Gymnasieskolan

Anf. 113 Caroline Helmersson Olss (S)

Herr talman! Nu ska vi övergå till att debattera ett betänkande som handlar om gymnasieskolan. Det är ett antal motioner från den allmänna motionstiden som ingår i detta betänkande. Vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 1. I dag krävs en gymnasieutbildning för att få ett jobb och för att klara ett allt mer komplext och kunskapsintensivt samhälle. Dagens och framtidens arbetsliv, samhälle och demokrati kräver gedigna kunskaper hos alla. Förändringarna på arbetsmarknaden kan vara snabba, och kraven på att kunna byta arbetsplats, yrke eller bransch är också stora. Ungdomar som inte får med sig tillräckliga kunskaper under gymnasietiden får det svårt i dag. För att klara konkurrensen på den globala marknaden står hela Europa, också vi, inför flera utmaningar. Demografin, med allt fler äldre, är en av dem. En annan kanske gäller arbetskraftens kompetens och rörlighet. Man räknar med att arbetstillfällena för välutbildad arbetskraft ökar med 16 miljoner fram till år 2020, medan arbetstillfällen för lågutbildade minskar med 12 miljoner. Om man blickar framåt och tittar på detta, och delar min analys, blir det obegripligt att regeringen sänker kunskapskraven på de yrkesinriktade programmen. För oss socialdemokrater är det grundläggande att alla gymnasieutbildningar leder till en gemensam examen som innefattar en grundläggande behörighet till högre studier. Det är också viktigt att alla gymnasieutbildningar har en stark gemensam kunskapsbas och att det på det sättet blir lättare att byta program. Visst ser vi också problem med dagens gymnasieskola - definitivt. Avhoppen är ett av dem. Men i stället för att separera ungdomar och utbildningar från varandra borde vi följa Europa 2020-strategin och förebygga tidigt, ingripa när det finns risk att de lämnar och hjälpa de elever som slutar att fullfölja sin utbildning - ge dem en andra chans, och kanske en chans till. Att stärka studie- och yrkesvägledning och att utveckla kontakterna med yrkeslivet är också åtgärder som höjer kvaliteten och säkerligen även minskar avhoppen. Herr talman! Nu visar det sig att det inte bara är vi som tycker att det här är feltänkt. Det är inte lätt att veta vad man vill bli när man blir stor i framtiden, och det är för tidigt att välja bort högre studier redan vid 15-16 års ålder. Från flera håll i landet får vi signaler om att allt färre niondeklassare söker sig till yrkesprogrammen. I Stockholm, Malmö och Göteborg har ansökningarna till de yrkesinriktade programmen minskat med 10 procent. Detta oroar inte bara oss, utan det oroar också branscherna. Jag har läst en massa - och det förstår jag att alla andra här också har gjort - artiklar där företrädare för bland annat industrin och hantverksföretagen vittnar om en stor oro för framtiden och om hur svårt det är att få tag i utbildad arbetskraft redan i dag. Någon har sagt till mig förut: Alla kan inte bli akademiker. Jag hoppas att jag hörde fel på "kan", för jag antar att man menar att alla inte vill bli akademiker. Så är det nog också, men man måste ändå ha en chans att ändra sig. Och det finns, herr talman, en grupp jag har nära kontakt med som faktiskt vill bli akademiker. Enligt SCB:s undersökning för läsåret 2009/10 hade 65 procent av eleverna på omvårdnadsprogrammet planer på att gå vidare till högre utbildning. Nu är jag orolig, förstår ni. Till vård- och omsorgsprogrammet i Katrineholm har 35 elever sökt. Katrineholm har en gymnasieskola som man kan säga täcker tre orter. I Katrineholm bor det 32 428 människor, i Vingåker bor det 9 431 och i Flen bor det 16 028 personer. 35 av dessa har sökt omvårdnadsprogrammet till hösten. Det är väldigt lågt, ungefär hälften av vad det brukar vara. Det är alldeles, alldeles för lågt, för det vanligaste yrket i dessa orter är nämligen vård och omsorg. Jag har själv gått på Elwynska i Katrineholm, och jag vet att den håller en hög kvalitet och har fått elever att söka dit i högre grad än andra skolor. I genomsnitt i landet är det också fler killar som söker dit, vilket är bra. Jag gick utbildningen för att jag ville bli tandläkare. Hur jag nu kunde komma på den idén vet jag faktiskt inte. Jag upptäckte dock under min praktik att undersköterska i äldreomsorgen var världens bästa jobb, så jag hamnade där. Kommunal har nyligen tagit fram en undersökning. Fram till 2030 kommer det att finnas ett behov av att öka antalet anställda med 150 000 personer inom äldreomsorgen. Det behövs 150 000 fler undersköterskor i äldreomsorgen på grund av de demografiska förändringarna som jag pratade om tidigare. Ärligt talat behövs inga större undersökningar för att förstå detta. Jag besökte min gamla arbetsplats förra måndagen. Det syns med blotta ögat. Det finns många gråhåriga där. En del har gjort som jag och försökt att täcka det gråa, men rynkorna har de lik förbaskat! Jag kände igen nästan varenda en. Det finns inga hoppjerkor i vården. En punkt var inte sig lik. Det har hänt en hel del vad gäller kvalitetssäkringen i form av planerade insatser, dokumentation över avvikelser och uppföljning. Där har man verkligen datoriserat. Teknikutvecklingen har gått fort. Kompetenskraven har höjts och förändrats. När man tar till sig dessa siffror - det är inte bara i Katrineholm som det ser ut så på vård- och omsorgsprogrammet - blir man orolig. Jag oroar mig starkt över vem som ska vårda min pappa och mamma, och alla andras, i framtiden. Jag läste en intervju med statssekreteraren där han säger att det är för tidigt att säga vad detta beror på - om det beror på det jag tror eller hur det kan vara. Han säger att det här kan bero på lågkonjunkturen. Någon annan har sagt att det kan bero på dålig information. Om den här situationen beror på dålig information är det verkligen en allvarlig signal över hur det står till med studie- och yrkesvägledningen. Om det beror på lågkonjunkturen hoppas jag att någon i Alliansen kan reda ut teorin för mig under debatten. Jag förstår den inte. Herr talman! Jag har talat om några funderingar om framtiden, och jag ska avsluta med en till fundering. Morgondagens samhälle möter andra utmaningar än dagens. Det är beklagligt att regeringen inte har sett över programstrukturen. Arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. 83 procent av dem som jobbar i vården är kvinnor, och 77 procent av dem som jobbar i industrin är män. Vi skulle behöva nya inriktningar som attraherar kvinnor och män i stället för vattentäta skott. Jag var inne på detta tidigare: Varför inte vård och teknik? Varför inte bygg och arkitektur? Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är en tillgång i många yrken. Det kan vara en konkurrensfördel i framtiden. Det krävs kunskaper för att ta del av och tolka det kulturella utbudet. Vi tycker att det borde vara ett gymnasiegemensamt ämne. Huvuddelen av våra yrkanden och reservationer avstyrks med hänvisning till den debatt vi hade i december 2009 när vi behandlade GY 11. Sedan dess har vi fått en hel del mer information. Jag hoppas att den borgerliga alliansen har tagit till sig det och kommer att åtgärda det som riskerar att gå snett. Inget är så krångligt att det inte går att rätta till. (Applåder)

Jabar Amin (Mp)

Anf. 114 Jabar Amin (Mp)

Herr talman! Kunskap och utbildning utvecklar oss människor. I det moderna, kreativa och hållbara Sverige som Miljöpartiet vill bygga är skol- och utbildningspolitiken en självklar pusselbit. Men den borgerliga regeringen genomför nu, oftast i det tysta, förändring efter förändring som leder till uppdelning, sortering och återvändsgränder. Allt fler dörrar till vidareutbildningar stängs och sorteringen av elever kryper allt längre ned i åldrarna. De borgerliga utformar sin skolpolitik delvis för att straffa dem som inte gör rätt val vid rätt ålder. Det är ett tydligt ovanifrånperspektiv. Miljöpartiet vill i stället i varje läge uppmuntra och stödja den som vill gå längre eller utbilda sig mer oavsett när man i livet fattar det beslutet. Till sommaren sjösätts en ny gymnasieskola. Den innebär till största delen samma sak som förslaget för fyra år sedan. Den så kallade nya gymnasieskolan är i stort sett baserad på ett fyra år gammalt förslag som då aldrig genomfördes. Det är alltså inte särskilt nytt, förutom det att den tydligare delar upp elever och sorterar dem samt stänger dörren för vissa. Det är en metod som är allt annat än nytänkande, rent av gammalmodig. Miljöpartiet vill att alla elever ska mötas av höga förväntningar när de börjar gymnasieskolan. Historien visar att höga förväntningar leder till goda resultat. I dag går många av gymnasieskolans elever på ett yrkesprogram. På de flesta av dessa program når över 80 procent av eleverna grundläggande behörighet till högskolan. För dessa elever försvårar nu regeringen. Om dessa elever i framtiden vill få sådan behörighet måste de läsa ett utökat program. Det blir svårare, och det kräver allt fler avgörande val i tidigare ålder. För flera av yrkesprogrammen finns en naturlig fortsättning i utbildningen på högskolan, bland annat vård- och omsorgsutbildningar samt olika tekniska utbildningar. Den ålderdomliga föreställningen som motiverar skillnad mellan teoretiska och praktiska yrken gäller inte i framtidens samhälle. Det måste finnas en möjlighet för alla att läsa vidare om livet tar en annan vändning än den man tänkt sig. Alla nationella yrkesprogram, gymnasieprogram, borde därför leda till en gymnasieexamen, som ska omfatta en grundläggande behörighet till högskolan. Fru talman! Som jag nämnde alldeles nyss når över 80 procent i dag grundläggande behörighet på dessa program. Det borde den nya gymnasieskolan ta fasta på och utgå från, men i stället låter regeringen de 15 procenten som inte når behörighet i dag vara en anledning att stänga dörren. Det handlar inte om att vi i Miljöpartiet tycker att alla ska bli akademiker. Alla vill inte det, och alla behöver inte det. Men alla som vill borde ha en chans att prova på en kurs på universitetet eller högskolan och efter fem år på industrigolvet kanske läsa vidare till ingenjör. Att göra denna livsresa - karriär, om ni vill - blir svårare och kommer längre bort för många med regeringens politik. Det är den politiken som skapar det samhället. Tyvärr är det den politiken vi ser i dag och som Alliansen bedriver. Fru talman! Det är i gymnasieskolan som vi ser flest fristående skolor. De blir en alltmer självklar del av svenskt skolväsen. I slutet av förra året inledde vi tillsammans med Socialdemokraterna överläggningar med regeringen om att se över villkoren för de fristående skolorna. Det handlade framför allt om vinstfrågan. Vi noterade att det fanns en samsyn om många av de frågor som vi hade väckt. Vi kom överens om att fram till våren, det vill säga nu, försöka ta fram ett underlag som alla tre parter kunde se närmare på. Men snart hörde vår utbildningsminister Jan Björklund av sig och ville ha en parlamentarisk utredning i stället. Det verkade som att han inte hade fått mandat av de övriga i Alliansen att slutföra de redan inledda överläggningarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vi ansåg att det är helt okej med en parlamentarisk utredning, förutsatt en tidsplan som utgick från att direktiven kommer under våren och att utredningen slutförs kring årsskiftet. Vi har även flaggat för att vi anser att det är rimligt att Miljöpartiet ska vara med i framtagandet av direktiven. Vi har än i dag inte fått något svar. Än mindre finns det några direktiv till någon utredning. Här finns det risk för långbänk. Ett sådant tillvägagångssätt är inte förtroendeskapande. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag självklart står bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinning vill jag yrka bifall till följande reservationer: reservationerna 2, 4 och 9.

Richard Jomshof (Sd)

Anf. 115 Richard Jomshof (Sd)

Fru talman! Antalet elever som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg har blivit allt fler, vilket naturligtvis sätter stor press på såväl gymnasieskolan som hela det svenska samhället. I juni 2009 meddelade Skolinspektionen att hälften av gymnasieeleverna inte får godkänt i alla kurser och att så många som en tredjedel inte når tillräckliga resultat för att studera vidare på högskolan - en tredjedel! Vad gör vi då för att våra elever ska kunna ta sig igenom gymnasieskolan utan att tappa lusten? Att det finns många tappade lustar på vägen vet jag. Hur gör vi för att våra ungdomar ska ta sig igenom gymnasieskolan och erhålla fullständiga betyg och därigenom finna sin väg in i yrkeslivet? Att inte agera i en situation som denna skulle inte vara något annat än ett oerhört svek mot våra ungdomar men också mot hela det svenska samhället. Vi behöver inte gå tillbaka många årtionden för att hamna i en tid då möjligheten att etablera sig på svensk arbetsmarknad var helt annorlunda än i dag. Man kunde till och med lämna skolan i förtid och ändå hitta sin plats på arbetsmarknaden och därmed också i samhället. Så är det inte längre. Konkurrensen på arbetsmarknaden är i dag stor, oerhört stor, och det krävs en genomförd gymnasieutbildning för att över huvud taget kunna erhålla ett arbete. Det finns undantag, men så är situationen. Fru talman! Jag tror att den nya gymnasiereformen kommer att lösa en del av problemen som vi har med avhopp från gymnasieskolan men också problemen med ofullständiga betyg. Jag har träffat många ungdomar som inte vill studera vidare efter gymnasieskolan. De har inte sett någon mening med att läsa de högskoleförberedande ämnena. De har velat få en yrkesutbildning och sedan hitta sin väg in i arbetslivet. De har efterlyst en yrkesinriktad gymnasieutbildning som ger det som de vill ha, inget annat. De åren som vi inte har haft den situationen har det lett till det som jag sade, tappade lustar. Jag känner till många elever i min hemkommun som har lämnat skolan därför att de har känt att pressen har varit för stor. De har inte känt att skolan har gett dem det som de vill ha. Därför välkomnar vi systemet med en tydligare uppdelning mellan dels yrkesinriktade dels studieförberedande program. Jag tror att det är helt rätt väg att gå. Men, och det finns ett stort men i sammanhanget, ett sådant system kräver naturligtvis också att man senare i livet ska kunna ångra sig. Man ska kunna välja en ny yrkeskarriär, och för att kunna göra det krävs det att man får möjlighet att läsa upp betyg och att läsa de ämnen som man tidigare har missat. Det är en förutsättning, annars är risken att det nya systemet får en ganska segregerande effekt. En person som i sin ungdom valde att läsa ett yrkesförberedande program, och kanske till och med var mycket nöjd med det och jobbade i ett yrke i flera år, kanske senare i livet kommer till insikt om att han eller hon vill läsa vidare. Då måste man kunna göra det, och för att göra det krävs ett väl utbyggt komvux. Det är min bestämda uppfattning. I min egen hemkommun Karlskrona har jag mött flera företrädare, tyvärr, för Alliansen som genom åren inte alls har förstått vikten av komvux, som tycks tro att komvux bara är ett sätt att läsa upp några betyg eller att det är dit man går för att lära sig ett nytt språk eller någonting. De har inte riktigt förstått vikten av komvux och den roll som komvux kan spela och måste spela för Sverige. Komvux kan vara ett redskap och ska vara ett redskap som hjälper oss att ge oss den arbetskraft vi behöver. Vi har en enormt stor arbetslöshet samtidigt som vi har företag som inte hittar den arbetskraft de behöver. Det är ett enormt misslyckande. Komvux är viktigt. Vad som däremot gläder mig är att under det här halvåret i riksdagen har jag mött flera alliansföreträdare som förstår vikten av komvux. Jag tycker mig se en förändring av attityden till komvux, och det är bra. Fru talman! Jag tror att många av de reformer som är på väg att genomföras i gymnasieskolan kommer att leda till en stor förändring. Jag tycker att de är bra. Jag har redan berört den tydliga uppdelningen mellan de olika programmen, men det finns så klart också mycket annat. Vi har ju här tidigare debatterat alltifrån det nya betygssystemet till införandet av lärarlegitimation. Det finns mycket. Men - och nu kommer jag tillbaka till någonting som vi har diskuterat här tidigare - för att verkligen komma till rätta med problemen i svensk gymnasieskola måste vi komma till rätta med problemen i svensk grundskola, för om inte grundskolan klarar av att leva upp till sitt uppdrag, vilket den inte alltid gör, kommer inte heller gymnasieskolan att kunna fungera. Vi ser i dag att en allt större andel elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg, och så hamnar de rakt i knäet på gymnasieskolan. Det är inte bra. Jag tror att IV-programmet, eller vad det förberedande programmet nu kallas, under flera år till och med har varit det största programmet. Ni får gärna rätta mig om jag har fel. Det är ju ett enormt misslyckande. Det kostar tid och det kostar pengar. Så kan vi inte ha det. Fru talman! Jag står fast vid att problemen i svensk skola inte kommer att kunna åtgärdas om vi inte samtidigt åtgärdar de grundläggande problem som finns i det svenska samhället. Det är ju inte de enskilda elevernas fel att de blir svikna eller att de lämnar grundskolan med ofullständiga betyg. Egentligen är det vårt fel. Det är politikernas fel. Det är samhällets fel. Skolan är en spegelbild av vuxenvärlden. Vi kommer inte ifrån det. Den är en spegelbild av samhället. Och har samhället stora problem är det klart att det också kommer att synas i skolan. Vi kunde nyligen höra hur en skola i Angered i Göteborg, Lövgärdesskolan, fick stänga tillfälligt - jag vet inte om den fortfarande är stängd - som en direkt följd av den totala anarkism som uppenbarligen råder på skolan. Elever och skolpersonal har enligt uppgift varit utsatta för trakasserier, hot och våld. Det berättas om sexuella trakasserier, stenkastning, knivhot, sparkar och slag. Man redde inte ut situationen och fick stänga skolan. Och det är inte första gången det här händer. Det har hänt tidigare. Det var inte många år sedan som en av skolorna i Malmö fick stänga av samma anledning. Det är väl klart att om eleverna går i en sådan skola, hur ska de då kunna göra bra ifrån sig? Hur ska skolan kunna ge eleverna det som de behöver och det som de förtjänar? Detta är ett samhällsproblem, och detta samhällsproblem måste åtgärdas. Andelen elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg blir allt fler. Samtidigt ökar skillnaderna mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund. Det är klart att det också är ett problem. Det är ett enormt problem. Jag står fast vid att Alliansen har gjort och är på väg mot att göra mycket gott för svensk skola. Jag är glad för att vi har fått en alliansregering, för när ni har lagt fram era förslag om skolan har man märkt att också De rödgröna, i varje fall Socialdemokraterna, har valt att ändra en del av sin politik. Till och med inom S har man kunnat höra kritik mot den flumpolitik man själv tidigare har drivit. Det är bra. Det är mycket gott på gång. Jag tror också att det kommer att leda till en hel del förändringar. Men jag står också fast vid att detta inte kommer att räcka. Om vi inte åtgärdar samhällsproblemen kommer det att bli mer eller mindre omöjligt att göra något åt de problem svensk skola brottas med. Där hävdar jag att Sverigedemokraterna än så länge är ensamma, och det beklagar jag.

Anf. 116 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Vi har talat en hel del om att man ska, kan eller vill bli akademiker. För mig handlar skolan om mer än om att man ska gå en högskoleutbildning. Skolan handlar också om bildning. Den ska förbereda för samhällslivet och arbetslivet. Den uppdelning av gymnasieskolan som vi nu ser och som ska börja på riktigt till hösten 2011 bygger till stor del på fördomar men också på okunskap om vilka krav som ställs i samhället och arbetslivet. Caroline Helmersson Olsson räknade upp några exempel, och i min lokaltidning, TTELA, kunde man i går se en artikel om att tjänster på Nuntorps naturbruksgymnasium är hotade, för man tappar 30 procent av eleverna. Det har kommit flera sådana rapporter inför ansökningarna till gymnasiet till hösten, där yrkesprogrammen står ut och eleverna sviker yrkesprogrammen. Nu sitter inte Tina Acketoft här längre, men jag var på ett Arenaseminarium i går, där vi bland annat talade om just gymnasieskolan och arbetslivet. Där förklarade Tina Acketoft elevernas avhopp från lärlingsprogrammet med att de inte orkar gå upp kl. 7 på morgonen. Jag tror att det ligger mer bakom att eleverna sviker den här typen av program. De är nämligen smartare. De är smartare än Björklund och regeringen. De vill ha en fullvärdig utbildning - en utbildning som ger dem möjligheter att välja, möjligheter att delta i samhället och möjligheter att göra omval senare i livet. När regeringen presenterade den nya gymnasieskolan sade man att man nu förstärker yrkesprogrammen. Men samtidigt talade man om yrkeseleverna som dem som var skoltrötta och omotiverade, som dem som inte ville. Varför gör man då skillnad på antalet ämnen man ska vara godkänd i på yrkesprogram och studieförberedande program? Är det inte så att man faktiskt inte tror mer om de elever som går på yrkesprogram? Jag tror att det är på yrkesprogrammen man hittar de mest motiverade eleverna. De har en ganska klar bild av vad de vill göra framöver, men även om de inte har det ska valmöjligheterna finnas. Vi ska inte tvinga någon 15-16-åring att göra sitt livs största val vid just den tiden i livet. På Arenaseminariet i går var det också väldigt välkommet att höra att Wanja Lundby-Wedin hade ändrat position om den uppdelade gymnasieskolan, från att tidigare ha välkomnat den nya gymnasieskolan till att nu se problemen, att detta inte kommer att räcka för eleverna när de kommer ut i arbetslivet. Jag begriper inte varför man ska göra det krångligare just för de här eleverna. Man säger: De kommer att kunna läsa in högskolebehörighet och få en fullvärdig gymnasiebehörighet. Problemet är bara att de ska läsa in tre och ett halvt års utbildning på tre år. Varför ska de ha det svårare? I mitt förra inlägg talade jag om läsandet och den klyfta som nu ökar mellan dem som läser mycket och dem som läser lite. Kulturministern var väldigt orolig för detta, men samtidigt kommer den regering hon tillhör att se till att de elever som går yrkesprogram bara har en tredjedel så mycket svenska som dem som går studieförberedande program. Tror vi att klyftan mellan dem som läser mycket och dem som läser lite då kommer att minska? Knappast. Det som yrkeseleverna kommer att gå miste om är till stor del litteratur. Det är ett ansvar som den här regeringen sitter på. Varför är det mindre viktigt för till exempel snickare med matematik? De har bara hälften så mycket matte i sin utbildning, trots att det i ett sådant yrke ingår väldigt mycket matematik. Engelska är ett ämne som i dag är lika viktigt som svenska. Det gäller att uttrycka sig i både tal och skrift. Men det tycker regeringen att yrkeseleverna inte behöver ha så mycket av. Yrkeseleverna får bara hälften så mycket. Det allra mest talande är ändå att de som går ett yrkesprogram bara ska ha 50 poäng samhällskunskap. Det är ett ganska märkligt beslut av en regering som man antar ändå ska ha intresse av att medborgarna också är delaktiga i samhället. Och dessa 50 poäng är i bästa fall hälften så mycket som man har på studieförberedande program, men vissa studieförberedande program kommer att ha 200 poäng samhällskunskap. En annan sak som vi tar upp i betänkandet är de estetiska verksamheterna. Det har under en tid varit väldigt populärt med entreprenöriellt lärande och entreprenöriella egenskaper. Det är också något som regeringen har lyft fram samtidigt som man har tagit bort de estetiska verksamheterna. Entreprenöriellt lärande - en hittepåkunskap! Det finns inget vetenskapligt med det ämnet whatsoever! Men kreativitet kan man ha genom de estetiska verksamheterna, och det tar man bort. Det tycker jag är ytterst beklagligt. Jag vill därmed yrka bifall till reservationerna 2 och 7.

Anf. 117 Oskar Öholm (M)

Fru talman! Jag hörde när jag kom in i riksdagen att man ska försöka börja med ett leende och vara positiv när man kommer upp i talarstolen, för då är man mer övertygande och får människor att lyssna på vad man har att säga. Efter de domedagsprofetior som vi nu har fått höra från den rödgröna oppositionen om hur fruktansvärd den förda politiken är, är det kanske särskilt viktigt att börja med att försöka vara på gott humör. Jag tycker nämligen att det är väldigt roligt att ägna sig åt utbildningspolitik, och det av två skäl. Det första skälet är så klart att frågorna är viktiga och angelägna. Ska vi försvara Sveriges roll i världen och bygga ett rimligt och rättvist samhälle är utbildningsfrågorna av fullständigt avgörande betydelse - en av de stora framtidsfrågorna, som alla brukar säga, fast den här gången är det ingen överdrift. Det andra skälet är just att alla andra också tycker det. Det är klart att alla politiker som står i den här talarstolen tycker att man talar om de stora framtidsfrågorna. Vi som sitter i utbildningsutskottet har fördelen att alla andra också tycker det. Nästan oavsett vilken generation man tillhör tycker man att man får vara med och hantera ett område som alla har åsikter och idéer om och som alla tycker är viktigt. Naturligtvis, för alla har vi gått i skolan. Många av oss har barn som går i skolan. Vilken generation vi än tillhör har vi en egen relation till just skolområdet och skolpolitiken. Det gör de här debatterna roliga, spännande och viktiga. Detta blir särskilt tydligt när vi hanterar motionsbetänkanden. Det ser vi som sitter i utbildningsutskottet. Det finns väldigt många åsikter om skolans värld. I det förra betänkandet, som vi precis blev färdiga med, var det bortåt 130 motionsyrkanden, om jag minns rätt. I det betänkande som vi nu diskuterar om gymnasieskolan är det nästan 40 stycken. En hel del både i denna kammare och utanför tycker på något sätt att det nog var bättre förr. De hänvisar lite grann till hur skolan såg ut på deras tid när det var bra. De kommer ihåg favoritstunderna med sina favoritlärare. Om det bara blev som det var förr kommer nog saker och ting att ordna sig. Så tror jag att det är i alla samhällen nästan vad man än diskuterar i sådana ämnen som man själv har en relation till. Man minns de positiva stunderna. Det som är problematiskt är att i Sverige har den typen av tillbakablickande blivit alltmer vanligt eftersom väldigt många har en krypande känsla av att allting inte står rätt till. Man har en känsla av att våra barn inte lär sig tillräckligt mycket i skolan. Vi får inte de resultat som vi nu har. Man ser med jämförelser med andra länder att vi inte ligger så långt fram som vi skulle vilja. Vi har, som många för all del har varit inne på, stora problem i den svenska skolan. Vi halkar efter andra länder och våra egna resultat om man jämför med hur det har sett ut tidigare. Det kanske allvarligaste av allting är att det som handlar om elevers sociala bakgrund spelar större roll för skolresultaten i dag än vad det gjorde för 20 år sedan. Det är till och med så illa att man i den senaste PISA-undersökningen kunde se att social bakgrund spelar större roll i dag efter de senaste 20 årens politik än i det genomsnittliga OECD-landet. Det är onekligen sådant som är värt att tänka på. Jag vill inte ägna min tid åt att på något sätt peka finger i debatten. Men det är klart att de som har burit ansvar för de senaste 20 årens skolpolitik har anledning att vara självkritiska. De som dessutom har motiverat de besluten med jämlikhetssträvanden bör vara extra självkritiska när vi nu ser svart på vitt och väldigt tydligt att i många stycken har resultatet blivit motsatt. Ingenstans blir de problemen så tydliga och våra utmaningar så stora som när det gäller gymnasieskolan, som vi debatterar just nu. När 30 000 elever hoppar av gymnasieskolan är det inte bara ett misslyckande för de eleverna. Det är ett misslyckande för hela samhället och i allra högsta grad ett misslyckande för oss som sitter i denna kammare och beslutar om ramarna för en sådan skola. När det individuella programmet, vars själva syfte var att hjälpa elever som saknar behörighet till ett nationellt program, blir ett av gymnasieskolans största är det ett bekymmer. När tre av fyra elever slutför sin treåriga gymnasieutbildning inom fyra år har vi ett problem. För 13 år sedan var det en av tio. Eller för all del, om man använder mer av dessa siffror: När en tredjedel av en ungdomsgeneration ska försöka ta sig ut i vuxenlivet och in i arbetslivet utan de kunskaper som vi här inne har sagt att man måste ha med sig, då måste man våga kalla saker vid dess rätta namn. Då har vi fått en gymnasieskola som har förvandlats till en utslagningsmaskin som släcker drömmar i stället för att utjämna livschanser. Det är dessutom helt i strid med de förutsättningar och de mål som de politiker som beslutat om det hade. Det är allvarligt. Fru talman! Det är klart att det finns många tusentals elever som både trivs väldigt bra och klarar sig väldigt väl i gymnasiet. De gör det tack vara många duktiga lärare, engagerade föräldrar eller för att de själva har höga ambitioner. Det finns massvis av sådana exempel. Men vi måste se till helheten. Vi som är ansvariga för detta måste ställa oss frågan: Hur stärker vi kvaliteten för alla elever? Hur vänder vi dessa resultat? Hur ser vi till att fler klarar sig igenom gymnasieskolan och får med sig de kunskaper som vi tror är nödvändiga för att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden? Jag är övertygad om att svaren på många av de frågorna ligger i den nya gymnasieskola som drar i gång till hösten. I den gör vi precis detta. Vi stärker kvaliteten, vi höjer kraven och vi höjer förväntningarna. Ser man till helheten är det stora förändringar som träder i kraft. Vi får nya program som leder till mer kunskap i dagens gymnasieskola. Vi får ny struktur och nya ämnen. I ett läge där så många hoppat av är det viktigt att vi anpassar utbildningen efter elevernas önskemål och intressen. Flera av de högskoleförberedande programmen är nya och bättre anpassade till de önskemål som finns. Vi får yrkesprogram som på riktigt förbereder elever för ett yrke, erbjuder en mer gedigen yrkesutbildning och leder till att de kan påbörja en yrkesbana efter gymnasiet. I kombination med programråden säkerställer det att vi dessutom får utbildningar som håller hög kvalitet och är fyllda med det kunnande arbetsmarknaden behöver. Med dessa förändringar tar vi tydliga steg mot en gymnasieskola som är bättre anpassad till eleverna, rustar för framtiden på ett helt annat sätt och tydligare svarar upp mot de utmaningar som jag tror att de flesta av oss egentligen är överens om. Gymnasieskolan är central både för den enskilda individen och för hela samhället. Det är här vi lägger grunden för arbetslivet eller för den delen vidare studier. Den tidigare politiken innehöll förvisso många högtidstal om vikten av utbildning. Men den bortsåg helt från - och det gör många av de debattörer som har varit uppe i debatten tidigare - att så många valde att hoppa av och var tredje elev lämnade gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Jag noterar att även i dag saknas beskeden från stora delar av den rödgröna oppositionen. Vad händer om vi inte ens är överens om problembilden? Om man efter en lång rad år kan se att målen inte uppnås, människors drömmar släcks och avhoppen fortsätter kan inte beskedet vara: Vi ska fortsätta precis som vi gjorde tidigare. Vi är emot alla förändringar, och vi tycker att det var bättre förr. Det är klart att det var en god utgångspunkt att alla elever ska få behörighet till högskolan. Men man måste också fundera på konsekvenserna av det beslutet. Om man sätter det som ambition, vad är slutsatsen? Den är väldigt tydlig. Det är alldeles för många som inte klarar sig och alldeles för många som inte är förberedda vare sig för arbetsliv eller fortsatta studier. Fru talman! Reservationerna i betänkandet innehåller i många stycken välkänd rödgrön politik. Det är samma utgångspunkter och samma värderingar som väljarna avfärdade för ett halvår sedan. Det som är mest anmärkningsvärt är de reservationer som inte finns där, det vill säga beskeden om vad som är alternativet. Om man nu surrar sig fast vid diskussionen om högskolebehörigheten: Vad är det gemensamma alternativet från den rödgröna oppositionen till dem som hoppar av, de 30 000 elever som vi talar om? Vi vet ingenting om det. Som jag var inne på inledningsvis finns det i detta betänkande uttryck för ett väldigt stort engagemang. Det är många motioner. Jag välkomnar det. Det rör allt från innehållet i enskilda kurser till mer övergripande frågor som rör grunderna för gymnasieskolan. Det är bra och jag är väldigt stolt över att vi äntligen får en diskussion som handlar om framtiden och hur vi bygger en starkare gymnasieskola där fler människor klarar sig. Vi ska komma ihåg att det inte bara gäller på detta område utan också på andra områden. Det är det största reformåret i modern tid i svensk historia. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ericson och Michael Svensson (båda M) samt Ulrika Carlsson i Skövde (C) och Yvonne Andersson (KD).

Anf. 118 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Jag vill först börja med att påminna Oskar Öholm om den gymnasiereform som vi rödgröna hade tänkt skulle starta vårterminen 2007. Det var er utbildningsminister som stoppade den. Det var inte så att vi var så nöjda med den gymnasieskola som ni förlängde. Vi såg att det fanns problem och att det behövde göras någonting. Oskar Öholm säger här lite raljant att vi skulle stå för: Att om det bara blir som förr så blir det bra. Det är exakt det som din regering sysslar med. Det är att gå tillbaka till hur det var förr när utbildning bara var till för en liten klick i samhället. Ni går ifrån idén om en skola för alla och en rättighet till utbildning för alla. Det är rätt intressant att Öholm lyfter fram att socioekonomisk bakgrund spelar så stor roll. Det pekas där på bland annat det fria skolvalet. Det är något som vi vill utreda och har en majoritet bakom oss för att utreda. Men ni vill inte utreda det. Det går att snacka, men det handlar också om att göra. Jag vill slutligen fråga Oskar Öholm vilken förklaring han har till varför allt fler elever ratar den blivande yrkesutbildningen. Vi har tagit upp ett par exempel här.

Anf. 119 Oskar Öholm (M)

Fru talman! Jag tror att man kan se det på lite olika sätt. Jag har förståelse för att det i en debatt blir så att debattörerna är lite raljanta mot varandra och drar saker och ting till sin spets. Min poäng gäller att man är emot alla de förändringar som nu genomförs. Om jag lyssnar på Rossana Dinamarca eller Caroline Helmersson Olsson får jag bilden av att ingenting av det som nu görs är korrekt, ingenting stämmer, och man borde egentligen inte genomföra det. Då måste man säga sig: Det hade kanske varit bra om vi såg resultat som varit väldigt positiva. Varför förändra något som fungerar? Men vi ser så tydligt på punkt efter punkt människor som sviks av det svenska utbildningsväsendet och av en gymnasieskola som kastar ut människor utan de kunskaper som behövs. Det sker utan minsta självkritik från Rossana Dinamarca och andra som har varit ansvariga, och då blir det väldigt märkligt. Då måste frågan bli: Vad gjorde Rossana Dinamarca, under de år som hennes parti hade möjlighet att påverka den utvecklingen, åt de 30 000 som lämnade gymnasieskolan och inte fick med sig de kunskaper de behövde? Vad var beskedet mer än att vi ska fortsätta på ungefär samma sätt? Sedan gäller det den andra delen, som Rossana Dinamarca frågar om, hur stort intresset kommer att bli för olika kurser och olika program. Det är klart att det återstår att se. Det är ganska tidigt att redan nu säga att det kommer att se ut på det ena eller det andra sättet. Det vi i praktiken har är preliminära statistikuppgifter från vissa regioner. Det återstår att se vad det blir. En del av detta beror säkert på förändringen av programmen, som gör att man väljer på ett annat sätt. Men låt oss återkomma när det är klart. Rossana Dinamarca och andra ägnar stora delar av sin debattid åt att tala ned yrkesprogrammen. Det kanske också påverkar den allmänna debatten.

Anf. 120 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Jag vet inte om Oskar Öholm hörde vad jag sade. Men varken vi eller Socialdemokraterna eller Miljöpartiet var nöjda med den gymnasieskola som vi hade. Det var därför som vi hade en plan på en ny gymnasieskola som skulle ha trätt i kraft från och med våren 2007. Men den stoppade Björklund det första han gjorde, i princip, när han tillträdde som skolminister. Det var alltså inte så att vi inte såg de brister som fanns. Men ni lät det fortgå. Ni lät ett dåligt gymnasium fortsätta. Det ansvaret måste ni ta. Jag tycker att man måste vara betydligt noggrannare med att sätta in stöd även för elever i gymnasieskolan. Jag tycker att man alldeles för lättvindigt ser på gymnasieskolan som en frivillig skolform. Vi vet ju att det är väldigt svårt att klara sig både i samhällslivet och i arbetslivet utan en gymnasieutbildning. All forskning pekar på att det man minst måste ha är en gymnasieutbildning. Det räknas i dag som en grundläggande utbildning. Det sades inte minst i går på den kommunala skolriksdagen, som har pågått under de två senaste dagarna. Oskar Öholm vill inte riktigt dra några slutsatser av att till exempel 30 procent sviker när det gäller Nuntorps naturbruksgymnasium. De väljer inte den skolan. Men det finns fler siffror. Det är inte bara där det är så, utan antalet ansökningar till yrkesutbildningarna minskar generellt. Att vi upplyser om att man faktiskt får en urholkad utbildning handlar inte om att svartmåla. Jag tror att eleverna är så pass smarta att de vet detta. De vill inte stå där när de har gått ur gymnasiet och tänka: Oj, nu känner jag för att göra någonting annat, men nu är jag helt bakbunden. Jag kan inte göra någonting. Den här gymnasieutbildningen tillät mig inte att ha flera dörrar öppna.

Anf. 121 Oskar Öholm (M)

Fru talman! Jag skulle snarare säga att en av själva utgångspunkterna för den nya gymnasiereformen är att man ska öppna fler dörrar. Det handlar just om att se till vad elever är intresserade av, vad de väljer att göra i framtiden. Men det handlar också om möjligheten att själv välja på ett annat sätt. Även de som läser yrkesprogram har självfallet möjlighet att läsa till de kurser som behövs för att de ska få högskolebehörigheten. Man får inte heller glömma bort att man kan ångra sig, vilket jag har respekt för och förståelse för. Det är klart att man kan göra det och byta uppfattning om vad man vill göra. Då har man också rättigheten att läsa in detta på komvux efteråt, just för att inte stänga några dörrar. Det om något är väl att ha en syn på livslångt lärande. Vi säger: Du har inte bara en chans, utan här erbjuder vi flera chanser, och vi gör det under tiden. När det gäller de andra delarna ska jag säga till Rossana Dinamarca att jag accepterar att hon inte heller tyckte att allting vad bättre förr. Jag konstaterar att hon nämner problemen. Hon tycker också att det är problematiskt att 30 000 lämnar gymnasieskolan och inte får den kunskap de behöver. Hon säger att man hade lösningar. Men i så fall undrar jag: Vilka är de i dag? Nu har man ägnat stora delar av den här debatten åt att säga att ingenting av den gymnasiereform som kommer är korrekt. Ingenting stämmer. Vad var i så fall lösningarna från vänstersidan? Nu har man i den här debatten också ägnat sig åt att säga att ingenting av det vi genomför, som är efterfrågat på många håll, kommer att leda till framgångar. Vad är alternativet? Det finns ingenting. Ni blundar för problemen. Ni ser inte de som misslyckas, och det tycker jag är ett stort svek.

Anf. 122 Caroline Helmersson Olss (S)

Fru talman! När jag kom hit till riksdagen tyckte jag att åtta minuter var väldigt lång tid att spendera i en talarstol. Nu räcker det inte. Jag beklagar, Oskar Öholm, att jag inte kom fram och sade någonting som var bra, för jag delar uppfattningen att det finns saker som är bra i den här gymnasiereformen. Det sade vi också i debatten 2009 när vi behandlade själva propositionen. Mycket av det som finns i Gy 11 fanns också i Gy 07. Grunden har hämtats därifrån, i alla fall vad jag kan se när jag läser bakåt i tiden om det här. Det är avhoppen, de här resultaten och andra saker som man har tänkt rätta till med det här. Inte minst pratade man om en kvalitativ lärlingsutbildning. Jag tycker inte alls att det var bättre förr. Det var tvärtom mycket sämre förr när vårdlinjen var två år. Men man kom faktiskt fram till att man, om man lade till ett år, kunde få in det här med högskolebehörigheten. Många som gick på vårdlinjen ville ju bli sjuksköterskor, barnmorskor och ambulanssjukvårdare. Så det var inte alls bättre förr. Men nu är nu, och nu är det bekymmersamt, tycker jag, när ungdomarna inte väljer yrkesprogrammen. Som du sade själv vet vi inte hela sanningen än, utan det här är första valet. Det kan hända saker. Jag hoppas verkligen att det kommer att hända saker fram till hösten. Men jag tyckte inte att Oskar Öholm i sitt anförande över huvud taget verkade vara orolig för det här. Därför undrar jag: Känner du inte någon oro inför framtiden när det gäller de här yrkesprogrammen?

Anf. 123 Oskar Öholm (M)

Fru talman! Jag tror i och för sig inte heller att Caroline Helmersson Olsson alltid är negativ. Jag hör positiva saker komma från henne också. Jag har dessutom haft turen i min riksdagskarriär att i samband med, tror jag, över 50 procent av mina anföranden fått ha replikskiften med Caroline Helmersson Olsson. Jag har hört många positiva och goda saker från hennes mun. En uppfattning som jag delar är just det som Helmersson Olsson inledde med, nämligen att det i dagens samhälle krävs gymnasieutbildning för att få ett jobb. Det är en ganska god utgångspunkt som jag tror att vi kan vara överens om. Utifrån det får man då dra slutsatserna. Har vi i dag en gymnasieskola som leder till det här? Nej, det har vi inte. Tvärtom har vi en gymnasieskola som dåligt förbereder för både högskolestudier och jobb. Och det är en yrkesutbildning som inte håller tillräckligt hög kvalitet. Anledningen till att vi stoppade den planerade gymnasiereformen från er var ju inte att ni hade fattat beslut om den, utan anledningen var att den inte tillräckligt tydligt och tillräckligt väl svarade upp mot de utmaningar som fanns. Då konstaterade vi att det var bättre att göra detta rätt från början i en riktig genomgripande reform, och där är vi i dag. Sedan handlade det om vilka konsekvenser det ger, för att svara specifikt på frågan. Det är som sagt lite tidigt att titta på yrkesprogrammen och hur många som kommer att söka dit. Man var inne på konjunktureffekter. Man kan säkert se olika delar. Det har sjunkit även tidigare. Men poängen är just att vi har för lite information för att veta exakt. Och eftersom man gör om programmen - man kan titta på medieprogrammet och annat - är det inte riktigt självklart hur man översätter dem, där emellan. Låt oss därför vänta och se vad resultatet blir! Det som däremot kan vara viktigt att säga är: Jag tycker inte att det finns ett egenvärde i att så många som möjligt ska söka till yrkesprogrammen. Det vi säger är att yrkesprogrammen ska hålla en hög kvalitet.

Anf. 124 Caroline Helmersson Olss (S)

Fru talman! Ja, det här med att Gy 07 inte var tillräckligt tydlig tror jag - jag var inte med då - lite grann kan bero på att vi använde en lite annan taktik än vad ni har använt i era utredningar. Vi försökte få dem parlamentariska och rakt över blockgränserna, så vi var överens. Det kanske blev otydligt - jag vet inte. Så kan det vara. Men ibland är det bra att komma fram till saker gemensamt över blockgränserna, så att det kan hålla över tid. Då slipper nästa regering slänga den här gymnasiereformen i papperskorgen. Jag tror eller kan nästan lova att den inte kommer att göra det, men den kommer att rätta till en del saker. Så är det. Oskar pratar om konjunkturen. Det var någon artikel i tidningen häromdagen om någon på en plåtslagarfirma som pratade om att han fick lov att anställa folk från Polen och andra länder eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade plåtslagare. Han fick se till att de kunde språket och allt möjligt sådant. Hur kan konjunkturen vara en orsak till att ungdomarna inte söker till exempel plåtslagarutbildning eller omvårdnadsutbildning? Det finns ingen lågkonjunktur i äldreomsorgen, som jag var inne på. Det är 35 ungdomar som har sökt till omvårdnadsprogrammet i Katrineholm. 15 av dem är fortfarande inte behöriga för att komma in. 22 av dem är dessutom kvinnor. Jag har pratat lite grann förut om det här med kvinnor och män. Kan du utveckla konjunktureffekten på detta lite mer? Finns det några åtgärder som regeringen kan tänkas vidta för att rätta till detta med yrkesprogrammen till hösten?

Anf. 125 Oskar Öholm (M)

Fru talman! Låt mig börja med sista. Jag tror att poängen är att det fortfarande är väldigt tidigt. Det är preliminära statistikuppgifter från vissa delar av landet. Vi vet inte exakt vad resultatet blir. Vår utgångspunkt har inte varit att till varje pris få som många som möjligt att söka just till yrkesprogrammen. De är bra och håller bra kvalitet, men det är också bra om folk söker till de andra programmen. När det gäller konjunkturen vill jag säga att vi kan gissa vad saker och ting beror på. Jag konstaterar bara att även under tidigare år med dagens gymnasieskola sjönk också antalet ansökningar till yrkesprogrammen som en konsekvens av att man under finanskris och annat såg att det var svårt på arbetsmarknaden. Då sjönk antalet ansökningar till yrkesprogrammen därför att människor var lite osäkra på om de skulle kunna få ett jobb direkt. Jag är inte alls säker på att det är konsekvenser av det som vi ser nu, men det skulle kunna vara en av flera förklaringar. Andra förklaringar kan handla om att programmen har förändrats och att man inte har bestämt sig exakt var man ska hamna. När det gäller det som Caroline Helmersson Olsson sade i början om vilken taktik man ska ha när man gör förändringar i skolan kan jag konstatera att vi hade en väldigt tydlig taktik, och den var att förklara hur vi såg på problemen i skolan. Vi berättade väldigt tydligt redan i valrörelsen 2006 vad som var Alliansen gemensamma besked och vilka saker vi tänkte göra om vi vann. Vi fick ett tydligt mandat från väljarna, och vi genomför den politiken. Det tycker jag är ett ärligt sätt att hantera politik gentemot väljarna. Jag vet inte om Caroline Helmersson Olsson nu antydde att man vid ett regimskifte skulle riva upp gymnasiereformen. Jag hoppas att så inte är fallet. Låt oss vänta och se! Låt oss vara positiva och konstatera att nu sker de största och, tycker jag, bästa förändringarna i svensk gymnasieskola på väldigt många år.

Anf. 126 Caroline Helmersson Olss (S)

Fru talman! Det låter lite grann som om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och tyvärr också Miljöpartiet har tappat markkontakt och verklighetskontakt när de diskuterar gymnasieskolans utveckling, hur vi har haft det och vad branschen, näringslivet och studier har visat. Jag hör mellan raderna att man fortfarande har sina ideologiska glasögon på sig, och det är ledande för deras bedömningar och inspel i stället för praktisk politik. Fru talman! Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill vrida tillbaka klockan och egentligen cementera den gymnasiepolitik som bokstavligen har slagit ut många ungdomar i ungdomsarbetslöshet. Det är inget påhitt när utredare konstaterar att en av de viktigaste förklaringarna till att Sverige har en ungdomsarbetslöshet som tillhör Europas högsta är just vårt skolsystem och i synnerhet gymnasieskolan. Ändå fortsätter oppositionen att driva kravet på högskolebehörighet för alla elever oavsett intresse eller framtidsutsikter. Vi vill utveckla gymnasieskolan. Vi skärper intaget till hösten i och med den nya gymnasieskolan. Det räcker inte, som jag har sagt tidigare i talarstolen, att vara godkänd i matematik, svenska och engelska. Under många år har vi haft en treämnesskola där allt fokus i högstadiet har legat på att få elever godkända i matte, svenska och engelska. Man har nästan inte alls fokuserat på andra ämnen. Även om dessa elever har haft formell behörighet har en stor andel av dem haft mycket svårt att följa med, inte för att det har varit fel på gymnasieprogrammens kvalitet utan för att de har haft för dåliga förkunskaper. De har haft otillräckliga kunskaper för att klara av en gymnasieutbildning. Jag håller med om det som tidigare kolleger har sagt här i talarstolen om att det är grundskolans uppgift att se till att man lämnar grundskolan med tillräckliga förkunskaper. Det finns ett stort samband mellan vilket resultat man har från grundskolan och om man avbryter eller lyckas genomföra en gymnasieutbildning. Resultatet är att man antingen går i gymnasieskolan i tre eller fyra år och därefter får ett samlat betygsdokument, det vill säga man har inte godkänt i alla kurser, eller avbryter sina studier under år tre för att söka in på vuxenutbildningen eller gå till Arbetsförmedlingen. Några elever avbryter gymnasiestudierna mycket tidigare, redan efter år ett. Denna målgrupp elever är en lika stor utmaning som de elever som har godkänt på papper. Det har ingen berört tidigare, men vi har också ett bekymmer med så kallade snälla-G-betyg som man får i vissa grundskolor i Sverige. Det handlar om elever som får ett godkänt betyg men som egentligen inte har rätt förkunskaper. Även dessa elever tillhör dem som först avbryter och till och med definitivt avbryter sina studier och inte bara byter program eller går till IV-programmet. De lämnar gymnasieskolan helt och hållet för att söka sig till kommunens socialkontor för att få ekonomiskt bistånd eller för att söka sig till Arbetsförmedlingen för att få arbetsmarknadspolitiska insatser. En skolpolitik som är kravlös och som inte fokuserar på och signalerar vikten av att klara minst Godkänd i alla grundskoleämnen har successivt lett till att kvaliteten i gymnasieskolan har sjunkit. Vi har sett det på medieprogrammet och handelsprogrammet. Det är kanske de två tydligaste exemplen där resultaten har sjunkit väldigt mycket på grund av att man har ett elevunderlag som inte har tillräckliga förkunskaper. Medieprogrammet fasas också ut i den nya gymnasiereformen. Utöver detta har det individuella programmet blivit en uppsamlingsplats för de elever som av olika anledningar inte klarat av sina studier i grundskolan. Fru talman! Jag vill påstå att utvecklingen på IV-programmet är symbolen för den socialdemokratiska gymnasiepolitikens stora misslyckande. Inte nog med detta, utan socialdemokrater i många kommuner har medverkat till inrättande av så kallade privplatser, det vill säga att obehöriga elever eller till och med nollpoängare har kunnat tas in på ett nationellt program. Det heter lite fint att de preliminärt antas till ett nationellt program, till exempel fordonsprogrammet eller det samhällsvetenskapliga programmet, trots att de inte har tillräckliga förkunskaper. De är inte ens formellt behöriga. De kanske inte är motiverade, intresserade eller ens har förutsättningar att klara av denna utbildning. Skolverket kom med en rapport 2008 om avbrott på gymnasiet. Då pekades på flera aspekter, men bland annat hade man problem med närvaron i gymnasieskolan. Man hade också problem med att upprätthålla studiemotivationen under tre till fyra år på gymnasieskolan. För socialdemokratiska skolpolitiker påhejade av vänsterpartister har det varit fullt fokus på hur lätt det ska vara att komma in på gymnasieskolan, men tyvärr har man frånhänt sig allt ansvar för hur det sedan har gått i praktiken för dessa ungdomar under gymnasietiden och inte minst efter gymnasietiden. Jag överdriver inte när jag tar ett exempel från Västerås kommun. Drygt hälften av de här priveleverna hoppade av och lämnade gymnasieskolan, och den andra halvan fortsatte i två tre år till men fick inte med sig ett betygsdokument utan ett samlat betygsdokument. Det är dags att göra något konkret åt detta, fru talman. Det är regeringens och Folkpartiets åsikt att vi måste förebygga avhopp och det utanförskap som många ungdomar hamnar i på grund av skolans uppbyggnad. Vi vill ha en gymnasieskola som håller hög kvalitet och aktualitet och som hela tiden samverkar med arbetslivet. Gymnasiet ska förbereda ungdomar för arbetsmarknaden och högre studier. Har jag lyssnat ordentligt på företrädarna för S och V är det mest hägrande i slutet av tunneln högskolan och universitetet. Man säger visserligen att vi ska förbereda för arbetsmarknaden, men man har inte täckning för det i sina inlägg, utan det är till högskolan och universitetet man ska. Vi är för riktiga yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar. Vi öppnar flera studiemöjligheter än dagens skolpolitik till komplettering under eller efter gymnasieskolan. Vi inför en ökad rättighet att studera inom vuxenutbildningen. Det är inte så i dag. Vi skärper intaget till gymnasieskolans program för att lyfta upp kvaliteten och nivån. Jag delar inte uppfattningen att vi sänker kraven på gymnasieskolan - tvärtom. Vi har haft en treämnesskola. Nu krävs det åtta respektive elva ämnen för att få komma in på gymnasieskolan. Vi tar inte bort engelska och matematik på de yrkesförberedande programmen, som Rossana Dinamarca försökte ge sken av. Däremot anpassas matematikkurserna till den yrkesinriktning man sedan vill arbeta inom efter skolan. Självklart ska även yrkeseleverna läsa svenska, engelska och matematik, och så är det också i den nya gymnasieskolan. Vi tar ansvar för de resurser som investeras i ungdomarnas gymnasieutbildning. Vår utgångspunkt är att gymnasietiden inte enbart handlar om tre bra år i skolan utan också ska underlätta vägen vidare till anställning, eget företagande eller studier vid högskola. Vi har inte nämnt yrkeshögskolan, som normalt brukar välkomnas av oppositionen, och yrkesutbildningarna är ju steget innan yrkeshögskolan. Jag talade med generaldirektören för myndigheten som sade att i princip alla som går där får jobb inom sex månader. Det är ett fantastiskt bra resultat. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att vi tar ansvar både för intaget till gymnasiet och för kvaliteten och upplägget under gymnasietiden samt för att ungdomar ska erbjudas program där de lyckas och får slutföra en utbildning och kan lämna gymnasieskolan med en gymnasieexamen inom sin inriktning. (Applåder) I detta anförande instämde Yvonne Andersson (KD).

Roger Haddad (Fp)

Anf. 127 Roger Haddad (Fp)

Fru talman! Matematik kan inte ha varit Roger Haddads starkaste ämne i skolan. Yrkeseleverna får 100 poäng engelska, de studieförberedande 200. Yrkeseleverna får 100 poäng matte, de andra 200. Yrkeseleverna får 100 poäng svenska, de andra 300. Yrkeseleverna får 50 poäng samhällskunskap, de andra 100 respektive 200 poäng. Kan Roger Haddad förklara för mig på vilket sätt detta är precis samma sak? I samma veva skulle jag vilja att Roger Haddad förklarade för mig varför det är mindre viktigt för yrkeseleverna att kunna svenska och ha kännedom om litteratur. Vi vet att om man själv läser som vuxen tenderar man att också läsa för sina barn, och det spelar oerhört stor roll för läsutvecklingen, skrivutvecklingen och språkutvecklingen, vilket den nuvarande regeringen talat ganska mycket om och lagt stor vikt vid. Vad tror Roger Haddad händer om man gör som det föreslås?

Anf. 127 Rossana Dinamarca (V)

Roger Haddad (Fp)

Anf. 128 Roger Haddad (Fp)

Fru talman! Som vanligt drar Vänsterpartiet skarpa gränser mellan det vi gör i grundskolan och det vi gör i gymnasieskolan. Från Alliansen och Folkpartiet ser vi det som en helhet. Vi satsar mycket på läsa-skriva-räkna. Vi satsar på behöriga lärare, bra lärare, skolledarskap, uppföljning av alla ämnen så att man, när man kommer till gymnasiet, har helt andra kvalifikationer och en helt annan kunskapsbas än den som man haft de senaste tio femton åren i gymnasieskolan. Vi har anpassat gymnasieskolans utbildningar, yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar för att branschen och vår erfarenhet av er skolpolitik, Rossana Dinamarca, har visat att man behöver mer karaktärsämnen och att man behöver vara mer ute på arbetsplatserna. Man kanske inte behöver läsa just 100 poäng, utan det kanske räcker med 50 poäng för att det är det som man sedan ska jobba med. Inom matematikämnet kommer det att finnas olika spår. I dag får alla läsa i princip samma matematik. I framtiden kommer eleven att få läsa ett spår inom matematikämnet som är anpassat för det som han eller hon ska arbeta med. Sedan försöker Rossana Dinamarca att medvetet bortse från de möjligheter som öppnas genom den nya gymnasiereformen med ett utökat program, med de fria timmarna som man kan välja till. Det finns alla chanser i världen, till skillnad från dagens gymnasieskola, från er gymnasieskola, att komplettera både under gymnasietiden och efter gymnasietiden, inom vuxenutbildningen. Det är en rättighet som regeringen och Folkpartiet inför. Den infördes aldrig under Rossana Dinamarcas tid i majoritet.