Fiskeripolitik

Anf. 2 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Nu går mandatperioden mot sitt slut, och det här är väl den sista fiskedebatten utskottet har. Fisket är en fråga som berör många människor, långt fler än dem som är direkt berörda av frågan. Fiskeripolitiken styrs till stora delar av vad som beslutas inom EU:s ram, på gott och ont. Det är inte alltför ovanligt att vi anser att alla dåliga beslut fattas i EU, och allt gott klarar vi av på hemmaplan. De stora fiskefrågorna handlar om den utfiskning som skett under flera decennier. I dag är det åtta av tio kommersiella arter som är hotade på grund av överfiske. Vi exporterar vår dåliga fiskeripolitik genom att vi subventionerar en alltför stor fiskeflotta så att den kan fiska i andra länders vatten. På gammalt kolonialt vis tar vi för oss av andra länders fiskbestånd. Vi tar från länder som är i stort behov av fisken som proteinkälla men också utifrån arbetstillfällen. Vi har svårt att komma överens inom EU, speciellt när ekonomiska intressen påverkas. Ett exempel är när vi ska skapa en gemensam förvaltningsplan för ålen, en art som är oerhört hotad. Inte ens i akuta lägen kan vi samlas till en gemensam förvaltningsplan, utan man är tvungen att genomföra nationella planer. Det är planer som troligen inte kommer att få någon större effekt annat än att de bara drabbar vissa nationers fiskare. En av de stora frågorna på hemmaplan är hur vi ska få lönsamhet i fisket. Det stora paradnumret för högerregeringen har varit att skänka bort våra gemensamma resurser inom det pelagiska fisket. Detta har skett genom att man infört så kallade försäljningsbara kvoter. Det var något som högerrepresentanten i utskottet var stark motståndare till ända till den dag då han med flera garanterades en viss andel av kvoten utan att behöva betala för den. Nu är han och högern positiva till att införa försäljningsbara kvoter även inom andra segment men bara under förutsättning att samma garantier gäller. Det framförde han i den senaste debatten här i kammaren. De kvoter som vi har skänkt har i sin tur kunnat säljas vidare. Syftet har varit att få ned antalet båtar för att öka lönsamheten för dem som är kvar. Fru talman! För några veckor sedan fick vi se resultatet av en sådan försäljning via en uppföljning i ett tv-program. Kvoter såldes för 60 miljoner. Inga krav ställdes på att fartyget skulle tas ur fisket. Därför kunde ägaren ta sitt fartyg och köra ned till Afrikas kust och fiska i vatten som är ockuperade av Marocko. Vi har alltså skänkt 60 miljoner kronor för att någon ska fortsätta fiska någon annanstans i världen. Man kan undra varför inte krav ställdes på att fartyget skulle skrotas. Nu fortsätter samma fisketryck, men det är andra individer som drabbas. Hade vi, staten, auktionerat ut kvoterna till högstbjudande kunde vi sedan ha använt pengarna till att köpa upp och skrota de fartyg som i dag fortsätter att fiska. Det hade varit en betydligt mer effektiv åtgärd. Då hade vi inte bara ökat lönsamheten utan även minskat fisketrycket. En annan så kallad fin affär som den borgerliga regeringen har genomfört är att man har satsat 54 miljoner på att skrota torskbåtar. Sex båtar löstes ut med 54 miljoner, och fiskerätten drogs in. Detta motsvarade 57 fiskeransoner som skulle fördelas på de kvarvarande båtarna. Men man hade inte begränsat tillträdet till torskfisket. Nya båtar kom till, eftersom båtar under tio meter har fritt tillträde. Andra bytte upp sig och fick utökade tillstånd. Summan av kardemumman var att lönsamheten inte ökade, och de 54 miljonerna var bortkastade skattepengar. De berörda fiskarna ansåg att man kunde ha kastat pengarna rätt i sjön i stället. En annan fiskare föreslog att pengarna kunde ha skänkts till Cancerfonden, så de hade gjort någon nytta. Detta är några exempel på fiskeripolitik som vi inte kan lasta EU för. Dessa åtgärder är regeringens och endast regeringens ansvar. Fru talman! Det har nu gått en mandatperiod med borgerlig fiskeripolitik. Hur vill man då forma det svenska fisket? Jordbruksministern brukar hänvisa till att fisket är en EU-angelägenhet, vilket är rätt. Men det innebär inte att vi inom dessa ramar kan forma ett fiske som strävar mot ett ökat ansvarstagande. Bruka utan att förbruka är regeringens slagord. Men hur vill ni komma dit? Synen på fisket bör förändras. Fiskaren måste gå från att enbart vara en skördare till att bli en naturbrukare. Fiskaren måste bli en tydligare del av förvaltningen och den som kommer med förslag på lösningar. Och det kan ske med två medel: En biologisk grundutbildning med återkommande uppdatering i samband med förnyelse av yrkesfiskelicensen och en öppen och konstruktiv dialog mellan fiskare och forskare. Om man enas om målen och skapar en samsyn om vart man vill är jag ganska säker på att fiskarna kommer att vara med och finna lösningar som kommer att ha en bättre precision och genomslagskraft än dagens fiske. Fiskaren måste bli en del av lösningen. Fru talman! Synen på rätten till fisket måste ändras. Möjligheten att fiska är ingen självklar rättighet utan snarare en förmån som man får nyttja genom att man tecknar ett avtal eller ett kontrakt. Det ska mer vara en form av arrendekontrakt där fiskaren vet att om man sköter sig får man det förnyat. Bryter man mot avtalet kan det sägas upp. Målsättningen bör vara att komma fram till förvaltningsmodeller som innebär att en överträdelse som en fiskare gör primärt inte är ett brott mot Fiskeriverkets bestämmelser utan ett brott mot fiskarens egna kolleger. Att aktivt stimulera till att skapa självständiga grupperingar i form av exempelvis producentorganisationer kan ha en både förvaltande och marknadsanpassande roll. Marknadsprofilering och miljömärkning är en drivkraft som bättre bör kunna utnyttjas. Det finns i dag många fiskare som känner behov av att utveckla och stärka marknadsprofilen. De vill kunna gå rakryggade och känna sig stolta över vad de gör. I princip är allt svenskt fiske, förutom det pelagiska, känsligt för marknaden. Det är fråga om att föra en dialog och lägga mer energi på att få en samsyn i hur fisket ska förvaltas. Med en konsensus kommer också ökad legitimitet för förvaltningsåtgärder. Med en ökad legitimitet kan man också nyttja fiskets egenkontroll för en bättre efterlevnad. Därför bör också landningsuppgifterna göras offentliga. Fru talman! Det finns en mängd åtgärder vi har möjlighet att initiera inom svenskt fiske och fiskeripolitik, oavsett om det är ett övergripande EU-ansvar. Det handlar oftast om att ha viljan, att ha förmågan och att ha politiskt mod. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 6. (Applåder)

Anf. 3 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Vi debatterar fiskeripolitik, och det har vi gjort några gånger under mandatperioden. Där finns dels regeringens skrivelse, dels motioner från allmänna motionstiden. Min reflexion är att det är en stor skillnad mellan 2006 och 2010 när vi debatterar fiskeripolitiken. Jag ser en stor skillnad i hur man ser på naturresursen fisk. Jag är glad att det känns så. Det finns trots det mycket kvar att göra. Havet består, som bekant, av ekosystem. Fisken är en del av dessa ekosystem. Vissa fiskar ligger högt i havets näringskedja och andra ligger längre ned. Vi människor äter lite av varje, men vi har en förkärlek för toppen. Torsken tillhör toppredatorerna och är eftertraktad. Det har också lett till att vi har ett svagt, sårbart bestånd i våra hav. Vi har fiskat torsk, stora, mellanstora, allt mindre, och vi har fiskat upp mycket - ibland det mesta. De stora honorna finns det inte så många av. Diskussionerna i dag handlar mycket om selektiva redskap, high grading, utkast, begränsningar av olika mått och tid, storlek på fisken som tas upp. Det är något av ett pussel som ska hantera både fisket som näring och fisket som en naturresurs. Det är en resurs som är förnybar så länge man inte förändrar spelreglerna i ekosystemen för mycket - så länge pusselbitarna behåller sin ursprungliga form något så när. Men det är ett alldeles för högt uttag av fisk. Det finns en syn på havet som oändligt, något som aldrig tar slut, något som man kan både hämta fisk ur och dumpa sopor och avfall och spola ut avloppsvatten i - om än renat i olika grad. Men synen har förändrats - och synen förändras. Det är både bra och nödvändigt. Vår politiska roll är att ligga i framkanten för att se till att resurserna, ekosystemen, bär i framtiden för framtida generationer. Det är just därför det är viktigt att vi följer upp våra politiska beslut som vi har sagt ska leda åt ett visst håll, till exempel ett långsiktigt hållbart fiske, så att kommande generationer också får något på kroken. Fisket, den gemensamma resursen, har alla ansvar för, men ändå större ansvar har de som lever på och utnyttjar resursen. Jag tänkte ta upp några saker som finns med i betänkandet och i reservationerna i betänkandet, till exempel fiskefria områden. Jag var i förra veckan tillsammans med några från fiskeriutskottet i Europaparlamentet i Bohuslän. Vi var där tillsammans med Miljöpartiets ledamot Isabella Lövin. Jag var med och studerade bland annat det som kallas 8 fjordar. Det är ett projekt precis i mina egna hemtrakter. Det är ett samarbetsprojekt där kommunerna Kungälv, Tjörn, Orust, Stenungsund och Uddevalla deltar tillsammans med olika organisationer. Kommunerna har sammanställt och tillgängliggjort information om fjordarna, bland annat den biologiska särarten och de värdefulla miljöerna som finns där - vattenbruket, fisket, friluftslivet och samhällsplaneringen. Man har som mål att vara med och bidra till att uppnå det nationella miljömålet Hav i balans samt levande kust och skärgård. Det här var ett positivt och intressant möte. Jag tror att de deltagande parlamentarikerna var fascinerade. Vi var ute i båtar och tittade på rev där det fanns ett antal stora torskar - vi kunde se dem på ekoloden - som gömde sig i reven. Det var ett målande exempel på gott samarbete. Nu närmar man sig varandra mer än jag upplever har skett tidigare. Jan-Olof tog också upp frågan om förvaltningsplanerna för ålen. I projektet 8 fjordar släppte man i går ut ungefär 90 000 ålyngel i Havstensfjorden. Det här är ett skakigt projekt, och man vet inte hur det kommer att gå. Men det är något som kan bidra till att stärka ålens möjligheter att överleva och kanske växa till sig. Man vet en del om ålen, men man vet inte riktigt så mycket som man skulle önska. Det finns ett antal teorier; att den ska ha fiskats för mycket, att uppväxtområdena har blivit färre i takt med vattenkraftens utbyggnad, nya parasiter, dessutom att den skulle vara känsligare för miljögifter än andra. Framför allt är det under de senaste 30 åren som den kraftiga reduktionen av ål har skett. Den invandrade glasålen i Sverige har enligt forskarna minskat med 97-99 procent. Det är oerhört mycket. Man har tidigare utsatt ål på ostkusten, och det har visat sig ge en viss effekt. Vi får hoppas att projektet blir bra. De problem vi ändå har hänger mycket ihop med fiskeflottans överkapacitet och storlek. Den borde anpassas till de existerande fiskbestånden. Vi kan se att det är något svårt att få till. Vi i Miljöpartiet har tidigare många gånger nämnt att fiskerikontrollerna inte ger de effekter som förväntas. Vi alla hänvisar till den vetenskapliga rådgivningen, men den tolkas lite olika ibland. Konsumentinformationen är viktig, precis som Jan-Olof nämnde tidigare. Vi från oppositionens sida tycker att det är viktigt att konsumenten har rätt att veta för att vara den kraft konsumenten är och vi många gånger ser effekter av. Jag tänkte också nämna frågan om grönt kort för yrkesfiskare. Det är ett förslag som också kommer från vår parlamentariker Isabella Lövin. Hon har på ett effektivt sätt jobbat med fiskeripolitik. I motionen står det att havet är en allmän resurs, men att med ökande storskalighet och effektivitet i fisket har de ekologiska och miljömässiga problemen blivit mer uppenbara. Sedan 1950-talet, då industrifisket tog fart på allvar i världshaven, har mängden stora rovfiskar minskat med 70-90 procent. Ekosystem förändras radikalt genom att toppredatorerna lax, tonfisk och torsk har avlägsnats och genom att bottenvegetationen har skadats på grund av trålfiske i känsliga områden. Samtidigt har debatten fastnat i en djup misstänksamhet och stor oförståelse mellan marinbiologer och yrkesfiskare. Därför är det här en öppning för en större förståelse mellan forskare och yrkesfiskare, och det är helt avgörande för att skapa en framtida fiskeförvaltning som vilar på forskningens bästa bedömningar av ekosystemen. Det gör också yrkesfisket mer delaktigt på ett positivt sätt. Ett sådant exempel har vi på västkusten och Kosterhavets nationalpark, där man har fört över de här misstänksamheterna till kunskaper i stället. Jag ska i alla fall säga någonting om fiskeriavtalen. Vi har, precis som Jan-Olof sade, fått ett program, och vi har kunnat läsa om effekterna av det. Jag vet inte hur många som har läst den här rapporten som Svenska Naturskyddsföreningen gav ut. Det är en ganska skrämmande historia om hur naiva vi är många gånger när vi sitter och diskuterar de här avtalen. I rapporten börjar man med att säga: "Låt mig ställa några frågor, och jag menar dem på fullt allvar! Varför köper EU inte fiskerätter av Norge? Hur många är norrmännen, hur mycket fisk har de? Skulle det inte vara enklare att köpa fiskevatten av dem istället för av oss? När du har svaret på frågan varför Norge inte säljer sin fisk, har du också svaret på varför ett fattigt land som Mauretanien säljer sin fisk." Och jag vet att vi har diskuterat Mauretanien i utskottet. Med detta vill jag bara säga att jag naturligtvis ställer mig bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 4 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på oppositionens reservationer. Grunden för fiskerinäringen är beståndet i våra hav och sjöar. Därför måste våra hav och sjöar förvaltas väl och förvaltas långsiktigt, så att lika långsiktigt företagande som syftar till en högkvalitativ produktion av nyttigt livsmedel kommer konsumenterna till del. Alliansregeringens mål med fiskeripolitiken kan sammanfattas med att vi ska bruka utan att förbruka. Därför ska fiskerinäringen ges förutsättningar att långsiktigt vara en viktig komponent i landsbygdens ekonomi. Det är viktigt att komma ihåg att människan är en del av naturen. Människan påverkar sin omgivning precis som andra arter påverkar sin omgivning. Här ska man inte glömma bort att säl och skarv har en påverkan på fiskbestånden direkt och även på människans möjligheter att nyttja fisken för egen del. En rimlig och hållbar förvaltning av både säl och skarv är därför alliansregeringens mål. Alla verkar krama det småskaliga kustfisket. Men glöm inte att det då också måste ges förutsättningar att verka under rimliga och hållbara villkor. En nyetablering av småskaligt fiske måste komma till stånd inom befintligt kvotsystem. Ett utökat fiske på torsk, piggvar och lax med passiva redskap ska kunna göra underverk för det småskaliga kustfisket. Därför duger det inte att komma med ogenomtänkta påbud som ytterligare försvårar yrkesfiskarens situation. En enkel sak som att tillåta ålfiskelicenser att följa med i samband med generationsskifte i fisket borde vara en självklarhet. Ett annat konkret exempel vore att de kustfiskare som fått torskfiskelicens i område 29 - Östersjön är indelad i olika rutor, och område 29 sträcker sig från Gotland och långt österut i Östersjön - i stället fick torskfiskelicenser i område 27, alltså det område som ligger nära kusten. Då skulle vi kunna få fart på det småskaliga fisket och få en näring med framtidstro. Det är en fråga som nu är under diskussion. Det kustnära fisket hör kusten till och inte ute i havet. Det var ett stort fiskarmöte i förra veckan som Jordbruksdepartementet hade kallat till och där småfiskare från hela kusten deltog. Där framkom många förslag som man nu ser över på departementet och som kan ligga till grund för en framtida småskalig fiskeripolitik. Vi måste lita till vad forskningen säger. Ices rekommendationer ska följas. Vi måste därför specifikt på fiskets område ha ett system som snabbare anpassar sig efter ändrade förutsättningar. Vi måste helt enkelt snabbare anpassa kvoter och tillstånd efter hur fiskbestånden ändras. På sikt är det rimligt att subventioner till näringen fasas ut. Men detta måste ske på ett sådant sätt att inte en redan hårt pressad näring åderlåts än mer. Om till exempel bränslebeskattningen på fiskebåtar ska ändras måste det ske i hela EU och inte bara ensidigt i Sverige. Allt annat leder enbart till en utslagning av svenskt fiske. Fru talman! Torskbeståndet börjar nu åter att öka efter att ha varit nere på en låg nivå, och det är inte minst på grund av att vi har fleråriga förvaltningsplaner och beslut om selektivitet i trålredskapen. Vi har nu också förbud mot så kallad high grading, där mindre exemplar kastas över bord för att man hoppas att man ska få lite mer och större fiskar vid nästa tråldrag. Men när torsken återhämtar sig ser vi nu att andra arter börjar minska. Jag ser själv med förfäran hur abborre, gädda och sik sedan ett antal år tillbaka kraftigt har minskat. Turistnäringen är viktig för Sverige och måste ges möjligheter att verka på ett sådant sätt att skador på miljön eller annans egendom minimeras. Fiske på annans vatten bör ske med vattenägarens tillstånd, speciellt om fisket har en kommersiell koppling. Annars urholkas äganderätten och äganderätten mister sitt värde. Alliansregeringen vill att yrkesfisket får ett system som minimerar fiskeansträngningarna, dels genom att utkasten minskar, dels genom att fiskaren får möjlighet att nyttja sin egen kompetens bättre. I Östersjön har vi sedan i april i år ett kvartalskvotsystem. Detta underlättar naturligtvis enormt för yrkesfiskarna att planera sin verksamhet, samtidigt som utkasten kommer att minska och likaså bränsleförbrukningen. Det svenska fisket är baserat på bruket av naturresurser och på företagsamhet på naturens egna villkor. All företagsamhet, särskilt sådan på landsbygden, måste ha framtidstro för att lyckas i sitt entreprenörskap. Alliansregeringen har bidragit till förverkligandet av fiskeresurser och har genom både nya förvaltningsplaner på EU-nivå och en ändamålsenligt genomförd lagstiftning på nationell nivå nått ett läge där tillväxt i fiskbestånden kan skapa grund för tillväxt i ekonomin, för fiskeföretag och kringverksamheter runt dessa. Genom ett aktivt förhandlande i EU, en lyhördhet för biologiska förutsättningar och näringens önskemål har alliansregeringen lagt grunden för en hållbar fiskerinäring i Sverige. Tillsammans med andra landsbygdsnäringar vill Alliansen fortsätta att bygga vidare på en sund plattform med mindre byråkrati och stora krav på ansvar i näringen, från producentled till slutkonsument, genom att föreslå villkor som bygger och skapar värden i hela kedjan. Oppositionen tog här upp problematiken med ålen. Jag är ingen vetenskapsman på området, men jag har fiskat ål i hela mitt liv. Och det märkliga är att man inte ser någon skillnad i fångststorlekar, och man ser ingen skillnad i storlekssammansättningen på ålen nu jämfört med vad jag såg för 30 år sedan. Så någonting är det som inte stämmer när det gäller mina erfarenheter och det som vetenskapen har kommit fram till. Vad vi däremot är helt tvärsäkra på är att vattenkraften är en mycket stor predator på ålen. Det är minst 25 år sedan jag första gången stod i en talarstol och påtalade detta, men då fick jag bara till svar: Det finns ingenting i vattendomarna som säger att vi behöver ta någon hänsyn till det här. Nu har man äntligen, särskilt från Vattenfalls sida, börjat ta stor hänsyn till detta. Man forskar och gör allt för att försöka göra rundleder och allt vad det är för att fisken ska kunna komma förbi. Jan-Olof Larsson tog upp att jag en gång i tiden var emot försäljningsbara kvoter, och det var jag. Jag var en stark motståndare till försäljningsbara kvoter. Men när jag tillsammans med fiskeorganisationerna var med och tog fram de försäljningsbara kvoterna visade det sig, i motsats till vad jag befarade, att det småskaliga fisket var den stora vinnaren på detta. Det blir en viss koncentration uppe i toppen av fiskarkåren, och det är inget att göra åt. Det småskaliga fisket som sysselsätter den stora mängden fiskare blir dock den stora vinnaren. Jan-Olof Larsson nämnde också båtarna som såldes ut för 60 miljoner kronor och sedan fortsatte fiska i andra nationers vatten. Det här skedde vid mitten av 90-talet med Fiskeriverkets goda minne. Jag håller dock med om att reglerna för fiske i tredjelands vatten måste ses över, för jag är inte alls nöjd med det som sker på vissa områden. Vad gäller skrotningen håller jag med Jan-Olof Larsson till fullo. Skrotningen har inte fungerat, och det är illa. Ska skrotningen vara av nytta ska den som skrotar sluta fiska. Förr lär det inte få någon effekt. (Applåder)

Anf. 4 Rune Wikström (M)

Anf. 5 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Jag och min kollega Lars Tysklind hade förmånen att få diskutera framtidens fiskeripolitik i Bryssel i tisdags. De andra länderna höll fortfarande på att fördela fiskeresurser som inte finns. När jag nu hör Rune Wikström fortsätter han på samma sätt fördela fiskeresurser som inte finns. Dessutom säger han att han helt saknar förtroende för forskarna eftersom deras rön inte stämmer med hans erfarenheter. Rune Wikström talar om generationsskifte och fiskeförvaltning för ålfisket. Regeringen har gått med på ett antal nationella förvaltningsplaner som inte helt stämmer överens med varandra. Jag har alltid sagt, och det kom på tapeten den gången vi skulle ha ett torskfiskestopp, att det är viktigt att man tar ett gemensamt beslut i EU. Nu har man beslutat att ålen ska förvaltas, men det kan göras på 27 olika sätt. De som blir drabbade av detta är svenska ålfiskare. Om de åtminstone blivit drabbade på grund av förbättring av ålbestånden, men jag är inte säker på att så blir fallet. Rune Wikström tog också upp bränslesubventionerna. Oppositionen är helt införstådd med att om bränslesubventionerna ska bort ska de bort i hela EU. Det är lika lätt att fylla bränsle i Danmark och Finland som i Sverige. Om det ska få någon effekt ska det bort för alla.

Anf. 6 Rune Wikström (M)

Fru talman! Jan-Olof Larsson tog upp att jag vill fördela fisk som inte finns. Vi gav försäljningsbara kvoter på strömmingen, och det finns tämligen gott om strömming i Östersjön. Den resursen var alltså inte särskilt svår att fördela. I början av 2000-talet låg torskbeståndet på en klen nivå i Östersjön, men det var en naturlig svacka. Redan 2003 såg jag att torsken började återhämta sig, och nu har vi ett gott torskbestånd. Det ligger över medelvärdet. Jag ser därför inga problem med att vi fördelar även en viss kustkvot till det småskaliga fisket. Det är av yttersta vikt att det småskaliga fisket får en kvot att fiska på där de inte behöver tänka på en massa olika tillstånd och så vidare. Ge det småskaliga kustfisket de 35 procent de har och låt dem fiska på det. Vad gäller bränslesubventionerna har vi helt gemensamma idéer, så det behöver inte diskutera.

Anf. 7 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Det jag menade med att vilja fördela fiske som inte finns var att du, Rune, pläderade för generationsskifte inom ålfisket och så vidare. Det är svårt att fördela något som inte finns. Du sade att du inte märkt någon skillnad under dina 30 år som fiskare, Rune. Trots det agiterade du mot att en massa ål mals sönder i vattenkraftverken. Det går inte riktigt ihop. Antingen påverkar turbinerna något eller så gör de det inte. Menar du att ålfisket hade kunnat öka betydligt om vi inte haft vattenkraft och bestånden varit garanterade? Jag tror inte att situationen är så enkel, Rune. En annan fråga som Rune Wikström har drivit handlar om minimimått. Jag läste i ert förslag att ni vill sänka minimimåttet på kejsarhummer till 8 ½ centimeter för att minska utkastet. Och det är klart, tar vi bort minimimåttet helt och hållet för torsk, kejsarhummer och så vidare får vi inte kasta något. Hur resonerar du i detta, Rune? Du har pläderat för ett ökat mått på torsken, men på kejsarhummern ska du minska måttet.

Anf. 8 Rune Wikström (M)

Fru talman! Generationsskiftet för ålfisket är en självklarhet. Det bör följa med ett fiske. Det är många fisken utefter kusten som är beroende av ålfiske. Jag vet en fiskare som är 85 år. Han har fiskat ihop med sin son så länge grabben har funnits. Nu kommer detta fiske att bli utslaget, för den gamle fiskaren orkar inte längre. Gården har alltid levt av fiske, men den försvinner nu. Blir det ett beslut om att man inte ska få ärva detta måste det också hända på EU-nivå. Minimimåttet har vi drivit, och det är ganska bra. Danskarna vill dock inte ha något minimimått alls bara för att slippa utkasten. Det är en linje man kan driva. Jag vill gärna att den fisk som läggs i kyldiskarna ska ha ett skapligt minimimått, men jag vill förstås inte att matnyttig fisk kastas. Man måste överväga vad som är rätt och fel här, och det är mycket svårt. Det mesta står i vårt fiskeprogram som vi är väldigt överens om.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 9 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! Rune talade om ålen. Det är svårt att diskutera ålen i bestämda termer eftersom vi inte har någon säker vetenskap om hur det ser ut. Den vetenskap vi har visar dock att den invandrade glasålen har reducerats med ungefär 97-99 procent de senaste 30 åren. Rune sade själv att vi kan vara säkra på en sak, och det är vattenkraften. Det håller jag med om, och det är en av anledningarna till att Miljöpartiet inte har velat bygga ut den småskaliga vattenkraften. Detta har dock Rune och hans allianskompisar genomfört nu genom gröna certifikat för vattenkraften. Hur försvarar Rune det? Jag vet inte så väldigt mycket om hur allt fungerar i de biologiska systemen, men jag vet att man pratar om att bygga laxtrappor och cirkulation runt kraftverkens söndermalande käftar. De ska ju ned också och då följer de strömmen den snabbaste vägen. Detta är inte gratis. Det projekt på västkusten som jag pratade om där man sätter ut glasål kostar 1 miljon kronor. Det är inte gratis att restaurera våra hotade arter.

Anf. 10 Rune Wikström (M)

Fru talman! Tina tar upp frågan om ålen. Det är naturligtvis bekymmersamt med de resultat som forskningen får fram. Från fiskets sida har vi inte samma resultat som de forskningen har fått fram. Men det finns något som är bekymmersamt när det gäller att sätta ut glasål. I vattendomarna står det att vattenkraften ska kompensationssätta högt ovanför kraftverken. Man sätter ut en mängd ål långt upp i vattensystemen. Där växer ålen tills den ska vandra ut igen. Vad händer då? Den kanske har tio kraftverk att passera. Om den råkar klara nio kraftverk åker den dit i det tionde. Det är alltså ett resursslöseri som är ganska anmärkningsvärt. Du nämner småskalig vattenkraft. Man ska inte kunna bygga ut vilket vattenflöde som helst. Det handlar i första hand om sådana som redan är ianspråktagna och där det finns gamla dammar. Det kan ha varit alla möjliga grejer i vattendragen. Det är sådana som man eventuellt ska kunna restaurera och använda i framtiden. De är liksom redan förstörda. Det ska krävas att man ska ha vandringsvägar förbi. Man ska ha ett visst förbiflöde så att vandringsfisken kan ta sig fram. Det gäller naturligtvis också ålen. Men det är väldigt svårt att leda tillbaka fisken rätt väg.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 11 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! Det var ju delvis ett försvar. Många av dem som är biologiskt kunniga säger att den småskaliga vattenkraftens utbyggnad hotar många av våra viktiga arter. Vi vet ju att ålen är en hotad art. Det är ganska uppenbart att det hänger ihop. Vår okunskap när det gäller ål är stor. Det har vi redan talat om. Om vi ska vidta åtgärder som räddar arterna kostar det otroligt mycket pengar. I ett projekt på ostkusten där man tidigare har satt ut ål visade det sig att de hade svårt att hitta ut ur Östersjön för att komma vidare till Sargassohavet. Det visar att vår okunskap är stor när det gäller ål. Man försöker nu sätta ut 90 000 yngel på västkusten. Man räknar med att kanske 15 procent kommer att överleva. Det är alltså ett mycket stort hot i deras livsmiljöer. Vattenkraften är ett.

Anf. 12 Rune Wikström (M)

Fru talman! Jag håller med Tina när det gäller utbyggnaden av den småskaliga vattenkraften. Om det missbrukas kan det hota ekologin i området. Det är ingen tvekan om det. Men jag ser inte att det är någon större risk för det i och med att man har kravet att vattendraget redan ska vara utnyttjat. Du nämner att det är dyrt att göra rundvandringsvägar och laxtrappor. Jag har varit stor kritiker och tyckt att kraftverken har försummat detta. Jag har pläderat för detta på Vattenfalls årsstämmor. Jag ser nu med stor glädje att man i Umeälven bygger en laxtrappa av jätteformat som vi hoppas kan göra underverk så att fisken kan komma upp i Vindelälven. Den laxtrappan kostar 100 miljoner att bygga. Det är alltså en enorm satsning. Jag hoppas att det bara är början på vad som kommer att hända med vattenkraften framöver. Nu börjar kraftverken inse att de måste ta sitt ansvar. Det är jag väldigt glad över. Att vattenkraften har förorsakat otroliga förluster när det gäller ål och lax råder det ingen tvekan om. Men det är bättre att syndaren vaknar sent än aldrig.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 13 Erik A Eriksson (C)

Fru talman! Ärade ledamöter! Att få diskutera fiskeripolitik är ju en ära och en trevlig uppgift. Jag vill inleda med att säga följande: Jag har ju haft äran att debattera de här frågorna några gånger tidigare. Reflexioner som jag har fått av goda grannar, vänner och kanske någon ovän är att detta är ganska svårbegripligt. Det är en sak att se rubrikerna i medierna om att fiskbestånden är hotade, men att förstå det på djupet är inte alldeles enkelt. Jag påstår inte att jag är expert på området, men jag har äran att få debattera frågan. Det tycker jag är trevligt och intressant. Jag tror däremot att många förstår ekosystemsambandet och kretsloppet. Det förstår många svenskar alldeles tydligt. Det kan vi glädjas åt. Vad har hänt på området sedan vi debatterade detta senast? Något som har hänt är bland annat att Sverige har varit ordförandeland för EU och haft viktiga uppgifter när det gäller fiskeriområdet. En reformering av gemenskapens fiskerikontroll har varit på agendan. Det har varit nödvändigt eftersom det har varit brister i kontrollen av fiskerinäringen inom EU. Det har lett till illegalt fiske i Europa. Det har i sin tur allvarligt äventyrat allmänhetens förtroende för den gemensamma fiskeripolitiken. I och med att EU tog ansvar som lagstiftare och förvaltare för Europas fiskbestånd stärker kontrollreformen kontrollkapaciteten och försvårar olagligt fiske. Det ska leda till mer lika villkor för Europas fiskare. Det är jätteviktigt. Under hösten fattades beslut om reglering av fisket i Västerhavet, Svarta havet och Östersjön. Det finns många viktiga områden där Sverige har haft en ansvarsfull roll och varit ledare i arbetet under ordförandeskapet. Att man har fattat beslut om förvaltnings- och återhämtningsplaner har varit viktigt för att man ska kunna ha en långsiktig, hållbar förvaltning av våra fiskbestånd. I huvudsak har man enats om ansvarsfulla kvoter för att kunna upprätthålla biologisk mångfald i våra hav. Under ordförandeskapet har beslut även fattats om att minska de så kallade utkasten - fångst som kastas över bord - genom att öka användningen av selektiva redskap och större nätmaskor. Att få bort utkasten är en prioriterad fråga för Sverige. Sverige har drivit den i EU, och det är fortsatt viktigt att Sverige gör det och att vi talar med enad röst från svensk sida. Det är viktigt för att vi ska få hållbara bestånd på sikt. Det är avgörande om vi ska kunna ha levande hav och kunna fiska även i framtiden. För att vi som konsumenter ska kunna känna förtroende för fiskerinäringen är det viktigt att man följer avtalen. Centerpartiet anser att det är viktigt att vi brukar utan att förbruka. Det har varit alliansregeringens motto. Det är med stor ödmjukhet som vi har använt uttrycket. Ibland har vi fått frågan om vi verkligen är på rätt väg. Det kan vi inte säga i dag. Det vet vi först i en framtid. Våra barn och barnbarn får göra bokslutet. Om vi bara går tillbaka lite i vår historia kan vi se att de tvärsäkra svaren ibland har fått revideras. Vi tror och hoppas att vi är på rätt väg. Östersjön är ett exempel på det med Östersjöstrategin. Det har varit viktigt att politikerna har fattat ett sådant beslut om Östersjön. Det är också viktigt att vi på sikt kan bygga upp bestånden och se till att ekosystemet kan leverera fisk. Det är troligtvis ett av de mest miljömässiga sätt som vi har att producera livsmedel. Fisk är också en av våra mest klimatsmarta proteinkällor jämfört med en del annan livsmedelsproduktion. Dessutom är det ett livsmedel som är nyttigt och gott och uppskattat av många. Vattenbruk och yrkesfiske är två grupper som faktiskt tar upp näring ur hav som ofta övergöds. Jag tycker att det är en viktig del att nämna i debatten, alltså att man hör till de få som ändå tar upp näring. Det internationella samarbetet blir alltmer viktigt. Det har tidigare talare nämnt här. Det är också viktigt att Sverige är mer aktivt och söker bundsförvanter. Jag vill även nämna Norge som inte är medlem i EU men som har haft stor betydelse i samarbetet för att nå fram till kloka avtal. Ett deltagande i EU-arbetet är därför en förutsättning. Vi såg att den förra socialdemokratiska regeringen valde att stå vid sidan om. Det var ett sätt att arbeta. Vi har använt ett annat. Boksluten får, som sagt var, visa vilket som var bäst. Vi tror att det är bättre att samarbeta och få avtal än att stå vid sidan om. Väljarna får avgöra vilket som är det vettiga här. Det är viktigt att det inte blir en fråga som marginaliseras och som bara diskuteras i en kort debatt utan att det är någonting som berör. Som jag sade i inledningen hoppas jag att det blir alltmer begripligt för medborgarna. Vi märker också bland konsumenter att de alltmer intresserar sig för vilka livsmedel de köper och tillreder. Jag hoppas att detta intresse ökar. Flera fiskbestånd är fortfarande överutnyttjade. Tyvärr kastas fisk fortfarande över bord. Vi får hoppas att det sker en förändring när det gäller majoriteten av de överutnyttjade bestånden i och med att de nu omfattas av till exempel återhämtningsplaner. Detta i sin tur har lett till kvotförhandlingar. Frågan är om detta blir effektivt. Vi får tro det i och med att vi tror att det är rätt att vara med och påverka. Det finns inga totala garantier för det. Men vi ser att den förändring av kontroller som har skett inom EU faktiskt har gjort skillnad. I vårt närområde ser vi att man inte ens ligger dubbelt över i fråga om överfiske, utan man har verkligen minskat detta och följer rekommendationerna. Att vi har breddat användandet av artselektiv kräftrist har varit bra. Den har tagits fram med hjälp av svenska forskare i samarbete med yrkesfiskarna. Detta har gjorts för att undvika så kallade bifångster av torsk. Det är viktigt att näringen samarbetar med forskningen. Där har politiken ett stort ansvar. Det är också bra att Sverige och Danmark har kommit överens när det gäller att öka reproduktionen av torsk. Fru talman! Jag vill inte förlänga debatten så mycket. Men jag ska nämna att det är viktigt för framtiden när det gäller livsmedel att vi har fisk som vi kan fiska. Att det finns en Östersjöstrategi som alliansregeringen har tagit fram är bra. Det tas ett stort ansvar för politiken. Här finns det en skillnad mellan de politiska blocken. Vi sätter äganderätten i främre rummet, vilket Rune Wikström föredömligt redogjorde för förut. I en reservation från oppositionen finns en skrivning om att fiskerinäringen får fisken gratis. Det framkommer av slutsatserna att vi har olika syn på detta. Det är tydligt. I Alliansen är vi överens om att fisket är en viktig del av ekosystemet och ska ta sin utgångspunkt där. De företagare som berörs är inte bara yrkesfiskare. Vi har även livsmedelsproduktion i Sverige som är viktig. Att alliansregeringen har sänkt arbetsgivaravgifter och infört jobbskatteavdrag har gjort att pengar i större utsträckning kan frigöras till ett eget kapital bland annat bland småföretagare som finns inom fiskerinäringen men som även finns inom gårdsturism och annat som är kopplade till fiskerinäringen och branschen. Vi hoppas också att certifieringen ska slå väl ut framöver. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Allra sist vill jag nämna att jordbruksminister Eskil Erlandsson har tillsatt en referensgrupp där en ledamot från varje parti i miljö- och jordbruksutskottet är med och resonerar kring en framtida fiskeripolitik. (Applåder)

Anf. 14 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Jag ska bara rätta Erik A Eriksson. Jordbruksministern har inte tillsatt någon referensgrupp. Han har tillsatt en kontaktgrupp som ska få information om hur detta fortlöper. Den ska inte inhämta kunskaper eller åsikter. Det är gott så länge. Att man ska bruka utan att förbruka är vi överens om över partigränserna, Erik A Eriksson. Det är viktigt att man inte skördar mer än avkastningen. Som jag sade tidigare var vi i Bryssel och talade om att man måste sätta en ekologisk helhetssyn före allting annat, innan man kan se på de sociala och ekonomiska aspekterna, därför att om man inte har någonting att fördela blir det ingen ekonomi heller. Bästa sättet att skydda det kustnära fisket är antagligen genom att man ser till att det finns fisk i havet. Jag vill ta upp det som Rune Wikström kommenterade förut när det gäller försäljning av kvoter. Han hävdade att det var på 90-talet. Men vi har inte haft försäljningsbara kvoter på 90-talet, utan det genomförde denna regering förra året. En av dessa båtar sålde sin kvot för 60 miljoner kronor, tog båten och åkte ned till Afrika och fiskade på ockuperat vatten. Det blev folkstorm på grund av detta. Det förstår jag. Problemet var att man inte ställde krav på att båten skulle tas ur drift och skrotas. Jag tycker att vi kan vara överens om att detta var helt fel tillvägagångssätt. Ska vi bruka utan att förbruka ska vi inte fortsätta vår skövling någon annanstans i världen, även om Erik A Erikssons företrädare i talarstolen tyckte att det var helt okej. Vem äger fisken? För oss är fisken allmän egendom. Den simmar över havet och känner inte till några gränser. Jag kan inte säga att Erik äger fisken. På samma sätt kan jag inte säga att min far var fiskare och att jag därför ska ärva rätten att fiska. Det verkar sjukt. Fisken är allmän egendom.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 15 Erik A Eriksson (C)

Fru talman! När det gäller den kontaktgrupp som Eskil Erlandsson har tillsatt sade jag nog fel. Jag sade att det var en referensgrupp men det är en kontaktgrupp. Men icke desto mindre tror jag att det är viktigt. Han bjuder därmed in oppositionen till samtal. Det hade varit betydligt sämre om detta inte hade skett. Det tror jag att de flesta här tycker. Jag tycker att det är ansvarstagande att vi får ett samtal om hur fiskeripolitiken ska se ut på sikt. Vi har i allmänna val fått en uppdelning av Sveriges riksdag som ser ut som den gör i dag. Jag tror inte att Jan-Olof Larsson är nöjd med hur det ser ut. Men detta ska avspeglas i hur miljö- och jordbruksutskottet är sammansatt. Att ministern bjuder in till en kontaktgrupp tycker jag är framåtsyftande. Det sker även på andra områden. Jag tycker att han är klok där. Att det är dålig lönsamhet kan vi verkligen beklaga. Sedan har vi nog olika vägar fram till hur lönsamhet ska kunna uppnås. En väg för vår del är att kunna sänka särskatter och kunna öka konkurrenskraften för våra företagare i Sverige. Det gäller yrkesfiskare, livsmedelsproduktion, men även andra områden. Där har vi nog lite olika syn hur man ska komma framåt. När det gäller frågan om försäljning av kvoter och om det var rätt eller fel delar jag inte slutsatsen att det handlar om ockuperade vatten. Jag skulle inte använda det uttrycket. Detta handlar ändå om de avtal som sluts på internationell nivå. Däremot kan man se resultat av olika näringar och branscher där vi svenskar ska ha så billiga livsmedel som möjligt som bland annat ger resultat på fiskeområdet men även på andra områden. För att vi ska få så billiga livsmedel som möjligt har vi ganska stora subventioner. Detta är en del av det resultatet. Jag lyssnade på Jan-Olof Larssons inlägg i början, och han var inte för subventioner. Det tycker jag är bra.

Anf. 16 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! När det gäller tillsättandet av kontaktgruppen är det gott så. Men innan regeringen lämnade in sitt svar på hur vi ska forma den framtida fiskeripolitiken motionerade vi om att det skulle tillsättas en gemensam grupp. Men varken ni eller regeringen ville ha våra åsikter i det läget. Men nu får vi information om hur ni agerar, och det är vi tacksamma för. Beträffande de som åkte ned till Marockos kust och fiskade på ockuperat vatten är det inte fråga om någon överenskommelse som EU har träffat. De åkte till ett annat land med sin båt utanför EU. Men regeringen hade kunnat säga: Ska ni sälja dessa kvoter ska båten skrotas så att den inte åker för att fiska någon annanstans. Då hade frågan varit löst. Det var det som jag frågade Erik A Eriksson om. Det kan vi väl ändå vara överens om? Har vi skänkt dem 60 miljoner borde väl båten tas bort från fisket? Det hade varit en rimlig konsekvens av detta.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 17 Erik A Eriksson (C)

Fru talman! Först och främst tycker jag att det känns som att vi har ett alldeles för stort område att diskutera, och sedan kanske det landar i en diskussion om kontaktgruppen. Vi är i alla fall överens om att det är bra att den är tillsatt. Larsson beskrev i ett tidigare inlägg samsynen i Bryssel, och jag tycker att det är intressant att skillnaderna här i Sveriges riksdag kanske inte är så stora. Om man ser till den svenska linjen totalt sett är vi ganska ensamma gentemot övriga EU. Vänder man på kuttingen kan man säga att det är bra om vi gemensamt kan agera och stämma av i kontaktgruppen och sedan använda våra kontakter som vi har inom övriga länders systerpartier för att påverka den här politiken. Ett enskilt fall vill jag helst inte kommentera, men är det så att det har gått galet till väga får man väl dra lärdom av det. Jag tycker inte om skrotningspremier som går till en fullt fungerande fiskebåt som sedan inte fyller någon större funktion än att man kan åka runt och titta på sjön. Det är klart att vi ska ha ett fungerande yrkesfiske i Sverige, och jag tror att genom att vara rädd om Östersjön, om våra vatten och våra hav och ha kvoter som är rimliga, även kopplat till rimligare skatteregler för småföretagare, kan vi sakta men säkert återfå en lönsamhet. Det är både min tro och min förhoppning. Men som jag sade tidigare har vi inte sett bokslutet än. Vem äger fisken? För mig är det fundamentalt att äganderätten är viktig för att vi ska få ett ansvarstagande för våra vatten. Alternativet att vi skulle ha en statlig fiskeflotta är jag direkt emot. Vi har sett vad rovdriften som tidigare diktaturer stått för har gjort. Polen hade en stor fiskeflotta som var positionerad i Kuba, och det rovfiske som man förde där vill jag absolut inte se mer av. För mig är äganderätten absolut fundamental, och det är viktigt att det fria företagandet får gälla. Däremot har man under mycket lång tid fått lida under ett hårt skattetryck, och det har inte varit bra. (Applåder)

Lars Tysklind (Fp)

Anf. 18 Lars Tysklind (Fp)

Fru talman! Det har blivit lite av en tradition att vi diskuterar fiskeripolitik med jämna mellanrum här i kammaren. Det känns naturligtvis speciellt viktigt nu när processen att reformera EU:s gemensamma fiskeripolitik pågår. Dessutom pågår en process för att integrera fiskeripolitiken i andra politikområden. Den samlade havspolitiken, den marina strategin och även vattendirektivet kan man ta upp i det sammanhanget. På nationell nivå har vi skapat en havsmiljömyndighet som kommer att vara en viktig del av denna integration. Det är ofta mycket siffror som kommer upp i debatten, och man pratar om överfiske. Underfiske finns det naturligtvis inte så mycket av. Det nämns nu att 88 procent av våra europeiska fiskbestånd är överfiskade. De är överfiskade om man utgår från begreppet maximal hållbar avkastning. Sedan är det naturligtvis ännu mer bekymmersamt att 30 procent av fiskbestånden är utom säkra biologiska gränser. Det är ett biologiskt mångfaldsproblem. Men låt oss hålla oss till den maximala hållbara avkastningen. Kan man ändra detta blir alla vinnare då man får stabila bestånd som man faktiskt kan få en avkastning på. Precis om Erik A Eriksson tog upp här får man inte glömma bort syftet med fisket, nämligen att vi ska få fram näringsrik och bra mat till människor. Fisket är ju inget självändamål. Fru talman! Jag vill nämna att jag tycker att det är lite roligt för oss i miljö- och jordbruksutskottet att man i inledningen till skrivelsen hänvisar till utskottets uppföljnings- och utvärderingsrapport och att vi fick ett beslut i riksdagen om ett tillkännagivande av att vi vill ha en samlad skrivelse kring de fiskeripolitiska insatserna och vad de har lett till. Syftet med skrivelsen är i mångt och mycket att ge svar på det. Jag tycker att arbetet i utskottet känns meningsfullt när det blir på det sättet. I betänkandet i övrigt behandlas 35 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden med koppling till skrivelsen. Det är bra att vi tar det i ett sammanhang. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla de 15 reservationer som finns i betänkandet. Av de 15 reservationerna står den samlade oppositionen bakom 12. Jag kan möjligen vara lite förvånad över det stora antal reservationer som finns här, speciellt om man ser på diskussionen ur ett EU-perspektiv. Precis som har sagts här tidigare är vi i Sveriges riksdag i grunden väldigt eniga om vägen till ett långsiktigt hållbart fiske. Jan-Olof Larsson tog upp här tidigare att vi var på möte med fiskeriutskottet i Bryssel i förrgår och mötte parlamentariker från 19 andra länder. Jag tror inte att någon av dem kunde avgöra skillnaden mellan våra åsikter när vi pratade om svensk fiskeripolitik, utan de såg att det finns en väldigt stor enighet. Det är bara att konstatera att den stora rågången i fiskeripolitiken i Europa inte går i Sveriges riksdag utan någon annanstans. Det är naturligtvis ingen nackdel i sammanhanget. Fru talman! Det blev helt uppenbart vid mötet i Bryssel att det egentligen inte var något annat land som lyfte de grundläggande frågorna, utan det var från svenskt håll som det här med ekosystemansatsen och behovet av en ny beslutsprocess där ministerrådet och parlamentet fokuserar på övergripande principiella beslut av långsiktig karaktär lyftes. Vi har varit inne på den vetenskapliga rådgivningen här tidigare och att vi är överens om att den ska följas. Men när man går över till långsiktiga beslut kommer det att ställa helt nya krav på den typen av rådgivning för att få ett mycket brett kunskapsunderlag så att man kan ta denna typ av beslut. De tekniska regleringarna som vi kanske har en förmåga att komma ned på när vi diskuterar fiskeripolitik får delegeras till andra nivåer, till exempel kommissionen, eller framför allt kanske man ska lyfta ut det på en regional nivå. Om man vill få en delaktighet i processen måste det faktiskt komma ned till en nivå så att man kan vara delaktig. Hur som helst anser jag från min sida att vi i Sverige ska utnyttja den här grundläggande enigheten och driva frågorna tillsammans så att vi inom EU kan nå framgång och få detta hållbara fiske. Jag kan konfirmera, Tina Ehn, att man uttalade att man var imponerad under sitt besök i Sverige av vad man hade sett av hur saker och ting kan ordnas om den rätta viljan finns. Fru talman! Resonemanget om enighet betyder inte att Folkpartiet eller jag inte har respekt för att vi här ska diskutera de eventuella skillnader som finns. Det finns skillnader, åtminstone nyanser, och det framgår av betänkandet. Det övergripande målet för det här politikområdet där fiskeripolitiken ingår är att bruka utan att förbruka. Det genomsyrar alla de åtgärder som finns i regeringens skrivelse och som täcker in ett väldigt brett spektrum både när det gäller Västerhavet och Östersjön. Om jag skulle drista mig till att nämna några saker som vi från Folkpartiet tycker är väldigt viktiga - det finns mycket att diskutera, men jag håller mig till några saker - skulle jag vilja lyfta fram regeringens arbete med att inom EU driva på och få fram återhämtning och förvaltningsplaner. Det är ett helt grundläggande element i EU:s politik. Vi kan nu se resultatet i Östersjöns torskbestånd. Jag uttryckte mig på följande sätt i en tidigare debatt: Vad är det värsta scenariot om man inte tar upp en fisk? Det är att den blir ett år äldre innan den tas upp. Det är alltså inte så stor skada skedd. Det är väl egentligen det som sker i Östersjön i dag i och med att de vetenskapliga råden säger att man kan öka kvoterna mer om man tänker på det gamla sättet, men att förvaltningsplanen gör att man faktiskt sparar torsk så att man bygger upp beståndet. Det gör att man nu kan börja närma sig det tillståndet, att man kan börja tala om maximum sustainable yield, maximal hållbar avkastning, detta eftersom man måste nå ett visst läge på beståndet. En fråga som nämnts tidigare gäller den överkapacitet som finns, vill jag påstå, i hela Europa; och även om man på något ställe redan påstår sig ha klarat av detta stämmer det inte. I Sverige har vi valt att ha skrotningskampanjer, och vi har även haft systemet med överlåtbara fiskerättigheter. Jag kan hålla med om att det finns exempel på skrotningskampanjer som varit bra, som fungerat, men det finns också exempel på att de inte har fungerat. De flesta är nog medvetna om detta och inser att de behöver ses över. Det torde inte vara aktuellt med fler skrotningskampanjer, men om vi har det måste vi lära av hur det varit, att det inte får gå till hur som helst. Det blir lite trist om skrotningsbidragen i nästa skede blir något slags investeringsbidrag. Det var inte det som var meningen. Därför tror jag att de överlåtbara fiskerättigheterna har betydligt större genomslag när det gäller att minska fiskeflottan. Det är en mer gångbar metod. Viktigt i sammanhanget är också det småskaliga kustnära fisket. Det som karakteriserar det småskaliga fisket är att det finns nära konsumenterna. Vi kan konstatera att 80 procent av fisket i Sverige är småskaligt. Det tar upp 5 procent av fångsten och 20 procent av värdet. Det är alltså inte det småskaliga kustnära fisket som är den stora förbrukaren av naturresurser. Det har vidtagits vissa åtgärder, såsom specifika kvoter och selektivitet i redskapen, och det gynnar det småskaliga fisket. Det är viktigt att fortsätta på den linjen, och regeringen jobbar också mycket med frågan. Bland annat har Fiskeriverket fått i uppdrag att se över det hela, och i fredags hölls även en hearing i denna fråga. Fru talman! Låt mig säga några ord om utkast. Om vi inte kan få bukt med utkastproblematiken tror jag inte att vi heller får någon tilltro till fiskeripolitiken hos allmänheten över huvud taget. Det är nämligen sådant som jag inte kan förklara för någon. Jag tror inte ens att vi själva kan förstå att det skulle finnas någon vett och sans i att först fånga fisk och sedan slänga i den. De åtgärder som hittills vidtagits i form av utveckling av selektiva redskap, high-grading-förbud och stängning av vissa områden är bra steg på vägen, men här måste vi verkligen lägga kraft på att komma vidare. Jag skulle vilja drista mig till att använda ytterligare 30 sekunder till att säga något om det så kallade gröna kortet för fiskare, som det talats om. Här vill jag lite grann varna för en sak. Om vi vill ha delaktighet och få bort misstänksamheten är det viktigt vad vi säger. Tina Ehn tog upp exemplet med den marina nationalparken i norra Bohuslän. Arbetet där gick ut på att man utbildade varandra; forskarna utbildades hos fiskarna och kunde på så sätt förstå deras perspektiv, och tvärtom. Det är först då man kan få en riktig dialog och delaktighet. Vi vet alla att om man får möjlighet att ta ansvar är man väldigt benägen att också ta det. (Applåder)

Irene Oskarsson (Kd)

Anf. 19 Irene Oskarsson (Kd)

Fru talman! Det vi nu har på agendan är en summering av tre och ett halvt års gott arbete. Det har varit goda år för fisken och för fisket, skulle vi kunna sammanfatta det med. Då undrar en del om jag alls lyssnat på debatten och över huvud taget läst några handlingar inför dagens debatt. Ja, fru talman, jag tror det. Jag dristar mig till att använda den beskrivningen men det finns nyanser, för det ska bli bättre - och det kan bli bättre. Mycket gott har emellertid gjorts. Det fiske som ska bedrivas på svenskt vatten och på andra vatten ska ske utifrån den devis som vi så många gånger hört sägas i denna talarstol, nämligen bruka utan att förbruka. Det tar dock ett tag att ställa om EU:s gemensamma fiskeripolitik. Fisket måste ske på ett hållbart sätt. Det gäller både fiskebeståndet och näringen. Jag kan inte låta bli att parentetiskt nämna en helt annan debatt som jag lyssnade till för någon vecka sedan. Jag blev då något förvånad när företrädare för nuvarande opposition berömde sig själva för vad de gjort i dessa frågor under den förra mandatperioden. Det tyckte jag var aningen besynnerligt. Vi har de senaste dagarna kunnat läsa många artiklar och rapporter i detta ämne. För några veckor sedan träffade fiskeministern, som Rune Wikström nämnde, företrädare för näringen för att diskutera hur vi ska komma fram till ett hållbart fiske, hur vi ska komma fram till en samsyn. Förvaltarskapet måste kläs i handling. Orden måste få realitet. Då är det intressant att lyssna till oppositionens företrädare som haft så många år på sig att förändra politiken utan att lyckas och nu påstår att regeringen inte gör något. Jag förstår ingenting. Regeringen har mycket tydligt påpekat att arbetet med fiskeripolitiken inom den europeiska gemenskapen är en av de viktigaste sakerna som kan göras, och regeringen är en stor pådrivare i arbetet för att få en fungerande politik för ett hållbart hav. Vi har ställt om vår myndighetsstruktur för att även där ha det perspektivet. Att vara förvaltare av en av de viktigaste resurserna kräver kompetens. Det gäller också fisket, vilket vi hört en del om i dag. Jag har personligen, fru talman, mycket stor respekt för de yrkesutövare som länge sysslat med sin verksamhet och där kunskapen gått i arv under många generationer. Lika stor respekt har jag för de vetenskapsmän och -kvinnor som jobbar med dessa frågor. I de reservationer som finns till dagens betänkande tycker jag att oppositionen slår in öppna dörrar. Fiskelagsutredningen tittar på många saker; bland annat har man fått i uppdrag att titta på hur fiskelicenserna ska kunna hanteras tillsammans med utbildningsfrågan. Efter att i går i ett annat sammanhang ha pratat med utredaren kan jag säga att utredningen kommer från tryckeriet vilken dag som helst och med ett, förhoppningsvis, gott förslag om att utbildning och kompetens ska kunna samverka mellan näring och vetenskap och att de licenser och kompetenskrav som behövs ges på ett bra sätt. Jag förutsätter att vännerna från västkusten besökt gymnasiet i Öckerö och tittat på den utbildning som bedrivs där. Det är en utbildning som fungerar. Där samverkar praktik och teori och generationers kunskap paras med vetenskap. Det blir hållbart samt ger kompetens och en gemensam syn. Fru talman! En fråga som också varit uppe gäller hur fisket ska fördelas. Vi har hört insinuationer från talarstolen om egensyfte och allt möjligt. Som kristdemokrat tror jag på att det vi fått oss anförtrott, det ägandeskap vi fått, gör oss ansvarsfulla. Det gör att vi tar det ansvar vi fått än djupare. Den väg vi nu slagit in på, den med försäljningsbara kvoter, kan säkert förfinas, effektiviseras och hittas bättre vägar för. Jag tror dock att det är rätt väg vi slagit in på. Denna debatt kan låta spretig för många som lyssnar, men betänkandet berör hela fiskeripolitiken samt de motioner som väckts. Därför vill jag gå vidare till frågan om tredjelandsavtal. Det är ett sorgebarn, och det är vi överens om. Sedan tror jag att vi i kammaren ska vara beredda att titta på vad vi har ansvar för och vad vi kan ta ansvar för. Det som gjorts historiskt ska vi naturligtvis dra lärdom av och inte upprepa, men det som en enskild person gör utifrån sin enskilda verksamhet kan vi inte, hur gärna vi än skulle vilja, lägga oss i. Det måste vara upp till den enskilde idkaren i detta sammanhang, om man följt spelreglerna. När det gäller framtiden och de gemensamma avtalen är Sverige, och ska vara, en pådrivare för att de avtal som sluts framöver innebär att det som tas upp ska återgå till den lokala befolkningen i det land där man verkar och att det som fiskas inte ska vara annat än det man själv kan ta upp under hållbarhetsaspektens beaktande. Sedan kommer vi till vad regeringen åstadkommit för att vara med och påverka ytterligare i närområdet. Det illegala fisket i Östersjön är om inte helt borta så i alla fall betydligt mindre. Det kan vi till stor del tacka vår nuvarande alliansregering och vår fiskeminister för. Någon som har mer kunskap än jag i ämnet kanske kan tala om vad uttrycket "landkrabba" kommer från; det låter lite motsägelsefullt. Men jag som landkrabba kan glädja mig åt att det fiske som bedrivs i våra insjöar och i de vattensystem som finns i mina hemtrakter nu kommer att få förändrade regelverk och strukturer. Vi fick för några dagar sedan på vårt bord en proposition som jag hoppas att vi kommer att kunna behandla i kammaren och yrka bifall till så småningom och som rör de här frågorna, som också är oerhört väsentliga för att fisket ska vara en del av en hållbar förvaltning i ett hållbart samhälle. Det handlar om att människor ska kunna leva och verka och att man ska kunna utveckla sin verksamhet och nyttja resurserna, så att man tar räntan av kapitalet. Fru talman! Jag plockar bort resten av det som står i det här manuset och yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner. Därmed är vi väl i fatt efter Lars Tysklinds tidigare överdrag. (Applåder)

Anf. 20 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Jag vill bara ställa en liten kort fråga som handlar om ansvar. Vi har beslutat här i riksdagen att vi ska införa försäljningsbara kvoter. Det är ett beslut som ligger fast i tio år framåt. Det kan ingen ändra på här. Men det är också fråga om kraven för att få sälja kvoter. De är också någonting som vi stiftar lagar om tillsammans. Du kan väl hålla med om att kraven var för dåliga? Ska de få 60 miljoner för sina kvoter skulle det ha följt med en lapp om att det inte ska få lov att fiskas mer med den båten. Den ska huggas upp! Men nu fanns inte det kravet med. Nu kunde han ta båten och åka ned till Afrika och fiska på ockuperat vatten. Det var ett misstag. Jag vill bara framföra det. Vi kan väl vara överens om att det är viktigt att vi ändrar de reglerna, så att inte detta blir möjligt en gång till?

Irene Oskarsson (Kd)

Anf. 21 Irene Oskarsson (Kd)

Fru talman! Jag vet inte vad Jan-Olof Larsson lyssnade på förut när jag sade att det är rätt väg vi har slagit in på. Vi kanske behöver göra det här inom fler segment än vi har gjort, så att vi får ett tydligt förvaltarskap för det vi håller på med. Vi ska dra lärdom av historien. Enskilda fall är inte lämpliga att kommentera i den här talarstolen. Det är lätt att vara efterklok för oss alla, men det är lärdom inför framtiden vi ska dra i det här sammanhanget.

Anf. 22 Jan-Olof Larsson (S)

Fru talman! Jag tolkar det som att det här ska ändras. Det är vi överens om.

Irene Oskarsson (Kd)

Anf. 23 Irene Oskarsson (Kd)

Fru talman! Jan-Olof Larsson är snabb på att tolka det mesta här i världen. Jag sade att det här naturligtvis ska beaktas och ses över. Jag har inte sagt vare sig det ena eller det andra, utan vill vara lite klokare än så. Jag vill titta lite vidare vad eventuella förändringar får för följd i så fall. (Applåder)

Anf. 24 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Jag hade inte tänkt delta i dagens debatt, men det har kommit några rapporter från Fiskeriverket med bäring på dagens diskussion om fiskeripolitik som jag tycker att jag måste kommentera. Apropå Rune Wikströms uttalande om torskbeståndet i Östersjön kan man i resurs- och miljööversikten 2010 om fiskebestånd och miljö i hav och sötvatten läsa om östra beståndet att en ökning av beståndsstorleken har skett sedan 2005, även om den historiskt sett fortfarande är låg. Detta har tydligen Rune Wikström och Fiskeriverket olika åsikter om. Men framför allt tänkte jag referera och kommentera en debattartikel som Fiskeriverkets högsta chefer skrev häromdagen i Dagens Nyheter om en trovärdig förvaltning av fisket. I denna debattartikel, som baseras på en annan rapport, Fiske 2020 , med underrubriken På väg mot en ekosystembaserad fiskeriförvaltning , konstaterar generaldirektören och hans medarbetare att det är en omprövningens tid inom fiskeriförvaltningen. Här i riksdagen har vi till exempel i samband med behandlingen av EU:s grönbok om den framtida fiskeripolitiken lyft fram att fiskeriförvaltningen måste utgå från ekosystemansatsen. Man måste se fisket och fiskarna som en del av det komplexa ekosystem som våra hav och sjöar utgör. Hur förändras den totala biomassan i havet vid ett stort uttag av fisk, till exempel genom bottentrålning? Hur påverkas havsbottnarna av stora och tunga trålar som släpas fram över havsbotten som en harv på land? I sin artikel försöker författarna konkretisera hur en sådan ekosystembaserad trovärdig förvaltning av fisket ska se ut, en förvaltning som utöver att säkerställa fungerande ekosystem och ekosystemtjänster även ska tillmötesgå yrkesfiske, fisketurism, allmänhetens fiske, vattenbruk med mera. Det är naturligtvis en ganska komplex helhet, men icke desto mindre något mycket angeläget, som vi måste klara av. Det mest spännande förslaget är kanske att fiskeriförvaltningen ska vara längdoptimerad. Därmed menas att fisket ska styras av att endast stora fiskar ska fiskas yrkesmässigt, eftersom de stora är viktigare för ett fiskebestånds fortlevnad. De stora honorna lägger helt enkelt mer rom, som vi hört talas om tidigare. Det kanske inte är någon ny tanke, men de har utvecklat analysen och till exempel kommit fram till att minimimåttet för Östersjön bör höjas från dagens 38 centimeter till hela 80 centimeter. En teknik med höjt minimimått har tillämpats i gösfisket i Hjälmaren med bra resultat. Enligt den här rapporten har de årliga gösfångsterna i Hjälmaren ökat med så mycket som 158 procent efter att minimimåttet höjts - i och för sig marginellt, från 40 till 45 centimeter. Detta ska jämföras med en blygsam ökning av fångsten på 11 procent i närliggande Mälaren med oförändrat minimimått. Man beräknar också att den optimala storleken på gös i Hjälmaren och Mälaren är 60 centimeter, så ytterligare stora ökningar av gösfångsterna kan kanske vara möjliga om minimimåttet höjs ytterligare. Vi har också erfarenheten från Öresund, där bottentrålning är förbjuden och det finns gott om stor torsk, även för fisketurism under båtturer. Detta var mer som en kommentar till dagens debatt, herr talman, med några spännande förslag från Axel Wenblad och hans medarbetare som vi bör beakta i framtiden. I övrigt står jag bakom våra reservationer, men avstår från att yrka bifall.

Anf. 25 Rune Wikström (M)

Fru talman! Jacob sade att jag hade fel angående torskbeståndet i Östersjön och att det ligger på en låg nivå historiskt sett. Det här beror på när man anser att historien började. Den historia du pekar tillbaka på började förmodligen 1975. Från den tiden och fram till runt 1990 låg torskbeståndet i Östersjön på en historiskt hög nivå. Den var så hög att den var onormal. Det var väldigt tråkigt att den här toppen för torskbeståndet över huvud taget dök upp. Min historia går tillbaka till 40-, 50- och 60-talet. Det inte är ett dugg sämre med torsk nu än vad det var i början av 60-talet, kan jag tala om. Därför ligger torskbeståndet nu ungefär på en normal nivå, kanhända något över. Det var egentligen det jag ville tala om. Det var ingenting speciellt annat. Men det vill jag påpeka, för det är väldigt olika hur man ser på historien.

Anf. 26 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Enligt en figur som går tillbaka till 1966 låg nivån 2006 under medelnivå. Det här kan vi hålla på och debattera. Men det kanske är svårt för Rune Wikström att uttala sig med säkerhet om att beståndet i Östersjön ligger över den tidigare medelnivån, trots att han har stor erfarenhet från fiske. Man måste kanske ha ett lite större datamaterial att tillgå när man uttalar sig.

Anf. 27 Rune Wikström (M)

Fru talman! Det är roligt att höra Jacob, måste jag säga. Här pratar erfarenheten mot någon som över huvud taget inte har erfarenhet. Som sagt säger min erfarenhet någonting helt annat. Jag har varit med några generationer i det här gamet, så jag tror mig veta ungefär vad det handlar om. Dessutom har jag kontakt med övriga som håller på inom det här gamet. Just nu ligger vi på en betryggande nivå. När man dessutom ser hur mycket småtorsk det finns i Östersjön är jag inte ett dugg oroad. Om naturen får ha sin gång och vi får in det saltvatten från Västerhavet som behövs för att torskleken ska kunna lyckas sköter det här sig självt. Men om annat elände inträffar - att Östersjön inte tål mer övergödning exempelvis - är vi illa ute. Jag är väldigt oroad när det gäller Östersjön, för Östersjön mår inte bra. Det ser man framför allt när det gäller vad som håller på att hända med övriga fiskarter i Östersjön. Den ena arten efter den andra försvinner - lake och allt vad det är. En del arter är alltså borta; man ser inte längre röken av dem. Är det någonting som hotar Östersjön är det miljön i Östersjön. Fisket är en bidragande orsak men är inte på något vis det största hotet.

Anf. 28 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Jag har aldrig ifrågasatt Rune Wikströms erfarenheter av fiske eller hävdat att jag är en fiskare med stor erfarenhet. Jag hänvisar bara till Fiskeriverkets årliga rapport. (Applåder)

Lars Tysklind (Fp)

Anf. 29 Lars Tysklind (Fp)

Fru talman! Tidigare här försökte jag undvika att gå in på alltför tekniska detaljer. Men nu kan jag inte låta bli att begära replik. Jacob Johnson framförde den schabloniserade beskrivning av trålfisket som det i vissa kretsar är väldigt populärt att göra. Man beskriver harvar som går över botten och förstör allt liv framför sig. Jag tror att det blir lite av myter kring det här och att man missar den enorma utveckling som nu sker inom trålfisket. Vi har ju nu artselekterande trålar längs västkusten. Det gäller då både kräftor och räkor. Med kräfttrålarna är det till och med så att de nu selekterar småkräftor och fisk och tar kräftor av lagom storlek. Där har man kommit långt. Ett stort utvecklingsarbete pågår nu. Men historiskt sett kan jag hålla med om att vi har mycket harvande. Det gäller också energipriserna. Ska vi nu ta bort subventionerna blir det ännu viktigare att få ned energiförbrukningen vid trålning. Det pågår ett utvecklingsarbete med ett trålbord som inte ens kommer att beröra botten, utan som ett slags liten flygplansvinge kommer det att mycket lätt kunna dra trålarna över botten. Politiskt ska vi nog inte fastna i en diskussion om att vissa redskap är godkända medan andra redskap inte är det. Vi ska i stället vara medvetna om att det pågår ett utvecklingsarbete avseende alla typer av redskap. Detta är nog det mest tekniska som jag i dag tänkt komma med.

Anf. 30 Jacob Johnson (V)

Fru talman! Lars Tysklind är noga här, och det kan väl vara bra. Jag frågade: Hur påverkas havsbotten av stora tunga trålar som släpas fram över havsbotten som en harv på land? Kanske är det lite hårt uttryckt, men det handlar trots allt om en viktig frågeställning. Det trålfria området i Öresund och det stora torskbeståndet där är i alla fall exempel på att man med andra fångstmetoder får upp torsk av den storlek som Fiskeriverket pekar på. Egentligen behövs större torskar som simmar i havet för att vi ska få ett optimalt bestånd.

Lars Tysklind (Fp)

Anf. 31 Lars Tysklind (Fp)

Fru talman! Jag är helt överens med Jacob Johnson om detta med selekterande redskap. Historiskt sett har vi goda exempel. Jämför man det gamla traditionella trålfisket med garnfisket i Öresund ser man vad selektivitet kan åstadkomma. Men politiskt ska vi inte fastna i att det är den enda metoden. Även trålfisket kan utvecklas väldigt långt. Vi ska alltså inte odla en myt om att trålfiske alltid är av ondo så att säga.