Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck

Anf. 1 Sara Gille (SD)

Fru ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vara fri från våld, förtryck och utnyttjande borde vara självklart i ett land som Sverige. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa. Det kan vara en kvinna som lever i rädsla för den man hon delar sitt liv med, ett barn som växer upp i ett hem där våld är en del av vardagen, en ung flicka som inte själv får bestämma över sitt liv och sin framtid eller en människa som utnyttjas i prostitution eller människohandel och behandlas som en handelsvara.

Därför hör arbetet mot mäns våld mot kvinnor, mot våld i nära relationer, mot prostitution, mot människohandel och mot hedersrelaterat våld och förtryck till samhällets allra viktigaste uppgifter. Sverigedemokraterna har under lång tid drivit på för att hedersrelaterat våld och förtryck ska behandlas som en egen problematik. Därför välkomnar vi att detta nu har fått ett eget jämställdhetspolitiskt delmål.

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett av våra största samhällsproblem. Trots många års arbete mot detta våld dödas kvinnor fortfarande av män som de har eller har haft en relation med. I varje sådant fall finns anhöriga vars liv slås i spillror och barn som förlorar sin trygghet. Våld i nära relationer sker ofta bakom stängda dörrar. För många utsatta är det rädslan, beroendet och skammen som gör det svårt att lämna relationen.

Men våld handlar inte alltid om slag och sparkar. Psykiskt våld, hot, isolering och ekonomisk kontroll kan också göra det svårt att lämna en relation. För många kvinnor handlar det om ekonomi. Att inte få arbeta, att inte ha tillgång till egna pengar eller att göras helt beroende av den som utövar våldet kan vara minst lika effektivt som slag för att hindra någon från att lämna en destruktiv relation. Ekonomiskt våld syns inte alltid utåt, men konsekvenserna kan vara förödande. Det kan handla om skuldsättning och ekonomisk kontroll och att sakna möjlighet att bygga upp ett eget liv efter att man till slut lyckats lämna relationen.

Fru ålderspresident! Vi får aldrig vänja oss. Vi får aldrig acceptera att våld, hot och kontroll blir något normalt. Alltför många kvinnor och barn har vittnat om att de har sökt hjälp men inte blivit tagna på allvar. Vi har sett fall där signaler har missats och myndigheter inte lyckats samverka. Konsekvenserna av sådana misslyckanden blir ofta livslånga för dem som drabbas. Därför måste samhället bli bättre på att upptäcka utsatthet tidigt och agera innan våldet hinner eskalera.

Sverigedemokraterna vill därför se tidigare insatser och ett starkare fokus på samverkan mellan skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsen. Ingen människa ska falla mellan stolarna för att myndigheter inte talar med varandra.

Fru ålderspresident! Hedersrelaterat våld och förtryck är inte vilket våld som helst. Det handlar om en form av förtryck där individens frihet underordnas familjens och släktens så kallade heder. Vi får aldrig låta rädslan för att tala klarspråk bli större än viljan att skydda de människor som lever mitt i förtrycket. Hedersförtrycket bygger på normer som begränsar människors frihet och som står i direkt konflikt med de värderingar om jämställdhet och självbestämmande som vårt samhälle vilar på.

Sverigedemokraterna anser att samhället måste våga vara tydligt. Därför har vi föreslagit ett förbud mot slöja, hijab, niqab och burka. Vi menar att dessa plagg är uttryck för normer som begränsar kvinnors och flickors frihet och att samhället måste stå upp för de kvinnor och flickor som vill leva fria från kontroll, förtryck, begränsningar och hedersnormer. Man kan inte bekämpa hedersförtryck och samtidigt blunda för de normer och uttryck som i många miljöer används för att upprätthålla det. Ingen flicka ska behöva välja mellan sin frihet och sin familj.

Fru ålderspresident! För Sverigedemokraterna handlar det här ytterst om att färre kvinnor ska utsättas för våld, att fler barn ska få hjälp i tid och att fler människor ska kunna leva fria från hot, kontroll och förtryck. Barn och unga som lever under hot, kontroll och våld ska upptäckas tidigare. Barn som bevittnar våld är också brottsoffer och måste mötas som det. Skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsen måste ha både kunskap och mod att agera.

Sverigedemokraterna vill se ett större fokus på våldsutövarna. Samhället måste bli bättre på att bryta återfall och förebygga nya brott. Det är inte rimligt att kvinnor och barn gång på gång ska behöva leva i rädsla för att samhället inte lyckas bryta våldsspiralen.

Vi måste också se sambandet mellan prostitution, människohandel och den organiserade brottsligheten. Ingen människa ska reduceras till en handelsvara. Därför måste kampen mot prostitution och människohandel också vara en del av kampen mot den organiserade brottsligheten.

Fru ålderspresident! Ett samhälle prövas inte när allt fungerar. Ett samhälle prövas när människor är som mest utsatta. Då måste vi stå på deras sida, på kvinnornas sida, på barnens sida, på de utsattas sida, och det kommer Sverigedemokraterna att fortsätta att göra.

Fru ålderspresident! Det här är min sista debatt detta riksmöte. Jag vill därför passa på att tacka presidiet och utskottskansliet. Jag vill också tacka mina utskottskollegor. Vi har inte alltid tyckt lika, och vi har ibland haft väldigt olika syn på både problem och lösningar. Men jag vill ändå rikta ett varmt tack till dem för många viktiga diskussioner och ett gott samarbete.

Med det önskar jag presidiet, kansliet och alla ledamöter en riktigt glad sommar.

(Applåder)

Anf. 2 Sofia Amloh (S)

Fru ålderspresident! Riksrevisionen avser nu att granska Migrationsverkets, Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens arbete mot människohandel för sexuella ändamål. Det har redovisats mycket tydligt i utredningar och rapporter och även av Jämställdhetsmyndigheten vad i lagstiftningen som gör det svårt att få fällande domar.

Det är i stort sett riskfritt att bedriva organiserad människohandel i Sverige. Kvinnor och barn, de absolut mest utsatta, faller offer för dagens slaveri. Det hörde vi i ledamotens anförande.

Det här är en grov, organiserad brottslighet som är mycket lönsam. Min fråga till ledamoten och Sverigedemokraterna, fru ålderspresident, är varför man inte har gjort något åt lagstiftningen så att det kan bli fler fällande domar och så att det inte längre är riskfritt och i stort sett lagligt att bedriva organiserad människohandel i Sverige.

Anf. 3 Sara Gille (SD)

Fru ålderspresident! Det är absolut en väldigt viktig fråga ledamoten ställer. Det här handlar om människor som utnyttjas, och det är fruktansvärt. Det är ingenting vi över huvud taget ställer oss bakom, utan vi tycker att man behöver bekämpa det med hårdhandskarna. Men det är ändå intressant att ledamoten ställer frågan till oss när ledamoten själv ingår i ett parti som inte alls gjorde tillräckligt för dessa kvinnor under den tid ledamotens parti satt i regeringsställning.

Jag vill alltså bolla tillbaka frågan. Varför gjorde ledamoten inte tillräckligt när möjligheten fanns?

Anf. 4 Sofia Amloh (S)

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna utgör hela regeringens underlag. Ingenting kommer till den här kammaren utan Sverigedemokraternas godkännande. Allt måste passera dem, för om de inte står bakom det regeringen lägger på riksdagens bord går det inte igenom. Det gör kanske inte så mycket annat heller just nu. Det är så det ser ut.

Jag undrar fortfarande, eftersom jag inte fick svar på frågan. Vi hörde från ledamoten i talarstolen att det här är samhällets viktigaste uppgift. Varför har man då inte prioriterat att se till att det finns en proposition på bordet som ändrar lagstiftningen och leder till fällande domar? I dag får vi ju inte fällande domar. Det är i ytterst få ärenden någon fälls.

Det bedrivs organiserad människohandel i Sverige utan att det får några rättsliga följder. Det faller i domstol. Varför har Sverigedemokraterna, om detta är en av samhällets viktigaste uppgifter, inte gjort mer under sina fyra år?

(Applåder)

Anf. 5 Sara Gille (SD)

Fru ålderspresident! Först och främst vill jag understryka att vi inte vill att någon människa ska bli utnyttjad. I ett modernt samhälle som Sverige borde det inte få förekomma över huvud taget. Jag tycker att det är fruktansvärt att det sker.

Sedan vill jag också säga att jag inte håller med ledamoten. Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen gör betydligt mer än vad ledamotens parti någonsin gjort för de här utsatta människorna. Jag håller inte alls med om att Sverigedemokraterna inte prioriterat detta. Det stämmer inte. Det händer mycket mer nu än när ni hade regeringsmakten.

Vi tillsätter utredningar. Vi lägger fram förslag, men om och om igen röstar ni ned dem. Ni håller inte med oss i debatterna, och ni håller heller inte med oss när riksdagen voterar. Jag tycker att det är befängt att man trycker på oss om det här när vi faktiskt gör saker. Ledamotens parti borde helt enkelt se sig i spegeln.

Anf. 6 Helena Vilhelmsson (C)

Fru ålderspresident! Tack, Sara Gille, för anförandet! Det var mycket träffande. Jag hyser stor respekt för ledamotens beskrivning av människors utsatthet – kanske extra stor för beskrivningen av kvinnors utsatthet, oavsett om det gäller mäns våld mot kvinnor eller annan form av utsatthet. Sedan är frågan om Centerpartiet tycker att regeringens åtgärder är tillräckliga, och det återkommer jag till i mitt anförande.

Jag har en specifik fråga som gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Jag hörde det inte själv, men jag tror att Sverigedemokraterna har gjort ett statement om förbud mot att bära slöja. Ledamoten nämnde det även i sitt anförande.

Det kan vara så att slöja är lika med förtryck. Det kan också handla om motsatsen – att kvinnor bär slöja frivilligt. Med det sagt är lagstiftning normativ och kan ha effekt, även om kvinnor gör saker ”frivilligt”. Lagstiftning kan alltså vara normativ, men frågan är hur en sådan lagstiftning skulle fungera. Jag skulle gärna vilja höra ledamoten resonera lite om hur man har tänkt.

Vem ska kontrollera kvinnor som bär slöja och fråga om det faktiskt görs frivilligt eller inte? Ska polisen göra det? Ska polisen satsa sina resurser på det? Förtrycket sitter ju inte bara i klädesplagget, utan det sitter med all säkerhet hos en man som tvingar kvinnan att ha slöja.

Vad är den exakta vinsten med att förbjuda ett klädesplagg i stället för att vidta fler åtgärder för att få bort det verkliga problemet? Ledamoten får gärna berätta lite hur man har tänkt och om det finns ytterligare åtgärder för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Jag tycker inte att det räcker med att förbjuda slöja.

Anf. 7 Sara Gille (SD)

Fru ålderspresident! Tack till ledamoten för frågan! Jag håller faktiskt med ledamoten om att det här inte är tillräckligt. Det räcker inte att förbjuda detta plagg, men det är en stor del av arbetet.

Vi får inte ignorera eller glömma vad det här plagget symboliserar. Jag vet att det finns väldigt många, däribland mina egna släktingar, som bär detta plagg frivilligt. Jag vet att alla inte tvingas att bära det. Men faktum är att många inte får välja själva. Jag tycker inte att man ska glömma bort det. Sverigedemokraterna vill stå på de kvinnors och flickors sida som inte har det här fria valet.

Det är, som ledamoten själv säger, mannen som är problemet. Så är det ju. Vad är anledningen till att man över huvud taget tvingar dessa flickor och kvinnor att bära slöja? Jo, att man vill underordna dem, hålla mäns blickar i styr och så vidare.

I ett jämställt land som Sverige där vi har kommit så långt i kampen för jämställdhet tycker jag att det är fruktansvärt och väldigt tragiskt att vi faktiskt backar när vi tillåter de här plaggen mer och mer i samhället.

Vår ståndpunkt är att vi vill ha ett Sverige utan de här plaggen. Så är det, och jag tycker att det är en självklar grej. Hur vi ska komma dit vet vi inte, men vi har gått ut med att vår ståndpunkt är att vi vill se ett land utan dessa plagg. Det är just för att kunna hjälpa dem som är utsatta. Men hur vi ska komma dit vet vi inte, utan det är där vi vill ha en utredning för att se om det över huvud taget är görligt.

Anf. 8 Helena Vilhelmsson (C)

Fru ålderspresident! Tack, Sara Gille, för svaret!

Jag tycker att min fråga är högst relevant, och jag tycker inte att Sverigedemokraterna kan ringa in hur man ska göra det här på ett bra sätt. Visst, man kan tillsätta en utredning. Men ledamoten säger ju själv att alla inte tvingas att bära slöja. Jag tycker inte att vi ska fastna i kulturrelativistiska teorier. Vi ska bekämpa förtrycket, men förtrycket sitter inte enbart i slöjan.

Jag tror också att Sverigedemokraterna sa på någon presskonferens att det här kommer att användas vid gränsen. Vid gränsen ska man ta av sig slöjan, och gör man inte det kan man åka någon annanstans. Då kommer oundvikligen frågan om det här verkligen är enbart ett sätt att skydda förtryckta kvinnor eller om det också är en migrationspolitisk åtgärd. Förtrycket fortsätter ju även för de kvinnor som eventuellt nekas att komma in i Sverige för att de bär slöja. Det här blir ju lite orealistiskt. Det blir ohållbart. Den något insinuanta frågan blir då om SD:s kamp verkligen gäller kvinnan eller om det är ett sätt att utvisa fler personer ur Sverige.

Jag skulle vilja se mer diskussion om vad som faktiskt hjälper. Ledamoten säger ju att det finns kvinnor som bär slöja frivilligt. Då utsätter det här dem för tvång.

Vi borde i stället prata om det som Centerpartiet har i sina reformer – hur vi ska motverka hedersrelaterat våld och förtryck i förskola, skola och fritids. Tillsätt en nationell plan för utbildning! Se till att vi har ett nationellt register för försvunna barn! Se till att konsulära enheter hjälper barn som förts ut ur landet! Se till att de som kommer hem får ett vettigt mottagande och inte låses in! Det är förslag som hjälper.

Anf. 9 Sara Gille (SD)

Fru ålderspresident! Ja, man kan göra mycket mer än att bara förbjuda de här plaggen, absolut. Det säger jag inget emot, utan där delar jag ledamotens uppfattning.

Men jag tycker ändå att det här är högst relevant. De här plaggen symboliserar kvinnors underordning, att mannen är överhuvudet i familjen och allt det här, så jag tycker ändå att det är viktiga frågor. Jag är jätteglad att det har förts upp till debatt över huvud taget, för jag tror att det är viktigt.

Jag tror också att de kvinnor som tvingas att bära de här plaggen uppskattar att vi diskuterar det här, för även om det finns de som frivilligt sätter på sig de här plaggen finns det de som inte frivilligt gör det.

Jag står fast vid att vi sverigedemokrater vill ha ett land utan de här plaggen. Om vi får igenom det här, vilket jag verkligen hoppas, får man självklart flytta till ett annat land om man nu prompt vill bära de här plaggen. Så är det, och det står jag fast vid. Jag tycker inte att de hör hemma här i Sverige över huvud taget, så jag tycker att man då kan flytta till ett annat land som faktiskt tillåter de plaggen.

När det gäller utredningen tillsätter vi den för att se om saker och ting går att lösa, hur man kan lösa dem och så vidare. Vi har egentligen bara meddelat vår ståndpunkt och vad vi tycker om det här. Men vi har inte kommit fram till hur man löser det, utan det är där utredningen ska ta vid.

Anf. 10 Sofia Amloh (S)

Fru ålderspresident! Det finns katastrofer som syns. De fyller våra tv-skärmar med bilder av raserade byggnader och människor på flykt. De väcker vårt medlidande därför att det är omöjligt att blunda för dem.

Det finns också katastrofer som pågår mitt ibland oss. De utspelar sig bakom stängda dörrar, i lägenheter, på byggarbetsplatser, i bärskogar, på hotellrum och på nätets annonssidor. Det är katastrofer som fortsätter därför att de flesta av oss aldrig tvingas se dem. Det är katastrofer vi kan välja att blunda för.

Människohandeln är en sådan katastrof. Den finns här i Sverige. Den finns i vårt land samtidigt som vi gärna beskriver oss själva som ett av världens mest jämställda och humana samhällen.

Fru ålderspresident! Jag bodde en period i Sydostasien, främst i Kambodja. Där gick det inte att värja sig. När mörkret föll blev exploateringen synlig. Den fanns på gatorna, på restaurangerna och på barerna. Den blev en del av stadsbilden, en del av turismen.

Här sker det under ytan. Det gör inte lidandet mindre. Det gör det bara lättare för omgivningen att titta bort för att sanningen är obekväm. Det som vi med rätta fördömer i historieböckerna pågår fortfarande, om än i nya former. Människor plockar våra bär eller säljer sina kroppar. Det är vår tids slaveri.

Fru ålderspresident! ”Hon såg verkligen ut att ha ont.” Det är inte ett vittnesmål från en brottsplats. Det är ett av 30 000 omdömen på en sajt efter sexköp. Låt oss stanna upp vid det. 30 000 omdömen. Män som recenserar kvinnors kroppar. Män som beskriver deras smärta. Män som fortsätter konsumera.

Sajterna som möjliggör detta har hundratusentals svenska besökare varje månad. Exploateringen har digitaliserats. Det som tidigare skedde på gatan sker nu även bakom skärmar. Rekrytering, annonsering, betalning, kontroll – allt kan ske med några knapptryck. Men tekniken är inte problemet. Problemet är att det fortfarande finns människor som anser sig ha rätt att köpa tillgång till andra människors kroppar. Och så länge efterfrågan finns kommer organiserad brottslighet att leverera utbudet.

Fru ålderspresident! Människohandel är inte bara ännu ett brott i statistiken. Det är ett av de grövsta angreppen på människovärdet. Genom lögner, hot och tvång rekryteras människor för att utnyttjas. Människor reduceras till handelsvaror.

FN beskriver människohandel som världens tredje största kriminella verksamhet efter narkotikahandel och vapenhandel. Det är inte småskalig kriminalitet. Det är internationell, organiserad och extremt lönsam brottslighet. Och offren är nästan alltid de mest utsatta: kvinnor och barn, flickor, människor som redan saknar skydd.

Fru ålderspresident! I dag debatterar vi regeringens strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Det är bra att regeringen presenterar en långsiktig strategi. Det är bra att strategin erkänner att mäns våld mot kvinnor springer ur en maktobalans mellan könen. Det är bra att Sverige fortfarande står fast vid sina internationella åtaganden.

Men, fru ålderspresident, vi socialdemokrater ser allvarliga brister i strategin. Det handlar om det mest grundläggande: Kvinnor och barn får inte det skydd de har rätt till. Samtidigt rapporterar jourerna att våldet blir grövre, och anmälningarna ökar.

Noll kronor – så mycket avsattes i vårändringsbudgeten till konkreta skyddsinsatser för kvinnor och barn som utsätts för våld. Noll kronor.

Samtidigt finns det miljarder till andra utgifter, som sänkt bränsleskatt eller elstöd – men inte till den kvinna som står där med sitt barn i handen och undrar vart hon ska ta vägen i kväll, inte till barnet som somnar med rädslan i magen och inte till den som fruktar för sitt liv.

Hur ska kvinnor våga lämna våldet om samhället inte kan lova dem skydd? Vad ska vi säga till dem? Att de får vänta? Att det får bli en annan gång? Att kommunen får avgöra eller att det inte finns plats? Detta får aldrig bli vårt svar. Det får aldrig bli ett svar vi kan acceptera.

Fru ålderspresident! Mellan 2022 och 2024 anmäldes omkring 600 fall av människohandel i Sverige. Inte ett enda ledde till en fällande dom – inte ett enda. Vad skickar det för signal? Jo, att risken att åka fast är otroligt liten, att vinsterna är stora och att Sverige blivit ett attraktivt land för organiserade exploatörer. Det är fullständigt oacceptabelt.

Vi vet vad problemen är. Utredningar har pekat på dem, Jämställdhetsmyndigheten har pekat på dem och internationella organisationer och organ har kritiserat Sverige. Ändå saknas initiativ för att förändra lagstiftningen så att fler kan dömas. Det räcker inte med en handlingsplan. Det krävs handling, det krävs mod och det krävs politisk vilja.

Fru ålderspresident! Vi socialdemokrater anser också att sexuell exploatering av barn får alldeles för lite utrymme, och vi anser att detta är ett svek. Barn ska aldrig behöva bära vuxenvärldens oförmåga att skydda dem – aldrig.

Till sist vill jag säga att det finns de som vill se de jämställdhetspolitiska delmålen som separata politiska områden – som om ekonomisk jämställdhet inte hängde ihop med friheten från våld och som om makt och resurser inte påverkade människors möjlighet att leva fria liv.

Vi socialdemokrater vet dock bättre. Vi vet att jämlikhet bygger styrka, vi vet att ekonomisk självständighet skapar frihet och vi vet att ett samhälle där människor lämnas ensamma också blir ett samhälle där våldet får fäste. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor handlar därför inte bara om kriminalpolitik. Det handlar om det samhälle vi vill vara: ett samhälle där människovärdet är ovillkorligt, där ingen kropp är till salu, där barns trygghet väger tyngre än budgetprioriteringar, där kvinnor inte behöver välja mellan våld och hemlöshet och där staten står på den utsattas sida – inte med ord, utan med handling.

Fru ålderspresident! En strategi kan visa riktningen, men den kan i sig inte rädda en enda kvinna eller skydda ett enda barn. Den kan inte stoppa en enda människohandlare. Det är våra beslut som gör det – vår finansiering, vår lagstiftning och vårt mod att agera.

Historien kommer inte att fråga oss vilka formuleringar vi skrev. Den kommer att fråga oss vad vi gjorde när vi visste. Vi vet, och vi ser. Därför har vi också ett ansvar för att handla.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Anf. 11 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet! Flera delar av det innehöll kritik mot det nuvarande arbetet. Å ena sidan vill man ha mer straffskärpningar, men å andra sidan är straffskärpningar inte det enda.

Jag får påminna ledamoten om att den här regeringen tog vid efter åtta år av socialdemokratiskt regeringsstyre. Det var åtta år av senfärdighet. Man valde i vanlig ordning att inte gå lika långt som Moderaterna när det gäller att skydda kvinnor och barn. Man ville inte bredda lagstiftningen mot hedersrelaterat våld i den utsträckning som vi föreslog, och det tog hela fyra år efter riksdagens tillkännagivande innan riksdagen kunde rösta om att göra hedersbrott till en egen brottsrubricering. Man valde inte heller att gå lika långt gällande straff för våldtäkt och sexuella brott som Moderaterna föreslog.

Jag undrar varför man under sin egen regeringstid inte valde att gå vidare med alla de förslag som Moderaterna då hade.

Anf. 12 Sofia Amloh (S)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för frågorna!

Vi tycker som socialdemokrater att det är väldigt viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste göra fler saker när det gäller kriminalpolitiken och att skärpa straffen, och där gjorde vi en rad saker under vår senaste regeringstid gällande barnfridsbrott och att göra hedersrelaterat våld till en egen rubricering i lagstiftningen. Det gäller även samtyckeslagstiftningen och så vidare. Jag ska inte ägna all min talartid åt att berätta detta för ledamoten.

Man behöver också se till att skapa andra förutsättningar för att det här ska bli av. Vi tog fram just den tioåriga strategi som har legat till grund för den strategi vi nu debatterar. Det var alltså under en socialdemokratiskt ledd regering den kom på plats. Jag har precis berömt regeringen för att ha tagit vid med att fortsätta detta långsiktiga arbete, vilket är oerhört viktigt.

Det som bekymrar mig är att den här regeringen i stället för att hålla två tankar i huvudet samtidigt med andra handen ser till att just kvinnor blir mindre ekonomiskt självständiga. Rapport efter rapport visar just det. Det är inte bara vi socialdemokrater som står här och säger det, utan vi ser hur det backar.

Hur ska kvinnor kunna lämna en destruktiv relation eller skilja sig – av vilket skäl man nu vill – om man är helt ekonomiskt beroende av en man och inte är ekonomiskt självständig? Hur ska man kunna se till att få den friheten?

Varför kan inte Moderaterna och regeringen hålla fler tankar i huvudet än en?

(Applåder)

Anf. 13 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Jodå, den här regeringen håller många tankar i huvudet. Vi tog över den högsta inflationen från den tidigare regeringen, och inflationen slår allra hårdast mot dem som är ekonomiskt utsatta, så det har varit vår prioritet att bekämpa den. I övrigt är ju vår linje att kvinnor just ska bli självständiga, och det blir man inte genom bidrag utan genom att ha ett arbete att gå till.

Det är också så de allra mest utsatta kvinnorna, som lever i hederskulturer, kan ha möjlighet att komma bort från den strukturen, nämligen genom att gå till en arbetsplats – att gå till ett annat sammanhang. Det har varit den här regeringens absoluta prioritet, och vi ser att vårt arbete har fått resultat: Barnfattigdomen minskar, och fler kommer nu i arbete. Det här stärker inte minst kvinnorna.

Den här regeringen har också kombinerat lagstiftning. Vi har skärpt lagstiftningen så att det nu är straffbart att köpa sexuella handlingar på distans – detta var också ledamoten inne på. Upprepade grova sexualbrott kan ge livstids fängelse, och återfallsförbrytare ska kunna hållas inlåsta. Vi har precis röstat igenom den historiska straffreformen, som också handlar om kriminella nätverk, vilka har en direkt koppling till människohandel.

Jag undrar hur ledamoten kan stå här och prata om jämställdhet samtidigt som ledamotens parti har en nära samarbetspartner i Vänsterpartiet, där det finns tydliga och utbredda krafter som jobbar mot jämställdhet. Det är islamistiska rörelser med segregation, kontroll och underordning som samhällsgrund.

Detta underminerar ju helt och hållet allt det arbete vi gör. Vi filar på straff och kvinnors ekonomiska självständighet, men hela det arbetet undermineras av detta. Det handlar om krafter som Socialdemokraterna sannolikt kommer att sitta i regering med om man får möjlighet. Hur rimmar det med jämställdhetsarbetet? Det undrar jag.

Anf. 14 Sofia Amloh (S)

Fru ålderspresident! Vi socialdemokrater anser att ekonomisk jämställdhet är fundamentalt. Om kvinnor inte är ekonomiskt självständiga blir det nämligen oerhört svårt att få till utvecklingen i den strategi vi i dag debatterar. Frihet från våld, förtryck och utnyttjande bygger på att kvinnor är just ekonomiskt självständiga.

Jag vet att ledamoten var med när vi hade kvinnoriksdag den 3 juni. Då redogjorde Sveriges samlade kvinnoorganisationer för exakt hur hårt den ekonomiska ojämställdheten har slagit mot kvinnor. Man redogjorde för hur den här regeringens politik faktiskt har gjort att kvinnors ekonomiska frihet backar. Och för bara någon vecka sedan kom Swedbank med en väldigt tydlig bild av hur den ekonomiska jämställdheten rullar tillbaka – med emfas.

Det är ledamotens, Moderaternas, den samlade regeringens och regeringsunderlagets politik som gör att den ekonomiska jämställdheten backar. Det behöver ledamoten och regeringen ta ansvar för.

Hur ska en kvinna som har noll kronor på kontot och som har blivit utsatt för flera former av psykiskt och ekonomiskt våld kunna lämna när samhället drar sig undan? Utöver vår ekonomiska jämställdhetspolitik har vi socialdemokrater bland annat skapat en flyttpeng för att göra det möjligt för kvinnor att lämna. Det är ett svar som ledamoten bör fundera på.

(Applåder)

Anf. 15 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Jag har så många gånger gått hem med nycklarna hårt hållna i handen. Det är sorgligt att erkänna att jag än i dag anpassar min väg hem efter tiden på dygnet, och jag är inte ensam om det. Jag är svidande trött på att vi kvinnor, flickor och barn inte kan få leva våra liv i trygghet och frihet. Det måste få ett slut.

Regeringens nya nationella strategi markerar något viktigt. Kvinnor och barn får nu äntligen ett människovärde, och brottsoffrets rättigheter – inte förövarens – står nu i fokus. Den som utsätter andra för våld ska mötas av konsekvenser. Det ska straffa sig att skada kvinnor och barn. Brottsoffer ska få upprättelse och en känsla av att deras liv betyder någonting. Inte minst ska brottsoffer och samhället skyddas från förövare.

Det är slagen och sparkarna som dödar, men ofta är det eftervåldet som hindrar kvinnor från att lämna en destruktiv relation. Det kan handla om kontroll över bankkonton och bostad, och en del förövare använder barnen som ett maktmedel. När en kvinna väl har fattat det oerhört svåra – och också farliga – beslutet att lämna måste samhället sluta upp.

I den nationella strategin lyfts ekonomiskt våld och eftervåld för första gången fram som centrala delar. Flera myndigheter har fått i uppdrag att samverka för att identifiera, motverka och förebygga den här typen av kontroll. I januari inrättade regeringen även Rådet för kvinnofrid, som samlar politiker, myndigheter, kommuner, regioner och civilsamhället.

Flera lagskärpningar har också genomförts. Det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta har stärkts. Föräldrabalken har förändrats så att barnets skydd väger tyngre i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Skyddat boende har blivit en egen insats i socialtjänstlagen, i syfte att stärka våldsutsattas och barns rättigheter samt tydliggöra kommunernas ansvar. Kontaktförbuden har stärkts, och användningen av fotboja har utökats.

Från den 1 juli kriminaliseras också psykiskt våld, och då omfattas uttryckligen ekonomisk kontroll och manipulation. När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck har regeringen infört ett nytt jämställdhetspolitiskt delmål. Straffen för hedersbrott har skärpts, och fokus läggs på förebyggande arbete – inte minst i skolan.

Ingen lagstiftning i världen, inga nya delmål, inga myndighetsuppdrag och inga reformer kommer dock att vara tillräckliga så länge jämställdhetsarbetet undermineras av odemokratiska och kvinnofientliga krafter.

Fru ålderspresident! Det pågår ett krig i Sverige – ett värderingskrig om synen på kvinnan och alla människors lika värde. På den ena sidan står de värderingar som har byggt vårt land starkt: demokrati, jämställdhet och individens självklara rätt att forma sitt eget liv. På den andra sidan står krafter som vill begränsa friheten, kontrollera kvinnor och underordna individen kollektivet.

Islamistiska rörelser hör till de mest konsekventa motståndarna till jämställdhet. Deras samhällsvision bygger över huvud taget inte på jämställdhet utan på segregation, kontroll och underordning. Därför kan islamism, antisemitism eller annan extremistisk ideologi aldrig relativiseras i en jämställdhetspolitik värd namnet.

Återigen har vi sett hur Vänsterpartiet, det vill säga Socialdemokraternas nära samarbetspart, har tvingats hantera ett flertal fall av Hamassympatier och antisemitism bland sina företrädare. Företrädarna med sådana åsikter är konstaterat många och finns till och med här i riksdagen. Partiledaren verkar inte tycka att det är ett stort problem. Inte heller Socialdemokraterna eller något annat oppositionsparti verkar skrämmas av detta, utan de står alla tysta.

Det är allvarligt och skrämmande att dessa farliga krafter tillåts infiltrera vår demokratis innersta kärna och underminera hela grunden i jämställdhetsarbetet. Jämställdhet handlar ytterst om värderingar, och om vi menar allvar med jämställdheten måste vi försvara de värderingar som gör frihet möjlig.

Den moderatledda regeringen leder oförtrutet arbetet framåt, och vi kommer inte att vika en tum i det värderingskrig som pågår. Vilka övriga partier som kompromisslöst står bakom kampen för demokrati, jämställdhet och människors lika värde är däremot högst oklart i dag. Jag tycker att det vore rimligt om svenska folket fick svar.

(Applåder)

Anf. 16 Maj Karlsson (V)

Fru ålderspresident! Det vore väl synd att tacka för anförandet, men jag tackar ändå ledamoten.

Vi har ju visat stark oro för tillståndsplikten och den utslagning av skyddet för kvinnor och barn som just nu pågår i Sverige på grund av regeringens agerande. Vi har bett RUT, riksdagens utredningstjänst, att titta på vad det är som gör att de idéburna verksamheterna slås ut i denna grad. Vi kan se att de idéburna verksamheterna slås ut på grund av formella krav. Det kan till exempel vara så att man har fel lokaler eller utbildning. Det kan också handla om föreståndarens kompetens. De privata aktörerna får i stället avslag på grund av ekonomisk misskötsel, allvarliga brister i tidigare verksamhet eller otillräcklig bemanning eller på grund av våld, hot och övergrepp.

De problem som reformen skulle komma åt finns alltså i stor utsträckning hos de privata aktörerna. De idéburna kvinnojourerna har lång erfarenhet. Det är de som har sett till att ge kvinnor och barn det skydd som dessa har rätt till, men nu slås de ut.

Min fråga är: Vad tänker ledamoten göra för att se till att den här fruktansvärda utvecklingen stoppas?

Anf. 17 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Jag tackar Maj Karlsson för frågan.

Detta är ju en väldigt viktig fråga. Den här reformen initierades under den förra regeringen och implementerades under den nuvarande regeringen. Syftet med reformen var väldigt viktigt. Ett av huvudskälen var att få bort kriminella aktörer, som faktiskt hade ganska goda möjligheter att verka i denna sfär. Det handlade även om att säkerställa att det finns boenden som är likvärdiga i kvalitet och nivå över hela landet, om att stärka våldsutsatta personers rättigheter och om att stärka barnperspektivet. Detta är alltså en viktig reform, och intentionerna bakom den är väldigt goda.

Även jag hör om de problem som finns, och de oroar mig. Jag håller med ledamoten om att det inte fungerar fullt ut i dag. Reformer och ny lagstiftning behöver ju ofta justeras och finslipas. Detta gäller en mycket viktig reform som rör människors skydd, och det är oerhört viktigt att vi verkligen följer det här. Vi har gett Statskontoret i uppdrag att granska hur reformen har fallit ut, och vi följer detta noga.

Det handlar dock inte bara om att lagstiftningen ska vara rätt. Jag är faktiskt inte säker på vad det är som felar. Det handlar ju också om att lagstiftningen måste implementeras rätt och fullt ut. Här har kommunerna ett ansvar, för det är de som – ganska självständigt – sköter upphandlingarna. Vi har tillfört stöd och medel, och jag skulle i stor utsträckning vilja bolla tillbaka implementeringen till kommunerna. Som jag sa följer vi den här frågan noga.

Jag ställde en ganska tydlig fråga om jämställdhet överlag till ledamoten, men jag fick ingen kommentar till den. Det skulle jag gärna få.

Anf. 18 Maj Karlsson (V)

Fru ålderspresident! Vi varnade kraftigt för den här lagstiftningen, för vi kunde se att precis detta skulle hända med det uppdrag man gett för att få tillstånd. Den verksamhet som har kvalitet och kunskap och som faktiskt ger skydd är navet i skyddet för kvinnor och barn. Vi visste att den skulle slås ut. Vi larmade om det från start.

Nu ser vi att vi hade rätt. Apropå det som ledamoten tog upp ser vi att bristerna inte fanns hos de ideella kvinnojourerna. De stora problemen var inte utbredda där utan i stället bland de privata aktörerna. Problemet är att reformen slår ut det skydd som är kvalitativt; det är där skon klämmer.

Det är heller inte så att det här har fått någon liten inverkan, utan det har fått en enorm inverkan. Jag förstår att man måste titta på vad som ligger till grund för detta, men signalerna fanns tidigare och finns även nu. Kvinnor och barn får inte rätt skydd. Vi kan inte sitta och vänta, utreda och se efter. Vi kan inte vrida och vända på detta när signalerna är så tydliga och när Vänsterpartiet kunde säga det redan från start. Det här handlar om barns och kvinnors liv och säkerhet.

Det finns ju saker som man skulle kunna göra här och nu. Man skulle till exempel kunna skruva lite på de krav som ställs på skyddade boenden. De är i dag anpassade efter HVB-verksamhet, som inte har någonting att göra med hur kvinnor och barn får skydd. Då hade man till exempel inte fått avslag på grund av att man har en alkoholpolicy som säger att det inte är tillåtet att dricka på det skyddade boendet. Då hade man inte behövt vara just socionom, utan det hade handlat om att man har gedigen kunskap om de här frågorna.

Vad kommer ledamoten att göra för att ändra på detta?

Anf. 19 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Jag håller som sagt med ledamoten om att det här är en jätteviktig fråga. Kvinnojourerna är ju oerhört viktiga. De måste fungera, och de måste vara utspridda över hela landet.

Det jag kan tycka är lite tråkigt och lågt är att Vänsterpartiet aldrig missar ett tillfälle att slå mot privata aktörer. Problemet ligger inte i att det finns privata aktörer. Flera av dem är väldigt viktiga och utgör en viktig del av detta arbete. Det är inte driftsformen som är det viktiga här, utan det viktiga är att det finns tillgång till skyddat boende för utsatta kvinnor och barn.

Återigen: Den här reformen kom till av goda skäl. Den följs upp löpande och kommer att följas upp ytterligare. Ett stort ansvar ligger dock på kommunerna, för det är de som sköter upphandlingen och väljer vilka de sluter avtal med. Denna fråga kan inte helt och hållet skötas härifrån, utan reformen måste också implementeras fullt ut. Först då kommer vi att kunna se hur reformen har fallit ut och vilka justeringar som måste göras.

Jag kan bara bekräfta att detta är en jätteviktig fråga för regeringen. Den följs noggrant, och vi kommer inte att låta eventuella brister finnas kvar. Detta kommer att fortsätta utvecklas.

Som jag konstaterade spelar all den kraft vi lägger på jämställdhetsarbetet egentligen inte så jättestor roll. Jag tror att vi är överens om att vi vill ha ett gott skydd för kvinnor och barn, men samtidigt står ledamoten här och representerar ett parti som fullständigt underminerar det arbete som vi gör. Hamaskopplingar är vida utbredda i Vänsterpartiet. Vi har precis tagit del av ytterligare rapportering, och den granskande reportern säger att detta hade varit ännu mer utbrett om man inte hade gjort en så snäll granskning och i stället tittat på alla dem som deltog i demonstrationer.

Jag konstaterar att all kraft vi lägger ned kommer att vara förgäves om vi tillåter representanter för Vänsterpartiet att fortsätta sprida sin kvinnofientlighet och underminera detta arbete.

(Applåder)

Anf. 20 Helena Vilhelmsson (C)

Fru ålderspresident! Tack, Merit Frost Lindberg, för anförandet!

Värderingsförskjutningar kommenterades med emfas. Det är lite intressant, eftersom det kom från en företrädare för en regering som just har drivit igenom en angiverilag och att 13åringar – förlåt, 14åringar blir det – ska kunna sättas i fängelse. Man vill sätta barn som inte har begått något brott i förvar. Jag säger detta apropå värderingsförskjutningar.

Dessa saker skulle ha varit fullständigt irrelevanta och omöjliga för Moderaterna längre bak i tiden. Det säger jag utan att förneka att man behöver bekämpa brott. Detta beror på att SD sitter i regeringen och uppenbarligen är det parti som styr.

Men det var egentligen inte det jag skulle prata om, utan jag vill återgå till hedersrelaterat våld och förtryck, som ledamoten pratade mycket om och som jag har tagit upp i tidigare replikskiften också. Det är ett stort problem. Frågan är hur vi ska bekämpa det bäst. Vad ger mest effekt?

Någonting som inte ger effekt och som innebär ett otroligt dubbelspel av regeringen – apropå att se helheten och ha två tankar i huvudet samtidigt – är de orimliga tonårsutvisningar som sker. Var finns logiken i att vi ska vara tuffa mot dem som utövar hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige när vi samtidigt utvisar ungdomar som utsätts till länder där de kastas tillbaka rakt in i just hedersrelaterat våld och förtryck?

Vi minns Vanas, som utvisades till Irak. Jag kommer att bli bortgift, sa hon själv. Vi kan nämna flera namn som förekommit i medierna. Vi vet att hedersrelaterat våld och förtryck är fundamentalt i länder som Iran, Irak och Syrien – för att inte tala om Afghanistan, som regeringen helt plötsligt gullar med.

Var finns logiken i detta?

Anf. 21 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för frågorna. De gällde områden som kanske egentligen inte riktigt hör hit. Men jag kan hålla med om att de ändå är lite relaterade.

Nej, detta med förvar av 13- och 14-åringar skulle Moderaterna inte ha drivit igenom för länge sedan. Men med den utveckling som skett har vi varit tvungna att göra någonting. Det handlar givetvis inte om att fängsla ungdomar utan att vidta andra åtgärder. Det handlar nämligen också om att skydda dem från de kriminella aktörerna. Vi vet allihop att dessa har kunnat rekrytera ungdomar fritt inne på de boenden som har funnits. Ungdomarna ska få ett ordnat återgående till samhället och ordnad rehabilitering. Det handlar alltså framför allt om att måna om de här ungdomarna och skydda dem.

Utvisningarna av tonåringar är ett resultat dels av en lagstiftning från 2016, dels av att regeringen tagit bort det här med ömmande skäl, något som missbrukades i väldigt stor utsträckning och som heller inte omfattade så många av de tonåringar som nu har utvisats. Det som regeringen har gjort nu är att återställa åtminstone en del av detta, så att sådana här utvisningar inte ska kunna ske igen. Ingen i den här regeringen har velat utvisa tonåringar på det sätt som har skett.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ledamoten. Jag tycker kanske inte att Centerpartiets jämställdhetspolitik överlag imponerar, men jag har respekt för ledamotens eget arbete och höga röst i de här frågorna. Jag vet att det finns ett stort engagemang. Men jag förstår inte hur det rimmar med samarbete med Vänstern och de obehagliga kvinnofientliga krafter som finns som grund i det partiet. Jag förstår inte varför ledamoten inte använder sin starka röst för att motverka detta.

Anf. 22 Helena Vilhelmsson (C)

Fru ålderspresident! 13-åringar skyddas inte genom att sitta i fängelse. Det är vad alla experter och remissinstanser anser. Det är bara regeringen som tror det, och det får man fortsätta att tro. Samma sak gäller 14-åringar – tyvärr återkommer förslaget i förändrad form.

Det regeringen gör är att låta utvisningarna fortsätta. Trots vad regeringen säger fortsätter de orimliga utvisningarna. Ungdomar som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige återförs till länder där det förekommer. Jag har inte fått något svar på varför man inte har en helhetssyn på det i regeringen.

Jag tackar för att ledamoten uppskattar mitt engagemang i jämställdhetsfrågor. Jag blir glad att höra det.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga som berör utvisningarna. Regeringen har fastställt medianlönen till närmare 35 000 kronor, och tjänar man inte så mycket får man inte vara kvar i Sverige. Hur tror regeringen att det slår mot kvinnor och deras löner? Vi vet ju att kvinnors löner är mycket lägre än mäns och att lönerna generellt är mycket lägre på landsbygden i Sverige än i Stockholm. Det här får till effekt att regeringen utvisar fler kvinnor än män. Hur kan det komma sig? Är det någonting man ens har reflekterat över?

Avslutningsvis kan jag upplysa ledamoten om att Centerpartiet inte har planerat att sitta i regering med Vänsterpartiet. Moderaterna planerar dock att sitta i regering med Sverigedemokraterna, trots de värderingsförskjutningar som det partiet har bidragit till i Sveriges riksdag och i Sveriges utveckling. Det är anmärkningsvärt.

Anf. 23 Merit Frost Lindberg (M)

Fru ålderspresident! Svaret är ja. Jag tror absolut att vi skyddar de här tonåringarna med dessa åtgärder. Det förvånar mig om ledamoten är nöjd med hur det har fungerat hittills.

När det gäller kvinnor och medianlöner är det så att vi har en del undantag för flera yrken som domineras av kvinnor. Jag är faktiskt inte alls säker på att det här kommer att resultera i att just kvinnor drabbas.

Det finns alltid något man kan förbättra. Det här med tonårsutvisningar har varit en fråga där vi verkligen velat komma till rätta med problemen. De resultat som vi har sett har aldrig varit de som de allra flesta moderater önskat. Jag anser ändå att vi har gjort det vi kunnat för att göra det bättre. Det är inte vår önskan att tonåringar som sköter sig ska utvisas. Det vill jag vara väldigt tydlig med. Jag blir väldigt illa berörd av det. Som sagt har jag själv en bakgrund som andra generationens invandrare. Min pappa skulle ha varit en av dem som utvisats. Detta är alltså en fråga som har berört mig starkt personligen.

Jag tycker inte att ledamotens svar är tillräckligt när det gäller de extremistiska krafter som verkar i vårt land. De verkar i stor utsträckning i ett parti som finns här i riksdagen. Centerpartiet säger att man inte vill bilda regering med det partiet, men den konstellation som man pratar om är ju inte verklig. Det finns ingen möjlighet till ett mittenalternativ. Om det blir ett regeringsskifte kommer Vänsterpartiet att kräva att få sitta i regering – det är uppenbart för oss alla. Det är verkligheten. Det arbete som vi gör har ett väldigt litet värde så länge vi låter de här obehagliga, för mig väldigt skrämmande krafterna få fortsätta att spridas.

Jag har inte hört en enda röst från Centerpartiet som säger emot detta. Det hörs ingenting – inte en enda upprörd röst. Jag har svårt att förstå det, med tanke på det engagemang jag ser i andra frågor från ledamoten.

(Applåder)

Anf. 24 Maj Karlsson (V)

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är inte en serie enskilda händelser. Det är ett strukturellt samhällsproblem och den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle. Bakom våldet finns kvinnor som tvingas leva i rädsla, barn som växer upp med våld i hemmet och kvinnor som dödas av män de känner eller har känt. Det är en rå påminnelse om att jämställdheten fortfarande har en lång väg kvar att gå.

Regeringen presenterar nu en ny nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor. Det är bra att frågan uppmärksammas. Det är bra att regeringen erkänner att våldet fortfarande är ett av vårt största samhällsproblem. Men strategin är bara värd någonting om den följs av politik som faktiskt stärker skyddet för kvinnor och för barn.

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstaterar regeringen att tillgången till skydd, stöd och vård för våldsutsatta kvinnor och barn är ojämn över landet. Samtidigt ser vi hur de ideella skyddade boendena läggs ned och hur kvinnojourer tvingas kämpa för sin överlevnad. Sedan tillståndsplikten infördes har antalet skyddade boenden minskat kraftigt. De ideella kvinnojourerna, som under decennier byggt upp kunskap, erfarenhet och förtroende, har drabbats hårdast.

Reformen skulle komma åt oseriösa aktörer och välfärdskriminalitet. Och ja, i delar av den privata sektorn har man hittat just det: fiffel och båg. Men för de ideella kvinnojourerna hittar man inget sådant; där har konsekvenserna blivit något helt annat.

Verksamheter med lång erfarenhet av att stödja våldsutsatta kvinnor och barn har fått stänga eller leva med stor osäkerhet. Det har inte varit på grund av brister i kvalitet, utan för att kraven inte har varit anpassade efter kvinnors och barns behov. I stället ställs kraven utifrån en HVB-logik och krav anpassade för att tillåta att mäns våld mot kvinnor är en del av en marknad. Det är oacceptabelt.

Fru ålderspresident! Ett rum är aldrig bara ett rum. För kvinnan som flyr från våld är det skillnaden mellan livsfara och trygghet. För barnet som lämnar ett hem präglat av rädsla kan det vara början på ett nytt liv. Dagens ideella kvinnojourer vet exakt vad det betyder i praktiken. Ett skyddat rum är inte bara fyra väggar och ett tak. Det är en möjlighet att återfå kontrollen över sitt liv. Därför kan vi aldrig acceptera att kvinnojourernas verksamheter monteras ned.

Regeringen talar gärna om sina insatser för kvinnor, men kvinnor behöver inte fler förklaringar. Kvinnor behöver en politik som fungerar. Det är en politik som säkerställer att det finns skyddade boenden när våldet slår till, och som stärker kvinnorörelsen i stället för att försvaga den.

Kvinnor och barn behöver ett politiskt ledarskap som angriper orsakerna till våldet och alltid garanterar att kvinnor och barn snabbt och lätt får skydd när de behöver det.

Nyligen beslutade EU om förstärkta krav på stöd till kvinnor och barn som utsätts för våld. Skyddade boenden lyfts fram som en central insats som medlemsstaterna måste säkerställa.

Självklart ska Sverige gå före i det arbetet och inte riskera att gå i motsatt riktning. Det är helt centralt att regeringen vågar se att den här reformen inte blev bra och har modet att stå upp för att verkligen se till att barn och kvinnor får det skydd och det stöd som de har rätt till.

När larmen ljuder så högt som de gör nu kan vi inte sitta på händerna och vänta. Socialutskottet röstade ned vårt initiativ om att frysa tillståndsplikten för att minska skadan medan vi gör om och gör rätt. Nu är regeringspartierna svaret skyldiga. Vad ska ni göra för att säkra att kvinnor och barn får rätt skydd i tid?

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstateras också att arbetet med att förändra destruktiva normer kring maskulinitet inte har fått tillräckligt genomslag. Om vi menar allvar med att förebygga våld måste vi våga tala om de normer och maktstrukturer som gör våld möjligt och att dessa genomsyrar hela vårt system.

Förebyggande arbete och ett starkt jämställdhetsarbete är avgörande för att minska våldet på sikt. Då måste politiken agera med kraft.

Vi i Vänsterpartiet är feminister därför att vi tror på den enkla men fortfarande radikala idén att kvinnor ska ha samma frihet, samma makt och samma möjligheter som män. Det gäller på arbetsmarknaden, det gäller den ekonomiska självständigheten och det gäller i familjelivet. Det gäller den mest grundläggande friheten av alla, rätten att leva ett liv fritt från våld.

Kvinnofrid kräver mer än högtidliga målsättningar. Den kräver en stark kvinnorörelse, tillgängliga skyddade boenden och ett samhälle som tar sitt ansvar fullt ut. När någon av dessa delar försvagas blir också skyddet för kvinnor och barn svagare. Ett samhälle mäts inte i sina ambitioner utan i sin förmåga att skydda människor när de är som mest utsatta.

Kvinnor som flyr våld måste kunna lita på att samhället finns där. Kvinnojoursrörelsens erfarenhet och kunskap behöver tas till vara, inte trängas undan. Skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn måste betraktas som en rättighet, aldrig som en vara på en marknad.

För varje kvinnojour som tvingas dra ned på sin verksamhet förloras kunskap, erfarenhet och trygghet. För varje skyddat boende som försvinner blir vägen ut ur våldet längre och farligare. Det här är på riktigt en fråga om liv och död.

Det ansvaret kan aldrig överlåtas till en marknad. Det är och ska förbli politikens ansvar, och det behöver vi ta på yttersta allvar. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Anf. 25 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru ålderspresident! Vi debatterar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13 om den nationella strategin Frihet från våld, förtryck och utnyttjande. Strategin omfattar mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, så att jag inte glömmer det.

En människa som lever under något av dessa förhållanden är en för mycket. Det kan vara både kvinnor och män, men det vi med säkerhet vet är att kvinnor är de mest utsatta. Statistik visar detta tydligt även om det säkerligen finns ett stort mörkertal för människor som utsätts för våld, förtryck eller på något sätt blir utnyttjade.

Vilka är det som utsätts, och hur upptäcker vi det? Det kan vara en mamma som försöker skydda sina barn samtidigt som hon själv lever under hot. Det kan vara en kvinna som går hemifrån till sitt arbete men känner oro över vad som ska möta henne när hon kommer hem igen. Det kan vara en ung flicka som begränsas av hedersnormer och som inte får forma sitt eget liv. Det kan vara en människa som utnyttjas i prostitution eller människohandel eller som utnyttjas ekonomiskt och lever under förtryck.

Alla dessa exempel är helt enkelt en för mycket. Det är deras verklighet vi måste ha framför ögonen när vi fattar våra beslut.

Fru ålderspresident! För Kristdemokraterna är varje människas okränkbara och unika värde utgångspunkten för politiken. Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem. Ingen ska behöva anpassa sitt liv efter hot, kontroll eller våld. Ingen ska berövas sin frihet eller sin värdighet.

Därför välkomnar vi den nya nationella strategin som regeringen har presenterat för perioden 2026–2035. Strategin innebär ett långsiktigt samlat och uthålligt arbete för att bekämpa våld, förtryck och utnyttjande. Regeringen har också tagit viktiga initiativ för att stärka samverkan mellan myndigheter och förbättra uppföljningen av arbetet.

Fru ålderspresident! Kristdemokraterna har under lång tid drivit på för ett starkare skydd för våldsutsatta kvinnor och barn. Vi vet att våld i nära relationer sällan börjar med ett slag. Det börjar ofta med kontroll, isolering, psykisk nedbrytning och successiva kränkningar.

Därför måste samhället bli bättre på att upptäcka signalerna i tid. Samhället är politiken, skolan, arbetet, fritidsaktiviteterna, vänner och familj. Det är jag och du. Att välja att inte titta bort är att agera.

Vi behöver en socialtjänst som har resurser att agera tidigt. Vi behöver en hälso- och sjukvård som fungerar och vågar fråga om våldsutsatthet. Vi behöver skolor som ser barnen och fångar upp dem som lever med våld i hemmet. Vi behöver ett rättsväsen som konsekvent står på brottsoffrets sida. Men det behövs också vanliga människor som är uppmärksamma och vågar reagera.

Fru ålderspresident! För Kristdemokraterna är familjen den viktigaste gemenskapen i samhället. Men just därför måste vi också vara tydliga: När hemmet blir en plats för våld och rädsla har samhället ett ansvar att ingripa. Att värna familjen innebär aldrig att blunda för övergrepp, tvärtom. Det innebär att skydda dem som utsätts och att sätta barnens trygghet främst. Barn som växer upp med våld är också brottsoffer. De bär ofta med sig konsekvenserna långt upp i vuxen ålder.

Barnperspektivet måste därför genomsyra hela arbetet mot våld i nära relationer. Barn som bevittnar våld behöver skydd, stöd och behandling. De ska inte falla mellan stolarna på grund av att olika myndigheter inte samverkar.

Kristdemokraterna vill fortsätta att stärka stödet till barn som utsätts för eller bevittnar våld. Vi vill också säkerställa att skyddade boenden håller hög kvalitet och finns tillgängliga när behovet uppstår. Ingen kvinna ska mötas av beskedet att det inte finns plats. Ingen mamma ska behöva välja mellan hemlöshet och fortsatt utsatthet.

Fru ålderspresident! Vi kristdemokrater ser också positivt på att regeringen nu stärker arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck genom den nya handlingsplanen för perioden 2026–2028. Hedersförtryck är ett allvarligt angrepp på grundläggande fri- och rättigheter. Det drabbar framför allt flickor och kvinnor, men också pojkar och unga män. Arbetet behöver vara långsiktigt och samordnat och ha ett särskilt fokus på barns och ungas utsatthet.

I Sverige ska varje människa ha rätt att välja utbildning, vänner, partner och framtid. Ingen ska begränsas av kollektivt påtvingade normer eller utsättas för kontroll, hot eller våld i hederns namn.

Arbetet mot prostitution och människohandel måste också fortsätta med full kraft. Kristdemokraterna står fast vid den svenska synen att människan aldrig får göras till en vara. Den som utnyttjas ska mötas med stöd och hjälp att lämna sin utsatthet. Den som exploaterar andra människor ska mötas av samhällets fulla kraft.

Fru ålderspresident! Det finns så många delar rörande detta område och så mycket viktigt som behöver göras. Men till sist är det ändå så att den här debatten i grunden inte bara handlar om lagstiftning, myndighetsuppdrag eller strategidokument. Den handlar framför allt om vilket samhälle vi vill ha. Det är ett samhälle präglat av medmänsklighet som inte ser bort när någon far illa. Det är ett samhälle präglat av ansvar, som inte lämnar den utsatta ensam. Det är ett samhälle som är byggt på människovärde och som aldrig accepterar våld som en privat angelägenhet.

När en kvinna vågar berätta ska hon mötas av stöd. När ett barn signalerar att något är fel ska någon lyssna. När en människa söker skydd ska samhället finnas där. Det är så vi bygger ett tryggare och mer medmänskligt Sverige.

Med den utgångspunkten välkomnar Kristdemokraterna regeringens nya nationella strategi och den fortsatta utvecklingen av arbetet för att bekämpa våld, förtryck och utnyttjande.

Med dessa ord, fru ålderspresident, vill jag passa på att tacka alla ledamöter i arbetsmarknadsutskottet för de debatter vi har haft gemensamt under den här mandatperioden. Vi tycker inte alltid lika, men det är väl tur, för det gör bara debatterna lite intressantare!

Jag vill önska fru ålderspresidenten, kanslipersonal och annan personal samt alla ledamöter en riktigt fin sommar.

(Applåder)

Anf. 26 Maj Karlsson (V)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet!

Ledamoten lyfte, vilket är väldigt bra, barnens perspektiv i detta. Det är centralt. Jag har tidigare pratat om tillståndsplikten och om den lag som kom där man ville stärka skyddet för barn så att de skulle få ett eget beslut hos socialtjänsten. Den delen är viktig. Barn ska ha en trygghet; det är inget snack om den saken.

Nu larmar dock kvinnojourerna runt om i landet om att det är extremt få barn som får placering. Det är en utveckling som har pågått över tid, men man ser ändå att det finns oroväckande signaler. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att titta lite närmare på detta, och då framkom bland annat att det finns en utveckling där socialtjänsten väljer andra typer av boenden för de här barnen än de skyddade boendena. Det betyder per definition sämre kvalitet och sämre långsiktighet.

Jag vet att ledamoten Rinaldo Miller brukar ta de här frågorna på stort allvar. Hon brukar inte skylla på kommuner och så vidare i sina svar. Men jag vill ändå bara säga att man kan tänka att det här är ett sätt för socialtjänsten att hantera en stor problematik. Socialtjänsten inser att de här barnen behöver skydd snabbt och att det inte får bli för krångligt och väljer därför helt enkelt en annan lösning.

Jag tänker att detta inte var syftet med lagstiftningen, så jag vill fråga ledamoten: Vad tänker ni göra för att se till att barn inte får osäkra placeringar på korttidsboenden eller, i värsta fall, inga placeringar alls utan i stället får komma till ett skyddat boende med långsiktig, kvalitativ vård?

Anf. 27 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru ålderspresident! Tack, Maj Karlsson, för att jag får den här frågan! Jag menar det verkligen.

Som jag sa i mitt anförande är familjen, enligt Kristdemokraterna, den viktigaste grundpelaren för att hela samhället ska fungera. Fungerar inte familjen fungerar inte heller samhället. Om barn lider och blir utsatta blir det ännu tyngre att bära.

Det är otroligt viktigt att kvinnojourerna fungerar. Jag har själv besökt en idéburen ideell kvinnojour i Jönköping. Det var innan de nya reglerna trädde i kraft, och på kvinnojouren var de oroliga. Jag besökte dem igen efter att reglerna trätt i kraft, och då tyckte de att det fungerar bra. De ser det positiva i att man har gjort ändringar som tar barnens perspektiv i första hand – att man vill skydda barnen bättre.

Kvinnojouren har bra samverkan med kommunen, och man har ett IOP. Man har fått detta att fungera. Jag önskar att andra kommuner skulle titta på hur man jobbar i Jönköping för att se att det faktiskt kan fungera med de idéburna, de ideella, kvinnojourerna, för jag tror att det behövs alternativ.

Jag har en motfråga till Maj Karlsson. Vi har erfarenheter av kvinnojourer som inte har fungerat, där kvinnor och barn i stället för att bli skyddade har blivit utsatta. Var det inte bra att vi gjorde något åt det? Tycker inte ledamoten Maj Karlsson att något behövde göras för att komma till rätta med de platser som man kommer till för att bli skyddad och i stället blir ännu mer utsatt?

Anf. 28 Maj Karlsson (V)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för svar och för fortsatta frågor!

Jag tycker att det här är en intressant fråga, för det är detta som är den springande punkten. Man har hittat brister i den privata sektorn; man hittar inte bristerna i den ideella sektorn. Där är det helt andra saker som spelar roll, det vill säga att man har ställt krav som inte alls är anpassade till kvinnors och barns behov.

Den ideella jourrörelsen har varit navet i arbetet för att skydda kvinnor och barn i generationer. Det är där vi kan säkra att kvinnor och barn får det skydd de behöver.

Vi är helt överens om att barn ska ha skydd. Det ska vara tryggt och säkert. Men den här lagstiftningen har lett till högre trösklar och smalare korridor. Det är mycket svårare att få hjälp, och det är inte den utveckling vi vill ha.

Eftersom jag känner att ledamoten har ett genuint intresse för det här vill jag också ha en riktig diskussion. Problemet är att vi håller på att slå ut den verksamhet som är navet, till förmån för att göra precis det som ledamoten själv lyfte i sitt anförande. Vi vill inte ha en marknad med kvinnor. Det här är en marknad med våldsutsatta kvinnor och barn. Det är inte okej.

Vi har verksamheter som fungerar väldigt fint för att ge skydd och stöd och för att driva frågorna framåt. Dessa verksamheter håller regeringen på att slå ut, och det är livsfarligt i ordets rätta bemärkelse. Det är därför jag menar att vi måste ta steg som ser till att säkra verksamheten.

Den privata sektorn behöver absolut granskas. I mitt tycke har den inte i den här verksamheten att göra över huvud taget. Men vi måste ha ett skydd som gör att de ideella kvinnojourerna finns kvar; det är det som är navet i arbetet. Vi måste se till att öppna dörrarna så att det inte blir jättehöga trösklar, supersvårt och väldigt byråkratiskt för barn att få skydd. Det är helt centralt.

(Applåder)

Anf. 29 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru ålderspresident! Vi är helt överens. Barn och kvinnor, framför allt, som behöver hjälp ska få hjälp. De ska få hjälp i tid, och det ska inte vara för krångligt.

Att säga att det bara är privata verksamheter som inte har fungerat stämmer inte. Jag tror att det behövs alternativ, men vi måste ha kontroll. Vi behöver ha kontroll på all verksamhet: kommunal, ideell och privat verksamhet. Vi måste ha kontrollverktyg för allt. Annars riskerar vi att skicka kvinnor rakt in i en ny utsatt situation, och det vill ingen av oss.

Jag kan inte säga att det har blivit dåligt för alla bara för att vi har ändrat det här. Det har det inte, men det tar tid att ställa om. Varje gång man ändrar någonting finns det de som tycker att det är jättebra och som välkomnar det. I Jönköping var de oroliga före ändringen men upplever att de nu har en fungerande verksamhet med de nya regelverken och att de har en bra och fungerande relation med kommunen och regionen. Vi behöver se till att andra kommuner också har det.

Jag tror inte att det hjälper att vi ändrar. Jag tror att det är bra med en tillståndsplikt, eftersom vi kan få bort oseriösa aktörer men samtidigt skydda de barn och kvinnor som behöver hjälp. Jag tror att det här är bra. Man behöver vid varje förändring se om det är något som inte har fungerat och i så fall förändra det. Men vi behöver komma till rätta med och få kontroll på detta och se till att utsatta barn och unga får det skydd som de behöver.

Anf. 30 Helena Vilhelmsson (C)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag skulle bara återigen vilja lyfta den fråga som jag tog upp i mina tidigare replikskiften, nämligen frågan om hedersrelaterat våld och förtryck. Jag tycker att det är en komplex fråga som förtjänar en öppen och ärlig debatt om hur vi kommer åt detta, för det är väldigt svårt.

Jag har i tidigare replikskiften problematiserat bärandet av slöja eftersom förtrycket inte sitter i klädesplagget utan hos dem som tvingar kvinnor att bära vissa klädesplagg. Jag vet att Kristdemokraternas partiledare också har uttryckt något i stil med att förbjuda slöja. Jag skulle därför vilja veta hur ledamoten ser på det, hur resonemanget har gått kring det och vad de faktiska vinsterna är.

I sitt anförande nämnde ledamoten hedersrelaterat våld och förtryck i termer av att det är bra att det har kommit en handlingsplan, tror jag. Det står inte så mycket i den nationella strategin om hedersrelaterat våld och förtryck, men en handlingsplan blir bara bra om man gör saker. Utöver hur ledamoten ser på ett förbud mot slöja skulle jag därför vilja veta vad Kristdemokraternas viktigaste förslag är för att förhindra och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.

Anf. 31 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr ålderspresident! Jag tackar Helena Vilhelmsson för frågan.

När det gäller niqab och burka har Kristdemokraterna varit jättetydliga. Vi har ett rikstingsbeslut på att vi vill förbjuda kläder som döljer ansiktet. Det har med trygghet och säkerhet att göra. När du möter en människa ska du kunna se vem det är. Niqab och burka är verkligen ett uttryck för riktigt förtryck. Vi har inte alls sagt att det ska vara ett förbud mot slöja.

Det har varit många anföranden här i dag, och många handlar om vad förtryck är. Kvinnor kan utsättas för förtryck rent ekonomiskt. En man som kontrollerar vad hon handlar och vad pengarna går till kan vara ett förtryck. Ett förtryck kan vara att hon inte får umgås med vem hon vill. Det kan vara att en man styr vilka vänner hon har.

När vi talar om förtryck handlar det inte bara om hedersförtryck. Det finns kvinnor som är födda i Sverige, och vars förfäder har bott och levt i Sverige i generationer, som lever under förtryck. Här handlar det, precis som jag var inne på i mitt anförande, om att inte titta bort. Det handlar om att våga se när någon utsätts för våld eller förtryck eller utsätts på annat sätt, kanske ekonomiskt.

För mig är detta kanske den bästa handlingsplanen. Vi kan skriva handlingsplaner på 100 sidor eller 2 000 sidor, men det viktigaste är hur du och jag handlar som medmänniskor när vi ser människor som lever under förtryck.

Anf. 32 Helena Vilhelmsson (C)

Herr ålderspresident! Jag tycker att det var skönt att höra att Kristdemokraterna verkligen har flera perspektiv på eventuella förbud mot klädesplagg. Jag tror att det blir väldigt svårt med tanke på grundlagen, men nu förstår jag ingången bättre ur KD:s perspektiv. Jag ser att det inte, som jag befarar att det skulle bli med Sverigedemokraternas perspektiv, blir en migrationspolitisk åtgärd snarare än en åtgärd för att skydda kvinnor.

Jag tycker också att det är bra att det nu finns ett sjätte och ett sjunde delmål. Jag tillhör dem som tycker att det är bra att det specas, för det är en särskild typ av förtryck. Det vill jag göra tydligt.

Jag tycker också att vi måste vara duktiga på att tala om vad vi har för lösningar på problemet. Vi måste utbyta dessa med varandra så att vi kommer till skott. Jag tycker inte att vare sig den nationella strategin eller handlingsplanen är tillräckligt tydlig med konkreta förslag. Jag tänker därför komma med några förslag som ledamoten kan ta med sig till regeringens arbete, oavsett vilken regering det blir efter valet.

Jag tycker att det är avgörande att det skrivs in i förskolans läroplan. Där finns det i dag inte några skrivningar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi behöver en kompetenshöjning i hela samhället både när det gäller personal inom skolan och när det gäller personal inom rättsväsendet. Hur identifierar man hedersrelaterat våld och förtryck?

Vi behöver ha handlingsplaner i skolorna för hur man ska agera om man upptäcker det. Vi behöver ha ett nationellt frånvaroregister, som jag tror fortfarande inte finns.

Vi behöver ett stärkt stöd vid gränsen. Centerpartiet är för alla förslag som gör att gränspoliser och gränspersonal kan sätta stopp för befarade olagliga utresor.

Vi behöver ha en tillsynsplan för Ivo. Vi har beslut om ett starkare skydd mot oskuldsingrepp och så vidare, men vi har inte gett Ivo i uppdrag att utöva någon särskild tillsyn. Vad är då vitsen med den nya lagstiftningen? Det finns oändligt mycket mer att göra.

Anf. 33 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr ålderspresident! Nu kom ledamoten med väldigt många goda förslag. Ledamoten får gärna skicka dem till mig, för jag hann inte skriva ned alla.

Jag vill återvända till det som jag sa förut. Vi kan skriva hur många handlingsplaner som helst, men i grund och botten handlar det om hur jag och ledamoten bemöter våra medmänniskor. Om vi inte vågar prata med unga män och pojkar om vad förtryck är hjälper det inte med ett förbud mot slöja.

Det börjar med hur vi ser på och behandlar varandra. Vi kommer aldrig att komma till rätta med detta om vi inte börjar när barnen, både flickor och pojkar, är små eller om jag inte är frimodig nog att våga säga ifrån när jag ser att någonting inte är okej eller rätt.

Jag tror inte att förbud är den bästa vägen att gå. Jag tror mer på att samtala, våga ta den konflikt som blir och våga vara obekväm och säga: Det som du utsätts för är inte okej. Så här fungerar det inte i vårt land.

Jag tror på att verkligen tala om våra värderingar, om hur man ska vara mot varandra och om vad det innebär att vara medmänniska i Sverige. Det handlar om att leva tillsammans och ha respekt för varandra – både män och kvinnor. Jag tror att det är den bästa handlingsplanen vi någonsin kan få. Sedan kan vi fortsätta att skriva handlingsplaner, som är bra att ha som grund, men i längden handlar det om hur jag och ledamoten möter våra medmänniskor.

Anf. 34 Helena Vilhelmsson (C)

Herr ålderspresident! Ja, vänner, då är det dags för mandatperiodens sista jämställdhetsdebatt. Jag tänkte göra ett försök till sammanfattning, för det är ju extra viktigt med resultat nu när vi upplever en backlash utan dess like för jämställdheten i världen och i Sverige. Vi ska komma ihåg att vi under fyra år har haft en regering som haft väldigt högt tonläge när det gäller just jämställdhet.

Har mäns våld mot kvinnor minskat? Nej. Utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten går bakåt. Löneskillnaderna ökar. Pappors uttag av föräldraförsäkringen minskar eller står still. Hur är det med kvinnors företagande? Sverige ligger i bottenligan i Europa, typ. Har vi mer fällande domar för sexuellt våld? Nej. Fler flickor än någonsin är utsatta för oönskat sexuellt beteende. Minskar det hedersrelaterade våldet? Nej. Prioriterar regeringen jämställdhet i sitt systematiska arbete? Nej. Man tar bort skrivningar om jämställdhetsintegrering.

Herr ålderspresident! Vi har ofta fått höra att regeringen nu på slutet har gjort den största satsningen på jämställdhet någonsin i innevarande års budget. Sanningen är dock att regeringen under mandatperioden inte bara misslyckats med att föra jämställdhetspolitiken framåt utan faktiskt också aktivt nedmonterat den. Vi ser en tyst nedmontering av jämställdhetsarbetet.

Jag ska försöka paketera den här kritiken lite innan jag går in på själva betänkandet.

Först har vi detta med borttagna krav i regleringsbreven, alltså att man tar bort styrningen. Centerpartiet har skarpt kritiserat att regeringen strukit kraven på jämställdhetsintegrering i regleringsbreven för över 40 myndigheter. Vi ser detta som en tydlig signal om att jämställdhet inte längre är en självklar och prioriterad del av myndigheternas kärnuppdrag. Ett beslut i Regeringskansliet ersätter inte samtliga myndigheters mätbara mål som garant för jämställdhetsfokus.

Vi ser urholkade konsekvensanalyser. Förra veckan debatterades för KU:s räkning kommittéväsendet här i kammaren. Centerpartiet menar att jämställdhetsanalyser i statliga utredningar har blivit en pappersprodukt. Även när en utredning visar att ett förslag kommer att få negativa konsekvenser för jämställdheten väljer regeringen ofta att ändå gå vidare utan att presentera motåtgärder. Det betyder att ansvarsutkrävandet försvinner.

Vi ser också som sagt otillräckliga åtgärder för ekonomisk jämställdhet. Regeringens politik adresserar inte de strukturella ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män. I vissa fall förvärrar den dem.

Vi saknar en sammanhållen strategi för att minska gapet i livsinkomst, som till stor del beror på ojämställt uttag av föräldraförsäkring.

Vi ser också ett bristande stöd till kvinnors företagande. Regeringen vidtar inte tillräckliga åtgärder för att förbättra villkoren för kvinnors företagande, särskilt inte när det gäller tillgången till riskkapital. Även för kvinnors företagande är föräldraförsäkringen oerhört viktig.

Det mest allvarliga tycker jag ändå är att man brister i ambition i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Där har det inte gått framåt, nationell strategi till trots. Vi har till exempel inget lämnaprogram på plats.

Trots fagra ord i dokument och en del uppdrag kvarstår faktum: Den farligaste perioden är när kvinnan bestämt sig för att lämna relationen. Det är då hon mördas. Ändå finns det inte vare sig program eller ekonomiskt stöd, trots att det står omnämnt i strategier och dokument. Det finns dock för män som lämnar kriminella miljöer. Där finns ett strukturerat exitstöd.

Det handlar också om osäkra villkor för civilsamhället. Kvinno- och tjejjourernas finansiering är fortfarande kortsiktig och projektbaserad. Vi behöver ha en nationell modell som garanterar en långsiktig och stabil grundfinansiering.

Tanken med reformen om tillståndsplikt för skyddade boenden var bra, men hur har det gått? Vi har fakta på bordet. Statskontoret kom i sin delrapport för några veckor sedan med svidande kritik. Jag ska sammanfatta några av deras slutsatser.

Färre vuxna och barn söker och erbjuds insats med skyddat boende, trots att inget tyder på att våldet har minskat. Statskontoret ser tendenser till att skyddat boende används mer som en sista utväg, vilket är precis motsatsen till intentionerna bakom skyddat boende inom socialtjänsten.

Statskontoret konstaterar att onödigt många skyddade boenden läggs ned, bland annat på grund av rättsläget gällande exempelvis alkoholförbud i skyddade boenden samt andra otydliga krav. Det kan handla om för få toaletter, trots att antalet toaletter inte har varit något problem i skyddade boenden någonsin. Men nu är det tydligen det, bara för att Ivo granskar det.

Sammantaget har antalet skyddade boenden nästan halverats, enligt Statskontoret. För första gången är det också fler män än kvinnor som bor på skyddade boenden, samtidigt som antalet platser har minskat. Detta beror inte på att kvinnor är mindre hotade.

Statskontoret bedömer sammantaget att det finns en risk för att inte alla vuxna och barn som behöver komma till skyddat boende får göra det, vilket kan få katastrofala följder för såväl individen som samhället.

Slutsatsen måste bli ett krav på omtag. Som nämnts lyftes det i socialutskottet, men regeringspartierna röstade inte för det.

Vi behöver frysa tillståndsplikten. Det är en högst rimlig och akut åtgärd. Tillstånd ska inte falla på antalet toaletter eller ett alkoholförbud. Att det blir dyrare för boendena på grund av tillståndsplikten får inte heller gå ut över kvinnor och barn. Det är dock det vi ser i dag, eftersom socialtjänsten inte har råd att placera kvinnor och barn där. Men man måste ju köpa platser. Man har ett ansvar för brottsutsatta, och det är också ett lagkrav.

Ändå har regeringen mage att försvara den här reformen to the bitter end. Det är inte rimligt.

Låt mig då gå över till betänkandet och regeringens tioåriga strategi. Den är bra, varken mer eller mindre. Den hade kunnat vara tydligare från början och ge mer inriktning, även om det kommer att komma handlingsplaner. Ord, hur välformulerade de än är, stoppar ju inte slag och bryter ingen isolering. De ger ingen framtidstro till den som tvingas fly sitt eget hem. För detta krävs handling, konkreta åtgärder och resurser.

Sett i kombination med min erfarenhetsmässiga utvärdering av Tidös jämställdhetspolitik blir både strategin och utskottets behandling av den ganska bristfälliga.

Ett av de mest effektiva sätten att kontrollera och bryta ned en annan människa är genom ekonomiskt våld. Att förvägras rätten att styra över sin egen ekonomi, att inte ha ett eget bankkonto, att tvingas redovisa varje kvitto och att se gemensamma tillgångar försvinna är en verklighet för alltför många, främst kvinnor, i Sverige i dag.

Det ekonomiska våldet är en osynlig bur som gör det oerhört svårt att lämna en destruktiv relation. Denna aspekt av våldet behandlas väldigt styvmoderligt i regeringens strategi. Vi måste ge socialtjänst, polis och rättsväsen bättre verktyg att identifiera och agera mot detta förtryck. Vi måste stärka det stöd som erbjuds offren.

För detta behövs en enhetlig definition av vad ekonomiskt våld är. Inte ens det finns än.

Det värsta är att myndigheterna medverkar till ekonomiskt våld. Också detta omnämns väldigt styvmoderligt i strategin, trots att Riksrevisionen nyligen lämnat en rapport som också innehöll svidande kritik mot regeringen. Jag vet att det är på gång, men det fokuseras inte tillräckligt mycket på det.

Jag ser att min talartid rinner ut.

Centerpartiet har i sin följdmotion yrkat på att könsperspektivet ska preciseras tydligare i strategin. Vi anser inte att det är tillgodosett. Det räcker inte heller att ange ett sjunde delmål som svar på förslaget att förtydliga perspektivet om hedersrelaterat våld och förtryck i strategin, vilket också ingick i vår följdmotion. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).

Anf. 35 Merit Frost Lindberg (M)

Herr ålderspresident! Ingen lagstiftning i världen, inga nya delmål, myndighetsuppdrag eller reformer, kommer att räcka för att vi ska få jämställdhet i Sverige så länge allt det arbete vi gör får fortsätta undermineras av odemokratiska och kvinnofientliga krafter.

Ett värderingskrig pågår i Sverige, och jag menar bestämt att Centerpartiet har tagit sida i detta krig i och med att man förordar Socialdemokraternas Magdalena Andersson till statsminister tillsammans med det vänsterparti som vi vet kommer att bli en del av den regeringen. Så allierar man sig med en vänsterextremistisk politik.

På något sätt lyckas Centerpartiet hela tiden nästla sig ur att man faktiskt har intagit denna position, att man har tagit ställning och valt sida. Vi vet alla att det inte finns någon mitt. Den position som Centerpartiet låtsas om finns inte.

Det finns två sidor i kriget, och det är för mig obegripligt hur Centerpartiet och ledamoten kan prata om jämställdhet, inte minst i fråga om de hedersrelaterade områdena, och samtidigt stötta en regering tillsammans med Vänsterpartiet. Jag skulle gärna vilja ha svar från ledamoten eftersom jag inte fick det nyss. Hur går det ihop med grunden i jämställdhetsarbetet?

Anf. 36 Helena Vilhelmsson (C)

Herr ålderspresident! Vi tar väl frågan igen. Det här är Moderaternas enda fråga. Jag kan tycka att det här är att undvika kärnfrågan. Det vi diskuterar i dag är regeringens jämställdhetspolitik. Moderaterna gör det till ett val, som ska avgöras efter valet som faktiskt sker i september.

Jag har tidigare sagt från talarstolen att det är lite intressant att Moderaterna står här och pratar om värderingsförskjutningar och allvarliga jämställdhetspolitiska konsekvenser när man själv har röstat igenom en angiverilag som får konsekvenser för barn och kvinnor. Man har försökt att rösta igenom ett förslag om att sätta 13-åringar i fängelse och barn i förvar. Man medverkar till utvisningar som får konsekvenser för unga. Regeringen arbetar med att skärpa straffet för dem som utsätter unga i Sverige för hedersrelaterat våld och förtryck, samtidigt som man gladeligen skickar dessa unga tillbaka till länder där samma förtryck råder. Det här är något som Moderaterna tycker är helt okej.

Moderaterna tycker till och med att det parti som har gått i bräschen för dessa frågor, nämligen Sverigedemokraterna, ska sitta i regeringen efter nästa val. Det tycker inte Centerpartiet. Vi tycker inte heller att Vänsterpartiet ska sitta i regeringen.

Jag förstår inte varför tonläget är så högt från Merit Frost Lindberg när man själv sitter i den båt man gör.

Jag säger återigen: Vi tänker inte sitta i regering med Vänsterpartiet. Tänker Moderaterna sätta sig i en regering med Sverigedemokraterna?

(Applåder)

Anf. 37 Merit Frost Lindberg (M)

Herr ålderspresident! Tonläget är högt därför att det är en skrämmande situation.

Kanske Centerpartiet inte sätter sig i en regering, men man kommer onekligen att stötta en regering. Vilken den regeringen blir har man nu klargjort.

Många personer har rensats bort från Vänsterpartiet tidigare på grund av högst tveksamma och skrämmande värderingar. Det har varit 24 personer i den här omgången. Några ytterligare finns i riksdagen.

Den reporter som granskade frågan kommunicerade också att om hon hade granskat bredare och lyft fram alla de förtroendevalda med Hamaskopplingar som har demonstrerat eller delat inlägg på sociala medier hade det blivit betydligt fler än de 24 personerna. Det här är ett utbrett skrämmande problem i ett parti som finns i riksdagen.

För mig är det här helt obegripligt. Att Centerpartiet kan stå här med hedern i behåll och prata jämställdhet samtidigt som man har tagit ställning för en regeringssida med detta som grund är för mig hyckleri. Jag kommer aldrig att förstå hur ledamoten, som har en hög svansföring och ett stort engagemang i frågorna, kan försvara Centerpartiets hållning.

Anf. 38 Helena Vilhelmsson (C)

Herr ålderspresident! Ett påstående blir inte sant ju oftare man säger det.

Jag vädjar till ledamoten att lyssna på mitt svar. Det är sant. Centerpartiets stöd kommer inte gratis. Centerpartiet kommer i en eventuell regeringsförhandling att hålla fanan högt. Vi kommer inte att sälja vår själ, vilket samtliga allianspartier i den här regeringen har gjort jämfört med hur politiken såg ut när den bedrevs i Alliansen. Det var då när värderingar var viktiga och jämställdhet var viktigt.

En gång hade Moderaterna en politik och en partiledare som stod för de värderingarna. Så är det inte i dag. Det spelar ingen roll om vi skulle knacka på dörren och säga att vi vill förhandla. Ulf Kristersson har varit tydlig: Han vill inte ha oss. Det var därför vi framförde vårt statement för ett par veckor sedan. Det betyder fortfarande inte att Vänsterpartiet ska sitta i en regering där Centerpartiet ingår. Det betyder inte att vi i en regeringsförhandling kommer att sälja vår själ.

Vi har sett hur det går när före detta borgerliga partier gör så, och vi tänker inte upprepa det.

Helene Odenjung (L)

Anf. 39 Helene Odenjung (L)

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande AU13, och jag ska försöka hålla mig till betänkandet i debatten.

Frihet från våld, förtryck och utnyttjande är namnet på den nationella strategi som vi debatterar i dag. Friheten är liberalismens kärna, inte som ett abstrakt ideal utan som något djupt konkret i människors vardag: Frihet att välja sitt liv. Frihet att bestämma över sin kropp. Frihet att lämna en relation, en familj, ett sammanhang utan rädsla.

Men för den som lever under hot, våld och förtryck är friheten inte självklar. Den är begränsad och ibland helt fråntagen. Det är därför detta betänkande är så viktigt.

Vi ser faktiskt att vissa förbättringar har gjorts över tid, men vi vet också att i genomsnitt 13 kvinnor dödas varje år av en man som de har eller har haft en relation med. Det är en minskning från 20 per år i början av 00-talet, men varje mord är ett misslyckande och ett stort samhällsproblem.

Vi vet att våld i nära relationer fortfarande är utbrett. Vi vet att hedersförtryck begränsar människors livsval. Vi vet att stödet inte är jämlikt över landet, och vi vet att alltför många brott inte klaras upp. Detta är inte bara ett jämställdhetsproblem, utan det är ett frihetsproblem och ett stort problem för rättsstaten.

För mig som socialliberal börjar allt med individen. Det innebär ett kompromisslöst försvar av varje människas autonomi, varje människas rättigheter och varje människas möjlighet att leva sitt liv utan tvång. Det innebär också en tydlig slutsats. När friheten hotas måste staten vara stark, inte stark för sin egen skull utan stark för den som är utsatt.

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja ta mig friheten att påminna om många av de reformer som i dag är självklara och som har drivits av ett tydligt liberalt engagemang, ofta i motvind med stort motstånd, men som sedan omfamnats av de flesta som uttryck för den liberala demokratin: allmän folkskola, kvinnlig rösträtt, lagen mot barnaga, pappamånader i föräldraförsäkringen och hbtqi-personers rättigheter. Det här är bara några av dem.

Liberaler har alltid varit med och drivit på, och vi har gjort det nu också: skärpt lagstiftning mot våld i nära relationer, stärkt skydd för brottsoffer, inte minst genom kvinnojourernas roller, samtyckeslagen, som flyttade fokus till individens rätt att säga ja eller nej, skärpta straff för hedersrelaterade brott, barnäktenskapsbrott och särskild straffskärpningsgrund för hedersmotiv samt stärkt skydd för barn som bevittnar våld. Listan kan göras ännu längre, och vi har varit tydliga i en fråga där andra ibland har tvekat. Hedersförtryck är inte ett uttryck för kultur, utan det är ett uttryck för förtryck. Och det ska bekämpas med hela rättsstatens kraft.

Herr ålderspresident! Jag vill ur det socialliberala perspektivet vara tydlig med att vi inte accepterar att flickor eller för den delen pojkar begränsas i sina livsval, att kvinnor kontrolleras av familj eller släkt eller att våld normaliseras i hemmets slutna rum. Här krävs det mer än vackra ord och formuleringar. Det krävs tydliga krav. Det krävs ansvarstagande och ibland även politiskt mod att vara obekväm. Friheten är inte förhandlingsbar.

Trots strategier och insatser är utmaningarna betydande. Vi ser ett ojämnt skydd. Det är inte acceptabelt att tryggheten beror på var i landet man bor.

Att brott inte klaras upp innebär ett dubbelt svek, både mot den utsatte och mot rättsstaten. Vi har en för svag rättskedja.

När det gäller det hedersrelaterade våldets och förtryckets komplexitet krävs det ett långsiktigt arbete men också skarpa åtgärder här och nu. Det förebyggande arbetet når inte hela vägen. Vi behöver bli bättre på att upptäcka våld tidigare, innan det eskalerar, och på att göra något.

Om vi menar allvar med denna strategi behöver vi ha tydliga prioriteringar. Det krävs en starkare rättsstat. Fler brott ska utredas och klaras upp. Skyddet för brottsoffer måste stärkas.

Vi behöver ett likvärdigt stöd i hela landet. Det ska inte spela någon roll var man bor. Hjälpen ska finnas där.

Det krävs tidiga insatser. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället måste ha verktyg för att agera tidigt.

Vi behöver sprida mer kunskap och kompetens. Våldets mekanismer måste förstås i alla delar av samhället, inte bara när det gäller det fysiska våldet. Det gäller också det ekonomiska våldet och det psykiska våldet, för att ta två ytterligare exempel.

Det krävs också ett konsekvent individperspektiv. Ingen tradition, ingen norm och ingen kultur kan stå över individens frihet.

Herr ålderspresident! Vi kan vara stolta över det arbete som görs. Men vi kan inte vara nöjda. Strategier är viktiga. Men det är resultaten som räknas. Varje gång en kvinna inte får skydd, varje gång ett barn tvingas leva i rädsla och varje gång ett brott inte klaras upp har vi mer att göra.

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till alla som varje dag står där på frontlinjen. Det är socialtjänstens och skolans alla medarbetare, polis och rättsväsen, kvinnojourer och civilsamhällesorganisationer – alla ideella krafter som aldrig ger upp. Ni gör skillnad varje dag.

Herr ålderspresident! Låt mig ta tillfället i akt att säga något personligt. Detta blir mitt sista anförande i denna kammare – åtminstone för denna gång, ska jag kanske tillägga. Det har varit ett stort förtroende att få arbeta här efter nästan 30 år i kommunpolitiken, att få vara med och driva frågor om människors frihet, trygghet och värdighet. Det finns så mycket vi behöver samarbeta om och förändra.

Jag lämnar riksdagen med både stolthet över det som gjorts och ödmjukhet inför det arbete som återstår. Jag vill uppmana er som fortsätter: Ge inte upp! Tveka inte! Och kompromissa aldrig om människors frihet! Kampen mot våld och förtryck är inte något projekt. Det är ett ansvar.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla kollegor för engagemanget, de respektfulla samtalen och det gemensamma ansvarstagandet. Trots olika uppfattningar har vi tillsammans burit demokratins arbete framåt.

Jag vill även rikta ett stort tack till riksdagens alla medarbetare för att de är så professionella och uthålliga. Utan er fungerar inte detta hus, vågar jag påstå.

Herr ålderspresident! Som avslutning vill jag ändå säga: Friheten måste försvaras i samhället, i rättsstaten men också i det mest privata. Den mest utsatta människan måste kunna lita på att samhället står på hennes sida.

(Applåder)

Anf. 40 Sofia Amloh (S)

Herr ålderspresident! Jag vill tacka ledamoten för anförandet. Jag håller med om många delar i det.

När det gäller framför allt den historiska utblicken över vad ledamotens parti, Liberalerna, har åstadkommit kan jag säga att det många gånger har varit i armkrok med socialdemokratin, om vi inte har växeldragit, som vi har åstadkommit de här stora, oerhört viktiga förändringarna för Sverige. Tyvärr har ledamotens parti valt en annan väg de senaste fyra åren. Det tycker vi är olyckligt, och vi beklagar det.

Nu vittnar vi om alarmerande rapporter om att få barn placeras på skyddade boenden. Vi ser att trösklarna till skyddade boenden har höjts och att boendena inte används som den förebyggande insats de är. Reformen om tillståndsplikten, som har trätt i kraft, har sorterat bort inte bara oseriösa aktörer utan även boenden av god kvalitet som kvinnojourer driver. Nästan 40 kvinnojoursdrivna boenden har fått lägga ned.

Min fråga är: Varför har regeringen inte gjort någonting åt det här? Varför har man inte gett Ivo ett tydligt uppdrag om hur tillståndsplikten ska tillämpas, för att ge kvinnor och barn det skydd som de har rätt till? Och varför har man inte påskyndat utvärderingen av lagstiftningen?

Helene Odenjung (L)

Anf. 41 Helene Odenjung (L)

Herr ålderspresident! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det är verkligen en viktig fråga.

Om man backar bandet tror jag att vi är eniga om skärpta krav för kvinnojourer och förutsättningarna för hur kvinnojourer och skyddade boende generellt sett ska drivas. Jag tror dessutom att det är viktigt att man är ödmjuk i fråga om att en utvärdering får ta tid.

I det här fallet är jag inte ensam om att ha noterat att konsekvenserna av de skärpta kraven har blivit drastiska. Men ledamoten Camilla Rinaldo Miller beskrev tidigare att man i Jönköping har nått en lösning med IOP:er och att man inte längre är lika orolig som före reformens införande.

Jag tror helt enkelt att man behöver kika vidare på detta. Varför man inte har gjort det redan kan jag inte svara på, ska jag ärligt säga. Det är ingen idé att hitta på att jag har svar på en fråga som jag inte har svar på. Men jag kan säga att det är en fråga som verkligen inte är av liten dignitet. Jag skulle vilja hävda att man tvärtom tittar på detta skyndsamt, eftersom man inte vill att det ska bli färre platser.

Med det sagt vill vi dock inte ha dåliga boenden heller. När det gäller de som inte har fått tillstånd har skälet inte bara varit brist på toaletter eller att det har serverats alkohol, utan det har också varit riktigt dåliga boenden som har fått stänga. Det är bra.

Men när det gäller skälet till att fler inte har blivit placerade finns det säkert flera förklaringar till det. Jag är ödmjuk när det gäller att man behöver kika vidare på det.

Marléne Lund Kopparklint (-)

Anf. 42 Sofia Amloh (S)

Herr ålderspresident! Regeringen väntar så pass länge med utvärderingen som till ungefär årsskiftet 2027/28. Det finns en risk med det. Hur många kvinnojoursboenden kommer att finnas kvar när den utvärderingen kommer? Man kan påskynda, man kan tidigarelägga och man kan som sagt också ge ett uppdrag till Ivo om tillämpningen av lagstiftningen. Det är inte en stor sak.

När man ser hur det här breder ut sig över hela landet – det är allvarligt – bör man inte titta. Då bör man agera. Det har den här regeringen, som ledamotens parti som sitter i, inte gjort. Det tycker jag är väldigt olyckligt.

Det handlar inte bara om lagstiftning på det här området. Det är tydligt att det också krävs pengar. Med tanke på handling behöver vi också se finansiering. Det är olyckligt att den här regeringen väljer att inte göra någonting, trots att vi ser den här stora krisen breda ut sig och att kvinnor och barn inte får det skydd som de har rätt till. Regeringen har avsatt noll kronor i vårändringsbudgeten. Socialdemokraterna har lagt 100 miljoner bara i vårändringsbudgeten.

Varför har den här regeringen inte gjort mer, om detta är så viktigt och så allvarligt som man framställer det som här?

Helene Odenjung (L)

Anf. 43 Helene Odenjung (L)

Herr ålderspresident! Jag sitter inte i regeringen – jag företräder ett parti som sitter i regeringen.

När det gäller den långsiktiga finansieringen av kvinnojourer och skyddade boenden har Liberalerna, både jag själv och många företrädare före mig, under väldigt lång tid drivit på för en finansiering av skyddade boenden. Detta finns i den ordinarie budgeten. Att det inte fanns pengar i vårändringsbudgeten – att det är noll kronor – låter fint att säga här i kammaren när ni har lagt pengar i er budget. Men i realiteten är det inte sant. Det finns pengar avsatta i den ordinarie budgeten.

Men med detta sagt ser jag fortfarande med oro på det som händer runt om i landet. Jag är övertygad om att både mina partikamrater runt om i landet och ni som kommer att vara kvar här – jag riktar mig till resten av ledamöterna i kammaren – kommer att jaga både regeringen och era egna företrädare i kommuner och regioner för att se till att samarbetet fungerar bättre. För så här i slutfasen kan jag kosta på mig att säga att jag tycker att det fortfarande är för mycket så att regering och riksdag skyller på kommuner och regioner, och lite tvärtom.

Jag tror att vi kan bättre. Jag tror att vi behöver kroka arm för att tillsammans skapa ett betydligt bättre samhälle, inte bara för de utsatta barnen utan faktiskt på väldigt många nivåer. Att ta ett gemensamt ansvar tror jag att vi alla skulle tjäna på.

Anf. 44 Marléne Lund Kopparklint (-)

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Min kollega ledamoten Sara Gille har berört flera ämnen som är viktiga. Jag vill dock fokusera på barnen. Jag tänker på barnen som sitter på sina rum och lyssnar och som hör röster höjas genom väggen, lär sig känna igen stegen i hallen och känner i magen när något är på väg att hända. Och jag tänker på barnen som nästa morgon går till skolan för att de lärt sig att verka som att ingenting har hänt.

När vi talar om våld i nära relation talar vi mycket om den vuxna som utsätts. Det är naturligt och viktigt. Men vi får aldrig glömma de barn som lever mitt i våldet. Vi bör tala om dem lika mycket. Det är barn som kanske aldrig själva blir slagna men som ändå får sina liv präglade av rädsla, oro och otrygghet. Men det är också barn som själva utsätts för psykiskt eller fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Vi vet att barn som växer upp med våld löper ökad risk för psykisk ohälsa, svårigheter i skolan och problem långt senare i livet. I värsta fall leder utsattheten till självskadebeteende och suicid.

Herr ålderspresident! Därför måste vi bli bättre på att upptäcka de här barnen, och det är Sverigedemokraternas ambition. Det som oroar mig mest är inte alltid det våld vi känner till utan det våld vi inte ser, som drabbar barn som aldrig berättar. Bara ett av tio barn som utsätts för sexuella övergrepp berättar om det.

Därför kan vi aldrig lägga ansvaret på barnen, utan det är vi vuxna som måste ta ansvar på det här området. Barnen har oftast inte orden. Vissa förstår inte ens att det de utsatts för är fel. Andra tror att det är så familjer fungerar.

Därför spelar skolan en viktig roll. Läraren, skolsköterskan, kuratorn och fritidspersonalen som möter de här barnen varje dag ser förändringarna: Barnen blir tröttare, oroligare, tystare. Men att se är inte samma sak som att agera.

Därför behöver vi fortsätta stärka kunskapen om hur våld yttrar sig hos barn och ge vuxna mod att ställa de frågor som ibland känns svåra att ställa. Det handlar om tidig upptäckt och förebyggande arbete, något som regeringen och Sverigedemokraterna lyfter fram.

Herr ålderspresident! Det finns barn som i detta ögonblick sitter hemma och hoppas att kvällen ska bli lugn. Det finns barn som gick till skolavslutningen med en klump i magen. Medan de andra såg fram emot sommarlovet visste de barnen att deras fristad skulle stängas.

Det finns barn som bär på hemligheter som inget barn ska behöva bära på. De behöver inte fina formuleringar, och de behöver inte vuxna som inte ser – tvärtom. Vi behöver ett samhälle som faktiskt agerar när barn utsätts för de här svårigheterna.

Herr ålderspresident! Jag önskar att jag kunde säga att vi är framme, men det är vi inte. Men jag känner en större trygghet i att regeringen fortsätter att stärka arbetet för barns rätt till trygghet och skydd. Varje barn som upptäcks i tid, får hjälp och slipper utsättas är ett barn som får en annan framtid.

Herr ålderspresident! Eftersom detta är den sista debatten vill jag önska er en trevlig sommar.

(Applåder)

Mats Berglund (MP)

Anf. 45 Mats Berglund (MP)

Herr ålderspresident! Frihet är ett stort ord. Men för den som lever med våld i sin vardag är frihet något mycket konkret, som också kan vara väldigt flyktigt.

Våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat förtryck, prostitution och människohandel är några av de allvarligaste kränkningarna av människors frihet. Det handlar inte bara om brott; det handlar om makt, om normer och om vem som får leva i trygghet.

Regeringen presenterar en nationell strategi, och det är bra. Men från Miljöpartiets sida ser vi tydliga brister. Strategin saknar skärpa, den saknar viktiga perspektiv och den riskerar att inte nå dem som behöver den mest.

Herr ålderspresident! Det förebyggande arbetet är avgörande. Vi vet att våld inte uppstår i ett vakuum. Det formas i miljöer där ojämställdhet och destruktiva normer får fäste. Därför måste vi investera mer långsiktigt – i skolan, civilsamhället och det lokala arbetet. Det handlar om att arbeta med normer, om att ge våra unga verktyg att hantera relationer och om att upptäcka risker tidigt.

Här menar vi att strategin inte räcker till. Den saknar tydliga åtaganden och långsiktig finansiering. Utan detta riskerar arbetet att bli kortsiktigt.

Herr ålderspresident! När våldet sker måste samhället finnas där. Den som utsätts ska få stöd snabbt och rättssäkert. Men i dag varierar stödet beroende på var i landet du bor. Så ska det inte vara; det är inte rimligt. Den som lämnar en våldsam relation befinner sig i en av de mest riskfyllda situationer en människa kan befinna sig i. Då måste stödet vara likvärdigt. Staten behöver ta ett större ansvar. Och civilsamhället, som ofta gör ett avgörande arbete, måste få stabila villkor.

Herr ålderspresident! Jag vill särskilt lyfta två perspektiv som är alltför svagt representerade i strategin.

Det första är hbtqi-perspektivet. Hbtqi-personer löper ökad risk att utsättas för våld, ofta i former som ser annorlunda ut, som hot om att bli outad eller kontroll kopplad till identitet. Men i strategin är detta nästan helt osynligt. Det är ett problem, för när politiken inte ser riskerar stödet att inte fungera.

Det andra, herr ålderspresident, är funktionsrättsperspektivet. Personer med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och möter ofta större hinder när det gäller att få hjälp. Det kan handla om beroende av förövaren eller bristande tillgänglighet. Detta kräver riktade åtgärder, tillgängliga stödinsatser och ökad kompetens. Att bara nämna detta i förbifarten räcker inte.

Herr ålderspresident! I grunden handlar detta om frihet: friheten att leva utan rädsla och friheten att vara den man är. Den friheten är inte jämnt fördelad i dag. Därför behöver vi en strategi som är skarpare, mer inkluderande och mer handlingskraftig – en strategi som omfattar alla.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)

Anf. 46 Sara Gille (SD)

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag tänkte lite grann beröra det faktum att ledamoten tillhör ett parti som har representanter som har vägrat att ta kvinnor i hand. Det har motiverats med religion. Sverigedemokraterna anser att kvinnor och män ska behandlas lika och att man måste stå upp för kvinnors frihet och lika värde.

Miljöpartiet är också ett parti med återkommande kopplingar till de turkiska Grå vargarna.

Jag skulle därför vilja ställa en fråga till ledamoten: Anser Miljöpartiet att det är förenligt med svensk jämställdhet att kvinnor och män behandlas olika med hänvisning till religiösa normer?

Mats Berglund (MP)

Anf. 47 Mats Berglund (MP)

Herr ålderspresident! Tack, Sara Gille, för frågan! Jag tror att ledamoten syftar på händelser som ligger drygt tio år tillbaka i tiden. Under 2015 var det, tror jag, två incidenter, och dem tog partiet hand om väldigt kvickt. Det gällde Grå vargarna. Det var en person som lämnade partiet direkt efter detta.

Detta med att inte ta i hand gällde också en person som lämnade partiet.

Jag ska inte ställa någon fråga om alla de problem som finns i Sara Gilles parti. Vi har sett ett antal skandaler i hennes parti bara den senaste veckan, precis som nästan alla veckor, skulle jag säga.

Jag tycker att den här debatten är fullständigt överflödig. För Miljöpartiet är alla människors lika värde oerhört viktigt. Det ligger i kärnan av vår politik.