Franchising

Betänkande 1997/98:LU7

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU07

Franchising

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1997/98
LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner (s resp. m), som väckts under
den allmänna motionstiden 1997, vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om
lagstiftning rörande franchising.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1997/98:L903 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagstiftning som reglerar
franchiseverksamheten i Sverige.
1997/98:L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagstiftning om franchising.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som väckts under den allmänna
motionstiden 1997 vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om lagstiftning
rörande franchising. Som allmän bakgrund till motionsspörsmålen bör upplysas
följande.
Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare,
franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning
sälja varor eller tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt
uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida.
Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.
Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan
parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor
och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising
tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987
överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga utredningen
till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns
således inte.
Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär inte
att franchiseverksamhet bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska
Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en
ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att
verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som har
såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat etiska
regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som
skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk
franchising.
Franchising berörs också av EG:s konkurrensrätt och konkurrenslagen
(1993:20). De grundläggande konkurrensreglerna i Romfördraget (artiklarna 85
och 86) innebär bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan påverka den
gränsöverskridande handeln och om de har till syfte eller resultat att hindra,
begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. För vissa
grupper av avtal har i EG-rätten undantag gjorts från det generella förbudet
mot konkurrenbegränsande förfaranden. Grunden för dessa undantag, som regleras
i förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra
varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och andra
slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. En sådan förordning om
gruppundantag gäller franchiseavtal. I förordningen anges de förpliktelser som
ett franchiseavtal får innehålla och de närmare villkoren för gruppundantaget.
Förordningen är tidsbegränsad och upphör att gälla den 31 december 1999. Inom
EU förbereds nu förslag till förlängning av giltighetstiden för gruppundantaget
för franchisingavtal.
De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten har stått som förebild för
den konkurrenslag som i Sverige gäller sedan den 1 juli 1993. Konkurrenslagen
innehåller sålunda bl.a. principiella förbud mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av konkurrenslagen i olika
regeringsförordningar meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG
gällande. För franchiseavtal finns bestämmelser i förordningen (1996:369) om
gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20) för franchiseavtal, som
gäller till utgången av juni månad år 1998.
I samband med utskottets studieresa till Kanada och USA i juli 1997 gavs
utskottet tillfälle till information om franchising av företrädare för
provinsen Ontarios departement för närings- och konsumentfrågor respektive den
federala byrån för konsumentskydd i Washington D.C. - Federal Trade
Commission´s (FTC) Bureau of Consumer Protection. I Kanada och USA handhas
lagstiftning om franchising på delstatsnivå. Medan det i USA sedan några år
finns lagstiftning om franchising i de flesta delstater finns i dag i Kanada
sådan lagstiftning endast i provinsen Alberta. I provinsen Ontario tillsatte
delstatsregeringen år 1994 en arbetsgrupp, med representanter för departementet
för närings- och konsumentfrågor samt franchisegivare och franchisetagare, som
fick i uppgift att se över olika frågor inom franchisesektorn. Arbetsgruppen
lade år 1995 fram en rapport vari förordas viss lagstiftning som skall göra det
möjligt för presumtiva franchisetagare att ta del av all den information som
krävs för att det skall vara möjligt att fatta ett överlagt investeringsbeslut.
Lagstiftningen skall vidare vara ägnad att främja utvecklingen av franchising.
En ytterligare förutsättning för lagstiftning är att den inte får komma i
konflikt med de allmänna kontraktsrättsliga principerna. Ontarios
delstatsregering har för avsikt att under våren 1998 förelägga
delstatsparlamentet ett förslag till lag om franchising av ramlagskaraktär,
kompletterad med etiska regler och egenåtgärder.
I USA har den federala handelskommissionen (FTC) år 1979 utfärdat normer för
hur en upplåtelse av en franchiserättighet skall gå till. Normerna innebär
bl.a. att en franchisegivare skall överlämna viss specificerad information i
förväg, ett s.k. disclosure document, så att franchisetagaren har underlag för
att fatta ett väl övervägt beslut om att ingå avtalet. En avdelning av den
federala byrån för konsumentskydd bevakar bl.a. efterlevnaden av sådana regler
för franchising som föreskriver informationsskyldighet för franchisegivaren.
I motion L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (båda s) anförs att
alltfler verksamheter - framför allt inom tjänstesektorn - organiseras i
franchiseförhållanden. Franchiseavtalen präglas emellertid, enligt
motionärernas mening, ofta av en stark ensidighet till franchisegivarens
förmån. I motionen anförs att Franchisetagarnas Riksorganisation förgäves har
försökt få till stånd förhandlingar med Svenska Franchiseföreningen om ett
huvudavtal som skulle innehålla skyddsbestämmelser till förmån för
franchisetagarna. En stor olägenhet är, menar motionärerna, att franchising
inte är lagreglerad. Lagstiftning om företeelsen skulle vara ett viktigt skydd
för franchisetagarna. I många länder förekommer också lagreglering av
franchising. De ansatser till självsanerande verksamhet som finns på området
är, enligt motionärernas mening, inte tillräckliga för att åstadkomma
acceptabla förhållanden för franchisetagarna. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om behovet av lagstiftning om franchising.
Även i motion L903 av Eva Björne (m) begärs ett tillkännagivande om
lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige. Motionären
framhåller att franchisegivarna ofta är stora företag medan franchisetagarna är
småföretagare som saknar närmare kunskap om villkoren för företagande samt om
innebörden och konsekvenserna av att ingå ett franchiseavtal. Franchisetagarna
kommer därför, menar motionären, många gånger i underläge när ett
franchiseavtal träffas. I motionen anförs att det mot denna bakgrund behövs
lagstiftning som garanterar franchisetagarnas rättigheter.
Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit
föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av
1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets betänkande
1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising inte
borde införas och erinrade om att en relativt noggrant reglerad självsanerande
verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en
etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några
olägenheter till följd av denna ordning syntes inte ha framkommit. Utskottet
konstaterade vidare att regeringen inte funnit skäl att lägga fram förslag om
franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande och fann för sin
del inte skäl till någon annan bedömning av behovet av lagstiftning på området.
Enligt utskottets mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och
inte minst borde förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll
också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på
ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen.
Skulle mot den bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får
regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga
riksdagen förslag i ämnet.
När frågan behandlades senast våren 1997 med anledning av ett liknande
motionsyrkande som de nu aktuella (se bet. 1996/97:LU15) vidhöll utskottet sin
tidigare uppfattning och ansåg således att någon lagstiftning om franchising
inte borde införas. Utskottet hänvisade också till pågående arbete inom
Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka för
harmonisering av privaträtten - där en arbetsgrupp höll på att ta fram en
handbok som behandlar olika problem vid internationell franchising. Sedan
handboken tagits fram skulle Unidroit överväga hur institutets vidare agerande
på området skulle läggas upp. Handboken förmodades då bli klar i juni 1997.
Vidare erinrade utskottet om att frågan om franchising även tagits upp inom
Europarådet och att man där avsåg att avvakta resultatet av det arbete som
bedrevs inom Unidroit. Utskottet förutsatte att regeringen följer den
internationella utvecklingen, framför allt inom EU och, om det skulle visa sig
att det uppkommer ett behov av lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga
förslag.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan om lagstiftning och anser
således att något särskilt tillkännagivande i frågan inte är påkallat. I
sammanhanget bör emellertid påpekas att franchising är en samverkansform som
fortsätter att vara på stark frammarsch såväl i Sverige som internationellt.
Som utskottet framhöll hösten 1992 vid behandlingen av liknande motioner som de
nu aktuella är verksamheten inte helt okontroversiell eller problemfri (bet.
1992/93:LU2). I olika nationella och internationella sammanhang pågår också
överväganden om att införa mer eller mindre detaljerad lagstiftning om
franchising. Vad gäller Unidroits arbete i ämnet har utskottet erfarit att
handboken om internationell franchising är inne i sitt slutskede, och Unidroits
styrande råd (Governing Council) kommer i februari 1998 att ta ställning till
ett färdigt utkast till handbok. Om handboken antas och publiceras är avsikten
att Unidroit skall åstadkomma en modellag om franchising. En sådan lag torde
komma att innehålla regler om bl.a. franchisegivarens skyldighet att lämna viss
detaljerad information till franchisetagaren innan ett franchisekontrakt ingås.
Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl för regeringen att
ha beredskap för att överväga lagstiftning om franchising samt i lämpliga
sammanhang kartlägga och analysera de frågeställningar och eventuella problem
som ett införande av lagreglering aktualiserar. Som utgångspunkt måste, såsom
utskottet tidigare framhållit, gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett
sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen.
Utskottet utgår från att regeringen agerar i enlighet med det nu anförda utan
något formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L903 och L907.

Hemställan

Utskottet hemställer
beträffande lagstiftning om franchising
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L903 och 1997/98:L907.

Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt
(c).