Familjerådgivning

Betänkande 1993/94:SoU10

Socialutskottets betänkande 1993/94:SOU10

Familjerådgivning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Bilaga 1
• Innehållsförteckning

1993/94

SoU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:4.
Förslaget innebär bl.a. att kommunerna -- genom en ändring i
socialtjänstlagen -- åläggs en skyldighet att sörja för att de
som så önskar får tillgång till familjerådgivning. I betänkandet
behandlas också åtta motionsyrkanden med anledning av
propositionen samt tre motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden.

I förslaget till ändrad lydelse av 12 a § i
socialtjänstlagen föreslår utskottet vissa ändringar i
förtydligande syfte. Utskottet föreslår vidare att 35 §
socialtjänstlagen ändras så att det klart framgår att kommunerna
får ta ut avgifter för familjerådgivning. I övrigt tillstyrks
propositionen.

Utskottet förordar också med anledning av en motion (s) ett
tillkännagivande om att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med förslag om enhetliga sekretess- och
tystnadspliktsbestämmelser för den kommunalt bedrivna
familjerådgivningen och den familjerådgivning som bedrivs av
annan enligt avtal med kommunen. Övriga motionsyrkanden
avstyrks.

Till betänkandet har fogats en reservation (m, fp, c, kds) och
en meningsyttring (v).

Propositionen

I proposition 1993/94:4 föreslår regeringen
(Socialdepartementet)

1. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),

2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om
genomförande (avsnitt 4.3).

Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:So7 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
familjerådgivningens inriktning.

1993/94:So8 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om övergripande ansvar för familjerådgivningen.

1993/94:So9 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
familjerådgivning.

1993/94:So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utbyggnad av
den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts
om kvalitet i familjerådgivningen,

2. att riksdagen för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr
för planering, information och utveckling av en kommunal
familjerådgivning.

1993/94:So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjerådgivning.

1993/94:So12 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
auktorisation för familjerådgivare.

1993/94:So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjerådgivning.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:So275 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om huvudmannaskapet för familjerådgivningen.

1992/93:So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medling och familjerådgivning vid
skilsmässa.

1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad
verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen
anförts.

Utskottet

Bakgrund

Efter initiativ av riksdagen (SoU 1986/87:22, rskr. 191) gav
regeringen i början av år 1988 Socialstyrelsen i uppdrag att
bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle
kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning,
Samarbetssamtal, redovisade styrelsen uppdraget i denna del.
Av rapporten framgår att verksamheten med familjerådgivning
bedrivs av både kommuner och landsting. År 1988 var antalet
byråer 45, varav 33 hade landsting som huvudman. Enligt
rapporten var många familjerådgivningsbyråer nedläggningshotade.
Styrelsen ansåg att ett enhetligt huvudmannaskap borde
fastställas för att trygga och utveckla verksamheten. Styrelsen
föreslog kommunerna som huvudmän för verksamheten.

Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526 och 1527)
har i föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser
om samarbetssamtal genom socialnämndens försorg i syfte att nå
enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge med barn (prop.
1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a § socialtjänstlagen
stadgas att kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas
samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor
rörande vårdnad och umgänge (samarbetssamtal). Av 6 kap. 18 §
föräldrabalken framgår att rätten i mål om vårdnad eller
umgänge får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna. I proposition 1990/91:8 (s. 28
f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas till varje kommun att,
inom ramen för befintliga resurser, avgöra hur skyldigheten att
erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras. Socialstyrelsen får en
viktig uppgift när det gäller metodutveckling av personal m.m.
Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer
mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av kommuner.

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås att en regel tas in i
socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) varigenom kommunerna ges
ett ansvar för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär
det. Dock ges varje kommun frihet att inom vida gränser
praktiskt ordna verksamheten. Familjerådgivningen skall även i
fortsättningen vara en självständig verksamhetsgren med högt
sekretesskydd för de uppgifter som lämnas i samband med
rådgivningen. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med
Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i uppbyggnadsarbetet.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Krav på en proposition

I motion So275 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om huvudmannaskapet för
familjerådgivningen. Motionärerna anser att det av regeringen
sedan länge aviserade ställningstagandet till huvudmannaskapet
för familjerådgivningen snarast måste föreläggas riksdagen för
beslut.
I motion So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
medling och familjerådgivning vid skilsmässa. Motionärerna anser
att samhällets insatser bör förbättras för att förhindra ett
ökat antal skilsmässor och därmed följande sociala, ekonomiska
och medicinska problem. Familjerådgivningen är i dag den instans
par kan vända sig till när de står inför en eventuell
skilsmässa. Enligt motionärernas mening är det dags att
familjerådgivningen förstärks för detta ändamål.

Utskottet anser att motionerna So275 (s) och So602 (s) är
tillgodosedda genom den nu framlagda propositionen. Motionerna
avstyrks.

Ansvaret för familjerådgivningen

Motionerna

I motion So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts
om familjerådgivning. Motionärerna delar inte uppfattningen att
familjerådgivningen är en för landstingen artfrämmande
verksamhet. Ett sådant synsätt tar enligt motionärerna inte
hänsyn till att en väl fungerande familjerådgivning kan
förebygga många människors behov av primärvård och
psykiatribehandling. En kommunaliserad familjerådgivning
riskerar att slå sönder en fungerande landstingsverksamhet i
små, dåligt fungerande kommunala verksamheter. Motionärerna
anser vidare att det ekonomiska läge som flertalet kommuner i
dag befinner sig i omöjliggör startandet av en ny kommunal
verksamhet. Dessutom har drygt hälften av landets kommuner ett
befolkningsunderlag som är otillräckligt för att åstadkomma en
väl fungerande rådgivningsverksamhet. Motionärerna föreslår att
landstingen bör ges möjlighet att även i fortsättningen bedriva
familjerådgivning på uppdrag av kommuner som själva inte har
möjlighet att bygga upp en rådgivningsverksamhet.

I motion So8 av Alwa Wennerlund (kds) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts
om behovet av ett övergripande ansvar för familjerådgivningen. I
motionen framhålls att familjerådgivningen är en viktig del när
det gäller att bryta skilsmässotrenden och dess vidhängande
sociala problem. Det är viktigt att förtroendet för denna
verksamhet vidmakthålls. Finns det svaga garantier för att
sekretessen upprätthålls, kommer många människor att tveka att
söka hjälp, sägs det vidare i motionen. Enligt motionären är det
inte godtagbart att invänta de eventuella missförhållanden som
kan bli följden av att privata vårdgivare erbjuder rådgivning
utan överenskommelse med kommunen. Förtroendet för verksamheten
som sådan kommer att minska om de hjälpsökande först i efterhand
får vetskap om att sådana privata vårdgivares verksamhet inte
omfattas av sekretess. Kommunerna måste därför få det
övergripande ansvaret för familjerådgivningen och inte enbart
ansvara för att rådgivning kan erbjudas dem som begär det. Genom
en sådan utvidgning skulle exempelvis det totala
informationsansvaret för all tillgänglig familjerådgivning vara
kommunens.

I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om
ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
familjerådgivning (yrkande delvis). Motionärerna framhåller
att en grundförutsättning för att familjerådgivning skall kunna
fungera som den är tänkt är att den enskilde skall kunna känna
trygghet och att lämnade uppgifter inte sprids vidare. Den
stränga sekretess som gäller inom den kommunala
familjerådgivningen gäller inte för familjerådgivning som
bedrivs i privat regi. Så länge de privata familjerådgivarna
inte omfattas av samma stränga sekretessregler skall, enligt
motionärerna, verksamheten inte övergå till privat drift.
Motionärerna har inte något emot att verksamheten drivs privat
när sekretesslagen ändrats och kvaliteten i verksamheten kan
garanteras och kontrolleras, men huvuddelen skall, enligt
motionärerna, vara offentligt driven.

Gällande rätt i fråga om sekretess inom familjerådgivning

I 7 kap. sekretesslagen (1980:100), som behandlar
sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga
förhållande, stadgas i 4 § andra stycket följande.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift
som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i
samband med rådgivningen.

Med kommunal familjerådgivning avses familjerådgivning som
handhas av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga
samfälligheter.
Bestämmelserna om sekretess för familjerådgivningen är
upptagna i samma paragraf som reglerar sekretessen inom
socialtjänsten men skiljer sig avsevärt från denna. Sekretessen
inom familjerådgivningen gäller utan skadeprövning. Inom
socialtjänsten gäller däremot att uppgifter om enskilda klienter
får lämnas ut om det "står klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom närstående lider men". Någon
motsvarande möjlighet att efter skadeprövning lämna ut uppgifter
finns inte inom familjerådgivningen. Så till vida råder en
absolut sekretess för alla uppgifter inom familjerådgivningen
som klienten lämnat eller som familjerådgivaren inhämtat i
samband med rådgivningen. Inom socialtjänsten gäller sekretessen
"uppgift om enskilds personliga förhållanden". Någon sådan
begränsning finns inte inom familjerådgivningen. Där är redan
uppgiften om att någon vänt sig dit alltid sekretesskyddad. Av
14 kap. 4 § sekretesslagen framgår att sekretess till skydd
för enskild inte gäller i förhållande till honom själv och att
han helt eller delvis kan efterge sekretessen.

Av 14 kap. 2 § framgår att sekretessen inom
familjerådgivningen inte hindrar att bl.a. uppgifter som angår
vissa särskilt allvarliga brott och om barnmisshandel m.m.
lämnas till polisen. Inte heller hindrar sekretessen inom
familjerådgivningen att uppgift lämnas till annan myndighet om
uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap.
1 §).

Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och
sekretess i det allmännas verksamhet. Enligt huvudregeln gäller
lagen således inte den som är anställd hos ett privat
rättssubjekt eller i övrigt i privat verksamhet. Emellertid
gäller enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen att
sekretessreglerna också omfattar uppdragstagare hos en
myndighet och likställda. Sekretesslagen blir därigenom
tillämplig på sådana personer som har uppdrag hos en myndighet
och har en sådan anknytning till myndigheten att de kan sägas
delta i dennas verksamhet. I förarbetena till sekretesslagen
(prop. 1979/80:2 del A s. 127) framhölls att det i allmänhet
måste antas att en uppdragstagare har den behövliga anknytningen
till en viss myndighet om den uppgift han utför vanligen skall
fullgöras av en tjänsteman eller någon annan befattningshavare
vid myndigheten eller i varje fall naturligen skulle kunna
handhas av en sådan befattningshavare. Det är emellertid endast
uppdragstagare som är fysiska personer som i
sekretesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos
myndighet. Som exempel på uppdragstagare som mot denna bakgrund
kommer att omfattas av sekretesslagen har i lagens förarbeten
nämnts bl.a. kontaktpersoner inom socialtjänsten,
personundersökare, personal inom den kommunala
fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig
till socialvårdens förfogande med s.k. kontrakterade familjehem,
barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar.

Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av propositionen
om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.
1992/93:159, SoU19) att införa en ny bestämmelse om
tystnadsplikt, 71 a §, i socialtjänstlagen.
Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt gäller för den som är
eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.
Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993. I den nu aktuella
propositionen anförs att det är regeringens mening att denna
bestämmelse kommer att omfatta anställda i yrkesmässigt bedriven
privat verksamhet inom familjerådgivningens område enligt avtal
med respektive kommun.

För vissa privat verksamma yrkesutövare, bl.a. legitimerade
psykologer och psykoterapeuter och deras biträden, gäller
tystnadsplikt enligt 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

Brott mot tystnadsplikt som följer av lag eller annan
författning är straffbart enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Propositionen

Familjerådgivning har bedrivits i Sverige sedan 1950-talet.
Rådgivningen är frivillig och drivs till största delen av
landstingen. Det finns för närvarande ca 150 familjerådgivare i
landet och dessa behandlar ca 12 000 ärenden årligen. I vissa
delar av landet, framför allt i Norrland saknas möjlighet att få
familjerådgivning. I de områden där familjerådgivning finns att
få varierar de resurser som avsatts för ändamålet vilket medför
att rådgivningens tillgänglighet också varierar mellan olika
områden. I vissa delar av landet är t.ex. väntetiderna till
familjerådgivning långa. Regeringen anser att nuvarande ordning
är otillfredsställande och föreslår ett enhetligt huvudmannaskap
för verksamheten. Vidare föreslås att ansvaret för att
tillhandagå familjerådgivningsverksamhet läggs fast i lag.
Enligt regeringen bör kommunerna vara huvudmän för verksamheten.
Skälet härför uppges vara att familjerådgivningen har nära
anknytning till kommunernas verksamhet inom det sociala området.
I den verksamhet landstingen bedriver är familjerådgivning, med
den inriktning den har i dag, tämligen artfrämmande, sägs det
vidare i propositionen. Kommunernas skyldighet att sörja för att
de som så önskar får tillgång till familjerådgivning bör föras
in i socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att 12 a § i
socialtjänstlagen kompletteras med en sådan bestämmelse. Enligt
det föreslagna tillägget till 12 a § kan kommunen fullgöra sin
skyldighet genom att själv tillhandahålla rådgivningen eller
genom att träffa avtal om familjerådgivning med andra lämpliga
vårdgivare.

Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, pekar på
de svårigheter små kommuner kan ställas inför vid anordnandet av
familjerådgivning. Dessa problem är enligt regeringen värda att
tas på allvar. I propositionen sägs att vissa kommuner är stora
nog att själva bära en familjerådgivningsverksamhet. För ett
stort antal andra kommuner kommer ansvaret att tillhandahålla
familjerådgivning att innebära ett ansvar för finansiering och
för att någon utför verksamheten. Det är givet att den lokala
utbyggnaden måste ske efter lokala förutsättningar, sägs det
vidare. I propositionen anges som ett alternativ att flera
kommuner går ihop och anordnar verksamheten. Inget hindrar
heller att den faktiska verksamheten ligger kvar hos landstinget
eller sköts av lämpliga privata vårdgivare. I
specialmotiveringen till lagförslaget anges att begreppet
familjerådgivning indirekt blir begränsat till kommunalt
bedriven verksamhet samt privat verksamhet som bedrivs enligt
överenskommelse med respektive kommun och för vilken kommunen
iklätt sig ett kvalitets- och kostnadsansvar. Helt privata
initiativ som igångsätts utan överenskommelse med kommunen kan
sålunda inte anses utgöra familjerådgivning i nu aktuell mening
och något kostnadsanspråk mot kommunen kan därmed inte resas.

I propositionen föreslås inte någon ändring i sekretesslagen
eller andra bestämmelser rörande tystnadsplikt. Sekretesskyddet
för den kommunala familjerådgivningen får, enligt propositionen,
anses tillräckligt tillgodosett genom nuvarande regler. Arbetet
med kompletterande tystnadspliktsbestämmelser för privata
vårdgivare bör dock fortsätta i syfte att ytterligare förstärka
skyddet för uppgifter som enskilda lämnar i samband med
rådgivningen. Regeringen säger sig vara medveten om att de
rådgivare som tecknar avtal med kommunen inte kommer att få en
fullt lika långtgående tystnadsplikt som den som gäller inom den
kommunala familjerådgivningen, men anser att frågan om enhetliga
sekretess- och tystnadspliktsregler utan större olägenheter kan
anstå under en tid.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller inställningen att familjerådgivningen är
av stort värde och att det är angeläget att verksamhetens
fortlevnad garanteras. Utskottet är därför positivt till
förslaget om ett kommunalt huvudmannaskap för
familjerådgivningen. Utskottet delar regeringens bedömning att
kommunerna bör ges frihet att praktiskt ordna verksamheten
utifrån lokala förutsättningar. Familjerådgivningen bör vara
självständig i förhållande till den övriga verksamhet som
bedrivs inom socialtjänsten. Det är, som anförs i propositionen,
t.ex. inte tillfredsställande om socialsekreterare verksamma
inom socialtjänsten också fungerar som familjerådgivare.

Utskottet vill också framhålla vikten av att den kompetens som
i dag finns inom familjerådgivningen tas till vara i den nya
organisationen. Kommunen bör således kunna uppdra åt landstinget
eller annan lämplig rådgivare att handha den faktiska
verksamheten. Motion So13 (s) får anses tillgodosedd och
avstyrks.

En viktig förutsättning för att familjerådgivningen skall
kunna fylla sin funktion är att de enskilda som vänder sig dit
skall kunna vara säkra på att de uppgifter som lämnas vid
rådgivningen inte sprids vidare. Inom den kommunala
familjerådgivningen råder därför absolut sekretess för alla
uppgifter som klienten lämnat eller som familjerådgivaren
inhämtat i samband med rådgivningen (7 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen). Sekretesskyddet inom den kommunalt bedrivna
familjerådgivningen får således anses tillgodosett genom
nuvarande regler. För anställda i privata företag som enligt
avtal med en kommun kan komma att bedriva familjerådgivning
gäller tystnadsplikt för uppgifter om enskilds personliga
förhållanden (71 a § SoL). Denna tystnadsplikt är emellertid
inte lika långtgående som den som gäller inom den kommunalt
bedrivna verksamheten. Detta har också påpekats i
propositionen. Utskottet anser att enhetliga sekretess- och
tystnadspliktsbestämmelser bör gälla för all familjerådgivning
oavsett om den bedrivs av en kommun eller en entreprenör.
Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med
förslag om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsbestämmelser
för familjerådgivningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motion So11 (s) (delvis) som sin mening ge
regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion So8 (kds).

Familjerådgivningens inriktning

I lagförslaget i propositionen anges inte vilka uppgifter
familjerådgivarna skall ha. I specialmotiveringen till förslaget
sägs dock att tanken är att familjerådgivarna liksom hittills
skall ha som huvuduppgift att genom samtal medverka till
bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter främst i par-
och familjerelationer. En annan uppgift är att förmedla kunskap
och sprida information om samlevnad.

I den allmänna motiveringen framhålls att familjerådgivningen
är inriktad på att ge stöd i krissituationer, som i många fall
är akuta. Verksamheten måste därför anpassas så att väsentliga
väntetider normalt inte uppstår. Regeringen anser det inte vara
lämpligt med lagstiftning i denna fråga utan förutsätter att
länsstyrelserna inom ramen för sin tillsynsverksamhet följer
väntetidernas utveckling. Familjerådgivarnas kompetens bör i
begränsad utsträckning kunna användas även för andra ändamål än
terapisamtal. Exempelvis borde det vara möjligt att anförtro mer
komplicerade samarbetssamtal till familjerådgivare. De bör
också, med sina erfarenheter av arbete med människor i kris och
olika relationsproblem, kunna vara en viktigt tillgång i
föräldrautbildning och i fortbildningsverksamhet för andra
personalgrupper inom bl.a. socialtjänsten.

I motion So7 av Åke Carnerö (kds) begärs ett
tillkännagivande av vad som i motionen anförts om inriktningen
av familjerådgivningen. Motionären är positiv till regeringens
förslag om att ålägga kommunerna ansvaret för
familjerådgivningen och till att familjerådgivarnas huvuduppgift
liksom hittills skall vara att genom samtal medverka till
bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter i par- och
familjerelationer. Enligt motionären bör familjerådgivningen
inriktas på att uppvärdera föräldrarollen, framhålla äktenskapet
som bästa grund för familjebildning samt lyfta fram vikten av
trohet och respekt mellan makar. Familjerådgivningsbyråerna bör
också i ökad utsträckning beredas möjlighet att sprida
information om samlevnad inom skola, barnomsorg och hälsovård.

Utskottets bedömning

Utskottet delar den inställning till familjerådgivningens
uppgifter och inriktning som anges i propositionen. Utskottet
avstyrker motion So7 (kds).

Avgifter

Under perioden 1960--1980 utgick statsbidrag för
familjerådgivningsverksamheten. I dag finansieras verksamheten
helt av den huvudman som driver den. Familjerådgivningen är i de
flesta fall kostnadsfri för klienten. I propositionen
framhåller regeringen att familjerådgivning torde utgöra en
sådan socialtjänst som kommunen har möjlighet att ta ut avgift
för enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen. Vidare sägs
att eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de
avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen.

Bestämmelsen har följande lydelse:

För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, hjälp i
hemmet, service och omvårdnad, sådant boende som avses i 20 §
andra stycket eller 21 § tredje stycket eller annan liknande
social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder
som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga
kommunens självkostnader.

I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om
tillkännagivande av vad som i motionen anförts om avgifter för
familjerådgivningen (yrkande delvis). Motionärerna pekar på
att familjerådgivning enligt propositionen är en sådan
verksamhet som kommunen skall kunna ta ut avgift för och att
eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de
avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen.
För att garantera att avgifterna läggs på en sådan nivå som
förutsätts i propositionen bör enligt motionärerna regler
fastställas om avgiftens storlek på samma sätt som
högkostnadsskyddet inom sjukvården.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att kommunerna bör ges möjlighet att ta ut
skäliga avgifter för familjerådgivningen. Första stycket i 35 §
socialtjänstlagen bör ändras på så sätt att familjerådgivning
läggs till i uppräkningen över tjänster för vilka kommunen får
ta ut avgifter. Avgifterna bör dock inte läggas på en sådan nivå
att de avhåller enskilda från att vända sig till
familjerådgivningen. Utskottet föreslår att riksdagen antar det
av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till ändring i
35 § socialtjänstlagen (1980:620).

Utskottet är inte berett att tillstyrka något
tillkännagivande om att regler om högkostnadsskydd för
familjerådgivningen bör införas. Motionen So11 (s) avstyrks
därför i denna del.

Propositionens lagförslag

Riksdagen antog i december 1992 regeringens förslag om ändring
i bl.a. socialtjänstlagen i syfte att underlätta för kommuner
att öka inslagen av konkurrens inom socialtjänstens
verksamhetsområde och att klarlägga att entreprenad skall vara
tillåten i sådan kommunal verksamhet som inte innefattar
myndighetsutövning (prop. 1992/93:43, SoU9, rskr. 105).
Enligt det då beslutade tillägget i 4 §
socialtjänstlagen får kommunen sluta avtal med någon annan om
att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter
som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av
denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1993.

I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som exempel på
myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan överlåtas på andra,
olika former av bistånd och stödåtgärder inom individ- och
familjeomsorgen, tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detsamma gäller
socialnämndernas uppgifter enligt föräldrabalken i samband med
fastställande av faderskap och underhållsbidrag till vissa barn.
Administrationen bör däremot kunna överlåtas på någon annan.
Vidare anges att rådgivande och kurativa funktioner inom
socialtjänsten inte innefattar myndighetsutövning och kan läggas
ut på entreprenad.

Kommunen kan således fullgöra sin skyldighet enligt den
föreslagna 12 a § första meningen andra stycket SoL genom att
själv tillhandahålla familjerådgivning eller genom att hänvisa
till annan familjerådgivare som kommunen träffat avtal med.

Utskottet anser därför att andra meningen i det föreslagna
tillägget till 12 a § SoL är obehövlig och bör utgå.

Med familjerådgivning enligt denna lag avses inte privata
initiativ som igångsatts utan överenskommelse med kommunen.
Kommunen har heller inte något kostnadsansvar för en sådan
verksamhet.

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag med den ändringen
att andra meningen i andra stycket utgår. I paragrafens första
stycke görs en redaktionell ändring.

Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m.

Socialstyrelsen bör enligt propositionen få i uppdrag att
i samråd med Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i
uppbyggnadsarbetet med familjerådgivningen. Skälen härför är att
förslaget ställer avsevärda krav på kommunerna. I de flesta
kommuner måste förhandlingar föras med andra kommuner, landsting
eller andra vårdgivare om hur verksamheten skall ordnas. Många
kommuner måste bygga upp verksamheten från grunden och behöver
råd och stöd i detta arbete. Enligt propositionen är det därför
naturligt att Socialstyrelsen, som är central tillsynsmyndighet
på socialtjänstens område, får i uppdrag att utarbeta vägledande
material där kommunerna kan få exempel på hur verksamheten kan
byggas ut, hur verksamheten kan bedrivas och hur den kan
tillförsäkras en hög kvalitet. Riksdagen bereds tillfälle att ta
del av vad som anförts om genomförandet av förslaget.

I motion So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att
riksdagen dels hos regeringen begär en plan för utbyggnad av
den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts
om kvalitet i familjerådgivningen (yrkande 1), dels för
budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr för planering,
information och utveckling av verksamheten (yrkande 2).
Motionärerna anser att det bör upprättas en plan för en utvidgad
verksamhet med familjerådgivning. Socialstyrelsen skall enligt
propositionen samverka med kommuner i ekonomisk kris. Inget som
görs får dock kosta pengar. Motionärerna anser därför att
kvalitetsnormer för familjerådgivningen bör utarbetas. Vidare
föreslår motionärerna att riksdagen redan i nästa års budget bör
avsätta pengar till den kommunala
familjerådgivningsverksamheten.

I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande
5) framförs synpunkter liknande de i So10.

I motion So9 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
familjerådgivning. Motionären påpekar att ingenting sägs om
uppföljning och utvärdering i propositionen. Enligt motionärens
mening bör en utvärdering alltid ske i samband med större
verksamhetsförändringar. I detta fall är det särskilt viktigt
att undersöka om de tänkta resurserna verkligen kommer
familjerådgivningen till del och om den omvittnade höga
kompetensen bland familjerådgivare tillvaratas på ett bra sätt.
Det är också av värde att få en uppfattning om hur stora olika
arbetsenheter bör vara för att bibehålla och utveckla hög
kompetens.

I motion So12 av Rune Backlund (c) hemställs om ett
tillkännagivande om behovet av att utarbeta någon form av
auktorisation för familjerådgivare. Enligt motionären bör
Socialstyrelsen få i uppdrag att utarbeta en lämplig
auktorisation för att garantera en bra framtida kvalitet på
familjerådgivningen.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att det behövs någon centralt utarbetad
plan för uppbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten på det
sätt som föreslås i motionerna So10 (v) yrkande 1 och So610 (v)
yrkande 5. Yrkandena avstyrks. Yrkanden om anslag för budgetåret
1994/95 kan inte nu behandlas av riksdagen. Även yrkande 2 i
motion So10 (v) avstyrks därför.

Utskottet instämmer i vad som anförts i motion So9 (s) om att
familjerådgivningsverksamheten bör följas upp och utvärderas.
Något tillkännagivande till regeringen behövs dock inte.
Motionen avstyrks.

Kommunen ges enligt propositionen det fulla ansvaret för
familjerådgivningen. Detta gäller även i de fall verksamheten
läggs ut på entreprenad. Kommunen skall fastställa kvantitativa
och kvalitativa mål för verksamheten. Socialstyrelsen skall
enligt propositionen få till uppdrag att utarbeta vägledande
material bl.a. om hur verksamheten kan tillförsäkras en hög
kvalitet. Utskottet utgår därmed från att kommunernas egen
verksamhet kommer att hålla god kvalitet och att de kommer att
tillse att även den verksamhet som drivs av annan enligt
överenskommelse med kommunen håller samma goda kvalitet.
Utskottet är inte berett att tillstyrka något tillkännagivande
om auktorisation eller andra behörighetsföreskrifter för
familjerådgivare. Motion So12 (c) avstyrks.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad
som anförts i propositionen om genomförandet av förslaget i
fråga om familjerådgivningen.

Hemställan

Utskottet hemställer1. beträffande krav på en
proposition
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So275 och
1992/93:So602,
2. beträffande ansvaret för familjerådgivningen
att riksdagen avslår motion 1993/94:So13,
3. beträffande sekretess
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis och
med avslag på motion 1993/94:So8 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. (m, fp, c, kds)
4. beträffande familjerådgivningens inriktning
att riksdagen avslår motion 1993/94:So7,

5. beträffande avgifter
att riksdagen beslutar att 35 § socialtjänstlagen (1980:620)
skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets
förslag i bilaga 2,

6. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen avslår motion 1993/94:So11 delvis,
men. (v)

7. beträffande propositionens lagförslag
att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det
av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring
i socialtjänstlagen (1980:620) i den mån det inte omfattas av
vad utskottet hemställt under moment 5,

8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen,
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So10 och 1992/93:So610
yrkande 5,
men. (v)

9. beträffande utvärdering
att riksdagen avslår motion 1993/94:So9,
10. beträffande auktorisation
att riksdagen avslår motion 1993/94:So12,
11. beträffande genomförandet
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna.

Stockholm den 25 november 1993
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan
Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),
Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och
Maud Ekendahl (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Sekretess (mom. 3)

Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Rosa Östh (c), Ingrid
Hemmingsson (m), Jerzy Einhorn (kds), Leif Carlson (m) och Maud
Ekendahl (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med
"För anställda" och slutar med "motion So8 (kds)" bort ha
följande lydelse:

Sekretesslagens bestämmelser omfattar också enskilda
familjerådgivare om dessa enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen är
att anse som uppdragstagare hos en kommun. För anställda i
privata företag som enligt avtal med en kommun kan komma att
bedriva familjerådgivning är tystnadsplikten begränsad till
uppgifter om enskilds personliga förhållanden (71 a §
SoL). Inom den kommunalt bedrivna familjerådgivningen är även
uppgiften om att någon vänt sig dit sekretesskyddad.
Tystnadsplikten är alltså inte riktigt lika långtgående för
privata företag som -- enligt avtal med kommunen -- ombesörjer
familjerådgivning som den som gäller inom den kommunalt bedrivna
familjerådgivningen. Denna skillnad är dock inte större än att
frågan om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsregler utan
större olägenheter kan anstå i avvaktan på ytterligare
överväganden. Utskottet utgår därför från att regeringen
återkommer till riksdagen. Något tillkännagivande till
regeringen med anledning av motionerna So8 (kds) och So11 (s) i
denna del behövs inte. Motionerna avstyrks.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:
3. beträffande sekretess
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So8 och
1993/94:So11 delvis,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Högkostnadsskydd (mom. 6)

För att garantera att de avgifter som kommunen kan ta ut för
familjerådgivningen inte läggs på en sådan nivå att de avhåller
enskilda från att vända sig till familjerådgivningen bör regler
om högkostnadsskydd införas. Jag instämmer således i vad som
anförts i motion So11 delvis.

Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. (mom. 8)

Enligt min mening bör familjerådgivning finnas i varje kommun.
Alla skall kunna få stöd vid skilsmässor. Målet är att
föräldrarna skall samarbeta för barnets bästa. En bra
familjerådgivning kan bidra till att stödja familjerna och reda
ut problemen i samband med en skilsmässa. En plan för en
utvidgad verksamhet med familjerådgivning bör upprättas för att
garantera att en sådan verksamhet finns tillgänglig i varje
kommun. Vidare anser jag att kvalitetsnormer för verksamheten
bör utarbetas. Uppbyggnaden av familjerådgivningen innebär ökade
utgifter för kommunerna. Jag utgår från att regeringen beaktar
detta i sitt kommande budgetförslag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
mom. 6 och 8 borde ha hemställt:
6. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So10 och
1992/93:So610 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,

I propositionen framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 12 a och 35 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 a §1
Kommunen skall sörja för Kommunen skall sörja för
att föräldrar kan att föräldrar kan
erbjuds samtal under sakkunnig erbjudas samtal under
ledning i syfte att nå sakkunnig ledning i syfte att
enighet i frågor rörande nå enighet i frågor
vårdnad och umgänge rörande vårdnad och
(samarbetssamtal). umgänge (samarbetssamtal).

Kommunen skall även Kommunen skall även
sörja för att sörja för att
familjerådgivning kan familjerådgivning kan
erbjudas dem som begär det. erbjudas dem som begär det.
Familjerådgivning lämnas
genom kommunens egen
försorg eller, sedan
kommunen träffat
särskild överenskommelse
om det, genom annan lämplig
vårdgivare.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

35 §2

För plats i förskola För plats i förskola
eller i fritidshem, eller i fritidshem,
färdtjänst, hjälp i färdtjänst,
hemmet, service och familjerådgivning, hjälp
omvårdnad, sådant boende i hemmet, service och
som avses i 20 § andra omvårdnad, sådant boende
stycket eller 21 § tredje som avses i 20 § andra
stycket eller annan liknande stycket eller 21 § tredje
social tjänst får stycket eller annan liknande
kommunen ta ut skäliga social tjänst får
avgifter enligt grunder som kommunen ta ut skäliga
kommunen bestämmer. avgifter enligt grunder som
Avgifterna får dock inte kommunen bestämmer.
överstiga kommunens Avgifterna får dock inte
självkostnader. överstiga kommunens
självkostnader.

För sådana platser i förskolan som avses i 14 och 15 §§ får
avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar
i veckan eller 525 timmar om året.

Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende
får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § tredje
stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så
stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel
för sina personliga behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Senaste lydelse 1990:1527
Senaste lydelse 1993:47

Innehållsförteckning

Sammanfattning
1
Propositionen 1
Motioner 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 2
Utskottet 3
Bakgrund 3
Propositionen i huvuddrag 3
Krav på en proposition 4
Ansvaret för familjerådgivningen 4
Familjerådgivningens inriktning 9
Avgifter 9
Propositionens lagförslag 10
Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. 11
Hemställan 13
Reservation (m, fp, c, kds) 14
Meningsyttring (v) 15
Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag 16
Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 17