1996 har något sådant fall inte förekommit.

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning
Enligt regeringens redogörelser lämnades tillstånd till hemlig teleövervakning
i 44 fall under år 1995 och i 99 fall under år 1996. Av de tillstånd som
lämnades under år 1995 avsåg 33 narkotikabrott, under det att de övriga gällde
grovt rån eller medhjälp eller försök till sådant brott, grovt bedrägeri, grov
stöld, grovt mutbrott och förberedelse till mord samt förberedelse till
människorov. Av de tillstånd som meddelades under år 1996 avsåg 70
narkotikabrott. Övriga tillstånd gällde mord, förberedelse eller anstiftan till
sådant brott, grov stöld, grovt häleri, grovt rån, grovt bedrägeri, grovt
bokföringsbrott och grov varusmuggling. Det kan nämnas att år 1994 lämnades 68
tillstånd, varav 62 fall avsåg narkotikabrott.
Den genomsnittliga tiden för teleövervakning var under år 1995 knappt 49
dagar och under år 1996 knappt 44 dagar. Den längsta tiden för teleövervakning
uppgick under år 1995 till knappt 8 månader och under år 1996 till knappt 10
månader. Under år 1995 uppgick den kortaste tiden för teleövervakning till 3
dagar, medan den tidsmässigt kortaste teleövervakningen år 1996 omfattade 16
dagar.
Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den
misstänkte i drygt 52 % av fallen år 1995 och i drygt 33 % av fallen år 1996.
Övervakningen har inte givit något resultat i fråga om 25 % av fallen under år
1995. Motsvarande siffra för år 1996 är knappt 58 %. Andelen fall där åtgärden
har avbrutits med kvarstående brottsmisstanke uppgick under år 1995 till knappt
23 % och år 1996 till drygt 9 %.
Enligt regeringen förekom det under år 1995 inte något fall, i vilket domstol
lämnade en ansökan om tillstånd till hemlig teleövervakning utan bifall. Under
år 1996 lämnade en tingsrätt en sådan ansökan utan bifall, men ansökan bifölls
av hovrätten efter överklagande. Varken under år 1995 eller år 1996 förekom det
något fall där Rikspolisstyrelsen lämnat negativt besked vid sin
förhandsgranskning.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning
Redovisningen för hemlig kameraövervakning omfattar elva månader under år 1996.
Tillstånd till sådan övervakning lämnades i 40 fall, av vilka 30 avsåg
narkotikabrott. Övriga fall avsåg försök och anstiftan till mord, grovt rån
eller försök, förberedelse eller medhjälp till sådant brott, mordbrand samt
förberedelse till väpnat hot mot laglig ordning.
Den genomsnittliga tiden för hemlig kameraövervakning uppgick till drygt 32
dagar; den längsta tiden uppgick till 5 månader 4 dagar och den kortaste till 3
dagar.
I 47,5 % av fallen har kameraövervakningen haft betydelse i fråga om
förundersökningen mot den misstänkte. I 27,5 % av fallen gav åtgärden inget
resultat och i 25 % av fallen avbröts den med kvarstående brottsmisstanke.
Under år 1996 har det inte förekommit något fall där en domstol lämnat en
ansökan om tillstånd till hemlig kameraövervakning utan bifall. Inte heller har
Rikspolisstyrelsen i något fall lämnat ett negativt besked vid förhandsprövning
av en sådan åtgärd.

Utskottets granskning
Som ovan nämnts, har utskottet företagit en egen granskning av tillämpningen av
rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning under år 1995. Granskningen har utgjort ett led i utskottets
uppföljningsverksamhet. Syftet med undersökningen har varit dels att
kontrollera att de ifrågavarande tvångsmedlen används på ett lagenligt sätt,
dels att söka få en uppfattning om tvångsmedlens effektivitet. Samtidigt har
utskottet kunnat bedöma tillförlitligheten av de uppgifter regeringen redovisat
till riksdagen. Undersökningen har skett med utgångspunkt i Rikspolisstyrelsens
redovisning till regeringen.
När det gäller undersökningen av ärenden rörande hemlig teleavlyssning, har
utskottet biträtts av Statistiska centralbyrån (SCB) och Riksdagens revisorer.
Med deras biträde har utskottet valt ut ett antal sådana ärenden för
granskning. Med ärende avses utredningar under samma diarienummer hos polisen.
Ett ärende kan alltså omfatta ett eller flera tillstånd till hemlig
teleavlyssning. Urvalet har omfattat 50 ärenden och redovisats som ett s.k.
självvägt systematiskt urval. Att urvalet är självvägt innebär att andelen
utvalda ärenden per redovisningsgrupp svarar approximativt mot andelen ärenden
i gruppen för hela materialet. Urvalet har skett med hänsyn dels till hela
materialets fördelning på narkotikabrott och övriga brott, dels till dess
fördelning mellan de tre storstadslänen och övriga län. Vidare har antalet
misstänkta och avlyssningstiden beaktats vid urvalet.
Av de sålunda utvalda ärendena har 35 avsett misstanke om narkotikabrott. Av
dessa härrör 14 ärenden från storstadslän och 21 från övriga landet. 15 utvalda
ärenden har avsett misstanke om annan brottslighet. Av dessa ärenden härrör 8
från storstadslänen och 7 från landet i övrigt.
I fråga om hemlig teleövervakning har utskottet valt att granska samtliga av
Rikspolisstyrelsen redovisade ärenden.
Granskningen har gått till så att utskottet fordrat in polismyndigheternas
akter i de utvalda ärendena. Vidare har utskottet begärt in akterna i de
tingsrättsärenden, i vilka frågan om tillstånd till hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning i de ifrågavarande förundersökningarna prövats. I de
fall, där förundersökningen lett till åtal har utskottet fordrat in
brottmålsakterna från tingsrätten och, i förekommande fall, akterna eller
domarna från hovrätten.
Utskottet har granskat 91 tingsrättsärenden avseende hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning. Av dessa har 22 ärenden rört hemlig
teleövervakning och 58 ärenden hemlig teleavlyssning, under det att 11 ärenden
rört förundersökningar i vilka både avlyssning och övervakning förekommit.
Utskottet har vidare granskat 50 brottmålsakter eller brottmålsdomar. Av
dessa var 33 tingsrättsakter och 17 hovrättsakter eller hovrättsdomar. Av
tingsrättsakterna har 4 avsett mål i vilka hemlig teleövervakning förekommit,
25 har gällt mål där hemlig teleavlyssning använts som tvångsmedel och 4 mål, i
vilka båda tvångsmedlen förekommit. Vad gäller hovrättsakterna har 2 avsett mål
där hemlig teleövervakning förekommit, 12 mål i vilka hemlig teleavlyssning
använts under förundersökningen och 3 mål där båda tvångsmedlen använts.
Resultatet av granskningen har sedan jämförts med uppgifterna i regeringens
skrivelse till riksdagen och i Rikspolisstyrelsens redogörelse till regeringen.
Utskottet vill inledningsvis anmärka följande. Enligt de instruktioner som
Rikspolisstyrelsen lämnat till polismyndigheterna skall domstols tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning avseende en misstänkt person
redovisas som ett tillstånd, oavsett antalet beslut i ärendet. Förekommer flera
misstänkta personer i samma ärende, skall dessa redovisas som skilda tillstånd.
Utskottet har emellertid kunnat notera, att vissa polismyndigheter redovisar
endast ett tillstånd även i sådana fall, där tvångsmedlet avsett flera
misstänkta personer. Enligt regeringens skrivelse har den hemliga
teleavlyssningen avseende narkotikabrottslighet gällt 333 misstänkta personer.
I Rikspolisstyrelsens skrivelse till regeringen anges antalet tillstånd till
hemlig teleavlyssning vid misstanke om narkotikabrott till 333. I
polismyndigheternas redovisning till Rikspolisstyrelsen anges emellertid
antalet tillstånd av ifrågavarande slag till 250. Härutöver redovisar
polismyndigheterna - vilket också Rikspolisstyrelsen och regeringen gör - 83
tillstånd till hemlig teleavlyssning gällande annan brottslighet. Antalet av
polismyndigheterna redovisade tillstånd till hemlig teleavlyssning uppgår
alltså sammanlagt till 333. Vissa av dessa tillstånd rör fler än en misstänkt
person. Eftersom utskottet endast granskat ett urval av ärenden rörande hemlig
teleavlyssning, saknar utskottet underlag för att bedöma hur många sådana
tillstånd det rör sig om.
När det gäller de av utskottet granskade ärenden, i vilka åtal väckts mot
personer som utsatts för något av tvångsmedlen, har granskningen givit vid
handen följande. I fråga om mål, i vilka hemlig teleavlyssning använts som
tvångsmedel under förundersökningen, har polismyndigheterna uppgivit att
avlyssningen varit framgångsrik i 22 fall. Av de 25 granskade brottmålen har
utskottet kunnat finna att den hemliga teleavlyssningen varit av omedelbar
betydelse för målets utgång i 9 fall, medan dess betydelse inte gått att avgöra
i 2 mål. I 14 fall har avlyssningen inte haft någon omedelbar betydelse för
målets utgång, såvitt går att utläsa av brottmålsakterna.
I fråga om mål, i vilka hemlig teleövervakning använts under
förundersökningen, har polismyndigheterna redovisat att denna varit
framgångsrik i 4 fall. Utskottet har vid sin granskning av brottmålsakterna
kunnat finna att hemlig teleövervakning haft direkt betydelse för målets utgång
i 3 fall. Vad gäller mål, där båda tvångsmedlen kommit till användning, har
polismyndigheterna redovisat framgång i 4 fall. Av brottmålsakterna har
utskottet kunnat finna 3 fall där en kombination av tvångsmedlen varit av
betydelse för målets utgång.
Såvitt avser övriga ärenden om hemlig teleavlyssning, har polismyndigheterna
i ett fall redovisat att tvångsmedel lett till resultat, trots att något åtal
inte synes ha väckts. I ett fall har det inte varit möjligt att klarlägga om
något åtal med anknytning till avlyssningen kommit till stånd. Beträffande
återstående ärenden där hemlig teleövervakning eller både sådan övervakning och
hemlig teleavlyssning förekommit, har polismyndigheterna i ett fall av vartdera
slaget redovisat ett framgångsrikt resultat, oaktat att något åtal inte synes
ha väckts.
Att tvångsmedlets användning inte haft omedelbar betydelse för målets utgång
innebär emellertid inte att den varit betydelselös. Utskottets granskning av
brottmålsakterna ger vid handen att avlyssningen eller övervakningen i flera
fall haft betydelse för förundersökningen även i sådana fall, i vilka uppgifter
från avlyssningen eller övervakningen inte legat till grund för domen i målet.
I andra av de granskade fallen har utskottet inte kunnat avgöra tvångsmedlets
betydelse för förundersökningen. Av polismyndigheternas redovisning framgår
emellertid att hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning i dessa fall
kunnat bekräfta brottsmisstankar eller ge uppslag till vidare spaning.
Vad gäller förfarandet vid tingsrätternas prövning av framställningar om
tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, tillgår
detta som regel så, att åklagaren vid ett personligt besök på tingsrätten
inlämnar en skriftlig framställning om tillstånd samt bifogar en av
polismyndigheten upprättad promemoria som underlag. Inte sällan kompletteras de
skriftliga uppgifterna med en muntlig föredragning. Någon protokollföring av
den muntliga föredragningen sker emellertid endast sällan. I flertalet fall
görs bara en anteckning på tingsrättens dagboksblad att föredragningen ägt rum
samt vilka som företrätt åklagare och polis vid denna. Avfattningen av
tingsrätternas beslut varierar åtskilligt. I ett mindre antal fall har ett
särskilt protokoll satts upp över beslutet. Vanligen har dock beslutet tecknats
direkt på åklagarens framställning. I flera fall har rekvisiten för
tvångsmedlen och tillämpliga lagrum angivits endast genom hänvisning till
åklagarens framställning, vilket ibland medfört att beslutet formellt sett
varit ofullständigt.
Utskottet redovisar nedan sina slutsatser av granskningen.

Överväganden
När det gäller utskottets granskning av hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning under år 1995, vill utskottet anföra följande.
Polismyndigheternas bedömning av om användning av de ifrågavarande tvångsmedlen
lett till resultat synes i allt väsentligt vara riktig. Som framgått ovan är
emellertid redovisningen av antalet av tingsrätt meddelade tillstånd till
teleavlyssning avseende misstanke om narkotikabrott inte korrekt. Antalet har
sålunda överskattats med omkring en tredjedel. Det kan i sammanhanget också
anmärkas att vissa polismyndigheter inte redovisat antal meddelade tillstånd på
det sätt Rikspolisstyrelsen anvisat. Utskottet vill därför understryka vikten
av att redovisningen sker på ett korrekt och konsekvent sätt. Att redovisningen
till regeringen för tiden fr.o.m. år 1996 görs gemensamt av Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen bör medföra att risken för en felaktig redovisning av
antalet tillstånd minskar.
Såvitt avser tingsrätternas prövning av ansökningar om tillstånd till hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning, har utskottet inte funnit annat än
att rättegångsbalkens bestämmelser tillämpats på ett lagenligt sätt. Utskottet
- som väl känner till den ansträngda arbetssituationen i domstolarna - vill
dock framhålla att det synes lämpligt att beslut i ifrågavarande slag av
ärenden avfattas på ett sådant sätt, att det framgår att rekvisiten för
tvångsmedlets användning är uppfyllda. Vidare synes det önskvärt att innehållet
i muntliga föredragningar dokumenteras i de fall föredragningen tillfört något
av betydelse utöver vad handlingarna i ärendet utvisar.
Enligt regeringens skrivelse till riksdagen för år 1995 har såväl hemlig
teleavlyssning som hemlig teleövervakning använts med framgång under detta år.
Utskottets granskning motsäger inte denna slutsats.
Av regeringens skrivelse avseende år 1996 framgår att den hemliga
teleavlyssningen även under det året varit framgångsrik. Vad gäller den hemliga
teleövervakningen har denna varit mindre framgångsrik än under år 1995 men har
ändå givit resultat i omkring en tredjedel av fallen. Att användningen av
hemlig teleövervakning ökat under år 1996 kan, som regeringen påpekar,
förklaras med det ökade utbudet av teletjänster, t.ex. mobiltelefoner utan
något abonnemang som kan härledas till viss person. Under år 1996 har också
hemlig kameraövervakning kommit till användning. Av regeringens skrivelse
framgår att kameraövervakningen utgör ett värdefullt och personalbesparande
komplement i polisens arbete. Resultatutfallet för kameraövervakningen ligger
väl i nivå med resultatutfallet för den hemliga teleavlyssningen, vilket tyder
på att den utgör ett effektivt tvångsmedel.
Enligt utskottets mening ger regeringens redovisning vid handen att såväl
hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning
utgör värdefulla delar i den brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock
samtidigt understryka vikten av restriktivitet när det gäller dessa
tvångsmedels användning. Som utskottet tidigare framhållit (se 1995/96:JuU1 s.
11) är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det
är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning och den tid som någon av
åtgärderna pågår.
Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelser läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer
beträffande regeringens redovisning
att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1996/97:57 och 1997/98:26 till
handlingarna.

Stockholm den 10 februari 1998

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G
Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud
Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Helena Frisk (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1
Skrivelserna........................................1
Utskottet...........................................1
Gällande rätt 1
Skrivelserna m.m. 3
Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning 4
Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning 5
Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning 6
Utskottets granskning 6
Överväganden 9
Hemställan 10