Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 8.
1
N:o S.
Ank. till Riksd. Kansli den 19 April 1872, kl. 1 e. m.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 1,
rörande Herr Pehr Nilssons motion N:o 116, om rättighet
för landstingen att uppsätta förslag för förordnandet, af
folkskoleinspektörer morr, de särskilda, länen.
Sedan Herr Pehr Nilsson från Christianstads län uti en inom Andra Kammaren
väckt motion yttrat, att frukterna af inspektörernes verksamhet på de sednare
åren ej blifvit större, oaktadt deras antal ökats, att det förekommit honom betänkligt,
att i vissa stift förordnas ända till sju inspektörer, enär derigenom all enhet i anordningar
och föreskrifter brytes, att inspektörer förordnas, som äro bosatte utom det
län, der de skola utöfva inspektion, ja till och med långt aflägse från inspektionsområdet,
eller någon gång valts bland sådana personer, som för sjuklighet åtnjutit
tjenstledighet från sin egentliga tjenstebefattning, att förslag på tjenliga inspektörer af
ecklesiastikministern infordras från biskopar eller domkapitlen, och att i följd häraf
ecklesiastike tjensteman förordnas, hvarigenom folkskoleinspektionen fått ecklesiastik
natur och fortfarande främjar ecklesiastika ändamål, att der pastor såsom sjelfskrifven
ordförande missbrukar sin makt, det deremot vore väl behöfligt att ega appell till en
opartisk inspektör eller en sådan som icke vore pastorns embetsbroder, helst man
eljest hade skäl att frukta, ätt religionsundervisningen bedrefves på ett sätt, som undanträngde
undervisningen i borgerliga ämnen; — och motionären, som ej kunnat
hoppas någon förbättring i dessa förhållanden, så länge inspektörernes tillsättning förlof
Bill. Ull Riksd. Prof. 1873. S Rami. 3 Afd. 1 Band. 8 Höft.
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 8.
sigginge på det hittills öfliga viset, med anledning deraf hemställt: att det måtte
uppdragas åt landstinget i hvarje län att föreslå tre för insigter, redbarhet och intresse
för folkskolan välkände män, boende inom länet, och att chefen för ecklesiadepartementet
skulle för högst fem år förordna en, eller, om behofvet i de större länen
sådant påkallade, två af desse att utöfva inspektionen i alla inom länet varande folkskolor
samt derom årligen afgifva berättelse till landstinget och vid inspektionens
slut till ecklesiastikministern — har, enligt första Kammaren delgifvet och till Utskottet
remitteradt protokollsutdrag af den 9 nästgångne Mars, Andra Kammaren för
sin del beslutat, det skulle Riksdagen i underdånig skrifvelse anhålla, att, för tillsättningen
af folkskoleinspektörer, Kongl. Maj:t täcktes från landstingen infordra
förslag, samt att folkskoleinspektörerne måtte åläggas att till landstingen inlemna
årsberättelse.
Af Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 3 inhemtas,
huruledes samma Utskott uttalat den meningen, att de skäl, som motionären för sin
hemställan hemtat från olägenheten af skolinspektörers sjuklighet eller hemvist utom
inspektionsdistriktet, varit beroende endast af tillfälligheter och således egt en blott
öfvergående betydelse, att inspektörernes stora antal inom vissa stift antagligen
betingats antingen af stiftens stora omfång i glesare bebodda trakter eller af skolornas
talrikhet i de tätare befolkade, hvika omständigheter gjort det omöjligt att
utöfva en verksam inspektion medelst en eller två personer, att orsaken dertill att
de fleste inspektörerne varit och äro ecklesiastike tjensteman antagligen varit att
söka deri, att en större kännedom om folkundervisningen, folkskolans verksamhet och
behof ansetts finnas hos denna klass af medborgare än hos andra som egnat sig åt
för folkskolan mera främmande sysselsättningar; att om, såsom motionären påstår,
inspektionen någonstädes »gått ut på att främja ecklesiastika ändamål”, detta påstående,
hvars befogenhet varit obestyrkt, och om hvars betydelse det valda uttrycket
icke lemnat Utskottet någon upplysning, väl finge antagas afse blott något
tillfälligt missbruk, som haft sin grund hvarken i institutionens idé eller den för inspektionen
gällande instruktionen, hvadan Andra Kammarens Utskott, under åberopande
derjemte af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 26 Oktober 1860, med
underrättelse om Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts proposition om inrättandet af en
ordnad folkskole-inspektiou, deruti intet förbehåll gjorts rörande inspektörers tillsättning,
ansett motionen icke böra till någon åtgärd föranleda; hvaremot fyra reservanter
med åsidosättande eller underkännande af öfriga i motionen framställda motiver och
närmare bestämmelser, endast fästat sig vid hvad de förmenat vara motionens hufvudsyfte,
nemligen att för folkskoleväsendet väcka en mera utbredd pligtkänsla och
verksamhet, än hvad för närvarande vore förhållandet, och på den grund hufvudsakligen
att landstingen efter motionärens förslag skulle blifva »nödsakade» att åt folkskoleväsendet
egna större uppmärksamhet och derigenom komma att bereda detsamma
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 8.
3
Dättre vård och rikligare bidrag, förordat motionen till den obestämdare form, som i
Andra Kammarens anförda beslut blifvit antagen.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har Första Kammarens Utskott,
som stadnat i samma slutomdöme som det omförmälda Utskottet inom den Andra
Kammaren, ansett sig kunna inskränka sitt yttrande till att rörande motionärens anmärkningar
endast erinra derom, att för den erforderliga enheten emellan de särskilda
folkskoleinspektörernes anordningar blifvit sörjdt medelst för alla gifven gemensam
instruktion och hållna inspektörsmöten, att det väl ligger i protestantismens ^ecklesiastika
natur» att främja, men ej att förhindra den rent borgerliga bildningen,
hvarom sjelfva landstingen bära vittne, som ej underlåtit att taga de ecklesiastik^
tjenstemännen till hjelp i råd och handling, der något gjorts för folkbildningens främjande,
att der ändock religionsundervisning drifvits på bekostnad af den borgerliga,
detta haft sin tillräckliga förklaring dels uti den obenägenhet föräldrarne hittills visat
att på annat vilkor hålla sina barn i skolan — ett missförhållande som likväl i
vårt land ansetts böra rättas endast på öfvertygelsens väg — dels ock uti den äldre
folkskole-seminarii-institutionens bristfälliga lärarebildning.
Hvad vidare angår reservanternas särskildt framhållna skäl, så erkänner Utskottet
visserligen villigt vigten deraf, att en allt allmännare uppmärksamhet beredes
åt vårt folkskoleväsende, och att särskildt landstingen deråt egna sin omvårdnad.
Men Utskottet har deraf icke kunnat föranledas att tro, att det skulle vara lämpligt
eller rådligt att på det här föreslagna sättet försöka att intressera landstingen för
folkskolans sak. Ty, utom det att betänkligheter kunna hysas rörande verkan af det
tryck på landstingens handlingsfrihet, som reservanterna i förevarande fall sagt sig
åsyfta, synes den vid remissen i Första Kammaren gjorda anmärkningen, att
landstingen såsom en kommunalt representativ institution ej bör eller får indragas
på statens och dess embetsverks område, på ett afgörande sätt tala emot hvad här
föreslagits.
A andra sidan har Utskottet icke heller kunnat finna det väl > betänkt, att
statsmyndigheten uti utöfningen af sin inspektion öfver de lokala korporationernas tillgöranden
för folkbildningen bundes vid deras intressen på ett sådant sätt, att den
kunde i mer eller mindre män blifva förhindrad från att behöfligen kontrollera dessa
samt att erforderligt tillgodose eller bevaka sitt stora eller hela folkets intresse.
Denna tanke synes också, hvad Andra Kammarens Utskott redan framhållit, hafva
varit den ledande uti Rikets Ständers omförmälda underdåniga skrifvelse rörande inrättandet
af ifrågavarande folkskoleinspektion, i det de deruti i underdånighet afhållit sig från
allt meddelande af någon instruktion för Kongl. Maj:t angående inspektörers förordnande
eller deras berättelsers afgifvande.
Och då nu ovedersägligen Kongl. Maj:t, med bibehållandet af statens rätt till
full handlingsfrihet uti förevarande hänseende, bäst är i tillfälle att vid folkskoleinspektörers
utseende inhemta erforderliga upplysningar om de behöfliga personerna
4 Första, Kammarens Tillfälliga Utskotts A;o 1 Betänkande N:o 8. ■
från hvad håll som helst, der de säkrast och lämpligast kunna meddelas, hvarigenom
äfven de landsting, som kunna eller vilja stå till tjenst, efter hvad ock
kändt är, icke heller behöfva förbises, så anser sig Utskottet så väl häraf, som af
hvad ofvan anförts böra i landstingens ej mindre än i statens och folkbildningens
välförstådda intresse,
vördsamt afstyrka Första Kammaren att biträda Andra Kammarens
beslut.
Stockholm den 16 April 1872.
På Utskottets vägnar:
N. 8. v. Koch.
Reservation:
af Herr von Kocli: ”Ense med Utskottets öfrige ledamöter i afseende å slu
tet
har jag en afvikande mening endast angående det sätt, på hvilket de fyra reservanternas
yttrande blifvit refereradt och motiveringen för beslutet.
Jag har således ansett, att betänkandet ifrån orden: ”icke böra till någon
åtgärd föranleda”, bort erhålla följande lydelse:
Fyra reservanter inom Utskottet hafva tillstyrkt Andra Kammaren att
fatta dess här ofvan upptagna beslut, hufvudsakligen af följande skäl: att motionens
riktiga hufvudsyfte vore att för folkskoleväsendet väcka en allmännare, mera utbredd
pligtkänsla, än hvad för närvarande är förhållandet: att detta hufvudsyfte ansåges
uttryckt i den del af motionen som afser, att från landstingen måtte infordras underdånigt
förslag för tillsättning af folkskoleinspektörer, samt att dessa sednare skulle
åläggas att till landstingen inlemna årsberättelse: att härigenom erhölles en mäktig
häfstång att lyfta och utveckla folkskoleväsendet: att undervisningen år efter år gått
framåt, och att folkskolan står på en relativt god ståndpunkt, men detta dock icke
borde berättiga till något slags stillastående vid för handen varande anordningar. Folkets
upplysning och daning till nyttiga medlemmar af samhället är ett mål, för
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N-.o 1 Betänkande N:o 5. 5
hvars ernående alltid skall finnas mycket att göra, och här, såsom vid alla störa
arbeten, ökas krafterna medelst nya redskap och mångas samverkan. Derigenom att
landstingen erhölle ifrågavarande uppdrag, blefve dessa inflytelserika korporationer
nödsakade att åt folkskoleväsendet egna större uppmärksamhet, än hvad i allmänhet
nu är fallet. Den ökade uppmärksamheten kunde ej undgå att framkalla ett varmare
intresse, och intresset skulle snart medföra bättre vård och rikligare bidrag.
Den föreslagna åtgärden vore för öfrigt i öfverensstämmelse med § 2 i förordningen
om landsting, enligt hvilken paragraf det tillkommer landstingen att ”rådslå och besluta»
äfven om undervisningen i länet.
Inspektörernes årsberättelse blefve för landstingen af värde. Genom dessa
meddelanden finge landstingen den säkraste kännedom om skolornas verkliga brister
och behof, om de svårigheter som lägga hinder för skolgången, huru många barn
som försumma densamma, samt anledningen dertill m. m. Endast den sakkunnige
och praktiske skolinspektören kan härom lemna tillförlitliga upplysningar, förutan
hvilka landstingen icke kunna, såsom sig bör, fullgöra hvad nyssnämnda förordning
dem ålägger.
Man kan anmärka, att landstingen icke ega den personalkännedom, som
fordras för att uppsätta förslag till folkskoleinspektörer; att intet hindrar landstingen
att förordna egna inspektörer; samt att distriktindelningen länsvis skulle medföra
stora svårigheter.
Vi kunna icke fästa mycken vigt vid dessa anmärkningar.
Hvad beträffar landstingens brist på personalkännedom, så är denna misstro
på det mest lysande sätt vederlagd af de landsting, som under sednare åren valt sina
egna inspektörer.
Visserligen står det landstingen öppet att förordna egna inspektörer jemte statens
; men oafsedt att denna dubbla uppsättning af tjensteman är i ekonomiskt
hänseende en förlust, medför den, såsom erfarenheten visat, icke alltid önsklig enhet
och samverkan.
Olägenheten af inspektionsdistriktens indelning länsvis blefve blott, att, i män af
olikheten mellan stifts- och länsindelningen, några inspektörer finge beröring med tvänne
stift i stället för ett. Detta ökade besvär är knappast nämnvärdt, jemfördt med fördelen
af ett allmännare intresse för folkskoleväsendet.
- Efter öfvervägande af hvad här ofvan upptagits, jemte hvad vid remissen
af ärendet i Första Kammaren blifvit anfördt, får Utskottet nu afgifva sitt
utlåtande.
, Det är sannt, att förordningen af den 21 Mars 1862 bland annat innefattar
i 2 §, att landsting »tillkommer att rådslå och besluta om länets all
männa
angelägenheter, hvilka afse anstalter för undervisning.» — Det torde ock
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N:o 1 Betänkande N:o 8.
vara sannt, att man icke allenast för beredande af nödig minskning och förenkling
af de ärenden, Indika nu äro hopade uti statsdepartementen, utan ock för att
gifva något mera lyftning och lif åt landstingsinstitutionen, än den åtminstone på
en del ställen hittills erhållit, borde till landstingen öfverflytta från de högsta centrala
myndigheterna, Konung och Riksdag, åtskilliga bestyr, särdeles sådana der
särskilda lokaler eller andra egendomliga förhållanden göra ömkligt, att derå fästes
nödigt och behörigt afseende utaf med dessa förhållanden i hvarje ort fullt förtrogna
personer.
Den allmänna, primära, obligationela undervisningen måste ännu på många
ställen å landet ordnas med hänsyn härå. Den del häraf, som icke kan lemnas
ensamt åt den mindre kommunen, socknen, och af dess medel bestridas, eller der
samverkan af ett större antal kommuner är nödig eller lämplig, exempelvis för befordrande
och utvidgande af den högst önskvärda undervisningen i handaslöjder,
tror Utskottet lämpligen kunde öfverlåtas åt landstingen, dock endast efter hvad
och i den mån dessa redan genom vidtagna åtgärder, uppoffring af ledamöters eller
delegerades tid eller nödiga penningebidrag, visat sig för folkbildningen ega ett
upplyst, verkligt och fruktbärande nit. Men Utskottet hyser likväl derjemte den
åsigt, att staten icke bör i ringaste mån efterskänka rätt till den högsta kontrollen
deröfver, att statsmakternas beslut angående folkbildningen, dess befordrande och
oafbrutna framåtgående allestädes vederbörligen verkställas. Att sådan kontroll,
såsom nu, utöfvas utaf den departementschef, som inför Konungen föredrager öfriga
ärenden angående undervisningen, finner Utskottet fullt riktigt och redan hafva visat
på många ställen välgörande följder. Denne departementschef, hvilken, likasom hvar
och en af de öfriga, bör i främsta rummet erhålla hedern, men ock i hela sin
vidd bära det konstitutionela och moraliska ansvaret äfven för det sätt, hvarpå
befattningarne skötas utaf de af Konungen, på hans tillstyrkanden, eller de af honom
sjelf tillsatte underordnade embets- och tjensteman, anser Utskottet icke vid väljande
af personer böra så bindas af former eller dem underlydande, än mindre utaf
andra af dem oberoende myndigheters förslag, att sådant kan lända till ursäkt för
ett illa gjordt val eller till delande af det ansvar, som jemte den i detta afseende
nödvändiga stora makt hvarje förvaltningschef i ett väl ordnadt, lagbundet samhälle
ovilkorligen måste ega.
I öfverensstämmelse härmed finner Utskottet, som anser departementschefen
böra såsom hittills vara lika obetaget att hos biskop eller domkapitel, som hos
landsting eller hvar helst han finner lämpligt söka nödiga upplysningar vid val
af person,
sig icke kunna tillstyrka Första Kammaren att biträda med Kammarens
beslut angående infordrande af förslag från landstingen för
skolinspektörers tillsättande.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts N-.o 1 Betänkande N:o 8. 7
Aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Majrt endast på det att utåt
tolkskole-inspektörernes årsberättelser måtte blifva aflemnade exemplar eller afskrifter
till landstingen förmenar Utskottet, särdeles med afseende å de tillmötesgående
yttranden i denna fråga Herr Departementschefen i Kamrarne afgifvit,
icke för utverkande af föreskrifter derom vara behöfligt, hvadan Utskottet vördsamt
hemställer:
att Första Kammaren icke måtte bifalla någondera af de förslag,
ofvannämnda af Medkammaren fattade beslut innefattar.»
Häri instämmer Friherre Carl Tiaab.